AlWIlKlEJBJRUKS. HlEJRJRGAlJRD VÄ GLEDNING. AlV. THEODOR Ff}E~LMAN

Transkript

1 o AlWIlKlEJBJRUKS o HlEJRJRGAlJRD VÄ GLEDNING AlV THEODOR Ff}E~LMAN

2 INLEDNING Angermanlands och Medelpads järnindustri och Avikebruk Ångermanlands och Medelpads liksom Norrlands i övrigt äldsta industrier äro båt- och skeppsbyggeri samt järnframställning och smide. Båt- och skeppsbyggeriet går tillbaka långt ned i förhistorisk ti d, och järnframställningen ligger även den med sina första primitiva metoder före historisk tid. De äldsta i jorden nedgrävda ugnarna med naturligt drag, där myrmalmen upphettades med ved eller träkol, gå häruppe tillbaka åtminstone till järnålderns senare perioder. Därom vittna våra fy nd av svärd, spjut- och pilspe tsar av m er a ojäm nt, kornigt och slaggbemängt järn. Den na myrmalmsbearbetning fortgår sedan på ungefär samma enkla sätt och med den under hand inträdande användningen av bläster, d. v. s. blåsrör med bälg, d riven för hand eller med vattenhjul, har den levat kvar i våra bygder lå ngt in på 1800 talet. R ester av dyli ka blästerugnar, om ej annat så i form av slaggsamlingar, påträffas här och var, och en äldre generation 'v et ännu berätta om dessa ugnars användning. Det är först under senare delen av 1600-talet järnfr amställ ningen inom våra västernorrländska landskap går in för väsentligen förbättrade metoder och för vad vi kunna kalla stordrift. Det är tidpunkten för våra järnbruks tillkomst, och de äldsta, Galtström och Graninge, ha sina privilegier, det första av år 1673 och det senare år D är eft er kommo Åvike bruk och Lögdö med privilegier av år 1685 och GåIsjö av år Under 1700-talet tillkommo ytterligare nio, Sollefteåbruk (1737), Bollsta och Utansjö (1738), Lagfors (1741), Västanå (1744), Granloholm (1758), Olofsfors, som visserligen ej ligger inom länet, men inom Ångermanland (1759), Fors i Attrnar (1765), och Björkå (1771). Av yngre datum äro Sulåbruk, Sundsbruk, Forsse bruk, Torpshammarsbruk, Mobruk och Gideåbruk.

3 Sammanlagt ha alltså de båda landskapen Angermanland och Medelpad räknat minst 20 bruk med en betydande årlig tillverkning av smide, vissa år säkerligen sammanlagt av över skeppund. Malm till dessa bruk togs från Utö gruva, från Roslagen samt från Norbergs- och Västerberg slagen, i några fall även från gruvor på Alnön och Ulv ön, I början och innan bruken komma i gång med masugnar inköptes med särskilt tillstånd tackjärn från Nora-, Norbergs- och Västerb ergslagen, och några ångermanländska bruk fingo sitt tackjärn från Bolls ta m asugn. Träkolen levererades av all mogen i byarna och socknarna intill bruken, där dessa ej själva från egna skogar kunde fylla behovet. A vikebruk, dagakarlarnas ka sern I regel forslades malmen på brukens egna skutor och "h aksar" liksom även tillverkningen av stångjärn och smidesvaror sjöledes fraktades ej blott till Härnösand och Sun dsvall utan även till Gävl e och St ockholm. Men även hästskjutsar anlitades, och långa vara fororna, som i synnerhet vintertid slingrade sig från och till bruken. Avikebruk ligger i Medelpad inom Hässjö socken på gränsen till Angermanland och ute vid den stora Avikebukten. Läget var utmärkt med hänsyn till transporterna, och bruksområdet genom- 2

4 flytes av tvänne vattendrag, Norrström och Söderström, båda med god vattentillgång från några ej oansenliga sjöar i socknens inre. Bruket anlades efter privilegier av år 1685 av kammarherre J. Teet och handelsman A. Gerdes. Det synes ha blivit fullt utbyggt 1695 och omfattade en stångjärnshammare med två härdar. Vid ryssarnas härjningar efter norrlandskusten 1721 nedbrändes det fullständigt men återuppbyggdes sedan av nya ägare, doktor Carl Pelt och brukspatron C. El. von Hoorn. I mitten av 1700-talet innehades det av brukspatron Ludvig Pelt och en von Hoorn och det Avikebruk, bostadshus tör mästersmeder var sannolikt under deras tid, som det ytterligare utbyggdes med smedja samt knip- och spikhammare och årstillverkningen steg till 650 skeppund. På 18BO-talet omlades tillverkningen enligt den s. k. franche-comte-metoden med två härdar. Ar 1871 anges bruket bestå av två franche-comte-härdar, två manufakturhärdar, en masugn samt tullkvarn. Under åren sysselsattes vid bruket 7 mästersmeder, 3 spiksmeder och 8 dagakarlar och under åren hade mästersmedernas antal ökat till 8, vartill kommo 2 hammarsmeder, ' 2 manufaktursmeder, 2 spiksmeder samt 2 hjälpsmeder. 3

