Våldtäkt. - En kartläggning av rättsväsendets (o)förmåga. Peter Strandell Stiftelsen Tryggare Sverige RAPPORT 2015:1

Transkript

1 Våldtäkt - En kartläggning av rättsväsendets (o)förmåga RAPPORT 2015:1 Peter Strandell Stiftelsen Tryggare Sverige

2 Adress: Stiftelsen Tryggare Sverige Crafoords väg 14 Box STOCKHOLM Telefon: E-post: Hemsida: Nyhetsportal: nyheter.tryggaresverige.org App: brottsofferappen.org Att mångfaldiga innehållet i denna rapport, helt eller delvis, utan medgivande av Stiftelsen Tryggare Sverige, är förbjudet enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande såsom tryckning, kopiering, bandinspelning etc. 2

3 Våldtäkt En kartläggning av rättsväsendets (o)förmåga Stiftelsen Tryggare Sverige och Föreningen Tillsammans Upplaga 1 Stockholm

4 Innehållsförteckning INNEHÅLLSFÖRTECKNING SAMMANFATTNING 5 INLEDNING 7 Bakgrund 8 Syfte 12 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT 13 Metod 13 Avgränsningar 14 RESULTAT 15 Arbetsuppgifter och tidsåtgång 15 Utbildning och kunskap 16 Kompetens 17 Resurser 19 Organisation 20 Kultur 22 Ledning och chefer 23 Resurser och samverkan 25 STIFTELSEN TRYGGARE SVERIGES BEDÖMNING 26 REFERENSER 30 4

5 Sammanfattning Under de senaste åren har antalet anmälningar om sexualbrott ökat stadigt i Sverige. Detta gäller även våldtäkter där ökningen delvis kan förklaras med att sexualbrottslagstiftningen vid flera tillfällen har förändrats och kommit att omfatta fler handlingar. Samtidigt är det få av dessa brott som klaras upp i den meningen att en gärningsperson kan knytas till brottet. En jämförelse mellan landets tidigare 21 polismyndigheter visar dessutom på stora skillnader när det gäller andelen personuppklarade brott. En förutsättning för att utveckla arbetet med att utreda våldtäkter handlar om att polis och åklagare måste ha den förmåga som krävs för att lösa ställda uppgifter. Med förmåga i detta sammanhang avses exempelvis utbildning, resurser, organisatoriska lösningar etc. I denna rapport undersöks därför vilken förmåga som polis och åklagare måste ha för att kunna utreda våldtäktsbrott i enlighet med respektive uppdrag. Undersökningen har genomförts av Stiftelsen Tryggare Sverige och Föreningen Tillsammans under våren 2015 och bygger på djupintervjuer med erfarna poliser och åklagare. Resultaten visar att majoriteten av de intervjuade har svårt att reflektera kring sin egen arbetssituation, organisation etc. i termer av förmåga. Konsekvensen är att ingen egentligen kan svara på hur många våldtäktsutredare som krävs, vilken utbildning dessa måste ha och hur utredningsarbetet ska vara organiserat etc. för att fler våldtäkter ska kunna klaras upp. Detta är inte förvånande i sig, eftersom frågor av denna karaktär egentligen aldrig har diskuterats i en strukturerad form. Trots det har ett antal faktorer utkristalliserats som kan anses ha en direkt relevans för diskussionen om förmåga. När det gäller kunskap lyfter de intervjuade, vid sidan av polis- respektive juristutbildningen, fram vikten av kunskaper inom psykologi, brott i nära relationer samt krisreaktioner. 5

6 För att utbildningen ska omvandlas till kompetens krävs även erfarenhet av sexualbrottsutredningar. Denna erfarenhet kan enligt de intervjuade tillförskaffas genom exempelvis mentorskap. Flera av de intervjuade belyser även vikten av att kunskaperna och den förvärvda erfarenheten förenas med intresse och fallenhet för arbete med våldtäktsbrott. När det gäller organisation bedömer de flesta intervjuade att arbetet med att utreda våldtäkter bör organiseras i särskilda enheter, grupper eller motsvarande, alternativt innehålla funktioner med specialkompetens. Många av de intervjuade kommer även in på frågor som handlar om kultur och ledarskap. Uppfattningen är att våldtäktsbrott måste prioriteras. Detta knyter an till ledarskap där den högsta myndighetsledningens och chefernas inställning utgör ett viktigt signalvärde för de som arbetar med frågan. De intervjuade menar vidare att det är nödvändigt att tillräckliga resurser avsätts för att möjliggöra en effektiv utredning av dessa brott. Många har dock svårt att uppskatta resursbehovet i termer av tidsåtgång (dvs. hur lång tid tar det i genomsnitt att utreda en våldtäkt) i relation till behovet av årsarbetskrafter. Även om frågor som rör våldtäkter har varit på den politiska dagordningen sedan slutet av 1970-talet är det i stor utsträckning fortfarande samma problem som diskuteras. En förutsättning för att personer som utsatts för våldtäkt ska få sina brott uppklarade är därför att rättsväsendet en gång för alla klarar ut vilken förmåga som krävs och vilken förmåga som egentligen finns för att utreda dessa brott. Vi föreslår därför att inrikesminister Anders Ygeman tillsätter en oberoende expertkommission som förutsättningslöst klarar ut vilken förmåga som krävs och vilken förmåga som egentligen finns för att utreda dessa brott i vårt land. Antagligen behövs en helt ny centraliserad utredningsorganisation med certifierade chefer, jurister, poliser, kriminologer, psykologer och andra experter. En sådan organisation ska vara dimensionerad för att kunna utreda alla anmälda våldtäkter, över hela landet, dygnet runt på ett godtagbart sätt. 6

