För mycket av det goda skämmer allt Varför Östersjön = eutrofiering

Transkript

1

2 2 Östersjön / eutrofiering För mycket av det goda skämmer allt Varför Östersjön = eutrofiering Text: Cecilia Rönnberg RIKU LUMIARO / HAVSFORSKNINGSINSTITUTET Östersjön lider sedan länge av allt för mycket näring. Algblomningar, döda havsbottnar och en minskad tillgång på värdefull fisk är bara några av tecknen på att havet mår dåligt. Näring är en förutsättning för liv. Ett vattendrag behöver näring ut ifrån, men då mängderna överstiger gränsen till vad naturen kan ta hand om, blir övergödning ett problem. Det finns naturligt övergödda sjöar och vattendrag, men då vi idag talar om eutrofiering och dess följdproblem är det den kulturella eutrofieringen vi tänker på, det vill säga problem åstadkomna av mänsklig aktivitet. Eutrofiering är heller inget modernt fenomen, det är bara omfattningen och konsekvenserna av den som vuxit sig allt större under det senaste seklet, och framförallt de senaste 50 åren. Hur märker man eutrofieringen? Då koncentrationerna av kväve och fosfor Då de blågröna algerna förekommer i massor ser det ut så här en tyvärr alltför vanlig syn ute på Östersjön idag. ökar i vattnet, innebär det att mer näring finns tillgänglig att bindas upp i växterna. Snabbväxande trådalger och växtplankton är snabba att lägga beslag på näringen. Tråd algerna breder ut sig och skuggar fleråriga alger, till exempel blåstången. Den är viktig som födo-, yngel- och skyddsplats för fisk och smådjur. Försvinner blåstången, försvinner även arterna som drar nytta av den. Ute på öppet vatten tas näringen främst upp av växtplankton. Under längre perioder med varmt och lugnt väder bildas mass förekomster av dessa mikroskopiska Olja, överfiske, miljögifter, övergödning: Bilaga i Finlands Natur nr Produktion och distribution finansierade av Nordiska ministerrådet Redaktör och ansvarig utgivare: Magnus Östman / Natur och Miljö rf. Översättningar från norska och danska: Maria Degerlund Formgivning: Magnus Östman & Jaana Kurki (omslaget) Tryckt på FRAM i Vasa, Finland 2003 Medverkande skribenter: Gunnar Album, Norges Naturvernforbund Anders Bignert, Naturhistoriska riksmuseet Bogi Hansen, Färöarnas fiskerilaboratorium Sture Hansson, Stockholms universitet Björn Helander, Naturhistoriska riksmuseet & Svenska Naturskyddsföreningen Klas Hjelm, Svenska Naturskyddsföreningen Tore Killingland, Norges Naturvernforbund Erkki Leppäkoski, Åbo Akademi Johanna Mattila, Åbo Akademi Marjo Pienimäki, Åbo Akademi Cecilia Rönnberg, Åbo Akademi Per-Erik Schulze, Norges Naturvernforbund

3 Östersjön / eutrofiering 3 Vad då eutrofiering? Ordet eutrofiering består av två grekiska ord, eu som betyder mycket och trope som betyder näring. Man kan alltså säga att eutrofiering avser en extra tillförsel av näringämnen till ett vattenområde. Vanligen är dessa ämnen kväve och fosfor. organismer på vattenytan det är det här vi kallar algblomning. Beroende på vilken art det är frågan om kan dessa blomningar vara giftiga. Då algerna och planktonen dör sjunker de till bottnen. De lösslitna trådalgerna kan klumpa ihop sig till mattor av ruttnande alger som driver längs grunda bottnar. Nedbrytningen av allt detta kräver syre, som riskerar att ta slut. Tar syret slut börjar bakterier istället bryta ner det organiska materialet och i en syrefri miljö bildas svavelväte (H 2 S), en ytterst giftig gas. I syrebrist och svavelväte överlever inga djur. Fiskar och rörliga kräftdjur flyr, medan musslor, maskar och andra mer orörliga djur dör. Varför är just Östersjön så illa drabbad? Östersjön är ett relativt litet, grunt och instängt havsområde med ett begränsat vattenutbyte och skarpa skillnader i salthalt och klimat mellan de södra och norra delarna. Därför är området känsligt för förändringar i miljön, och då speciellt för sådana som människan orsakar. Belastningen är därtill enorm. Det bor omkring 16 miljoner människor inom 10 km från Östersjöns kuster och räknar man hela avrinningsområdet uppgår befolkningen till omkring 85 miljoner. Varifrån kommer näringsämnena? Typiskt för södra Östersjöns kuster är långa sandstränder och ingen egentlig skärgård. Här är havsbottnen mycket rik på vattenväxter och fleråriga alger. Bilden är från Kuriska landtungan i Litauen. Enligt de senaste beräkningarna uppskattas Östersjöns årliga mängd tillfört kväve till ton och fosfor till ton. De största källorna är direkt luftburet nedfall (främst kväve från förbränning av fossila bränslen och från trafiken), avrinning från jord- och skogsbruksmark (direkt eller via vattendrag) samt orenat eller otillräckligt renat avloppsvatten från hushåll och industrier. Av all näring som årligen tillförs Östersjön från kuster och floder räknar man med att 70 procent når öppet hav, återstoden blir kvar längs kusterna. Vad vet vi om eutrofieringsläget i Östersjön? Ser det likadant ut överallt? Östersjön hör till världens mest välutforskade havsområden, därför känner man också till eutrofieringsproblemet sedan länge samt hur allvarligt och kritiskt läget är. Vi ser förändringar i syrehalter, näringsmängder, siktdjup och organismsamhällen i hela Östersjön, men effekterna och följderna varierar regionsvis. Betraktar vi en karta av Östersjön förstår vi att det finns skillnader mellan kustområden och öppet hav och mellan olika kusttyper. Finland och Sverige har till stor utsträckning en skärgårdskust kännetecknad av grunda områden med ställvis bristfälligt vattenutbyte, medan resten av Östersjön har en låg, öppen kustlinje. Därtill spelar salthalten in, södra Östersjön är omkring 5-6 gånger saltare än Bottniska viken. Det betyder att artsammansättningen och -antalet skiljer både för växter och djur. Effekterna varierar från område till område Skärgårdsområdet i sydvästra Finland, Åland och utanför Stockholm fungerar som en buffert mot den öppna Östersjön. Näringsämnen bibehålls, omformas och lagras på plats istället för att snabbt föras ut till havs, vilket är fallet vid en öppen kust. Grunda bottnar har blivit igenvuxna av trådalger, levnadsmöjligheterna för mer långlivade arter som blåstång har begränsats, algmattor driver längs bottnarna och syrebrist skapar problem som till exempel försämrad kondition hos bottenlevande djur. Även bottenlevande fisk drabbas. Lokalt härstammar näringen främst från bosättningen glesbygden är inte ansluten till det kommunala vattenreningsnätet samt läckage från jordbruk och fiskodlingar. Helsingfors Kommissionen HELCOM plockade bort fiskodlingen från sin lista över de största nedsmutsarna i Östersjön hösten 2002, men faktum kvarstår att fiskodlingarna fortfarande utgör ett betydande lokalt problem. I Gdanskbukten är vattenutbytet med egentliga Östersjön gott. Kusten består av MAGNUS ÖSTMAN MAGNUS ÖSTMAN I den vidsträckta skärgården i sydvästra Finland, Åland och utanför Stockholm fångas mycket av den näring upp som annars skulle nå ut till egentliga Östersjön.

4 4 Östersjön / eutrofiering Modell över eutrofieringens följder och konsekvenser i ett vattenområde. * Haloklin är det samma som salthaltssprångskikt, d.v.s. den skarpa gränsen mellan lättare och mindre salt ytvatten och tyngre och saltare djupvatten. Bottenvattnet blandas normalt inte med de syrerika ytvattnet (skiktningen är stabil), vilket förvärrar syrebristen vid bottnen. En av eutrofieringens mest synliga effekter är blåstång som blir övervuxen av trådalger. sandsten och -dyner. Områdets vidsträckta laguner är perfekta och därmed mycket artrika växtplatser för fleråriga alger och vattenväxter. Sedan slutet av 1970-talet har de förut dominerande arterna börjat ersättas av trådalger och artrikedomen har minskat med 65 procent. Ett motsvarande utbyte har skett hos fiskstammen. Mört har ersatt gädd- och ålbestånden, vilket är en konsekvens av den minskade undervattensvegetationen. Två av Östersjöns största floder, Vistula och Nemunas rinner ut i bukten. De för med sig avloppsvatten från tung industri och bosättning ända från Ukraina, Vitryssland och Slovakien. Därtill bidrar oljehamnar, fartygstrafik, floddammar samt ett intensivt fiske till att påverka miljön och övergödningsläget i området. I de danska sunden, Öresund, Lilla och Stora Bält, är det största eutrofieringsproblemet vidsträckta arealer med årligen återkommande syrebrist. Situationen har pågått och förvärrats sedan början av 1980-talet. Uppgrumling av vattnet har även fått bestånden av vattenväxten ålgräs att minska eller flytta sig till grundare områden för att tillgodogöra sig tillräckligt med ljus. Många bottenlevande kräftdjur som trivs i ålgräsängarna har också minskat i antal eller försvunnit. Jordbruket är den största källan till näringsökningen i detta område. I Danmark och Tyskland har man dock redan kunnat minska utsläppsmängderna betydligt genom lagstiftning, som på kort tid gett synliga resultat. Det öppna havet upptar ungefär hälften av Östersjöns areal. Mängderna och intensiteten av cyanobakterie- (blågrönalgs) blomningar i centrala Östersjön har ökat sedan 1980-talet. Bottnarnas syreproblem är en kombination av eutrofiering och stagnerat vatten på grund av de sporadiska inflöden av nytt, syrerikt vatten från Nordsjön. Följden blir att de redan från början sparsamt bebodda, djupa bottnarna slammas igen och blir helt djurlösa. * * Hur kan Östersjön räddas? Förutom att naturen tar stryk, försämras också Östersjöns estetiska, hälsomässiga och ekonomiska värde. Fisket, turismen och rekreationen missgynnas. En övervakning av miljön ger nödvändig kunskap om prioritering och beslutsfattning. Det internationella samarbetet på en politisk, ekonomisk och teknisk nivå har kommit en god bit på väg genom rekommendationer av EU och Helsingforskommissionen HELCOM. Även opolitiska medborgarorganisationer som CCB (Coalition Clean Baltic) har en viktig roll som informationsspridare och påverkare. Det är myndigheterna som bör fatta de stora besluten för de mest miljövänliga och kostnadseffektiva lösningarna, men minst lika viktiga är attityderna hos Östersjöstaternas invånare. Det går inte att skylla på andra och skjuta problemen på framtiden. Skall Östersjön räddas, bör åtgärder vidtagas omedelbart. Avfallshanteringen i de forna öststaterna bör uppfylla internationella krav och normer, men också vi själva måste tänka mer på hur stor del av vår konsumtion som rinner ut i Östersjön. Positiva åtgärder för en positiv utveckling står överst på önskelistan. Läs mer på webben BOING, Baltic On-Line Interactive Geographical and Environmental Information Service. Nyttig allmän information, även riktad till skolor. Coalition Clean Baltic med bl.a. CCB:s lista över gröna och röda punkter i Östersjön, tips vad du själv kan bidra med. Helsingfors kommissionen med bl.a. HELCOM:s hotspot lista. BIOGEOPROJEKTET OCH FORTSTYRELSEN 2003

