Denna rapport är en av många rapporter som tagits fram inom Världsnaturfonden WWFs projekt Levande Skogsvatten.

Transkript

1 1

2 Denna rapport är en av många rapporter som tagits fram inom Världsnaturfonden WWFs projekt Levande Skogsvatten. Levande Skogsvatten är ett projekt som ska: - öka kännedomen om skogsvattnens biologiska mångfald - öka intresset för vattenfrågor bland olika aktörer i skogslandskapet - utveckla enkla verktyg för att hantera vattenfrågor i skogslandskapet - visa på praktiska åtgärder i s.k. modellprojekt - demonstrera hur vattenhänsyn kan integreras i det skogliga arbetet, från planering till konkreta åtgärder Författarna är ensamma ansvariga för rapportens ställningstagande. Lennart Henrikson Världsnaturfonden WWF Författare: Johan Törnblom och Lennart Henrikson Omslagets foto: Ola Jennersten/WWF 2

3 Sammanfattning... 4 Bakgrund... 5 Introduktion...7 Bäverns historiska förekomst och utbredning... 9 Varför bygger bävern dammar? Hur påverkar bävern vattendragen? Kan bävern verkligen reglera lågvattenflöden? Landskapsekologiska effekter av bäverns aktiviteter Bäverlandskapet Produktionslandskapet Bävern - en nyckelart? Bäverns betydelse för olika organismgrupper Växtsamhällens olika successionsstadier Plankton Evertebrater Fisk Amfibier Fåglar Däggdjur Är bäverdammar vandringshinder? Skötselfrågor om bäverns framtida roll i skogslandskapet Slutsats Erkännanden Referenser Förteckning över WWF-rapporter Övriga publikationer

4 I det svenska landskapet har bävern dämt, byggt och grävt de senaste 8000 åren. Dess skinn och gäll uppskattades tidigt av människan liksom den produktiva mark som bävern skapade. En omfattande jakt utrotade bävern i slutet av 1800-talet vilket föranledde en inplantering av bävrar från Norge. Detta inplanteringsprojekt betraktas idag av många naturvårdare som ett av de kanske framgångsrikaste inhemska naturvårdsprojekten som utförts i modern tid då man idag har en bäverpopulation som uppgår till omkring djur i Sverige. Bävern påverkar vattendragen genom att dämma upp, förlänga och fördröja avrinningen vilket påverkar många organismer och ekosystem på vägen från källorna till havet. Insikten om bäverns ekologiska betydelse ökar i samma takt som urbanisering och människans anspråk på nya naturresurser ökar. Idag uppfattar vi inte bävern som en hotad art och kan kosta på oss att skjuta bort en koloni om den stör våra anspråk för mycket. Inom miljö- och naturvård råder idag ett något ensidigt fokus på klimatmål och växthusgaser. Den biologiska mångfalden har man inte prioriterat i samma omfattning trots att vi har miljömål, habitat- och vattendirektiv som formulerat samhällets naturvårdsambitioner om att ha livskraftiga stammar av alla naturligt förekommande arter och vatten med god ekologisk status. Det är i detta sammanhang som bäverns anspråk på vattenlandskapet ibland går på tvärs mot de mänskliga anspråken på naturresurser som skog och vatten. Därför behövs en strategisk, taktisk och operativ planeringsmodell för hur vi ska hantera den svenska bäverpopulationen i framtidens avrinningsområden. Inom vattenförvaltningen diskuteras idag vilka referenstillstånd som skall ligga till grund för antagna miljökvalitetsnormer som ska vägleda morgondagens skötsel, skydd och restaurering av avrinningsområden och vattenförekomster. Sammanställningen av bäverns historiska utbredning och täthet indikerar att bävern med stor sannolikhet förekommit i tätheter som vi idag har mycket svårt att föreställa oss och om möjligt ännu lägre beredskap för att hantera. Det borde därför vara rimligt att söka ytterligare kunskap om bäverns landskapsekologiska roll på land och i vatten med avrinningsområdet som utgångspunkt i ett historiskt sammanhang. Syftet med denna rapport är att glänta på dörren till hur vi tror att forna tiders bäverlandskap kan ha sett ut och sätta bävern i ett landskapsekologiskt sammanhang. Genom att studera bäverns ekologiska funktion ur ett avrinningsområdesperspektiv kan man inte bortse från det mänskliga fotavtryckets betydelse och hur mycket bäver det en gång faktiskt fanns i det svenska skogslandskapet och hur landskapet då måste ha sett ut innan vi utrotade den förste skogsmästaren. 4

5 I en dagstidning (Nerikes Allehanda ) kunde man läsa om bäverattacker på badande människor i ett vattendrag i Bergslagen. För att undvika ytterligare attacker utrotar man den lokala bäverkolonin. Man vill skjuta åtta djur och planerar för att spränga bäverhyddan. Incidenten upprör många läsare och leder till flera upprörda insändare. Vissa går så långt att man till och med hör av sig och hotar den kommunala tjänstemannen och den lokale jaktvårdaren till livet. Inte nog med detta, denna incident fick dessutom ett stort internationellt genomslag. Bävrarna i Bottenån blev en världsnyhet som till och med kom att pryda en av USA: s största dagstidningar - USA Today. I en annan Bergslagskommun har den kommunala miljöövervakningsverksamheten uppmärksammat att bävrar täppt igen avloppsledningar och i en mellansvensk ort har bävrar grävt sönder strandbrinken längs ån samt observerats i trädgårdar av oroliga villaägare. Bävern Castor fiber är verkligen en art som påverkar sin omgivning. Den dämmer vattendrag med sina dammar, fäller träd och bygger hyddor. Bävern utrotades i Sverige och i många andra delar av världen i slutet på 1800-talet. Den återintroducerades till Sverige från Norge i början på 1900-talet då man planterade ut ett 80-tal djur som kom att bilda den bäverpopulation som idag överstiger individer. Detta bäverprojekt betraktas idag som ett av de kanske mest lyckade inhemska naturvårdsprojekten genom tiderna. Hur såg våra landskap ut innan bäverns skinn och gäll blev så eftertraktat att arten utplånades från de svenska vattensystemen? Hur mycket bäver fanns det egentligen i de svenska dalgångarna innan människan började jaga den och vad är det bävern gör med vattnet i landskapet egentligen? Det är frågor som vi i denna skrift vill försöka skildra mot bakgrund av det aktuella svenska miljömålsarbetet, Natura 2000-arbetet och det nya EU-direktivet för vatten där begrepp som biologisk mångfald, gynnsam bevarande status, referensförhållanden, god ekologisk vattenstatus och betydelsen av restaurering samt återskapande av livsmiljöer nämns. I dessa dokument finns ambitioner och riktlinjer som stödjer sig på olika kriterier och normer som associerar till mer eller mindre naturliga tillstånd som så småningom ska användas som referenstillstånd för att jämföra vilken status ett vattendrag, en sjö eller ett helt vattensystem har. I diskussionen om referenstillstånd nämns allt oftare begreppet ekologisk integritet (Karr & Chu 1999; Stoddard m.fl. 2006). Det är ett begrepp som används för att beskriva tillståndet i ett ekosystem eller en miljö utifrån graden av mänsklig påverkan. Visar det sig att den mänskliga påverkan är omfattande med konsekvenser som leder till att ekosystem utarmas och arter försvinner menar man att det råder en låg ekologisk integritet. Detta skapar ekosystem som är känsliga för ytterligare störningar och som saknar flera av sina tidigare ekologiska funktioner. Risken finns att det plötsligt inträffar ett skifte från ett naturtillstånd, där vissa arter anpassat sig, till ett nytt tillstånd som får drama- 5

6 tiska följder för ett antal specialister. I ekosystem med liten mänsklig påverkan kan man fortfarande finna arter som har försvunnit från andra mer exploaterade delar av världen. Där kan man även finna rikligt med strukturer som t.ex. död ved, gammal lövskog och äldre naturskog. Processer som brand och översvämningar präglar och styr successioner och dynamiken i sådana områden och en art som kan bidra till denna dynamik är naturligtvis bävern. Arbetet med att nå miljömålet för EU: s vattenresurser, enligt vattendirektivet, skall inriktas mot att både vattnet som sådant och vattenmiljön som helhet uppnår God vattenstatus senast år Referensförhållanden är ett bland flera nyckelord i bedömningen av vilken status eller kvalitet en vattenförekomst har och följaktligen hur långt från målet god vattenstatus denna förekomst är. Ju mer vattnet avviker från referenstillståndet hög status desto sämre är dess kvalitet eller status. God ekologisk status innebär att ytvattnets växt- och djurliv, vattnets vägar och flöden, botten- och strandstruktur, samt de fysikaliska och kemiska förhållandena inte får avvika från vad som betraktas som naturliga referensförhållanden för en typ av vatten i ett visst avrinningsområde. Frågan som då inställer sig är; känner vi idag verkligen till hur referensförhållandena såg ut för bävern i Sverige och hur mycket bäver accepterar dagens samhälle inom ett avrinningsområde? 6

7 Historiskt fanns bävern i hela det norra skogsbältet från Kanada och Nordamerika till Europa och Asien. Inom hela dess nordliga utbredningsområde kunde bävern kolonisera ett brett spektrum av eko-regioner från subtropiska till subarktiska områden. Den eurasiatiska bävern hade tidigare en utbredning som sträckte sig från de Brittiska öarna till de östra delarna av Sibirien, genom löv- och barrskogszonen och expanderade in i skogsbeklädda dalgångar långt in på tundran i norr och ner på stäppen i söder (Macdonald & Barret 1993). Fossila fynd visar att det har funnits många föregångare till dagens bävrar. Den mest spektakulära av dessa utdöda arter är den nordamerikanska jättebävern Castoroides som var två meter lång och kunde väga upp till 300 kg (Rosell & Pedersen 1999). Idag finns det två bäverarter, den nordamerikanska Castor canadensis och den eurasiatiska Castor fiber. Arterna är lika, Ordet bäver Bäver är ett gammalt ord av indoeuropeiskt ursprung. Det löd bebhru och dyker upp i många språk. På fornsvenska blev det biur eller bjur. Namnet betyder den brune. Det gamla svenska namnet bjur går igen i en mängd namn på orter och vatten som Bjurfors och Bjurträsk. På grund av den omfattande handeln med pälsverk trängde det tyska namnet biber undan bjur och vi fick ordet bäver. Det vetenskapliga namnet kommer från det grekiska ordet castor som just betyder bäver. Detta kommer i sin tur från det indiska namnet Kasturi eller Kastura för myskhjorten (Moschus mosciferous) från Himalaya. Det latinska ordet fibrae betyder fiber och troligtvis syftar att de växtfibrer som bävern lever av. både till utseende och beteende. Inte förrän 1973 kunde man säkert fastslå att det rörde sig om två arter. Då kunde ryska forskare nämligen visa att kromosomantalet skilde sig mellan dessa båda arter (Rosell & Pedersen 1999). Bävern är Europas största gnagare och kan väga upp till 30 kg och är sålunda även vårt lands största gnagare. Den kan bli cirka cm lång (svansen därtill cm) och väga kg. Bävern är främst vattenlevande och nattaktiv och kan därför vara svår att få syn på. Däremot ser man mer av dess påtagliga aktivitet i form av fällda träd utmed sjöstränderna, vid bäverhyddorna och dammarna. Normalstora hyddor blir 1-2 meter höga, 2-4 meter breda och 8-10 meter långa. I sällsynta extremfall kan hyddorna bli 2,0-3,5 meter höga med en omkrets på 30 meter. Bävern är också ett djur som, liksom människan, historiskt har haft stor påverkan på landskapets utseende. Förmågan att kunna fälla fullvuxna träd och bygga dammar gör att bävern kraftigt påverkar livet i och runt de flackare partierna av framförallt mindre vattendrag. Bäverdammar gör att landområden svämmar över, vattnets hastighet sjunker och vattenkemin förändras. Nya livsmiljöer skapas och många arter påverkas. Bävern var skogslandskapets förste skogsmästare. På den norra delen av halvklotet hade bävern byggt och dämt i mindre vattendrag, innan människan började odla jorden, i en utsträckning som idag är svårt att föreställa sig. I princip hyste varje strömvattenekosystem som omgavs av buskar och träd en bäverpopulation som på ett omfattande sätt kom att forma strömvattenlandskapet. 7

