1. TRO Trons liv fjärde delen: Kvinna man: lika värde eller likriktning? (1 Kor. 11:2 11:16)

Transkript

1 Tro Hopp - Kärlek 1. TRO Trons liv fjärde delen: Kvinna man: lika värde eller likriktning? (1 Kor. 11:2 11:16)

2 Lika värde eller likriktning? (11:2-16) Paulus inleder med en formulering som kan förbrylla (v 2). Det saknas inte förmaningar och tillrättavisningar i brevet. Här uppmuntrar aposteln genom att berömma läsarna för deras följsamhet när det gäller att ta till sig och tillämpa hans undervisning. Troligtvis markerar versens innehåll en inledning på ett nytt avsnitt, som nu kommer att sträcka sig till och med kapitel 14. Pedagogiken är densamma som i brevets inledning: Paulus tar sin utgångspunkt i det som är berömvärt, för att också kunna fästa korinthiernas uppmärksamhet på det som behöver förändras. Kvinnan och ledarskapet Paulus förändrade perspektiv. Innan omvändelsen, under sin tid som rabbin, hade Paulus oreflekterat delat sina kollegors syn på kvinnan. Varje dag hade han förenat sig med dem och tackat Gud på följande sätt: Välsignad vare Gud som inte har skapat mig till en hedning, en slav eller en kvinna. Han hade konsekvent motsatt sig, att kvinnor på något sätt skulle utmärka sig i samhället. Omvändelsen hade också revolutionerat hans syn på kvinnans ställning. I Kristus, det vill säga genom det nya som hans återlösningsverk har fört med sig, så kan inte skillnader i fråga om ras, kön eller social klass, få begränsa någon människas tjänst i Guds rike (jmfr. Gal. 3:28). Den nya gemenskapen grundar sig på helt andra premisser. Egentligen var nog Paulus nya syn på kvinnan mer ursprunglig än han först insåg! I de heliga skrifterna fanns utomordentliga exempel på framstående kvinnor: Mirjam, Debora och Hulda för att nämna några. I det hebreiska hemmet, var kvinnan traditionellt sett mycket respekterad. Det hade säkerligen gett Paulus ännu mer frimodighet, när det gällde att uppmuntra de kvinnliga församlingsmedlemmarnas gåvor. Överallt där han var med om att grunda församlingar, såg han också betydelsen av att arbetet bars upp och leddes av både män och kvinnor. I samband med bildandet av församlingen i Filippi, så var det tack vare Lydia, den inflytelserika och ledardugliga affärskvinnan, som arbetet utvecklades (Apg. 16:11-15). Två 2

3 andra kvinnor han beundrade mycket i den församlingen, var Euodia och Syntyche (Fil. 4:2). En av hans bästa medarbetare hade varit kvinna, nämligen Prisca, Aquilas maka. Paulus hade uppskattat dem båda men Prisca var utan tvivel den färgstarkaste av de två (Apg. 18; Rom. 16:3; 1 Kor. 16:19; 2 Tim. 4:19). I församlingen i Rom, hade han ivrigt uppmuntrat tillsättandet av kvinnliga församlingsledare (Rom. 16:7) 1. Det fanns också något annat, som gjorde att kvinnan på ett naturligt sätt kunde hävda sin plats i församlingen. Det var ju i hemmen, som församlingarna bedrev sin huvudsakliga verksamhet. Vad var då naturligare, än att kvinnan, som delade på ledarskapet i hemmet, också skulle dela på ledarskapet i husförsamlingen? Missförståndet i Korint. I Korint har Paulus kommit med samma budskap som i andra församlingar. Kristus har sopat bort allt som har tvingat ner kvinnan till en varelse av lägre rang. I honom kan hon, liksom mannen, uppleva frihet från allt som hindrar henne att blomma ut som hel människa. Paulus har ingen tanke på att nu sätta villkor för den friheten. Det är viktigt att ha Paulus grundinställning i minnet, då vi försöker förstå hans budskap i det här textavsnittet. Det kan inte, så som så ofta gjorts genom historien, användas som ett argument för att bevisa Paulus nedvärderande syn på kvinnan. Texten kan inte heller tjäna som utgångspunkt för mer eller mindre konservativa bestämmelser om hur kvinnan bör klä sig och/eller uppföra sig i sin roll i församlingen. Det handlar inte heller om en beskrivning av hierarkiska strukturer 2. Aposteln är uppenbarligen ute efter något annat! Låt oss följa hans resonemang, för att försöka upptäcka vad som är poängen i det han vill ha sagt. 1 Se J A Emerton-C E B Cranfield Romans vol 2 (Edinburgh 1979), s 789, för en utveckling av den kvinnliga församlingsmedlemmen Junias ställning som apostel i Rom. De visar dessutom att Paulus tillmätte de kvinnor han räknar upp en betydelseroll ledarskapsroll i den romerska församlingen. 2 Den enda förekomsten av ordet exousia (auktoritet) förekommer, betecknande nog, i samband med kvinnans egen auktoritet (v 10). 3