7 Inledning I juni 2013 träffade 23-åriga Emma en kille på krogen i centrala Stockholm. Han var snygg, rolig och smart. Emma anade därför inget oråd när han frågade om de skulle gå ut och röka. Det hela slutade med att mannen våldtog Emma i närheten av krogen. Emma anmälde händelsen till polisen samma kväll, men trots att hon kunde peka ut gärningsmannen tog det två månader innan han blev kallad till förhör. Därefter lades utredningen ned med motiveringen att brott kan ej styrkas. Förutom den kränkning som brottet medförde, satte även polisens bemötande djupa spår hos Emma. I samband med polisförhöret tvingades exempelvis Emma och hennes väninna visa hur våldtäkten hade gått till genom att spela upp händelseförloppet. Hon fick även gång på gång höra att hennes ärende inte var prioriterat. Dessutom nekade försäkringsbolaget att betala ut ersättning då polisutredningen inte kunde visa att ett brott hade begåtts. Under de senaste åren har antalet anmälningar om sexualbrott ökat kraftigt. År 2014 anmäldes drygt sexualbrott i Sverige. Av dessa rubricerades nästan som våldtäkt. Detta är emellertid endast en mindre del av alla de våldtäkter som begås varje år. Enligt beräkningar från Brottsförebyggande rådet sker det cirka våldtäkter om året. Det är över 100 våldtäkter om dagen och fler än fyra våldtäkter i timmen. Samtidigt visar analyser av den officiella kriminalstatistik som Stiftelsen Tryggare Sverige och Föreningen Tillsammans har gjort, att det är få av de dessa brott som anmäls och ännu färre som klaras upp. Dessutom varierar uppklaringsprocenten stort mellan landets tidigare 21 polismyndigheter. Syftet med den föreliggande rapporten är därför att undersöka vilken förmåga i termer av resurser, utbildning, kompetens, organisation, chefskap etc. som polis och åklagare måste ha för att kunna utreda våldtäktsbrott i enlighet med respektive uppdrag. Undersökningen genomfördes under våren 2015 av Stiftelsen Tryggare Sverige och Föreningen Tillsammans, som är en organisation som bland annat arbetar för att sprida kunskap och information om sexuellt våld. 7

8 Bakgrund Under de senaste decennierna har frågor som handlar om sexualbrott i allmänhet och våldtäkt i synnerhet fått allt större uppmärksamhet. Detta har bland annat bidragit till förbättrad lagstiftningen, ökade möjligheter för de drabbade att erhålla hjälp och stöd samt, inte minst, bättre förutsättningar att berätta om det inträffade. Ännu återstår mycket att göra. I den nationella trygghetsundersökningen, NTU, som årligen genomförs av Brottsförebyggande rådet (Brå), uppgav 1,3 procent att de blev utsatta för sexualbrott under 2013, vilket motsvarar cirka personer i åldersgruppen år (NTU, 2014). Hälften av de tillfrågade uppgav dessutom att de hade blivit utsatta för sexualbrott mer än en gång. Samtidigt är det endast en liten del av alla sexualbrott som anmäls till polisen. Perioden anmäldes 14 procent av sexualbrotten och perioden var motsvarande siffra 18 procent (Brå 2012:13). De anmälda våldtäkterna har ökat mycket kraftigt under de senaste tio åren, vilket delvis kan förklaras med att sexualbrottslagstiftningen vid flera tillfällen har förändrats och justerats. Den 1 april 2005 sänktes exempelvis kravet på tvång vilket innebär att en gärning när någon hade sex med en person som befinn sig i ett hjälplöst tillstånd på grund av medvetslöshet, sömn eller drogpåverkan, kunde bedömas som våldtäkt. Lagen skärptes ytterligare den 1 juli 2013 genom att bland annat begreppet hjälplöst tillstånd ersattes med särskilt utsatt situation vilket gjorde att fler fall av sexuella utnyttjanden kunde rubriceras som våldtäkt. Även de fall där övergreppet möttes med passivitet av offret kunde därmed omfattas av våldtäktsbrottet. Samtidigt som allt fler våldtäkter anmäls till polisen är uppklaringen av dessa brott mycket låg och har så varit under lång tid. En förklaring till detta är att sexualbrott i allmänhet betraktas som svårutredda brott. Brotten sker ofta utan att vittnen finns närvarande, inte sällan saknas det teknisk bevisning (i synnerhet om brottet inte anmäls direkt) och dessutom står ofta ord mot ord. 8

9 En kartläggning från Stiftelsen Tryggare och Föreningen Tillsammans över antalet anmälda våldtäkter mellan åren visar att drygt våldtäkter anmäldes under den aktuella tidperioden. Under denna period klarades våldtäkter upp i den meningen att en gärningsperson kunde knytas till brottet. Detta motsvarar en personuppklaringsprocent 1 på 20 procent. Under de senaste fem åren har antalet anmälda våldtäkter ökat från år 2010 till år Samtidigt har de personuppklarade brotten legat relativt stabilt på en personuppklaring på cirka 20 procent under motsvarande period. En jämförelse mellan landets tidigare 21 polismyndigheter 2 visar också på stora regionala skillnader när det gäller andelen personuppklarade brott. Som framgår av tabell 1 varierar personuppklaringsprocenten under perioden mellan 9 procent (Västerbotten) till 41 procent (Västernorrland respektive Södermanland). Detta innebär att fyra gånger fler brott klarades upp i Västernorrland jämfört med i Västerbotten under den aktuella perioden. 1 Personuppklaring innebär att en person bundits till brottet genom att åtal har väckts, strafföreläggande har utfärdats eller åtalsunderlåtelse har meddelats. Uppklaringsprocenten definieras som antalet personuppklarade brott under en viss tidsperiod (anmälda samma år eller tidigare) i procent av antalet anmälda brott under samma period. Eftersom brotten inte alltid klaras upp samma period som de anmäls, kan det under en period klaras upp fler brott än vad som anmälts. Uppklaringsprocenten blir då högre än 100 procent. På motsvarande sätt kan uppklaringsprocenten vara mycket låg en viss period om antalet anmälda brott är ovanligt högt och dessa inte klaras upp under perioden. 2 Den 1 januari 2015 slogs de tidigare 21 polismyndigheterna, Rikspolisstyrelsen och Statens kriminaltekniska laboratorium ihop till en nationell Polismyndighet som är organiserad i sju polisregioner. De sju polisregionerna är: Nord (Umeå), Mitt (Uppsala), Bergslagen (Örebro), Stockholm, Öst (Linköping), Väst (Göteborg) och Syd (Malmö). 9