8 Bävern skapade bäverdammar och på så vis även strömvattensystem med djupare partier och långsamt strömmande vatten samt våtmarker som domineras av unga lövsuccessioner och buskvegetation. De mindre vattendragens geomorfologiska (hur vattendraget rör sig och formar landskapets sammansättning) egenskaper med omgivande växtsamhällen har genomgått dramatiska förändringar inom den norra hemisfären efter bäverns försvinnande (Rea 1983; Naiman m.fl. 1988). På senare tid har man insett att bäverdämmen har en avgörande betydelse för bevarandet och variationen av funktionella ekologiska strukturer som lövskogsförekomster, kantzoner, död ved, erosion och sedimentationsmönster, tillsammans med andra akvatiska och terrestra livsmiljöer. Inte minst viktigt är det att börja fundera på dessa djurs populationsmönster och spridningshastighet ur ett samhällsplanerings- och restaureringsperspektiv. Då svenska miljömål och europeiska habitat-, fågel-, och vattendirektiv har en uttalad ambition att försöka fastställa referenstillstånd och normer för det fortsatta naturvårdsarbetet både på land och i vatten, med ett avrinningsområde och ett landskapsperspektiv som utgångspunkt, är bäverns historiska populationsstruktur minst sagt intressant. Bild 1. Bäverdamm i Lekhytteåns vattensystem i Närke. Foto: Johan Törnblom. 8

9 Till Sverige tror man att bävern kom för cirka år sedan. Inlandsisen hade lämnat mycket vatten efter sig och bävrarna kunde snabbt sprida sig över hela landet. Bävern vandrade in i Norden i takt med att inlandsisen drog sig tillbaka och lövskogen bredde ut sig. Under och 1400-talet var bävern vanligt förekommande i våra landskap men började påverkas så sakta av människans jakt och konkurrens om produktiv och uppodlingsbar jordbruksmark redan på 1500-talet. I mitten av 1700-talet hade den blivit sällsynt, och vid slutet på 1800-talet var den helt utrotad från vårt land. Från en liten spillra av den kvarvarande norska populationen inplanterades 1920 några djur i Bjurälven i Jämtland. Denna inplantering följdes av några till. Från dessa har nu arten återhämtat sig och spridit sig till större delen av Sverige och det finns nu en stam på cirka djur. På vissa håll är den så vanlig så att den kommit att bli jaktbart vilt, medan den och dess boende på andra håll fortfarande är fridlysta. Av vårt överskott har vi haft möjligheten att sända bävrar till Donaus stränder i Österrike (Källa: Naturhistoriska riksmuseet). Bävern blev tidigt även ett viktigt byte för människan. Skinnet, köttet och framför allt bävergället med dess undergörande egenskaper var värdefullt. Hos båda könen lagras ett speciellt sekret i två "pungar" på buken, s.k. bävergällpungar. Dessa är i själva verket utbuktningar på urinledarna som ligger vid urinrörets mynning, tätt invid könsorganen. Urin som rinner in i bävergällpungen koncentreras och genomgår en kemisk process. Detta urinkoncentrat är en gulgrå - svartbrun ostliknande massa, och kallas för bävergäll eller castoreum. När det torkar i luften blir det brunt. Själva ordet castoreum kommer från det indiska namnet Kasturi eller Kastura för myskhjorten (Moschus mosciferous) från Himalaya. Ordet gäll kommer från gälla som betyder kastrera, då man först trodde att bävergällpungar var bäverns testiklar. Bävergällpungen är hudsäckar av tvärstrimmig muskulatatur och således inga äkta körtlar i anatomisk mening. Bävern använder sekretet som revirmarkering och avger långsamt sin doft. Gället har ansetts ha många läkande egenskaper och har använts mot sjukdomar, allt från tandvärk till sinnessjukdom. Efterfrågan på bävergäll var länge hög. Det har visat sig att bävergället innehåller över 75 olika kemiska komponenter, varav vissa är desinficerande, andra bakteriehämmande och vissa stimulerar blodtillströmningen till huden. Man har faktiskt jämfört bävergället med några av dagens läkemedel. Salicylsyra som finns i bäverns asp diet, i bark och löv, ingår i många läkemedel. Den extraherades förr ur sälgbark, men framställs nu på syntetisk väg. Vidare är salicylsyran utgångssubstansen för tillverkning av acetylsalicylsyra, som ingår i många av dagens mediciner, exempelvis huvudvärkspreparat. Halten bävergäll förändras med bäverns ålder. Nyfödda bävrar saknar det helt. Hos ettåriga djur innehåller bävergällpungarna främst urin, medan hos tvååriga djur börjar bävergällproduktionen för att nå sitt maximum vid fyra års ålder. Hos vuxna djur kan mängden bävergäll uppgå till gram. Människans intresse för bäverns bävergällpungar är bäverns olycka. Redan Hippokrates på talet före Kristus var väl bekant med bävergällets verkningar. I ett latinsk 9

10 verk, Castrologica, på 1700-talet finns recept på över 200 användningsområden för bävergället, några exempel är mot feber, tandvärk, magproblem, kramplösande och epilepsi. Det har även brukats som snus för att orsaka nysningar för att skapa klarhet i hjärnan. Det har också används som ingrediens i parfym, för att skapa en vulgär sexuell doft. Dock har ingen säker verkningsgrad kunnat dokumenteras, varvid forskningsfältet ligger öppet. Vidare har det används för att få bin att producera mera honung och hålla sjöormen borta. Det är inte svårt att förstå att priset på detta undergörande medel kom att bli högt. Siffror från Sverige på 1830-talet visar att för 15,5 gram fick man betala 4-7 riksdaler - vilket kan jämföras med 3 riksdaler som en dräng hade som årslön! Dessvärre ledde det till en allt intensivare jakt på bäver som slutade med utrotning i vårt land. Det används även idag som exklusiv krydda i brännvin. Det hårda jakttrycket i kombination med ett intensifierat skogsbruk gjorde att bävern minskade kraftigt under 1800-talet. Man tror att den sista bävern sköts i Sverige 1871, två år innan arten fridlystes (Hartman & Georén 1987; Rosell & Pedersen 1999). De huvudsakliga motiven till att bävern jagades till utrotningens gräns var inte bara därför att deras gäll och päls var eftertraktade handelsvaror, de konkurrerade även med nya bosättningar och deras anspråk på produktiva jordar i dalgången (MacDonald m.fl. 1995; Mackie 1997; Halley & Rosell 2002; Pollock m.fl. 2003). I Nordamerika och Nordeuropa har bäverpopulationerna generellt sett minskat i samma takt som den mänskliga populationen ökat. På båda kontinenterna överlevde endast ett fåtal bäverpopulationer slutet av 1800-talet (Naiman m.fl. 1988; MacDonald m.fl. 1995; Nolet & Rosell 1998; Halley & Rosell 2002). Man tror att i början av 1900-talet fanns det endast 1200 djur kvar av den eurasiatiska stammen. I ett försök att vända den negativa trenden för de båda arterna skyddade man de få kvarvarande bäverpopulationer som fortfarande fanns kvar på de båda kontinenterna och omfattande återintroduktionsprogram påbörjades under 1920-talet. Idag uppskattar man att det finns någonstans mellan 6 12 miljoner bävrar i USA (Naiman m.fl. 1986). Återhämtningen för den eurasiatiska bävern har varit något långsammare men stadigt ökande och räknas uppgå till närmare bävrar (Halley & Rosell 2002). 10

11 Några intressanta hållpunkter i svenska bävrars historia 1700-talets mitt: Sällsynt, förekommande i norra Sveriges stora skogar 1700-talets slut: Uppgifter i Utkast till Beskrifning om Mälaren av J. Fischerström från 1785, säger han att "Bäfrar, desse undransvärde byggmästare, som nedhygga stora aspar hvaraf de äta barken, hafva på några ställen blifvit sedde i fjärdarne och vid strömlopp 1800-talet: Sällsynt förekommande i de sista orörda delarna av landet 1871: Sista svenska bävern dödades. 1873: Arten fridlystes. 1882: Arten troligen utdöd enligt samtida uppgifter 1922: Två norska djur inplanterades i Jämtland : Ytterligare 78 djur inplanterades på olika ställen i Sverige. 1939: Populationen bedömdes till ca. 400 individer. 1961/1962: Populationen omkring djur. 1969: Ca djur. 1973: En viss jakt tillåten i områden där stora skador på skog uppstod. 1980: Population på ca djur. 2000: En population på ca djur spridd över i stort sett hela landet. I ett historiskt perspektiv var det bävern som skapade dynamik i de mindre vattendragen högt upp i avrinningsområdet, med avsnitt med långsammare vattenhastighet, dammar, djuphöljor och våtmarker. Rent geomorfologiskt och ur ett växtsamhälles perspektiv förändrades en stor del av den norra hemisfärens mindre vattendrag då en dramatisk reducering av de förekommande bäverpopulationerna påbörjades (Rea 1983; Naiman m.fl. 1988). I Eurasien och Nordamerika har förekommande bäverpopulationer generellt sett minskat i samma takt som urbaniseringen och befolkningen ökat. På båda kontinenterna överlevde endast mindre populationer i slutet av talet (Naiman m.fl. 1988; MacDonald m.fl. 1995; Nolet & Rosell 1998; Halley & Rosell 2002). Idag finns en utbredd kunskap om bäverns ekologiska funktion och vilken betydelse bäverdämmen har när det gäller ett vattendrags variation och kantzoners utformning (Naiman m.fl. 1988; Pollock m.fl. 1994; Gurnell 1998; Collen & Gibson 2001; Pollock m.fl. 2003). Källa: Naturhistoriska riksmuseets hemsida 11

12 Efter vissa efterforskningar och försök till uppskattningar av hur många djur man tror att det en gång kan ha funnits har man kommit fram till att någonstans mellan miljoner individer fanns på den Nordamerikanska kontinenten innan människan gjorde sitt inträde (Seton 1929; Pollock 2003). Ett försök till att översätta dessa antal till den eurasiatiska bäverpopulationen låter sig egentligen inte göras direkt då den eurasiatiska bävern har en långsammare reproduktionstakt och en lägre genomsnittlig kolonistorlek Diagram 1. Bäverns dramatiska återhämtning. Från att ha varit försvunnen räknar man med att det idag finns cirka djur i Sverige. (3.8 djur/koloni jämfört med 5.2 djur/koloni). Gör man ändå ett försök till ett överslag innebär det någonstans mellan 10 och 75 miljoner bävrar att jämföra med mer aktuella siffror som idag uppgår till cirka bävrar. En återintroduktion började diskuteras bara några år efter det att bävern hade utrotats från Sverige. Det dröjde dock till 1922 innan introduktionen genomfördes på 19 lokaler från söder till norr men framförallt längs de svenska fjällen i gränstrakterna till Norge. Ett åttiotal individer från ett bestånd från södra Norge planterades ut i olika delar av landet. Till en början ökade beståndet långsamt fanns ca 400 djur, 1960 hade antalet vuxit till Under 1970-talet ökade bäverbeståndet kraftigt och nådde sitt max på början 1990-talet med ca individer. Sedan dess har antalet bävrar minskat något. Tillbakagången har diskuterats livligt i forskningskretsar. Eftersom beståndet byggts upp av ett fåtal individer har inavel diskuterats som en trolig anledning till minskningen. DNA-tester visar att den genetiska variationen inom beståndet är mycket liten. Det finns dock inga undersökningar som visar på några sådana samband. Jakten på bäver har också ökat under 1990-talet, men den kanske viktigaste anledningen till att bäverbeståndet inte längre ökar tror man beror på likriktningen av skogsbruket. Lövträden, som bävrarna är beroende av, har tidigare bekämpats och ersatts av barrträd. Dagens skogsbruk är inriktat mot tall och gran och lövet förekommer inte längre i samma omfattning som det tidigare gjort i det svenska landskapet. Idag finns bävern i alla landskap utom på Öland och Gotland (Bjärvall & Ullström 1995), och dess ekologiska betydelse i södra Sverige anses fortfarande vara relativt ringa (Niklasson & Nilsson 2005). I Finland skedde introduktioner på 1930-talet med både eurasiatisk och nordamerikansk bäver. Den sistnämnda arten konkurrerade ut den eurasiatiska bävern som bara finns kvar i ett litet bestånd i västra Finland (Rosell & Pedersen 1999). 12

