Betalar hon. för din mobil? ANSVARSVECKAN

Transkript

1 Betalar hon för din mobil? ANSVARSVECKAN F R E D O C H R Ä T T V I S A K Y R K O R N A S I N T E R N A T I O N E L L A A N S VA R S V E C K A

2 2 Ansvarsveckan Förord Antti Pentikäinen Törsten efter fred och rättvisa Den rika västvärlden har i årtionden brottats med att klargöra sitt ansvar för att avlägsna hungern. Utfästelser på hög politiskt nivå har inte lett till önskat resultat. Tvärtom har västländerna i ett aldrig tidigare skådat tempo blivit allt rikare samtidigt som problemen i många u-länder bara har förvärrats. Det är i den dystra skuggan av denna ackumulering av rikedomar som också resurskrigen förs. Konkurrensen om naturtillgångarna leder i u-länderna ofta till korruption, utsugning och skapar en våldsspiral kring kontrollen av resurserna. Det är ofta vi, vanliga människor, i västvärlden som drar nytta av denhär resurskonkurrensen och det är också vi som finansierar den. Kyrkorna i Finland vill under den ekumeniska Ansvarsveckan lyfta upp detta missförhållande till diskussion. Vi måste möta vårt ansvar för avigsidorna och skuggorna i den globala ekonomin. Om inte vi tar oss ann detta förändras ingenting. Ansvarsveckans tema under är Fred och rättvisa. Temat är specielt aktuellt både i Demokratiska republiken Kongo och i Mellanöstern. Den ekumeniska Ansvarsveckans uppgift är inte att leta efter skyldiga utan att hitta samarbetspartners. Vi kommer dock inte heller att tiga stilla. Kyrkorna önskar via Ansvarsveckan väcka människor att diskutera, engagera sig och agera för en rättvisare värld. Den kampanj som vi inleder nu fortsätter också under Ansvarsveckans kampanjmaterial vill ge information och väcka diskussion. Du utgör kärnan i ansvarstagandet: det du vill, det du tänker och det du gör. Vi sätter vår tillit till dig och inbjuder dig att komma med för att göra verklighet av det okränkbara människovärde som hör varje människa till. För kyrkorna är varje människa Guds avbild däremot är de förhållanden inom vilka människor lever i världen en bild av oss själva.välkommen att ta dig en titt i spegeln. Heikki Huttunen (generalsekreterare Ekumeniska rådet i Finland, kampanjkoordinator), Antti Pentikäinen (direktor Kyrkans Utlandhjälp), Robert Lemberg (direktor Kyrkans central för det svenska arbetet), Jan Edström (fd generalsekreterare) Utgivare: Kyrkans central för det svenska arbetet Ansvarsveckans hemsida Redaktör Ansvarsvecakns projektsekreterare Ann-Britt Kaca PB 185, Helsingfors Tfn (växel) ansvarsveckan@evl.fi Layout: Jaagon Ab Pärmbild: ACT/Rainer Lang KCSA Publikationen har getts ut med stöd av Utrikesministeriets informationsstöd för medborgarrörelser. De åsikter som framförs motsvarar inte nödvändigtvis utrikesministeriets officiella ställningstaganden. Betalar vi våldtäktsmän? De fattade tag i min hand. Önskade att jag skulle stanna. Längs med väggarna sjukhussängar i rad. Unga flickor och gamla kvinnor. En del med spjälade småbarn intill sig. De svagaste orkade knappt höja handen till en hälsning. Ett hastigt ögonkast utbyttes, sen försjönk blicken i ett fjärran och ögonlocken slöts åter. De svårast stympade och lemlästade hade sammanförts i ett rum. I dörren en kännspak, stickande odör. Men här tycktes ingen genera sig för de nedvätta sängkläderna. Trots att många inte log, grep de min hand. På läpparna kunde man läsa en tyst bön: Berätta vår historia. Lämna den inte oomtalad. Det är vårt enda hopp. Bredvid husen låg tält vid tält fyllda av patienter. På gården kom en pojke i rullstol emot oss. I dörren till salen linkade en fyraårig pojke på kryckor och tittade stumt in i våra ögon. I ett annex väntade kvinnor på operation och andra höll på att återhämta sig. Kvinnorna i annexet fick lära sig att binda korgar, de undervisades i sömnad och de som varit längst på sjukhuset t.o.m. i läsning och skrivning. De brutala våldtäkterna Kvinnorna hade hämtats till sjukhuset från de mest olika håll. Ett fåtal hade lyckats ta sig fram med egna krafter. För de väpnade grupperna i Kongo är coltan en viktig inkomstkälla. Dehär samma väpnade grupperna våldtar östra Kongos kvinnor och barn. Många hade påträffats i buskage vid vägen eller irrande i skogen. De som letade upp kvinnorna utsatte sig själva för livsfara: många hade blivit kidnappade, men på något märkvärdigt sätt lyckats klara sig tillbaka. I de värsta områdena var det inte värt att röra sig alls. Hur riskabelt det är att röra sig på vissa områden bevisas av att inte ens de beväpnade EU-styrkorna i Kongo har tillträde till dehär platserna. Trots detta har över tusen kvinnor med fistula förts till sjukhus för operation. Sjukhuset tar emellertid bara emot kvinnor med tredje och fjärde gradens fistula. Första och andra gradens skador klarar sjukhuset inte av att sköta, de är alldeles för många. Personalen uppger att de uppgår till flera tiotusental kvinnor. Den yngsta som opererats för fistula är en baby på tre månader, den äldsta en gumma långt över åttio år gammal. En kvinna med fistula kan varken hålla urin eller avföring. I västvärlden är fistula en vanlig förlossningsskada, det händer att vävnaden mellan könsorgan, ändtarm och urinblåsa slits sönder. I Kongo är fistula en följd av brutala våldtäkter: könsorganen på kvinnor och barn trasas sönder med söndriga flaskor, knivar eller gevärspipor. I Kongo lever, enligt beräkningar, över våldtagna kvinnor. Våldtäkt har blivit ett vapen i krigföring.

