Tankar i allhelgonatid Vatikankonciliet och Trons år Nye nuntien presenterar sig Kloster till salu. katolskt magasin # november 2012 Pris 40 kr

Transkript

1 # 11 2 november 2012 Pris 40 kr Tankar i allhelgonatid Vatikankonciliet och Trons år Nye nuntien presenterar sig Kloster till salu katolskt magasin

2 # 11 katolskt magasin 2 november 2012 Årg 87. ISSN Adress: Box 2038, Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32 E) Tel: E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. styrelseordförande ansvarig utgivare Kjell Blückert redaktion Margareta Murray-Nyman (chefredaktör) margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se tel eller Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net tel eller Utrikesansvarig Kaj Engelhart kajcaritas@hotmail.com tel Layout, hemsida, annonser Mattias Lindström mattias.lindstrom@katolsktmagasin.se tel eller Prenumeration, ekonomi Sofia Wahlstedt sofia.wahlstedt@katolsktmagasin.se tel Prenumerationspris: Sverige 340 kr Europa 450 kr, utom Europa 500 kr Pg , Bg Tryck: Wikströms tryckeri AB, Uppsala Nr utkommer 7/ Manusstopp 16/ För icke beställt material ansvaras ej. omslagsbild: vägen, du skall följa den. citat ur dag hammarskjölds vägmärken. foto: birgit ahlberg-hyse Ur innehållet Högtidlig invigning av Trons år sidan 5 Mera om Andra Vatikankonciliet sidan 6 Tre frågor till Nordens nye nuntie sidan 8 Klart för inflyttning i höghuset där katoliker har förtur sidan 10 Nästan 60 prästkandidater i Norden sidan 12 Berget, ekumeniskt centrum i Rättvik, firar 50-årsjubileum sidan 14 Fortfarande katastrofläge i Haiti tre år efter jordbävningen sidan 16 Drottningen av Polen sidan 18 Vem skall rädda Osek? sidan 20 Kyrkoåret: Allhelgonapredikan av Anders Piltz sidan 22 Bokrecensioner sidan 28 Kyrktorget: Franciskanska sekularorden sidan 31 Pilgrimsresa till Hassela sidan 32 Mother s Prayer sidan 33 Familjesidan: Tron mitt i sorgen sidan 38 Sista sidan: Intervju med Graciela Chin A Loi sidan 40

