av den berömde botanikprofessorn Thore Fries, som deltog i Nordenskölds polar-expedition Professorn älskade de arktiska regionerna och deras

Transkript

1 ETT STENKAST FRÅN STRANDEN Tiden är inne för redliga kvinnor och män i sommarens klarögda gryning att vakta med vaksamma blickar från båt på flötet i hävande dyning att dingla med benen från brygga och kaj och tänka på silvriga monster och spotta på masken och mumla en formel och utöva hemliga konster. Där solstrålen silar sitt spektrum och gäddornas skymning är blå ser metaren rakt genom vågskvalp och tång till drömrikets innersta vrå. Ekoln Torsten Sjöström Så innerligt förnöjd kan man bli en sommarmorgon på Ekoln, en Mälarvik vid Uppsala, att man blir poetisk. På vattnet, i solen, under fågelsången är det som en försmak av paradiset. Det är lätt att vara optimist, se allt i den bästa dager. Man erinrar sig det urgamla assyriska budskapet Gudarna räkna ej från din levnads tid de dagar du ägnat åt fiske! Tackar! Då kanske man kan bli hundra år ändå. När Styrbjörn Starke för tusen år sedan seglade mot Uppsala med trehundra skepp, för att ta ut sitt arv i förtid, möttes han redan på Ekoln av ojusta stridsmetoder. Ett väldigt sjöslag bröt ut, och flera källor gör gällande att Styrbjörn fick sitt första dråpslag av den stenkastande allmogen på stränderna. Olof Rudbeck berättar i Atlantican att han själv sett tusentals lass kaststenar upplagda vid Kungshamn. Vi sena tiders barn kallar dessa högar för Uppsalaåsen, som ju är hopskrapad av inlandsisen. Inga vittnen finns dock till inlandsisen, så man kan aldrig veta. En sjö med en sådan historia är som skapad för dagdrömmerier och nya historier. Främlingar lärde sig tidigt att Mälaren bör befaras minst ett stenkast från stranden på grund av böndernas vrånga sinnelag. Det är fortfarande en god lärdom, inte för böndernas och stenarnas skull, men för att ett stenkast är lika långt som ett spinnkast in mot de luckor i vassen, där storgäddorna står och lurar. Håller man sig ett stenkast ut behöver man inte gå på grund, man stör inte det ömtåliga fågellivet och man slipper okvädas av arga strandsittare. Man kan behålla sitt goda humör och sin tro på det goda livet i naturens sköte. Om man satte sig före att ro hela Mälaren (och alla öarna) runt på ett stenkasts avstånd under ivrigt nedtecknande av alla märkvärdigheter och abborrgrund skulle det ta tio år med tolv timmars rodd dagligen under den isfria säsongen. En värdig uppgift för en man som kanske blir hundra år om gudarna räknat rätt. Tanken är frestande, men som alla frestelser är den ljuvast om den stannar i tanken. Visst kan storm och regn och kyla ha sina behag, men en sommardag på abborrgrundet är troligen bättre. Att gunga sakta som i en vagga föder enkla, barnsliga tankar och geniala lösningar på världsproblemen. Man grips av trosnit, man vill lära ut konsten att njuta av livet, som naturen har menat det. Varför skulle jag behålla alla smultronställen för mig själv? Fristaden En kulturell fisketur runt Mälaren kan gärna börja vid Sportfiskarnas tillhåll Villa Fristaden på norra stranden av Granebergsviken. Det stora gula trähuset byggdes vid det förra sekelskiftet

2 av den berömde botanikprofessorn Thore Fries, som deltog i Nordenskölds polar-expedition Professorn älskade de arktiska regionerna och deras lavar och gjorde flera resor norrut. Mellan strapatserna vilade han ut i tundrornas motsats, det blomstrande mälarlandskapet, eller som hans son sedermera skrev i gåvobrevet till Universitetet till minne av mina föräldrar, som på denna plats njöto sin sommarvila. Andra som njöto på punchverandan under flera år var några akademiska lärare, men till slut blev huset svårförvaltat på grund av spöken och stod länge öde. Kommunen köpte det och ett tunnland strandtomt för kronor och gjorde en sommarkoloni för småbarn med badplats och brygga i Källviken. När kriget tog slut och mödrarna återvände från krigsindustrin kom huset att stå tomt som en hemvist för vildkattor, grävlingar och ektoplasmiska minnen från sin storhetstid. Kattorna och grävlingarna blev storligen nöjda med att sportfiskarna flyttade in. De matades dagligen med fiskrens, och blev snart tama. Fristaden blev ett slags Eden, där djur och människor umgicks på jämställd fot. Till slut tog en jättestor hankatt befälet och bildade eget revir med saftiga svordomar. Inga andra katter och inte heller alla sportfiskare godtogs. I sitt övermod började den även klösa grävlingar, men kom till korta och blev en spökkatt. Dimmiga kvällar kan man höra den fräsa i snåren runt rensbordet, där numera minkarna lever sitt hemliga liv. Som ett eko från det forna Eden landar ibland en tam hackspett på kaffebordet och änder och gäss håller metaren sällskap på bryggan. Det är märkligt att sportfiskarna, dessa passionerade fiskmördare, kan vara sådana djurvänner, när allt kommer omkring. Spökena var motspänstigare. Gösfiskare som övernattar för att komma ut i soluppgången väcks ibland av häftiga ljud, föremål som välts och ibland en stark närvarokänsla. Det händer mycket i gamla trähus. Nu sitter gamla ärrade fiskare på verandan och drar förskräckliga historier om jättelika gösfångster för storögda nybörjare. Vad är sanning undrar de. Vad är sport? Stranden utanför Fristaden, Källviken, är vintertid en bra fiskeplats för gädda och abborre. Sommartid är trafiken i vattnet för stor, gäddan och abborren går ut till siklöja och nors på djupare vatten. I mitten av juni kan det under några dagar bli fullt med fisk som trotsar motorbullret. Det är när löjan leker vid den stora stenen strax utanför bryggan. Då kokar vattnet av galen småfisk, tunga abborrar och aspar gör rusningar och måsarna bildar ett skrikande moln. Det pågår några dagar, sedan är det tyst. Gamla fiskare säger att löjan alltid har lekt vid den stenen i juni. Om man börjar sin roddtur ett stenkast från stranden med kurs på Fyrisåns mynning, kan det löna sig att ha ett gäddrag på släp, men mest är stranden känd för sitt ålfiske på försommaren. När man vittjar långreven i gryningen, kan man vara nästan säker på att få känna de tunga rycken från en eller flera tvåkilosålar. Samtidigt kan man bli mystifierad av att krokar blivit uträtade och tjocka tafsar avbitna. Olaus Magnus som på 1500-talet ljög som en biskop påstår att han sett ålar om sex fots längd och malar på åtta fot. Man vill så gärna tro att det fortfarande finns obesegrade monster i sjön. Man ror förbi en förfallen stenpir, där ångbåtarna en gång levererade pilsner och mjölk till sommargästerna. Huset i backen är från 1896 och tillhörde under många år en förening av kvinnliga handelsbiträden. Där piren kommer ut ur vassen är det ett bra abborrfiske som på alla ställen där vass och sten möts. Resten av sträckan mot åmynningen, förbi Kohagens campingplats, är svårfiskad utom vintertid då man kan angla gädda. Även då kan det vara

3 svårt eftersom Fyrisåns vatten strömmar längs stranden och gör isen riskabel. Åvattnet är näringsrikt och skapar ideala förhållanden för ål, sutare och braxen, men man måste tänka på att vårfloden varje år tar med sig träd och buskar som sjunker ner just här. Bästa fiskemetoderna är mete, pimpling och angel. Sämsta metod är att släpa drag eller wobbler efter båten. Kohagens campingplats är riktmärket för en natebank hundra meter utanför stranden. Här vimlar det av betesfisk året runt och säkrare matställe för rovfiskarna finns knappast. Spinnfiske är besvärligt i det tjocka sjögräset. Mete och pimpel är bäst. Fyrisån Fyrisåns mynning har alltid bjudit på ett rikt fiske, så rikt att Uppsalas professorer ända från medeltiden haft privilegium att dra not där under lekvandringstiden. Nu finns inte det privilegiet kvar, men man kan inte vara säker på om någon av metarna vid sjömärkena och stengrunden inte är professor. Numera ser de ju ut som långhåriga pojkspolingar. Ån kommer från stora jordbruksbygder, rinner genom en relativt stor stad, och för med sig näring och avfall som gödslar viken, men mest på den norra stranden där strömmen startar en motsols trög virvel i Ekoln. Vid den östra stranden kommer strömmen från sydväst med rent vatten, som därtill är påspätt med rent källvatten från Uppsalaåsen. När det regnar över det täckdikade Uppland bör en förnuftig fiskare söka sig till den södra stranden, eftersom lervällingen i norr förblindar alla fiskar utom ålen. I april börjar ån bryta en ränna längs norra stranden. I början är det bara några svanar och kanadagäss som landar, men en dag hörs måsarna skrika på hög höjd och komma in för landning. De äter kläckande sländor i väntan på det stora kalaset, då norsen anländer på sin lekvandring. Man kan följa stimmets vandring genom att följa måsarna. Det blir ett uppehåll vid Flottsundsbron, där Glunten en gång tog avsked av sina vänner på värdshuset, som nu är ett vårdhem. Det är dit gäddorna går in om hösten i lä för stormarna. På den östra stranden kan de stå hela vintern och samla iglar i gälarna.man kan väcka dem med slantfiske med mört på ett långt spö. Först går de stora kungsnorsarna i stimmet, fiskar upp till tjugo centimeter, efter dem följer miljonstimmet av små men lekmogna abborrbeten. Stimmet delar sig i två vid Sävjaåns utlopp i Fyrisån, ett mot öster den gamla vikingatraden till Funbo kyrka, där landhöjningen säger stopp, det andra mot norr och Islandet, medeltidens marknadsplats på isen över nuvarande Kungsängen, där liljorna växer. Stimmet bildar en kokande fiskgryta vid Islandsfallet sista veckan i april oavsett hur vintern varit. De är helt styrda av ljuset. Hundratals måsar kommer störtdykande och tystlåtna män kommer med sänkhåvar för att samla in sommarens långrevsbeten. Under stimmet går gäddor och aspar till anfall. De stannar sedan i ån för egna lekbestyr och inför kalaset på löjor och mört i juni. Sedan blir vattnet för kvalmigt och de flesta återvänder till Mälaren. Kvar blir ålen och vitfisken. Bland mera sällsynta fiskarter i åarna finns också nejonöga och nissöga, den senare ibland misstagen som ett malyngel. Vart man än kommer finns det fiskehistorier. I Vaksala kyrkas altarskåp finns det en bild av den helige Botvid, en liten knubbig man som bär en lax i famnen. På 1400-talet blev han bortjagad av en elak strandägare som trodde att all fisk tillhörde honom. Botvid gick fromt därifrån, men har man sett! Alla fiskar följde honom hem till klostret, och strandägaren fick inte en fena. För detta blev Botvid ansedd för helig. Jag har också blivit bortjagad många gånger.