3 Ansvarsveckan 3 Avsikten är att tillfoga våldtäktsoffret bestående skador och att dra vanära och skam över de våldtagnas familjer och samfund. De skadade kvinnorna förskjuts ofta av sina familjer och tvingas att lämna sina byar. Utlämnade åt sig själva lider dehär kvinnorna ofta av inkontinens, de stinker alltså. Infektioner förvärras snabbt och utan sjukhusvård hotas de av bestående invaliditet eller av döden. Mineraler från Östra Kongo i mobilen I Kongo är det många olika beväpnade grupper som våldtar. I Östra Kongo har det varit krig nästan oavbrutet ända sen senare hälften av 1990-talet. I det mest omfattande kriget erövrade Laurent Desiree Kabila, stödd av Uganda och Rwanda hela landet och avsatte diktatorn Mobuto Sese Seko, som varit länge vid makten. Det var europeiska slavhandlare som i tiden inledde skövlingen av Kongo i stor skala. Men råast och brutalast blev våldet senare under kolonisationen, då Belgiens kristna kung Leopold använde Kongo som sin egen privata koloni ända fram till Under den tiden dödades upp till 10 miljoner människor i Kongo, eller hälften av landets befolkning. Leopold behövde Kongos rikedomar för att upprätthålla ett lysande hovliv i Europa. Men framför allt var det handplockade gummit från Kongo åtråvärt för Europas bilindustri och cykeltillverkare, som behövde gummidäck. I dag är den mest lönande affärsverksamheten i Kongo brytning och smuggling av mineraler. Ett av de mest värdefulla mineralen är coltan (tantalum), som elektronikindustrin använder i sina produkter: i bärbara datorer, digikameror, spelkonsoler och mobiltelefoner. Coltan är två gånger så hårt som järn, och rostar inte. Coltan kan också lagra stora mängder elektricitet. Dehär egenskaperna gör coltan till ett mycket värdefullt material. FN har fastslagit att penningströmmarna kring coltan är den viktigaste anledningen till oroligheterna i östra Kongo. Enligt vissa uppgifter ligger 60 procent av världens reservtillgångar av coltan i östra Kongo. Elektronikindustrin och tillverkarna av mobiltelefoner erkänner problemet, men anser att det är för svårt att lösa. Bolagen har koncentrerat sig på att skydda sin egen bild i offentligheten. Underleverantörerna har förbjudits att använda coltan från Kongo, men samtidigt medger bolagen att det är omöjligt att fastslå mineralets ursprungsland, eftersom de flesta inköpen görs on spot, som det kallas, d.v.s. som ett slags torghandel. I Kongo fortsätter brytningen av coltan i stor skala. Det smugglas ofta till grannländerna Uganda och Rwanda och säljs vidare. För de väpnade grupperna i Kongo är coltan en viktig inkomstkälla. Dehär samma väpnade grupperna våldtar östra Kongos kvinnor och barn. Det är omöjligt att bryta denhär spiralen av brutalitet och våldtäkter, om inte den olagliga mineralhandeln och de penningströmmar som hänför sig till den fås under kontroll. Det är enbart möjligt med hjälp av ett kraftfullt stöd och deltagande från bolagen i väst. Det här visades tydligt i början av 2000-talet då efterfrågan och därmed priset på coltan sjönk drastiskt. Bolagen hade fyllt sina förråd av coltan och fick utstå mycken offentlig kritik på grund av situationen i Kongo. Det anses ha satt i gång den fredsprocess, som lett till att Kongo i år har hållit det andra demokratiska presidentvalet i landets historia. Tyst samförstånd Under min vistelse i Kongo dök ett brev som Martin Luther King fick upp i mitt medvetande. I brevet till King uppmanar Amerikas religiösa ledare honom att avstå från kampen mot rassegregering. De ansåg nämligen att Kings verksamhet ledde till oroligheter och anklagade honom för dålig timing. Från sin cell i fängelset svarade King: Tiden i sig själv är neutral. Den kan användas till förstörelse eller uppbyggnad. Det syns mig i all högre grad som om de, som har en ond vilja använder tiden mycket effektivare än de, som har en god vilja. När vår generation en dag ställs till svars för våra handlingar, kommer vi att få göra bot, inte bara för vad onda människor har gjort eller sagt, utan framför all för varför goda människor teg stilla. Från det finländska mobiltelefonsamfundet meddelas, att bekymrade människor hört av sig. Tillsvidare har oron dock gällt hur det går för gorillorna vid brytningen av coltan. Om människor har ingen talat. I mitt sinne har bilden av en 14-årig flicka i Kongo etsats in. Hon var i ett eländigt tillstånd och i slutet av sin graviditet då hon hittades. Hon hade flytt från ett gerillaläger, där hon hållits som sexslav i över tre år. Flickan fördes till operation och födde på sjukhuset ett friskt barn. Vi träffade henne på ett gömställe, gerillan hade nämligen Kyrkornas Världsråd Vi lever i en champagneglasekonomi där 20 % av världens befolkning äger 83 % av världens resurser och 60 % av världens befolkning äger endast 6 % av jordens tillgångar. - Dr Rogate Mshana, KV:s diskussion om globalisering Kyrkornas världsråd (KV) kan karaktäriseras som kyrkornas FN. Organisationen grundades 1948 efter andra världskrigets slut för att främja de kristna kyrkornas enhet och gemenskapen mellan kristna. Efterkrigssituationen ledde till självrannsakan för kyrkorna och KV var ett naturligt forum för kyrkorna att dryfta sin roll i hur konflikter uppstår och hur de kan lösas. KV:s uppgift blev att främja fred, försoning och rättvisa såväl mellan kyrkor som mellan länder och folk. Idag har KV över 340 medlemskyrkor från över