Biologiskt kulturarv i landskapet mötesplats för kulturmiljöoch naturvård

Transkript

1 Biologiskt kulturarv i landskapet mötesplats för kulturmiljöoch naturvård Ansökan till RAÄ 2009 Bakgrund Biologiskt kulturarv är ett centralt begrepp för förståelsen av sambanden mellan naturen och människans brukande av den. RAÄ har föreslagit en definition av begreppet och biologiskt kulturarv avser i princip den information om historiskt brukande som finns i de levande organismerna och de naturtyper och landskap de bygger upp. Till biologiskt kulturarv räknas också platsnamn som beskriver naturen och därigenom speglar tidigare brukande, samt traditionell kunskap om nyttjande av levande organismer i vid mening. Kunskapen om biologiskt kulturarv måste byggas upp genom att sätta samman ekologisk och historisk/etnologisk kunskap, d.v.s. genom tvärvetenskapligt arbete. För att använda kunskapen om biologiskt kulturarv exempelvis vid urval och förvaltning av skyddad natur, krävs på motsvarande sätt samverkan mellan naturvård och kulturmiljövård. En utveckling av kunskapen om biologiskt kulturarv skulle skapa en gemensam kunskapsoch diskussionsbas för naturvård och kulturmiljövård, av avgörande betydelse för fortsatt arbete i kulturlandskapet. Denna bas skulle utgöra en mycket stark konceptuell kontaktyta och en mötesplats för de två disciplinerna/sektorerna. Biologisk mångfald skulle kunna sättas in i sitt kulturhistoriska sammanhang och mänskliga aktiviteter som format och formar landskapet skulle få ett ekologiskt kontext. Det finns flera skäl till att utveckla samverkan mellan de två sektorerna, bland annat: Båda sektorerna arbetar med såväl natur- som kulturmiljövärden. I Regeringens proposition Hållbart skydd av naturområden (Prop. 2008/09:214) görs bedömningen Samverkan mellan naturvården och kulturmiljövården bör utvecklas. Naturvårds- och kulturmiljövärdena bör tillvaratas i respektive sektors arbete med bevarande och vård av natur- och kulturmiljöer. Miljömålsrådet föreslår i sin fördjupade utvärdering beträffande skötselmetoder: utred hur alternativa metoder kan bevara det biologiska kulturarvet och beträffande indikatorarter: identifiera arter som pekat på utveckling av det biologiska kulturarvet. Sektors/ämnesöverskridande gemensamt arbete med biologiskt kulturarv skulle ge ett mervärde i form av ökad kunskap om hur människans brukande format naturen och landskapet, och om hur den kunskapen kan användas för att förbättra skötsel av skyddade områden och nyttjande av naturresurser i landskapet. Svårigheter att inom naturvården utforma fungerande skötselregimer för hotad natur och biologisk mångfald kan i stor utsträckning tillskrivas bristen på kunskap om biologiskt kulturarv. I Prop. 2008/09:214 konstateras att Den biologiska mångfalden är i många fall också ett biologiskt kulturarv skapat av människor, och som följaktligen också kräver kulturhistoriska kunskaper för att kunna bevaras långsiktigt. Biologiskt kulturarv är en länk mellan Europeiska landskapskonventionen (ELC) och Konventionen om biologisk mångfald (CBD), bland annat vad gäller de två konventionernas olika definition av landskap och landskapskvalité. Bevarande av kulturmiljövärden och biologisk mångfald är till stor del en fråga om hållbart nyttjande av naturresurser. Kunskap om och möjligheter till tillämpning av biologiskt kulturarv är