4 Kungshamn Roddturen efter utflykten i ån fortsätter på östra stranden som kallas Holmen från den tid när ån hade två utlopp i Ekoln. Man kan fortfarande se den torrlagda sänkan på åkern ovanför. Där gick vikingaskeppens kungsled tills en sentida kung befallde att den nuvarande mynningen skulle rensas till tre famnars djup. Detta gjorde man så grundligt att man petade hål på den vattenförande åsen. Östra strandens vatten är renare och kallare på sommaren och litet varmare på vintern. Av detta följer att kallvattenfiskar som gädda, lake och siklöja kan komma in mot stranden sommartid, medan värmeälskande fiskar som abborre, gös och mört kommer dit på vintern. Hela sträckan fram till Kungshamn är bra pimpelvatten på vintern och särskilt ett stenkast utanför herrgården. där en källa strömmar upp ur sjöbotten. Kungshamn har en uråldrig historia som infart till Uppsala. I leran efter den gamla fåran har man hittat åtskilliga fynd, bland annat ett tungt guldsmycke, som kanske offrades som tack för god sjöfart eller lyckat röveri. Det var här Olov Rudbeck trodde sig se svearnas lager av kaststenar. Av gammal vana smyger sig fiskaren förbi på åtminstone två stenkasts avstånd. Domprosten Wallius bildade Kungshamns gård 1629 genom att slå tillsammans några mindre gårdar som han på okänt sätt lagt beslag på. Det var en trätgirig herre, som dessutom led av berättigad svartsjuka mot sin lättfotade husfru Kristina, som sades njuta tobak och annat tillsammans med studenter. Efter hans död adlades barnen under namnet Vallenstedt. Lars Wallenstedt blev greve genom att stödja Karl XI i reduktionen av kyrkans egendom, och brodern Olof blev regeringsråd. Kvar på Kungshamn fanns tre systrar under befäl av den argsinta och lärda Margareta. Hon har i kvarlämnade brev beskrivits som ett högröstat och argsint stycke. Det var dock egenskaper som passade tiden och hon blev gift riksrådinna Björnklo, kanske ett passande namn. Kungshamn har förstås mycket äldre anor än de adelssläkter som uppstod i trakten framför allt som skeppshamn för de gamla uppsalakungarna. Karaktären av försvarsanläggning måste på något vis ha smittat av sig på bebyggarna. Särskilt kvinnorna tycks ha varit argsinta, om det berodde på att männen höll till vid hovet i Stockholm, eller om männen helt enkelt höll sig borta för att de var så argsinta. Om detta kan man belåtet filosofera ensam i båten vid natebanken intill det gamla hamninloppet. Hur gick det egentligen till, när Maria Wallenstedt iförd sjömanskläder råkade i slagsmål med en dräng i Stockholm? Hur kom det sig att revirhävdandet varit så starkt ända in i vår tid? Äldre fiskare minns hur den sista Damen på Kungshamn kunde förfölja roddare längs stranden och be dem ryka för fan i våld, en ed med gamla adliga kvaliteter. Till hennes hedersminne må nämnas att hon hade en helt modern syn på natur- och kulturvård. Före sin död skänkte hon Kungshamn till en stiftelse med uppgift att bevara ett stycke mellansvensk natur. Man må tycka vad man vill om stiftelser, som ju kan vara ett listigt sätt att domdera efter döden, men nog är åskanten ner mot vattnet ganska vacker med sin gamla skog. Vinden styr fiskelyckan på Ekoln. Gösen går dit vinden står heter ordspråket och det är inte påhittat för rimmets skull. Efter några dagar med västlig vind kan man få gösnapp under abborrmetet vid Kungshamn. Vid nordlig vind hittar man gösen i sjöns södra ände. Ekoln roterar i en långsam motsols virvel med en nordgående ström vid östra stranden. Vinden kan öka eller minska strömmens hastighet, och det kan bildas mindre virvlar i lä av uddar och öar. Den drivande plankton följer vind och ström, mört och löja följer efter och lockar till sig abborre och smågäddor. Annorlunda är det med kallvattenfiskarna och gösen som mest lever på siklöja och nors. När ytvattnet pressas mot en strand av vind och ström uppstår en bottenström i motsatt riktning som tar med sig näring ut mot djupbranten. Där finns sommartid stor gädda, lake och någon enstaka öring samlade kring stimmet av nors på 8-10 meters djup, precis i skiktet mellan varmt och kallt vatten. Plankton och även norsen stiger

5 högre när dagsljuset avtar, och det är därför man av gammalt ror efter gös på kvällen med drag som går på ett par meters djup. Mitt på dagen i strålande sommarljus kan man bara komma åt gösen med djuppimpel. Det kan verka enkelt att räkna ut var fisken står, men det finns också okända faktorer i uträkningen. Man måste räkna med temperatur och årstid och yttre störningar som racerbåtar. Lördagar och söndagar under sommaren är trafiken som störst och Flottsundsviken nästan fisktom, som man kan se på ekolodet. Fisken har då dragit sig ner på större djup mitt ute i fjärden eller vid steniga stränder dit motorbåtarna inte kan gå. Bästa fisketid i viken är alltså på vårarna, när båtarna fortfarande ligger på land eller sent på hösten eller vintern. Tidiga vardagsmorgnar är också bra. Då är fiskaren kung över alla abborrgrund, en mediterande kung som njuter av stillheten. Djupviken De sjuhundra meterna från Kungshamn till Djupviken har sitt största intresse under hösten, när gäddan kommer in på grunt vatten, samt om natten. När solen gått ner brukar denna strand bli en tummelplats för jagande nattfiskar. Det är främst gösen som kommer i fråga, men det kan inte uteslutas att en och annan öring deltar. För detta talar det rena vattnet, som silar ut från åsen och den mängd av föda som driver in vid västlig vind. Stora sländkläckningar förekommer på sommaren. Öringen har äntligen nått hit upp efter att ha varit borta i hundra år. Man har till och med sett den leka i åarna, förmodligen utan framgång. De kommer från insättningar i södra Mälaren, har vistats i havet ett par år och sökt sig norrut i hopp att finna lekbottnar. Utan omfattande fiskevård i åarna kommer de inte att lyckas. Sedan länge har man fått en och annan regnbågslax från utsättningar i Fyrisån, och även någon röding, som kan vara avkomma till de som sattes in i Ullfjärden vid sekelskiftet. Ett par hundra meter norr om Djupviken blir stranden brant och stenig. Uppe på åsens krön har fiskgjusen sitt bo i en blixthärjad tall. Den har vant sig vid att roende fiskare offrar åt honom. Mört eller gädda, den kommer svepande med sitt skarpa skri och tar bytet i klorna. Den och svanfamiljen har bott här i flera generationer. Likt upplandsbönderna är de starka revirförsvarare. Vattnet är djupt nära land med en bård av sjögräs, där det finns ett par ståndplatser för gädda. När man plockat upp dem dröjer det ett par veckor innan nya gäddor kommit dit. Det hör ihop med gäddans natur att inte byta ståndplats förrän hon blir bortjagad av större fränder eller vinddriven i en storm. När man nått fram till viken är det en bra ide att ankra vid den höga vassen för vila och meditation. Stranden är otillgänglig och man ligger vid sidan av sjötrafiken. Sothöns, änder och löjor är det enda som rör sig. Att sitta stilla och sjunka in i ett rofyllt vaggande, lyssna på vindens stråkdrag i vass och träd skapar en känsla av delaktighet i något underbart. Plötsligt upplever man den levande naturen i vatten, stenar och träd som våra forntida fäder har omskrivit i gudomligheter. Vid närmare eftertanke före den helhjärtade övergången till asatron betänker man att det inte bara var Tor och Oden och Frej utan dessutom cirka trettiotvå mindre gudar att hålla reda på, förutom att asynjor, diser, spöken, trollkäringar, dvärgar och jättar gör livet svårt för den som vill leva i fred. När man fördjupar sig i gamla skrifter om fisket i Mälaren finner man att de är förvånansvärt moderna, eller också måste man medge att vi inte vet så mycket mera om det väsentliga. På 1500-talet visste man att det fanns ett hat mellan gädda och gös. Det beskrevs att gösen brukade bita gäddan i stjärten med ett glödande hat under vissa månader, men att de annars levde i fred. Här i Ekoln vet man att den stora invasionen av gös under 70-talet betydde slutet