hundra länder. Organisationen representerar mer än 500 miljoner kristna och har kontakter till alla kyrkor och världsreligioner. Dessutom har KV konsultativ status inom Förenta Nationerna. KV:s finländska medlemskyrkor är Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och Finlands ortodoxa kyrka. Ekumeniska rådet i Finland är observatör inom KV. Kyrkornas världsråd är en ekumenisk organisation. Ordet oikoumene (grek.) betydde ursprungligen hela den bebodda världen, men idag står det närmast för mellankyrkligt arbete med tanke på synlig kristen enhet. Förutom främjandet av kristen enhet har rådet profilerat sig som en väckelserörelse för socialt ansvar på det globala planet. Till rådets kärnområden hör bl.a. Rättvisa, fred och skapelse, Fred och mänsklig säkerhet, Diakoni och solidaritet. KV har också aktiverat sig i diskussionen kring globaliseringen. De senaste årens utveckling har stärkt kyrkorna i deras uppfattning om att frågor som berör rättvisa, fred och skapelse bör behandlas gemensamt. En sådan fråga är globaliseringen som överskrider alla gränser, särskilt på det ekonomiska området. Till globaliseringens negativa återverkningar hör en växande ekonomisk orättvisa. Detta påverkar relationer mellan människor såväl som relationer mellan samhällen och länder. Krig, våld och konflikter uppstår och hela jordens ekosystem kan förändras som en följd av globaliseringen. Kyrkornas Värlsråd uppmanar kyrkorna att verka för att utrota fattigdomen, för rättvisa strukturer inom internationell handel, för en rättvis kreditpolitik, för efterskänkandet av skulder och för en kontroll av de globala kapitalströmmarna kommit för att leta efter henne. Sitt lilla trassellockiga barn hade modern gett namnet Baraka, som betyder Välsignelse. När jag hörde det tänkte jag åter på King. Vid minneshögtiden för de barn som dödades i bombattentatet mot kyrkan i Birmingham sa han: Och barnen, så har det sagts oss, är de senaste nyheterna från himlen. Antti Pentikäinen Skribenten är direktor för Kyrkans Utlandshjälp Kyrkans Utlandshjälp upprätthåller ett humanitärt biståndsprogram i Östra Kongo. Särskilt under det första skedet av globaliseringsdiskussionen kunde man inom KV skönja en stark globaliseringskritik speciellt från de latinamerikanska och afrikanska kyrkorna. I dessa världsdelar är kolonialismens följdverkningar ännu synliga. De fattigaste ländernas kyrkor ser och upplever dessutom mycket konkret de negativa effekterna av den ekonomiska globaliseringen. Dessa kyrkors röst hörs klart inom KV. Av organisationens medlemskyrkor är majoriteten numera från Asien, Afrika och Latinamerika. Detta inverkar också på globaliseringsdiskussionen. Tron på Gud som skapare, försonare och livgivare förpliktar kyrkorna och enskilda kristna att arbeta för varje medmänniskas bästa. I en globaliserad värld är det allt lättare att förstå att vår nästa är varje invånare på vår jord, inte bara vår granne eller arbetspartner som vi träffar dagligen. Inom KV har man konstaterat att globaliseringen också har positiva effekter som ökad rörlighet, kommunikation och demokrati. Den kristna kyrkan kan faktiskt sägas vara den första globala rörelsen och dess uppgift var ända från början att förkunna evangelium för hela världen. Nära knutet till förkunnelsen av evangelium hör arbete för fred, rättvisa och mänskliga rättigheter, inte bara med tanke på kyrkornas medlemmar utan på hela mänskligheten. Vid KV:s generalförsamling i februari i år diskuterades olika förhållningssätt till globaliseringen. Man konstaterade att en värld utan fattigdom är både möjlig och i enlighet med Guds nåd, för hela världens bästa. Som bas för diskussionen hade man utarbetat ett dokument Agape kallelse till kärlek och aktivitet grundad på KV:s historiska arbete och synsätt. Dokumentet uppmanar kyrkorna att verka för att utrota fattigdomen, för rättvisa strukturer inom internationell handel, för en rättvis kreditpolitik, för efterskänkande av skulder och för en kontroll av de globala kapitalströmmarna. I Kyrkornas världsråd verksamhet är det viktigaste delaktighet, möte och insikt om att världen är en, mänskligheten en och att kyrkornas gemensamma uppgift är att arbeta för fred, rättvisa och till en treenig Guds ära. Jan Edström Skribenten är teologie magister och var t.o.m hösten 2006 generalsekreterare för Ekumeniska rådet i Finland, numera utbildare vid Kyrkans utlandshjälp

4 4 Ansvarsveckan Antti Pentikäinen Krig om de fattigas rikedomar Under 1990-talets informations- och kommuniationsboom trodde många att naturtillgångar inte längre betyder särskilt mycket. Oljepriset var exeptionellt lågt då, vilket delvis förklarar denhär boomen. Men i början av 2000-talet sprack bubblan och sedermera har situationen förändrats drastiskt. Det har blivit uppenbart att den nya informations- och kommunikationsteknologin ingalunda är oberoende av naturresurser:t.e.x. mobiltelefonen går på electricitet och vid tillverkningen behövs sådana sällsynta metaller som tantalum (coltan) Specielt Kina men också Indien har upplevt ett uppsving och öppnat upp för den internationella ekonomin och detta har satt fart på efterfrågan på naturresurser på olika håll i världen. Prisen på många råvaror har stigit och konkurrensen om kontrollen av strategiska naturtillgångar som olja har hårdnat. Kommande utmaningar är bl.a bristen på sötvatten och de problem som skapas av överskridningarna