10 Tabell 1: Personuppklaringsprocenten för respektive polismyndighet under perioden Hela landet Västerbo5en Gotland Jämtland Västmanland Jönköping Norrbo5en Gävleborg Blekinge Stockholm Uppsala Dalarna Örebro Värmland Kalmar Halland Västra Götaland Kronoberg Skåne Östergötland Södermanland Västernorrland De stora skillnaderna mellan polismyndigheterna kan ha flera förklaringar. Förklaring skulle kunna handla om variationer i brottslighetens karaktär, att myndigheterna tillämpar olika arbetsmetoder, att arbetet är organiserat på olika sätt, att frågorna prioriteras i olika utsträckning etc. Resultatet varierar dock i viss utsträckning mellan de olika kalenderåren, det vill säga en myndighet med relativt hög personuppklaring ett kalenderår, kan ett annat kalenderår ha ett sämre resultat. Det kan således inte genomgående konstateras att vissa myndigheter alltid presterar bättre än andra, men överlag finns ändå ett återkommande geografisk mönster där vissa myndigheter generellt har en högre eller lägre personuppklaring. Resultatet bör tolkas med viss försiktighet eftersom utgången i enstaka stora ärenden med många våldtäktsbrott (exempelvis en kvinna som anmäler att hon blivit utsatt många gånger av samma gärningsman) kan påverka personuppklaringsprocenten i ett län. Genom att slå samman resultatet för fem kalenderår minskar dock risken för att utgången i enstaka ärenden påverkar det övergripande resultatet. 10

11 I januari 2014 genomförde Rikspolisstyrelsen en förstudie (A /2013) i syfte att identifiera brister och komma med rekommendationer och andra åtgärder för att förbättra och utveckla polisens handläggning av våldtäkter. Enligt resultatet förefaller det som att polisiära utredare/förundersökningsledare ibland tenderar att göra en egen tidig bevisvärdering i samband med utredningar om våldtäkt, där man kommer fram till att ärendet inte är utredningsbart. En för tidig bevisvärdering kan emellertid vara förödande eftersom varje brott måste bedömas utifrån egna förutsättningar. Detta kan enligt förstudien vara en delförklaring till varför initiala åtgärder inte vidtas och att information och bevis inte samlas in för att utgöra underlag för beslut om fortsatt utredning eller nedläggning. En annan försvårande omständighet, som av Rikspolisstyrelsen lyfts fram som den enskilt största bristen (och likaså den viktigaste framgångsfaktorn), är att framställan om målsägandebiträde görs för sällan. Detta konstaterades även i en undersökning från Stiftelsen Tryggare Sverige (2010) som visar att många brottsdrabbade inte får ett målsägandebiträde, trots att de är berättigade till det. Dessutom förordnas målsägandebiträde för sent, ofta först i samband med rättegången. Vidare är det stora kvalitetsskillnader bland målsägandebiträden. Hanteringen av våldtäktsbrott granskades även två år tidigare av Åklagarmyndighetens utvecklingscentra (UC) inom ramen för regeringsuppdraget Kvaliteten i den brottsutredande verksamheten (ÅM-A 2013/0556). Som utgångspunkt för granskningen har Åklagarmyndighetens handböcker Kriminalteknik En handbok för åklagare och rapporten Tvångsmedelsanvändning och beslutsfrister m.m. vid vålds- och sexualbrott i nära relation och mot barn används. I den sistnämnda rapporten har följande fyra faktorer identifierats för att ha en signifikant inverkan på lagföringsandelen, nämligen att: - Målsägandebiträde (eller i förekommande fall särskild företrädare för barn) förordnas. - Den misstänkte frihetsberövas genom anhållande. - Handläggningstiden är kort. - Tiden mellan brottstillfället och anmälningstillfället är kort. 11

12 Den övergripande slutsatsen från granskningen är att kvaliteteten på de polis- och åklagarledda förundersökningarna är i vart fall tillfredsställande och att besluten att lägga ned förundersökningarna har i huvudsak varit korrekta (Tillsynsrapport 2012:4, UC Göteborg). Dock konstateras tillkortakommanden när det gäller exempelvis dokumentation på brottsplatsen, personella tvångsmedel, begäran om målsägandebiträde samt inhämtning av rättsintyg. Sammantaget kan konstateras att situationen när det gäller utredningar av våldtäkt är komplex. Dels handlar det om svårutredda brott med en tillsynes låg uppklaringsprocent, dels om ett geografiskt lotteri där vissa polismyndigheter tenderar att klara upp fler brott än andra. Samtidigt visar en rad undersökningar, rapporter och granskningar på brister i polisens och åklagarnas utredningsverksamhet när det kommer till sexualbrott. Den kritik som framhålls talar för att faktorer som ledning, styrning, rutiner, riktlinjer och kultur påverkar i vilken utsträckning polis och åklagare systematiskt vidtar de strategiska utredningsåtgärder som är möjliga i dessa ärenden. Det handlar till exempel om huruvida brottsplatsen säkrats, husrannsakan görs, spårsäkringssatser hanteras korrekt, rättsintyg inhämtats, målsägandebiträde förordnas etc. Detta innebär sammanfattningsvis att den ökade uppmärksamheten på frågor som rör sexualbrott i allmänhet och våldtäkt i synnerhet, samt de satsningar som gjorts inom området, exempelvis när det gäller justeringar i lagstiftningen, utbildning av personal etc. inte har givit önskat resultat. Frågan som således kvarstår är om det överhuvudtaget går att öka personuppklaringen när det gäller våldtäktsbrott? En förutsättning för att utveckla arbetet med att utreda våldtäkter och därmed öka antalet personuppklarade brott handlar om att polis och åklagare vet vad som ska göras och hur detta arbete ska bedrivas. Men för att dessa två viktiga aktörer ska kunna fullgöra sina uppdrag måste det dessutom finnas förmåga att lösa ställda uppgifter. Med andra ord handlar det om att en gång för alla klara ut vad som krävs i termer av utbildning, kompetens, resurser, organisatoriska lösningar etc. En sådan diskussion har aldrig tidigare förts inom svensk kriminalpolitik när det gäller att komma till rätta med problemen beträffande den låga personuppklaringsprocenten vid sexualbrott i allmänhet och våldtäkter i synnerhet. 12

13 Tillvägagångssätt Syfte Syftet med föreliggande rapport är att undersöka vilken förmåga som polis och åklagare måste ha för att kunna utreda våldtäktsbrott i enlighet med respektive uppdrag. Metod Undersökningen har genomförts av Stiftelsen Tryggare Sverige och Föreningen Tillsammans under våren 2015 och bygger på genomgång av anmälda respektive personuppklarade brott avseende försök till eller fullbordad våldtäkt, inklusive grov, inomhus eller utomhus under åren Inledningsvis gjordes en sammanställning över antalet anmälda respektive uppklarade brott för var och en av landets tidigare 21 polismyndigheter. Därefter genomfördes ett slumpmässigt urval av tio polismyndigheter och därtill tillhörande åklagarkammare där kvalitativa djupintervjuer genomfördes i syfte att bedöma vilken förmåga polisen och åklagarna måste ha för att kunna utreda våldtäktsbrott. Sammanlagt genomfördes 13 intervjuer med sju åklagare (chefs- och kammaråklagare) och sex poliser (utredare samt grupp-, enhets- och/ eller avdelningschefer) med stor inblick i och bred erfarenhet från arbetet med ärenden om våldtäkt. Frågeställningar handlade bland annat om: - Vilka arbetsuppgifter ska respektive aktör utföra samt hur lång tid tar varje uppgift? - Vilken utbildning/kunskap krävs för att arbeta med ärenden om våldtäkt? - Vilken kompetens krävs för att arbeta med ärenden om våldtäkt? - Vilka resurser krävs för att arbeta med ärenden om våldtäkt? - Hur bör arbetet med ärenden om våldtäkt organiseras? - Vilken kultur krävs på arbetsplatsen för att bedriva ett professionellt arbete med ärenden om våldtäkt? 13