4 1. Tre olika slags relationer (11:3-6) Paulus anar att de förmaningar som han nu kommer med, ska kunna utnyttjas av män som vill sätta kvinnorna i församlingen på plats. För att eliminera den risken, så är det nödvändigt att ge en nyckel till hur hans undervisning ska tolkas. Han förser därför läsaren med två påståenden: Kristus är varje mans huvud och: Gud är Kristi huvud, De inramar påståendet att mannen är kvinnans huvud. Vad vill Paulus säga med det uttrycket? Det grekiska ordet för huvud, kefalä, betecknar sällan rangordning. Den vanliga betydelsen är ursprung 3. En sådan betydelse stöds genom vers 8 och 12, där Paulus uttryckligen hänvisar till skapelseberättelsen. I så fall anspelar mannen här på Adam, medan kvinnan anspelar på Eva. Enligt skapelseberättelsen är mannen källan till kvinnans liv (1 Mos. 2:21-24). På vilket sätt förhåller sig det påståendet till de två övriga, som inramar det? Paulus poäng är att stryka under två saker. För det första: problemet som nu står i fokus i församlingen i Korint, handlar inte om en värdeskala. För det andra: korintierna kan bara komma tillrätta med det här problemet, om de tar intryck av förhållandet inom gudomen och den nya relation som upprättats i Kristus. I sitt påstående att Kristus är varje mans huvud! (ursprung), utgår Paulus från sin grundläggande undervisning om att Kristus är församlingens huvud (ursprung, jmfr Ef. 4:15; Kol. 1:18). Han anser det inte vara nödvändigt att förklara, att Kristus är kvinnans ursprung likaväl som mannens. Den sanningen är ju en huvudpoäng i hela hans undervisning om församlingen! 3 Gordon D Fee The First Epistle to the Corinthians (Grans Rapids 1987), p

