Hamboringens Gilledanslaget USA Canada

Transkript

1 Hamboringens Gilledanslaget USA Canada 2008

2

3 17/6 Så har det hänt än en gång. Gilledanslaget är på väg till det stora landet i väster. Efter resan till Boston-NewYork 2005 kunde jag aldrig, i min vildaste fantasi, tro att jag skulle komma till USA igen. Avresa med liten buss kl från Kungsplan och från Angöringen. Stämningen var på topp redan från början. Chauffören skulle återvända redan kl.9.00 med ett annat gäng, så det var raka spåret. Dock äskade Birger snabbstopp vid Ekerödsrasten för inköp av kaffe. Även denna gång var det jättelånga köer på Kastrup. Resan till Amsterdam tog lite mer än en timme. Efter lång väntan vid gaten där förenade vi oss med över 300 andra som också skulle till Minneapolis. De sedvanliga gröna korten skulle fyllas i för att vi skulle komma in i landet. Vi möttes av en mottagn.kommittè bestående av Ingvar och Ray med fruar. Vi fick var sin välkomstpåse med en svensk flagga på. När Bengt skulle ställa om sin klocka efter USA-tid tappade han den lilla skruven och sågs letande på stengolvet som en levande dammsugare. Förlåt Bengt men det såg ganska roligt ut. Bilar hyrdes och det blev en ganska lång färd, lite vilse ibland, innan vi hittade hotell Ramada där vi skulle bo. Efter incheckning samlades vi över en gratisdrink och sammanfattade dagens händelser.

4 18/6 Sömnen blev ganska dålig mest p.g.a. den konstgjorda ventilationen, som satte igång en gång i timmen. Det blev gratis frukost efter en del diskuterande och ca styrde bilarna mot Mora med stopp hos Julie (en släkting till Ray) som bjöd på fika i ett fantastiskt hus. Väl i Mora berättade Gordon, på oklanderlig svenska, om deras Vasalopp som går varje år. Därefter åt vi middag och fick träffa våra värdfamiljer. 19/6 Efter frukost bar det av på dagstur. Det blev 3 museer med pauser för mat. Dagen började med några droppar regn men slutade med ganska tryckande värme. AC i bilarna behövdes verkligen. Lätt panik utbröt när vi skulle köra tillbaka och Birger inte fick växelspaken i rätt läge(automatbil) men det lyckades till slut och vi var tillbaka i Mora strax efter kl /6 Midsommarafton i Mora. Vi började med att klä midsommar stången. Det var mycket trevligt att få delta i förberedelserna. Efter välförrättat värv bjöds vi på fika. Sedan tog Gordon oss med på en liten sightseeing till Blue Water där man byggde lustjakter på torra land och vidare till Grace Lutheran

5 Church där pastor Douglas Larsson berättade om kyrkan bl.a. att allt var byggt med skänkta pengar. Vi fick en stunds paus på en skola innan det var dags för ett dignande smörgåsbord. Birger, som har födgeni, hittade en kaffebryggare på vaktmästarkopieringsrummet och fixade kaffe åt oss när vi väntade. Sedan var det spännande att botanisera bland alla rätterna, många okända för oss. Vi avslutade med kaffe och X antal kaksorter. Mer än mätta vandrade vi ner till parken med den enorma dalahästen (ca.7m hög) för majstångsresning, lite ringdans (små grodorna) och till sist vår uppvisning. Så bra har vi nog inte dansat på länge. Det blev mycket uppskattat. Kvällen avslutades med dusch, en stilla pratstund hos värdfamiljen och överlämnande av gåvor(handdukar). De mottogs med They are wonderful. Det skulle visa sig att vi inte var särskilt originella. Det fanns liknande att köpa i de flesta svensk-inriktade affärer. 21/6 Det blev tidig frukost och avsked från värdfamiljen. Kl.8 var det inpackning i hyrbilarna och efter ca. 1½ tim. körning nådde vi Gammelgården där det var stort firande av midsommar och Minnesota 150 år. Vi blev varmt mottagna och fick äran att gå med i paraden innan vår uppvisning. Vi fortsatte sedan till Nya Duvemåla där vi fick höra husets historia och smaka på smörgåsbord före vår andra uppvisning. Dagen avslutades hos Rays dotter. Där blev vi bjudna på pizza i ett fantastiskt hus som taget ur en engelsk TV-serie. 22/6 Samling kl.9 för avfärd till svenskarnas dag i Minnehaha Falls Park. Det verkade vara en stor dag i många svensk-amerikaners liv. Där var marknadsstånd med svenska varor och uppträden av olika slag. Vår dans fick ovationer och vi fick beröm för att vi såg så glada och avspända ut trots att underlaget inte var det bästa( knölig gräsmatta som lutar). Efteråt blev vi ideligen stoppade av