5 Östersjön & Nordatlanten / överfiske Fiske och överfiske i Östersjön 5 Text: Sture Hansson STURE HANSSON Fisket har varit en viktig utkomstkälla för befolkningen kring Östersjön så länge kusttrakterna varit bebodda. Men nästan lika länge har bestånden av fisk utnyttjats alltför intensivt först i kusttrakterna och under de senaste årtionden även ute på öppna havet. J ämfört med andra hav och sjöar er - bjuder Östersjön en udda miljö. I dess bräckta vatten (salthalt i ytvattnet 1 10 promille) möts organismer som vanligtvis bara förekommer i sjöar eller i riktigt salta hav (35 promille). Om man lägger ett nät i Östersjön kan man fånga strömming (=sill), skrubbskädda och tobis (marina arter) på samma platser som abborre, mört och gädda (limniska arter = hemmahörande i sötvatten). Denna blandning av limniska och marina arter gör Östersjön unik. Som landkrabbor, ser många av oss Östersjön som främst de kust- och skärgårdsområden som vi är bortskämda att njuta av. I denna kustzon utgör sötvattenfiskar ett stort inslag i faunan. Men om vi tittar på en karta finner vi att kustzonen utgör ett försvinnande litet område jämfört med de stora ytorna som utgörs av det öppna havet. Om vi kom från rymden och landade i Östersjön, så är sannolikheten väldigt liten att vi skulle se land. I detta stora, öppna havsområde domineras fiskfaunan av marina arter och tre sådana (strömming, skarpsill (=vassbuk) och torsk) representerar normalt mer än 80 procent av all fiskbiomassa som finns i detta hav. Kustvattnen överfiskades redan tidigt? När människorna koloniserade Östersjöområdet efter den senaste istiden, ägde detta till stor del rum längs kusten. Genom att bosätta sig i dessa områden, blev det möjligt att utnyttja havets produktion av fisk som en viktig födoresurs. Från lämningar efter tidiga bosättningar är det känt att dessa nordbor åt bland annat stör, vilka sannolikt var lätta att fånga när de gick upp i vattendrag för att leka. När Carl von Linné reste runt i Sverige på 1700-talet fann han att störar förekom regelbundet i en del större vattendrag. Idag anses stören ha försvunnit från den svenska faunan. Exemplet med stören, som var en del av de In cod we trust För drygt tio år sedan kollapsade den kanadensiska torskstammen utanför Newfoundland, endast veckor efter att havsforskare hade sagt att stammen var tryggad med en lekande population på omkring ton. Totalstopp infördes i väntan på att bestånden skulle återhämta sig. Elva år har redan förflutit och fortfarande råder det totalförbud mot torskfiske utanför Kanadas östkust. På samma sätt som de andra länderna kring Nordatlanten hade den kanadensiska fiskeriförvaltningen byggts upp med hjälp av omfattande forskning, detaljerade kvoteringsbestämmelser och kontroll av fångsten både på havet och vid leverans på land. Världens bästa fiskeriförvaltning kunde inte förhindra det framgångsrika fiskets undergång. I dag ligger flera hundra kustsamhällen på Newfoundland öde. Text: Gunnar Album Torsken hör till de fiskarter som drabbats hårdats av överfisket. Brist på stor fisk Exemplet är inte unikt i sitt slag. Forskarna räknar med att mängden stor fisk i världshaven har reducerats med 90 procent. För det första minskar bestånden av FISKERI.NO

6 6 Östersjön & Nordatlanten / överfiske tidiga bebyggarnas födoresurs och som nu är utrotad, illustrerar två viktiga aspekter på fisk och fiske: överfiske är inte ett nytt fenomen som introducerades med de stora, moderna fiskefartygen de områden som är lättast att nå (=små vattendrag och kustzonen), påverkade vi för länge sedan Den andra av dessa punkter är särskilt viktig. Eftersom vi exploaterat kustvattnen intensivt i många hundra år, saknar vi den kunskap som behövs för att bedöma om dessa områden är överfiskade. Vi vet att arter som gädda och abborre har låg naturlig dödlighet, varför det inte är orimligt att misstänka att bestånden av dessa skulle vara mycket större om de inte fiskades. Det är också rimligt att misstänka att ökade bestånd av dessa rovfiskar skulle påverka bestånden av deras bytesfiskar. Vi vet alltså inte om vi och i så fall hur intensivt vi överfiskar våra kustfiskar. Detta gör att vi inte eller kan avgöra om utbytet av kustfisket är optimalt eller om det skulle kunna bli mycket bättre med en annorlunda förvaltning. För att bland annat förstå vilka effekter som fisket har på kustbestånden behöver vi områden där allt fiske är förbjudet (marina reservat), så att bestånden kan utvecklas under kraftigt reducerad mänsklig påverkan. Torsk skarpsill strömming: balansen är rubbad Utsjöbestånden av fisk, alltså främst strömming, skarpsill och torsk, har under lång tid haft stor betydelse för de människor som Skarpsill eller vassbuk har länge hört till de viktigaste arterna för utsjöfisket. levt kring Östersjön. Med de förhållandevis enkla redskap och små båtar som tidigare användes i fisket, var emellertid intensiteten i dessa fisken mycket lägre än idag. Problemen med överfiske på dessa arter dök STURE HANSSON FISKERI.NO stora fiskar såsom tonfisk, haj och svärdsfisk. För det andra har storlekssammansättningen i bestånd som torsk kraftigt förändrats. Mänskor som växte upp i närheten av Nordsjön efter andra världskriget minns torsken som en stor fisk på 5 till 20 kg. Idag finner du knappt torsk på över 2 kg i Nordsjön och fisken leker vid onormalt låg ålder. Internationella havsforskningsrådet (ICES), som ger vetenskapliga rekommendationer för fiskeriförvaltning, bad hösten 2002 om ett totalstopp på torskfisket i Nordsjön. Detta är inte bara en ekologisk katastrof för havet och en ekonomisk katastrof för fiskare och kustsamhällen. Utvecklingen i världsfisket hotar tillgången på matvaror. Som mest fiskades ton torsk per år i Nordsjön. Det motsvarar till exempel 60 kg per invånare i Finland, det vill säga mer än vad de kan konsumera. Förlusten av torskbestånden i Nordsjön motsvarar årsförbrukningen av fisk för ca 30 miljoner människor, eller fler än det bor i hela Norden. I Barents hav är torskbeståndet sakta på väg uppåt igen efter att ha varit nere på en kritisk nivå för ett par år sedan. Sämre är det för andra mera långsamt växande arter. Bestånden av såväl kungsfisk som mindre hälleflundra är hotade och har inte uppvisat normala mängder yngel på över tio år. Skydda småfisken lönar sig Likväl fortsätter det hårda fisket. Det politiska och ekonomiska system som omger fiskerinäringen är inte i stånd att förvalta näringen på ett sätt som kan säkra bestånden och ge långsiktig lönsamhet. I fiske finns ingen motsättning mellan lönsamhet och ekologiskt försvarlig förvaltning snarare tvärtom. De allra flesta bestånden ger snabbt bättre ekonomisk avkastning ifall småfisken bevaras och bestånden byggs upp. Största delen av dagens torskfiske i Nordsjön är inriktad på två år gammal fisk. Hade man låtit den leva i havet i fyra år skulle nästan två tredjedelar av individerna ha dött blivit uppätna av annan fisk, säl eller val. I gengäld skulle den överlevande tredjedelen ha uppnått en vikt på mellan 7 och 8 kilo. Man kan se på en dylik uppskjutning av fisket som en investering. Och det är en investering som ger en årlig avkastning på 40 procent. Det finns många förklaringsmodeller för hur det är möjligt att göra något så dumt som att överfiska bestånden av småfisk under en såpass lång tid. Den vanligaste förklaringen i Norge, på Island och i EU-länderna är överkapacitet; det finns för många fiskefartyg i förhållande till fiskbeståndens storlek. Denna förklaring har lett till att de allra flesta länder har vidtagit åtgärder för att få ned antalet fiskefartyg. Ofta görs detta genom privatisering av rätten att fiska. Den vanligaste modellen är att man inledningsvis tilldelar varje fiskefartyg en viss fiskekvot. Denna kan fartygsägaren sedan sälja på vilkor som varierar från ett land till ett annat. Detta leder till ett minskat antal fartyg. Det samma gäller antalet fiskare. Men pressen på resurserna är fortfarande lika hög. Dyra fiskefartyg fiskar mer Mycket tyder på att det inte är antalet fartyg eller hur mycket fiskeflottan kan fiska som avgör. Pressen på politikerna att fortsättningsvis tillsätta för höga kvoter är anknuten till hur mycket fiskeflottan får fiska. Hur mycket en båt får lov att fiska bestäms av hur stora kostnader den har. Under de senaste tio åren har investeringarna i fiskeflottan mångdubblats. Nya fartyg med större motorer, mera teknologi

