Sammanfattning av samfundets inställning till förslagen. Samfundet tillstyrker att tillsynsorganet blir en självständig myndighet.

Transkript

1 R 7023/ Till Justitiedepartementet Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 18 oktober 2000 beretts tillfälle att avge yttrande över Konkurstillsynsutredningens betänkande Ny konkurstillsyn, SOU 2000:62. Med anledning härav anför Advokatsamfundet följande. Sammanfattning av samfundets inställning till förslagen Samfundet tillstyrker att tillsynsorganet blir en självständig myndighet. Samfundet avstyrker förslagen om konkursförvaltarråd och konkursrådet, men tillstyrker tillskapandet av borgenärskommittéer. Samfundet tillstyrker att specialistkravet beträffande förvaltare skall tydliggöras. Samfundet avstyrker förslaget om införandet av tidredovisning, när det behövs för att bedöma skäligheten av yrkat förvaltararvode. Samfundet tillstyrker förslaget att konkursförvaltaren direkt får lyfta mervärdesskatten på arvodet. Ny organisation m.m. Utredningens förslag att det nya tillsynsorganet skall vara en fristående myndighet är i och för sig välkommet, eftersom kopplingen till KFM och staten som borgenär varit besvärande, inte minst principiellt. Genom införandet av möjligheten till borgenärs-

2 kommittéer (varom mera nedan) torde emellertid en stor del av tillsynsfunktionen i de större konkurserna bli överflödig. I fråga om de mindre konkurserna, vilka är i majoritet, torde i flertalet fall den av utredningen omnämnda baskontrollen vara fullt tillräcklig. Man kan fråga sig om inte denna kontroll skulle kunna utövas av tingsrättens personal. Man skulle då inte behöva en rikstäckande myndighet, vilket säkerligen skulle medföra avsevärda besparingar. Problemet med bristen på enhetlig tillämpning av regelverket torde kunna lösas av domstolarna på samma sätt som på många andra rättsområden. Några stora problem härvidlag föreligger dock knappast. Om det ändå anses nödvändigt med en särskild myndighet inom området konkurs, är det bra att den får en självständig ställning. Borgenärskommitté m.m. När utredningen nu vill skapa möjligheter att utse borgenärskommitté, torde detta vara något som blir aktuellt endast i större konkurser. Det kan ifrågasättas om inte en borgenärskommitté kommer att fullgöra en stor del av tillsynsfunktionen i sådana konkurser och alltså i motsvarande mån minska behovet av den offentliga tillsynen. En borgenärskommitté representerar partsintresset, vilket enligt samfundets mening borde främja syftet att åstadkomma bästa möjliga utfall för borgenärerna. På detta sätt skulle även konkurskostnaderna kunna hållas under kontroll och samhällets kostnad för tillsynen minska. Samfundet tillstyrker förslaget såvitt avser borgenärskommittéer, vilka avses vara samrådsorgan i förhållande till förvaltaren men utan beslutanderätt vad gäller förvaltningen. Det är bra att förvaltarens självständighet därmed inte naggas i kanten. Självklart får dock kommittéerna ändå ett stort inflytande över förvaltningen i de konkurser där kommittéer förekommer och så bör det också vara. Enligt samfundets mening bör konkursförvaltaren kunna underlåta att höra tillsynsorganet i frågor där förvaltaren och borgenärskommittén har samma inställning. Konkursförvaltarråd Utredningen föreslår tillskapandet av ytterligare ett par organ, som skall verka i konkurssammanhang, nämligen dels s.k. konkursförvaltarråd, dels ett centralt organ, konkursrådet. Konkursförvaltarråden skall verka regionalt inom samma geografiska område som tillsynsorganen. De skall ha till uppgift att vart tredje år efter ansökningsförfarande bestämma vilka personer som är lämpliga som konkursförvaltare under den närmaste treårsperioden. Råden skall därvid göra en prognos om den framtida konkursutveck-