6 människor som ville prata och tacka för dansen. Vi fick matbiljetter men vi var några som snyltade in oss hos utvandrare från Värmland. De bjöd på mat och en trevlig pratstund och tyckte att vi skulle komma och bo hos dem istället för på hotell. På eftermiddagen fortsatte vi hem till Ray och Conny. Vi bjöds på plockmat, fick prova att slå med base-bollträ och indisk gryta. En skön avkopplande eftermiddag-kväll som avslutades med kaffe och dessert. Vi lyckades ta oss till hotellet utan att köra fel och sammanfattade dagen med en styrketår hos Bengt-Lisbeth. 23/6 Detta var en dag utan uppvisningar. Egna aktiviteter med andra ord. På förmiddagen gjordes lite av varje men på eftermiddagen var vi inbjudna till Munsinger Gardens, av Ingvar, på picnic. Det visade sig vara en härlig park med blomsterträdgårdar på ena sidan vägen och park vid Missisippi-floden på den andra. Där fanns minnes-plattor och stenbänkar efter avlidna anhöriga. Det var en skön eftermiddag med mycket god mat och trevlig samvaro. Några av oss doppade faktiskt fötterna i floden. Efter måltiden körde vi till en farm där vi fick närkontakt med bisonoxar. De var mäktiga att se. Färden gick sedan vidare till en släkting till Judy, som föder upp nötkreatur. Där blev det en improviserad dans (Ratata och Festvalsen) på deras gräsmatta med ungdjuren som extra publik. Vi fortsatte till en pub där Ingvar hade samlat ihop många av sina släktingar. Det blev lite ringdans bl.a. små grodorna samt Idalina, Margaretapolkan och Festvalsen. Klockan hann bli innan vi släpptes iväg. 24/6 Efter frukost ca var vi klara för avfärd mot Thunder Bay i Kanada. Första stopp blev Thopson Hill med en förunderlig utsikt. Vi fortsatte genom Duluth och nu ändrade landskapet karaktär. Slut med de stora slätterna nu var det mera kuperat. Silver Creek Cliff visade sig vara en tunnel genom berget på väg längs

7 Lake Superior. I Gooseberry Falls State Park var det vattenfall i flera storlekar och höjder. Matpaus blev det på Bluefin Grille med härlig utsikt över sjön. Efter några timmar nådde vi Kanada, det blev OK vid gränsen och vi kunde fortsätta mot Thunder Bay. Så småningom kom vi fram till universitetsområdet där vi skulle få tak över huvudet. Vi blev hänvisade till studentlägenheter och när vi installerat oss förstod vi att självhushåll var inte att tänka på eftersom det inte fanns några köksprylar. 25/6 Efter en god natts sömn, i en ganska stum säng, letade vi upp studentrestaurangen där vi skulle äta. Damen där blev nog lite lätt chockad när vi kom så många men fixade det. Bacon, stekt ägg och friterade potatis var standardrätten. Thunder Bay gjorde verkligen skäl för namnet denna dag. Åska (Tor måste ha varit väldigt arg) och häftiga regnskurar avlöste varandra. Det blev besök på ametistmuseetaffären, 2 köpcentra och en stunds vila innan uppvisningen på 55 + center. Så mycket gensvar och stående ovationer har vi inte fått tidigare. En damorkester spelade efter vårt uppträde och såg gärna att vi dansade till deras musik. Det blev Festvalsen och Vikasving som extranummer. Efteråt fick vi kaffe och liten donuts. En trevlig dam bjöd in oss på frukost dagen därpå i Scandinaven House. Kvällen slutade med gemytlig samvaro i samlingssalen. 26/6 Vi började dagen med frukost som utlovat. Det var pannkakor(svenska) med bacon och/eller jordgubbar-grädde, kaffe och ett varmt mottagande av damen som bjudit in oss. Det bar sedan vidare till Fort Williams som var en gammal