7 Östersjön & Nordatlanten / överfiske 7 upp under 1900-talet. Den sammanlagda årliga fångsten av strömming, skarpsill och torsk var i början av förra seklet omkring ton och i slutet av seklet registrerades fångster på mer än ton. Detta mycket intensiva fiske har resulterat i stora ekologiska förändringar i Östersjöns ekosystem. Beståndet av torsk har reducerats till en mycket låg nivå och eftersom torsken är en viktig rovfisk har detta resulterat i att dess huvudsakliga bytesfisk, skarpsillen, ökat kraftigt. Skarpsillens föda utgörs av djurplankton (0,5-1 mm stora kräftdjur som simmar omkring uppe i vattenmassan), vilka också är viktiga byten för strömmingen. Födokonkurrens mellan dessa arter kan därför vara en bidragande orsak till att strömmingens tillväxt försämrades och beståndet minskade samtidigt som mängden skarpsill ökade. Forskare inom Internationella havsforskningsrådet (ICES) ger politikerna råd om hur bestånden av strömming, skarpsill och torsk skall förvaltas. Dessa råd baseras på internationella överenskommelser om långsiktigt och försiktigt nyttjande. För exempelvis torsk öster om Bornholm har man funnit att mängden vuxen fisk skall vara minst ton för att fortplantningen inte skall äventyras. Men det är svårt att uppskatta mängden fisk och om våra uppskattningar tyder på att beståndet är exempelvis ton, är detta alltså en uppskattning med betydande osäkerhet. Det verkliga beståndet är kanske bara ton. För att tillämpa försiktighetsansatsen anser man därför att det uppskattade lekbeståndets storlek skall vara minst ton då är det osannolikt att det verkliga lekbeståndet är mindre ton. Om uppskattningen av beståndets storlek tyder på att det finns mindre än ton vuxen torsk skall fisket stoppas. Tyder uppskattningen på att det finns ton, kan fiske tillåtas om det är så begränsat att det tillåter fiskmängden att öka. Först när mängden vuxen torsk överstiger ton anses beståndet vara inom säkra biologiska gränser. Välj rätt fisk! Strömming. Dessvärre har politikerna inte följt de överenskommelser som de själva ingått. Trots att mängden vuxen torsk inte överstigit ton sedan 1996, har de tillåtit ett mycket intensivt fiske. Det är uppenbart att man inte förmått stå emot påtryckningar från fiskerinäringen. Men det finns ingen anledning för oss medborgare att ge upp arbetet för en bättre miljö, bara för att politikerna misslyckats att leva upp till sina åtaganden. Så länge som fisket inte sker i enlighet med grunderna för ett långsiktigt och försiktigt utnyttjande skall vi inte köpa torsk från Östersjön. Sådana signaler från konsumenterna påverkar självfallet fiskerinäringen. En sak är dock viktig att komma ihåg fisk är ett utomordentligt livsmedel som är rikt på värdefulla näringsämnen. Även när vi vägrar köpa torsk från Östersjön, är det viktigt att vi äter fisk. Världsnaturfonden har publicerat en genomgång av de vanligaste fiskarna som finns i fiskdiskarna, och vilka av dessa man kan äta med gott samvete. Gå in på internet-sidan wwf/atts/wwf pdf så ser du vilka godbitar du kan stoppa i dig! MAGNUS ÖSTMAN Trålning på Barents hav kräver kraftig utrustning. FISKERI.NO FISKERI.NO och större krav på komfort och säkerhet är dyra. Dessa investeringar skall tjänas in. När myndigheterna dessutom skapar system som gör att ägarna till dessa stora fartyg köper fiskerättigheter blir investeringarna ännu större. Man har visserligen fått färre båtar, men den skuld som skall förtjänas ihop utgående från samma resurs har ökat. I delar av den norska fiskeflottan i Barents hav har skulden nästan fördubblats de senaste fyra åren. Med detta följer ett fortlöpande tryck på att höja fiskekvoterna. Även om alla vet att det är lönsamt att låta fisken växa upp, bedriver stora delar av flottan fiske på tre och fyra år gammal Bottentrålen kommer upp ur djupet. fisk i uppväxtområdena långt ute i Barents hav. Det paradoxala är att denna fisk om två till fyra år har vuxit sig dubbelt så stor och kommer simmande in till kusten av sig själv. Där kunde den fiskas med mindre fartyg, lägre investeringar, mindre bränsleförbrukning och förorening samt större lönsamhet.

8 8 Norge / fiskodling Salmo salar Text: Gunnar Album fisken som förändrar Norge MAGNUS ÖSTMAN FISKERI.NO Norsk fiskerinäring är inte vad den en gång var. När högerpolitiker, aktiemäklare i Oslo och analysfirman Econ talar om fiskeri, är det allt oftare fiskodling de menar. Uppfödningsnäringen har det gemensamt med fisket att det försiggår i vatten. I alla andra hänseenden påminner fiskodling mera om industriellt lantbruk. För några år sedan möttes den norska fiskeriministern av rasande fiskare då han kom till Finnmark. Torskkvoterna hade skurits ned fyra år i följd. Sälj båten och satsa på odling i stället, sa fiskeriministern. Med lax och olja skall landet byggas. Det är slut på den tiden då samhällena i norr kämpade för rätten till fisken i havet. Nu kämpar man om uppfödningskoncessioner. Den norska odlingen av lax och öring har vuxit från nästan ingenting i början av 1980-talet till en halv miljon ton i dag. År 2002 var exportvärdet 9,5 miljarder kronor (NOK) och utgör idag en tredjedel av den totala norska fiskeexporten. För att föda upp ett kilo lax går det åt omkring tre kilo fisk. Detta är arter som lodda, havstobis, sill, vitlinglyra och kolmule. Dessutom används en del vegetabiliskt fett och proteiner. För att få ett kilo lax ut på marknaden måste man alltså fiska tre kilo fisk ur havet. År 1994 gick 30 procent av den norska fiskoljeproduktionen till odling av fisk. År 2001 hade andelen stigit till 90 procent. I Norge har flera rapporter lagts fram som förutsäger en femdubbling av odlingen av lax och öring till år Dylika utsikter spränger alla ramar för fodertillgång. Med dagens fodersammansättning kommer den norska laxen då att förbruka en tiondedel av världens totala fiskefångst. Dessutom planeras uppfödning av en hel del annan fisk såsom havskatt, torsk och hälleflundra som också kommer att behöva foder. Det här dilemmat har redan förorsakat förändringar i Norges utrikespolitik, handelspolitik och förhållande till etiska spörsmål som genteknologi. En simmande gris Då Norges statsminister, Jens Stoltenberg, besökte Indien för några år sedan konstaterade han att av Indiens befolkning om ca en miljard mänskor, är det miljoner som är rika. Också den norska informationsdirektören vid exportutskottet, Hans Petter Nes, menar att Indien kan vara en spännande marknad för norsk fisk, speciellt lax. Den norska politiken har under hela efterkrigstiden fokuserat på Indiens fattiga befolkning inte kustfolket. Nu är Norge ute efter nya marknader, i WTO (World Trade Organization) försöker Norge påverka länder som just Indien och Kina för att få ned tullbarriärerna mot norsk lax. Den norska fiskerinäringen är inte längre begränsad av väder och vind eller andra osäkra resurser, nu har man skapat en simmande gris, vars foder kan köpas där det är billigast och försäljningen ske där priset är högst. Havre med gälar Många har insett att det kommer att vara såväl ekonomiskt, politiskt som moraliskt problematiskt att låta det nya norska husdjuret konsumera i värsta fall en tiondel av världsfiskefångsten. Jakten på alternativa foder är därför i full gång. Forskarna utreder nu bland annat möjligheterna att förädla fram en havresort innehållande fiskfett, med gener exempelvis från lodda. På det sättet kan man odla fisk för att föda upp laxen. Men eftersom det är de marina fettsyrorna som är viktiga varför kan inte de hungriga äta detta så kallade fiskhavre i stället för att låta det reduceras till en tredjedel genom en laxmage. (Havre är dessutom mycket lättare att frakta genom öknen än färsk lax.) Och ifall målet var att odla växtätande fisk varför skall det vara en lax? Världsproduktionen av växtätande odlingsbara fiskarter går redan på många miljoner ton. Foderfisket för laxodlingen omfattar fiskarter som lodda (till vänster) och kolmule. Den norska laxen föds upp i stora kassar i fjordarna. Krig om kustzonen Fiskodling bidrar till privatisering av havsområden. På jakt efter nya arealer framtvingar odlingsföretagen konkurrens mellan kommunerna om att vara näringsvänliga och att inte vara onödigt restriktiva. Fiskarna som verkar på allmänna vatten kommer lätt i andra hand. Under rubriker som Kamp om fjorden och Krigar om kustzonen beskriver tidningarna den tilltagande konflikten. Existerande och planerade fiskodlingsanläggningar kommer att lägga beslag på våra bästa fiskeplatser, skriver Storfjord Fiskarlag i ett brev till kommunen. Den sista fria laxen Medan antalet laxar i bur hela tiden ökar i norska fjordar minskar de vilda laxstammarna för varje år. En av orsakerna är förrymd odlingslax. År 2002 rymde över laxar från norska uppfödningsanläggningar. Hälften av fisken i kända laxälvar som Namsen består nu av förrymd odlingslax. En ny studie från det norska naturforskningsinstitutet (Norsk Institutt for Naturforskning) visar att förrymd odlingslax i vildlaxens lekområden utgör ett mycket större hot än man tidigare antagit. Ett av de största hoten mot norsk vildlax är parasiten Gyrodactilus salaris. Den introducerades i Norge via lax från Östersjön som hämtades med avsikt att återuppbygga vildfiskstammar i älvar utsatta för utbyggnad av vattenkraftverk. FISKERI.NO FISKERI.NO