14 - Vilket ledarskap krävs för att bedriva ett effektivt arbete med ärenden om våldtäkt? - Vilka externa resurser/samverkansaktörer krävs för att bedriva ett effektivt arbete ärenden om våldtäkt? Avgränsningar Eftersom undersökningen bygger på ett begränsat antal intervjuer är ambitionen inte att ge heltäckande svar på frågan om vilken förmåga som krävs för att utreda anmälningar avseende våldtäkter. Undersökningen är dock ett första steg för att belysa frågeställningar som aldrig tidigare uppmärksammats i en samlad och strukturerad form. Resultaten kan därmed ge en fingervisning om vilken förmåga som polis och åklagare måste ha för att på ett professionellt sätt kunna utreda anmälningar avseende våldtäkter. Modellen (frågeställningarna) kan dessutom med fördel användas i samband med en fördjupad undersökning av motsvarande karaktär. För att underlätta resonemanget har vissa av frågorna begränsats till en smalare definition av våldtäkt som exkluderar barn och innefattar endast försök till eller fullbordad våldtäkt, inklusive grov, mot man eller kvinna 18 år och äldre, inomhus eller utomhus. 14

15 Resultat Arbetsuppgifter och tidsåtgång För att överhuvudtaget kunna bedöma förmågan hos en myndighet är det viktigt att inledningsvis identifiera vilka arbetsuppgifter som ska utföras och därefter beräkna vilken tid som varje sådan uppgift tar 3. Med anledning av detta ställdes följande frågor: Vilka huvudsakliga uppgifter ska utföras av polis/åklagare i ärenden om våldtäkt? För polisens vidkommande handlar det enligt de intervjuade om grundläggande uppgifter som alltid genomförs i samband med en förundersökning. Det kan således röra sig om exempelvis brottsplatsundersökning, bevissäkring, teknisk undersökning, husrannsakan, förhör (både på plats och i senare skede), beslut om frihetsberövande, transport av brottsdrabbade för läkarundersökning och/ eller till instans som tillhandahåller hjälp och stöd. För åklagarens del handlar det enligt de intervjuade i huvudsak om att leda en förundersökning vilket inkluderar läsa förhör, lämna direktiv till polis, ta ställning till om bevisningen håller etc. Åklagaren väcker även åtal och för fram ärendet i domstolen. Hur lång tid tar det i genomsnitt att utföra dessa uppgifter? En utredning av våldtäkt kan, enligt de intervjuade poliserna, ta mellan några dagar/en vecka till fler månader att utreda. Det som påverkar utredningstiden är, förutom ärendets komplexitet (teknisk bevisning, den drabbades inställning etc.) även följande faktorer: a) Hur lång tid det har gått mellan brott och polisanmälan En av de intervjuade poliserna gör följande reflektion: Har brottet nyligen inträffat tar det bara några dygn att utreda, om det var år sedan det inträffade hamnar det ofta i arkivet. Ju tidigare anmälan kommer in till polisen desto fortare går det. 3 För att underlätta resonemanget har denna fråga avgränsas till brottet fullbordad våldtäkt inkl. grov, mot kvinna 18 år eller äldre, utomhus (brottskod 0660). 15

16 16 b) Om gärningspersonen är frihetsberövad eller inte Är gärningspersonen gripen eller anhållen finns det tider att förhålla sig till, vilket påverkar ärendets hantering. En av de intervjuade säjer följande: Om en person är frihetsberövad ska allt ske på högst någon vecka, annars kan det ta flera månader. c) Om gärningspersonen är känd eller okänd En intervjuad polis menar följande: Är gärningsmannen känd tar det ca 1-1,5 månad att utreda en våldtäkt. Det tar längre tid där gärningsmannen är okänd - då det kan ta väldigt lång tid. Det kan ta nästan 6 månader innan vi får svar från NFC vad gäller t.ex. DNA. Under tiden hålls såklart förhör osv. De åklagare som intervjuats har svårt att uppskatta tidsåtgången och flera hävdar att frågan inte kan besvaras. Några pekar på liknande omständigheter som de intervjuade poliserna (tid mellan brott och anmälan, frihetsberövad/inte frihetsberövad gärningsperson, känd/okänd gärningsperson) och menar att dessa faktorer kan påverka tidsåtgången. I synnerhet då gärningspersonen är frihetsberövad måste ärendet hanteras skyndsamt och brukar handläggas inom två veckor. Ett anhållande kan dessutom övergå i en häktning som varar flera månader. Utbildning och kunskap För att en anställd ska kunna lösa en uppgift eller klara av ett jobb måste personen i fråga ha utbildning/kunskap om de frågor som arbetsuppgifterna kommer att ställa den enskilde inför. Kunskap får man genom utbildning av olika slag. Med anledning av detta ställdes följande frågor: Vilken utbildning krävs för ett effektivt arbete med våldtäktsutredningar? Samtliga intervjuade inom polisen nämner polisutbildningen som grund i arbetet med våldtäktsbrott. Flera kommer även in på vikten av bra omhändertagande/bemötande av de brottsdrabbade samt kunskaper inom psykologi. På några håll har de som utreder sexual-