3 lingen och med ledning därav bestämma hur många konkursförvaltare som kommer att behövas under perioden. Såvitt man kan förstå, skall rådens arbeten resultera i regionala förteckningar över personer lämpliga att vara konkursförvaltare. Det förutsätts att tingsrätterna skall utse förvaltare från listorna, även om listorna endast skall betraktas som rekommendationer. Man frågar sig om detta sätt att upprätta listor på något avgörande sätt skiljer sig från dagens. Är det verkligen värt att tillskapa ytterligare organ för att framställa dessa listor? Skillnaden mot idag skulle bestå däri att förvaltarråden består av förutom representanter för statens olika intressen företrädare för banker och näringslivet i övrigt. Idag är det tillsynsmyndigheterna som lokalt framställer listorna. Tillsynsmyndigheterna existerar emellertid inte i något vakuum, helt opåverkade av vad som förekommer på den marknad vi här talar om. Tillsynsmyndigheterna torde på olika vägar mottaga impulser från de olika aktörerna på obeståndsfältet, givetvis från staten i dess olika skepnader såsom skattemyndigheten, kronofogdemyndigheten, ekobrottsmyndigheten m.fl., men också från banker, arbetstagar- och arbetsgivarorganisationer och enskilda borgenärer. TSM får härigenom en god bild av de olika förvaltarnas kapacitet och lämplighet. Även tingsrätternas personal besitter kunskaper om de olika förvaltarna. Ett annat problem med listorna är att tingsrätterna i hög grad anser sig bundna av dessa. Att hamna utanför listan är liktydigt med att inte erhålla några förvaltarförordnanden. Även om listorna formellt endast skall ses som rekommendationer till tingsrätterna är de i verkligheten styrande. Någon möjlighet att överklaga beslut om att uppta eller inte uppta en viss person på listan torde inte föreligga, vilket skapar en rättsosäkerhet, som samfundet anser oacceptabel. Att det för närvarande finns en viss övertalighet bland konkursförvaltarna beror på att marknaden för dessa var exceptionellt god under första hälften av 1990-talet. Eftersom motsatsen gällt under senare år, kommer en anpassning av antalet förvaltare att ske successivt. Detta borde vara ett betydligt bättre och enklare och inte minst billigare sätt att hantera problemet, än att på byråkratisk väg försöka reglera antalet förvaltare. Det kan för övrigt diskuteras hur stort problemet med övertaligheten egentligen är. Det är självklart att en konkursförvaltare gärna ser att antalet konkurrerande förvaltare går ned och det finns därför måhända en tendens att från dessa överbetona problemet. Å andra sidan är det till fördel för konkurrensen att antalet förvaltare inte är för lågt. Det skall dock framhållas att det är svårare att upprätthålla kompetensen, om antalet uppdrag är lågt. Samfundet kan dock inte se att problemet löses genom inrättande av s.k. konkursförvaltarråd. Tanken att dessa skulle kunna reglera tillgången på konkurs-

4 förvaltare under en treårsperiod förefaller orealistisk. Vem kunde exempelvis 1989 förutsäga behovet av antalet förvaltare 1992? Samfundet avstyrker utredningens förslag i denna del. Konkursrådet Utredningen föreslår inrättandet av ett konkursråd, ett centralt organ för att främja enhetlighet i konkurshanteringen samt "god konkursförvaltningssed". Rådet skulle vara sammansatt av företrädare för konkursförfarandets intressenter såsom tillsynsmyndigheten, förvaltarna, borgenärerna m.fl. Samfundet ifrågasätter angelägenheten av att tillskapa ytterligare ett organ inom konkursområdet. Tanken synes vara att rådet skulle överta RSV:s avsedda roll att utfärda riktlinjer och allmänna råd, något som RSV inte fullföljt enligt de ursprungliga intentionerna. Frågan är väl om inte anledningen till detta har varit att behovet av riktlinjer till ledning för god konkursförvaltarsed inte varit särskilt stort. Konkursområdet är trots allt ett förhållandevis litet område och problem med emellanåt bristande enhetlighet inom landet är inte så svårartade. Vid exempelvis advokatverksamhet i allmänhet, revision och inkassoverksamhet är kretsen av klienter, kunder och motparter betydligt större och dessutom bestående av "konsumenter". Där är skälen för att försöka styra verksamheten i sund riktning avsevärt större än i den jämförelsevis begränsade konkurssfären. Till detta kommer att flertalet konkursförvaltare är advokater, vilka står under Advokatsamfundets tillsyn. Att inrätta ett särskilt organ för ändamålet förefaller med hänsyn till det ovan anförda vara onödigt. I den mån riktlinjer behövs, kan dessa utfärdas av den centrala tillsynsmyndigheten, i förekommande fall efter samråd med Konkursförvaltarkollegiernas Förening och vid behov även med borgenärsföreträdare eller andra. Arvode till konkursförvaltare Utredningen föreslår att domstolen även fortsättningsvis skall bestämma arvodet till konkursförvaltaren, vilket samfundet är positivt till. Vidare föreslår utredningen att förvaltaren, när det behövs för att bedöma skäligheten av det begärda arvodet, skall ange den tid som har gått åt för att fullgöra uppdraget, fördelad på de olika förvaltningsåtgärderna. Tillsynsmyndigheterna och RSV har sedan en längre tid med varierande resultat försökt förmå konkursförvaltarna att redovisa nedlagd tid i konkurserna. Förvaltarna har på de flesta håll stretat emot eftersom de varit misstänksamma mot avsikterna med