9 Östersjön / fiskodling 9 Fiskodlingen i sydvästra Finland: Billig fisk till dyrt pris för miljön Fiskodlingen i sydvästra Finland sysselsätter lokalbefolkning till en del men belastar kustområdena med näringsämnen i hög grad lokalt. Att odla fisk i slutna kassar eller i bassänger på land skulle spara miljön men höja priset på fisken. I Finland startade odlingen av matfisk i havsområden på 1970-talet. I början var odlingarna små och de var tänkta som biinkomst för yrkesfiskare i skärgården. Ganska snabbt växte odlingarna i storlek och antal. Den största produktionen hittills förekom i början av 1990-talet och sedan dess har odlingsmängderna avtagit något. Fiskodling i havsområden koncentrerar sig främst till Skärgårdshavet och Åland där man de senaste åren har odlat ca ton fisk. Man odlar nästan uteslutande regnbåge, Onchorynchus mykiss, som inte förekommer naturligt i Östersjön. På senare tid har odlingstekniken utprövats även på naturligt förekommande arter såsom sik och abborre. För tillfället verkar siken den mest lovande, och andelen sik i odlingarna kommer högst sannolikt att öka i framtiden. Sysselsättning versus miljöbelastning Syftet med fiskodlingsverksamheten är att året runt garantera utbudet av färsk fisk till ett rimligt pris. Till de positiva effekterna brukar man också räkna sysselsättningen i skärgården. I och med att de flesta fiskodlingarna numera ägs av några få företagare, som har en gemensam personal för många odlingar, har den lokala sysselsättningen minskat. Det finns dock skärgårdskommuner där fiskodlingen fortfarande är den största arbetsgivaren. Men å andra sidan finns det kommuner där fiskodlingen varken sysselsätter lokalt bosatta människor eller betalar skatt till kommunen. Då har kommunen enbart de negativa miljöeffekterna att motta. Fiskodlingens främsta miljöpåverkan, övergödningen, orsakas av utsläpp av närsalter, främst fosfor och kväve. Det förekommer även andra utsläpp; luftutsläpp, utsläpp av tungmetaller och andra miljögifter samt rester av läkemedel, men de förekommer i mindre utsträckning. Spridning av fisksjukdomar till naturliga fiskstammar är också ett hot. Fiskodlingen kan lokalt orsaka lukt- och bullerproblem och försämring av landskapsbilden. Det uppstår ofta konflikter mellan olika intressegrupper i skärgården. Den kanske mest omtalade är konflikten mellan fiskodling och sommarboende och turism. Fiskodlingen väcker starka känslor både hos odlarna och motståndarna, och de flesta debatter utförs mera på känslo- än på faktabasis. Den mest omtvistade frågan är fiskodlingens roll i det allmänna övergödningsförloppet av Östersjön. På den här frågan är det vanligt med en lek på olika skalor. Fiskodlarna brukar oftast hänvisa till hela Östersjön och de totala utsläppen av närsalter. Då blir fiskodlingens andel bara några promille. Motståndarna och miljöexperterna betonar oftare den lokala och regionala påverkan. I Skärgårdshavet är fiskodlingens andel av den lokala belastningen ca 5-20 procent och under sommartid ännu betydligt större eftersom belastningen från land då är som minst och som störst från fiskodlingarna. I de åländska vattnen står fiskodlingen för ca procent av den totala belastningen. Text: Johanna Mattila Båda räknesätten är rätta på sitt sätt. Vill man uppskatta situationen i Skärgårds havet och hur man eventuellt kan förbättra den, bör man i första hand titta på de lokala utsläppen eftersom de påverkar våra skärgårdsområden mest. Större utsläpp än från annan djuruppfödning I en nyligen utförd livscykelanalys där man tog hänsyn till olika miljöpåverkan från klimatförändringar till övergödning kom man fram till att fiskodlingens totala effekter är 2-3 gånger större än till exempel svinuppfödningens. Fiskodlingens miljöeffekter motsvarar ungefär effekten av uppfödning av nötkreatur. Om man tittar enbart på övergödningen, som är den största enskilda skadeeffekten av alla verksamheter, är fiskodlingens effekter 2-5 gånger större än djuruppfödningens. Som jämförelse kan nämnas att till exempel strömmingsfisket har positiva miljöeffekter. Havsodlingen är den mest belastande formen av fiskodling. Trots att odlingstekniken har utvecklats mycket under de senaste åren, är fiskodlingens miljöpåverkan omfattande i många områden. Den går dock att minska till exempel genom att byta ut animaliska produkter i fodret mot vegetabiliska och genom att byta öppna kassar mot slutna kassar eller landbassänger. Alla dessa åtgärder ökar dock produktionskostnaderna, vilket i sin tur höjer försäljningspriset på fisk. Är vi konsumenter beredda att betala den extra kostnaden för miljön? Odling av regnbåge i stora kassar förekommer allmänt i sydvästra Finland. TORE LINDHOLM

10 10 Norge / PCB NORGES NATURVERNFORBUND Ur en giftjägares dagbok: Närkontakt med H PCB ag föddes år 1972, på den tiden då kemikalien Polyklorerade Bifenyler (PCB) stämplades som världens värsta miljögift. PCB producerat i Bayers, Monsantos och Rhone Poulencs stora industrier hade okritiskt utnyttjats som tillsatsämne i olika produkter. Allt från trycksvärta till murade väggar innehöll detta vidundermedel. Dessvärre läckte PCB ut, bröts inte ned utan anrikades i naturen och spreds därför över hela jordklotet. Modersmjölken jag lapade i mig innehöll PCB. Kanske hade jag inte rapat lika förnöjt om jag då fått höra att PCB lagras i kroppen och senare kan ge upphov till såväl inlärningssvårigheter, testikelcancer som hormonrubbningar, eller om jag hade sett att sälarna i Östersjön fick smärtfulla missbildningar på grund av PCB. Då jag började på första klassen i skolan hade PCB förbjudits över hela världen. Det var förbjudet att producera, förbjudet att köpa, förbjudet att kasta bort. Mat från havet såsom tran och sill hade vid det laget blivit så giftig av PCB-förorening att man hade insett hur viktigt det var att få stopp på utsläppen. Uppgjorda avtal H Cl Cl Cl Aktivister från Norges Naturvernforbund sökte PCButsläpps källor i tio veckor under 1998 och De fann tyvärr vad de sökte. J Cl H H Cl Cl NORGES NATURVERNFORBUND Texter: Per-Erik Schulze Dumpat PCB förpassas tillbaka till sin ägare. och stiftade lagar talade ett tydligt språk: alla former av PCB skulle samlas in, lagras säkert och därefter oskadliggöras. De som fortfarande sålde PCB skulle bestraffas. Åtgärderna hade önskad verkan. Produktionen avslutades. Tunnor med spillolja och PCB-haltig utrustning såsom elektriska transformatorer och stora kondensatorer blev omhändertagna. PCB-nivåerna i djur och människor sjönk. Det sades att faran var över. Denna solskenshistoria var det första jag hörde om PCB. Då gick jag i högstadiet och skulle snart få erfara att vuxna människor inte alltid menar vad de säger Pappersmassafabriken. Det är spännande att leta efter giftigt avfall. Nästan som att gå på skattjakt. Vi är 30 klasskamrater och vänner som tillsammans cyklar till en nedlagd pappersmassafabrik vid havet utanför min lilla hemstad Kragerø. Några före detta anställda på fabriken har tipsat oss om en otroligt giftig maskinolja de i tiderna blivit ombedda att gömma undan på området. De hade sagt att oljan kan vara PCB-haltig och vi har läst tillräckligt mycket om det giftet för att veta att det inte bör ligga och driva var som helst. Vi har med oss spadar, spett och arbetshandskar. Vi klättrar över stängslet och börjar gräva. Bara några minuter senare träffar spadarna de första oljefaten. Röda tunnor, med svart olja som sipprar ut genom rosthålen Tvättmaskinerna. Det är första gången jag är rädd för en tvättmaskin. Jag står och betraktar ett berg av gamla tvättmaskiner på återvinningsfabriken i Århus, Danmark. Maskinerna plockas isär och metallen återanvänds. Men en del av tvättmaskinerna är annorlunda. Jag har just fått veta att den lilla runda metallgrejen som sitter fastskruvad inne i maskinerna, precis vid motorn, innehåller en gammal bekant PCB. Det finns många tvättmaskiner från tiden före PCB-förbudet i Århus, tänker jag. Undrar vad man i de övriga skandinaviska länderna gör med sina förbrukade tvättmaskiner, för vem har väl hört att de kan innehålla världens mest berömda miljögift? 1994 Skollamporna. Det går kalla kårar på ryggen. Vi hade redan länge misstänkt att det kunde finnas PCB också i lysrörslampor, och att lamporna med jämna mellanrum kunde få kortslutning, gå sönder och sprida ut en dusch av PCB och dioxiner i klassrum och kontorslokaler. Frågan var hur många dylika PCBbomber som fortfarande kunde finnas kvar, 15 år efter det att ämnet förbjudits. Vi hade gjort ett stickprov och gått in i första bästa offentliga byggnad. Det var den biologiska institutionen på universitetet i Oslo. En vaktmästare hade hjälpt oss att skruva loss en lysrörslampa och gett oss den batteriliknande kondensatorn som var fastmonterad bakom skärmen. Damen på analyslaboratoriet borrade hål i kondensatorn och lät innehållet rinna ut i en kopp. Nu var resultaten klara. Rent, högklorerat PCB, tillräckligt för att förstöra 30 miljarder liter vatten Skrothandlaren. Metallkvarnen står alldeles invid älven i Skien. Den är 10 meter hög. I ena ändan lägger du in en bil, en tvättmaskin, en lysrörslampa eller annat metallskrot. I andra ändan kommer det ut knynävsstora metallbitar klara för frakt