5 Själva bruksanläggningen var här till skillnad mot de flesta av våra bruk synnerligen spridd. Stångjärnshammaren låg inemot en kilometer ovanför brukets centrala del och kasernerna bildade ej heller gata eller lågo i rad utan voro spridda efter Norrström och på bergsklacken ovanför dammen vid masugnen. Kasernerna voro av tvenne typer, dels tvåvånings, en med ej mindre än 12 rum, och dels envånings med fyra rum. I de senare bodde mäster- och hammarsmederna och i de förra bruksarbetare och dagakarlar med ett eller delat rum. Brukets ägare under senare delen av 1800-talet voro på 1850 talet brukspatron Carl Reinhold Wedholm, på 1860-talet brukspatron Sebastian Tham och efter honom en kortare tid advokatfiskal P. Hörstadius. på 1870-talet stå som innehavare bruksägarna Melcher Bellander och T. W. Heijkenskjöld och sedan fram till brukets fullständiga nedläggande släkten Heijkenskjöld med kommendörkapten E. G. Heijkensköld som brukspatron. Ungefär vid sekelskiftet började det gamla brukets rasering. Redan mot slutet av 1880-talet började smederna avflytta, och endast en del äldre stannade kvar med det ringa arbete vid knip- och spikhammaren, som gavs. Masugnen revs för att lämna tegel och trävirke till ett nyanlagt tegelbruk, stångjärnshammaren slogs lika- S~ Cl I q, d.:...~_~-+-':' _~_! i H errgården på 1700-ta l et f ör e om byggnaden 4

6 så ned och av de gamla smeds- och arbetarbostäderna revos även hälften. Vad som nu återstår äro resterna av spikhammaren, fyra kaserner, de massiva stengrunderna till stångjärnshammaren och masugnen samt dammbyggnaderna av sten. Även den gamla herrgården är borta, överflyttad till museet på Murberget, där den dock skall minna ej blott om Avike gamla järnbruk utan även om herremanskulturen, sådan den utvecklat sig vid de västernorrländska bruken. Åvikebruks herrgård Inom bruksområdet låg herrgården med sina båda fristående flyglar väl avskild i områdets norra del intill vägen ned till lastbryggan och omgiven av park och trädgård. Läget var valt med omsorg, storslagen utsikt över uddarna och ut över det öppna havet. Som förut nämnts nedbrändes bruket av ryssarna 1721 och den nuvarande herrgården uppfördes omkring Vid gårdens riv- Herrgården efter ombyggnaden 5

7 ning i och för dess överflyttande till Murberget kunde konstateras, att den ursprungligen varit uppförd i endast en våning med ett mittparti i två våningar och med höga murstockar på ömse sidor om detta mittparti. På l820-talet utbyggdes den emellertid till full tvåvåningshöjd med 15 rum och kök samt stora förstugor. Av dessa rum äro ej mindre än fem stora salar och takhöjden i övre våningen är betydligt större än i den nedre. Byggnaden är uppförd av liggande timmer med åtta knutar och med vanligt sadeltak. Sedan ombyggnaden har den varit brädbeklädd, tätt fogade bräder utan lock eller notlister, med breda knutpilastrar upp mot en kraftig taklist. På l880-talet tillkom en större veranda i två våningar, rik på de åttiotalet utmärkande sniderierna och gallerverken. De båda flyglarna, även de av liggande timmer med brant sluttande sadeltak, äro uppförda i en våning. Den högra flygeln med tre rum var lokal för brukskontoret och den andra var inredd såsom brygg- och bagarstuga m. m. Samtliga byggnader voro målade i vitt med svag vitgrön nyans. Liksom i alla våra kvarvarande bruksherrgårdar häruppe saknades även här fullkomligt varje spår av äldre tiders rumsinredningar och dekorationer. För varje ny ägare eller inflyttande bruksvaltare har modernisering skett, och allt var här i tak och på väggar så som vid den sista reparationen någon gång i början av 1900-talet. Ar 1927 inköpte museet herrgården med dess ena flygel, den andra skulle kvarstå för brukets jordbruksförvaltning, och redan på hösten samma år begynte rivningsarbetet och intransporten till Murberget. Vid nyuppförandet, som skedde etappvis under de följande åren, uteslöts den yppiga verandan liksom även den under senare tid tillkomna frontespisen på byggnadens baksida, och i byggnadens inre omlades och utökades trappuppgångarna samt återställdes den gamla rumsindelningen genom borttagande aven gång mera provisoriskt uppsatta brädväggar. Den särskilda köksingången på västra gaveln har emellertid av museitekniska skäl stängts, men i övrigt har byggnaden uppförts efter sin gamla plan och med iakttagande av föreliggande byggnadstekniska detaljer. 6

8 Allmogeavdelningen: Hälsingerummet Som taktäckning ha de nypålagda gulröda, tvåkupiga tegelpannorna utbytts mot enkupiga svarta såsom mera i stil med de gamla bruksgårdarnas takbeklädnad. Sommaren 1934 stod gården i stort sett färdig för inredningsarbetenas begynnande. Den ursprungliga planen hade varit att helt inreda den för herrgårdskulturen och rum för rum ge en överblick av rumsinredningarnas och möbelstilarnas utveckling från mitten av 1600-talet och fram till vår tid. Av utrymmesskäl blev detta emellertid ej möjligt. Genom avträdande till Härnösands stad av museilokalerna vid Stora torget stod museet faktiskt utan tak över huvudet för större delen av sina omfattande samlingar allmogekultur och för att ej nödgas magasinera denna avdelning, blev det nödvändigt att inrymma delar av den i åvikegårdens nedre våning. För herrgårdskulturen återstod sålunda endast övre våningen och vindsvåningen. I enlighet med museets en gång av kungl. maj:t fastställda plan har det under gångna år sökt sina förvärv inom olika delar a; Norrland. Vid ordnandet av allmogesamlingarna ha landskapen 7

