Nog om detta. Om ordföranden tillåter skulle jag vilja filosofera en stund om folkbildningens betydelse hittills och i framtiden.

Transkript

1 Örebro ABF-avdelning 13/ Om folkbildning Min egen bildningsväg är som många andras knuten till folkrörelserna, främst arbetarrörelsen. Den började 1943 med Hammarstrands SDUK, som SSUklubbarna hette på den tiden och med IOGT-logen Fjällvinden. Några år senare fick jag ett av mina finaste uppdrag, som ordförande i ABFavdelningen. Jag tror att vi bildade det sista ABF-biblioteket. Det var i början av 1950-talet. Lite senare började de kommunala biblioteken få ordentliga resurser så folkrörelsebiblioteken blev onödiga.. Nästa viktiga steg på min bildningsväg blev Brunnsviks folkhögskola. Där hade jag den stora förmånen att gå två år under Alf Ahlbergs tid. Han var en stor humanist och folkbildare. Jag ska berätta en episod om honom. Han berättade en gång, inte utan indignation, att en LO-ombudsman hade frågat honom vad svensk arbetarungdom hade för nytta av att läsa filosofi och religionshistoria. Alf Ahlbergs egna ämnen var allmän historia, religionshistoria, filosofi och psykologi. På något vidunderligt sätt vävde han ihop dessa ämnen till ett. Man skulle kunna kalla det Människan i hennes sociala och historiska sammanhang. Och det är just detta som är kärnan i folkbildningen: Att ge överblick och sammanhang. Inom parentes sagt: En av ABF:s och andra studieförbunds viktiga uppgifter just nu är att se till att den klassiska bildningstanken överlever Björklundepoken i svensk skolhistoria. Nog om detta. Om ordföranden tillåter skulle jag vilja filosofera en stund om folkbildningens betydelse hittills och i framtiden. Författaren Michael Ende låter i boken MOMO en gycklare, Gigi, då och då framträda för att berätta skrönor. En skröna var så här: Den store härskaren Marxtenitus Communus bestämde en dag att det skulle byggas en helt ny värld. Och han tvingade allt folk i världen att börja bygga den nya världen. Men vad skulle dom bygga av? Ja, det fanns ju bara den gamla världen. Så bit för bit rev de ner den gamla världen och byggde av det materialet en ny värld. Men när den nya världen var färdig upptäckte man till sin oerhörda besvikelse att den nya världen vad den gamla lik. - Jamen hur skulle det kunna vara annorlunda. Den nya världen var ju byggd av den gamla. 2

2 Den här skrönan illustrerar varför demokratin har så svårt i portföret i många länder. Vi ser det idag i Arabvärlden. Vi har sett det i många före detta kolonier. Vi som var med och försökte förmedla demokratins idéer till en vrå av Ryssland såg det tydligt. Den viktiga lärdomen av detta, är att demokrati uppstår inte bara för att man störtar en diktator. Demokrati uppstår inte ens bara för att man inför allmän och lika rösträtt. Demokrati uppstår inte om de gamla värderingarna och strukturerna lever kvar. Det här förstår man om man studerar den svenska demokratins historia. Den är en viktig del av folkrörelsernas historia. När den allmänna och lika rösträtten infördes genom riksdagsbeslut 1919 och 1921, då hade demokratin i Sverige förberetts av folkrörelserna under ett halvt sekel. Den förbereddes genom en enorm folkbildningsinsats. Tiotusen och åter tiotusen kvinnor och män hade genom folkrörelserna fostrats och tränats i demokratins idé och teknik i studiecirklar och föreningsarbete. Så när den allmänna rösträtten började gälla var det i stor utsträckning aktiva människor från folkrörelserna som tågade in i riksdagen, i landstingen och i kommunala församlingar. Dom kunde redan från början ge demokratin ett reellt innehåll. Det var skillnaden Demokratin var folkrörelsernas första stora seger i Sverige. Den vanns med folkbildningen som redskap. Det var ingen tillfällighet att alla stora folkrörelser skaffade sig egna studieförbund för att genom studiecirklar och föreläsningar föra ut sina budskap. I fortsättningen kommer jag att begränsa mitt resonemang till den folkrörelse, som ABF är en del av, dvs den samlade arbetarrörelsen: partierna och deras sidoorganisationer, fackföreningar och kooperativa organisationer. Allt det som räknas till arbetarrörelsen. Arbetarrörelsens nästa stora, samhällsomdanande insats var att den banade väg för välfärdssamhället. De besuttnas och privilegierades kompakta motstånd mot varje reform på vägen till välfärdssamhället skulle aldrig ha kunna brytas om inte den samlade arbetarrörelsen med en enorm folkbildningsinsats hade förankrat reformerna i förnuft och känsla hos en majoritet av medborgarna. Jag säger medvetet förnuft och känsla. Arbetarrörelsens folkbildning hämtade sin energi ur två källor. Den ena var kunskap, fakta om verkligheten, om samhället sådant det var med orättvisor och alla andra brister. Den andra källan var visionen om ett annat, bättre, samhälle, som var möjligt. 3