5 Intentionen nu, är att lyfta fram den troende mannens förhållande till huvudet, Kristus. Det är ett mycket medvetet val hos Paulus 4. Sammanhanget i hans brev till Efesierna, liksom i andra sammanhang, visar hur aposteln ser på Kristi funktion som huvud. Han är källan till församlingens liv, som han låter flöda till församlingen. Genom det livet kan församlingen utvecklas på ett mångsidigt sätt, så att den genom mångfalden växer och når sitt syfte (Ef. 4:16). Den bakomliggande tanken för huvudmetaforen, är alltså inte upphöjdheten. Med bilden vill Paulus beskriva ett utgivande liv, som uppmuntrar tillväxt, genom att den egna identiteten mognar. I påståendet att Gud är Kristi huvud, så vill Paulus att den sanningen ska belysas ännu mer. Han är därmed rotad i den beskrivning av relationen i gudomen, som Jesus själv beskriver enligt Johannesevangeliet. Johannes betygar att Ordet som blev människa, själv är Gud och har mottagit sin härlighet av sin fader (Joh. 1:14). Den härligheten har han fått för att kunna förklara Fadern för oss (Joh. 1:18). Identiteten mellan Fadern och Kristus är därigenom så stark, att Johannes påstår att man genom att se Jesus kan se Gud. Genom att leva sitt liv här på jorden, har Kristus visat på Honom som är den verkliga källan till allting, Gud (1 Ko 11:12c). I sitt avskedstal i Johannesevangeliet (kap 14-17), visar Jesus på hur enheten fungerar. Mellan Fadern och Sonen finns det ingen rangordning. De lever i en ständig gemenskap, i ett kärleksfullt utbyte. Trots detta är inte deras egna identiteter upplösta genom enheten. Snarare framhävs sanningen att Fadern är en och Sonen är en. I relationen mellan Gud Fader och Gud Sonen, framkommer ännu tydligare att kefalä (ursprung, källa) inte står för auktoritet. Gud är inte en despot, som tvingar Kristus till lydnad. I stället visar den på en verklig enhet, som tar sin början i ett utbyte av liv, som i sin tur leder till ett bejakande av mångfalden och olikheten. 4 Fee, s 504, visar att det inte handlar om det skapelsegivna ursprunget, utan om den nya skapelsens Herre och källa (2 Kor. 5:17) 5

6 När nu Paulus hävdar att mannen är kvinnans huvud, så ska det påståendet tolkas utifrån de två relationer som det inramas av. Tvärtemot att uttrycka en hierarki och ett auktoritetsförhållande, så vill aposteln att den här frasen ska visa på en relation i ständigt utbyte. En relation där man ger och tar, där det finns en verklig enhet, samtidigt som mångfalden och den personliga identiteten aldrig utsuddas. Eftersom kvinnan står i samma relation till Kristus som mannen gör, så får de båda bejaka den nya gemenskapens villkor, där gränser och nivåer har suddats ut mellan ras, klass och kön. Inte bara samma värde dessutom en egen plats! Församlingens gudstjänster har blivit tillfällen, då kvinnorna känner befrielse från den undanskymda plats, som de är hänvisade till i det vardagliga livet. Deras bön och profetiska undervisning, värderas lika högt och uppskattas lika mycket, som de manliga medlemmarnas. Genom den metafor som Paulus använder sig av i det här sammanhanget, vill han peka på något viktigt. I sin tillämpning av friheten, behöver inte kvinnorna markera den genom att bli lik mannen! Kvinnan har en egen, rättmätig plats i skapelsen och i Guds rike. Mannens uppgift är inte att beröva kvinnan hennes plats, utan i stället att ge henne möjlighet till utveckling i den identitet som är hennes egen. Det är genom att acceptera mångfalden, som ömsesidigheten i förhållandet mellan mannen och kvinnan kan framhävas. Den mångfalden verkar i den korintiska kontexten ha en kulturell markör, som har med huvudbonaden att göra. Paulus tycker inte själv att frågan med huvudbonad har så stor betydelse: det är inget som har med gudsrelationen att göra! Han känner inte heller att han kan använda sin apostoliska auktoritet, för att tvinga kvinnorna till ett speciellt beteende i den här frågan. I Kristus, är de lika fria som männen att bestämma över hur de klär sig. Han vädjar i stället till den auktoritet som de har över sitt eget liv 5. Den kulturella markör Paulus hänvisar till, är inte ett tecken på underdånighet under mannen, utan i stället en möjlighet, att i det sociala sammanhang hon 5 Det är troligtvis så vi ska tolka Paulus ord i vers 10: ett tecken på sin rätt för änglarnas skull. Ordet han använder är exousia, som också kan översättas makt, auktoritet. 6