17 brott genomgått förhörsledarutbildning samt utbildning med fokus på brott i nära relation. Några nämner även Polishögskolans specialistutbildning med fokus på våldtäkt mot barn och efterfrågar samtidigt fler kurser och utbildningar. De intervjuade åklagarna är överens om att det behövs en grundläggande utbildning som jurist för att arbeta med ärenden om våldtäkt. Några poängterar även vikten av kammaråklagarutbildning, något som enligt en intervjuad åklagare ibland frångås då personal inte räcker till. En annan åklagare lyfter fram kunskapen om lagstiftning, praxis samt krisreaktioner som särskilt viktig. Har de medarbetare som berörs av våldtäktsutredningar rätt utbildning? Majoriteten av de intervjuade inom polisen och samtliga intervjuade åklagare anser att de berörda anställda har rätt utbildning. En åklagare lägger till följande kommentar: Vi sätter inte de yngsta åklagare på dessa fall. Man har alltid en grupp där man diskuterar fallen. Kompetens Endast utbildning räcker inte. Man måste också kunna omsätta utbildningen så att man löser arbetsuppgifterna på ett bra sätt. Den delen brukar kallas kompetens. En viktig del i kompetensen är erfarenhet, dvs. att man löst samma eller motsvarande problem tidigare och lärt sig något av detta. Sammantaget ökar man sin kompetens efterhand när man får omsätta sin kunskap i praktiskt arbete. Med anledning av detta ställdes följande frågor: Vilken kompetens krävs att för ett effektivt arbete med våldtäktsutredningar? När det gäller kompetensen inom polisen betonar några av de intervjuade vikten av att utredare genomgår de utbildningar som finns och repeterar dessa. Några menar dessutom att man skaffar sig erfarenhet genom att börja med enklare ärenden för att sedan successivt öka svårighetsgraden. Något som också framhålls är fallenhet samt intresse för arbete med sexualbrott. En av de intervjuade poliserna sammanfattar detta på följande sätt: 17

18 Ett ärende som handlar om våldtäkt är egentligen ingen större skillnad att handlägga rent processtekniskt, processen är den samma som vid andra brott. Denna erfarenhet är viktig. Men viktigast är individers personliga intresse av att utreda sexualbrott. Man ska vilja läsa lite själva och förkovra sig. Detta är viktigare än det rent formella. Beträffande kompetensen hos åklagarna beskriver en av de intervjuade åklagare detta på följande sätt: Kompetensen är hög då det krävs mycket kunskap och utbildning för att bli åklagare. Först bör man ha erfarenhet av att vara notarie (två år i domstol efter jurist utbildning). Därefter kan man söka till åklagarmyndigheten. Där genomgår man en utbildning på nio månader och blir därmed provanställd som åklagaraspirant. Efter det får man arbeta som assistentåklagare i två år och klarar man detta blir man sedan kammaråklagare. Man måste ha minst tre års erfarenhet som kammaråklagare innan man får hantera våldtäktsutredningar eller om man har en domarutbildning och har arbetat inom domstolsväsendet. Flera av de intervjuade åklagarna återkommer till vikten av utbildning i kombination med erfarenhet. Yngre åklagare måste ha först arbetat med enklare fall och fått möjlighet att gå bredvid erfarna kollegor. Annat som kommer fram är gott omdöme, fallenhet för att arbeta med brottsdrabbade samt förmåga att möta människor. En annan åklagare menar följande: Det finns mycket som är bra att ha men omöjligt att tillgodose. Dock är det jättebra om personen har påbyggnadsutbildningar, exempelvis IT-utbildning eller forensisk utbildning. Har de medarbetare som berörs av våldtäktsutredningar rätt kompetens? Majoriteten av de intervjuade inom polisen är samstämmiga om att rätt kompetens finns inom organisationen. En polis anser dock att: Många som arbetar med dessa fall har inte rätt kompetens. Man tar de som är lediga för att utreda dessa brott. Polisen bör vara både bra och erfaren 18

19 Samtliga av de intervjuade åklagarna anser att de berörda anställda har rätt kompetens för att kunna arbeta med ärenden om våldtäkt. En reflektion som en åklagare gör är att kompetensen kan variera mellan olika personer och bero på hur länge man har arbetat. För att minska skillnaderna väljer man därför att arbeta i team. Resurser För att lösa de samlade arbetsuppgifterna måste det också finnas tillräckliga resurser, som är kompetenta. Med anledning av detta ställdes följande frågor: Vilka resurser krävs för ett effektivt arbete med våldtäktsutredningar? Som viktiga resurser inom polisen nämns utredningspersonal, tekniker samt brottsoffersamordnare. Här betonas även vikten av initiala åtgärder. Är dessa bra, så underlättas det fortsatta arbetet. Externa resurser som uppmärksammas är rättsläkare, socialtjänst, Nationellt Forensiskt Centrum (NFC) och våldtäktsmottagning. Några av de intervjuade poliserna lyfter dessutom särskilt fram målsägandebiträdets viktiga roll för det brottsdrabbade. En del av de intervjuade åklagarna resonerar i andra termer. Några menar att det är svårt att bedöma vilka resurser som krävs för att arbeta med våldtäktsbrott men nämner exempelvis särskild utredningspersonal inom polisen och nära samarbete med dem. En åklagare framhåller följande resonemang: Vi skulle gärna vilja anställa flera åklagare om pengarna räckte till men dessvärre är detta inte fallet. Vi har inte åklagare som enbart hanterar fall gällande våldtäkter då vi inte har det antalet åklagare till hands. Samtidigt skulle det vara omöjligt eftersom våldtäkter är mentalt påfrestande ärenden. Man behöver en variation i arbetsuppgiften. Däremot har vi ett team på fyra åklagare som har fått specialutbildning gällande våldtäktsfall och hanteringen av dessa som tar hand om dem mesta fallen vi får. Dock, när de är på semester får de andra åklagarna ha hand om dessa fall. Kompetensen brister inte för detta. 19

20 En annan åklagare reflekterar över frågan på följande sätt: Detta är helt å hållet ärendeberoende, Man måste mäta inflödet av sexualbrott. Har man ett inflöde av exempelvis 100 sexualbrott måste man bedöma hur många åklagare som krävs. Är resurserna tillräckliga för att kunna utreda våldtäkter? Flera av de intervjuade inom polisen är överens om att våldtäkt är ett prioriterat brott och att man tar in de resurser som krävs för att utreda ärendet. Den generella uppfattningen är därför att resurserna finns. En av de intervjuade poliserna menar dock att resurser saknas: Det gäller generellt för alla ärenden att det är resursbrist. Det är för få poliser. Majoriteten av de intervjuade åklagarna menar att det saknas tillräckliga resurser. Flera utrycker önskan om mer personal och mer pengar. En åklagare menar att tillräckliga resurser saknas eftersom det råder personalbrist. En annan åklagare säger följande: Det varierar från tid till tid, mycket beror på belastningen hos polisen. Under semestern går resurserna ner. Jag måste prioritera. NFC är flaskhalsen idag. Organisation En annan viktig beståndsdel är en ändamålsenlig organisation som hanterar dessa tillräckliga resurser och som stöds av bra processer och system. Med anledning av detta ställdes följande frågor: Hur ska arbetet med ärenden om våldtäkt organiseras inom polisen/åklagarkammaren? De intervjuade poliserna menar att det är viktigt att ärenden om våldtäkt prioriteras inom organisationen. Några menar vidare att utredningarna bör hanteras av särskilda enheter (familjevåldsenheter eller motsvarande) som arbetar på likartat sätt i hela landet. Ett annat förslag är att överfallsvåldtäkter bör tillfalla grova brott och utredas vid dessa enheter. Så här resonerar en av de intervjuade: 20