3 ledare sid. 3 Nobelpriset i medicin resultat av medvetet val Upptäckten som gjordes så sent som 2007 hyllades som ett av de stora medicinska genombrotten: att få vanliga celler från människor att backa i utvecklingen och förvandlas till pluripotenta stamceller med förmåga att vidareutvecklas till i stort sett alla celler i en vuxen individ. Och som ett brev på posten tilldelades mannen bakom upptäckten, japanen Shinya Yamanaka, årets Nobelpris i medicin eller fysiologi (tillsammans med engelsmannen John B. Gurdon, som gjorde banbrytande upptäckter om kloning av djur/grodor). Tillfredsställelsen i uttalanden om Nobelpriset från katolskt håll har varit påtaglig, och många är de som lovordat Yamanakas forskning, eftersom den bidragit till att visa att det inte endast är embryonala stamceller som kan bilda ett stort antal celler av olika slag. Med den nya sortens stamceller hoppas man nå framsteg både vad gäller att ta fram nya läkemedel och behandling av sjukdomar som hittills gäckat oss. 353 O Kristus Konung, arvinge & c œ 1 O & œ œ œ œ. j œ œ œ œ œ œ œ œ Kris - tus Ko -nung, ar - ving - e till œ œ œ. œ œ u - ni - ver - sums rund, i dig har all -ting & œ œ œ œ œ bli - vit till, du Men det är samtidigt viktigt att vi är realistiska. Världen och i synnerhet medicinsk forskning är sällan svart eller vit. Användande av de ovan nämnda nya stamcellerna presenteras med rätta som ett etiskt överlägset alternativ i jämförelse med embryonala stamceller. Ändå hade den nu prisbelönta upptäckten inte kommit till utan erfarenheter från, och kunskap om, just embryonal stamcellsforskning. Därtill kommer att de gener, som används för att backa vanliga celler till nya stamceller, delvis kommer från cellodlingar som har sitt ursprung i ett aborterat foster. Verkligheten är komplex. Kristus Konungens dag infaller i år den 25 november. Med tillstånd från Katolska Liturgiska Nämnden publicerar vi psalm 353 ur nya Cecilia. Hymnen omspänner hela kyrkoåret och kulminerar i universums jubel över att döden nu är krossad. œ œ œ œ œ œ. œ är dess mål och j œ œ œ. grund. Ett par saker är väl värda att notera i samband med årets Nobelpris. Först och främst att Yamanaka, enligt tidigare uttalanden, gjort ett medvetet val att inte längre arbeta med embryonala stamceller. Han har berättat om hur inspirationen till upptäckten väcktes när han besökte en fertilitetsklinik vid tiden för den egna forskningen på just embryonala stamceller. Han tittade ner i ett mikroskop på ett av de många embryon som förvarades på kliniken. Det han såg kom att markant ändra hans forskningsinriktning: När jag iakttog embryot insåg jag plötsligt att skillnaden mellan detta embryo och mina två döttrar var försumbar. Jag tänkte: Det måste finnas andra vägar för forskningen, vägar som inte leder till att embryon förstörs. 2 Du utgick ur den Högstes mun långt före tid och rum, i ovetbara töcken dold, där rymden väntar stum. 3 När vintergator dansade till ärkeänglars sång, du flammade i solarna i årmiljoners gång. 4 Du speglas i materien, i skapelsens pupill. Du ensam känner sanningen och vet vad Fadern vill. 5 Du blev i tiden kött och blod, du lade av din glans, du blev ett värnlöst barn på jord, det skönaste som fanns. 6 Du bröt vårt bröd, drack bägaren, du delade vår död. Du väcktes upp till liv igen i påskens gryningsglöd. 7 I dig är vi Guds äkta barn, du är Guds trohets ja. Du sitter vid Guds högra hand till domens ljusa dag. 8 När universum återföds i oförstörd gestalt och barnen når befrielsen, blir Fadern allt i allt. 9 Vår död, den siste fienden, blir lagd under din tron, och varje stämma klingar rent i rymdens jubelton.

4 sid. 4 aktuellt inrikes Biskopssynod om nyevangelisering Biskopssynoden om nyevangelisering genomfördes i oktober. Påve Benedikt XVI konstaterade vid dess första arbetssession att synoden är kyrkans medarbete i den Helige Andes verksamhet. Nyevangeliseringen är inget program, den är ett sätt att tänka, se och handla. Den är också ett tecken på att den Helige Ande fortsätter att verka i kyrkan ett slags lins genom vilken vi ser möjligheten att förkunna evangeliet på nytt. Så definierade biskopssynodens generalrelator, eller rapportör och organisationsansvarige, kardinal William Donald Wuerl av Washington, det projekt som står i fokus för detta det trettonde reguljära plenarmötet med biskoparna. I sin inledning på latin angav han grundlinjerna för det tre veckor långa mötet, utifrån förberedelsedokumenten. Ja till Jesus, nej till kyrkan respektive Ja till Gud, nej till kyrkan så beskrev han problemet med att åtskilliga kristna inte längre ser sambandet mellan Jesu död och uppståndelse och hans uppdrag för människorna. Här behövs evangelisatorer, människor som bär ut Jesu förkunnelse, sade Wuerl. Charles Câmara, som är socialantropolog och ansvarar för internationellt bistånd i Stockholms katolska stift, har skrivit en bok med titeln Owning our change (Vi äger vår förändring). Där beskriver han hur den indiska organisationen TEED, Tribal Educational and Environmental Development Trust, arbetar tillsammans med utsatta grupper i ursprungsbefolkningar i södra Indien. Caritas Sverige, med finansiellt stöd från bland annat Sida, Radiohjälpen och flera katolska församlingar, har stött TEED:s verksamhet. Kollegialitet. Tretton gånger har biskopssynoden sammankallats sedan den inrättades Detta var den femte biskopssynod som Benedikt XVI sammankallat under sina åtta år som ledare för Katolska kyrkan. Det visar, hur stor vikt påven lägger vid kollegiala överläggningar med biskoparna, ansåg synodens generalsekreterare, ärkebiskop Nikola Eterovic. Biskopssynoden är en permanent institution som inrättades av Paulus VI 1965 som ett rådgivande organ i Andra Vatikankonciliets positiva anda av kollegialitet. Ordförande är påven själv eller den han utser. Förutom de utsedda biskoparna deltar experter, observatörer och inbjudna representanter från andra kyrkor. Utvecklingsarbete i södra Indien Goda resultat har visat sig i bland annat ökad självkänsla, medvetenhet om möjligheten att påverka sitt liv och utbildning för barn och ungdomar. TEED har lyckats skapa en respektfull relation med målgruppen och använt sig av olika strategier för att uppnå goda resultat, säger Charles Câmara, som har skrivit boken på uppdrag av Svenska missionsrådet. Fotnot: Boken kan beställas från Svenska missionsrådet, Box 14038, Bromma. Flyktinghjälp. Stiftets adventsinsamling stödjer flyktingarbetet i Syriens grannländer. Adventskollekt till Syrienflyktingar Människor som flyr från Syrien är de som får bistånd genom årets adventskollekt i vårt stift. En kvarts miljon människor har flytt till Syriens grannländer och är beroende av hjälp utifrån för att klara sig i de nya miljöerna, säger msgr Stjepan Biletic, ansvarig för stiftets karitativa arbete. Jag har uppfattat att det finns ett stort engagemang i stiftet för dem som lider av den allvarliga situationen. Vi får också dagligen rapporter om den i massmedia. Msgr Biletic menar att det inte är väsentligt just nu att bedöma vem som har rätt och vem som har fel i inbördeskriget. Vi tänker i första hand på dem som är drabbade. I ett brev till landets katoliker citerar msgr Biletic Jesus i Matteusevangeliet där han säger Du skall älska Herren, din Gud och du skall älska din nästa som dig själv. När Jesus senare förklarar hur det blir på den yttersta dagen nämner han inte längre kärleken till Gud. Det enda som räknas för att få komma in i Guds rike är om man har älskat sin nästa, om man givit mat åt den hungrige och dryck åt den törstige. Fotnot Stiftets insamlingskonto: Bg