11 Norge & Ishavet / miljögifter 11 NORGES NATURVERNFORBUND Krabba hör till de havets delikatesser som i tiotals norska fjordar inte längre kan användas fritt som människoföda. Orsak: PCB! till järnverket. Små runda PCB-kondensatorer ligger strödda runt omkring, perforerade och med små oljefläckar under sig. En karakteristisk lukt av PCB ligger över området, likt en blandning av klorerad simbassäng och oljad bilmotor. Oljefläckarna rör sig sakta nedåt mot vattnet. Journalisterna som är med oss skakar på huvudet och skriver så att pennan glöder. De vänliga karlarna på skrotbehandlingsanläggningen börjar se oroliga ut Skeppsvarvet. Den norska kusten är fortfarande kraftigt förorenad av PCB, men föroreningskällorna är ej kända, fick vi höra av norska miljömyndigheter. Målfärgsrester gick alltid rakt i havet, sa de norska skeppsvarven som Aker och Kværner. Vi har använt sommaren till att besöka många av dem. Vi har dykt och sett rester av målfärg ligga utströdda över gyttjebottnen. Vi har hämtat upp prov från djupet. Vi har tagit prov från flagande målfärg på fartyg vid kajen och från färska rester av sandblästring. PCB överallt. Vi har tvivelsutan hittat huvudkällan till PCBföroreningen i de norska haven. Vem av våra föräldrar och moreller farföräldrar var så obetänksamma att de lade PCB i båtfärger? 1999 Målfärgsfabriken. Mot slutet av giftjaktssommaren åker vi in i Florvågen utanför Bergen. Vi har hört att vattenforskare har funnit att ålen som fiskas här är den mest PCB-förorenade i världen. En ålmåltid i månaden är nog. Det första vi får syn på när vi seglar in i bukten är en nedlagd, gammal målfärgsfabrik som hänger utöver havet. Hempel Monopol står det skrivet på framsidan. Aktiviteten har varit nedlagd i många år efter att den danska storkoncernen Hempel lämnade företaget. Under fabriken hittar vi ett rör som går rakt ut i havet. Från ändan på röret slungar sig målfärgsstripor utöver havsbottnen; röda, blå och gula. Är det givet vad analyslaboratoriet kommer att kunna säga oss? Och vad vi kommer att finna utanför de andra målfärgsfabrikerna som Jotun och International? Vad händer nu? De norska myndigheterna har nu, mer än 20 år efter PCB-förbudet, äntligen inlett en ordentlig utredning av skandalen. Miljarder av norska kronor skall förbrukas. Gift på havsbottnen skall tas bort eller täckas över, dumpningsplatser skall grävas upp, lysrörslamporna i alla byggnader skall bytas ut, giftiga byggnadsmaterial skall samlas in. Ingen i Norge vågar längre säga att problemet är löst. Samma typer av PCB-källor som vi har funnit i Norge förorenar fortfarande hela Norden. Runt Östersjön, i Kattegatt och Skagerak, längs den norska kusten. Och nya giftiga ämnen tillkommer. Gå på giftjakt och finn svineriet innan det sprider sig i havet! Mer uppgifter om PCB i Norge hittar du på Ishavet fylls av miljögifter Medan vi länge varit upptagna av våra lokala miljögiftutsläpp i Östersjön och Nordsjön, har vildmarkerna i norr, till följd av lång luftburen transport av föroreningar, fungerat som lagringsplats för många miljögifter. När vi längre söderut ser förbättringar i enskilda miljögifters koncentrationer är det delvis därför att ämnena helt enkelt har avdunstat och förflyttats norrut. Fenomenet kan kallas den globala destillationseffekten och drivs av speciella väderleksförhållanden. Gifterna anrikas till farliga koncentrationer genom långa marina näringskedjor i de nordliga havsområdena. Detta får dystra konsekvenser. Vittrutar faller döda ned från himlen. Isbjörnar, sälar, tandvalar och rovfåglar är vandrande problemavfall med hormonrubbningar och reducerat immunförsvar. Ursprungsbefolkningens barn är småsjuka. Traditionell havsmat håller på att bli obrukbar runt hela Nordkalotten. Nyligen har man infört restriktioner mot att äta till exempel måsägg, fisklever, valspäck och orenad fiskolja. Men situationen är inte hopplös. Länderna i nord har slagit ihop sig om en samordnad forskningsinsats kallad Arctic Monitoring and Assessment Programme (AMAP, Programmet övervakar Arktis och pekar ut konkreta ishavsförorenare som sedan är tvungna att skärpa sig. Nedan några exempel: 1. Kvicksilvervinden från Kina. Kinesiska kolkraftverk har oren förbränning, saknar reningsanläggningar och ansvarar för en fjärdedel av världens kvicksilverutsläpp. Kvicksilvret når Arktis, där det faller i havet och tas upp i näringskedjan. 2. PCB-vinden från Ryssland. Det före detta sovjetsamväldet har världens största arsenal av gamla produkter innehållande världens mest berömda miljögift. Landet har producerat det giftiga ämnet ända in på 1990-talet, länge efter produktionsförbud i resten av världen. Giftet sprids från skeppsvarv, skrotupplag och förbränningsanläggningar. 3. Europa och USA som producenter av lyxgifter. Miljögifter från moderna konsumtionsvaror ökar dramatiskt i nordliga områden, speciellt bromerade flamskyddsmedel (elektronik, skumgummi) och fluorerade flamskyddsmedel som PFOS (tekstilimpregnering, emballage för snabbmat). 4. Lokala giftkällor i norr. Det behövs miljögiftssanering på skeppsvarv, i gruvor och kring bosättningar i Alaska, Canada, Ryssland och Skandinavien (inkluderande Svalbard), samt på NATOs och Rysslands militära anläggningar i de nordliga områdena. Industrierna i Norilsk i norra Sibirien hör till de arktiska trakternas värsta förorenare. MAGNUS ÖSTMAN

12 12 Östersjön / miljögifter Världens mest förorenade innanhav Östersjön med sitt bräckta vatten och känsliga ekosystem är om givet av högindustrialiserade giftproducenter. Grunda trösklar vid Östersjöns utlopp begränsar vattnets omsättning så att det tar uppemot 25 år innan hela Östersjöns vatten har bytts ut. Med dessa förutsättningar är det inte så underligt att Östersjön betraktas som världens mest förorenade innanhav. Text: Anders Bignert & Björn Helander I över 30 år har koncentrationer av svårnedbrytbara miljögifter mätts i fisk från Östersjön. Till att börja med analyserades DDT och PCB med kända skadeverkningar på Östersjöns fauna. Efterhand har listan utökats med flera organiska miljögifter som exempelvis lindan, hexaklorbensen, bromerade flamskyddsmedel och dioxiner samt ett flertal tungmetaller som kvicksilver, bly och kadmium, koppar, nickel och krom. Halterna har minskat problemen kvarstår För de flesta organiska miljögifter ligger koncentrationerna märkbart högre i fisk från Östersjön jämfört med fisk fångad på svenska västkusten. Glädjande nog kan man konstatera att för bekämpningsmedel som förbjudits har koncentrationerna minskat ordentligt och för exempelvis DDT och lindan ser det ganska ljust ut, trots att man fortfarande hittar analyserbara mängder även i dagens prov. Även PCB har minskat påtagligt sedan 70-talet men tråkigt nog ser minskningen ut att ha avstannat under 90-talet i centrala Östersjön. Detsamma gäller dioxiner som minskat jämfört med 70-talet men som sedan mitten på 80-talet legat på ungefär samma nivå. Koncentrationerna av främst PCB och dioxiner i fisk från Östersjön är de gift som har legat till grund för det svenska Livsmedelsverkets kostrekommendationer. Enligt dessa bör gravida och ammande kvinnor inte äta fet östersjöfisk mer än en gång i månaden. För dioxiner, som anses vara bland de mest toxiska substanser vi känner, finns dessutom ett gränsvärde för export av fisk som överskrids i de flesta strömmingsfångster norr om Ålands hav (Bottenviken undantaget). I egentliga Östersjön ligger halterna nära det nuvarande gränsvärdet. Inom en snar framtid kommer även bidraget från så kallade plana PCB-er att räknas in i gränsvärdet och då kommer förmodligen all sill/strömming från hela Östersjöområdet att hamna över gränsen! Detta kommer naturligtvis att få allvarliga konsekvenser för fisket i Östersjön. Beträffande tungmetaller i fisk från Östersjön är det framförallt kvicksilver, bly Strömming från Östersjön innehåller så höga halter PCB och dioxiner att gravida och ammande kvinnor inte bör äta av den mer än en gång i månaden. och kadmium som har diskuterats i större utsträckning. Kvicksilverhalter i fisk ser generellt ut att ha minskat sedan 70-talet men kan lokalt fortfarande visa förhöjda halter. Bly har minskat betydligt under senare år sedan bly har försvunnit som tillsats i bensin. Däremot har kadmiumhalten ökat i flera tidsserier i strömming från egentliga Östersjön och södra Bottniska viken trots att åtgärder för att minska utsläppen vidtagits. Någon entydig förklaring till de ökade koncentrationerna kan inte ges. Kadmium halterna i både fisk och musslor är också tydligt högre i Östersjön jämfört med motsvarande prov på svenska västkusten. Effekterna på djur dramatiska Miljögifter har haft mycket starka effekter på fortplantningsförmågan hos vissa djur. De arter i Östersjömiljön som mycket tydligt uppvisat sådana skador är de som står högst upp i näringskedjorna havsörnen, sälarna och uttern. Dessa arter lever av fisk, som tagit upp miljögifter från vattnet och genom sin föda. Genom att miljögifter som DDE (från bekämpningsmedlet DDT) och PCB bryts ner mycket långsamt ökar koncentrationerna i kroppen vid fortsatt intag (bioackumulering). Havsörnen äter även andra fiskätande fåglar, som redan själva bioackumulerat miljögifter, och får på det Dåligt kända miljögifter Det finns många gifter som vi vet att finns i Östersjöns fauna men som vi saknar tillräcklig kunskap om när det gäller koncentrationer och utvecklingen över tid, för att kunna bedöma risker. Sådana är till exempel: polyaromatiska kolväten (PAH) från olja och hamnar (koncentrationerna i fisk och musslor ökar) giftiga ämnen från båtbottenfärger potentiella miljöfarliga ämnen i avloppsvatten (t.ex. kemikalierester från läke - medel och hygienprodukter). Speciellt oroväckande är östrogena och mutagena ämnen, som bland annat kan göra hanfiskar honlika MAGNUS ÖSTMAN

13 Östersjön / miljögifter 13 sättet i sig ännu högre koncentrationer via detta steg i näringskedjan (biomagnifiering). Hos havsörnen upptäcktes problemen med fortplantningen i början av 1960-talet, men forskning har visat att skadorna började uppträda redan tio år tidigare. Under 1970-talet var fortplantningen reducerad till bara en femtedel av det normala, och havsörnen var akut hotad som art i Östersjön. På samma sätt drabbades vikaren och gråsälen av miljögifterna de fick i sig genom födan och blev akut hotade. Uttern försvann nästan helt från Östersjöns kustområden under 1970-talet, men har lyckats överleva i vissa sjösystem i inlandet. De förbud som infördes mot användningen av kvicksilver, DDT och PCB under och 1970-talet medförde att föroreningen med dessa substanser minskade. Föroreningen av Östersjön hade dock varit så kraftig under många år att det tog lång tid innan nivåerna sjönk tillräckligt för att örnar, sälar och uttrar på nytt kunnat föröka sig framgångsrikt. Trots att användningen av DDT och PCB reglerades och förbjöds i de flesta av länderna runt Östersjön under 1970-talet har det dröjt ända till slutet av 1990-talet innan fortplantningen hos sälar och örnar till stor del återhämtat sig. Samtidigt är havsörnens och sälarnas återkomst i Östersjömiljön levande bevis på att samhällets insatser för att stoppa spridningen av dessa miljögifter givit verkligt positiva resultat! Fortplantningsförmågan i förhållande till utvecklingen av nivåerna av DDE och PCB i havsörnsägg illustreras i diagrammet uppe till höger. Faran ännu inte över Genom sin position högst upp i näringskedjorna tjänstgör havsörnen och sälarna som miljöindikatorer. Och även om fortplantningen förbättrats starkt och bestånden av dessa arter ökat rejält sedan 1980-talet finns det fortfarande problem. Havsörnarna får fortfarande färre ungar i kullarna än före 1950, och sälarna har nedsatt fortplantningsförmåga. Hos gråsälarna förekommer dessutom svåra tarmsår som kopplas till en påverkan från miljögifter. Dessa tarmskador har till och med ökat i omfattning under senare år. Dessa sjukliga förändringar hos våra mest exponerade arter för miljögifter visar att vi fortfarande är långt ifrån att ha löst problemen med miljögifter i haven. Sammanfattningsvis kan man säga att de åtgärder som vidtagits för att minska utsläpp av miljögifter har mätbar och ofta tillfredsställande effekt på djurlivet i Östersjön men att i vissa fall har inte åtgärderna varit tillräckliga. Mot bakgrund av att flera arter som livnär sig på fisk (havsörn, sälar och utter) nu ökar har det knappast blivit farligare att äta fisk från Östersjön under senare år. För många mer eller mindre okända miljögifter finns dock inga konkreta planer vare sig på övervakning eller åtgärder. DDE & PCB Produktion av havsörnsungar Koncentrationerna (i mikrogram per gram fett) av miljögifterna DDE (kvadrater) och PCB (trianglar) i havsörnsägg i förhållande till havsörnens fortplantningsförmåga (produktionen av ungar per häckningsförsök) vid den svenska Östersjökusten. Havsörnarna i Östersjöområdet har fått allt fler ungar per år under de två senaste decennierna. Allmänt sjunkande halter av miljögifter i naturen är huvudorsaken till den positiva utvecklingen. Gråsälsstammen i Östersjön växer igen då halterna av PCB och DDT minskar. HANS HÄSTBACKA EERO HELLE