9 tagits till indelningsgrund och följaktligen räknar åvikegården följande landskapsrum: hälsingerum, jämtlands- och härjedalsrum, medelpads och västerbottensrum samt ångermanlandsrum. Lappska avdelningen är förlagd till åvikegårdens tredje våning. I hälsingerummet möter oss den typiskt hälsingska takmålningen med rosetter, kransar och djurbilder i gult, brunt och rött, vidare långbordet, som haft plats vid gäststugans gavelvägg och den långa slagbänken, vars ryggstöd kan vändas allt efter behag. Skåpen erbjuda stora variationer både i storlek, form och färg, från dubbelskåpet till de mindre väggskåpen och de på framsidan rundade hörnskåpen. Sängarna äro breda och trygga med låga rygg- och sidostycken, och kistorna ha en för landskapet typisk karaktär, rätt höga med snedställda sidor och fotlist på fötter. Rockhuvudena ha också något av den hälsingska resligheten med rika sniderier i ljusa, skiftande färger. De hälsingska färgerna, huvudsakligen i rött, brunt och blått i olika nyanser, skänka värme och hemtrevnad. Allmogeavde!n:ngen: Jämt!ands- och härjeda!srummet Jämtlands- och härjedalsrummet visar andra former och färger. Skåpen äro större och mäktigare med kraftiga listverk, och stoltyperna ha sin egen karaktär, särskilt de ovanligt små härjedals- 8

10 ... A Umogeavdelningen: J ämtlan d s- oc h H ärj edal sr u m m et stolarna m ed prydliga ryggstycke n. De härj ed als ka rotkorgarna och rotformarna i rika m önster förtjäna särskild uppmär ksamhet och likaså dryckeskärlen, de på urgamla former återgående "ölgåsarna" m ed sina fågelhuvuden. F ärgern a äro också här m era dä m pade och mörka i brunt och grönt samt de härjedalska därjämte i svart och rött. I medelpads- och v ästerbot tensrum m et möta vi n ågra av de elementäraste stolformerna, fäbodstolen med ryggbräda och intappade ben och den av urholkad trädstam byggda kubbstolen. I släkt med kubbstolen är det aven urholkad trädstam förfärdigade hörnskåpet med över- och underskåp. Typisk för några västerbottenssocknar (Umeå landsförsamling och Vännäs) är den bruna "långrocken", en särskild form av spinnrock med det med handen drivna stora svänghjulet. Västerbottnisk är också utdragssängen med det höga, välvda ryggstycket. Det vackra stånduret med sprött och sirligt skåpfoder har också västerbottniskt ursprung liksom stånduret med det låga sk åpfodret, som med sina utspringande ornerade listverk en gång utgjort panel mellan tvänne fönster. Stånduret m ed foder mera i gustavianskt snitt är m edelpadskt liksom även de vackra förgyllda gustavianska väggspeglarna. 9

11 Al!mogeavdelningen: Medelpad och Västerbotten Största utrymmet har beretts de ångermanländska samlingarna. De äro ej blott de mest omfattande utan också de som i dessa bygder mest intressera. De uppta fyra rum och äro ordnade i stort sett efter de ångermanländska kulturprovinserna, södra och norra kustområdet, övre ådalsområdet samt norra Angermanlands skogssocknar. Södra ångermanlandsrummet inrymmer möbler och bohag av våra äldsta ångermanländska storsnickare. Renässansskåpet, daterat 1671, är att hänföra på en sidensjösnickare, de båda barockskåpen med akantusornamentik ha till mästare Per Persson i Käxed, Vibyggerå, verksam i mitten på 17DD-talet, och till samma tid kan räknas bordet med balusterformade ben och med fällskiva. De stilfulla gustavianska imperialsängarna ha utgått från den skolade storsnickaren och efterborne gustavianen, Per Westmans från Hemsön verkstad i början av 1SDD-talet. Utdragsoffan med spj älrygg och skurna listverk vittnar även den om en skicklig mästare. 10

12 Kistorna och skrinen äro smyckade med karvsnittets lugna, geometriska linier, och gäller detta framförallt de f. Ö. över hela Angermanland vanliga småskrinen med skjutlock. De utgjorde fästmansgåvor liksom de rikt sirade, mångfalt i form och färg varierande rockhuvudena och linkammarna. Allmageavdelningen: Södra Angermanlands kustland I ådalsrummet möta vi ytterligare en av våra storsnickare, Zakris P ersson från Lidgatu by i Ådalsliden verksam i mitten av 1800 talet. Från hans hand ha vi vägguret i halvskåp med rosornament liksom rosornamenten till dörrspeglar samt de s. k. Zakris' stolerna. F. Ö. har museet även speglar med hans skurna rosor. Det b er ätt as, att dessa rosor, som man återfinner på nästan alla hans arbeten, skulle utgöra minnesbilden av hans i förtid bortgångna brud. Av högreståndsart är hörnskåpet med målningar i rokoko liksom även den gustavianska utdragssängen, vilka säkerligen från bruksherrgårdarna kommit ut i bygden. Smör -och ostformarna med sina djupt skurna mönster bära vittne om säker teknik, och särskilt de runda ostformarna med djurbilder torde kunna räknas som de äldsta i sitt slag. 11