3 ABF:s grundare, Rickard Sandler, skrev 1911 en bok som hette Samhället sådant det är. Det var den första levnadsnivåundersökningen i Sverige, föregångare till låginkomstutredning och moderna välfärdsstudier. Med omfattande statistik visade Sandler upp de enorma inkomst- och förmögenhetsklyftorna i Sverige. Men, viktigast av allt, han relaterade barnadödlighet och andra sociala problem till de ekonomiska klyftorna. Dokumentation som den Sandler tog fram med sin banbrytande bok och medlemmarnas egna upplevelser av orättvisor och brister var den ena källan, som gav energi åt arbetarrörelsens folkbildning. Den andra källan var visionen om ett annat samhälle. Den utgår från en stor humanistisk idé, idén om alla människors lika värde. Den preciseras i fyra slutsatser, ledfyrar för politiken. 1. Har alla människor samma värde måste de också ha samma rätt, och praktiska möjligheter, att direkt eller indirekt påverka beslut, som väsentligt påverkar de egna livsvillkoren. Och då måste demokratins inflytande sträcka sig längre än till den nyliberala idén om nattväktarstaten. 2. Har alla människor samma värde måste de också ha samma frihet. Absolut frihet kan ingen ha. Därför är den viktiga frågan: Frihetens gränser. För den som accepterar allas lika värde är svaret enkelt: Där min frihet blir Din ofrihet, där måste frihetens gräns gå. Ingen får ta sig eller köpa sig frihet på någon annans bekostnad. Men då blir det intressant, för då handlar det om fördelning: Fördelning av makt, kunskap och materiella resurser. Den som är, eller känner sig, maktlös är icke fri. Den som inte har kunskap om sina rättigheter och skyldigheter eller kunskap som svarar mot arbetslivets krav, den är icke fri. Den som inte vet sig ha pengar till hyran eller uppehället nästa månad är icke fri. 3. Jämlikhet. Absolut jämlikhet kan heller inte uppnås. Naturen är inte rättvis. Men med politiska medel går det att uppnå jämlikhet i villkoren för framförallt utbildning, sjukvård, annan vård och omsorg, tillgång till kultur och goda boendemiljöer. Men då duger inte den nyliberala principen att dela lika åt alla, dela ut skolcheckar, vårdcheckar osv. Så får det vara upp till var och en att köpa utbildning, vård och annan service på olika marknader. För den som accepterar idén om allas lika värde måste principen vara: Jämlikhet i förverkligade livsvillkor. Det är något helt annat, för då måste man dela olika, eftersom behoven och förutsättningarna är olika. 4