13 Tabell 1. Uppskattningar av kolonitäthet för Nordamerikanska och Eurasiska bäverpopulationer i skyddade, oskyddade och i populationer under återhämtning (från Pollock m.fl. 2003). Plats Täthet, antal/km 2 Status Referens Massachusetts 0.92 Skyddad Howard & Larsson 1985 Minnesota 0.92 Skyddad Johnston & Naiman 1990a Maine Genom skötsel McCall m.fl Ontario (3.0) Naturligt Voigt m.fl Newfoundland (4.2) Naturligt Bergerud & Miller 1977 Northwest Territories 0.38 Naturligt Aleksiuk 1970 Lettland 0.37 Återhämtning MacDonald m.fl Sverige 0.25 Återhämtning Hartman 1994 Polen 0.15 Återhämtning Zurowski & Kasperczyk 1986 Argentina 1.9 Introducerad Jaksic m.fl

14 Bävern, Castor fiber, är en växtätare som livnär sig på barken på lövträd, vattenväxter, gräs och andra örter. De lever oftast i familjegrupper eller kolonier om 3-6 djur och bygger dammar och kanaler i och intill sjöar och vattendrag. Hittar bävern lämpliga och passande livsmiljöer kan kolonitätheten uppgå till i genomsnitt 2-3 kolonier per km vattendrag. Passande livsmiljöer innebär vattendrag och åar som är omgivna av asp, björk och videväxter samt ett permanent och relativt stabilt vattenflöde. Detta innebär dalbottnar som har en bredd på minst 50 m och en lutning som understiger 15 %. I bäverns fall handlar det om dess vana att bygga dammar och hyddor. Genom att fälla träd dämmer den upp vattendrag och skapar dammar där en konstant vattennivå bibehålls. Detta är nödvändigt för att den ska kunna bygga hyddor där ingången är under vatten men där själva bohålan inte riskerar att vattenfyllas och för att ge skydd från predatorer. En dämning av ett låglänt område gör att stora arealer sätts under vatten varvid bävern kommer närmare sin födoresurs och minskar sin exponering för predatorer. Med sina aktiviteter bidrar bävern till att skapa, bibehålla och modifiera habitat (olika biotoper och livsmiljöer), att skapa sjöar och våtmarker i områden där detta annars inte skulle finnas. Bild 2. Bäverdamm omgiven av viktiga ekologiska strukturer som död ved, torrakor och småvatten som skapas kring bäverdammen. Foto Johan Törnblom. 14

15 Det främsta biotopkravet för bävern är ett vattendrag som inte bottenfryser på vintern och där det även finns god tillgång till lövträd på stranden. Den bor vid vatten av alla slag, främst vid bäckar och andra mindre flöden, men också vid älvar och sjöar, dock inte vid långgrunda sandstränder (Schmitz 1981). Bävern är en mycket god simmare och kan tillbringa upp till 15 minuter under vattnet. Den kan även gnaga under vattnet genom att stänga igen munhålan med ett hudveck. Andra anpassningar till ett liv i vatten är de simhudsförsedda bakfötterna, den stora hårlösa svansen och den mycket täta pälsen. I själva vattenmiljön har bävern få naturliga fiender, den gör därför ogärna några längre utflykter uppe på land, där den är ganska sårbar. Bäverns svans Bävern varnar för fara genom att slå den platta svansen mot vattnet. Det blir en ljudlig smäll. Bävern använder inte svansen för att simma. Ser man ett bäverliknande djur som simmar med svansen, är det nog en bisamråtta. Bäverns syn är dålig och utvecklad för nattsyn. Synen är begränsad under vattnet och först och främst till för att se i luften. Den kan skilja mellan olika färger, och man antar att den är närsynt. Bäverns öga har inte de reflekterande kristallerna, som nattseende djur vanligtvis har, exempelvis det reflekterande kattögat. Denna avsaknad och förmågan att skilja på färger är något som karakteriserar dagaktiva djur. Det finns en del som tyder på att bävern en gång i tiden var dagaktiv och kan fortfarande vara det i avlägsna orörda trakter. Att den ändrat beteende kan vara ett sätt att försöka undkomma människans jakt. Hörseln är välutvecklad, trots de små öronen. Den stora öronkanalen kan göra att bävern har möjligheten att uppfatta vibrationer under vattnet. Man tror även att bävrarna kan ha en utvecklad ljudkommunikation med varandra. Bäverns luktsinne är väl utvecklat. Den kan troligtvis känna doften av vattendrag och träddungar på långt håll. Den kan komma upp ur vattnet vid dammen och vädra sig till var det finns aspar på flera hundra meters håll. Olika växter kan den även skilja på med hjälp av lukten. Vidare är luktsinnet ett viktigt redskap att hålla rätt på fiender, exempelvis oss människor. Luktsinnet är även viktigt i kommunikationen bävrarna emellan. Vomeronasalorganet är ett sinnesorgan som är beläget i skiljeväggen mellan näsborrarna. Med hjälp av detta organ kan bävern analysera olika kemiska substanser som är lösta i vätska - det vill säga - bävern kan lukta under vattnet. Smaksinnet är som hos de flesta andra däggdjur - den kan skilja på sött, surt, salt och beskt med hjälp av receptorer på tungan - vilket är till hjälp när den ska smaka på olika typer av mat. Bäverns morrhår är grova och ungefär 3,5 cm långa. Dessa är till god hjälp när bävern skall ta sig fram i mörkret, och även för att registrera strömningar i vattnet. Vidare, har den känsliga nerver i bakfötterna som kan uppfatta vibrationer i marken, vilka eventuellt skulle kunna varna för annalkande fiender. 15

16 Större delen av året har bävern en dygnsrytm som innebär att den är nattaktiv. Den lämnar sitt bo på kvällen för att ge sig ut och söka föda och underhålla sin damm och hydda, för att sedan återvända till hyddan vid soluppgången. På vintern håller sig bävern mest under isen, eller i hyddan, och lever av det matförråd som den lagt upp i vattnet utanför hyddan på hösten. Vid sjöar och större älvar kan man finna riktigt stora matförråd med volymer på bortåt 80 m3. Vinterförrådet består av små träd, kvistar och grenar. Det kalla vattnet fungerar som ett kylskåp och bevarar näringsämnena i barken (Hoffman 1992). Bävern håller vanligen ett hål i isen öppet för att kunna ta sig upp på land och söka föda även på vintern, men vid sträng kyla kan den komma att vistas långa tider i boet. Man har observerat att den inträder i ett s.k. 29-timmars dygn, en dygnsrytm där dygnet förskjuts eftersom den då lever i mörker oberoende av solen (Macdonald 1984). Därför bygger bävern dammar Bävern är beroende av en jämn vattennivå, för att deras ingång ska hållas under vatten, men ändå inte riskera att bohålan vattenfylls. Om detta erbjuds av platsen i sig är inte något byggande av dammar nödvändigt, men om det råder vattenbrist eller vattennivån fluktuerar stimuleras bäverns dammbyggarinstinkt för att skapa en jämn och hög vattennivå. Med en ingång under vattnet får bävern skydd mot predatorer och kan röra sig in och ut ur boet osedd, vilket minskar risken för upptäckt. Bävern är tryggare i vatten än på land och har där större chans att komma undan fiender. Tillgängligheten till lövträd nära vattenkanten ökar, vilket minskar sträckan bävern måste röra sig på land för att få tag på mat och därmed även exponeringen för eventuella predatorer. Transporter av trä för byggmaterial eller matförråd underlättas. Fällda träd hålls kvar i området. Det minskar risken att dammen bottenfryser, vilket skulle vara en katastrof för bävern. Det ökar möjligheten att lägga upp ett tillräckligt stort matlager framför ingången inför vintern och minskar risken att detta ska frysa fast. Det ger bävern möjlighet att öppna fördämningen under vintern och på så sätt skapa en luftficka, vilket ger den möjlighet att simma längre sträckor under isen för att hämta mat, m m. Bävern lever i livslånga parförhållanden, med ett stabilt familjeliv och låg reproduktivitet. Parningstiden infaller i februari och de får sedan små kullar av ungar, med 1 till 4 ungar i varje kull, i början av juni. Ungarna har en hög överlevnad, och föräldraomsorgen är omfattande. Ungarna blir tidigt simkunniga och kan snabbt börja inta fast föda. Bäverfamiljen består vanligtvis av de två vuxna föräldrarna, årets ungar och fjolårets ungar. De senare är normalt könsmogna men det är bara den äldsta honan som reproducerar sig. På våren, vanligtvis innan den nya kullens ungar kommer, lämnar tvååringarna hyddan för att söka upp en partner. Vandringarna är sällan längre än en mil från föräldrahyddan men det finns exempel på individer i Nordamerika som har förflyttat sig över 30 mil. Om de inte hittar någon partner är det inte ovanlig att de återvänder till föräldrahyddan för övervintring. När bävern kommer till en ny plats börjar den bygga en hydda om det inte finns någon annan möjlighet till skydd för dem. Ensamma bävrar eller par utan ungar kan leva 16

17 många år endast i enklare gömställen. Vid födseln av de första ungarna stimuleras dock instinkten att bygga stabila, solida hyddor som erbjuder ett fullgott skydd. Byggande och renovering av hyddan och dammen är ofta kopplat till bäverns reproduktion. Om bävern har möjlighet att gräva ut en håla i marken, föredrar den ofta det som ett alternativ till hyddan. Sådana s.k. älvhyddor kräver att stranden har rätt utformning och är möjlig för bävern att gräva i. Om det inte är möjligt att gräva i marken, eller om stranden är för platt, bygger bävern istället till en hög av kvistar och grenar som den sedan gräver ut sitt bo i, dessa hyddor kallas bäckhyddor (Hartman & Georén 1987) se Bild 3. Den eurasiatiska bäverns fördämningar kan bli upp till 150 meter långa och 3 meter höga. I Nordamerika finns exempel på fördämningar som är upp till 1390 meter långa.(rosell & Pedersen 1999). Dammar byggs sällan i vattendrag som är bredare än tio meter eftersom det i vattendrag med större flöden finns en ökad risk att dammen förstörs vid vårfloden eller andra perioder med starkt flöde. Bäverns byggarinstinkt är medfödd. Ungar uppfödda i fångenskap har uppvisat byggarinstinkt, men inlärning av byggbeteendet är också viktigt. Försök har visat att ljudet av rinnande vatten kan utlösa bäverns byggarinstinkt, men det är inte nödvändigt för att bävern ska börja bygga. Den huvudsakliga stimulansen för byggande tros vara att öka säkerheten då bävern utsätts för hot, speciellt då bäverhonan är gravid eller paret har ungar. Ljudet från strömmande vatten tros kunna fungera som en sekundär stimulans som styr var bävern ska bygga, eller reparera dammen, när bygginstinkten väl väckts. Hos den eurasiatiska bävern deltar hela familjen i byggandet. Så är inte fallet med den kanadensiska bävern, där byggandet sker individuellt utom vid stora skador på hydda eller damm. Hos den eurasiatiska bävern är det den vuxna honan som är mest aktiv i dammbyggandet. Bävern använder gärna bestämda bäverstigar när den transporterar födo- och byggnadsmaterial från områden där de fällt träden eller hämtat sin föda. Dessa fördjupas och grävs också ut där rötter grävs bort tills de bildar djupa, släta vägar där bävern kan transportera stammar och grenar. De gräver också ut vattenfyllda kanaler för att kunna transportera material ut till bäverdammen, där det är säkert för dem att äta. Bäverns byggteknik vid dammbygge går kortfattat till så att trädstammar och grenar placeras i strömriktningen i ett smalare parti av bäcken så att de fastnar där. Sedan transporterar bävern simmande med grenar i munnen ytterligare material till dämmet. Grenarna borras ner i bottenslammet och kläms fast bland de som redan sitter fast. Dessutom lägger bävern på stenar som håller grenarna på plats. Man har sett att bävern kan lyfta stenar som väger upp till åtta kilo. Dämmet tätas efterhand med utgrävt bottenmaterial som bävern trycker på plats med sina framtassar (Rosell & Pedersen 1999). 17