av topparna i oljeproduktionen. Vatten och olja de största konfliktorsakerna Vattenanvändningen har lett till konflikter i flera floddalar. Då Turkiets regering byggde stora dammar i deltat av Eufrat och Tigris protesterade Syrien och Irak. Israel strävar efter att kontrollera Jordanflodens vatten, vilket har orsakat konflikter med Jordanien och palestinierna. Egypten har hotat med krig om länderna kring Tigris förgreningar, som t.e.x. Etiopien ökar sitt uttag av vatten. Kina har nyligen byggt flera dammar kring Mekong-flodens delta, men är inte med i samarbetsorganen kring Mekong- floden. Detta har givetvis väckt kritik i länder som Vietnam, där man har utvidgat risodlingen. Ett hektiskt letandet efter olja och jordgas pågår på olika håll i världen, men fynden har varit anspråkslösa. Ryska, amerikanska, kinesiska och indiska bolag konkurrerar om de fyndigheter som gjorts i Central Asien. Jakten på olja går allt djupare in i arktiska områden, vilket hotar de lokala urbefolkningarnas kultur. Kontrollen av öar, olja och jordgas i Sydkinesiska havet har skapat konflikter mellan Kina, Vietnam, Malaysia, Indonesien och Filippinerna. Också inom länder har frågan om exploateringen av oljefyndigheter lett till konflikter. Ett exempel på detta är Nigeria, där centralmakten och eliten drar nytta av oljan, medan den befolkning och de etniska grupper som bor där oljan utvinns lider av föroreningar och lever i fattigdom. Här har exploateringen lett till väpnat uppror. På senare tid har diskussion väckts bl.a om de västliga storbolagens gruvprojekt i de avlägsna delarna av Nya Guinea och Indonesien. Dehär projekten har lett till att väldiga jordområden har täckts av gruvavfall och till att floder och strandvatten har förorenats och förgiftats. Lokalbefolkningens yrkesutkomst har lidit och människor har blivit sjuka. Detta har gett upphov till proteströrelser och t.o.m till uppror. Naturtillgångar som betalningsmedel Exploateringen och smugglingen av naturresurser har speciellt i Afrika finansierat krig mellan olika parter. I Angola har diamanter och olja utgjort centrala inkomstkällor för de olika stridande parterna. I demokratiska republiken Kongo har de rika naturresurserna lockat flera parter. Då Uganda och Rwanda anföll Kongo finansierade de krigföringen med att plundra Kongo på naturtillgångar. Då Kongos regering kallade på hjälp av Angola och Zimbabve betalade Kongos regering de främmande trupperna med specialrättigheter att exploatera naturresurser. Många större och mindre utomstående gruvbolag har etablerat sig i Kongo, och centralregeringen har inte förmått kontrollera utvinningen av naturtillgångar. De flesta konflikterna påverkar inte bara människor utan också naturen. I området kring De stora sjöarna i Afrika har krigen haft negativa följder för naturskyddet. Svältande flyktingmassor har använt djur och timmer i naturskyddsområdena och t.e.x bergsgorillan är utrotningshotad. Hur kan konflikter bemästras? Det har gjorts flera försök att inom ramen för olika avtal utveckla gemensamma administrationer av floddalsområden. Ett bra exempel är Rhen kommissionen i Europa och redan på 1950-talet grundades Mekong-kommissionen. Det har varit svårare att utveckla samarbetet kring Nilen, där konflikterna mellan länderna är svåra. Internationella organisationer har kartlagt och avslöjat den olagliga diamanthandeln och sedermera arbetat för att övertyga både förmedlare och centra för slipning att köpa enbart diamanter som kommer från områden där handeln sköts lagligt. Medborgarorganisationer har arbetat för att påverka uppköpare, producenter och konsumenter av produkter som tillverkas av sällsynta metaller eller utrotningshotade djur. Överenskommelser som beaktar lokalbefolkning och etniska minoriteter skulle säkert underlätta lösningen av konflikter på olika håll i världen. Man brukar tala om att ett sätt att lösa konflikter är att främja en hållbar eller uthållig utveckling. Det fungerar specielt bra om vi talar om en utveckling som bygger på förnybara naturresurser; men det fungerar sämre när det gäller utvecklingen av bränsle som bygger på icke förnybara fossiler. Dagens utmaning är att fastslå när en möjlig topp för oljeproduktionen i världen är nådd. Intressant nog finns det trots vetenskapens och teknologins triumfartade utveckling ingen enighet om detta. De stora internationella oljebolagen, de stora oljeproducerande länderna, USA:s regering, internationella organisationer som OPEC (de oljeproducerande ländernas organisation) och IEA ( västländernas energiorganisation) är optimister. De räknar med att en topp kommer nånstans Den kritiska oljegeologiska organisationen ASPO gör en annan bedömning och säger att toppen nås redan åren Frågan om en topp i oljeproduktionen är kritisk. Priset på olja kommer oundvikligen att stiga i takt med att efterfrågan fortsätter att öka samtidigt som den lätttillgängliga oljan minskar, vilket höjer kostnaderna för oljeproduktion. Eftersom t.e.x. trafiken och transporterna, för att inte tala om lantbruksproduktionen, till stor del drivs med olja har denhär frågan vittgående följder, som kommer att beröra alla människor i världen. Det är också uppenbart att konflikterna i det läget kan öka. Oljeberoendet borde alltså med det snaraste minskas. Jussi Raumolin Skribenten är pol.dr och docent vid institutionen för u-landsforskning vid Helsingfors universitet.