13 Allmogeavdelningen: Adalssocknarna De norr-ångermanländska sicoqssockmartui ha en väsentligen annan karaktär, när det gäller möbler och bohag. De på ISOO-talet i dessa trakter vanliga storskåpen med dubbla dörrar och brett listverk samt spetsiga dörrfyllningar gå säkerligen tillbaka på mönster från storsnickaren Per Zackrisson i Kubbe, Anundsjö, som verkade i mitten av 1700-talet som klockstapelbyggare och snickare. Hans stora dubbelskåp med rik akantusornamentik höra till det bästa i ångermanländsk möbelkonst. fullt jämförligt med en annan samtida ångermanländsk storsnickare, den s. k. Träbiskopen, Anders Larssons i Lakamark, Grundsunda, ståtliga skåp- och möbelformer. Ett arbete av Per Zackrisson är säkerligen det höga sockerskrinet med tre lådor och upptill ornerat skrank med liggande lamm, en symbol på skrinet såsom prästgårdsinventarium. Av senare datum äro de båda hörnskåpen med öppen mellandel samt utdragssängen med rygg- och sidostycken av svarvade dockor och knappar. Skrin och askar äro rikt ornerade från karvsnitts- till hög reliefornamentik, den senare särskilt utmärkande fästmansskrinen med sluttande lock. Takmålningen till sist med rosetter och kransar i mörkbrun ton är daterad 1731 och har säkerligen kyrklig förebild. 12

14 Allmogeavdelni ng en : Norra Angermanlands skogssocknar Ljusare och gladare bli färgerna när man kommer in i rummet för norra Angermanlands kustsocknar. Här dominera den ångermanländska stormålaren Wåhlbergs brokiga rosgirlander och blomsterkvastar på sängar och skåp, och här ha vi en alldeles sär- Allmogeavdel n i n gen: Norra Ange r m anland s kust la nd 13

15 A!lmogeavdelningen: Norra Angermanlands kustland präglad ångermanländsk dekorationsstil, som torde böra räknas till det bästa svensk allmogekonst skapat. Den är en slags splittrad relief med i trä skurna, strängt stiliserade blommor, blad, girlander, rankor, kottar och tofsar och har förts tillbaka på storsnickaren Erik Forsberg från Nätra eller Vibyggerå, verksam efter kuststräckan från Säbrå och upp till Nätra under slutet av 1700-talet. Den vackra "ångermanlandsbr uden", ståndur med skåpfoder, är hans skapelse, som sedan utgått i en mångfald efterbildningar och även hans sängar med höga, rikt smyckade ryggstycken, ha under långa tider stått som mönster. Den ovannämnde Wåhlberg, som var bosatt i Nylands by, Grundsunda, och verksam fram mot mitten av 1800-talet, var mera uteslutande målare och utförde i färg den forsbergska dekorationsstilen. Långbordet med skiva på bockställ liksom vändbänken höra även samman med denna bygd liksom de kraftiga tolvslåstolarna. Mera sällsynt är skåpbordet i dessa bygder, åtminstone i den mera stilfulla form, som det här utställda representerar. Liksom i de gamla bruksherrgårdarna, där nedre vaningen inrymde vardagsrummen med deras enklare möbler och bohag från den omgivande bygden, så har också åvikegården i sin nedre vå-

16 ning fått bereda plats för allmogekulturens vardagligare möbeloch bohagsformer. Herrgårdens övre varung är däremot den egentliga herremansvåningen, och vad man benämner herrgårdskultur, kommer här till uttryck. Till skillnad mot allmogeavdelningen, där samlingarna ordnats efter topografiska grunder, ha samlingarna av herrgårdskultur ordnats i tidsföljd för att visa, hur stilformerna och hemmens inredning och utseende skiftat från tid till tid. Det är jämförelsevis sent något, som man kan kalla herremanskultur, börjar skymta fram häruppe. Först i början av 1700-talet är det enstaka möbler av högreståndskaraktär, som hitta väg upp till de norrländska prästgårdarna och de nyanlagda järnbrukens herrgårdar. Det är minnen från renässansens tid och framförallt barockens möbelformer, som inleda denna herremanskultur på heminredningens område. A vikegårdens första stilrum blir därför renässans- och barockrummet med möbler m. m., som till sina former omspänna tiden från ungefär till ungefär RENÄSSANSEN. Det utmärkande för renässansens möbelkonst är dess nära anslutning till arkitekturens principer och dess därav betingade strävan att strängt arkitektoniskt indela ytorna medelst kolonner eller pilastrar och i det funktionellt utformade ramverket infoga lugna, symmetriska ornament. I stället för de gotiska rankorna och oregelmässiga grenverken framträda nya ornament i sträng symmetri, antikiserande rankor, akantusblad, kransar samt framförallt figurala framställningar. Under högrenässansen göra sig nya tendenser gällande. De lugna, markerade indelningarna ge vika för en strävan efter rörligare former och efter starkare helhetsintryck. Arkadbågar träda till, det jämna listverket efterträdes av den vågiga hopplisten och rika profileringar. De i detalj utförda växt- och figurframställningarna ersättas med bredare former och svulstigare gestalter av putti och hermer m. m. 15