18 Bild 3. Bäckhydda längs Österdalälven, Älvdalen. Foto Erik Degerman. Bild 4. En bäverdamm underhållen av den lokala bäverkolonin som tätar och håller efter dammen med färska kvistar, växter och lera. Foto: Johan Törnblom. 18

19 Bild 5. Ett exempel på bäverdämme i en damm som åtgärdats av den lokale markägaren genom att bygga in ett rör i dammkonstruktionen så att dammens nivå sänkts. Här har dammvallen torkat sedan vattenytan sjunkit undan och man kan tydligt se hur bävern konstruerat dammvallen. Tidigare rann vattnet över vallen. Foto: Johan Törnblom. 19

20 Den direkta påverkan på vattendragets olika livsmiljöer utgörs av att bävern dämmer vattendrag så dammar, större pooler och våtmarker skapas. Dessa dämmen fångar upp sediment som också bidrar till de produktiva och varierade våtmarksmiljöer som skapas i anslutning till dessa vattendrag och som i sin tur har positiva inverkningar på vattenkvaliteten och återbildning av grundvatten. Alla dessa funktioner är ett resultat av dämmen som reducerar vattenhastigheten och sprider vattnet över större ytor. Bäverns levnadssätt innebär förändringar på ekosystemen då den ändrar förhållanden från strömmande till stillastående vattenmiljöer. Bäverns aktiviteter skapar en stor mängd habitat (livsmiljöer) för växter och djur som i sin tur blir föda åt andra djur i och i anslutning till dess kanaler och dämmen. Man kan tydligt se hur bävern modifierar landskapet genom att fälla träd och bygga dammar. Dammbygget bidrar till stora förändringar både på land och i vattnet (Naiman m.fl. 1994). Bäverns aktivitet förändrar strandzonens struktur och sammansättning. Artsammansättningen påverkas liksom växtlighetens utseende tillsammans med vattnets kemiska egenskaper, och kvantiteten organiskt och oorganiskt material som förs med i vattendraget (Naiman m.fl. 1986). Vid uppdämning av vattendrag sätts låglänta områden under vatten och försumpade skogar kan skapas. De träd och den växtlighet som översvämmas av vattnet dör och träden faller så småningom ner i dammen (Naiman m.fl. 1986). Dammen bidrar till att förlänga rinntiden eller uppehållstiden i ett vattendrag, och genom detta ökar inlagringen av organiskt material och finsediment på botten av dammen. Då bävern fäller träd och buskar i strandkanten av dammen bidrar den till att släppa fram mer ljus som gynnar växtligheten i dammen. Syrehalten i dammen minskar vilket kan leda till syrebrist som i sin tur kan medföra att nedbrytningshastigheten sjunker och mer näring lagras successivt in i sedimenten (Ganzhorn & Harthun 1999). Detta pågår under hela dammens livslängd och när den sedan överges sjunker vattenståndet. Då sedimentet kommer i kontakt med syre startar en snabb nedbrytning och näringsämnen blir tillgängliga för vegetation såsom örter och högt gräs. Detta resulterar i så kallade bäverängar, som kan beskrivas som en dynamisk och produktiv successionsfas mellan bäverdamm och skogstillstånd (Naiman m.fl. 1994). Bäverängarna kan finnas kvar i över 50 år, som på grund av de nya förhållandena med hög ljusintensitet, leriga bottnar och stigande kvävehalter. Bäverns sökande efter föda har visat sig ha en betydelsefull effekt på den skogliga successionen runt aktiva dammar genom att minska tätheten bland de arter som den föredrar skapas en luckighet som även gynnar mer ljusälskande växtarter och på så viss skapas en luckdynamik (Wright m.fl. 2002). Flera studier har visat att bäverdammen bromsar och stabiliserar vattenflödet. Även grundvattennivån i området har man sett kan påverkas genom att den höjs och stabiliseras. Då strömhastigheten minskar ökar depositionen av sediment till botten (Collen & Gibson 2001). Generellt ökar näringsämnen som nitrat och fosfor i koncentration vilket 20

21 gör att effekterna på området blir mer märkbara om miljön var näringsfattig före dammens etablering och mindre märkbara om miljön var näringsrik. Man har även sett att sedimenten i bäverdammar omsätter mer kväve per kvadratmeter än sediment i strömmande vatten. Kvävefixeringen ökar även i vattnet som omger bäverdammen. Detta beror på den stora ansamlingen sediment samt det minskade vattenflödet som båda bidrar till att syrefria zoner skapas i sedimenten. Den mikrobiella aktiviteten i dessa syrefria zoner ökar omsättningen av närsalter och därmed produktionen i systemet (Collen & Gibson 2001). Bakteriellt styrda reaktioner sker, där exempelvis nitrat, järn och sulfat reduceras och konsumerar vätejoner. Detta ger upphov till reducerande förhållanden (d.v.s. mer eller mindre syrefria förhållanden). Först reduceras nitrat till kvävgas och sedan till ammonium, järn reduceras från trevärt järn till tvåvärt järn och sulfat till sulfit. Dessa reaktioner kan äga rum i bäverdammens bottensediment och kan även agera som en källa för vattnets buffertkapacitet då man sett att ph ofta ökar en aning nedströms en bäverdamm. Den reducerande miljön gör dammen till en fälla för nitrat och en källa för ammonium. Halten löst organiskt kol och flertalet joner som järn och mangan ökar medan halten av aluminiumjoner och löst syre minskar (Collen & Gibson 2001; Margolis m.fl. 2001). Ansamlingen av vatten och sedimentationen av organiskt material kan bidra till att biokemiska reaktioner liknande de reaktioner som sker i våtmarker förekommer. Flera studier har visat att dessa reaktioner ger upphov till en självrenande funktion hos vattnet och bidrar till förbättrad vattenkvalitet (Collen & Gibson 2001; Rosell & Pedersen 1999). I och med ett mer stabiliserat vattenflöde och större solexponerade vattenyta kan vattentemperaturen öka både uppströms och nedströms från dammen (Collen & Gibson 2001). Vissa menar att man kan skilja mellan två olika sorters bäverdammar, en mindre långsmal variant som högst täcker cirka en halv hektar och en större som kan sträcka sig över flera hektar och kan uppnå en hög ålder. Dammens ålder, storlek och djup, mängden sediment, vattennivå och strömmar samt bäverns underhåll av dammen påverkar omgivningens flora och fauna (Collen & Gibson 2001; Hägglund & Sjöberg 1999). Bäverdammarna har ofta ett rikt insektsliv eftersom näring frigörs när vegetationen dränks. Det myllrande djurlivet lockar många insektsätande arter som till exempel groddjur, knipor, gräsänder, krickor och skogssnäppor. Bävern påverkar den terrestra omgivningen med en radie på ungefär m från strandkanten räknat. Hur långt bävern går för att hämta föda beror på hur mycket det finns i närheten och vilka arter som finns samt var de växer. Exempelvis är asp en högt föredragen växt som bävern kan ta sig en bra bit för att få tillgång till. Kraftig nedbetning och slitage i ett bälte runt vattnet där bävern vistas visar att lokalen varit utnyttjad en längre tid. Långvarig nedbetning visar sig i form av förbuskning av träd som normalt skulle funnits i större dimensioner. Man kan ibland se att bävern faktiskt i vissa fall även gynnar barrträd genom att hålla nere och transportera bort snabbväxande lövträd som asp och björk, som kan skugga undantryckta gran- och tallplantor. 21

22 Bild 6. Flodpärlmusslan kan man finna nedströms bäverdämmen och iakttagelser har gjorts av föryngring av flodpärlmussla i omedelbar närhet nedströms bäverdämmen. Bäverdammen med dess kvistar och grenar utgör ofta ett skydd för öring och nivåskillnaden bidrar till att det uppstår en syrerik miljö med ett bottensubstrat direkt nedströms dammen, ett substrat som även tycks gynna nyrekrytering av unga flodpärlmusslor. I en bäck i Kilsbergen hade bävern under minst 10 år dämt upp en sträcka där flodpärlmusslorna satt både uppströms och nedströms dammen. Då bävern övergav området satt de äldre musslorna kvar i den gamla bäckfåran. Foto: Lennart Henrikson. Eftersom bävern kan betraktas som en sparsmakad generalist då det gäller föda, medför detta ofta en förändring i vegetationssammansättningen och vegetationsstrukturen i området. De arter som betas först och mest är lövträd som asp, björk, rönn och sälg. Örter och buskar betas också medan barrträd såsom gran och tall ofta lämnas eller bara används till dammbygge. Många av de lövträd som bävern har som föda skjuter vid betning rotskott vilket kan leda till en ökning av buskskiktet. Den ökade ljusintensiteten bidrar till en rik markvegetation och en relativt varierad miljö (Histol, 1989). Bäverns fällande av lövträd, ger utrymme och upphov till nytt liv som till exempel tickor, vedlevande svampar och insekter, lavar och mossor som kommer att växa på de döda stubbarna och stammarna som bävern lämnar efter sig. Uppväxande sly gynnar skogens andra växtätande djur. Fåglar söker sig gärna till dessa trakter som är rika på insekter. Uppdämning och översvämning av mark gynnar vattenlevande djur och sådana som söker sin föda bland dessa. När dessa vattensamlingar så småningom växer igen bildas näringsrika ängar - s.k. bäverängar. Så bäverns omdaning av landskapet utgör en ekologisk viktig funktion. 22

23 Vissa forskare har hävdat att bäverdammar och andra strukturer som bromsar upp och håller kvar vattenflöden bidrar till återbildningen av grundvatten som i sin tur gör så att lågvattenperioder och sommarflöden blir mindre dramatiska. Det finns en hel del anekdotiska uppgifter och rapporter som stödjer denna hypotes trots att det egentligen finns väldigt få publicerade studier som gjorts inom detta område. Wilen m.fl. (1975) jämförde förändringar i sommar-låg-vattenflöden i vattendrag i USA, utan bäver och i vattendrag med bäver. Vad man såg var att när bävern koloniserade ett av vattendragen så torkade det vattendraget inte ut nedströms bäverdammarna under sommarens lågflödesperiod, vilket det andra vattendraget gjorde. I en annan studie av Tappe (1942) konstaterades att sommarflödena i flera vattendrag i norra Kalifornien ökade efter att bävern hade koloniserat de övre strömsträckorna. Från Missouri rapporterade Dalke (1947) att återkomsten av bävern i mindre vattendrag hade återställt flödet i ett antal bäckar så att de inte torkade ut och att de nu kunde hålla fisk, vilket de inte tidigare hade gjort. På samma vis rapporterade Finley (1937) att vattenflödet i ett vattendrag i Silver Creek i en Nationalskog i östra Oregon minskade avsevärt efter att ett antal bäverdammar hade försvunnit. Det var bäverjägare som skjutit bortemot 600 djur i Silver Creeks källflöden och flera vattendrag torkade ut de följande åren då flödena minskade. Finley menade att grundvattennivåns sänkning var så omfattande att ängsmarker längs vattendragen inte längre var grästäckta vilket resulterade i en förlust av cirka ton växtfoder. Längre nedströms fanns inte längre tillgång till vatten för bevattning av jordbruksmarken vilket ledde till ännu större ekonomiska förluster. I östra Oregon såg man att grundvattennivåerna i anslutning till en bäverdamm var betydligt högre jämfört med de sträckor som saknade bäverdammar, vilket enligt Lowry (1993) ledde till att dammar ökar grundvattenytan i kantzonen upp till omkring 50 meter från själva dammen. Konstruktioner byggda av människan har visat på liknande resultat. Till exempel visade Brown (1963) att mindre sjöar och dammar som bildats på sandiga jordarter möjliggjorde snabb infiltration av högflöden som i sin tur påverkade tidigare temporära vattenflöden till att bli mer stabila och kontinuerliga. På ett annat ställe i British Columbia kunde man visa att en mindre regleringsdamm knappt större än en normalstor bäverdamm, kunde användas för att hålla kvar överflödsvatten och högflöden i den 27 hektar stora konstgjorda damm som bidrog till att vattendraget nedströms inte torkade ut under hela sommaren (Wood 1997). I ytterligare studier från den Nordamerikanska kontinenten har man sett att fleråriga och kontinuerliga flöden har utvecklats i nedströms liggande partier som tidigare bara hade temporära flöden, då man installerade 132 mindre regleringsdammar (DeBano 1984). Man hade även observerat spår av äldre bäverdammar där man anlade de nya artificiella konstruktionerna och efter omkring 14 år från att projektet hade börjat observerade man att bävrar återkoloniserade vissa delar av vattensystemet som höll vatten året runt (Stabler 1985). Stabler kunde även notera att tidigare arbeten med installation av dessa mindre flödesreglerande dammar i andra vattendrag hade lett till att vattendra- 23