5 Ansvarsveckan 5 Närbild Kongo blod på mobilen? Kvinnorösten i mobiltelefonen låter plötsligt lättad. Äntligen! Jag har bett till Gud. Jag har tänkt skriva till Nokia. Men till vem där? Och hur skall jag kunna förklara? Hon är finlandssvensk och läkare. Hon åkte till Kongo för att utvärdera ett Aids-projekt. Men när hon kom fram pratade alla om ett grått pulver, som hon aldrig ens hört talas om. Det sades att det går en rännil av blod från våldtagna flickor i Kongo till hennes mobil, till din och min mobil, till våra barns play station, till våra laptopar, hörapparater och pacemakers. Vad är det för ett pulver? Och vad har Nokia med saken att göra? Låt oss börja med pulvret. Det heter tantalum och är magiskt stoff för elektronikindustrin. Tantalum är en metall som är dubbelt så hård som stål. Tantalum rostar inte, det tål extremt höga temperaturer och tantalum kan lagra och frigöra stora mängder elektricitet. I USA räknas tantalum som en strategisk metall. Tantalum finns i missiler, men också i kirurgisk utrustning som räddar liv. Tantalum behövs i kondensatorerna i portabla elektroniska prylar dit hör mobiltelefoner, play stations, laptopar, pacemakers och hörapparater. Varken du eller jag kan förmodligen längre föreställa oss ett liv och ett välfärdssamhälle utan det där pulvret, som utvinns ur mineraler från bl.a. det resursrika, krigshärjade och exploaterade Kongo. Det är kring resurskriget om tantalum som Ansvarsveckan koncentreras i år. Kriget kom med den stora elektronikboomen i slutet av 1900-talet. Elektronikindustrin hade plötsligt brist på tantalum och den stora efterfrågan förvandlade östra Kongo till rena Klondyke. I områdena på gränsen mot Rwanda, Burundi och Uganda lämnade pojkar skolan och männen övergav jordbruk och familjer. Med hacka och spade grävde de upp nationalparker och naturskyddsområden och i floder vaskade de fram grus och stenar som de mätte upp med dessertskedar och packade ner i väskor. I Kongo har tantalum sitt eget unika namn. Det kallas Coltan. Coltan är en förkortning av columbo-tantalite, som i sin tur är namnet på ett mineral, som innehåller både niobium och tantalum. Rushen efter denhär eftertraktade naturresursen tycktes lova snabba vinster och konkurrenter med internationella affärskontakter dök snart upp i östra Kongo. När folkmordet på tutsis pågick i grannlandet Rwanda hade flyktingmassor vällt över gränsen. Bland flyktingarna gömde sig den beväpnade hutumilisen Interhamwe, som tillsammans med huturegimens armé genomförde folkmordet på tutsis. Interhamwe upprättade i tyst samförstånd med Kongos egen armé en laglös terrorregim som kontrollerade ekonomin, plundrade och våldtog. Rwandas armé gjorde ständiga räder i östra Kongo, formellt för att få tag på Interhamwe. Men, uppges det, i själva verket på jakt efter coltan. Rwanda hade en egen anspråkslös gruvdrift av mineraler som innehåller tantalum, men passade, som det ser ut, på att mångdubbla sin export genom att lägga under sig coltangruvor i Kongo. Men de var naturligtvis inte de enda. Kongos egna beväpnade rebellfraktioner bet sig fast i gruvområden, där de kontrollerade både gruvdrift och handel. Med hjälp av den illegala handeln med coltan finansierade rebellerna sina vapenköp och sina köp av s.k. säkerhetstjänster. Snart hade en s.k. småskalig regional väpnad konflikt blivit det brutala resurskrig, som har kallats Afrikas första världskrig med alla de typiska dragen för just resurskrig: våld mot en utfattig civilbefolkning, massvåldtäkter på kvinnor och flickor, maffiaekonomi, prostitution, plundring och laglöshet. Från år1998 då Kongos regering bad sina grannar om militär hjälp mot rebellerna kämpade arméer från sex granländer och ett otal rebellfraktioner om kontrollen av Kongos naturresurser. Var och en av parterna hade ett enda mål- att förtjäna så mycket som möjligt på utvinning och handel. Den privata sektorn spelade en central roll och förlängde kriget genom att främja exploatering, transporter och marknadsföring av Kongos naturresurser. Priset betalades av miljoner kongoleser som dödades eller dukade under av undernäring och sjukdomar. De flesta dödsoffren skördades i östra Kongo där kriget framförallt var ett krig om coltan. Där fortgår också lidandet, laglösheten och den väpnade kampen om coltan som om ingen märkt att det andra Kongo-kriget, Afrikas första världskrig faktiskt officiellt avslutades med ett fredsfördrag och