2 därför av stor betydelse även för areella näringar. I skrivelsen En samlad naturvårdspolitik (2001/02:173) anförs att Framtidens utmaning inom naturvården ligger till stor del i att utvidga perspektivet till hela landskapet; att se de särskilt värdefulla områdena i sitt landskap och i sitt kulturella sammanhang, där bl.a. markanvändningshistoriken ofta ingår som en metod för att avgöra vilka värden som kräver kontinuerlig skötsel för en långsiktigt god bevarandestatus. Här finns stora möjligheter för kulturmiljö- och naturvården att ömsesidigt bidra till gemensamma analyser och redovisningar av bevarande- och brukandevärden. Pilotprojekt under 2009 Som nämnts har RAÄ föreslagit en definition av begreppet biologiskt kulturarv och tagit fram ett diskussionsunderlag. Under 2009 har Centrum för biologisk mångfald (CBM) tillsammans med RAÄ inbjudit olika nyckelaktörer till två workshops om biologiskt kulturarv i syfte att Diskutera och vid behov utveckla RAÄ:s diskussionsunderlag om biologiskt kulturarv, särskilt beträffande definition och tematisering. Identifiera behov av kunskap om samband mellan historiskt brukande och den biologiska mångfald som skapats av brukandet. Behoven avser bevarande av kulturmiljövärden och biologisk mångfald inom ramarna för ett hållbart nyttjande av resurser, och accentueras av många av miljömålen. Diskutera sätt att praktiskt tillämpa begreppet biologiskt kulturarv inom kulturmiljövård, naturvård och de areella näringarnas nyttjande av naturresurser. Identifiera kunskapsluckor och föreslå vägar till kunskapsuppbyggnad vad gäller biologiskt kulturarv. Föreslå samarbetsformer och ett handlingsprogram för att få till stånd nödvändig samverkan och kunskapsuppbyggnad om biologiskt kulturarv, tillämpning av kunskapen i kulturmiljö- och naturvård, samt spridning av kunskapen. Arbetet har finansierats av FoU-medel från RAÄ (för nätverksbyggande) samt av CBM, fr.a. av programmet för traditionell kunskap och biologisk mångfald (NAPTEK). Resultatet kommer att redovisas under hösten. De viktigaste slutsatserna från projektet är: RAÄs förslag till definition och tematiseringar är väl genomtänkt och en användbar grund för fortsatt arbete som olika aktörer kan samlas kring. De inbjudna aktörerna är överens om att det är angeläget att utveckla samarbetet mellan naturvård och kulturmiljövård och att sådant samarbete skulle ge ett mervärde för bådadera. Trots att begreppet biologiskt kulturarv funnits närmare ett par decennier har det inte tillämpats nämnvärt. Det finns många konkreta sammanhang inom kulturmiljövård, naturvård (och anslutande forskningsdiscipliner), och areella näringar där arbete med biologiskt kulturarv är angeläget och brådskande. Exempel är: o Förvaltning av naturreservat och kulturreservat o Identifiering av skogsskyddsobjekt o Inspel till det nya landsbygdsprogrammet o Förvaltning av parker, kyrkogårdar etc. o Artbevarande i kulturlandskapet o Förståelse av människans roll i fjällmiljöer o Former för hållbart nyttjande i kust- och skärgård o Uppföljning av effekter av åtgärder i kultur- och naturreservat

3 För att kunna använda biologiskt kulturarv-begreppet i praktiken behövs utveckling av metoder för samverkan om frågeställningar/mervärde, kunskapsunderlag, analysmetoder, tillämpningar etc. Lämpligen genomförs sådan utveckling genom att olika grupperingar av aktörer går från ord till handling och börjar arbeta med biologiskt kulturarv i konkreta samarbetsprojekt. Ansökan om fortsatt arbete med biologiskt kulturarv Med 2009 års pilotprojekt i ryggen vill CBM i fortsatt samverkan med RAÄ gå vidare med ett antal konkreta delprojekt om biologiskt kulturarv. Vissa av delprojekten är helt eller delvis finansierade från annat håll. Delprojekten är fristående och avses genomföras i sin helhet under 2010, men det är önskvärt om projekten vid behov kan leda vidare till fortsättningsprojekt och, naturligtvis, om det samarbete mellan aktörer som byggs upp kan bli mer långsiktigt. Flera av projekten går i varandra. Exempelvis kan kulturreservat vara lämpliga studieobjekt för att belysa frågor inom andra delprojekt. Denna ansökan har tagits fram i samverkan med RAÄ. Övergripande syften Projektet har flera övergripande syften, främst: Att skapa former för samverkan mellan kulturmiljövård och naturvård, mellan historia/etnologi och ekologi etc. genom att olika aktörer gemensamt arbetar med några konkreta projekt. Att belysa mervärdet av en samlad analys av historisk, traditionell och biologisk kunskap, d.v.s. testa hypotesen att dessa aspekter i ett kulturlandskap är olika delar av samma sak. Att förbättra skötsel och förvaltning i skyddade områden så att både kulturmiljö- och naturvärden bevaras. Att utveckla kriterier för hur man kan identifiera områden för bl.a. skogsskydd som har både kulturmiljö- och naturvärden. Att rent allmänt bygga upp kunskapen om biologiskt kulturarv, d.v.s. om sambanden mellan historiskt brukande och dagens biologiska mångfald. Att belysa markanvändningshistoriens betydelse för biologisk mångfald i områden och naturtyper som av biologer ofta betraktas som naturliga. Att använda kunskap om biologiskt kulturarv för att utveckla moderna bruknings-, resurshushållnings- och skötselmetoder som bevarar kulturmiljö- och naturvärden, både i areella näringar och inom nya former av areellt nyttjande, exempelvis inom infrastrukturmyndigheter. Att skapa en konceptuell bas för hur ekologisk och historisk kunskap kan mötas inom forskning och praktik. Att ta fram kriterier för utvärdering av skötsel/förvaltning (inklusive fotodokumentation) i skyddade områden som tillgodoser både naturvårdens och kulturmiljövårdens behov. Att belysa hur eventuella målkonflikter mellan natur- och kulturmiljövård kan identifieras och hanteras. Att bidra till en verktygslåda med olika skötselmetoder som kan användas för att bevara kulturmiljö- och naturvärden, både i och utanför skyddade områden. Att ge underlag för eventuellt arbete med s.k. Biological Heritage Sites.