24 gen återfått ett stabilare året-runt-flöde och att man kunde konstatera att man lyckats återfå sådana flöden som återigen kunde hysa självreproducerande öringbestånd. I jämförelser av hur stor betydelse själva volymen av dammarna har i relation till de omgivande jordarternas lagringskapacitet för att förhindra att ett vattendrag torkar ut, har man sett att själva vattenvolymen i dammarna tycks ha en mindre betydelse än de omgivande jordarternas förmåga att lagra vatten som stora underjordiska vattenmagasin (Dunne & Leopold 1978; Lowry 1993). Huruvida en serie av bäverdammar kan bidra till att fylla på detta underjordiska vattenmagasin och hur tillgängligt detta vatten är för att förse vattendrag med vatten under sommarens lågvattenflöden bestäms främst av läget och de hydrauliska flödena i underjorden inom ett avrinningsområde. I finkornigare jordar tar det längre tid att fylla på vattenmagasinen men det tar också längre tid att tömma dem jämfört med mer genomsläppliga jordarter som fylls på och töms snabbare (Pollock m.fl. 2003).. Bild 7. En nyetablering av en bäverdamm höjde grundvattenytan och vattnet steg cirka en meter från normal vattennivå vilket skapar helt nya våtmarksmiljöer ibland med höga inslag av al. Foto Johan Törnblom 24

25 Bäverlandskapet Figur 1. Var det så här våra skogslandskap en gång såg ut eller är det så här det ska se ut i ett avrinningsområde med god ekologisk status? Här finns ett naturligt högt lövinslag, olikåldrig skog, brand och översvämningssuccessioner, rikligt med död ved på land och i vatten, intakta och odikade våtmarker och utströmningsområden och en bäverdamm var hundrade meter och orensade vattendrag. Illustration Martin Holmer. 25

26 Produktionslandskapet Figur 2. Dagens trakthyggesbruk dominerar det svenska skogslandskapet och präglas av omfattande dikningsverksamhet, skogsbilvägar, markberedning, flottledsrensning, dränering och vattenreglering tillsammans med en likåldrig skog som domineras av gran och tall. Hur påverkar detta produktionslandskap vattnets ekologiska status? Illustration Martin Holmer. 26

27 Bävern - en nyckelart? Nyckelarter eller så kallade keystone species är arter som ofta har en stor ekologisk betydelse, ofta större än vad deras förekomst eller antal antyder. Ofta är de inte ens hotade eller rödlistade (d.v.s. finns upptagen på någon rödlista över utrotningshotade djur). Ett exempel på en sådan art är spillkråkan som är den enda hackspetten som hackar ut stora bohål till arter som mård, ekorre, kaja, knipa, skogsduva, pärluggla och hökuggla. Spillkråkan är alltså ett exempel på en art som skapar viktiga livsmiljöer som många andra arter är beroende av. Olika arter i ett landskap eller inom ett avrinningsområde har mer eller mindre överlappande krav på livsmiljöns kvalitet och populationernas areal. Inom de områden där livsvillkoren för mycket krävande arter är tillgodosedda, kan flera andra arters livsmiljöer gynnas betydligt. En paraplyart är en krävande art vars bevarande ger skydd åt flera arter med liknande kvalitativa krav på livsmiljöer. Paraplyartsbegreppet har föreslagits som ett verktyg som kan underlätta naturvårdsarbetet i skogen och föreslås nu ligga till grund för ett tillvägagångssätt för att arbeta med arter inom hela avrinningsområden (Törnblom 2006; Törnblom m.fl. 2006; 2007). Bild 7 & 8. Bäverdammar i Karpaterna i sydöstra Polen. En miljö där även svart stork trivs. Den svarta storken är en art som gärna häckar i vida, sanka skogsmarker, helst i högåldrig barrblandskog genomfluten av åar eller med insprängda kärr och myrar. På 1930-talet upphörde den svarta storken att häcka i Sverige vilket man tror till stor del var en konsekvens av den omfattande diknings och markavvattningsverksamheten. Foto: Johan Törnblom. Bävern är en i naturlandskapet ytterst viktig art, som med sitt dammbyggande i mindre vattendrag både skapar små produktiva våtmarker och ansamlingar av med grövre död ved. Det verkar troligt att hundratals arter var beroende av bävern i naturlandskapen, men något sådant referenslandskap finns inte kvar att studera i Syd- eller i delar av Mellansverige. Fortfarande är bäverns ekologiska betydelse i Götaland ganska obetydlig i jämförelse med delar av Svealand och Norrland där den spelar en viss roll (Niklasson & Nilsson 2005). Kunskapen om bävern som nyckelart i Sverige är dock fortfarande något 27

28 begränsad, men erfarenhet från bland annat Lettland visar på stora ekologiska effekter. Det har visat sig att de småvatten som bäverns dämningar skapat är viktig för många arter i Lettland som till exempel svart stork. Det mänskliga minnet är kort och därför glömmer vi ofta bort hur viktig bävern var innan den utrotades av människan i Sverige. Ännu sämre är minnet eller kunskapen om hur landskapet såg ut innan vi ens börjat jaga bävern, alltså när den fortfarande levde kvar i livskraftiga populationer över hela landet för en sådär år sedan. När bävern lever vid bäckar och mindre åar anlägger den dämmen som gör att det bildas små våtmarker ovanför dessa dämmen. Direkt efter att dämmena byggts dödas många träd av det höga vattenståndet vilket främst drabbar granen som inte överlever en längre överdämning. Vid riklig förekomst av bäver fälls flertalet lövträd nära vattnet och när födoresurserna uttömts överges området för en tid. Eftersom bävern lever på kvistar och grenar lämnar den efter sig de grövre dimensionerna. Utbudet av substrat för vedlevande arter blir därför stort vid en bäverdamm. Efter en tid, när fördämningen inte längre underhålls, öppnar det strömmande vattnet upp fördämningen och högörter och lövträd kan åter etablera det tidigare uppdämda området. Närmast öppet vatten skapas en zon där olika Salix-arter kan etablera sig och expandera. På torrare marker kan al, överleva och där innanför en lövdominerad blandskog med asp, björk, ask, ek och tall. Det sker alltså en dynamisk förändring över tiden som styrs av bävern. Studier i Nordamerika har visat att bäverns dämningar kan påverka en mycket stor andel av ett flackt naturlandskap. 28

29 Figur 3. Ett antal terrestra, akvatiska och semiakvatiska paraplyarter kan kanske hjälpa oss förstå hur vi bästa ska kunna förvalta och sköta ett landskap ur ett avrinningsområdes-perspektiv på kort och lång sikt där ambitionen är att återskapa strukturer, livsmiljöer och processer som kan göra det möjligt att återigen få tillbaka arter som på ett eller annat sätt genom historien försvunnit på grund av mänsklig påverkan. Illustration: Martin Holmer. 29

30 Då bävern dämmer upp ett vattendrag förändras förutsättningarna för vattenväxterna, en del missgynnas och försvinner medan flera nya arter som gynnas tillkommer. Utvecklingen av olika växtsamhällen (makrofytsuccession) kan delas in i 3 stadier: 1. Tidig succession 2. Mellansuccession 3. Sen succession Växtsamhällens olika successionsstadier 1) Tidig succession år 1 10 Arter som sprider sig lätt och är snabba kolonisatörer är typiska flytande vattenväxter såsom andmatväxter och bläddror eller lätt rotade vattenväxter såsom särvväxter och lånkeväxter. Dessa makrofyters funktion startar direkt vid ankomst eftersom de tar upp näring direkt från vattnet. Hela individer av dessa arter kan transporteras med hjälp av vadar- och sjöfåglar. Smalbladiga nateväxter sprider sig också otroligt snabbt och koloniserar störda områden. 2) Mellansuccession år Dammar i denna fas innehåller en rik kombination av både undervattensväxter och flytande makrofytarter. I vissa dammar ersätts undervattensväxterna gradvis av flytbladsväxter. Då dessa arter konkurrerar om ljus kan resultatet bli en dominans av flytbladsväxter i de grunda delarna av dammen och dominans av undervattensväxter på djupare vatten. Anledningen till att vit och gul näckros etablerar sig på ett senare stadium beror på att de är stora och har svårare att sprida sig från damm till damm på långa avstånd. Bild 9. Foto Johan Törnblom. Bild 10. Foto Johan Törnblom. 30

31 3) Sen succession år >40 I senare successionsstadier spelar konkurrensen om resurser och andra interaktioner mellan arter en större roll i växtsamhällets utveckling. En tät vegetation av näckrosväxter kan begränsa tillväxten hos undervattensväxter genom beskuggning. De arter som klarar sig bäst är de som inte kräver så mycket ljus. Herbivori spelar troligen också en viss roll i makrofytsammansättningen i bäverdammar, speciellt de som befinner sig i ett senare stadium, då herbivorerna ofta väljer sin föda selektivt. Därigenom kan arter gynnas som inte utgör favoritfödan (Ray m.fl. 2001). Bild 11. Foto Erik Degerman. Plankton Ökad näringstillgång i vattendrag med bäver ökar primärproduktionen av växtplankton (Collen & Gibson 2001). Detta kan i sin tur ge effekter på djurplankton som lever av växtplankton. En rysk studie visar att biomassan av djurplankton ökade vid etablering av en bäverdamm då produktiviteten i systemet ökade. Variationen av djurplankton ökar i och nedströms dammen. Efter en tid blir djurplanktonfaunan mer specifik och påminner om den i ett näringsrikt vatten. Evertebrater I och med förändringen från strömmande till stillastående förhållanden ökar sedimentering och omsättning av näringsämnen som gynnar flera ryggradslösa djur (s.k. evertebrater) som lever i stilla vatten. Nordamerikanska undersökningar visar att strömvattenlevande organismgrupper som dagsländor, bäcksländor och nattsländor minskar medan organismer som glattmask, fjädermygglarver, musslor, trollsländor och iglar som är typiska i stilla vattenmiljöer ökade. En motsvarande finsk undersökning visade att antalet vattengråsuggor och fjädermygglarver dominerade medan man i mindre svenska skogsvattendrag såg att dykarbaggar, dagsländor och buksimmare dominerade i bäverdammarna (Rosell & Pedersen 1999). Död ved och växtdelar som bävern lämnar efter sig ger mat, gömställen och på det hela taget en stor variation av olika livsmiljöer. Speciellt dammkonstruktionen har visat sig vara viktig för flera arter. I synnerhet gynnas filtrerare av den ökade ansamlingen av sediment och de stora skillnaderna i vattenhastighet i anslutning till konstruktionen. Den sammanlagda yta som består av ved inuti dammkonstruktionen är mycket större jämfört med grenar och annat trämaterial som vanligtvis utgör substrat för dessa evertebrater. I en undersökning av en bäverdamm fann man att antalet arter var nästan dubbelt så stort i dammkonstruktionen jämfört med i själva dammen och anslutande bäck. Även biomassan var större i dammkonstruktionen (Rolauffs m.fl. 2001). Även predatorer som 31