14 14 Nordliga hav / radioaktivt avfall Havet används som soptipp för radioaktivt avfall Text: Per-Erik Schulze Havsvatten innehåller naturligt mycket radioaktivitet. Liv på jorden utsätts också för kosmisk strålning. Av mänskan förorsakade radioktiva bidrag tillkommer dessutom, och de kan i värsta fall ge upphov till cancer, genskador, sjukdom och död hos utsatta djur och människor. De nordiska naturskyddsföreningarna har tillsammans skrivit brev till den brittiska regeringen och krävt ett stopp på utsläppen av radioaktivt avfall från Sellafield-anläggningen på Englands västkust. Motiveringen är att det är helt oacceptabelt att använda havet som avstjälpningsplats för den här typen av farliga ämnen och att ustläppen direkt berör Danmark, Sverige, Norge, Island, Färöarna och arktiska områden. Storbritanninen har å sin sida hävdat att utsläppen bara ger ofarliga doser och att strålningskällor utgör en större belastning på människor och natur. Så vad vet vi egentligen om den radioaktiva föroreningen av nordiska hav? Källorna många, men Sellafield är värst En av de största källorna till utsläpp av radioaktiva föroreningar har varit atomprovsprängningar. På ön Novaja Zemlja nordost om Norge och Finland sprängde Sovjetunionen 132 atombomber mellan åren 1955 och Den radioaktiva molnbildningen från sprängningarna kunde sprida sig över hela Norden och ge upphov till farligt radioaktivt nedfall. Tillsammans med radioaktivt nedfall från liknande sprängningar genomförda av USA, Frankrike, Kina och Storbritannien utgör detta en relativt stor radioaktiv förorening i våra landoch havsområden. Explosionen och branden i Tjernobyl atomkraftverk i Ukraina år 1986 lade också ett tunt täcke av radioaktivt nedfall över Norden. Idag 17 år efter olyckan kan man fortfarande finna förhöjda värden av denna förorening, något som i högsta grad visar att man måste satsa allt på att undvika liknande olyckor i framtiden. En annan mycket omtalad källa till spridning av radioaktivt avfall är atombränsle i Atmosfärisk provsprängning Underjordisk provsprängning Kärnfysiska explosioner, ej militära Lager för uttjänt kärnbränsle Dumpning av fast radioaktivt avfall Varm havsström Kustström Sellafield Norska havet La Hague Barents hav Barents hav. Rysslands militära Nordflotta och Murmansk atomisbrytare har dumpat mer än dubbelt så mycket radioaktivt avfall som alla andra länder tillsammans. En del av avfallet dumpades direkt i havet, medan en del packades in i metallådor. Enskilda behållare blev otroligt nog skjutna i stycken med maskingevär då de inte ville sjunka. Efter strålningsolyckor göts ödelagda atomreaktorer in i behållare, som skall hålla 500 år innan de börjar läcka, och dumpades därefter i havet. Trots denna bristfälliga behandling av atomavfall har föroreningen i Barents hav för närvarande en väldigt lokal karaktär och forskare är eniga om att det just nu är Europas återanvändningsindustri för förbrukat atombränsle som är Kolahalvön ön Novaja Zemlja Tjernobyl De viktigaste utsläppskällorna av radioaktiva föroreningar i Nordeuropa. Havsströmmarna för med sig radioaktiva föroreningar från bland annat La Hague och Sellafield till den norska kusten. Källor: Statens strålevern, Norge och Norges havsforsknings institut. den största källan till radioaktiv förorening i Norska havet, Nordsjön och i Arktis. Havsströmmarna hämtar avfallet till oss Anläggningarna i La Hague i Frankrike och Sellafield i England renar förbrukat atombränsle från atomkraftverk så att delar av det kan användas på nytt. Anläggningarna erbjuder därmed länder som Japan ett enkelt sätt att göra sig av med problemavfall och erbjuder återvinningsprodukter som uran och plutonium. Problemet med upparbetningen är att stora mängder restprodukter från reningsprocessen går direkt ut i havet. Upparbetningen ger upphov till riskfyllda atomavfallstransporter värl-

15 Nordliga hav / radioaktivt avfall 15 den runt och det bildas stora lager i Sellafield. Dessutom går återvinningsprodukterna också till vapenindustrin. Utsläppen från Sellafield och La Hague är lätta att spåra, då de har karakterisktiska fingeravtryck av speciella radioaktiva ämnen. Exempelvis finner vi technetium-99 (Tc-99) i vatten, tång och hummer utanför Danmark och Sveriges västkust samt upp längs den norska kusten. Ämnet härstammar från Sellafield, förflyttas lätt med havsströmmarna och finns kvar i havet i många tusen år. Koncentrationerna ökar när utsläppen ökar, så som vi har sett dem göra de senaste tio åren. Hur höga värden som med tiden kan anrikas i näringskedjorna vet vi inte ännu. Från Sellafield kommer också andra radioaktiva ämnen som plutonium och cesium-137 ut i havet. Mängden plutonium från Sellafield-anläggningen motsvarar nedfallet i Atlanten från 200 av 1960-talets atomprovsprängningar. Detta plutonium ligger inte stilla på havsbottnen utanför Sellafield, utan rör sig nu norrut i små portioner. Från La Hague kommer bland annat jod-129 som har spårats hela vägen från utsläppsstället i den engelska kanalen till Arktis. Det totala utsläppet av detta ämne från upparbetningsindustrin är tio gånger så stort som den sammanlagda utsläppsmängden jod-129 från atomprovsprängningar och naturliga källor. Från Sellafield och La Hague går havsströmmarna tätt inpå nordiska kustfarvatten. Sellafield-utsläppen kan vara farliga Få miljöhot skapar mera uppståndelse än radioaktivt avfall. Strålningsskador har dokumenterats grundligt efter atom olyckor och -sprängningar. Det är svårt för lekmän att värdera hur doserna från dylika händelser kan jämföras med föroreningarna av idag. Även om radioaktiviteten i fisk och annan föda från Norska havet och Skagerakk enligt de flesta forskare är tusenfalt under den riskfyllda gränsen, har utsläppen av radioaktivt avfall olyckliga följder för nordiska fiskare. I världens stora havsmatsförbrukande nationer såsom Japan och Frankrike, kan blotta tanken på ett fat med radioaktiv mat vara nog för att få prisen på makrill och räkor att rasa. Många havsforskare och strålningsspecialister försöker råda bot på situationen En av utsläppspunkterna vid upparbetningsanläggningen för kärnbränsle i Sellafield i Skottland. genom att säga att våra nordiska havsområden är bland de renaste i världen och att strålningen från Sellafield-utsläppen är små i förhållande till den naturliga bakgrundsstrålningen. De har också räknat ut att i fråga om ett enskilt ämne som Tc-99 måste du äta tiotals ton av förorenad mat från havet för att bli sjuk. Miljöskyddare ser lite annorlunda på saken. För det första lyssnar de hellre på forskare som menar att utsläppen från Sellafield är så stora att de närmar sig EU:s definierade gränser för atomolyckor, och att anläggningen aldrig hade beviljats verksamhetstillstånd i andra länder än Storbritannien. Forskarna säger också att anläggningens grannar har insjuknat i cancer. Dessutom anser miljövårdarna att Tc-99 från Sellafield är ytterligare en av väldigt många farliga havsföroreningar. Om du adderar Tc-99 till miljöfarliga ämnen som plutonium, cesium, PCB, kvicksilver, bromerade flamskyddsmedel och TBT får du en grupp av gifter som är långt från hälsofrämjande. Ämnena har mycket lång halveringstid i miljön. Därför måste man förutom nuvarande förorening även räkna med tidigare föroreningar. Olika människor och djur är olika känsliga för gifterna. Ännu vet man alldeles för lite om Sellafield-utsläppens effekter på hela ekosystem och på hela livscykler för att kunna avskriva utsläppen som ofarliga. Det bästa vore att helt upphöra med utsläppen, något som tekniskt är fullt möjligt. Att dumpa avfall i havet är en alltför gammalmodig lösning på problemet. Mera information om Sellafield-utsläppen finner du på nordsjo Litteratur Heldal H.L. & Asplin L. (2002): Er ut - slippene av technetium - 99 fra Sellafield farlige? I Fosså J.H. (red.) Havets miljø Fisken og havet, særnummer , Havforskningsinstitutet, Bergen. Naturvernforbundet Hordaland (2002): Sellafield. Rapport fra konferansen om de radioaktive utslippene fra Sellafield, Bergen mars Kompendium av foredrag. Bergen. Boehmer N., Nikitin A., Kudrik I., Nilsen T., McGovern M.H. & Zolotkov A. (2001): Bellona Report Volume : The Arctic Nuclear Challenge. Miljøstiftelsen Bellona, Oslo. Nilsson A. & Huntington H. (forf.) (2002): Arctic Pollution Arctic Monitoring and assessment programme, Oslo. Anläggningen i Sellafield ligger mitt i en lantlig idyll. ERIK MARTINIUSSEN/ BELLONA ERIK MARTINIUSSEN/ BELLONA