6 på det goda gäddfisket. Gös och gädda konkurrerar om samma byten, men gösen med sin aktiva jakt slår ut gäddan som står stilla och väntar på byte. Att gösen hugger efter gäddan är sant. Den hugger efter allt som rör sig, när den vaktar sitt lekrevir. I vikens djupa morgonskugga kommer man att tänka på Andreas Lilonius som år 165 i Lovtal Till Upland kallade upplänningarna Enkelskuggingar, ty middagssolen kastas för dem helt åt norr. Detta slags skugga har greker, italer, fransmän och tyskar gemensamt med upplänningarna. Lilonius, som var befaren på Mälaren, hade tydligen aldrig ankrat i Djupviken. Under den branta åsen kastar upplänningen skugga först på eftermiddagen och då mot öster. Om Mälarens fiskrikedom säger Lilonius att gäddor, ålar, rödingar, braxen och sutare finns i stort antal. Beträffande ålen säger han att den är så rikligt förekommande att man vid vår- och höstdagjämning kan se både åtta som tio tunnor fångade samma dag i Stockholms ström. Det är särskilt intressant att han nämner rödingen, eftersom det troligen finns ett litet bestånd i sjöns djupare delar. Han citerar också Olaus Magni om Mälarfisken (malen) som givit namn åt sjön. Någon gång varje sommar händer det att en dragroddare får ett sagolikt napp, så att hundra meter lina dras ut i en spikrak flykt tills den smäller av. Det går inte att förklara med en jättegädda, eftersom gäddorna inte beter sig så. De går i bukter, rusar ett stycke och kommer tillbaka. Om man bara är försiktig kan man pumpa upp vilken jättegädda som helst till ytan. Bara mal och lax rusar på detta sätt. Om det vore en lax borde draglinan hålla. Alltså var det en mal! Nutida uppslagsverk förnekar malens existens i Mälaren. De påstår också att det inte längre finns någon röding. De har hämtat sina uppgifter från husbehovsfiskets dagar, då man fiskade med ståndkrok, ryssjor och isnät. Den sista malen från denna epok togs i Fyrisåns mynning år En röding av okänt ursprung togs på isnät i Lårstaviken Dagens fiske är annorlunda. Sportfiskaren använder veka redskap som ökar fiskeupplevelsen, men är helt oanvändbara när det gäller att avslöja djupets hemligheter. Tro på malen och fisket får en helt annan dimension av spänning och förväntan! Djupviken är högst sex meter djup med sand, sten och vass närmast land och dyig djupbotten. Den är ingen bra fiskeplats utom för sutare, ål och braxen, men den är skyddad för alla vindar utom nordvästan. Vid den södra stranden finns den bästa platsen för mete och pimpel nära mynningen. Vikens södra strand leder ut i en grovstenig udde under vattnet, där man kan meta grov abborre och gös på 5-7 meters djup. Sandviken och Stenhammarsgrundet På en rak linje från Djupvikens södra udde till Sju Granars Udde ligger Stenhammarsgrundet i Sandviken. Det kan vara svårt att lokalisera under vinter och vår, men om man syftar in sig på en linje från de två högsta granarna på åsen och radiomasten åt Vårdsätrahållet, så är man rakt över två stentoppar på ett par decimeters djup. På sommaren hittar man grundet, där vågorna bryter och där man ser en bank av flytblad. Grundet är en av de bästa fiskeplatserna i Ekoln med det bästa abborrmetet i lä på en meters djup. Strömmen är komplicerad och går ofta medsols runt grundet, så att löja och mött samlas i små lugnvatten intill naten. Från djupare vatten kommer gädda, gös och abborre in på jakt, för att genast gå ut igen. Vintertid kan man hitta stor abborre på 5-10 meters djup väster om grundet. Märkligt nog är det en av de få platser i Ekoln där abborren hugger på balanspirk. Annars är ett abborröga det bästa betet på en smal och tung pirk, som kan likna en nors.

7 Nordost om grundet går det in en djupfåra till en djup lagun mot land. Där kan man hitta all slags fisk, som sökt lä för dåligt väder. Efter perioder av nordlig vind, då det inte lönar sig att söka gös på det öppna vattnet kan man försöka med pimpel på sju meters djup öster om grundet. Sandviken är en av de små badstränder med vit sand som finns på östra sidan. Vattnet är långgrunt, viken är vindskyddad och idyllisk, men man far inget solsken förrän på eftermiddagen. I den norra delen finns gles stråvass, som är bra ståndplatser för gädda under hösten. Närmast badstranden finns en näckrosbotten, där man kan komma åt stora gäddor med doppmete med mört som agn. Om man har tacklat med en stor trekrok och kraftig lina är det bäst att lyfta genast vid hugget så att gäddan inte går fast i den sega växtligheten. Det är ett höstfiske. Man kan möjligen angla där om vintern. Den södra stranden går ut i en liten udde i riktning mot Stenhammarsgrundet. På vårisen är det en omtyckt pimpelplats. Abborren jagar nors här i mars - april. Sju Granars Udde Som en breddning av Sandviken fortsätter Sju Granars udde mot väster, över och under vattnet. Den är också formad av inlandsisen till en knappt tio meter bred morän omgiven av djupt vatten. Man kan se den som en gren på Uppsalaåsen. Jökelströmmen har hejdats ett par år och sökt utlopp mot väster. Man kan leka med tanken att ett stort isberg ändrat på strömriktningen och sedan smält bort. Uppe på åsen finns en åsgrop eller snarare djup dal som talar för den teorin. Udden är en av de stora lekplatserna för gösen, en av de få fiskar som stannar och bevakar platsen efter leken i april - maj. Vid den tiden hugger den blint efter allt som blänker. På uddens spets blir strömmen tidvis stark vilket lockar nors och löja. En bra meteplats för abborre sommartid. Den norra stranden av udden sluttar brant mot 5 meters djup. Den är ingen särskilt bra fiskeplats med sin tomma lerbotten, men vid stark sydlig vind kan gäddan välja ståndplats i vindskarven. Mot kvällen kommer också gösen in i djupfåran för att jaga löja. På spetsen och den södra stranden hittar man sin betesfisk. Djupet är starkt varierat med grova stenar ned till 12 meter. Här brukar metarna samlas under sommarkvällarna för att meta ål sedan solen gått ner. Hundra meter söder om udden går en djupfåra in från fjärden där man kan pimpla gös året runt. Nattmetet efter ål har sin speciella mystik. Man får bevittna den nattliga naturens uppvaknande, ugglor, fladdermöss och tunga plask ute i sjön. Vinden vänder mot land och dör, vattnet blir spegelblankt. Dofterna skärps och förändras, när mörkret tilltar. Ibland kan man känna doften av gurka från ett stim nors, som jagats upp till ytan. Att se det försiktiga nappet, driva in kroken och sedan brottas med en meterlång ål i daggvått gräs. Det är en spänning som får hjärtat att bulta. När man äntligen fått det slemmiga monstret i säcken sitter man länge och andas ut. Ålen ska bottenmetas. Man sitter tryggt och stilla på stranden med spöet i en klyka och spetsen mot den ljusa natthimlen. Rullen står öppen, så att linan lätt kan löpa ut vid det försiktiga nappet. Man kan ju inte ha ett flöte, det syns inte på det mörka vattnet. 1 stället har man fäst ett stycke vit skumplast på linan under spöspetsen, det syns bra mot den ljusa bakgrunden. Andra sätt att varna för nappet är att lägga linan i en bukt under rullen och en tesked ovanpå en plåtburk. Då kan man låta blicken vandra för att i stället lyssna efter nappet.