32 sävsländor ökade i anslutning till dammen och i dammen ökade bottenfaunans täthet (Collen & Gibson 2001, Rosell & Pedersen 1999). Fisk Då bävern dämmer ett vattendrag genom att bygga sin dammvall påverkar de strömförhållandena på ett omfattande sätt som kan gynna ett antal olika fiskarter (Murphy m.fl. 1989; Snodgrass & Meffe, 1998). I Sverige har Hägglund och Sjöberg (1999) konstaterat att elritsa och öring är vanliga i bäverdammar och att lake och gädda vanligtvis förekommer mer periodvis. Bäverns aktiviteter i ett skogsbäckssystem påverkar fiskfaunan genom att förändra vattendragets form, strömhastighet och sedimentation. Vid övergången från strömmande till stillastående eller lugnflytande förhållanden minskar strömhastigheten och syrehalten, medan näringsämnen, vattendjup och temperatur ökar. Bäverdammen skapar nya förutsättningar och möjligheter för andra arter att etablera sig och ökar på så vis även antalet arter i bäverdammen (Rosell & Pedersen 1999, Collen & Gibson 2001, Hägglund & Sjöberg 1999). Det finns flera undersökningar om hur kommersiellt viktiga arter som öring påverkas av bäver. Fördämningens minskade syrehalt i själva dammen kan ge sämre levnadsbetingelser för öring som samtidigt kan gynnas av ett ökat bestånd av evertebrater och ökad näringstillgång. Den ökade halten av kväve och fosfor kan ge en snabbare tillväxthastighet. Större öringar kan utnyttja bäverdammen som tillflyktsort under sommaren då vattenståndet är lågt. Dammen kan även användas som övervintringsplats och fungera som rekryteringsområde vilket även gäller andra fiskarter (Hartman & Georén 1987, Rosell & Pedersen 1999, Collen & Gibson, 2001; Hägglund & Sjöberg, 1999). En svensk undersökning om hur fiskfaunan påverkas visade att bäverdammen skapar förutsättningar för arter som vanligtvis inte förekommer i dessa miljöer. Elritsan som är en art som vanligen uppehåller sig i näringsfattiga vattendrags mer lugnflytande avsnitt kan använda de grundare delarna av dammen som yngelkammare. Den högre temperaturen i det stillastående vattnet och det ökade näringsinnehållet är gynnsamma faktorer för främst yngel och unga fiskar men även vuxna individer kan trivas på platsen. Andra arter som gynnas är gäddan som trivs i denna miljö (Hartman & Georén 1987, Hägglund & Sjöberg, 1999). Dammen kan även ha negativa effekter på fiskfaunan. Ägg kan kvävas då syrehalten minskar, dammen kan översvämma viktiga lekplatser och livsbetingelserna kan gynna vissa fiskparasiter (Rosell & Pedersen 1999, Collen & Gibson, 2001). Just att gäddan dyker upp i bäverdammar, eftersom en gynnsam och varm miljö skapas, innebär ofta problem för arter som lätt blir byten. Speciellt öring påverkas om gädda kommer in i dammen. Otaliga studier har visat att förekomst av gädda innebär minskade bestånd av laxfiskar i strömmande vatten (ex. Degerman & Sers 1993), speciellt uttalat blir detta om laxfiskarna tvingas vandra genom lugnflytande områden med gädda (Aarestrup m. fl. 2002; Olsson m. fl. 2001). Vid studier av kustlevande bestånd av havsöring har konstaterats att en damm på i medeltal 151 m längd signifikant minskar populationstätheten av öring uppströms dammen, troligen genom predation från gädda på utvandrande smolt och möjligen på återvandrande lekfisk (pers. komm. Erik Degerman, Fiskeriverket). 32

33 Antal / 100 m2 Hyttingsån i Dalarna (Borlänge) elfiskades åren Sista året hade vägverket dämt en halv meter nedströms för att bygga om en vägkulvert. Dämningen hade bara varit på plats två veckor. Den hade ändå direkta effekter på fiskfaunan eftersom strömlevande arter missgynnades (Figur 4). Bild 12. Bild på elfiskade årsungar av öring fångade nedströms en bäverdamm I Västernorrland. Bäverdammar skapar skydd och goda matplatser för öring genom att det ofta skapas en syrerik och varierad miljö med ett högt inslag av död ved nedströms bäverdämmet. Foto Johan Törnblom. Figur 4. Visar hur en konstgjord damm, i det här fallet en vägkulvert kan påverka fisk faunan i ett vattendrag, Hyttingsån i Dalarna (Degerman opubl.) Stensimpa Bäcknejonöga Gädda Öring Före Efter När dammen försvinner efter kort tid kanske påverkan inte blir så stor, men flera och upprepade dammar kommer att förändra fiskfaunan. Är det då en återgång till naturliga förhållanden däremellan är det oftast inga större problem. 33

34 Efter en jämförelse av fiskfaunan i 38 vattendrag där bäver kommit in i systemet förelåg inte statistiskt signifikanta förändringar av fiskfaunan (observera att elfiskelokalerna inte utgjordes av dammlägen). Antalet fiskarter var oförändrat, liksom mängden öring äldre än årsungar och mängd och förekomst av kräftor. Däremot var det en klar tendens att tätheten av årsungar av öring minskat (medelvärde före bäver 39 öringar/100 m2 och efter bäver 27) medan mängden gädda ökat (medelvärde 0,06 resp 0,20; opublicerat Erik Degerman & Johan Törnblom, data ur Svenskt ElfiskeRegiSter). Det är rimligt att tänka sig att detta beror av att bäverdämmen upp- eller nedströms skapat bra miljöer för gädda som sedan kunnat vandra ut i strömvattensträckor och påverka tätheten av ung öring. Detta är ett litet stickprov och klart var att i enskilda vattendrag förelåg en starkt påverkan, men generellt kan man inte påvisa att bävern skulle inverka signifikant negativt på fiskfaunan. Den ekologiska statusen, bedömd ur fiskfaunan, visade också oförändrade förhållanden. Amfibier Då dammen inte torkar ut under sommaren trivs amfibier i och i anslutning till bäverdammen. Här kan grodor, paddor och salamandrar lägga ägg, finna gömställen och föda. Snoken jagar gärna i dessa våtmarksmiljöer. Fåglar I bäverdammen finns tuvor och andra gömställen som utgör utmärkta häckningslokaler för flera andfåglar som gräsand, kricka och knipa. Även vadare, svanar och gäss trivs i dammen då födotillgången är god speciellt bottenfaunan är viktig för andungarna. Fiskätande fåglar som fiskgjuse, gråhäger och kungsfiskare utnyttjar även de bäverdammen. När bävern fäller träd skapas mycket död ved där insekter samlas som lockar till sig hackspettar. För många rastande fåglar är det viktigt med öppen markyta i skogsområden, därför samlas flera olika arter vid bäverdammen (Rosell & Pedersen 1999). Däggdjur Fladdermöss såsom nordisk fladdermus och vattenfladdermus finner sina jaktmarker i anslutning till den öppna vattenytan som bävern skapar. Andra däggdjur som utnyttjar dammen är mink och utter. Båda utnyttjar bäverns boplats som skydd och barnkammare samt dammens stora födoresurser av fisk, kräftor och groddjur. Uttern utnyttjar även att bävern skapar lufthål i isen och att uttern kan gräva sig in i dammkonstruktionen och få tillgång till vattnet då ett islager ligger på dammen (Collen & Gibson, 2001, Rosell & Pedersen 1999). En ökad näringshalt och ljusinstrålning ökar produktionen av vattenväxter vilka gärna äts av älgen. Hjortdjur och gnagare äter gärna skott och bark från fällda träd och nyproducerade rotskott. Gamla och igensedimenterade dammar ger upphov till bäverängar som ofta utgör välbesökta betesmarker (Hartman & Georén 1987). 34

35 Det finns förvånansvärt lite publicerad information om i vilken utsträckning bäverdammar rent fysiskt hindrar laxfiskars vandringar men någon typ av konsensus har ändå uppstått framförallt bland fiskevårdare om att bävern utgör ett problem för uppvandrande bestånd av laxfisk (Cunjak & Therrien, 1998; Pollock m.fl. 2003). (Det har tidigare nämnts om dammens funktion som ett habitat för gädda vilket ger förhöjd dödlighet genom predation för vandrande ung laxfisk. Här avses mer dammens funktion som ett fysiskt hinder för vandring.) Bild 13. Det är bäverdammar av denna typ som fiskevårdare m.fl. uppfattar som vandringshinder för vandrande bestånd av lax och öring. Oftast dämmer bävern mindre vattendrag varför man kanske kan ana att öringen skulle drabbas hårdare än laxen. Vad man då ofta glömmer bort är att det nästan alltid finns öringar kvar uppströms dammen så risken för att bävern skulle utradera hela öringpopulationer borde vara tämligen liten. Foto Johan Törnblom. Nordamerikanska studier har visat att bäverdammar ofta utgör ett mindre problem för vandrande fisk än man tidigare trott. Man har sett att många arter kan passera bäverdammar men också att de naturligtvis påverkas av de säsongsbundna lågvattenflöden som kan uppstå i samband med olika arters vandringsmönster. Gard (1961) fann i en studie att öring och regnbåge utan några större problem vandrade både upp- och nedströms genom en serie av 14 bäverdammar. Öringen passerade dessa dammar mer frekvent än andra fiskarter och regnbågen uppvisade en större förmåga att passera flera dammar på kort tid. I en annan studie i Gould Creek i Minnesota fann Schlosser (1995) att vandringsbeteendet bland 12 fiskarter nedströms förbi bäverdammar var svagt korre- 35

36 lerat med högre vattenflöden i motsatts till vandringsbeteendet uppströms som skedde utan någon korrelation till vattenflöde, utan gjordes vid olika flödesregimer. Man har även sett att om fisken vandrar på våren är vattenståndet högre och dammen vanligtvis i sämre kondition. Det är då lättare för fisken att hoppa över eller finna sprickor och tunnlar i dammen. Höstvandrande lax kan i vissa fall få problem då vattenflödet minskar och dammkonstruktionen är stabil (Collen & Gibson, 2001). De flesta laxar i Sverige och Norge leker trots allt i större vattendrag som inte riskerar att dämmas upp av bäver, däremot kan öringen drabbas som vandrar i mindre bäckar och vattendrag mellan sjöar och lekområden (Rosell & Pedersen 1999). Samtidigt har lax, öring och flodpärlmussla utvecklats tillsammans med bävern under cirka 8000 år och det finns enligt Polllock m.fl. (2003) inget dokumenterat fall där bäverdammar eller annan bäveraktivitet föranlett att lokala lax-, öring-, eller flodpärlmusselpopulationer försvunnit från ett vattensystem. Det är ett faktum att man fortfarande river bort bäverdammar för att underlätta för laxeller öringuppvandring eller för att man tycker att bävern förstör lekplatser för lax- och öring eller miljön för flodpärlmusslan. Det kan till och med vara så att dessa åtgärder stöds och uppmuntras av våra myndigheter i vissa fall. Ett sådant synsätt är svårt att motivera ur ett ekologiskt perspektiv om det inte gäller mycket exklusiva och sällsynta arter som ur ett nationellt perspektiv närmast skulle kunna handla om Gullspångslaxens överlevnad och tillgång till reproduktionssubstrat. Ett sådant perspektiv tar inte heller hänsyn till arternas historiska utvecklingsscenarion, samexistens eller de naturliga processer och strukturer som bidrar till att arternas infrastrukturer upprätthålls på sikt. Det rör sig då mer om art-optimerande åtgärder där vissa arter ska gynnas på bekostnad av andra av ekonomiska eller sociala skäl. I Nordamerika har man på senare tid börjat anlägga fiskvägar förbi långlivade bäverdammar. Dessa fiskvägar består ofta bara av ett rör genom dammvallen. Det är i sådana sammanhang viktigt att påpeka att röret anläggs så att dammen inte dräneras. Många gånger fokuseras det kanske lite väl mycket på bara laxfisk. Många arter är duktiga på att vandra förbi hinder (även mört och elritsa, ål m.fl.). Problem får dåliga simmare som simpor. En simpa lever hela sitt liv inom 300 m. När de kläcks driftar de nedströms. Efter att ha blivit könsmogen (3-4 år) återvandrar simpan till ursprungsplatsen. Skulle en bäver då hunnit etablera en damm däremellan så är det klart att simpbestånd och även andra organismer påverkas. 36