8 handelsplats för pälsjägare. Det blev 90 min. rundvandring. Tyvärr märktes det att det främmande språket var snabbt och lite krångligt ibland. Efter en del förseningar, ombyte av kläder och lite hastigt ikastad mat åkte vi ner till stan för vår sista uppvisning i ett köpcenter här. Det blev i en gryta med fler åskådare än väntat. Även här blev det extranummer och applåder samt en intervju av en journalist från The Cronical Journal.Mannen som angagerat oss här bjöd på kinamat i mycket stora portioner. Kvällsavslutning i samlingssalen med lite historier och vitsar. Ray och Conny blev nog lite lätt chockade av en del när de fick dem översatta. 27/6 Tidig frukost och därefter embarkering av bilarna för färd till Armstrong. Efter ett antal timmar var vi äntligen framme. Det blev incheckning på ett motell och Bengt-Göran träffade nästan genast släktingar. Vi samlades i matsalen för att äta och besökte därefter ortens diversehandel. Den gjorde verkligen skäl för namnet. Där fanns allt. Med tanke på att vägen slutar här behövs den säkert. På kvällen var vi bjudna på grillafton. Det myllrade av människor, alla indianer eller indiansläktingar. Oinbjudna kom också miljontals knott, så vi fick äta inomhus. Efter måltiden skingrades alla men några kom fram och ville prata. Tillbaka vid motellet fick vi uppleva förarbyte på godståget som går från kust till kust. Dubbla lok drog 88 vagnar med 2 containrar på varje (ca.1800m).

9 28/6 När vi vaknade öste regnet ner. Efter frukost blev vi körda till en plats där vi kanske skulle få se björn men det blev några mil mot Thunder Bay och en ceremoni-hydda en bit in i skogen. Regnet förtog ganska mycket av upplevelsen tyvärr. Kl.13 skulle vi ha vår uppvisning i skolans gymn.sal. Det var glest med folk men de började välla in strax efter ett. Våra danser mottogs med stor entusiasm och det blev extranummer även här. Ett par hade sina festkläder på sig och de blev förevigda av våra kameror. Kl.20 var vi inbjudna till fest. Det visade sig vara ett band av mogna män från Thunder Bay som spelade mest country men gjorde sitt bästa att trycka ut trumhinnorna på publiken. Det var mest vi som dansade men urinvånarna blev modigare ju längre kvällen led. Innan nattning fick vi uppleva ett ännu längre tåg (3 lok med 150 vagnar). 29/6 En underbar morgon följde efter regnet. Efter frukost, ilastning och avtackning från Bengt-Görans släktingar börjades färden söderut. Det blev ett stopp vid Terry Fox Memorial. Terry hade cancer och hade amputerat höger ben men ville inte ge upp. Han skulle springa från kust till kust för att samla in pengar till forskning. Tyvärr fick han ge upp här. Han blev 23 år. Lunchen intog vi vid Kakapeka Falls där en underbar regnbåge visade sig över ett mäktigt vattenfall. Vi tog oss sedan tillbaka till universitetet och gjorde oss redo att äta avslutningsmiddag på Prins Arturs Restaurang, som gick i gammal engelsk stil, innan gruppen skingrades.

10 30/6 Solen visade sig från sin bästa sida när de flesta började resan mot Minneapolis. (Maud och Bengt-Göran skulle tillbaka till indianreservatet) Det blev tank och fika stopp i Grand Marais, ett samhälle med en fin strandpromenad. Mat blev det överraskande, när vi måste stanna för akuta behov vid Black Bear Hotel. Ray hittade en prisvärd buffé med massor av mat. Vi kände oss lätt fyrkantiga när vi gick därifrån. 1/7 Det blev några oroliga timmar i sängen innan 6 av skulle köra till flygplatsen (03.00) för vidarebefordran till Niagarafallen. Det tog lite tid innan vi var säkra på att vi var på rätt väg i mörkret. Vi kom så småningom fram till gaten och planet som skulle ta oss till Detroit. Efter drygt en timme, men utan frukost, landade vi, fick i oss något att äta och fortsatte mot Toronto. Där var det hyrbil igen och vi körde de 11 milen mot Niagarafallen. Vi hade missat att det var Kanadas nationaldag, så det kryllade av folk på väg till samma ställe som vi. Det såg ut som jordens alla nationaliteter var där samtidigt. Vi lyckades hitta en parkeringsplats precis när en bil körde iväg. Fallen (ett på var sida om gränsen) var fantastiska. De grönskimrande vattenmassorna störtade ner med väldig kraft. Några båtar gick i skytteltrafik, fram till fallen, fyllda med regnrocksklädda människor. När vi skulle köra tillbaka hittade vi inte bilen. Efter