överenskommelser om avväpning år Låt oss alltså återvända till östra Kongo och den fråga vi ställde i början: Vad har Nokia med ett krig om coltan i Kongo att göra? Vad menar kongoleser när de säger att det går en rännil av blod till din och min mobiltelefon? Utryckt i klartext är det de säger ganska enkelt: Dedär pojkarna som hackar och vaskar fram coltan i naturparker och flodbäddar är egentligen de första i en kedja av nio underleverantörer till de stora transnationella elektronikproducenterna. De säljer råvaran i sin ursprungligaste form till lokala (regionala) coltanuppköpare. Coltanuppköparna på de regionala handelsposterna samlar upp råvaran i större mängder och säljer den till internationella coltanuppköpare, som först skickar råvaran utomlands för analys och sen gör avtal med internationella expeditions- och transportföretag. Transportfirmorna flyger vad som fortfarande är en råvara till utvinningsanläggningar för tantalum (fabriker). Här avskiljs tantalum från de övriga beståndsdelarna och förvandlas till ett pulver. Tantalumpulvret säljs till företag som tillverkar kondensatorer, chips och andra komponenter. Och så är vi framme vid den sista transaktionen: den transnationella elektronikindustrin köper sina kondensatorer, chips och andra komponenter och snart ligger paketen med coltan från Kongo i våra play stations, mobiltelefoner och laptopar under julgranen. Att coltankriget som hade pågått i många år utan mediauppmärksamhet plötsligt väckte uppståndelse är möjligen en ironisk tillfällighet. Coltanfyndigheterna råkar nämligen ligga i nationalparker och på naturskyddsområden som är en del Unescos projekt för att bevara världskulturarv. När tiotusentals människor med hackor och spadar drog in i naturskyddsområdena och upprättade sina läger för gruvdrift hämtade de också jägarna med sig jägarna sköt bl.a. gorillor och elefanter, mat för gruvsamhällets arbetare. Snart nog uppstod en stor svart ekonomi av barer, nöjen och prostitution bevakad och kontrollerad av beväpnade rebellgrupper och milis. Det var när naturvårdarna upptäckte att gorillorna och elefanterna nästan utrotats som det slogs larm i media. FN:s säkerhetsråd hade vid det laget publicerat sin kartläggning över den illegala exploateringen och handeln med Kongos naturresurser, där de utländska privata företag som är inblandade publiceras. Att handla med coltan och att exportera coltan är inte olagligt i och för sig. Men man måste ha licens. Under krigsförhållanden fungerar det inte, utan exporten sköts med hjälp av smugglare och kriminella. Både gruvarbetare och smugglare rånas och mördas. När också FN: rapporten nått media riktades strålkastarljuset på mobiljättarna Nokia, Ericsson, Motorola, Siemens. I det första skedet talade FN, medborgarorganisationer och media om bojkott av blodbesudlad coltan från Kongo. Nokia svarade liksom de övriga att de inte köper råvaran coltan eller tantalum, utan enbart komponenter från sina underleverantörer. Nokia hade också omedelbart kontaktat sina underleverantörer, som meddelade att de inte använder coltan från Kongo. Och med det beskedet fick också Nokia låta sig nöjas. Nokia har f.ö. också bland internationella medborgarorganisationer det bästa rykte som ett transnationellt bolag som tar det sociala ansvaret och kraven på ett företagets goda medborgarskap på allvar. Efter ytterligare tre FN-rapporter kring coltan och kartläggningar från medborgarorganisationer och forskningsinstitut talar allt färre om bojkott. I stället funderar man över andra lösningar. Nedan ett exempel: FN:s har ett eget projekt Global Compact som handlar om att utveckla de etiska programmen och göra något verkligt av tanken på ett företagens goda medborgarskap. Flera av de stora internationella medborgarrörelserna är med i samarbetet, liksom också ILO, den internationella arbetarrörelsen. Bland de stora transnationella bolagen var Nokia ett av de första som anslöt sig till Global Compact. Kunde Global Compact vara en ram inom vilken man kunde lösa Kongos coltankris? Kunde Nokia vara drivande? Elisabeth Nylund, den finlandssvenska läkaren som var i Kongo lät glad när hon hörde att coltan och Kongo kommer upp i höst inom ramen för Ansvarsveckan. Detta är ett bönesvar, sa hon. Är det så? Vågar vi tro det, Nokia? Ann-Britt Kaca Skribenten är journalist med inrikting på globaliseringsfrågor och projektsekreterare för Kyrkornas internationella ansvarsvecka på svenska.