4 Övergripande metodik Samverkan mellan kulturmiljövård och naturvård, mellan historiker och ekologer, har hittills oftast bestått av kompromissande och sammanvägning av de olika sektorerna/disciplinerna. I kulturlandskapet är emellertid det traditionella brukandet en väsentlig del av ekologin och omvänt är de ekologiska förhållandena en väsentlig förutsättning för brukandet. Den ena aspekten kan därför knappast förstås till fullo utan insikt i den andra. Den övergripande metodiken består följaktligen av att kombinera olika kunskapskällor och analysera dem samlat och tvärdisciplinärt för att förstå det biologiska kulturarvet. På så vis kan ekologisk kunskap bidra till och bli en del av den historiska och etnologiska informationen och vice versa. Kunskapen appliceras därefter på praktisk kulturmiljövård och naturvård, exempelvis i form av skötselmetoder. Biologiskt kulturarv kommer på detta sätt att behandlas i några olika sammanhang (delprojekt). I varje delprojekt deltar olika kompetenser, exempelvis genom seminarier och fältworkshoper. Delprojekt för vilka söks medel 1: Biologiskt kulturarv som vägledning till förvaltning i skyddade områden. Genom analys av biologiskt kulturarv i ett par konkreta områden, t.ex. kulturreservat, får vi bättre kunskap om historiskt nyttjande (den historia arter och biotoper berättar) och om brukandets betydelse för bevarande av biologisk mångfald. Detta ger i sin tur metoder som bättre och mer kostnadseffektivt bevarar de värden som är syftet med skyddet och som därtill uppmärksammar kulturmiljövärden i naturreservat och vice versa. Det ger också metoder och arbetssätt som underlättar samverkan mellan naturvårds- och kulturmiljövårdssektorerna, samt lyfter viktiga forskningsbehov i gränssnittet mellan ekologi och historia i vid mening. Metodik och leveranser 1-2 naturreservat och 1-2 kulturreservat väljs ut. För varje objekt sätts en arbetsgrupp samman vari ingår RAÄ, CBM, förvaltare, eventuella lokala brukare och vid behov experter inom vissa områden. Befintlig information sammanställs och vid behov tas ytterligare information fram genom källstudier, uttag ur databaser, intervjuer med brukare, fältinventeringar etc. En särskild analys av hotade arters relation till hävd (finansierat av CBM) ger fördjupade data om arter. Informationen analyseras samlat så att de olika källorna tillsammans skapar en bild av områdets biologiska kulturarv, d.v.s. av hur det historiska brukandet format området och dess biologiska mångfald. Bilden översätts till målformuleringar, bristanalys/behov och metoder för förvaltning av kulturmiljö- och naturvärden, uppföljning av åtgärder etc. Analys av de olika typerna av information görs genom kombination av arbetsmöten med arbetsgruppen (varav minst ett i fält), eventuellt inomvetenskapliga delanalyser, samt syntesarbete. Sist utvärderas själva samarbetet i syfte att belysa hur olika aktörer inom kulturmiljö- och naturvårdssektorerna kan samverka kring skyddade områden och biologiskt kulturarv. 2: Biologiskt kulturarv i skog och våtmark som vägledning för urval av skogsskyddsobjekt Kulturmiljövården föreslås av bl.a. Miljömålsrådet få en större roll i arbetet med att skydda och sköta skog, samtidigt som ökad samverkan mellan natur- och kulturmiljövård efterfrågas (se bakgrund). Inom naturvården är det historiska brukandets roll för att bygga upp dagens biologiska mångfald i skog och våtmarker många gånger underskattad vilket bidragit till