21 Våldtäkter ligger ju nu hos oss på familjebrott/brott i nära relation. Våldtäkter av typen av överfallskaraktär (men även grov våldtäkt) kan ibland bli spaningsärenden vilka inte alltid passar vår enhet, utan bättre för enheten grova våldsbrott. Tvångsmedlen blir annorlunda. Grov våldtäkt hanteras inte alltid bra då det är stor skillnad mellan olika brott. Krävs mer resurser och annan organisation för grov våldtäkt. Andra intervjuade inom polisen har svårt att precisera hur en bra och effektiv organisation ska vara uppbyggd och talar i termer av bra utredare, bra upplägg etc. Något som betonas är emellertid vikten av att organisationen (polisutredaren och åklagaren) är intakt under hela utredningen. När det gäller åklagarna varierar synen på hur organisationen ska vara utformad. Majoriteten av de intervjuade åklagare förespråkar specialistfunktioner och/eller utpekade åklagare som arbetar i grupp. En annan åklagare menar att resursbehovet kan variera mellan olika kammare, där mindre kammare inte har samma möjlighet att inrätta specialistgrupper. Det vi kan göra här är att se till att de allra yngsta inte får de grövsta brotten, utan i den mån vi kan ger vi dessa till de mest erfarna åklagarna. Finns en ändamålsenlig organisation för ett effektivt arbete med våldtäktsutredningar? På den här punkten är samtliga intervjuade inom polisen överens om att den nödvändiga organisationen finns. Men detta förutsätter att inget extraordinärt inträffar. Skulle vi få en ny Hagaman så skulle vi behöva jobba på ett annat sätt. Även de intervjuade åklagarna är överens om att nödvändig organisation finns inom kammaren. En åklagare menar följande: Vi har fyra åklagare som arbetar aktivt tillsammans med våldtäktsfall. Dessa har utryckt ett specifikt intresse för dessa fall och blir därför utvalda för att gå på kurser och utbildningar gällande dessa typer av fall samt hur man som åklagare hanterar dem. 21

22 Kultur Förutom bra organisation och tillräckliga resurser måste det dessutom finnas en kultur på arbetsplatsen som stödjer att de anställda vill använda sina kompetenta resurser på rätt sätt och utföra de arbetsuppgifter som de har sig ålagda. Med anledning av detta ställdes följande frågor: Vilken kultur krävs för ett effektivt arbete med våldtäktsutredningar? Flera av de intervjuade poliserna menar att det är viktigt att utredningar om våldtäkt prioriteras inom myndigheten, vilket bl.a. kan innebära att mer personal måste tillsättas. En av de intervjuade menar följande: Detta är ärenden som tar mycket av oss som utredare och det måste man ha en förståelse för på myndigheten En annan intervjuad lyfter fram den drabbades perspektiv och menar att det behövs en ödmjuk och förstående inställning till de utsatta. Man ser även en förändring i synen på våldtäkt och därmed bemötandet av våldtäktsoffer: På 90-talet fanns fortfarande kulturen från 70/80-talet kvar och då sågs inte våldtäkt som lika allvarligt. Det fanns en jargongen att offret får skylla sig själv. Men den är helt borta nu och har varit det sedan slutet av 90-talet. De intervjuade åklagarna tar upp olika aspekter avseende kulturen inom kammaren. Några menar att det krävs en tillåtande kultur där man ska kunna erkänna att detta är svåra brott. Det är vidare viktigt med stöd både från kollegor och chefer. En åklagare talar om ett klimat som tillåter en offensiv hantering av brotten även om det kräver mer resurser. En annan åklagare menar följande: En kultur finns inte för ett visst brott. Besluten ska vara välgrundade. De brott som anmäls ska utredas. Vi tar dem på högsta allvar. Det är ett allvarligt brott.. 22

23 Ytterligare en åklagare resonerar på följande sätt: Det är ju så att om man från ledningens sida anser det är ett skitbrott som inte går att styrka då blir det inget bra. Kulturen måste vara att man utgår ifrån att alla anmälningar har substans och att alla kontrolleras villkorslöst och att det är allvarliga brott som ska utredas. Finns en kultur som stödjer ett effektivt arbete med våldtäktsutredningar? Såväl de intervjuade poliserna som åklagarna anser att nödvändig kultur finns idag. En åklagare tillägger följande: Vårt synsätt, att se situationen utifrån ett neutralt perspektiv, har fungerat mycket bra hittills och vi vill inte förändra den eftersom den fungerar och ger bra hjälp. Ledning och chefer Slutligen måste det också finnas en ledning/chefer som vill och vågar använda de kompetenta och tillräckliga resurserna på rätt sätt, annars händer ändå inget, oavsett resurser. Med anledning av detta ställdes följande frågor: Vad krävs för att arbetet med ärenden om våldtäkt ska ledas på ett bra och effektivt sätt? Flera av de intervjuade inom polisen pekar på vikten av att utredningar om våldtäkt måste prioriteras och tas på största allvar samt att det finns tillräckliga resurser i dessa ärenden: Dessa fall borde värderas högre. Polis och åklagare med bäst kompetens borde sättas in i dessa fall. Tyvärr är det inte alltid så. Ledningen måste vara insatt i frågan och tala om hur arbetet ska organiseras: Då offret och gärningsman känner varandra, där finns en bra ledning och styrning. Men vid överfallsvåldtäkter och speciellt grov våldtäkt skulle en operativ starkare och mer professionell ledning behövas för att kunna jobba bättre. 23