6 6 Ansvarsveckan

7 Ansvarsveckan 7 Ett mänskligare ansikte för globaliseringen? Vem styr den nya sköna globaliserade världen? Stater eller transnationella företag? Transnationella företag är ofta både rikare och kraftfullare än de stater som gärna skulle reglera deras verksamhet. Några av dem har årliga vinster som vida överskrider bruttonationalinkomsten i små och medelstora stater. Av de hundra största ekonomierna var 51 vid millennieskiftet transnationella företag bara 49 var stater. Vid det ekonomiska världsforumet (World Economic Forum) i Davos i januari 1999 uppmanade FN:s generalsekreterare Kofi Annan därför företagen att ansluta sig till en global pakt med gemensamma värderingar och principer som ska ge den globala marknaden ett mänskligare ansikte: Jag vänder mig särskilt till er individuellt genom era företag och kollektivt genom era företagssammanslutningar att anamma, stödja och anta en uppsättning värderingar på området för mänskliga rättigheter, arbetsrättsnormer och miljöpraxis. Denhär pakten fick namnet Global Compact också den internationella arbetarrörelsen ILO inbjöds, liksom flera globala medborgarorganisationer som Amnesty och Oxfam. De företag som ansluter sig till The Global Compact åtar sig att i en lärande process verka inom tre områden: mänskliga rättigheter, arbetsrätt och miljö. Många hundra företag anslöt sig genast, bland dem Nokia, men många medborgarrörelser, som är med säger att FN säljer ut sin integritet och erbjuder gratis PR och extra poäng för ingenting. Nedan de nio principer som företagen lovar att försöka omsätta där de verkar. Inom området mänskliga rättigheter: 1. Företaget bör stödja och respektera skyddet av internationellt erkända mänskliga rättigheter. 2. Företaget bör se till att det inte gör sig medskyldigt till brott mot de mänskliga rättigheterna. Inom området arbetsrätt: 3. Företaget bör upprätthålla föreningsfriheten och det faktiska erkännandet av den kollektiva förhandlingsrätten. 4. Företaget bör avskaffa alla former av tvångsarbete. 5. Företaget bör effektivt avskaffa barnarbete. 6. Företaget bör undanröja diskriminering i fråga om anställning och yrkesutövning. Inom området miljö: 7. Företaget bör stödja försiktighetsprincipen vad gäller miljörisker. 8. Företaget bör ta initiativ för att främja större miljömässigt ansvarstagande. 9. Företaget bör uppmuntra utveckling och spridning av miljövänlig teknik. Den tionde principen som ibland nämns och ibland lämnas bort handlar om att arbeta emot korruption. Många av dehär principerna är lagstadgade skyldigheter i våra länder i nordeuropa där det sen länge har funnits ett samarbete mellan stat, medborgare och företag det var med det samarbetet välfärdsstaten byggdes upp. Ann-Britt Kaca Antonia Ringbom har illustrerat priciperna vi föreställde oss att de tillämpas på coltanarbetarna i östra Kongo.

8 8 Ansvarsveckan Kyrkornas samlade röst för rättvisare globalisering Ansvarsveckan är de finländska kristna kyrkornas röst för en rättvisare globalisering i u-länderna. Ansvarsveckan är till för dialog, diskussion och opinionsbildning i Svenskfinland och fokus ligger i år och under nästa år på Fred och Rättvisa för u-länderna. Tyngdpunktsområde: det krigshärjade Kongo efter det andra demokratiska valet i landets historia. Fallstudie: krisen och våldsspiralen kring coltan, mineralet i Östra Kongo som innehåller tantalum, magiskt stoff för elektronikindustrin i det rika väst. Bl.a behövs det i mobiltelefoner, spelkonsoler och missiler. Vad vi vill lyfta upp till diskussion: På vilket sätt kan vi, som har så stor nytta av den råvara, coltan, som det krigas om i Östra Kongo bidra till att stoppa den olagliga mafiaekonomin och det väpnade våldet mot kvinnor och barn? Med vi avses både oss slutanvändare av elektroniska prylar och mobiltelefoner och de stora globala jättarna, som Nokia, som tillverkar dem åt oss. I den första fasen av vår kampanj ägnar vi oss åt dialog, åt att kartlägga, dryfta, föreslå och diskutera. I den andra fasen, nästa år är det dags att se vad som eventuellt kan omsättas i handling och föras fram som en opinion på den globala nivå där besluten fattas d.v.s. EU. Engagemanget för internationalism, för fredsarbete, för u-länderna och för rättvisa är stort bland människor, också här hemma i Svenskfinland, inte minst i de finlandssvenska frikyrkorna och i Borgå stift. Den traditionen behöver mer än någonsin höras och synas i dag då vi står inför hotet om fler våldsamma konflikter om naturresurser än dem vi bevittnar i Mellanöstern och kring coltan i Östra Kongo. Du läste kanske Jussi Raumolins knappa och bistra översikt på sidan 4. De flesta krigen förs i de fattigaste länderna. De är ofta inbördeskrig och de är konflikter om naturresurser. Krigsparterna köper upp vapen och säkerhetstjänster på den globala marknaden och finansierar dem med illegal smuggelhandel med de eftertraktade naturresurserna länkarna till internationella bolag är många och inte alltid synliga. AFFISCHTÄVLING för alla åldrar Hur ser din bild av freden och rättvisan ut? Gör en affisch! Du kan delta i vår affischtävling enskilt eller som team eller grupp. Tekniken är fri: du kan måla, teckna, klippa, eller fotografera... Ålderskategorierna är tre: under 12 år, år och över 18 år. Tävlingsbidragen skall vara på Ekumeniska rådet i Finland senast den 12 december. De bästa affischerna får ett pris och under 2007 års Ansvarsvecka blir det en affischutställning. Sänd ditt tävlingsarbete till adressen Ekumeniska rådet i Finland PB Helsingfors Sanna.yla-jussila@ekumenia.fi Detta är fallet i Afrika, och det är alldeles speciellt fallet i Demokratiska republiken Kongo, som vi koncentrerar årets Ansvarsvecka kring. Vi fokuserar på coltankrisen därför att den fortfarande är olöst och för att kvinnor och barn