11 lite efterforskning förstod vi att vi haft lite för bråttom när vi äntligen hittade en p-plats. Vi hade parkerat på en handikapplats och bilen var bortforslad. Mycket riktigt satt det ganska små skyltar, som vi inte sett p.g.a. att andra bilar skymt. Det var bara att erkänna. En orolig väntan följde innan vi fick tag på en taxi som körde oss en bra bit ut, så att vi kunde lösa ut bilen och starta färden mot flygplatsen. Det blev i ilfart och Birger ska ha en eloge för sin briljanta körning (obs! lagenlig) Vi hann och kom slutligen hem till Sverige igen ordentligt trötta både fysiskt och psykiskt. En liten reseskildring från gänget som for till Boston 1/7 Redan halv 4 ringde väckarklockan då Håkan o Lena, Els-Marie o Nisse, Stig o Inger, Britt-Marie o Ingvar och Bengt o Lisbeth skulle med planet till Chikago. Bilresan till flygplatsen gick bra, det var inte mycket trafik. Vi lämnade våra hyrbilar, innan vi sa hej då till Håkan o Lena, som skulle fortsätta sin USA-resa på egen hand. Vi andra sökte upp gaten till Chikago. Flygresan tog lite mer än 1 timme. Sen gällde det att leta upp flyget till Boston. Det gick bra, vi kunde lugnt invänta flyget. Denna resa tog ca. 2 timmar. När vi kom till Boston mötte Marianne oss, klädd i den T-skirt med trycket Aspö, som hon fick av Stig när hon var och hälsade på i Karlskrona. Vi åkte taxi till Brighton, där Nisse o Els-Marie hyrt en bil, för att ta sig vidare till sina släktingar. Stig o Ingers värdpar mötte upp och skjutsade oss till Mariannes hem i Abington, där hon bjöd på middag.

12 2/7 Vi tog det lugnt med frukosten. Sedan packade vi, för vi skulle vara några dagar i Mariannes sommarstuga på Cape Cod. På kvällen besökte vi en irländsk pub, där vi åt jättegod mat och lyssnade på ett band som spelade irländsk musik. 3/7 Vi 10-tiden åkte vi till Provincetown för att åka på valsafari. Det blåste mycket, men vi gav oss ändå iväg. Det var inte mycket folk med på båten. Det tog ca 1 timme ut till valarnas plats. Vi fick se många valar, så det var spännande. Efter ca 3 timmar till havs var vi åter i hamn. Då tog vi oss en rundvandring i Provincetown som från början var en gammal Portugisisk fiskeby. I dag bor det mycket konstnärer där.

13 4/7 Vi började med en strandpromenad i Cape Cod efter frukosten. Sedan var det dags att packa våra saker, för att ta oss tillbaka till Abington. På vägen tillbaka besökte vi indianernas Pow-Wow ( deras kulturfest ) i Waquoit Willage. Där såg vi många indianer som spelade och dansade i sina fina dräkter, Där var också en stor marknad, där man sålde hantverk m.m. Sedan åkte vi vidare till Plymouth, där vi åt och lyssnade på konsert. Som avslutning såg vi det stora fyrverkeriet eftersom det var USA`s nationaldag som firades. 5/7 Denna dag tog vi det lugnt, för på kvällen var det dags att åka ner till Westport på dans. Vi hämtade upp Nisse o Els-Marie som också ville följa med. Där spelade Cindy Lane härlig Country musik. Cindy i orkestern hälsade oss välkomna dit, och delade ut CD-skivor som hennes band spelat in.

14 6/7 Denna dag tog vi en rundvandring i parken i Abington. Vi gjorde också ett besök hemma hos Mariannes son Nils. Sedan var det dags att packa ihop våra saker, och ta oss till Brighton för att möta upp Nisse o Els-Marie och Stig o Inger. Det blev ett varmt avsked av våra värdfamiljer innan vi for vidare till Bostons flygplats, för att checka in. Flygresan gick sedan vidare till Köpenhamn via Amsterdam. Där mötte Maud och Bengt Göran upp, efter sin vistelse hos släktingar i Canada. Vid Kastrup fanns chauffören på Brinks Buss för att sedan ta ett gäng trötta, men helnödja dansare, hem till Karlskrona. Sammanfattning: En händelserik, spännande och tidvis lite jobbig resa med en respons som vi nog aldrig får uppleva här hemma. Tack till de personer som gjorde denna resa möjlig.

15 Vi som var med: Håkan o Lena Flenhagen, Britt-Marie Olsson, Els-Marie Sjöström, Birgitta Linnersjö, Ingvar Johansson, Lisbeth Kedjevåg, Bengt Pettersson, Nils Sjöström, Birger Sörensson, Agneta Schultz, Rolf o Barbro Karlsson, Bengt-Göran Lexhagen, Inger o Stig Olsson, Lennart Malm, Maud Lexhagen Vid pennan: Birgitta Linnersjö och Lisbeth Kedjevåg redigering Bengt Pettersson Foto: Bengt, Lennart och Rolf

16