Optimism och pessimism. Mellan de lägena har relationen. En fientlig symbios

Transkript

1 Skymning för Pax Americana? En fientlig symbios De kan inte leva varken med eller utan den andre. Tätt sammanflätande i en ekonomisk symbios måste Kina och USA hitta ett sätt att förhålla sig till varandra. Det kommer inte att bli lätt, skriver UI:s Johan Lagerkvist. Optimism och pessimism. Mellan de lägena har relationen mellan Kina och USA pendlat sedan länderna etablerade diplomatiska relationer Det började i en positiv anda då partichefen Deng Xiaoping på allvar inledde det kinesiska ekonomiska reformprogrammet och besökte USA. Deng charmade amerikanerna och deras massmedier. På en Rodeo i Texas tog han på sig en cowboyhatt och isen mellan de båda länderna lossnade. Denna goda stämning varade i stort till 1989, då amerikaner förfärades över dödandet av studenter på och runtomkring Himmelska fridens torg. Därefter tog det flera år innan relationen repade sig, och båda sidor insåg att någon ömsesidigt varm relation skulle bli svår att etablera. Insikten grundades i att de politiska systemen är för olika och att ländernas nationella intressen skiljer sig åt. 59

2 På senare år har konkurrens och skilda strategier tydliggjorts i olika delar av världen. Från att förr ha handlat om regional geopolitik och säkerhetsfrågor i Asien präglas numera relationen av global geopolitik, världsekonomi och säkerhetsfrågor också i andra regioner som till exempel Mellanöstern, där det förmodade iranska kärnvapenprogrammet är en källa till oro. Andra, nya frågor, handlar om energisäkerhet och tillgång på olja i Afrika och generella utvecklingsfrågor som bekämpning av fattigdom. Efter den globala finanskrisen mellan 2007 och 2009 har en ny idé om ett G2 (Group of two) fötts. Denna oheliga allians, präglad av en sorts fientlig symbios, skulle bestå av Kina och USA. De två mäktigaste av världens länder skulle tillsammans göra upp om de riktigt stora frågorna: den globala finansstrukturen och ekonomin och klimatförändringarna. Ekonomisk terrorbalans Farhågorna har varit att resten av världen kunde reduceras till publik inför en G2-olympiad, karakteriserad av såväl samarbete som konkurrens. På plussidan är det ömsesidiga beroendet, en sorts ekonomisk terrorbalans, som enligt många bedömare gör hotet om storkrig avlägset. Den är något helt annat än den terrorbalans som rådde mellan USA och Sovjet under det kalla kriget, då Kubakrisen 1961 förde de två supermakterna till randen av ett kärnvapenkrig. Men såväl kinesiska som amerikanska ledare ogillar tanken på ett G2, en ny bipolär ordning, eftersom länderna har samarbeten inom skilda militära organisationer. Man ska heller inte glömma att det under ytan råder ömsesidig misstro om den andres intentioner. Det är emellertid uppenbart att den dialog som förs mellan länderna inte bara är av ekonomisk utan också av strategisk natur. Tanken kan sträckas ut: finns det en utstakad väg från 60

3 Skymning för Pax Americana? G2 till en multipolär ordning som sedan i sin tur övergår i en period av kinesisk hegemoni, en Pax Sinica, som ersätter Pax Americana? Frågan som då gäller är hur fort makten flyttar sig från Atlanten till Stilla havet, från USA till Kina. Den samlade amerikanska underrättelseexpertisen fastslog i sin rapport till president Barack Obama 2009 att Kina är den enda makt som utgör en strategisk utmaning för USA under de kommande 25 åren. Kända ekonomer som räknar framåt på nuvarande utvecklingstakt hävdar att Kina kommer att gå om USA som världens största ekonomi redan Förändrad världsordning Fördjupade relationer mellan länder i syd, och mellan uppstigande stormakter som Indien och Kina och det rika nord, är indikationer på en förändrad världsordning. I synnerhet Indien och Kina ökar sin handel, träffar bilaterala frihandelsavtal, förnyar sina diplomatiska ansträngningar och stärker därmed sina strategiska partnerskap över hela världen. Deras snabba ekonomiska tillväxt driver på utvecklingen av gynnsamma relationer med länder i Asien, Afrika och Latinamerika. Ett orostecken är att den nya ekonomiska ordningen försvårar möjligheterna att föra en aktivistisk människorättsdiplomati. Den som man är beroende av kan man inte längre kritisera riskfritt. Kina har idag en valutareserv som uppgår till ofattbara miljarder dollar och äger amerikanska statspapper till ett värde av närmare 700 miljarder dollar. Därmed kontrollerar Peking, även om dollarinnehavet är ett tveeggat svärd, till viss del USA:s röstläge. Vill Kina då avisera sin återkomst som stormakt i ett globalt format? De olympiska spelen i Peking 2008 och världsutställningen i Shanghai år 2010 är förstås avsedda att påvisa Kinas stora ekonomiska framsteg under senare 61