17 Renässans- och barockrummet BAROCKEN. Övergån gen från renässansens till barockens stilepok sker så småni ngom och den vidare u tvecklingen av enskilda forme lement är nästan omärklig. I de n utvecklade barocken avlöses renässansens förståndsmässiga klarhet, arkitektoniska stränghet och ro aven irrationell upplösning av formerna, aven genial likgiltighet för arkitekturens lagar och aven ständig strävan efter liv, rörelse och helhetsverkan. Kolonner på skåp, ben, kryss och armstödens ståndare p å stolar liksom ben och kryss på skåp- och kist-underreden vridas i spiral för att skänka stegrat liv och rörelse, m öbelytorna blankpoleras för att spegla växlingar av skuggor och dagrar och sköldpadd, messing och brons medverka till att ge fyllningarna liv, liksom svulstiga förkroppningar av ramverket framhäva dem ur den tillbakaträdande ytan. Skåpens profiler skänkas rörelse genom hörnkolonner, genom kraftiga, rikt profilerade lister och starkt framspringande krönande listverk. Och stolen, vars bärande partier äro benen och de ryggstödet uppbärande ståndarna, får i deras 16

18 ) ställe svängda voluter, till synes utan bärande funktion. Av re nässansens alla fyllningsornament kvarstår till sist endast akantusrankan med dess bredflikiga blad samt såsom nytt ornament musslan. Med ledning av de n na. allmänna re dogörelse för de båda stilformerna kunna vi gå till inventering av rummets inredning och möbelbestånd. Takmålningen fångar genast vår uppmärksamhet. Som vi se har den renässansens stränga indelning, de fyr- och femsidiga fälten, avskilda med m ålade lister och girlander, äro fyllda av bredflikiga akantusblad, symmetriskt framspringande ur de rundade vaserna. Fältens bottenfärger äro rött, bl ått och vitt, varemot de grå, vitkonturerade bladen skarpt markeras. I två av takfältets hörn äro medaljonger, den ena m ed initialerna C. G. W. och den andra med G. B. W. under grevliga kronor. Enligt uppgift har taket tillhört det trettioåriga krigets store fältherre Carl Gustaf Wrangel, som en tid haft Åbor ds ön till förläning, och från denna ö har också taket kommit till museet. Den stora öppna spisen med sina båda Renässans- och ba rockrummet 17

19 hermer och sina regelbundna ornament tillhör också perioden. Till renässansen eller tidig barock få vi räkna en stol med enkla balusterformade ben, nedtill förenade med fyra slåar. De rakt uppstigande ryggståndarna uppbära den rektangulära ryggbrickan, som liksom sitsen är klädd med direkt påspikat broderi i ålderdomlig förenklad schattersöm. De övriga stolarna och länstolarna bära barockens drag, en del med spiralvridna ben och H-formigt kryss och en del efter engelsk-holländska förebilder med höga ryggstöd, uppåt avslutade med genombrutet akantusornerat krön. En praktmöbel är bordet i guld, sannolikt svenskt arbete, utgånget från den store barockmästaren Burchard Prechts verkstad under 1600-talets senare del. Förebilden är fransk, men här äro linjerna enklare och mildare. Benen äro smäckra volutformade med lejontassar och äro förenade med kryss, bestående av fyra svagt S-formiga med akantusblad prydda slåar. Krysset uppbär i sin mitt en ur ett akantusblad uppstigande sprickande knopp. Under sargen framtill och på sidorna äro fästa genombrutna akantusornament. Bordsskivan är runt om garnerad i krederingsmassa med blått mittfält. Det stora skåpet med dubbeldörrar och av trenne pilastrar uppdelad fasad hör till barockens huvudmöbler. De svenska skåpen av denna typ gå tillbaka på nordtyska och holländska förebilder. Mot periodens slut uppträder en ny möbelform, byrån, i konkurrens med skåpet. Det utmärkande för denna tids byråar är den utåtbuktande framsidan samt enklare beslagformer med graverade ornament. Liksom den ena gruppen stolar ha även borden balusterformade ben, förenade nedtill med slåar, som det här utställda stora bordet. Sargen med infälld låda uppbär den tjocka stenskivan. Spegel- och tavelramarna bära även stilepokens drag, den lilla spegeln med svart ram och hopplister eller de förgyllda ramarna med skurna akantusornament. En övergångsform till rokokon är den större spegeln, vilkens oregelbundna former närmast tyder på främmande ursprung. Av porträtten märkas ett av Johannes Rudbeckius (t 1646) samt troligen de från Ehrenstahls skola utgångna målningarna av ståthållaren över Jämtland Erich Sparrman (t 1709) och hans hustru Anna Margaretha Blix. Målningarna äro daterade Av 18

20 år 1729 är det av Lorentz Pasch signerade porträttet av okänd dam och okänd är även mästaren till ett porträtt av möjligen Ebba Brahe. ROKOKON. Redan i barockens senare möbelformer gjorde sig en viss frihet och obundenhet gällande. Och för den levnadsglada generation, som i början av 1700-talet kom till makten i Frankrike måste också omgivningen anpassas. Rumsinredningarna och möblerna fingo lättare, rörligare och mera lekande former, och på denna väg är det rokokons stilart utvecklas och under mitten av 1700-talet når sin höjdpunkt. Den gamla rätlinigheten och klarheten försvinner, ytorna buktas och linierna krummas, alla former måste uttrycka liv Ro kokotum I och rörelse. Det blir ej längre fråga om arkitektoniska funktioner, om bärande och buret, rokokon är egentligen ingen byggnadsstil, den är framförallt en dekorationskonstens och konstslöjdens stilform. Kraftiga, lysande bronser ge sitt bidrag till livfullheten i 19