8 Det bästa betet för ål är löja. Daggmask är också bra, men då blir det mest braxen som hinner först. Tacklet består av en krok nr 6 under ryggfenan på löjan. 3 decimeter ovanför kroken har man satt ett litet blyhagel på linan som stoppare för det tunga glidsänke som är nödvändigt för långa kast. Glidsänke är nödvändigt eftersom ålen spottar ut betet om den känner motstånd. När nappet kommer bör man vänta några sekunder med att sträcka linan, men inte för länge, Ålen rusar tillbaka i sitt skydd för att svälja. Får den grepp med stjärten runt en sten eller gren kan man säga adjöss både till krok, sänke och ål. Ålen är en mystisk fisk som genomgår många förvandlingar på sin väg från Sargassohavet till Mälaren. Oavsett förvandlingarna kan man alltid särskilja två typer av ål. Den ena är spetsnosad och lever av maskar, snäckor och insekter. Den andra är brednosad och en jägare som förföljer sitt byte, som mest är småfisk men också mindre släktingar. Kan man få tag i nejonögon som bete, så är de överlägsna allt annat. Om ålarna skriver Olaus Magnus i Historia Om De Nordiska Folken Ofta händer det att när ett våldsamt åskväder rasar ålarna sträva efter att komma upp ur vattnet, liksom kände de sig inte trygga i djupet. Men då bli massvis fångade i nät, med krokar, i burar och kistor. Befolkningen skördar då en så mycket rikligare fångst, som ålarna sålunda av åskans dån skrämmas ur sina hålor. Varför inte! Sena tiders forskare har ju upptäckt ålens elektriska sinne, som den använder för att spåra byten nere i gyttjan. Bland ålfiskare finns en mängd historier om jättestora ålar, som sliter inälvorna ur större fiskar. Nätfiskare kan hitta sikar rensade in på ryggbenet, antingen ål eller kräfta har varit framme. Det påstås att ålen har för svaga käkar för sådana dåd, men pröva att sätta tummen i munnen på en brednosad ål! Den suger så kraftigt att det kan vara svårt att få tillbaka tummen. En spetsnosad ål har ett sug för att bära sin egen vikt, men tummen blir oskadd. När man under nattmetet ser småfisken stänka över ytan är det bara två jägare som kan komma ifråga: gös och brednosad åt. På andra håll kunde det vara en mal, men miljön vid Sju Granars Udde är inte den rätta. Malen vill ha dyig botten och svagt strömmande, varmt vatten. Söder om en västlig linje från udden börjar det riktiga gösvattnet, flaket. Hundratals hektar nästan slät botten på trettio meters djup är den ostörda miljö som gösen söker upp när stormar eller motortrafik vid ytan blir besvärande. Vintertid är detta område varmast vid botten men ändå behagligt för kallvattenfiskar som nors och gädda. Det är mörkt, fisken bara äter och sover, men kan väckas till liv när man dunsar en tung pirk mot botten. Vinterfiske är dock en vansklig syssla med många funderingar. Är det för mörkt därnere? Var svävar plankton, som är alla fiskars livskälla? Det är gösens natur att hålla till över djupt vatten, men om sommaren går den inte djupare än att den håller sig inom varmvattenskiktet, som i juli kan nå tio meter. Man kan fiska gös dygnet runt om man bara söker den på rätt djup. Ekoln har fått sitt namn av adjektivet Ekul, som betyder upprörd. Namnet har ibland tolkats som sjön med ekbevuxna stränder, vilket är en god beskrivning, men inte lika sann som den upprörda, bråkiga, oroliga. För det mesta är sjön fredlig, men vinden kan komma hastigt och dra upp en besvärlig sjö, när den möter ström. Vinden studsar mot stränder och öar och det bildas virvlar. Ibland bildas små tromber som ökar våghöjden och kan välta en båt. När åskmolnen skockas kan man vänta hård vind. Ett stenkast från stranden passar det bra att ro in i vassen. Efter en halvtimme är det lugnt igen.

9 Rörviken Det finns sträckor som roddaren vanligen skyndar förbi enbart för att de redan är ockuperade av badande och vattenskidåkare. Det är en rimlig tanke varma sommardagar, men det finns ju också andra väder. Vid regn och åska kan viken blotta sin rikedom. Att man blir våt och får gunga ordentligt i stormbyarna spelar inte så stor roll, när fisket slår till. Sådan är Rörviken. I juni brukar måsarna samlas i den grunda viken i skrikande flockar och de mindre erfarna fiskarna sätter fart på snurran i tro att det är ett måsslag med abborre som jagar upp löjan. Hur de än kastar med sina spinnare får de ingenting, de kan möjligen kroka en mört eller braxen från utsidan. Det är fullt med fisk under måsarna, men ingen abborre. Måsarna och mörtarna äter kläckande sländor. Besviken drar abborrmetaren vidare ut mot djupkanten hundra meter utanför stranden. Så kan molnen torna upp sig, det mullrar på avstånd och det kommer kraftiga vindstötar. Det känns ödsligt ute på sjön i åskväder och man ror in i vassen för att huka under regnet. Då hör man det. Det är ett ljud i två tonlägen, ett sörplande schipp-schopp som om en gris eller soppätare vore i närheten. Det är ålens omtalade smackande, när den äter i ytan. Man kan höra det om våren efter varma dagar med mörtlek och om sommarkvällarna då ålen plockar snäckor från näckrosorna. Man hör det också nu i sländtiden, när himlen är förmörkad av åskmoln. Ålen är en stor insektsätare, och sländkläckningen är oemotståndlig. Den har troligen stått nere vid botten hela tiden, först när det blev skymning vågade den sig upp för att sörpla de sländor som regnet slagit ner. Man ser den bara som en virvel på ytan. Med sitt kraftiga sug behöver den aldrig sticka upp nosen. Man hör bara ljudet och sländan är försvunnen.man har studerat ålar i akvarier och de beter sig just så. Först schipp nära ytan och schopp, när de vänder. Två gånger har jag upplevt detta i Rörviken. Metspöet fungerar som åskledare, men så länge åskan är tio sekunder bort har jag prövat med daggmask en halv meter under ytan, och fått hugg flera gånger efter varandra. Hela fisket tog kanske fem minuter. När åskan var framme fick man ju lov att kura under regnskyddet och be en bön till Tor. Det har funkat. Sedan, när åskvädret dragit bort, har jag prövat igen, men utan resultat. Det fattades något i den kedja av retningar som får ålen att sörpla i sig allt som rör sig. Men åska, sländor och regn är några bra anledningar att tackla för ålmete. (Sedan jag lagat till ålen på mexikanskt vis med cayennepeppar och rosmarin kunde jag utan svårighet härma det tvåtoniga ljudet från grisar och ålar). Oxtorget Vid Rörvikens södra strand grenar sig Uppsalaåsen ut i bred udde som försvinner under vattnet mot sydsydväst. Det är en mycket intressant fiskeplats både vinter och sommar med en strandnära ström som lockar till sig både nors och siklöja. Sommartid finns det alltid gös eller gädda på den storsteniga botten 5-10 meter ner. I randen av nate på sydsidan finns för det mesta både abborre och ål. Vintertid går en råk tvärs över sjön. Om det är mycket snö på isen brukar råken släppa ner så mycket ljus att norsen och deras följeslagare kommer upp ända under iskanten. Udden benämns på vissa kartor för Sju Granars Udde efter ett tidigt sjömärke. Granarna är för länge sedan borta och namnet har i folkmun överförts till udden vid Sandviken. Oxtorget är

10 egentligen namnet på en liten fin badstrand, som man kan nå på stigar längs stranden eller rakt ner från åsen vid Domarbo. Stranden är öppen för solen redan på förmiddagen. Åsen är geologiskt intressant med en mängd åsgropar, egentligen ett kittelfält. Landhöjningen markeras av strandlinjer på olika höjd. Strax före badstranden går en lång linje stråvass, som inte har något större intresse för fiskaren utom på spetsen av den lilla udden, där det för det mesta står en gädda i skydd för den rådande vinden. Platsen är eftersökt av gäddorna. Tar man en kan det redan nästa dag stå en ny på lur. Margaretagrundet Vid den breda viken in mot Fredrikslund sänker sig åsen till ett leende landskap av ekbackar och beteshagar. Ute i sjön dyker den upp först i Storgrundet en kilometer bort och som mindre grund ner mot Skobolandet. Viken är grund och full av växtlighet. Mete och pimpel är de enda metoder som kan användas utan förargelse trots att det är gott om gädda både vår och höst. Mitt i viken, hundra meter väst om en strandklippa som kan skymtas i vassen ligger Margaretagrundet. Det är egentligen tre parallella natebankar, som åtskiljs av djupfåror. Grundet har fatt sitt namn som en hedersbetygelse till lantarbeterskan Margareta Lund, som var med om att organisera sportfisket, en bragd så god som någon i en sjö så revirindelad som Ekoln. Det är ett ytligt grund, bara en meter, men en utsökt fiskeplats både sommar och vinter. En augustidag med nordvästlig vind i solnedgången, när vi ankrat utanför den yttersta natebanken, fick vi se en syn av nästan religiös art för en fiskare. Ljuset kom snett bakifrån och genomlyste vattnet inåt viken, så att det påminde om grönt buteljglas. 1 detta medium, där luft och vatten smälte samman rörde sig ett omätligt stim av småfisk, kanske det var en miljon tätt sammanpackade mörtglin och löjor. Stora skuggor attackerade stimmet från alla sidor och underifrån. Det verkade som om alla sjöns fiskar var samlade inom ett stenkast från båten. Måsarna var hysteriska. I början kom de i lågflykt och störtdök mot stimmet, men när de blev tyngre lade de sig till vila och åt mera lättjefullt. De behövde inte ens simma, bara picka upp en lagom smakbit inom räckhåll. Genom det öronbedövande fågelskriket hörde man ett hundrafalt smackande av abborrar som åt underifrån. Det var inget problem att få bete. Sänkhåven fylldes på ett ögonblick alldeles vid båtkanten. Vi gjorde kräsmagade urval av de fetaste löjorna och började meta. Det är så egendomligt att även i en gröt av småfisk hugger abborren alltid den som sitter fast på en krok. Experter på abborrens psykologi säger att den vill spara sin energi, det vill säga att den har en metares läggning och det låter rimligt. Vi märkte ju också att ju större bete vi använde, desto större abborrar blev det. Efter tjugo minuter var jakten slut. Abborrarna sjönk ner på sina bukar med löjstjärtar stickande ur munnen och måsarna drev bort med vinden. Vi hade kanske fått för mycket, men vem kan låta bli med tanke på alla fisklösa dagar man genomlidit. I lugn och ro på grundet kan man njuta av strandens fägring. Till vänster går en lummig dalgång med ekar och hassel upp mot Fredriksiund. Ovanför åkrarna ser man herrgården med huvudbyggnaden från förra sekelskiftet. Fredrikslund har en historia som är förbunden med Kungshamn och ingår också i naturreservatet. Det har sitt namn efter Fredrik Ulrik Sack, som år 1757 köpte Kungshamn. Bland mera bemärkta godsherrar finns hovjägmästare Johan Ludvig von Greiff, som 1809 deltog i avsättandet av Gustav IV genom att hålla fast majestätet, när det försökte rymma. För detta fick han en pension och en sinekur som överjägmästare i Uppsala. Detta tillät honom att på Fredriksiund odla sina hobbies som var