37 Det svenska landskapet har förändrats sedan bävern en gång var lika vanlig som nu. Stränder har bebyggts, lands- och järnvägar har dragits fram i landskapet, och större landytor har odlats upp. Detta gör även att vår civilisation och infrastruktur har blivit känslig för när bävern dämmer upp sjösystem, översvämmar mark, underminerar vägbankar, och fäller värdefulla lövträd. Saken blir än mer komplicerad då arten i vissa län är fridlyst och att man då faktiskt inte kan eller får göra så mycket åt problemet. I vissa fall har man lyckats att fånga in och flytta på djuren. Dock är flyttning inte alltid en garanti för att man slipper bäver. Då området i sig en gång visat sig lämpligt för bäver, så är det troligt att nya bävrar kommer dit i stället för de som man flyttat på. I England diskuterar man nu inplantering av bävern, och har långt framskridna planer. Det måste betraktas som en stor utmaning då förutsättningarna för att bävern skall kunna leva i harmoni med människan, har förändrats så markant sedan den ingick som en naturlig del av landskapet. I det engelska kulturlandskapet är det speciellt intressant eftersom bävern utrotades tidigt, redan på 1100-talet. Den svenska bäverpopulationens kraftiga tillväxt under 1900-talet har inneburit att konflikter med mänskliga aktiviteter ökar. Det är i huvudsak tre av bäverns beteenden som orsakar dessa problem: Dämning Trädfällning Grävning Dämning leder till översvämningar och beroende på bäversdammens placering kan de göra mer eller mindre skada. Vanligast är det att skogsmark översvämmas, men det händer också att avloppsledningar, betesmark, golfbanor, vägar och järnvägar översvämmas. De två sistnämnda fallen kan härledas till bävrarnas förmåga att sätta igen kulvertar och vägtrummor. Normalt stiger vattenståndet med cm vid ett dammbygge men det kan i extrema fall röra sig om 1 meter. En undersökning från Jämtland visar att en bäverkoloni i medeltal översvämmar ett hektar land (Rosell & Pedersen 1999). Bävern kan också orsaka skador för markägaren i skogen genom trädfällning. Det rör sig till största del om lövträd. Trädfällning kan naturligtvis även orsaka annan skada om de fälls över elledningar, vägar och järnvägar. Det händer också att bävrar fäller frukt- och prydnadsträd i trädgårdar (Hartman & Georén 1987). Bävrarnas grävbeteende kan orsaka kraftiga skador om det praktiseras på platser som ur ett mänskligt perspektiv kan uppfattas som olämpliga. Gångsystemen kan ibland vara hundratals meter långa och underminera vägar och jordbruksmark. Det kan resultera i skador både på fordon och kreatur (Rosell & Pedersen 1999). 37

38 Bild 14. När markägaren fått nog av bäverns dämmen och tröttnat på att granarna står och dör intill river han dammen och när inte det har hjälpt har han satt in ett rör i själva dammkonstruktionen för att sänka dammens vattenyta. Bävern tröttnade och flyttade längre nedströms och dämde upp än mer än vad denna damm förmådde. Foto: Johan Törnblom. De flesta vattendrag är idag påverkade av människan i någon form antingen de är rätade, kulverterade eller utdikade, vilket ökar den lokala transporten av finsediment och den totala transporten av näringsämnen till sjöar och hav. Det svenska skogsbruket har dessutom under hela 1900-talet gynnat barrskog på bekostnad av lövskog i tillrinningsområdet. En komplex frågeställning som diskuterats livligt under lång tid är huruvida olika trädslag påverkar markens syra-basstatus. I Skogsstyrelsens Rapport 2 (Nilsson m.fl. 2007) har man använt Riksskogstaxeringens och Ståndortstaxeringens stora datamaterial från perioden Man konstaterar där att trädslagets inverkan syntes tydligast i humuslagret och att lövbestånd, där lövträdsandelen var lika med eller större än 6/10 av grundytan, hade ett signifikant högre ph-värde och basmättnadsgrad jämfört med rena gran- och tallbestånd. De rena tallbestånden hade dessutom signifikant lägre ph-värde i humuslagret än rena granbestånd. Denna kunskap är inte helt oviktig när det gäller skogsskötsel, återskapande av lövskog och produktionsmål ur ett avrinningsområdesperspektiv om man ska följa vad som står i EU: s Ramdirektiv för vatten. I detta sammanhang intar bävern inte bara en eko-ingenjörens tjänst genom att den levererar ekosystemtjänster med sin förmåga att bygga och dämma, den är även en art som skapar förutsättningar för lövskog intill vattendraget och inom dess tillrinningsområde genom översvämning. För att behålla en god ekologisk status inom ett avrinningsområde kan det komma att vara nödvändigt att införa restriktioner om hur mycket löv proportionellt sett som behövs relaterat till ståndort och berggrund samt avrinningsområdets storlek och hur gamla dessa lövskogar måste vara för att tillgodose både terrestra och akvatiska naturvärden, arter, ekosystem och ekosystemtjänster från ett landskapsperspektiv. 38

39 Bävern fyller otvivelaktigt en viktig ekologisk funktion eftersom den skapar, modifierar och upprätthåller ett nätverk av olika livsmiljöer och biotoper. Detta leder till att mångfald och variation i och runt vattendragen. När vattennivån höjs ställs träd under vatten och dör. Död ved är en bristvara i svenska skogar och vattendrag. Bäverns aktivitet bidrar därför till att skapa livsutrymme för en rad sällsynta och hotade arter. Uppdämningen av vattnet bidrar till att skapa en varierad och rik miljö som gynnar ett flertal olika organismgrupper inte minst öring som man har sett både ökar i täthet och frekvens och som dessutom blir större när det finns mer död ved i vattendragen (Degerman m.fl. 2004). När bävern har övergett dammen och vattennivån sjunker bildas näringsrika bäverängar. Öppna ytor i skogen är sällsynta och de artrika bäverängarna räknas därför som nyckelbiotoper. Bäverns förmåga att omforma landskapet gör den till en viktig naturvårdare. Detta förstärks av att flera av naturvårdsverkets miljömål kan kopplas till bäverns aktivitet. Av dessa är Levande sjöar och vattendrag, Levande skogar och Myllrande våtmarker särskilt framträdande. Bävern i Sverige går en intressant framtid till mötes. Konflikter mellan människa och bäver ökar när bävern sprider sig till nya och mer tätbebyggda områden. Jakt på bäver blir allt mer populärt men utgör idag knappast något hot mot bäverstammen. En större fara för beståndet är kanske den snäva genetiska bas som den svenska bäverpopulationen vilar på, vilken riskerar att göra den känslig för sjukdomar och snabba miljöförändringar. Vissa farhågor har uttryckts över att det finska beståndet av den konkurrensstarka nordamerikanska bävern så småningom kan bli ett hot mot det svenska bäverbeståndet. Men, frågan är hur allmänheten uppfattar bävern och dess roll i det svenska landskapet? Finns det redan nu för mycket bäver och är den verkligen farlig för människan? Är det största hotet mot bävern det likriktade svenska skogsbruket som gynnat barrskog på bekostnad av lövskog? Eller, kan vi kanske lära oss sköta landskapet utifrån ett avrinningsområdesperspektiv med god vattenhushållning och ett långsiktigt naturresursutnyttjande genom att studera bävern och dess betydelse i det svenska skogslandskapet? Bävern, den förste skogsmästaren! 39

40 Den omfattande jakten tillsammans med rivningsåtgärder av bäverdammar i mindre och medelstora vattendrag i större delen av den norra delen av halvklotet har orsakat omfattande förändringar vad det gäller vattendragens hydrologi och geomorfologi som har resulterat i en dramatisk förändring av olika växt- och djursamhällen inom våra avrinningsområden. Det faktum att bävern bygger sina dammar i små vattendrag gör att dess närvaro bildar långsamt strömmande djuphöljor i avsnitt av vattendragen som annars proportionellt sett skulle ha ett mycket litet inslag av denna typ av livsmiljö. Denna dynamiska och speciella biotop gör det möjligt för ett antal olika fiskarter att ta sig högre upp i ett vattensystem till delar inom ett avrinningsområde som tidigare inte skulle kunna härbärgera dessa arter. Närvaron av bäverdammar skapar ofta, men inte alltid, fiskmiljöer som är mer produktiva och varierade än om det inte skulle finnas några bäverdammar alls. Man har även kunnat konstatera att vissa laxfiskar är beroende av denna livsmiljö och att en förlust av bävern skulle medföra att dessa populationer påverkades negativt. Vissa studier hävdar att bäverdammar kan återskapa kontinuerliga och fleråriga flöden i vattendrag som tidigare periodvis torkat ut under vissa tider på året. Dessa påståenden har fortfarande inte kunnat styrkas vetenskapligt och man har ännu inte lyckats visa hur denna omtransformering skulle gå till. Uppskattningar på hur mycket bäverdammar kan påverka återbildningen av grundvatten beror till stor del på de hydrologiska och geologiska förhållandena i den omgivande marken. Dämmen byggda av människan av samma storleksordning som bäverdammar har visat sig kunna påverka flödesregimerna i ett antal vattendrag och stödjer delvis denna hypotes om att även bäverdammar kan påverka befintliga flödesregimer. Flera observationer har gjorts på den Nordamerikanska kontinenten av vattendrag med periodvis torrläggning som återfått kontinuerliga och fleråriga flöden då bäver återkoloniserat vattendragen igen. Därmed finns vissa förhoppningar om att i vissa mindre vattendrag som idag regelbundet torkar ut, på sikt skulle kunna få ett kontinuerligt flöde då bävern hittar tillbaka. Flera observationer av omfattande ansamlingar av sedimentdeponier i bäverdammar har stärkt hypotesen om att bäverdammar som är aktivt underhållna under längre tidsperioder på ett omfattande sätt kan förändra avrinningsområdets och vattendragets morfologi. Man har konstaterat att det finns en underskattad potential vad det gäller sedimentretention i bäverdammar. Det finns även en hel del bevis som pekar på att de omfattande sedimenttransporter som sker i många av världens mindre vattendrag idag kan ha sitt ursprung i att man en gång utrotade bävern och tog bort bäverdammarna. De historiska uppgifter som man tagit del av och de spår man kan se rörande vattendragens erosionsproblematik har visat att bävern en gång i tiden med största sannolikhet nyttjade dessa livsmiljöer i en utsträckning som idag kan vara svår att föreställa sig. Det är inte otroligt att de hydrologiska, geomorfologiska och biologiska effekterna samverkat och gett upphov till kumulativa effekter som faktiskt ännu idag påverkar flora och fauna på ett omfattande sätt i många av norra halvklotets mindre vattendrag. 40

41 Sammanfattningsvis kan man konstatera att det fortfarande saknas studier av hela avrinningsområden där man mäter effekterna av restaurerade bäverdammar utifrån en kontext av historiska dammtätheter och bäverpopulationer. Det är en typ av kunskap som behövs för en större förståelse för hur våra strömvattensystem har fungerat. Det kan också öppna upp för mer innovativa och storskaliga restaureringsstrategier som täcker in hela avrinningsområden i enlighet med EU: s vattendirektiv om att försöka erhålla god ekologisk vattenstatus. Idag bedrivs naturvårdsarbetet i vattenmiljöer i huvudsak mer objektsfixerat där art- och habitatoptimerande naturvårdsåtgärder sätts in. Men för att veta vad god ekologisk vattenstatus är och vilka referenstillstånd vi talar om måste vi först blicka tillbaka på vår egen historia och förstå den för att först då kanske förstå vart vi är på väg (Wohl, 2001). Till Erik Degerman samt Karin Ullvén för synpunkter, kommentarer och tillägg. 41