21 möbelytorna, som lysa i inläggningarnas skiftande färger. Under denna period skapas även flera nya möbelformer, sekretären, kommoden, skrivbordet med fack, konsolbordet och soffan, som alla mer och m er komma i bruk. A vikegårde ns båd a rokoko rum h a var för sig för stilperiode n typ iska väggmålnin gar. I det första rummet sydländsk a landskapsm otiv m ed för stormen vaggande pinier samt i en skogslu nd en moske och i det an dra r ummet stjälkslingor m ed bladver k, b rokiga blommor, fåglar och fla ddrande fjärilar. K akelugnarna i båda rummen äro av Mariebergs tillverkning med blå blomkvastar på det vita kaklet. Av möbl erna mär kas framförallt byråerna, rokokons huvud- och pr ak tmöbel, som mer och mer undantr änger skåpet. De båd a här utställda byråerna äro försedda m ed trenne lå dor, på den ena avdelade m ed breda m ässinglister, och h a den ka raktä ri stiska bukiga fasade n. Den ena har brun ste ns k iva, på den andra är ski van fa nerad med inläggningar av alrot. p å byr ån i det första rummet står ett konso lur m ed foder av furu m ed m ålade ornament i färger på vitlackerad botten och upptill m ed ett krönande förgyllt snäck ornament. Ur tavlan är signerad Nils Berg, Stockh olm, verksam på 1750-t alet. Soff orna äro företrädda i tvenne typer, den ena m ed rygg av två sammanställda, bred a st olr yggar och den an dra bänkformig m ed öv re delen best ående av släta bräder, avsedda att dölj as av lösa kuddar. P å båd a är sa rgen och bene ns överdel försedda med ornament. Av enklare form är dockskåpet, indelat i tre våningar med kök och två salonger, de båda senare med väggmålningar och möblerade med några av rokokons huvudmöbler. Skåpet har ägts aven dotter till Härnösandsbiskopen Olof K jörning (biskop ). Bland rokokons nya möbeltyper är konsolbordet av skulpterat och förgyllt trä. Benen ha här så gott som helt försvunnit, det enda som kvarstår är en från sargen nedspringande, starkt indragen ben rest, som slutar med ett genombrutet musselornament. Till konsolbordet hörde so m oftast väggspegel m ed det för rokokons 20

22 RokokoTum II speglar utmärkande höga, ofta rikt ornerade och genombrutna överstycket. En annan bordsform är spelbordet, som har skivans båda ytterhörn vidgade i cirkelrunda plattor såsom ställ för ljusstakar. Huvudformen för rokokons stelar häruppe är den holländskt-engelska, som också ligger mer i linje med barockens här utformade inhemska typer. De svängda uppåt breddade benen, den buktade sargen, de höga i skarpt knä böjda ryggståndarna, den balusterformiga ryggbrickan med avlångt hål i övre delen samt det H formiga krysset, som förbinder benen, ge dessa stolar deras karaktär. Det smyckande ornamentet på ryggkrön och sarg är musslan, iblan d ersatt med bladornament. Sällsyntare äro de av franska förebilder påverkade typerna. Den vita stolen i första rummet med bredare, mera rektangulär rygg och utan kryss, som förbinder benen, tillhör denna typ liksom ock delvis den rödbruna i samma rum med kälningar på benen, som i mjuk linje övergår i sargens 21

23 Gustavianska rummet kälningar. Porträtten i de båda rummen äro målade av Erik Hofverberg, en norrländsk konterfejare på talet. De äro prästporträtt, det ena paret kyrkoherden i Rävsund mag. Olof Hedenstedt med maka och det andra prosten i Boteå mag. Johan Samuel Thelaus (t 1776) med maka. GUSTAVIANSK STIL Med sina överdrifter och sina för vidare utveckling uttömda motiv blev rokokon blott en snart övergående episod. Man sökte åter anknytning till barockens former, och genom de fynd, som blottats vid de redan 1748 begynta utgrävningarna av Herculanum och Pornpei, väcktes över hela Europa ett levande intresse för antikens formvärld. Detta intresse skapade i Frankrike den s. k. Ludvig XVI:s stil, som överflyttad till Sverige här benämnes gustaviansk stil. Till en början uppträder denna antikiserande stilart sida vid sida med rokokon. Sin höjdpunkt som ren stil når den under talen, då rokokons element utmönstrats, och som sengustaviansk stil fortlever den ett decennium in på 1800-talet. Det för den gustavianska stilen utmärkande är återvändandet till den plana ytan och de raka linjerna samt ett förnyande och 22

24 Gustavianska rummet med den klassiska konsten s ornamentsmotiv berikande av ornamenten. Av nya ornament ha vi skurna i trä det regelbundet flätade bandornamentet, bladlisten, pärl- och tandlisten samt i brons, friser, rosetter, fot- och sargbeslag samt l ådhandtag. I praktmöbl erna, byråer och sekretärer, med deras rika, i färg väl avstämda inläggningar når den gustavianska möbelkonsten sin Gu stav iansk a rum m et 23