11 kortspel, jakt och hundavel. De välkända Hamiltonstövarna lär härstamma från hans två jakthundar Panter och Diana. Till höger går en bred vass mot en bukt som kallas Svanhalsen. Strandängen innanför är en av sjöns största lekplatser för gädda i april och braxen i maj. Margareta Lund som var en härdad fiskarkvinna berättade att när hon en morgon skulle vittja en gäddryssja hade en enorm fisk tagit plats i den. Den var så stor att stjärten stod utanför öppningen. När hon samlat mod för att lyfta ryssjan, satte fisken fart och rakt genom garnet och försvann. Av beskrivningen att döma måste det ha varit en gädda på trettio kilo eller mera. Sådant är roligt för en metare att höra. Det är ju ändå förhoppningen om den absoluta fisken som håller intresset vid liv. Det kanske ändå var en mal? Om det nu ändå skulle finnas någon mal kvar i sjön, så skulle viken vara den lämpligaste platsen med varmt vatten och massor av mat. Botten är mjuk och varm och som gjord för att gräva lekgropar i. En svag ström sköter syresättningen och viken ligger vid sidan av den bullrande sjötrafiken. Kanske Margaretas stora gädda var en mal? Fiskare har en stark längtan efter det ouppnåeliga. Man vill så gärna tro att det där ute på djupet går den stora fisk som slutligen ska bli belöningen för många tomma fiskedagar. Denna längtan och tro kan likna en religion, ja, alla religionens elementa ligger på lur under fiskarhatten. Föremålet för religionen kan vara en gubbe eller en stubbe, eller varför inte en stor fisk? 1 en äkta tro finns delar av sinnesvillor, rykten och förhoppningar. Det är så den stora fisken uppenbarat sig för fiskaren. Hur många har inte sett eller trott sig se en mal eller svallvågorna efter en mal. Hur många historier cirkulerar inte fiskare emellan. Hur många förhoppningar om kommande bättre dagar! I dag är det lätt att skapa nya religioner. Rykten kan spridas snabbare än vinden, och psykologin har tagit fram metoder som slår mot det undermedvetna. För tvåtusen år sedan var målgruppen några fattiga fiskare med stark tro. I dag skulle man kunna vända sig till alla besvikna sportfiskare. Man kunde ge dem drömmen om Malen, med dunkla förhoppningar om livsuppfyllelse. Detta kan man förstärka med sedvanliga ritualer: att vässa krokar, tillverka jättelika flöten och sjunga malvisor. Bilda grupper för uppmuntran och samhörighet - utbilda predikanter som mässade budskapet om den absoluta fisken och gav spridning åt färska rykten Blanda in litet moral, fiskebroder, och du har en fix och färdig religion! Eller har du den redan? En medeltida hävdatecknare påstår att then grufliga Mahlen stundom utgjör ett Hinder för Skeppsfarthen uti Mählaren gjenom sin otäckja Vana att i rask Fahrt bogsera Fiskarenas Roddbåtar uti Fahrlederna. Bakdelen smakar som Al och Framdelen som Lake, thet Helvites Kräket. För en sportfiskare är detta en beskrivning av det förlorade paradiset. Morga Stränderna och ängarna innanför Margaretagrundet har en historia som går tillbaka mot järnåldern. Den ursprungliga byn Morga var en av de största byarna i Alsike socken. Det är kyrkan som står för historieskrivningen i dessa trakter. I en skattelängd från 1221 anges en gård skatteskyldig under Vårfrukyrkan i Uppsala. Byn fick med landhöjningen två namn; Övermorga för det nuvarande jordbruket och Nedermorga för strandängarna som kom upp ur vattnet. Att Nedermorga flyttade ner mot stranden hade sin förklaring i att hela byn huvudsakligen levde på fiske, som man kan se i en skattelängd från 1596.

12 En hel by som lever på fiske måste föra en riskabel tillvaro. Det fanns visserligen mal och lax och ett överflöd av vitfisk under lektiden men det kom ju också årstider, då fisken stod stilla. Under vintern kunde man tända nattliga eldar vid en isvak och håva nors, dra isnät efter gös eller harpunera ål i vinteridet, men långa tider måste man leva på vårens torkade gädda, mört och braxen. Salt var en bristvara. Man kan inte föreställa sig vilka strapatser folket måste utstå med den magra kosten, den hårda beskattningen och utskrivningarna till de många krigen. Tänk bara på vilket arbete det måste ha varit att hugga upp fiskevakar i den metertjocka isen! Boställena blev mindre och dagsverkena fler, när landets herrar kom hem från krigen och skulle ha sina förläningar. Bönderna blev arrendatorer, och det livsuppehållande fisket tillfördes herrgårdarna. Nedermorga by blev allt mindre, tills den uppslukades av Fredrikslund. År 1870 redovisas Nedermorga som inhysta drängar och pigor hos herrskapet. I dag finns bara husgrunderna, några jordkällare och en brunn kvar av Nedermorga. Terasser och övergivna odlingar betas av korna från Fredrikslund. Området är betecknat som kulturminnesområde av riksintresse och är ett av de mest besökta i Uppland. Den som går förbi på stigen längs stranden ser bara ett stycke vacker mälarnatur. Man ser kanske strandlinjen från vikingatiden och tänker att stenudden var ett abborrgrund då. Kanske fiskarna hade sin båtbrygga just där den stora enen står i skydd för alla vindar. Av småfolkets historia finns inte många spår. Där på udden stod kanske rotebonden Jean i Morga en sommardag 1790 och såg sina två söner och en dotter försvinna under vattnet i en fasansfull åskstorm, när de kom från sina bröllop i Dalby kyrka. Kanske stod indelte soldaten nr 20 Åkerman här och tog en sista blick på sin hembygd innan han for till Norge med Karl XII och omkom på okänt sätt. 700 år, tänka sej! Hur många malar har fiskarbyn hunnit med att se, ana eller drömma om på den tiden! Jägarn och Lillgrundet Åttahundra meter väst om Margaretagrundet ligger ett litet skär, som kallas Jägarn - troligen efter gamle jägmästaren på Fredrikslund - men också för Måsgrundet och Storgrundet. Öster om grundet ligger Lillgrundet, skilt från land av ett smalt sund. De båda grunden är viktiga landmärken får att lokalisera djupkanten från tre meter till trettio meter och därmed en av de goda fiskeplatserna i Ekoln. Grunden och djupkanten är lekplatser för siklöja och gös. Sommartid vistas nors och siklöja på djupt vatten, men jagas regelbundet upp på grundkanten av abborre och gös. De trängs upp till ytan och måskolonin på Jägarn får bråttom. Det kallas måsslag och är en signal för fiskare att skynda dit. De sista trettio meterna slår man av motorn och glider in över stimmet. Sedan följer en halvtimmes intensivt fiske med pimpel eller spinn, först ytligt och sedan allt djupare. Abborren går ner och smälter maten och norsen flyr ut mot djupet. Efter två, tre timmar är det dags för nästa måsslag igen. Jägarn sluttar brantast mot väst och sydväst. Ett stenkast ut är det redan tjugoåtta meter djupt. Man är ute på den flacka botten som täcker nästan åtta kvadratkilometer med några få undantag där djupet kan vara trettiofyra meter. Det är det vanligaste vistet för kallvattenfiskarna nors, lake och sik, troligen också för den lilla rest av röding, som uppenbarar sig med flera års mellanrum. Över djupbottnar brukar vattnet röra sig lugnt, och isen lägger sig likformigt. Undantag är ett område sydväst om Lillgrundet där ström och källflöden kan göra isen riskabel. Det var här den näst siste av Stureätten, godsägare Sten Sture på Marielund år 1812 körde ner med häst