16 16 Nordliga hav / klimatförändring Blir de nordiska haven Text: Bogi Hansen kallare under det kommande århundradet? Det låter som en paradox att delar av de nordiska haven och omgivande landområden skulle bli kallare, samtidigt som stora delar av jorden i övrigt blir varmare på grund av förorening. Detta är dock helt möjligt; men ännu kan vi inte säga hur sannolikt det är, eller hur stor och hur om fattande en eventuell avkylning kan bli. Efter många år av tvivel har det så småningom blivit allt mer klart att människans förorening av atmosfären med koldioxid och andra gaser förändrar jordens klimat, och att denna förändring kommer att öka i omfattning under det kommande århundradet. Man förväntar sig att jordens medeltemperatur skall stiga med flera grader under de följande hundra åren och att polarområdena skall bli speciellt varma. Mot denna bakgrund verkar det märkligt när man samtidigt hör sägas att delar av de nordiska havsområdena, Norden och Europa möjligen kan bli kallare, och man frestas till att avskriva det hela som ren spekulation och domedagsprofetior. Det har emellertid visat sig att en uppvärmning vid nordpolen väl kan medföra en avkylning av de nordiska haven, i fall den förändrar viktiga processer och strömmar i havet. Vi har det varmare än andra på samma breddgrad För att föstå detta bör man först vara medveten om att delar av de nordiska haven i dagens situation är påfallande varma. Detta illustreras kanske bäst genom att jämföra temperaturen i våra hav med temperaturer i andra havsområden (Fig. 1). Man ser en tunga av varmt vatten som kommer in mellan Island och Skottland och sträcker sig norrut längs den norska kusten, medan den förgrenar sig in i Nordsjön och Östersjön. Så varma havsområden finns det inte någon annanstans på jorden på samma avstånd från ekvatorn. < 5 C C C > 20 C Fig. 1. Ytvattnets medeltemperatur i världshaven Detta kan till stor utsträckning förklaras med strömmarna i havet. Från Atlanten strömmar vatten norrut in i de östliga delarna av de nordiska haven (Fig. 2). Denna ström, som i dagligt tal kallas Golfströmmen, för med sig vatten från subtropiska områden < 500m 500m-1000m 1000m-2000m 2000m-3000m 3000m-4000m 4000m-5000m > 5000m Grönland Island Atlanten i Atlanten. Det har därför en ganska hög temperatur. Det atlantiska vattnet förflyttar sig så småningom längre norrut och avger värme till luften som blir varmare och värmer upp de omkringliggande landområdena på samma sätt som centralvärmeanläggningen värmer upp luften i ett hus. Undervattensryggar och -klippor Norska havet Huvudorsaken till denna inströmning av atlantvatten illustreras med en enkel modell i Figur 3. Som man kan se i Figur 2, åtskiljs de nordiska haven från Atlanten av ett grundare bottenparti, en undervattensrygg. På Figur 3 tänker vi oss ett lodrätt snitt, som går tvärs genom denna rygg från Atlanten in i de nordiska haven. Det atlantiska vattnet som strömmar norrut över ryggen är varmt och därför också lätt (låg densitet). Då det atlantiska vattnet förflyttar sig längre norrut avkyls det efterhand och blir därför hela tiden tyngre. Slutligen blir en del av det avkylda atlantiska vattnet så tungt att det sjunker mot bottnen och bildar kallt bottenvatten. Den djupa bassängen norr om ryggen är redan fylld med detta vatten och bottenvattnet strömmar därför över ryggen i synnerhet på de ställen där ryggen har fördjupningar eller kanaler. Några av de djupaste kanalerna är smalare och bottenvattnet pressas därför igenom med stor hastighet. Ett exempel är Färöbankens kanal (Fig. 4). Genom de djupa delarna av denna kanal strömmar det i genomsnitt ca 2 miljoner kubikmeter kallt vatten per sekund. Detta är dubbelt så mycket som den sammanlagda vattenföringen i alla världens floder! F Norge Skottland Nordsjön Islandshavet Grönlandshavet Fig. 2. Havsområdet mellan Grönland, Skottland och Norge, där färgen anger djupet. Från Grönland går det en undervattensrygg (ljusa partier) över Island och Färöarna (F) till Skottland. Denna rygg avskiljer de djupa delarna av Atlanten från de djupa delarna av de nordiska haven (Norska havet, Islands hav och Grönlandshavet). Röda pilar visar havsströmmar med varmt vatten, medan blå pilar utmärker kalla strömmar.

17 Nordliga hav / klimatförändring 17 Djup Atlanten Lutning på havsytan Inströmmande atlanthavsvatten Rygg Utströmmande bottenvatten Avkylning Avkylning De nordiska haven Fig. 3. Huvuddrivkraften för strömmarna mellan Atlanten och de nordiska haven illustreras här på ett lodrätt snitt som går genom en av utströmningskanalerna. Avkylning av varmt (rött) inströmmande atlantiskt vatten medför att det blir tyngre. Därför sjunker det och bildar kallt (blått) bottenvatten, som strömmar ut genom kanalen. Därmed sjunker ytan i de nordiska haven, vilket skapar en lutning på ytan (överdriven på figuren). Denna lutning driver det mesta av inströmningen av atlantiskt vatten. Djup (m) Atlanthavsvatten varmare än 7 C Bottenvatten kallare än 0,5 C 10 km Island Atlanten Färöplatån Färöbanken Mindre mängd sjunkande vatten bromsar strömmarna Nedsjunkning Norska havet Shetland Färöplatån Färöbanken Fig. 4. Den djupaste kanalen genom tröskeln går mellan Färöbanken och Färöplatån. Till vänster på figuren ses ett lodrätt snitt genom denna kanal (utmärkt med ett tjockt svart streck på kartan till höger). På snittet anges temperaturen med färger, det mörkblå området djupast i kanalen anger utströmmande kallt bottenvatten. Linjerna anger strömningshastighet. När det således hela tiden strömmar ut bottenvatten från de nordiska haven måste vatten tillföras från något annat ställe. Annars skulle vattenytan bara fortsätta att sjunka. Men när vattenytan sjunker norr om ryggen, uppstår det en lutning på vattenytan tvärs över ryggen (Fig. 3). Detta skapar en inströmning av vatten över ryggen och denna mekanism driver mera än hälften av den totala inströmningen av atlantiskt vatten till de nordiska haven. Under de kommande klimatförändringarna förväntas lufttemperaturen stiga över de områden där det atlantiska vattnet sjunker. Dessutom förväntas tillförseln av sötvatten öka, vilket kommer att sänka salthalten och därmed också minska på havsvattnets densitet i ytvattenskiktet. Lägre densitet i de områden där bottenvatten bildas kan förväntas medföra en mindre mängd sjunkande vatten. Då det uttryckligen är sjunkandet av avkylt atlantiskt vatten som driver både utströmningen av bottenvatten från de nordiska haven och det mesta av inströmningen av varmt atlantiskt vatten till de nordiska haven, finns det en reell fara för att bägge strömmar minskar i omfattning. Man kan också tänka sig att det etableras en så kallad ond cirkel. En reducerad mängd sjunkande vatten kan förorsaka en minskad inströmning av varmt atlantiskt vatten. Det inströmmande atlantiska vattnet är relativt salt, varför en minskad inströmning kan medföra mindre tillförsel av salt till de områden där vattnet sjunker. Därmed minskar densiteten ytterligare, varvid den sjunkande mängden vatten reduceras ytterligare, och så vidare. En sådan ond cirkel kan förstärka små förändringar och göra systemet instabilt, så att förändringarna sker mycket snabbare än man i övrigt hade kunnat förvänta. Det finns således en reell möjlighet att de kommande klimatförändringarna kan medföra en minskad inströmning av varmt atlantiskt vatten till de nordiska haven. Knappast kommer den varma strömmen att försvinna helt och hållet, för det finns också andra drivande mekanismer än de som illustrerats i Figur 3; men en reduktion till mindre än hälften är absolut en möjlighet. Då denna inströmning av varmt atlantiskt vatten ansvarar för att delar av de nordiska haven är 5-10 grader varmare än vad de annars hade varit, kan en sådan reduktion mycket väl medföra en betydande avkylning av dessa områden, även om andra områden såväl norrut som söderut blir varmare. Har strömmarna redan avtagit? I dag vet vi inte om avkylningen kommer att ske eller ej. För att svara på denna fråga måste man ha tillgång till långt mera detaljerade modeller än den som är illustrerad i Figur 3. Sådana modeller finns, men även med hjälp av de starkaste datorer som finns i dag är de inte tillräckligt detaljerade för att kunna ge ett entydigt svar. Det finns emellertid vissa tecken som tyder på att förändringarna redan har börjat. Således visar mätningar att den djupa utströmningen genom Färöbankkanalen (Fig. 4) har reducerats med ca 20 procent från år 1950 till år Detta kan vara en naturlig fluktuation i klimatsystemet, men det kan också vara ett första tecken på att inströmningen redan håller på att försvagas. Det vet vi inte i dag. Om det blir en avkylning kommer den knappast att påverka hela Norden på samma sätt. De mest känsliga områdena är givetvis de som ligger närmast gränsen mellan det varma och det kalla vattnet. En del av denna gräns visas på Figur 5. Man kan se att ytvattentemperaturen kan komma att falla med ca 5 grader på korta sträckor när man rör sig tvärs över denna gräns. I dag ligger gränsen så långt norrut för att vi har en stark inströmning av atlantiskt vatten (svart pil på figuren). Reduceras inströmningen, kommer gränsen sannolikt att förflyttas söderut. Om den kommer helt intill Färöarna kan man tänka sig en sänkning av temperaturen på upp till 5 grader, och delar av Island kan också påverkas kraftigt. Närmare kontinenten kan man förvänta sig mindre förändringar, men detaljerade förutsägelser är vi inte i stånd till att ge ännu. Temperatur ( C) Island Kallt vatten Färöarna Varmt Atlanthavsvatten Skottland Fig. 5. Ytvattentemperaturen mellan Island och Skottland den 18 april 2003, uppmätt med satellit. Temperaturskalan visas över Island. Svarta pilar anger varma och vita pilar kalla strömmar. (Med tillstånd av Peter Miller, Plymouth Marine Laboratory, England.)