25 fullän dning för att sedan i den sengustavianska stilepoken sluta i nykter, kall schematism. I stället för de färgrika inläggningarna av oli ka trädslag kommer nu mahognyn in som dominerande mate r ial och kläder alla ytor i sin rödbruna färg. Och av beslagen återstå blott smala mässinglister, som omrama ytorna, mässingskenar på sidopilastrarnas och benens räfflor, de tre "dropparna" samt en kla. cirkelrunda handtag. Mus eets gustavianska rum äro tre, en större salong med möbelfa rmer såväl från övergångstiden mellan rokoko och gustaviansk stil som från höggustaviansk tid samt tvenne rum, huvudsakligen m ed se ngustavianska former och öv ergångsformer till empiren. Sengustav ians kt Tum Den gustavianska salongen är först och främst med hänsyn till sin inredning och våra mera enkla norrländska förhållanden ett praktrum. Den höga taklisten med rika listverk, som uppbäras av räfflade m ed joniska kapitäl krönta pilastrar, allt i vitt och guld och de i ljus ton marmorerade väggfälten med hörnornament i starka färger ge ett påtagligt intryck av den gustavianska tidens 24

26 ljusa och glada livssyn. Snickerierna i denna salong äro utförda av den förut omnämnde ångermanländske storsnickaren och efterborne gustavianen Per Westman och förgyllningarna och marmoreringen av kyrkmålaren Olof Hofren. Inredningen har tillhört Fantskogs herrgård i Skogs socken, Angermanland. Kakelugnen av Mariebergs tillverkning upprepar också samma glada färgskala. Även möblerna gå i vitt och guld eller i enbart guld. Den lilla förgyllda soffan med tillhörande stolar, s. k. badkarssoffa, är en övergångsform från rokokon. Soffans rygg, de halvcirkelformigt insvängda gavlarna, sargens mjuka båglinje och de små mittornamenten äro rester från rokokon, då däremot underredet bär den nya stilens drag. Benen äro smäckra, räfflade och nedåt avsmalnande samt avslutas upptill med en platta, prydd med en regelbundet formad blomma. TiJl ungefär samma tid är ock att räkna det originella skrivbordet, som tillskrives Jean Baptiste Masreliez och möjligen en gång tillhört Gustav!II:s paviljong på Haga. Den runda överbyggnaden med rader av listverk och det rika mittornamentet, den med förgyllda bronsguirlander ornerade sargen och de Sengustavianskt Tum 25

27 kogerformade, med band omvirade benen ge bordet en särprägel i gustaviansk stilepok. Av senare datum är den större soffan med det långsträckt ovala ryggstödet, men även den har i stort sett de gusta vianska huvuddragen. Till höggustaviansk tid höra däremot de båda länstolarna med de rätade linjerna och sparsamma dekorationerna, endast regelbundna bjadlister i sarg och ramstycken. De båda borden, det ena konsolbord och det andra väggbord, liksom den ovala spegellampetten och väggpendylen, samtliga av snidat och förgyllt trä, närma sig epokens senare skede. Till slutskedet hör byrån i mahogny med de enkla listerna och nyckel- och handtagsbrickorna av mässing. Porträtten i olja äro av lagmannen över södra Angermanland Mathias Kiörning och maka, född Lundeberg och plaketterna av disponenten för Sandö glasbruk Lars König Halenius och hans maka,.född Stridsberg. De två andra gustavianska rummen representera den sengustavianska tiden med övergångsformer till empiren. Stoffttapeten i det ena av dessa rum har visserligen gustavianskt-klassiskt insla g men dock så pass äldre motiv, att den måste hänföras till en tidigare period. Sofforna i de båda rummen ha övervägande gustavianska drag, men i en del smådetaljer, såsom pålimmade rosetter på benens förkroppningar, sarger och lister med vågiga bandornament samt ryggens bakre postamentliknande parti med pålimmade figurala framställningar skönjes inflytande från empir en. Stolarna och borden ge även exempel på en rad övergångsformer. EMPIREN Den aristokratiska klassicismen i Frankrike under Ludvig XVI och Marie Antoinette avlöstes av en n yttighetsbetonad, förståndsm ässig konstriktning, som gjorde sig bred på en strängt betonad demokratisk grund. Först p å direktoriets och konsulatets tid började man ställa fordringar på en mera komfortabel livsföring, och efter hand utvecklade sig den stil, som såsom uttryck för den napoleanska eran brukar kallas empiren ell er kejsarstilen. 26

28 Empirerum I vårt land vann denna stil spridning i samband med marskalk Bernadottes hitkomst som kronprins, och efter honom kallas stilen Karl Johans-stil. Liksom den gustavianska stilen fullföljer även denna antikiserande tendenser men i långt mer efterbildande riktning. Den antika arkitekturens former bli grundläggande även för möbelkonsten, det blir en möbelarkitektur med sken av klassisk utformning. Antika kolonner och pilastrar i rent arkitektoniskt syfte, listverk och plattor av stenarkitekturens former bli delar i möblernas uppbyggande. Men även engelskt inflytande, det nyktert ändamålsenliga i de engelska möblerna, har medverkat vid den nya stilens utformning. Utsmyckningen av de enfärgade mahognyytorna - mahognyn är stilens huvudmaterial - hämtas från antikens motivskatter. Palmetter, akantusblad, äggstavar blandas med lyror, svanar, sfinxer, gripar, vaser, delfiner, bevingade lejon och andra ur den 27