fortfarande lemlästas, våldtas och dödas. Vi fokuserar på coltan också därför att elektronikindustrin med sin långa kedja av självständiga underleverantörer i olika länder så konkret åskådliggör den globala ekonomins och den globala politikens dilemma: vem har ansvar för vad? Coltankrisen är väldigt noggrant dokumenterad och utredd och den långa kedjan av inblandade grupper är identifierade och kan studeras i bilden på sidan 6. Av de många underleverantörerna är bara två afrikanska. Den förtjänst de gör är minimal och de brott mot mänskliga rättigheter som begås i samband med den illegala handeln och coltanhanteringen i Afrika är monumentala. Så kan det väl inte få förbli? Samma magiska elektronikmineral bryts ju på andra håll också, t.ex. i Australien under reglerade lagliga förhållanden. Den första reaktionen på avslöjandena om coltankriget i Östra Kongo var en kampanj för bojkott av coltan från Kongo. Både Nokia och de andra mobiltillverkarna gick snabbt ut och förklarade att de kollat upp sina komponentleverantörer, som uppger att de inte använder sig av tantalum från Kongos coltangruvor. Varken Nokia eller komponentleverantörerna handlar f.ö. direkt med obearbetade mineraler som innehåller tantalum. Vid närmare eftertanke har det uppstått allt bredare enighet om att en bojkott av coltan från Kongo knappast hjälper de utsatta, det leder sannolikt bara till att hanteringen mörkas ännu mera. I Kongo finns uppges det en stor coltanreserv, 60 % enligt vissa uppgifter. Förhoppningen är att valen i Kongo skall inleda en process mot ett demokratiskt reglerat laglighetssamhälle. Hur kan alltså medborgare och globala företag i det internationella samfundet bidra till den processen, till att skapa legal handel kring coltan och anständiga arbetsförhållanden? Det står väl rätt klart för de flesta att varken Nokia eller någon av de andra mobiljättarna har ett formellt ansvar för vad de beväpnade laglösa grupperna i östra Kongo tar sig för med de första underleverantörerna av coltan. Nokia har ingen verksamhet alls i Kongo. Det är alltså knappast möjligt att med hänvisning till proklamationerna om samhällsansvar och företagens goda medborgarskap utkräva ett ansvar om Nokia väljer att inte engagera sig i frågan. Men Nokia har sedan länge utfäst sig att ta hand om produkten ända till livets slut. Den fråga man kan ställa är: När börjar livet för en elektronisk pryl? Är det inte då dendär pojken i Kongo eller någon annanstans hackar fram de första teskedarna coltangrus och lägger det i sin kasse? FN:s Global compact är det globala forum där både transnationella företag, ILO, den internationella arbetarrörelsen och globala medborgarorganisationer som Amnesty och Oxfam är med för att göra verklighet av de 10 principerna för globalt företagaransvar. Tillsvidare är alla parter lika missnöjda med vad som har åstadkommits. Men det är en början, det är ett gemensamt forum. För att lösa konflikterna kring naturresurserna behövs en bred koalition av villiga grönhåriga och gråhåriga i alla länder behöver samarbeta. Utan en öppen, kreativ och långsiktig dialog mellan det politiska, aktivister och de globala företagen kommer vi ingen vart. Nokia har stor goodwill, ett gott rykte och ett stort inflytande kunde det användas också i en konflikt som företaget inte formellt har ett entydigt ansvar för? Den danska framtidsanalytikern Rolf Jensen sade för inte så länge sedan att människor inte kan leva utan berättelser. Han påpekade också att varje god berättelse HELSINGFORS Kongo i går och Kongo i dag - kamp om resurser Måndagen den Seminarium kl , filmvisning kl Biograf Orion, Eriksgatan 15, Helsingfors Kongo är ett av världens rikaste länder på naturresurser, men i det krigshärjade, exploaterade Kongo lever befolkningen i djup misär. Exploateringens rötter ligger i kolonialismen, men många vill fortfarande ha sin del av rikedomarna i Kongo. På Ansvarsveckans seminarium behandlas Kongo i dag. Synpunkter och inlägg av bl.a direktor Antti Pentikäinen, (Kyrkans Utlandshjälp), koordinator Emile Mpanya (Lutherska världsförbundets Kongoprogram) och docent Jussi Raumolin (Helsingfors universitet, institutionen för u-landsforskning) Kl visas Dokumentärfilmen White King, Black Rubber (91 min). Filmen berättar om hur Kung Leopold II av Belgien koloniserade Kongo och förvandlade landet till ett gigantiskt arbetsläger för gummiskörd, där halva befolkningen dog. Den berättar också om de hjältemodiga enskilda personer, som i världens första människorättskampanj avslöjade grymheterna. Filmen är regisserad av belgiske Peter Bate och baserad på Adam Hochschilds bok Kung Leopolds vålnad. Filmen har finsk text. Visningen är avgiftsfri. VASA Ansvarsveckan visar dokumentärfilm Seminarier hålls i Vasa och Helsingors Fredagen den 27 okt Academill, Åbo Akademi. Kl Inträde fritt. Globala företags ansvar i u-länderna fraser, utopier eller visioner? Inlägg bl.a Håkan Nylund, läkare som arbetat i Kongo: Coltankrisen i Östra Kongo. Jan Edström, f.d. generalsekreterare Ekumeniska rådet: Kyrkornas Världsråd kyrkornas FN. Martin Sandelin, vice president, Nokia, företagens samhällsansvar. Eeva Simola, FinnWatch, medborgarorganisation som granskar global företagsetik. Du kan läsa mera om seminarierna och seminariedeltagarna på vår hemsida innehåller konflikter och önskade att företagen inte var så känsliga utan mera öppet kunde gå in också i svåra sammanhang. Kanske vi kunde börja jobba på inledningen till den goda berättelsen om coltan? Det blir nog en lång historia. Men garanterat en bestseller. Ann-Britt Kaca Skribenten är projektsekreterare för den finlandssvenska Ansvarsveckan Läs fler artiklar på vår hemsida Där finns också mera info om seminarierna, andaktsmaterial och tips om hur du på din ort kan arrangera en Ansvarsvecka hösten 2006.