5 brister i skötselplaner och därmed förlust av biologisk mångfald i skyddade områden. Delprojektet syftar till att utveckla metoder för att identifiera skogsområden där både naturvård och kulturmiljövård behövs för att bevara värdena och att utveckla metoder för förvaltning av sådana skogar. Fr.a. torde områden med rikt biologiskt kulturarv kunna bli aktuella och det behövs därför kunskapsuppbyggnad om biologiskt kulturarv i skog. Liksom delprojekt 1 bidrar detta delprojekt till att ta fram metoder och arbetssätt som underlättar samverkan mellan naturvårds- och kulturmiljövårdssektorerna, samt lyfta viktiga forskningsbehov i gränssnittet mellan ekologi och historia i vid mening. Metodik och leveranser Sambanden mellan traditionellt brukande och biologisk mångfald i skog och skoglig våtmark studeras med utgångspunkt från olika kunskapskällor: ekologi, historia och traditionell kunskap. Särskild vikt läggs vid att med hjälp av åtgärdsprogram för hotade arter analysera skogsarters relation till traditionell hävd, detta eftersom skogs- och myrarter hittills tämligen oreflekterat antagits gynnas bäst av fri utveckling. Två eller tre geografiska områden, vilka representerar olika skogstyper, väljs för insamling av detaljerad information. Ett av dessa blir uppländska kalkrika utmarksskogar (samarbete med Länsstyrelsen i Uppsala län). Ett annat kan vara fäbodskog, vilken analyserats m.a.p. traditionell kunskap inom NAPTEK. Olika slags information analyseras samlat så att ekologi, historia och traditionell kunskap tillsammans ger en bild av sambanden mellan brukningshistoria och biologisk mångfald, d.v.s. en bild av biologiskt kulturarv i skog och skogliga våtmarker. Arbetet utförs av CBM i samarbete med RAÄ, Skogsstyrelsen, regionala aktörer i de olika områdena (fr.a. länsstyrelser), särskilda experter m.fl. Länsstyrelsen i Uppsala län söker särskild tilläggsfinansiering för både analys av betesskogarnas värden och skötselbehov, och kommunikation av kunskapen till brukare m.fl. Analys av information görs genom kombination av arbetsmöten, inomvetenskapliga delanalyser samt syntesarbete. Ett fältseminarium ordnas med aktörer i projektet samt berörda myndigheter och andra nyckelaktörer. Sist utvärderas själva samarbetet i syfte att belysa hur olika aktörer inom kulturmiljö- och naturvårdssektorerna kan samverka kring skyddade områden och biologiskt kulturarv. 3: Biologiskt kulturarv som vägledning till hållbart lokalt nyttjande av naturresurser För att uppnå miljömålen är det väsentligt att utvecklingsarbete, modeller och erfarenheter i skyddade områden kan lyftas till större områden och sammanhang, till landskapet som helhet. Exempelvis är det nödvändigt att åstadkomma hållbart nyttjande av resurser och lokalt deltagande i förvaltning av kultur- och naturvärden. Härvidlag utgör kunskap om biologiskt kulturarv och traditionell kunskap om nyttjande nyckelfaktorer. Detta delprojekt består av två pilotstudier av lokalt resursnyttjande/förvaltning i ett biologiskt kulturarv-perspektiv. Arbetet utförs av CBM i samverkan med RAÄ, Vänermuseet, brukare och andra lokala aktörer. Metodik och leveranser Den ena pilotstudien behandlar lokalt nyttjande av fiskeresurser i Vänern och utförs i samverkan med Vänermuseet. Traditionell kunskap om fiske samlas in och analyseras i termer av uthållighet och effekter på fiskpopulationer. Resultatet blir en grund för fortsatt arbete med att utveckla metoder för framtida hållbart nyttjande av strand- och vattenresurser.

6 Den andra pilotstudien handlar om restaurering och skötsel av våtmarker baserad på lokal produktion av biogas i Örebro. Studien genomförs i samverkan med lokala brukare, WWF m.fl. Genom att gräs kan omvandlas till biogas får våtmarker och slättsjöar ett ekonomiskt värde, givet att brukaren har praktisk möjlighet att skörda våtmarken samt att detta kan göras utan att skada kulturmiljö- och naturvärden. Potentiellt kan denna nya produktionsform bidra till att nå miljömålet för restaurering av våtmarker. Historiska data, bl.a. bondedagböcker, och traditionell kunskap samlas in och analyseras tillsammans med ekologiska data för att ge en bild av biologiskt kulturarv i våtmarker. Intervjuer med brukare ger en bild av dagens problem och möjligheter. Tillsammans belyser dessa resultat potential och begränsningar för nyttjande av våtmarker, bl.a. vilka produktionsmetoder som är lämpliga respektive olämpliga.