18 18 Östersjön / oljetransporter En motorväg för oljetransporter Under den hårda isvintern var fartygen tvungna att gå i konvojer efter isbrytarna på Finska viken. Kollisions risken var uppenbar, men inga allvarligare olyckor inträffade till all lycka olje bekämpning vintertid är och förblir ett vanskligt företag. RIKU LUMIARO/HAVSFORSKNINGSINSTITUTET Palva, Irini, Tsesis, Antonio Gramsci, Eira - kända namn på olycksdrabbade tankfartyg i Östersjön sedan slutet av 1960-talet. Hittills har Östersjön varit förskonad från verkligt stora oljekatastrofer, även om de lokala skadeverkningarna efter enskilda oljeutsläpp varit ödesdigra och effekterna långvariga. Text: Erkki Leppäkoski Oljetransporterna i Östersjön ökar ständigt och ökad trafik innebär ökade risker. År 2001 fraktades minst 100 miljoner ton olja på detta känsliga innanhav. Sannolikheten för olje olyckor har mångdubblats i synnerhet på Finska viken på grund av de nya oljehamnar som byggts utanför St. Petersburg (Primorsk m.fl.). Fram till 2003 tredubblades den transporterade oljemängden för Finska vikens del från 20 miljoner ton år 1995 till 70 miljoner ton. Detta motsvarar nästan två tons tankers per dag! Man räknar med en ökning till 100 miljoner ton före Oljefartyg blir allt större, vilket innebär att följdverkningarna av en olycka kan bli katastrofala. I den estniska oljehamnen Muuga har fartygsstorleken ökat i genomsnitt från ton år 1998 till ton år Varifrån kommer oljan? Oljehalterna i Östersjöns vatten är tre gånger högre än i Nordatlanten. Ingen vet exakt hur mycket olja som släpps ut i Östersjön uppskattningarna varierar från till ton per år. Oljan når havet från ett otal källor på land och verksamheter till havs: atmosfäriskt nedfall, dagvatten från tätorter, tillförsel via floder, hantering av oljeprodukter i hamnar, aktersnurror och andra fritidsbåtar, utsläpp av oljehaltigt slagvatten från fartyg, oljeolyckor Tillförseln från landbaserade källor väcker inte uppmärksamhet på samma sätt som utsläpp från fartyg i samband med haverier. Den smygande belastningen bidrar dock i en mycket hög grad (kanske över 80 procent) till den totala belastningen med oljekolväten. Det släpps årligen ut ton olja helt medvetet från fartyg som rengör tankar och tömmer ut oljehaltigt slagvatten. Det upptäcks årligen olagliga utsläpp men det verkliga antalet är omöjligt att uppskatta. Miljöpåverkan av dessa är svår att bedöma. Östersjön ett problemområde Olja orsakar både akuta gifteffekter och långsiktiga ekologiska effekter i havsmiljön. Oljeutsläppen utgör ett hot mot sälar och sjöfåglar som övervintrar i Östersjön och Kattegatt. Fyra miljoner alfåglar samlas i Östersjön under vinterhalvåret, av dessa en miljon på Hoburgs bank, söder om Gotland, intill den viktigaste transportleden med drygt 100 passerande fartyg per dag. Därmed är tiden för oljeutsläppet av stor betydelse i ett nordligt hav. Under våren är häckande fåglar och fiskyngel särskilt utsatta. På sommaren drabbas plankton och bottenlevande organismer hårt, under vintern sjöfåglar. Växt- och djurlivet kan återhämta sig efter en oljeolycka men detta tar tid från kanske 2 till 20 år. Avståndet från oljefarleder till land är kort i Östersjön. Avdunstningen av rå oljans giftiga flyktiga beståndsdelar och olika nedbrytningsprocesser hinner inte förminska oljans skadliga verkan innan den når kusten. Dessutom försvåras bekämpningsarbetet avsevärt av kustens sprickighet till skillnad från Östersjöns östra och sydliga delar består Finlands och Sveriges kuster av svårsanerade klipp-, block- och moränstränder. De ofta svåra isförhållandena gör särskilt norra Östersjön till ett problemområde. I den östra delen av Finska viken och uppe

19 Östersjön / oljetransporter 19 ERKKI LEPPÄKOSKI Oljans lätta komponenter lägger sig som en hinna på vattenytan och de lättflyktiga kolvätena avdunstar förr eller senare. Den tyngre delen av oljan sjunker till bottnen eller fastnar på strandstenar där den hårdnar och kan bli kvar i åratal. i Bottenviken är havet istäckt i genomsnitt under fyra till sex månader om året. Vad kan och bör göras? Bättre fartyg och större trafiksäkerhet. Östersjön och Kattegatt trafikeras av många gamla enkelskroviga fartyg som brister i sjöduglighet och som ofta seglar under bekvämlighetsflagg. På förslag av Finland, Estland och Ryssland kommer ett system för styrning av fartygstrafiken att tas i bruk på Finska viken sommaren Bättre bekämpningsberedskap. Den ökande transporten av olja innebär att bättre beredskap för oljebekämpning måste byggas upp. Vad som behövs är höga krav på isklass för fartyg som rör sig på Östersjön, tunga oljor får inte fraktas i fartyg med enkelt skrov, eskortbogsering bör effektiveras, isbrytarkapacitet ökas, trafikledningssystem utvecklas och fartygens sjöduglighet kontrolleras på ett enhetligt sätt i alla länder. Bättre hänsyn till internationella avtal. Havsföroreningskonventionen MARPOL förbjuder alla utsläpp från fartyg av olja i Östersjön som MARPOL klassat som ett särskilt känsligt specialområde med strängare regler för oljeskydd än andra havsområden. Oljeförorenat slagvatten får inte släppas ut om oljehalten överstiger 15 mg/l. Allt oljeavfall måste lämnas i hamnar, som skall vara försedda med mottagningsanläggningar. Hur dessa regler efterlevs är dock en annan fråga. En förpliktelse att konsultera grannländerna om en planerad verksamhet medför betydande miljöpåverkan även i ett annat land trädde i kraft Kravet att göra internationella miljökonsekvensbedömningar i samband med storprojekt borde rimligtvis gälla även för oljeterminaler i ett så litet, internationellt och livligt trafikerat havsområde som Östersjön. Status som särskilt känsligt havsområde. Myndigheter och miljöorganisationer såsom WWF och Greenpeace arbetar för att få den internationella sjöfartsorganisationen IMO att klassa Östersjön eller delar av den som ett särskilt känsligt havsområde PSSA (Particularly Sensitive Sea Area). I augusti 2003 beslöt östersjöländernas (Ryssland undantaget) miljöministrar att lämna in en gemensam ansökan för att IMO skulle bevilja Östersjön denna specialstatus. Utan stränga regler blir ett PSSA dock meningslöst det leder inte automatiskt till ett bättre skydd för havet. De länder som drabbas av ett oljeutsläpp får stå för de kostnader och miljöskador som ett oljeutsläpp alltid medför även om nationella och internationella oljeskyddsfonder samlar in pengar för att bekämpa oljeolyckor. De som äger lasten och transporterar olja skall ha en försäkring som kan täcka kostnaderna som ett oljeutsläpp orsakar för miljön och människan. Våren 2003 var olyckan framme i södra Östersjön. Det kinesiska lastfartyget Fo Shanghai gick under och olja förorenade sandstränder längs en lång sträcka av den svenska ostkusten. ÅSA ANDERSSON / WWF SVERIGE ÅSA ANDERSSON / WWF SVERIGE MAGNUS ÖSTMAN

20 20 Barents hav / oljetransporter Oljetransporter i nord Text: Tore Killingland För närvarande har Norge bara ett oljefält i drift i Barents hav, Snövitfältet norr om Hammerfest. Det här fältet producerar bara gas, vilket gör utsläppsrisken lägre. Närmaste oljefält ligger söder om ögruppen Lofoten. Under vintern kommer Norge att avgöra huruvida det är möjligt att bygga ut flera fält, och oljefälten som är i bruk skall också utvärderas. Ryssland har motsvarande planer till havs, men pumpar redan nu upp olja på land i det här området. Dessutom har man i Ryssland planer på att bygga en oljeledning till Murmansk för olja från Sibirien som i dagens läge transporteras med ledning till sydvästra Ryssland. Ifall projektet förverkligas kan oljeledningen tas i bruk tidigast år I så fall kommer den totala volymen med behov för transport att motsvara oljetankfartyg per år med en lastningskapacitet på ton. Det finns fartyg som kan lasta ton, men för närvarande är ton den vanligaste modellen av tekniska orsaker (seglingsdjup i hamnarna etc.). Den branta och stormpiskade kusten i Nordnorge skulle vara ytterst svår att sanera på olja. Åtgärder för att motverka att en oljeolycka överhuvudtaget sker är därför ytterst viktiga. Förebyggande åtgärder enda möjligheten till oljeskydd M/T Moscow, som fick motorstopp utanför Nordkapp sommaren 2003, hade en lastninsgkapacitet på ton. Lyckligtvis var det fint väder och fartyget fick igång motorn igen innan något hann gå galet. Händelsen fick den norska regeringen att driva på inhyrningen av bogserbåtar till norra Norge. I praktiken är det inte möjligt att i dessa farvatten använda oljebekämpningsutrustning mot oljeutsläpp. Utrustningen består huvudsakligen av oljebommar som inte fungerar i de våghöjder som förekommer allmänt vid den nordnorska kusten. Information om vad som skulle ske vid en olycka med ett fartyg i storleksklass med Moscow eller Prestige (som sjönk utanför Spaniens kust hösten 2002) finner du på Förebyggande åtgärder är det enda man kan kalla oljebekämpning i det här sammanhanget. Dessa är i huvudsak följande: tekniska krav på fartygen (dubbelt skrov) och ofta förekommande inspektioner påbjuden seglingsrutt längs kusten som skiljer åt trafiken för att undvika kollisioner och för att säkra ett tillräckligt avstånd från kusten tillräckligt många bogserbåtar i rimlig närhet, tillräckligt starka för att bogsera de största oljetankfartygen radar, varningsutrustning och rutiner som säkrar att kustbevakningen har bästa möjliga översikt över var fartygen är och hur de rör sig. Myndigheterna reagerar långsamt Hade detta fungerat, skulle riskerna ha varit betydligt lägre än vad de egentligen är idag. Svagheterna i systemet är att reglerna för ägarskap i fartygsflottan inte kan förhindra bruk av fartyg av dålig kvalitet. Hade dessa fartyg varit lastbilar på land skulle de ha tagits ur bruk på momangen. Även nya båtar kan få problem. Moscow hade byggts år Därför måste det finnas bogserbåtar i området. Hösten 2003 är detta ett välkänt och accepterat faktum hos myndigheterna, men verkställandet dröjer. Många andra åtgärder är under utveckling denna höst samtidigt som oljebekämpningsberedskapen har överförts från ett verk till ett annat, från Statens Forurensningstilsyn till Kystverket, som sorterar under Fiskeridepartementet. Denna överföring är bra för att få olika aktiviteter samlade, men på samma gång har Kystverkets huvudkontor flyttats till en ny stad och många medarbetare har slutat. Norges totala oljebekämpningsberedskap är i ett ganska instabilt tillstånd hösten MAGNUS ÖSTMAN BJØRN FRANTZEN / SVANHOVD ENVIRONMENTAL CENTRE Den ryska tankern Moscow var hotande nära att förorsaka en oljekatastrof nära Nordkap i Nordnorge våren 2003.