13 och släde kvarlämnande bara en fårskinnspäls på iskanten. Strax intill omkom i slutet av 1700-talet ett bröllopsfölje om fjorton personer i en av Ekolns beryktade åskstonnar. I sundet innanför Lillgrundet går en ström som kammar igenom ett stort område av sjögräs, och det är därför en god ide att ankra vid den norra öppningen och meta abborre. Vintertid är bästa fiskeplatserna vid grundets södra och sydvästra kant. Stranden innanför Lillgrundet är en utmärkt badplats med släta klippor och en fin sandstrand. Ett stycke upp på stranden ligger resterna av en fornborg som troligen ingått i sveaväldets försvar under den yngre järnåldern. På en sträcka av femhundra meter söder om Lillgrundet höjer sig stranden så att urberget kommer i dagen i branta stup. Det är en av de få platser en djupgående båt kan gå ända in till land men man bör komma ihåg regeln om ett stenkast från stranden Det finns den mest inbjudande stenhylla att landa på, trakten verkar helt öde, men försök bara! Plötsligt rasslar det av stenar och arga röster manar en att försvinna. Man har inkräktat på revirförsvararnas badsten, men var finns de! Är det troll som bor i berget eller kvardröjande röster från Styrbjörn Starkes dagar? Rödmosiga ansikten visar sig bakom ett klipphörn och man lägger kvickt ut från land. När man rundat Farliga Udden ser man en stuga högt uppe på branten, som tillhör Stiftelsen. Något nedstämd ror man vidare i funderingar över den mänskliga naturen. Reviret i stan är kanske bara en balkong. På landet kan det sträcka sig bortom horisonten. Är stadsbon mera civiliserad och mindre djurisk? Platsen är geologiskt intressant. Nästan överallt i Uppland ligger ett tjockt lager ishavslera över berggrunden. För fyrahundra miljoner år sedan gick en fjällkedja tvärs över landskapet, och det är de nedslipade resterna man kan beskåda. För en geolog är detta mer intressant än de mest himlastormande alper. Klipporna vid Farliga Udden fortsätter sitt branta fall under vattnet så att det bara ett stenkast ut är tio meter djupt. Blackan Den branta stranden fortsätter ett par hundra meter med gles djupvass som är bra ståndplatser för gädda. Innanför skäret Blackan är sundet bara meterdjupt och ett bra tillhåll för betesfisk. Skäret höjer sig som en kulle av granit från tjugo meters djup. Det är riskabelt att bestiga. Till och med måsarna slår kanor när de landar. Troligen kommer namnet av det fornsvenska black som betyder falsk och lögnaktig. För fyrahundra år sedan var det ett farligt grund under ytan. Det bästa abborrrnetet har man vid skärets sydöstra sida, där botten sluttar från en till sexton meter. Vid djupmete händer det rätt ofta att man får en gös eller två, men för det mesta är botten runt skäret ganska mager på fisk, frånsett mört och braxen. Moraviken Till vänster efter Blackan kommer den dyiga Moraviken med glesa vassar och täta näckrosbestånd. Viken har fått sitt namn av fornsvenskans mor, som betyder tät och fuktig skog eller sumpig äng, och det kan än i dag vara en bra beskrivning av stränderna som är sumpiga och otillgängliga med gles bebyggelse. Vikens brist på ekonomiska möjligheter har lämnat den orörd som en uråldrig vildmark. Den har ett slags dyster skönhet, ett hemlighetsfullt väsen som ruvar över minnen i bottenslammet. Viken var kanske Styrbjörns sista ankarplats - ett stenkast från stranden - innan han i gryningen rodde mot Kungshamn och nederlaget.

14 Att övernatta i båt är en säregen upplevelse. Man ligger på rygg och ser rätt upp i stjärnhimlen, där satelliterna klyftar upp rymden med en timmes mellanrum. Förr var det gudarna som övervakade jorden, nu är det Nasa! Från stränderna kommer ljud av jagade och jagande djur och en uggla sveper över månen. Forntid och nutid kolliderar och blandas i en rysning. Dimman kommer tidigt och ligger kvar efter gryningen. Man vilar i ett vitt töcken, ett ljudförstärkande medium som förmedlar röster och ljud från avlägsna tider. För en lättrörlig fantasi spökar det i Moraviken. Viken har sitt största djup, åtta meter, i mynningen. I de inre delarna är den sumpig med tät vass och näckrosor. Mitt i viken finns en dybank på två meter djup där man kan meta abborre året runt. Annars är viken fiskrik bara vår och höst, huvudsakligen gädda i den glesare djupvassen. Skallan Den udde som avgränsar Moraviken mot söder och i en grundbank sträcker sig mot holmen Fläskjan var för inte så länge sen också en ö. Landhöjningen och en del mänsklig hjälp har skapat landförbindelse med Ekshagarna och Krusenberg. Namnet har den troligen fått av att den vänder två skalliga, rundslipade hällar ut mot farleden. Betraktar man dessa två runda klinkor med ett buskage emellan, så förstår man det frodigare namnet Käringarslet, som är det enda gångbara bland vanligt folk. Det är helt enkelt en jättekäring som visar baken för jätten Fläskjan! Mera modesta fiskare har i ekivokt pryderi föreslagit att man ska kalla udden för Damhäcken eller Damdalen, för att inte chockera gästande turister. Mellan Skallan och Fläskjan löper en grundbank på ett par meters djup. Mot norr sluttar tröskeln ganska hastigt till tjugo meter. Mot söder är det grunt vatten nära en kilometer. Mot väst cirka trehundra meter går djupkurvan för tolv meter. Bästa fisket vid Skallan har man vid västlig vind, i vindskarven till det lugna vattnet bakom klippan. Gädda och abborre driver in och ställer sig på lur. I natebankarna väster om udden är det mestadels bra abborrfiske året runt. Fläskjan Att fläskja eller flässja är fornsvenska och betyder att spänta av en flisa. Ön kunde med ett nyare ord kallas Flisan liksom så många andra mälaröar som ligger ytterst i en skärgård. Ön har länge varit en omtyckt utflyktsplats. Den är obebodd, så man behöver inte tänka på stenkastarregeln. Förr fanns det en dansbana här och det talas också om en viss gruvdrift i hemmansägarskala. Hit kom drängar och pigor roende till midsommardansen ända från Sjöö och Skokloster. Äldre fiskare kan förtälja om blodiga slagsmål de bevittnat på tryggt avstånd under gösrodden. Stenkastning lär ha förekommit som en eftergift till Ekolns rykte. Fläskjans stenar är inte runda och vattenslipade som forntidens kaststenar, bara kantiga sprängstenar från gruvdriften. Nog så effektiva för blödande sår men inte för bulnader och kontusioner. Nu för tiden går det lugnare till. Segelbåtar ankrar i lä för natten. Gösfiskare går i land och sitter som måsar på klipporna och spanar efter gösvak. Både spriten och erotiken är mera urvattnad för de nya generationerna. Passionerna svallar lägre och stenkastningen har praktiskt taget upphört. Nordost om holmen sluttar botten kraftigt till tjugofyra meter. Fläskjan är den synliga toppen på ett kilometerbrett grund som har sin största utbredning mot syd och sydväst. På den östra sidan finns en lång natebank, som är en omtyckt meteplats. Storabborren kommer in om

15 kvällarna, det är stora klumpar runt kilot som kommer vandrande i par eller små sällskap. På försommaren kan det hända att både asp och sik kommer in för att äta insekter och småfisk. Ekolns storabborre hugger inte på vilket bete som helst. Så länge den väger under halvkilot tar den fortfarande löja och nors, sedan ändras bytesvalet till allt större fiskar. När man metar gädda med mött som bete kan man ibland få en storabborre, men det absoluta favoritbetet är siklöja eller kungsnors, fiskar upp till tjugo centimeter. Det är inte lätt att få tag i dessa beten eftersom de går på djupet, men man kan se jakten på dem ute över öppet vatten i solnedgången. Det är asp, gös och abborre som jagar upp dem till ytan. Framför allt är det asp som leker vallhund och driver ihop stimmet till en gröt. Eftersom nätfiske är ett privilegium endast för strandägarna kan sportfiskaren pröva att kasta en strömmingshäckla över stimmet, eller något annat sätt som inte kolliderar med lagen. Väster om Fläskjan brukar det gå bra att pimpla gös även mitt på dagen, vanligen på åtta till tio meter djup. Längre ut mot väst, det egentliga flaket, ror man efter gös från juni till oktober. Trolling efter motorbåt har dykt upp som en avart, men är egentligen förbjuden Oväder i form av åska och skydrag kan komma snabbt på den vida ytan. Man kan litet föraktfullt kalla Mälaren Grodhavet i motsats till det riktiga havet, men faktum är att sötvatten har besvärligare rörelser än det salta. Vågorna är brantare och korsar varandra. Det är många som seglat omkull i plötsliga kastbyar. När det plötsligt blir stiltje med blankt vatten under mörka moln bör man se sig för. När vinden efter en stund kommer farande från norr kan man se den som ett band av upprört vatten, och då har man bara några minuter på sig att komma i skydd. Vindkanten törnar mot uddar och öar, bromsas upp och börjar virvla. Virveln växer över den sista kilometern av fritt vatten, och man kan se ett av Ekolns berömda sjöspöken resa sig som ett genomskinligt tom över det svarta vattnet. Kommer man för nära virveln träffas man av en vind med orkanstyrka. Från en skyddad vassglänta såg jag en gång hur ett sjöspöke kolliderade med Fläskjan och upplöstes i ett moln av skum, löv och avbrutna kvistar. Ljudet när ett skydrag träffar land är som när naturen ger upp andan eller jätten Fläskjan får en smocka i solarplexus. Det är inte underligt att våra förfäder upplevde naturen som befolkad av gudar, jättar och trollpackor. Precis som ett gammalt hus gömmer Mälaren på minnen, som vaknar till liv om man är liten och rädd. Nutidsmänniskan behöver starka retningar för att bli rädd, men när man ser ett sjöspöke komma rusande i ektoplasmisk vithet mellan svart vatten och dundrande luft håller man andan. Tor var ordningsmannen som höll reda på de onda makterna. Man gillar honom, men är rädd att han ska kasta Mjölner åt fel håll. Korpar kommer ibland och leker fallande löv i åskväder. Bilden blir fullständig och man är också beredd att åkalla Oden. På en sträcka av tolvhundra meter från Fläskjan till skäret Pinkan söderut finns inget större djup än sex meter. Här brukar man ro efter gädda med bottengående wobbler hela sommaren. Mitt på en linje från Skallans spets till sjömärket vid Pinkan finns ett bra abborrgrund på tre meters djup. Vattnet runt Pinkan är intressant för sin blandning av sten och nate, en idealisk botten för abborre. Man kan alltid sätta som en regel för sitt abborrmete att gränsområdet mellan sten och vass är fiskrikast. Mot nordväst från Pinkan ser man ett sjömärke som markerar en djupkant mot norr. Av skäl som ännu inte är förklarade finns det nästan jämt gös och gädda vid botten på fem meter medan abborren håller sig en meter under ytan. Det måste vara minst femtio gånger jag konstaterat detta, men jag har ingen förklaring! Krusenberg