29 EmpiTerum romerska och egyptiska fornvärlden hämtade emblem. Och så småningom växa de fig urala ornamenten ut i storlek och bli till konstr uktiva, bärande led. Kvinnofigurer i brons bli till ben på stolar, gripar till stöd för stolens armliggare och svanar med lyfta vingar bilda soffans sidostöd. Det kan icke förnekas, att denna stil med sina breda, ofta tunga möbedformer, där den glatt poler ade m ah ognyytan livas up p av sy mmetr -iskt ordnade, m attförgyllda ornament, gör ett mäktigt intryck. Den blev också i sin genomförda utformning mera en slottsoch herrgårdsstil. Den borgerliga empir en har mindre och lättare former, och de dekorativa elementen äro mer eller mindre förenklade och sparsammare. A vikegårdens empirerum har sin fasta inredning, de räfflade pilastrarna och den breda taklisten med tandsnitt, från början av 18DD-talet. Den är tillverkad av storsnickaren P er Westman. Vägg- 28

30 målningarna härstamma fr ån Sulå bruks herrgård i Med elpad och äro n ågo t senare. Tre av väggfälten uppta Gripsholms, Haga och Rosendals slott, omramade av luftiga ljusa lövverk, ett fjärde upptar Ornässtugan och de övriga f ramstä ll a jakt- och vallningsscener. Möblerna, soffa, bord, länsstol och stolar, tillhöra samma garnityr och äro helförgyllda med ornamentens detaljer i bronsgrönt. Soffan och stolarna ha de för empi ren utmärkande särdragen, sargen med bladlist i pastellage och på stolarna i hörnen de små rosettprydda förkroppningarna samt benen med de övre delen täckande nedåtriktade bladen. Soffans sidostycken uppbäras av gripar, sittande på en sockel, vars fr amsida prydes aven maskaran. Även i bordet ha griparna blivit till bärande delar, då de som ben uppbära bordsskivan. Väggpendylens foder går också i griparnas tecken. Den stora mittsalongen representerar senempiren på 1840-talet. De höga från bröstlisten upp till taket gående väggmålningarna, skilda av målade kolonner, ha kommit från prosten C. J. Holms Sen empi r e talsrummet 29

31 Senempi re talsrummet prästgård i Själevad och äro utförda av G. A. Kjällström, som landskapsmålare och dekoratör verksam i Angermanland i mitten av 1800-talet. De framställa samtliga skilda partier från dåtidens Stockh olm, kungliga slottet, Skeppsholmen, Klaraområdet m. fl. Av möblerna bära framförallt stolarna sen empirens drag, släta, fyrkantiga, både framåt och bakåt utåtsvängda ben sa mt den nedtill profilerade ryggbrickan och mellan ryggståndarna en mot en cirkelformig mi ttplatta av smalnande slå. Liksom stolarna är även soffan av mahogny. Den har S- formiga gavlar och en egendomlig benställning m ed åt sidorna svängda ben, som föga synes motsvara benens konstruktiva uppgift. Den mindre soffan och till den hörande stolar har en smäckrare form och går f. ö. till sin övre del med det fy rsidiga, något bakåtböjda ryggstycket tillbaka på empirens tidigare skeden. Möbeln har en gång tillhört biskop F rans Michael F'ranzen. Den stora tunga mahognysekretären med överbyggd låda, utfällbar skrivskiva och kraftigt skulpterade klofötter har också tillhört F'ranzen. Avannan ty p är den mindre sekretären mittemot. Skr ivskivan med framspringande ytterkant kan direkt dragas ut, varvid den skivan täckande välvda klaffen glider in. Denna sekre- 30

32 tär har tillhört landshövding Fr. Åkerman. Borden med deras arkitektoniska konstruktion ha även senempirens karaktär. Mahognybordets skiva uppbäres aven kraftig mittkolonn, vilande på en platta, som i sin tur uppbäres av fyra svängda fötter. Skivan har på sidorna fällbara klaffar. Det andra bordet har även mittkolonn, som uppbär en oval skiva. Åvikegårdens sista interiör går fram till 1850-talet. Det är det s. k. sidnersrummet med möbler övervägande från konsistorienotarien Anders Sidners hem i Härnösand. Mahognyn har här avlösts av björk som material, men möbeltyperna bära ännu senempirens drag. Så är förhållandet med såväl soffa och stolar som chiffonnier och byrå. Den höga chiffonnieren är en herrumsmöbel, då däremot den lägre byrån mera är en damrumsmöbel. p å dessa möbler hörde ej blott lådspegeln och pendylen hemma utan även - i en sjöstad som Härnösand - de av sjömännen hemförda blomkvastarna i höga, välvda glaskupor. Taffeln tillhör även perioden, då däremot den helt stoppade emmastolen och utdragssängen med vridna kolonner på gavlarnas framsida äro att räkna till en något senare Sidnerska rummet talet 31

33 period. Porträtten i olja, varav ett signerat Lehman, framställa gamla härnösandsbor, och ovan för taffeln h änger en porträttserie av de musikens stormän, vilkas tonskapelser h änförde det musikbetonade sidnerska hemmet. Avikegårdens tio herrgårdsinteriör er skänka sålunda en allmän öv ersik t av stilskif ~ningarna under tvänne sekler, från ungefär 1650 till ungefär De visa att även häruppe, låt vara i enklare och blygsammare former, en herremanskultur utvecklat sig, och på denna ha sedan de borgerliga hemmen byggt så långt det gällt hemkultur och hemtrevnad. Med sin museala inredning stod herrgården färdig till den 21 juni 1935, då den högtidligen invigdes av Hans Majestät Konungen. Till minne av dagen skrev Hans Maj:t sitt namn på en minnessten, som r ests på planen till höger om gården. H ärn ösa nd 1975 HÄRN Ö-TRY CK