42 Aarestrup, K., Nielsen, C. & Koed, A Net ground speed of downstream migrating radio-tagged Atlantic salmon (Salmo salar L.) and brown trout (Salmo trutta L.) smolts in relation to environmental factors. Hydrobiologia 483: Aleksiuk, M The seasonal food regime of arctic beavers. Ecology 51: Bergerud, A. T., Kolenosky, G. B. & Miller, D. R Population dynamics of Newfoundland beaver. Canadian Journal of Zoology 55: Bjärvall, A. & Ullström, S Däggdjur, alla Europas arter. Wahlström & Widstrand. Brown, J. B The role of geology in a unified conservation program, Flat Top Ranch, Bosque County, Texas. Baylor Geological Studies Bulletin 5:1-29. Clive, G.J., Lawton, J.H. & Shackak, M., Organisms as ecosystem enineers. OIKOS 69(3), pp Collen, P. & Gibson, R.J The general ecology of beavers (Castor spp.), as related to their influence on stream ecosystems and riparian habitats, and the subsequent effects on fish- a rewiew. Rewiews in Fish Biology and Fisheries 10: Cunjak, R. A. & Therrien, J Inter-stage survival of wild juvenile Atlantic salmon, Salmo salar L. Fisheries Management and Ecology 5: Dalke, P. D The beaver in Missouri. Missouri Conservationist 8:1-3. Degerman, E. & Sers, B A study of interactions of fish species in streams using survey data and the PCA-Hyperspace technique. Nord. J. Freshw. Res., Drottningholm, 68:5-13. Degerman, E., Sers, B., Törnblom, J. & Angelstam, P Large woody debris and brown trout in small forest streams towards targets for assessment and management of riparian landscapes. Ecological Bulletins 51, Dunne, T. & Leopold, L. B Water in environmental planning. Freeman, New York. Finley, W. L Beaver conserver of soil and water. Transactions of the American Wildlife Conference 2: Ganzhorn, J.U. & Harthun, M Food selection by beavers (Castor fiber albicus) in relation to plant chemicals and possible effects of flooding on food quality. Journal of zoology London 251 (3): Gard, R Effects of beaver on trout in Sagehen Creek, California. Journal of Wildlife Management 25: Gurnell, A. M The hydrogeomorphological effects of beaver dam-building activity. Progress in Physical Geography 22: Halley, D. J. & Rosell, F The beaver s reconquest of Eurasia: status, population development and management of a conservation success. Mammalian Reviews 32: Hartman, A. & Georén B Lär känna bävern. Svenska jägareförbundet. Hartman, G Long-term population development of a reintroduced beaver (Castor fiber) population in Sweden. Conservation Biology 8:

43 Histol, T., Summerdiet of beavers Castor fiber in some small lakes in Vennesla Vest Agder Norway. Fauna-Oslo, 42 (3) Hoffman, H Däggdjur. Bonniers. Howard, R. J., & Larson, J. S A stream habitat classification system for beaver. Journal of Wildlife Management 49: Hägglund, Å. & Sjöberg, G., Effects of beaver dams on the fish fauna of forest streams. Forest Ecology and Management 115: Jaksic, F. M., Iritarte, J. A., Jimenez, J. E. & Martinez, D. R Invaders without frontiers: cross-border invasions of exotic animals. Biological Invasions 4: Johnston, C. A., & Naiman, R. J Aquatic patch creation in relation to beaver population trends. Ecology 71: Karr, J. R. & Chu, E. W Restoring life in running waters: better biological monitoring. Island Press. Kryloy, A.V., Activity of beavers as an ecological factor affecting the zooplankton of small rivers. Ekologiya - Moscow 5: Lowry, M. M Groundwater elevations and temperature adjacent to a beaver pond in central Oregon. Master s thesis. Oregon State University. Corvallis. McCall, T. C., Hodgman, P., Diefenbach, & Owen, R. B Beaver populations and their relation to wetland habitat and breeding water fowl in Maine, Wetlands 16: Macdonald, D.W. (ed.) Gnagarna. Bonnier Fakta. Macdonald, D. W.& Barret, P Mammals of Brittain and Europe. Collins; New edition. Macdonald, D. W., Tattersall, F. H., Brown, E. D. & Balharry, D Reintroducing the European beaver to Britain: nostalgic meddling or restoring biodiversity? Mammalian Reviews 25: Mackie, R. S Trading beyond the mountains. UBC Press, Vancouver. Margolis, B.E., Castro, M.S. & Raesly, R.L The impact of beaver impoundments on the water chemistry of two Appalachian streams. Can. J. Fish. Aquat. Sci. 58: Murphy, M. L.,Heifetz, J., Thedinga, J. F., Johnson, S. W. & Koski, K. V Habitat utilization by juvenile Pacific salmon (Oncorhynchus) in the glacial Taku River, Southeast Alaska. Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences 46: Naiman, R.J., Melillo, J.M. & Hobbie, J.E Ecosystem alteration of boreal forest streams by beaver (Castor canadensis). Ecology, 67(5), pp Naiman, R. J., Johnston, C. A., & Kelley, J. C Alteration of North American streams by beaver. BioScience 38: Naiman, R.J., Pinay, G. Johnston, C.A., & Pastor, J Beaver influences on the longterm biogeochemical characteristics of boreal forest drainage networks. Ecology-Temple, 75 (4) Naturhistoriska riksmuseets hemsida aggdjur/baver.273.html 43

44 Nikanorov, A.S., Pogrebov, V.B. & Ryabova, V.N., Zooplankton distribution in a stream inhabited by beavers Castor fiber L. Vestnik Leningradskogo Universiteta Biologiya 3: Niklasson, M & Nilsson, S. G Skogsdynamik och arters bevarande. Studentlitteratur. Nilsson, T., Johansson, M-B. & Nilsson, Å Trädslagens betydelse för markens syra-basstatus resultat från Ståndortskarteringen. Rapport 2, Skogsstyrelsen. Nolet, B. A. & Rosell, F Comeback of the beaver Castor fiber: an overview of old and new conservation problems. Biological Conservation 83: Olsson, C. I., Greenberg, L. A. & Eklöv, A Effect of an artificial pond on migrating brown trout smolts. North American Journal of Fisheries Management 21, Pollock, M. M., Naiman, R. J., Erickson, H. E., Johnston, C. A., Pastor, J. & Pinay, G Beavers as engineers: influences on biotic and Abiotic characteristics of drainage basins. pp I C. G. Jones & J. H. Lawton (eds). Linking species to ecosystems. Chapman and Hall. New York. Pollock, M. M., Heim, M. & Werner, D Hydrologic and geomorphic effects of beaver dams and their influence on fishes. pp in S,. V. Gregory, K. L. Boyer & A. M. Gurnell, Editors. The ecology and management of wood in world rivers. American Fisheries Society. Symposium 37, Bethesda, Maryland. Rea, A.M Once a river: birdlife and habitat change on the Middle Gila. University of Arizona Press, Tucson. Ray, A.M., Rebertus, A.J. & Ray, H.L., Macrophyte succession in Minnesota beaver ponds. Canadian J. of Botany, 79 (4) Rolauffs, P., Hering, D. & Lohse, S Composition, invertebrate community and productivity of a beaver dam in comparison to other stream habitat types. Hydrobiologia 459: Rosell, F., Pedersen K.V Bever. Landbruksforlaget. Schmitz, A Däggdjuren i Sverige. Bokförlaget Signum. Schlosser, I. J Dispersal, boundary processes, and trophic-level interactions in streams adjacent to beaver ponds. Ecology 76: Seton, E. T Lives of game animals. Doubleday, Doran and Co., Inc., Garden City, New York. Snoddgrass, J. W. & Meffe, G. K Influence of beavers on stream fish assemblages: effects of pond age and watershed position. Ecology 79: Stabler, D. F Increasing summer flows in small streams through management of riparian areas and adjacent vegetation a synthesis. USDA Forest Service General Technical Report RM 120: , Fort Collins, Colorado. Stoddard, J. L., Larsen, D. P., Hawkins, C. P., Johnson, R. K. & Norris, R. H Setting expectations for the ecological conditions of streams: the concept of reference conditions. Ecological Applications, 16(4): Tappe, D. T The status of beavers in California. State of California Departement of Natural Resources Division of Fish and Game. Game Bulletin 3:1-60. Törnblom, J Tools for assessment, planning and management of ecological sustainability in riverine landscapes a critical evaluation. Rapport nr , Introduktionsuppsats vid Vattenbruksinstitutionen i Umeå. 44

45 Törnblom, J. Angelstam, P., Degerman, E., Henrikson, L. & Andersson, K Behovet av TerrAkvatisk bristanalys i skogslandskapet. Fakta skog nr 7, Sveriges Lantbruksuniversitet. Voigt, D. D., Kolewosky, G. B. & Pimlott, D. H Changes in summer food of wolves in central Ontario. Journal of Wildlife Management 40: Wilen, B. O., MacConnel, B. P. & Mader, D. L The effects of beaver activity on water quality and quantity. Proceedings of the Society of American Foresters: Wilsson, L., Bäver. Hundskolan i Sollefteå AB. Wohl, E. E Virtual Rivers: lessons from the mountain rivers of the Colorado front range. Yale University Press. Wood, J. A Augmenting minimum stream flows in sediment deposition reaches. Kap. 14 i P. Slaney & D. Zaldokas (eds.). Fish habitat rehabilitation procedures. Ministry of Environment, Lands and Parks, Watershed Restoration Program, Vancouver. Wright, J.P., Jones, C.G. & Flecker, A.S An ecosystem engineer, the beaver, increases species richness at the landscape level. Oecologia Zharkov, I. V. & Solokov, V. E The European beaver in the Soviet Union. Acta Theriologica 12: Zurowski, W. & Kasperczyk, B Characteristics of European beaver population in the Suwalski lake land. Acta Theriologica 13: Zurowski, W. & Wirgiliusz., Building activity of beavers. Acta theriologica 37(4):

46 Inom projekt Levande Skogsvatten samt närstående projekt har följande rapporter publicerats. Dessa kan beställas från WWF eller hämtas som pdf-filer på Bergengren, J., Engblom, E., Göthe, L., Henrikson, L., Lingdell, P-E., Norrgrann, O. & Söderberg, H Skogsälven Varzuga ett urvatten på Kolahalvön. Degerman, E., Henrikson, L., Lingdell, P-E. & Weibull, H Indikatorer på naturvärde i skogsvattendrag mossor, bottenfauna, fisk och biotopegenskaper. Mossberg, P Mandibler av dagsländan Ephemera vulgata som försurningsindikator. Degerman, E., Halldén, A. & Törnblom Död ved i vattendrag. Effekten av skogsålder och naturlig skyddszon på mängd död ved. Zinko, U Strandzoner längs skogsvattendrag. Bergengren, J. & Törnblom, J Återintroduktion av flodpärlmussla. Uppföljning av utplantering av glochidieinfekterad öring i Hyttkvarnsån. Degerman, E., Magnusson, K. & Sers, B Fisk i skogsbäckar. Degerman, E., Näslund, I. & Sers, B Fiskbeståndens utveckling i skogsbäckar i Norrlands inland. Bisther, M Utter i Pite älvs avrinningsområde inventering Bisther, M. & Roos, A Uttern i Sverige Bergman, P., Bleckert, S., Degerman, E. & Henrikson, L UNK Urvatten, Naturvatten, Kulturvatten. Vartia, K De sydsvenska öppna mossarna växer igen. Lingdell, P-E. & Engblom, E Småkryp i skogsvattendrag. Lingdell, P-E. & Engblom, E Bottenfaunan i Pite älvs avrinningsområde. Data från 58 prov Lindström, M. & Törnblom, J Attityder till Pite älv och till omgivningen kring älven. Olsson, J Skogssektorn och skogliga vattenekosystem - En undersökning av attityder, informationsspridning och kunskap. Olsson, J Hänsyn till skogsvattendrag En fallstudie. Setterberg, M Landskapet och bottenfaunan Exempel från små bäckar i Västsverige. Törnblom, J. & Henrikson, L Bävern avrinningsområdets skogsmästare. Österling, M Grumlingens och sedimentationens källor och ekologiska effekter i vattendrag. Nilsson, C. & Carlborg, E Vandringsfisk och dammar inom Östersjöns avrinningsområde. Nilsson, C. & Carlborg, E Dams and migratory fish in the Baltic Sea catchment. 46

47 Henrikson, L. & Petersson, P Bör vi lägga igen skogsdiken för att återskapa våtmark? Ur: Wiklander, G. & Strömgren, M. (red.), Markdagen Forskningsnytt om mark. Rapporter i skogsekologi och skoglig marklära 92. SLU, Institutionen för skoglig marklära, Uppsala. ISSN ISRN SLU-SKOMA-R-92-SE. Henrikson, L. & von Proschwitz, T Bisam en växtätare med smak för musslor. Fauna och Flora 101(3): 2 7. Henrikson, L. & Vartia, K Öppna mossar växer igen i Sydsverige. Fauna och Flora 101(3):

48 WWF är verksamt i över 100 länder på 5 kontinenter. WWF grundades 1961 i Schweiz. Det svenska kontoret öppnades För mer information, besök vår hemsida på wwf.se WWF har fler än fem miljoner supportrar varav i Sverige. Världsnaturfonden WWF, Ulriksdals Slott, Solna. Tel , info@wwf.se, plusgiro , bankgiro Foto: NASA