24 Andra intervjuade poliser påpekar vikten av ett enhetligt upplägg i samtliga polisregioner samt ett fungerande samarbete mellan polis och åklagare. Ytterligare en synpunkt handlar om möjligheten att som utredare få extern handledning där man får förståelse för sitt arbete och vägledning för hur man ska hantera känslorna, inte minst när man utreder sexualbrott mot barn: Det är inte vilket jobb som helst vi har, vi arbetar med de minsta, de som inte kan försvara sig eller prata på samma vis och då behövs handledning där man kan prata av sig de känslor som väcks i en. För att inte ta med sig jobb hem eller slutligen gå in i väggen. De intervjuade åklagarna är överens om att våldtäktsbrott måste få vara prioriterade, vilket bland annat kräver tillräckliga resurser och möjlighet till vidareutbildning för att upprätthålla hög kompetensnivå. En åklagare betonar följande: Det ska inte ses som mindre viktigt eller mindre fint att syssla med dessa brott så som det kanske var förr då brott som narkotika var stort och viktigt. Det var de bästa som skulle hantera dessa och oftast män, medan sexualbrott var för tjejerna bara för de ansågs mindre viktiga. Men så ska det inte vara och så vill jag säga att det inte är idag. Man ska visa att det är bland de svåraste brotten att utreda och det ska belönas om man vill hantera dessa brott. Finns nödvändig ledning och styrning för ett effektivt arbete med våldtäktsutredningar? Majoriteten av de intervjuade inom polisen menar att det endast delvis finns den nödvändiga ledning och styrning som krävs för att kunna utreda dessa brott på ett professionellt sätt. Någon betonar sårbarheten om något extraordinärt skulle inträffa och en annan menar att det saknas tillräckliga resurser. När det gäller de intervjuade åklagarna är de däremot överens om att nödvändig ledning och styrning finns. Dessutom påpekar en åklagare att det dessutom finns ett väldigt aktivt utvecklingscentrum som samverkar och följer dessa frågor. 24

25 Resurser och samverkan Om man inte själv har tillräckliga resurser etc. så kan man låna resurser/samverka med/av någon annan, om detta är planerat i förväg och om andra har sådana resurser som man inte själv förfogar över. Med anledning av detta ställdes följande frågor: Vilka externa resurser/samverkansaktörer krävs för ett effektivt arbete med våldtäktsutredningar? För polisens vidkommande nämns aktörer så som Nationellt Forensiskt Centrum (NFC), specialistläkare, våldtäktsmottagning, rättsmedicinalverket, målsägandebiträde, socialtjänst, ideella jourer m.fl. En av de intervjuade påpekar att det är oklart vart man kan hänvisa gärningspersoner eller de som anonymt ringer till polisen och delger sina tankar som de själva tycker är fel och vill ändra sitt sexuella beteende. I dessa fall anser man att polisen inte är rätt resurs. När det gäller åklagarkamrarna nämns aktörer så som polis, landsting, socialtjänst, Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NCK), Nationellt Forensiskt Centrum (NFC) m.fl. Polisen omnämns särskilt och man menar att det är viktigt att hålla ett bra samarbetsklimat mellan oss för att få ett fungerande system. En annan yrkesgrupp som lyfts fram är barnmorskor: De är otroligt bra på att anteckna i journalen när någon kommer och berättar om ett brott. För även om de inte vill anmäla just då så kanske de vill anmäla om två år och har det då gjorts journaler om vad de har sagt så är det ett bra bevis. Finns nödvändiga resurser/samverkansaktörer för ett effektivt arbete med våldtäktsutredningar? Majoriteten av de intervjuade poliser och åklagare menar att nödvändiga resurser/samverkansaktörer finns idag. Däremot lyfter en av dem svårigheterna med IT-relaterade brott och menar att det finns för få professionella inom detta område. En annan åklagare efterfrågar bättre system för att underlätta kontakter med samverkande aktörer. 25

26 Stiftelsen Tryggare Sveriges bedömning Frågor som rör sexualbrott har varit på den politiska dagordningen i flera decennier. Det har resulterat i en rad reformer för att förbättra de utsattas möjligheter till hjälp, stöd och ersättning. Trots detta visar Stiftelsen Tryggare Sverige och Föreningen Tillsammans att få våldtäktsbrott klaras upp och att det är stora geografiska skillnader. Av de sammanlagt anmälningarna om våldtäkt som gjordes under perioden klarades cirka upp i den meningen att en gärningsperson kunde knytas till brottet. Det motsvarar en personuppklaring på 20 procent. Förutom att få våldtäkter klaras upp kan konstateras att personuppklaringsprocenten skiljer sig mellan de tidigare 21 polismyndigheterna. Under perioden var personuppklaringsprocenten 41 procent i Västernorrland och Södermanland, medan den i Västerbotten var endast 9 procent. Dessa skillnader skulle kunna tolkas som att personer som utsätts för våldtäkt har helt olika förutsättningar att få brotten uppklarade beroende på var i landet de bor. Orsakerna till detta skulle kunna handla om variationer i brottslighetens karaktär, att myndigheterna tillämpar olika arbetsmetoder, att arbetet är organiserat på olika sätt, att frågorna prioriteras i olika utsträckning etc. Vilken förmåga krävs? För att problematisera frågan varför så få brott klaras upp och hur det kommer sig att det är så stora geografiska skillnader har vi intervjuat några erfarna poliser och åklagare. De förklaringar som lyfts fram känner vi igen sedan länge. Det är att våldtäkter är svårutredda brott. Brotten sker ofta utan att vittnen finns närvarande. Inte sällan saknas teknisk bevisning, i synnerhet om brottet inte anmäls direkt, och många gånger står ord mot ord. Dessutom prioriteras brotten olika av de högsta polischeferna och förundersökningsledarna. De intervjuade menar dock att flera våldtäkter borde kunna klaras upp. Många har emellertid svårt att reflektera kring sin egen arbetssituation, organisation etc. i termer av förmåga. Konsekvensen är att ingen egent- 26