4 4. Solidaritet. För att idén om alla människors lika värde ska kunna förverkligas måste samhället genomsyras av en anda av solidaritet. Solidaritet är förmåga till empati. Förmåga att känna här inne när det gör ont i en annan människa. Vilja och förmåga att ta ansvar inte bara för sig själv, utan även för andra. Solidaritet uppstår mellan människor som är beroende av varandra och som delar livsvillkor med varandra. Därav följer, att i ett samhälle med djupa ekonomiska klyftor, där barn från olika ekonomiska och etniska grupper går i olika skolor och där alla inte är beroende av gemensamt finansierad utbildning, sjukvård och socialförsäkringar, där uppstår möjligen solidaritet inom olika grupper men inte i samhället i dess helhet. Hjalmar Branting beskrev arbetarrörelsens vision som ett uttryck för våra bästa stämningars längtan. Det är därför den ger känslomässig energi åt arbetarrörelsens folkbildning. Med den här återblicken vill jag framförallt säga en sak: Har arbetarrörelsen med folkbildningen som redskap kunnat anta och vinna dessa utmaningar; demokratin och välfärdssamhället, då bör den också ha modet och kraften att anta de ännu svårare utmaningar, som vi nu står inför. Jag har i ett par ABF-cirklar varit med om att analysera och beskriva fyra ömsesidigt förstärkande kriser, som bokstavligt talat hotar mänsklighetens existens. Den första är den moraliska krisen, som dels innebär att egoism och girighet allt mer avlöser solidaritet och gemensamt ansvar, dels innebär att våld i olika former blir ett allt vanligare sätt att lösa konflikter på alla nivåer i samhället. Den andra är resurskrisen, som innebär att vi förbrukar naturresurser i en takt, som överskrider naturens förmåga att återskapa resurser. Flera slag av naturresurser är för övrigt ändliga. Även om norrmännen hittar mer olja i Barents hav förskjuter det endast marginellt den tidsgräns där oljekällorna sinar. Utan en långsiktigt hållbar hushållning och en rättvisare fördelning av naturresurserna föröds livsbetingelserna för kommande generationer. Dessutom kommer kampen om de återstående naturresurserna att hårdna och brutaliseras. Kamp om naturresurser har under hela historien varit en eller mindre avgörande orsak till krig, Den tredje är miljö- och klimatkrisen, som innebär att vi med nuvarande omfattning och metoder för produktion och konsumtion släpper ut mer 5

5 föroreningar i naturen än naturen tål. Därmed hotas de grundläggande livsbetingelserna på jorden. Den fjärde är den ekonomiska krisen en i raden av ständigt återkommande kriser som orsakar omätbara mänskliga, sociala och ekonomiska skador, och som bekräftar att det finns allvarliga systemfel i vårt nuvarande ekonomiska system. I Rickard Sandlers anda har vi kunnat bygga under beskrivningen av dessa kriser, och de hot de utgör, med oemotsägliga fakta. Vi har redovisat en liten del av den forskning, som finns om alla dessa kriser, inte minst om resurskrisen och miljökrisen. Det är fakta, som visar, att om inte orsakerna till dessa kriser bryts, går mänskligheten mot en total katastrof. Den finländske vetenskapsmannen Georg Henrik von Wrigt sammanfattar många forskares slutsatser i följande konklusioner: Ett perspektiv, som jag inte anser orealistiskt, är att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art. Och han fortsätter: Det finns biologer, som anser att människan saknar inbyggda hämningar, som lägger band på hennes aggressivitet när det blir för trångt kring det egna reviret eller på hennes smak efter mera, när hon överskridit gränserna för vad hon behöver för att kunna fortleva. Många, som har blickat djupt i människosjälen, har talat om en dödsdrift lika stark som viljan till liv. Vi har ingen god anledning att tro, att de har tagit fel. Inför det perspektivet kan det kännas skönt att ta till sig slutorden i Ernst Wigforss Minnen : Om framtiden alltid varit oviss kan inte heller nu katastrofen vara viss Är mänskan det tänkande rö varom Pascal ha talat, varför skulle hon då inte ur själva dödens närhet kunna hämta krafter till fortsatt liv. Här har vi den stora utmaningen för framtiden: Att med folkbildningen som redskap hjälpa det tänkande röet mänskan till insikt om de av oss själva skapade kriser, som hotar oss. Att med folkbildningen som redskap förmedla visionen av ett annat samhälle och en annan framtid och med folkbildningen som redskap skapa det nödvändiga stödet för en politik som undanröjer hoten och anträder vägen till ett samhälle byggt på idén om alla människors lika värde. Folkrörelserna, framförallt arbetarrörelsen, har visat att genomgripande samhällsförändringar kan genomföras med folkbildningen som redskap. Ingen ska få oss att tro att det inte är möjligt också för framtiden. Det blir möjligt om varje kvinna och man i rörelsen engageras i arbetet. För den enskilde innebär det att ta ansvar för vilken värld vi lämnar åt våra barn och barnbarn och deras 6

6 efterkommande. För arbetarrörelsens organisationer handlar det om att organisera. Att organisera och engagera många fler än nu i ett folkbildningsarbete, som hämtar energi ur kunskapen om verkligheten och som hämtar energi ur visionen om ett annat och bättre samhälle. Till sist: För oss i den mångtusenhövdade skara, som har deltagit i den väldiga folkbildning, som har förändrat Sverige, har det varit en källa till personlig utveckling och ett rikare liv. Det är vad också framtidens utmaningar kommer att erbjuda bärarna av folkbildningen. Tack kamrater!