16 När man rott genom det trånga sundet innanför Pinkan ser man Krusenbergs herrgård uppe på udden vid Alsikeviken, som också kallas Kyrkviken. Här låg ytterligare en försvarsanläggning från vikingatiden med uppgift att bevaka farleden vid Stavsund på Skoklostersidan och den led som förde från Sigtuna genom Garnsviken och en liten å till Alsikeviken. Tidigast omnämnes Krusenberg 1562 som en förläning till Arvid Trolle efter att tidigare ha ingått i Alsike By. Godset med sina niohundra hektar bördig lera har vandrat i stormanssläkterna tills det i våra dagar blivit konferensanläggning, en allt vanligare utveckling av makten runt Mälaren Längst ute på udden ligger resterna av en gammal ångbåtsbrygga som minner om de tider då bönder och fiskare for till Uppsala och Stockholm med sina produkter. Fiskare från Roslagen sökte sig upp till bondbygderna med strömmingstunnor i lasten. Erk och Maja tog båten till marknaden. Godsherrn tog plats i herrskapssalongen för en snabb resa till Stockholm, när kungen behövde råd. De flesta godsen runt Mälaren hade egna ångbåtsbryggor. Mälarens första ångbåt hette Amphitride och togs i bruk Den var skoveldriven med en Owen ångmaskin, som inte alltid gick att stoppa. Uppsala fick sin första förbindelse med Stockholm 1820 med ångfartyget Upsala. Flera andra linjer korsade Ekoln, ett tag fanns det fyra rederier i Uppsala. Trafiken blev mindre när järnvägen kom, men linjen till Stockholm fanns kvar till Där Alsikeviken öppnar sig får man en vid utblick över Krusenbergs domäner. Åkrar och betesängar, som för inte så länge sedan var sjöbotten, sluttar ner mot den grunda viken, som är tre kilometer lång och en kilometer bred. Den inre halvan och stränderna täcks av vass och flytväxter, och botten är mestadels sumpig. Som andra övergödda vatten blir den under vintern syrefattig i de inre delarna, där man mest finner sutare, braxen och sjöruda. Under våren finns det stora lekplatser på den norra stranden. Vid ihållande vind från väst kan gösen vandra halvvägs in i viken. Krusenberg har en kvinnornas historia liksom de flesta gårdarna runt Mälaren. Männen försvann i krig eller deltog i hovintriger, som inte lämnade dem någon ro hemma på gården. Man minns änkan Karin Kruus, dotter till Axel Oxenstierna, som år 1645 lät uppföra ett pampigt slott till minne av sin hädangångne man. Hon var ett rivande fruntimmer med fyra döttrar, som hon höll i tukt och Herrans förmaning. Hennes dotter Brita blev husfru 1666 genom gifte med Jakob Lilliehök, major vid Adelsfanan. Hon blev änka vid arton års ålder, när han stupade i ett slag mot danskarna. Hon födde en dotter och levde sedan ogift till Samma år brann slottet upp. Det enda som finns kvar av den praktfulla byggnaden är den vänstra flygeln. Det nuvarande corps-de-logiet, en ståtlig träbyggnad, stod färdig 1806 under baron Rudbeck. Det är i nyklassisk stil och ritat av arkitektprofessorn Carl Christoffer Sjövall redan år Numera är jorden utarrenderad. Man kunde nog ro närmare än ett stenkast om det inte vore för den breda vassen och den sumpiga stranden. Frånsett någon enstaka ryssja eller gäddsax har stranden ingenting värt att försvara. Ekhamn Gården Ekhamn har en ännu äldre historia. Den omnämns första gången i en urkund från 1264 som tillhörande Cisterciensenunnorna på Skokloster. Gustav Vasa drog in gården till Kronan

17 och skänkte bort den som ett adelsfäste. Ända fram till 1895 har sedan namnkunniga ätter som Oxenstjärna, Rudbäck och Ulfsparre bott där (när de inte bodde på andra förläningar runt om i landet). Den nuvarande byggnaden uppfördes på 1600-talet på en murad källare från talet. 1 källaren lär det finnas en hemlig gång ner mot stranden. Spöken lär också förekomma. Vid gården finns också en skvaltkvarn och en fatabur från 1600-talet. Den inre delen av viken kallas Haknäsviken efter det hak som tidigare var ett litet hinder för sjöfarare från Sigtuna. När de tog sig upp genom Garnsviken måste de släpa båten över näset, en följd av landhöjningen, som nu definitivt satt stopp för sjöfarten. Haknäsviken, som delvis är invallad är en förnämlig fågellokal, kanske den bästa norr om Stäket. Stränderna är sumpiga med högre liggande odlingsmark och ekbackar, en typisk herrgårdspräglad mälarnatur. Utom för gädda höst och vår är den södra stranden tämligen ointressant som fiskevatten, om man inte spekulerar över malens hemvist. Här borde den ha ideala livsvillkor. För den som tror på ryktena om hemliga insättningar av mal i Mälaren måste tillfället tas i akt. En stor mört på en grov krok medan man ankrar och tar sin middagsvila är inget dåligt försök! På den fortsatta rodden längs stranden når man fram till Stickarsudd vid Stavsundet, där det öppnar sig mot Skofjärden. Den norra och västra sidan av udden sluttar snabbt till tio meters djup på grusbotten. 1 den sydliga strömmen runt udden trivs nors och löja, som lockar fram större fiskar. Stavsund Sundet är enda utlopp från de nordliga fjärdarna till övriga Mälaren. 1 genomsnitt rinner tjugo kubikmeter i sekunden över den femmeterströskel där sundet är grundast. I vårsmältningen och vid höstflödena kan det vara mycket mer. Under högsommaren och midvintern är strömmen nästan omärklig. I sundet kan man se att Mälaren är ett kommunicerande kärl. Vid ett lågtryck med nordlig vind över Sörmland ökar strömmen söderut genom sundet, men den kan vända åt andra hållet om vädret blir det motsatta. Det är som om man ser Mälarens långsamma andning eller kände pulsen från ett väldigt hjärta. Innan sjön reglerades var pulsen djupare. Numera är det bara en meters skillnad på högvatten och lågvatten i Ekoln. Tidigare har det varit dubbelt upp och vid den stora översvämningen 1780 var högvattnet fyra meter. Då var Stavsundet en fors. Vattnet i Stavsund är en blandning av åvatten från västra och norra Uppland. Det har deponerat sitt slam i Lårstaviken och Ekoln och är klart, men laddat med näringsämnen. Denna kombination av strömmande, grunt vatten och en näringsrik miljö är förstås intressant ur fiskesynpunkt. Sundet är den enda framkomliga vägen för vandringsfiskar söderifrån. Man kan på sätt och vis vara tacksam för den starka motortrafiken som gör det omöjligt att stänga av sundet med nät och fiskfällor. Spöfiskaren kan hoppas att få en del av de stora insättningarna av lax och ål i kustbandet och centrala Mälaren. Fisket i Stavsundet har i århundraden legat under Skokloster och var säkert mycket lönsamt så länge lax och ål vandrade mot Fyrisån. Det fanns ju också trånga passager vid Eriksund, Sigtuna och Stäket där man gjorde stora fångster, men redskapen var inte så utvecklade som i dag, det fanns helt enkelt mera fisk att dela på. Det måste också ha varit en bättre balans i fiskbeståndet eftersom man också fiskade mört, ruda och braxen åt husfolket. I dag jagas bara rovfiskarna vilket är skada. Kall, inkokt mört och braxen är en delikatess. De adliga godsägarna värderade fisket mycket högt utan att själva delta i det utom för nöjes skull. Arrendatorer och torpare eller särskilda fiskare skötte leveranserna till herrgårdens kök