27 ligen kan svara på hur många våldtäktsutredare som krävs, vilken utbildning dessa måste ha och hur utredningsarbetet ska vara organiserat etc. för att fler våldtäkter ska kunna klaras upp. Trots det har ett antal faktorer utkristalliserats som kan vara kritiska för att effektivisera utredningar om våldtäkt och därmed öka personuppklaringen. En återkommande reflektion som flera av de intervjuade gör handlar om att poliser och åklagare som arbetar med utredningar om våldtäkt har adekvat utbildning, god erfarenhet samt fallenhet för den typen av ärenden. Med andra ord handlar detta om ett försök att identifiera vilken kunskap, utbildning och kompetens som krävs hos polis och åklagare som är satta att utreda våldtäktsbrott. När det gäller kunskap och utbildning lyfter de intervjuade poliserna fram polisutbildningen som viktig. På motsvarande sätt bedömer åklagarna att såväl juristutbildning som utbildning till kammaråklagare är relevant i samband med utredningar av våldtäktsbrott. Dessutom uppmärksammas vikten av kunskaper inom psykologi, brott i nära relationer samt krisreaktioner. Precis som framkommer i intervjuerna är emellertid enbart utbildning inte tillräckligt. För att utbildningen ska omvandlas till kompetens krävs enligt de intervjuade även erfarenhet av sexualbrottsutredningar. Denna erfarenhet kan tillförskaffas genom exempelvis mentorskap där polisen eller åklagaren kan under en begränsad tidsperiod få följa en mer erfaren kollega i hans/hennes yrkesutövning. Flera av de intervjuade belyser även vikten av att kunskaperna och erfarenheterna förenas med intresse och fallenhet för arbete med våldtäktsbrott. Flera av de intervjuade framhåller att sexualbrott i allmänhet och våldtäkter i synnerhet är svårutredda och komplicerade brott vilket i sin tur kräver särskild utbildning, kompetens och erfarenhet. Dessutom är det nödvändigt med engagemang och ansvarstagande hos de personer som möter den brottsdrabbade. Ett sätt att skapa bättre förutsättningar för att utreda våldtäkter kan därför enligt flera av de intervjuade var att mobilisera krafterna i särskilda enheter, grupper eller motsvarande, alternativt tillsätta funktioner med specialkompetens. På så vis upprätthålls kontinuitet i arbetet 27

28 och en organisatorisk stabilitet som säkerställer att ärendena hanteras av kompetent personal. Sådana organisatoriska lösningar anser flera av de intervjuade kan skapa bättre förutsättningar för en framgångsrik brottsutredning. Men precis som många av de intervjuade återkommer till, kan detta endast möjliggöras genom att utredningar om våldtäkt prioriteras och tas på största allvar, samtidigt som tillräckliga resurser avsätts för att utreda dessa brott. Detta i sin tur berör frågor som ytterst handlar om kultur, ledarskap och resursfördelning. Att utredningar om våldtäkt prioriteras kan ha olika innebörd och handla exempelvis om att den egna ledningen ser och värdesätter det arbete som utförs vid myndigheten. Det vill säga, cheferna måste våga använda sig av den kompetens som finns i den för ändamålet avsedda organisationen men även säkerställa att tillräckliga resurser avsatts. Som nämns ovan, är även kulturen inom organisationen en aspekt som fler av det intervjuade uppmärksammar. Inställningen till frågan (sexualbrott, våldtäkt etc.) är viktig eftersom det speglar synen på det arbete som utförs. Budskapet enligt de intervjuade, måste vara att våldtäktsbrott är viktiga att arbeta med. Detta knyter i sin tur an till den tidigare diskussionen om ledarskap, den högsta ledningens och chefernas inställning, som utgör ett viktigt signalvärde för de som arbetar med frågan. Förutsättningar för framgång Till skillnad från Försvarsmakten, där det länge har varit naturligt att diskutera vilken förmåga som krävs för att lösa uppgifterna, saknas motsvarande diskussion när det gäller polisens och åklagarnas arbete med att utreda våldtäkter. En viktig förutsättning för att överhuvudtaget kunna bedriva en professionell verksamhet när det gäller sexualbrott i allmänhet och våldtäktsbrott i synnerhet handlar därför om att klara ut vilken förmåga som krävs och vilken förmåga som finns. Hög förmåga innebär att det finns fysiska resurser att ta itu med problemen och en (politisk) vilja att utnyttja resurserna för det avsedda ändamålet. Att denna förmåga inte alltid utnyttjas kan bero på många saker; oenighet om syftet, oenighet om prioriteringarna, bristande tilltro 28

29 till kunskapsunderlaget, undermålig samordning etc. Det finns med andra ord många förhållanden som gör att resurserna inte utnyttjas trots att de i vissa fall finns tillgängliga. I sammanhanget ska också varnas för att man inom rättsväsendet, både på den politiska nivån och bland cheferna, inte sällan använder uttrycket att prioritera i lägen där man antagligen istället skulle erkänt att man saknar förmåga. Självklart måste alla i det dagliga arbetet göra olika slags prioriteringar. Men om dessa de facto innebär att man inte över tid förmår att fullgöra viktiga uppgifter av till exempel av brottsbekämpande karaktär så pekar sådana prioriteringar istället mot att det faktiskt saknas förmåga, kanske i form av resurser. Inte sällan saknas också uthållighet, särskilt när polisen avslutar även framgångsrika tillfälliga insatsgrupper och kommissioner med uttryck som att vi måste vara flexibla eller att vi måste byta fokusområden. Denna brist på uthållighet torde i själva verket ofta vara brist på förmåga att lösa de uppgifter som man är satt att ansvara för. Begreppet förmåga avser alltså inte enbart tillgång till fysiska resurser, utan också en bestämd viljeinriktning att genomföra idéer. Planering utan sådan inriktning blir lätt nonsensplanering. Polis och åklagare har visat att de själva hittills inte har kunnat få till de nödvändiga förbättringar inom detta område som är ett måste i en rättsstat. Vi föreslår därför att inrikesminister Anders Ygeman tillsätter en oberoende expertkommission som förutsättningslöst klarar ut vilken förmåga som krävs och vilken förmåga som egentligen finns för att utreda dessa brott i vårt land. Antagligen behövs en helt ny centraliserad utredningsorganisation med certifierade chefer, jurister, poliser, kriminologer, psykologer och andra experter. En sådan organisation ska vara dimensionerad för att kunna utreda alla anmälda våldtäkter, över hela landet, dygnet runt på ett godtagbart sätt. 29

30 Referenser Brå (2012:13). Brottsutvecklingen i Sverige Brå-rapport 2012:13. Brottsförebyggande rådet, Stockholm. Brå (2015:1). Nationella trygghetsundersökningen Brå-rapport 2015:1. Brottsförebyggande rådet, Stockholm. Prop. 2004/05:45. En ny sexualbrottslagstiftning. Prop. 2012/13:111. En skärpt sexualbrottslagstiftning. RPS (2013). Utveckling av arbetsmetoderna vid utredning av våldtäkter. Rikspolisstyrelsen, Stockholm. UC Göteborg (2012:4). Tillsynsrapport. Våldtäkt vuxen. Åklagarmyndigheten, Stockholm. Åklagarmyndigheten (2013/0556). Granskning av kvaliteten i den brottsutredande verksamheten. Utvecklingscentrum Göteborg. 30