7 befinner sig, uttrycka sin egen identitet. Med utgångspunkt från den auktoritet som kvinnan har över sitt eget liv, presenterar Paulus sina argument för de kvinnor som i stället binder upp sin egen identitet i mannens förebild. Han hoppas att på det sättet kunna hjälpa dem att handla vist. I stället för att söka efter ett beteende som ännu mer markerar kvinnans beroende av mannen, så skulle Paulus vilja stötta kvinnorna i församlingen att upptäcka vad friheten i Kristus innebär. Nämligen en återupprättad värdighet, därför att de vet att de har en kallelse och plats i Guds rike. 2. Skapelseordningen (11:7-12) Paulus går nu vidare med att förklara hur kvinnans bön eller profeterande utan huvudbonad kan dra skam över hennes huvud. Han hämtar sitt argument från skapelsen av Eva från Adam. Argumentet är, att mannen och kvinnan är olika alltsedan skapelsen. Även skapelsen styrker alltså det som Paulus vill visa: kvinnorna måste inte uppträda som män för att vara värda något. De är fria att tillbe som kvinnor! Paulus väljer att bygga upp sitt argument på ett symmetriskt sätt, med två utsagor som rör olikheten: en gällande mannen och en gällande kvinnan. Mellan dessa utsagor, placerar Paulus den skapelsemässiga förklaringen. Enligt den judiska uppfattningen, som Paulus delar, skapade Gud mannen till sin avbild och till sin ära, vilket betyder att han ärar Gud genom att återspegla hans härlighet. När Paulus sedan kompletterar med att säga, att kvinnan är mannens ära, så menar han inte att kvinnan är mannens avbild, medan mannen är Guds avbild. Båda är Guds avbild i samma mått. Det Paulus säger här, ska sättas in i den förklaring han nyss gett av hur relationerna hänger ihop med varandra (v 3). Budskapet är att mannens uppgift inte är att utvecklas på kvinnans bekostnad. Tvärtom har han möjlighet att stödja och uppmuntra kvinnan. Paulus sätt att uttrycka sig innebär att det tillhör en skapelsegiven uppgift, ett ansvar hos mannen. Om mannen förnekar sin uppgift att stödja och uppmuntra, drar han vanära 7

8 över Gud. Om kvinnan å sin sida inte bejakar sin rätt att utvecklas på sina egna villkor, så drar hon vanära över mannen. Hur det kan vara så, vill nu Paulus gå vidare med att förklara. Förklaring: ursprunget och syftet (v 8-9). Redan i inledningen slog Paulus fast, att mannen är kvinnans huvud. Med det ville han anspela på den judiska skapelseordningen, enligt vilken mannen är kvinnans ursprung. Den sanningen upprepar han nu. Han hoppas att läsarna ska ha det gammaltestamentliga sammanhanget klart för sig. Det var ju på grund av att mannen inte klarade sig själv, utan var i behov av någon vid sin sida, som han inför Gud uttryckte en önskan att få en kamrat som kunde fylla tomrummet. Som svar, skapade Gud kvinnan av mannen. I sin strävan att betona den här sanningen ännu mer, så påpekar Paulus nu att kvinnan också skapades för mannen. Det betyder att de är nödvändiga för varandra. Det är i komplementariteten som helheten kan förverkligas. b. Kvinnan: behöver ett tecken på sin auktoritet (v 10). Nu kommer Paulus fram till slutsatsen på det här andra argumentet. På grund av den olikhet som finns alltsedan skapelsen, så har kvinnan auktoritet över sitt huvud, för änglarnas skull. Paulus vill visa, att det inte är genom att bli lika män som kvinnans egen auktoritet framhävs. Att inte bära tecknet är ju första steget i utslätningen av den egna identiteten! Vägen för dessa kvinnor, att tillägna sig den auktoritet de verkligen äger, är att våga vara den de verkligen är! När det gäller att övertyga kvinnorna i Korint, så hoppas Paulus på att de ska ha förstått hans undervisning om den kristna frihetens grundförutsättning. Därför ber han dem nu att använda sin rätt, så att de förverkligar sin egen identitet. Förutom att uppmuntra kvinnan att vara frimodig i sin identitet, så innebär det också att kvinnan har rätt att själv välja hur hon vill gå klädd. Ingen har rätt att bestämma över hennes smak och preferenser! 8