18 eller försäljning i Uppsala. Av hushållsanteckningar från Skokloster från och 1800-talet betecknas fiskartorpet vid Aludden som föga bärkraftigt på grund av gailstrand. Undras om inte herrskapet blev lurade av fiskare eller förvaltare på den punkten. Ålens vandringar genom sundet sker i maj - september. Numera kommer inte många den naturliga vägen från Östersjön, det finns allt för många hinder. Man vet att massor av unga ålar stannar vid värmeverkens utsläpp i havet. Andra drabbas av miljögifter. De som ändå kommer fram och tar sig över dammbord och slussar är för fåtaliga att bilda underlag för ett lönande fiske. Därför fångar man nu glasålen i västerhavet och sätter in den i Mälaren bland andra stora sjöar. Där lever de några år och blir blankålar, som vid ett par kilos vikt går ut ur sötvattnet med kurs på Sargassohavet. De unga, som bara väger ett par hekto följer strändernas alla kurvor på grunt och varmt vatten, där det är gott om näring som passar dem. De äldre, utvandrarna, följer djupare vattenstråk, där de känner av strömmen mot havet..de har bytt dräkt till svart och silver och väl ute i havet slutar de äta. Inne i Mälaren laddar de fortfarande upp reservnäring. Löja, eller bitar av siklöja är oemotståndliga beten. Olaus Magnus: Ålar lägga inte ägg, de föröka sig genom att skava av slem mot stenarna Malen är en fisk med brett huvud och 6-8 fot lång. I Svärje håller den till i en sjö som kallas Mälaren Hatet På Stavsundet sydvästra strand kan man se Skoklosters slott byggt av Carl Gustav Wrangel Som egendom har det anor från cistercienserklostret och 1200-talet. Det är fyllt av dyrbarheter som rövades under trettioåriga kriget. Som minne av nunnorna finns den restaurerade sockenkyrkan. Man ser turisterna, marinan och biltrafiken. Lite för kommersiellt för en allvarligt syftande fiskare. Sträckan från Stavsund till torpet Hatet på Skohalvöns nordsida ingår i den väldiga förkastningslinje som bildar Alsikeviken, sydsidan av Ekoln och Lårstaviken. Sådana förkastningar är intressanta för sin mängd av mineraler som vällt upp ur jordens inre. Trots den täckande leran kan man ändå finna några vackra stenar i strandkanten. Stranden består av morän på en sträcka av två kilometer fram till udden vid Hatet. Området är grunt med breda vassar och blockig botten, just en sådan miljö som gäddan föredrar när den går mot stranden om hösten. Vid nordlig vind under sommaren är det ett bra område för gös och stor abborre. Udden vid Hatet är särskilt bra med en brant sluttande djupkant till fjorton meter. Torpet ligger i norrsluttningen, omgivet av skog. Det tillkom på 1600-talet och fick namnet backstugan Hatet. Efterhand tillfördes några små åkrar och bygget fick rang av torp, senare mellanstort torp. De skilda beteckningarna visar att även småfolket hade sina klasskillnader. Ortsnamnen har ofta en glömd småfolkshistoria. Hatet har kanske samma ursprung som Nöden, Pinan och Eländet, ganska vanliga torpnamn. Nog är det troligt att namnen beskrev de förhållanden folket levde under. Vid Hatet var jorden karg, man måste ha hämtat näringen ur sjön med dagsverken och avgälder till slottet. I avgrunden mellan de prålande tyskarna på slottet och torparna växte Hatet. Storsand

19 Väster om Hatet följer en två kilometer lång sandstrand med breda vassar, där det huvudsakliga fiskbeståndet är braxen, mört och löja. Stranden ligger skyddad för de vanliga vindarna och är en fridfull rastplats för småbåtar. Den första kilometern strand kan dock vara riskabel med stenar strax under ytan även ett stenkast ut. Även detta område betecknades som gallstrand. Några som alltid fiskar här med stor framgång är hägrarna från kolonier i Skofjärden. På avstånd liknar de gråa stolpar, orörligt nedpålade i strandvattnet. Ett par hundra meter ut från land är det större tillgång på fisk. Här har siklöjan sitt största näringsområde och bjuder på mera ovanliga sätt att fiska. Där åtelen finns där samlas ock gamarna, for att citera en äldre källa. Gamarna runt siklöjan är måsar, gös, asp och abborre. På kvällarna är vattnet ofta spegelblankt och man kan se den stigande siklöjan som krusningar på ytan. På dagen går den nere vid botten, i skymningen följer den plankton uppåt. Siklöjan har ungefär samma beteende som norsen. Båda är kallvattenfiskar, men siklöjan vill ha klart vatten och leker på några meters djup om hösten. Norsen föredrar lerigt vatten och leker grunt om våren. Siklöjan är förbisedd i sportfisket. Som planktonätare är den en nyttigare föda än de miljöskadade rovfiskarna. Man får tackla pimpelspöet med upphängare och krok nr 12 med maggot eller konstgjorda flugor. Om man inte har ekolod kan man börja söka där måsarna kretsar. I Ekoln finns också ett litet bestånd storsik. Den har ungefär samma vanor som siklöjan, och kan metas med smånors som bete. När vattnet blir kallare mot hösten kan man få den på små blankdrag. Norsholmen Innan man når mynningen till Lårstaviken ser man till vänster en smal udde skjuta ut från Skobolandet. Det är Norsholmen, som fått sitt namn på den tiden man drog not efter nors om våren och på senhösten, ibland mitt i natten i skenet från stora eldar. Numera har holmen landförbindelse och är hemvist för ett båtsällskap. Tvåhundra meter rakt öster om holmen ligger ett litet grund - knappt tio kvadratmeter med det bästa abborrmetet i trakten. Norsen är hela sjöns stapelföda och förekommer i så stora mängder att man förr använde den till kreatursfoder. Den är en liten laxfisk, som påminner om strömming i smaken. Numera har den ingen direkt ekonomisk betydelse för strandägarna men desto större för sjöns liv. Eftersom fisket efter rovfiskarna är så ensidigt i sjön kan norsen växa ganska ostörd. På vissa platser kan man se stimmen som en extra botten med ekolodet. Den har sitt huvudområde utanför Norsholmen, där det näringsrika vattnet från västra Uppland strömmar förbi. Närheten till goda lekplatser över grus och sand har hjälpt beståndet att öka. Inga långa farliga lekvandringar behövs, bara lägga rommen och gå tillbaka till jobbet på djupt vatten! Norsen har en skrämsellukt som påminner om färsk gurka. När gös och abborre skrämmer upp ett stim mot ytan kan man i rätt vind känna doften på flera hundra meters avstånd. Till och med om vintern kan man i ett nyborrat hål känna doften av färsk gurka. Då har man kommit rätt. det pågår en jakt därnere. Botten nordväst om Norsholmen är kuperad med djupskillnader på ett tiotal meter. Det är en intressant miljö eftersom många fiskar föredrar gränsområden mellan olika bottnar. Sjuhundra meter ut finns ett djupgrund på 22 meter omgivet av större djup. En given plats att undersöka med pimpeln, inte bara vid botten utan några meter upp. Man ser strömmens riktning på

20 pimpellinan och kan gissa var fisken står i lä och äter. Under vintern rör sig laken på grundet, men var försiktig med isen. Den kan tunnas ut av strömmen på oväntade platser. Reveludden Väster om Norsholmen följer drygt två kilometer av omväxlande hällmark och moränstrand avbruten av vassrika grunda vikar. Botten sluttar i allmänhet brant utåt till trettio meters djup. Man kan gå iland och spinnfiska nästan vertikalt längs den blockrika bottnen. Både gädda och abborre trivs bra i den omgivningen. Mitt på åsen finns ett grustag där man kan gå i land. Annars är stranden snårig och otillgänglig. I Mälaren finns fyra sorters fiskare i näringskedjan. Det är ett knappt femtiotal yrkesfiskare med licens som redovisar hundratals kilo lax och tiotals ton siklöjerom per år. Så har vi alla binäringsfiskarna som inte deklarerat för en enda lax eller ett enda kilo löjrom trots att de är mångdubbelt fler. Så kommer husbehovsfiskarna med nät och ryssjor vid sina strandtomter, de finns över huvud taget inte i någon statistik. De kallas ibland för svartfiskare, för att de säljer sin fångst, och för att de inte är så noga med fastighetsgränserna. Högst upp i näringskedjan kommer sportfiskarna, som också ljuger om sina fångster. Stranden ett par kilometer väster och söderut är ett fiskearrende. ta hänsyn till redskapsbojarna som den utdöende arten yrkesfiskare lagt ut. Strax före Reveludden passerar man den 25 meter höga Bryggbacken där berget stupar brant till trettio meters djup. Här har en fiskare känd för sin sannfärdighet fått en trekilos sik på pimpel. Den spetsiga Reveludden är en låg moränudde mot norr och ön Koffsan. Mitt emellan ö och udde finns ett fyrtiometersdjup, som sannolikt är ett tillhåll för lake och nors, ja kanske rent av någon förrymd kanadaröding från insättningar i de inre fjärdarna. Från denna punkt ökar djupet mot väster till femtio meter utanför Arnö Huvud, Ekolns djupaste botten. Koffsan Ön Koffsan hette från början Gräna Jungfru, som snart blev Gröna Jungfrun och på simpelt folkspråk Koffsan. På litet avstånd liknar den en bredgattad galeas, en holländsk koff, som förr var ett vanligt handelsfartyg på Mälaren. Koffsa är också ett dialektalt ord för slampa eller vidlyftigt fruntimmer. Seglare och fiskare blir ofta karlakarlar när de kommer ut på sjön och söker gärna äventyrliga och ekivoka tolkningar av tillvaron. Koffsan alltså! I all sin jungfruliga grönska är Koffsan ett fruntimmer som lägrats av fiskare i århundraden. Kommunen uppförde en gång en raststuga för frusna sjöfarare, men inom ett år var stugan uppeldad i kaminen. Kvar finns bara några sotiga stenar. Sedan dess har tystnaden lägrat sig över Koffsan. Båtar kan lägga sig i lä eller meta abborre på den östra sidan, men det finns ingen anledning att gå i land och ön har blivit ett fågeltillhåll. Den gamla Koffsan har återvunnit sin jungfrulighet. Söder om Koffsan löper den djupa ravin, som i tidernas morgon uppstod av omätliga krafter i berggrunden. Sprickan löper genom Ekoln, Lårstaviken och Gorran och var tidigt flera hundra meter djup. Jöklar har knäckts över kanten, kalvande isberg har avsatt sten och grus, hav och ström har täckt allt med lera. Här och var sticker åstoppar upp genom leran och bildar fina fiskegrund och lekbottnar. Att ro efter gös runt Koffsan kan vara lönande, särskilt vid ostlig vind. Arnö Huvud