5 kravet; de har befarat att tidsåtgången skulle bli ensam avgörande för arvodesbedömningen och att följaktligen skicklighet och effektivitet skulle komma att sakna betydelse. En förvaltare som tar längre tid på sig för de olika åtgärderna skulle rentav få ett högre arvode för samma arbete än den effektive. En annan farhåga som förvaltarna känt är att när man väl anger tid så dröjer det inte länge innan en timtaxa för konkursförvaltare införs. Försök i den vägen har inte heller saknats, varvid den tilltänkta timtaxan legat avsevärt lägre än vad advokater verksamma inom den övriga affärsjuridiken debiterar. Om dessa farhågor kunde undanröjas, skulle konkursförvaltarna inte ha något emot att redovisa nedlagd tid, låt vara att det kan vara svårt att med säkerhet fördela tiden på de olika förvaltningsåtgärderna, eftersom dessa till stor del flyter ihop. Advokater är ingalunda ovana vid tidredovisning. Härvid får dock noteras, att marknaden avgör vad advokaten kan debitera. Spelrummet mellan olika advokatbyråer, olika geografiska områden, ärendetyp osv. torde vara mycket stort. Timarvodena varierar från kanske till över kronor. Konkursförvaltare är i många fall verksamma på advokatbyråer med affärsjuridisk inriktning. Det torde också vara en förutsättning för att vara lämplig som konkursförvaltare att vederbörande har en affärsjuridisk inriktning. Om konkursförvaltarnas timarvoden hålls nere under vad affärsadvokater normalt debiterar, är risken överhängande att konkursförvaltarkretsen utarmas vad gäller skickliga affärsjurister vilket knappast är önskvärt. Samfundet avstyrker på grund av de ovan redovisade farhågorna förslaget beträffande tidredovisning. Ändring av beslutsfunktioner i konkursförfarandet Samfundet tillstyrker utredningens förslag att beslut om bevakningsförfarande skall fattas av konkursförvaltaren i stället för av rätten samt att edgångssammanträden inför tingsrätten avskaffas. I de flesta fall skall det räcka med att gäldenären/ställföreträdaren skriftligen bekräftar bouppteckningens riktighet vid ett bouppteckningssammanträde inför konkursförvaltaren. Förvaltaren, tillsynsmyndigheten eller en borgenär kan dock påkalla edgång inför rätten. Utseende av förvaltare Det är bra att kravet på specialistkompetens för konkursförvaltare lyfts fram tydligare. Vidare tillstyrker samfundet att borgenärs- eller gäldenärsförslag till konkursförvaltare följs av domstolarna, om den föreslagne uppfyller kraven och inte är jävig.

6 Mervärdesskatt m.m. Till skillnad från i princip alla andra företagare får konkursförvaltarna med dagens system förskottera mervärdesskatten på sitt arvode i månader. Då den nu föreslagna ordningen löser denna orättvisa, tillstyrker samfunder detta förslag. SVERIGES ADVOKATSAMFUND Anne Ramberg