9 c. Slutsats (vv.11-12) Nu vill Paulus undanröja varje missbruk hos männen av det han just har sagt. Han gör det genom att betona ömsesidigheten i relationen mellan man/kvinna. Män och kvinnor behöver varandra, inte bara i den äktenskapliga relationen, utan också i församlingsgemenskapen. Kvinnan kan inte bara betraktas som ett bihang, underordnad mannens syfte och vilja. Hon är i allra högsta grad en huvudperson i den kristna familjen och i församlingen. I Herren kan man aldrig räkna bort eller nonchalera varken kvinna eller man. Man kan inte heller sätta det ena könet framför det andra. De två kompletterar varandra och är så nödvändiga, att man alltid måste ha med båda, för att det ska fungera optimalt. Paulus är beredd att gå ett steg längre, för att alla ska förstå att han inte är ute efter att nedvärdera kvinnan. Här ger han dem nyckeln, till att tolka hela sammanhanget! Genom att visa på kvinnans betydelse för mannens existens, så vill Paulus därigenom klargöra vad han egentligen har talat om i det föregående: inte kvinnans underkastelse under mannen, utan hennes väg till en äkta och sann auktoritet, vilken förverkligas i ömsesidigheten och i den egna identiteten. Det avslutande argumentet är att både man och kvinna, inte bara mannen, kommer från Gud. Han gjorde den ena från stoftet, den andre genom mannen och så slutligen båda genom kvinnan. Man anar här att Paulus inriktar sig på de som ensidigt talar om mannens givna ställning, utifrån argumentet att han skapades först och dessutom var upphov till kvinnan. Hans svar är: utan kvinnan är ni ingenting! Ni är helt beroende av henne för ert ursprung också! Den insikten borde leda till ett ödmjukt erkännande att mannen och kvinnan behöver varandra lika mycket. 3. Naturens ordning (1 Ko 11:13-15) Paulus är inte riktigt färdig än. Det fattas något ytterligare, som läsarna säkert förväntar sig. Aposteln är väl medveten om, att varje världslig bevisföring brukar innehålla en hänvisning till naturen och till den accepterade ordningen. För att ett resonemang ska uppfattas som trovärdigt, så måste det även stödjas av de här två argumenten. 9

10 När det gäller det första av de två argumenten, så kan korintierna aldrig strunta i det som är naturligt. Gud har skapat dem som människor och placerat dem i ett mänskligt sammanhang. Där är det viktigt att gå in under de regler som gäller, så långt det är möjligt. 4. Den etablerade ordningen (1 Ko 11:16) Paulus väljer att sluta med en hänvisning till den ordning som är allmänt accepterad. Också här vet aposteln, att han har gott sällskap av lärde män i den grekiska och romerska kulturen. Att ta till det här argumentet är ett knep som många begagnar sig av, för att lägga särskild kraft bakom sin bevisföring. Paulus är van vid att folk blir retade på hans sätt att gå emot traditionen. I det här fallet, så vill han ändå att läsarna ska fatta, att det inte rör sig om en tom och meningslös tradition. I ett samhälle, där kvinnan på grund av sin svagare position ständigt utsätts för risken att exploateras och förnedras, så behöver hon ett tecken på sin värdighet. Paulus vet, att den sedvänjan kommer att ändra sig med tiden. Tids nog så kommer det andra symboler, som talar bättre än huvudbonaden. Men det bryr han sig inte om att reda ut för korintierna i det här sammanhanget. Det som de behöver just nu, är praktiska anvisningar i sin problemfyllda situation! Diskussionsfrågor Har vi ett problem idag i vår kristna gemenskap, med att uppmuntra den personliga, individuella identiteten? Kefalä-begreppet har under kyrkans historia ofta använts som ett argument för rangordning och hierarki. När det gäller relationen mellan man och kvinna, finns den synen kvar i kyrkan? Finns det kulturella markörer idag? Har vi behov av dem? 10