4 år. Men samtidigt har Kinas ledare närmast smugit med sitt växande inflytande i omvärlden. Som om man inte vill, eller känner sig mogen, att ta ett större globalt ansvar. Detta gör den kinesiska utmaningen något paradoxal och svårbegriplig, fastän den givetvis är konkret i handelsstatistik och genom satsningen på praktfulla mediehändelser. Global ledarroll Stormakter talar inte längre om sina ambitioner som strävan efter imperium. Men de vill påverka världsordningen och den globala agendan. I USA kan man fortfarande säga att man vill leda världen. Kinas och Indiens nuvarande ledargenerationer är dock ännu inte mogna för att axla en global ledarroll. Däremot iklär de sig gärna ledartröjan för utvecklingsländerna. I synnerhet Kina hävdar att det finns andra vägar till framtida välstånd och social rättvisa än den västerländska liberal-demokratiska modellen. Men i Kina finns, tvärtemot vad många i väst inser, ytterst få som vill förorda en auktoritär politisk modell för omvärlden.visst har fattiga länder i Afrika visat stort intresse för Pekings framgångsrika fattigdomsbekämpning. Och visst finns statsstödda projekt om att stärka Kinas mjuka makt. Men Kinas utåtriktade propaganda är inte föreskrivande. Den ska motverka vad som uppfattas som västerländska nidbilder av Kina och föra ut den egna tolkningen av världsläget. Ironiskt nog är det i utvecklingsländerna, där man satsar minst på mjuk makt, som intresset för den kinesiska utvecklingsmodellen och alternativa moderniteten är som störst. Kina är den första stormakten i historien som expanderar och ökar sin makt inom ett internationellt system som domineras så till den grad av institutioner som FN och WTO, och internationella avtal. Landet har därför också dragits 62

5 Skymning för Pax Americana? in i och närmat sig det internationella norm- och regelsystemet. Många bedömare menar att detta möjliggör ett fredligare uppstigande än för det militaristiska Japan, nazistiska Tyskland och kommunistiska Sovjetunionen, länder som ville omintetgöra den då rådande ordningen. Kina har vuxit snabbt i styrka genom att ansluta sig till det nuvarande internationella systemet och därmed vunnit på globaliseringen. Många osäkerhetsfaktorer Men många osäkerhetsfaktorer kvarstår så länge landet är odemokratiskt och har att hantera misstro från såväl omvärld som kommande reformkrav från egna befolkningen. USA och Kinas ökade ömsesidiga ekonomiska och politiska beroende anses allmänt vara av godo. Också odemokratiskt styrda länder där brott mot grundläggande mänskliga rättigheter sker, förmodas förändras till det bättre när de dras in i nätverk av internationella normer och ekonomisk utvecklig tar fart. Men färdriktningen mot västvärldens demokratiska ideal av öppna samhällen är vare sig spikrak eller enkel. Och även om relationen mellan Kina och USA är djupare och mer vittgående än den mellan Sovjet och USA så finns problem inför framtiden. Ska interaktionen präglas av fred och samarbete under nästa generation måste två villkor uppfyllas; för det första måste länderna dela fundamentala intressen. För det andra måste deras regeringar och samhällen agera positivt för att skapa goda förutsättningar för detta samarbete. Detta kommer inte att bli lätt. Kulturella skillnader, kinesisk och amerikansk nationalism samt ett ömsesidigt misstroende gör att den kurs av pragmatism som under 2000-talet har följt på 1980-talets optimism och 1990-talets pessimism kan bli svår att hålla. USA har sedan 2004 offentligt begärt att Kina ska bli mer ansvarstagande för 63

6 de stora ödesfrågorna och inte bara sätta sig själv främst. Men om Kina nu anser sig färdig med att ha bidat sin tid, vissa signaler tyder nämligen på det, sker det ökade engagemanget utifrån egna intressen. Ett tydligt exempel var under klimattoppmötet i Köpenhamn i december Då skickades en vice utrikeminister att förhandla med den amerikanske presidenten trots att den seniore premiärministern Wen Jiabao fanns på plats. Och en kinesisk miljöexpert argumenterade häftigt under ett upprört meningsutbyte mot Barack Obama. Ett annat belysande exempel var när Kinas utrikesminister Yang Jiechi på en årlig säkerhetskonferens i München i februari 2010 sade att det är tid för er att lyssna till vad Kina tycker. Den gången gällde det frågan om Irans eventuella kärnvapenprogram och den ständiga frågan om hårdare sanktioner mot Teheran, vilket Kina har motsatt sig. Taktisk felbedömning? En fråga som dessa exempel väcker är om inte kineserna har gjort en taktisk felbedömning och väcker ont blod på den amerikanska sidan. Det ligger inte i den kinesiska ledningen intresse att USA uppfattar det uppstigande Kina som en oresonlig konkurrent. Som en amerikansk diplomat nyligen uttryckte det för mig: Kina aviserar sin starkare och självhävdande attityd alldeles för tidigt. De skulle ha väntat ytterligare ett eller två årtionden. Johan Lagerkvist Forskare vid Utrikespolitiska Institutet, fil dr i kinesiska. 64