5 aktuellt inrikes sid. 5 Många kom. Att intresset för Andra Vatikankonciliet och invigningen av Trons år var stort hos både präster och lekfolk märktes i domkyrkan. Här ser vi prästerna efter mässan, i det ögonblick då de har vänt sig från altaret för processionen ut ur kyrkan. Andra Vatikankonciliet präglade invigningen av Trons år På dagen 50 år efter Andra Vatikankonciliets öppnande, den 11 oktober, invigdes Trons år, utlyst av påven Benedikt XVI. Biskop Anders Arborelius uppmärksammade båda händelserna. Stiftets församlingar har inlett Trons år på olika sätt och i domkyrkan var det genom en mässa som biskopen firade med 25 präster. Tre av domkyrkomusikern Elisabeth von Waldsteins körer bidrog till festen. Vi får Trons år för att vi ska vittna om Kristus för en värld som inte känner honom, sade biskopen i sin predikan. Under Trons år får vi tänka efter hur vi blir mer hemmastadda i tron. En önskan är att församlingarna ska erbjuda kurser och samtal för att alla ska få lära känna vår katolska tro ännu bättre. Före mässan höll biskopen ett föredrag om Andra Vatikankonciliet, i domkyrkosalen som var fullsatt. Han uppehöll sig vid konciliets två grundtankar, ad fontes, som betyder att kyrkan ska gå tillbaka till sina källor, till Bibelns och kyrkofädernas nivå, och aggiornamento, som betyder en uppdatering till nuets förutsättningar för ett kristet liv. Det finns en kontrast mellan dem som mer betonar ad fontes och dem som sätter aggiornamento i centrum. Under ett koncilium blir detta alltid tydligt. Men Andra Vatikankonciliet lyckades hålla ihop kontrasten mellan ad fontes och aggiornamento, ja, att göra den fruktbar för kyrkan i vår tid, menade biskopen. Konciliets texter kan hjälpa oss att återerövra Bibelns och fornkyrkans starka eskatologiska inriktning och att göra det på ett sätt som svarar mot våra nutida behov. Här citerade biskopen ett stycke ur en av koncilietexterna, Lumen Gentium: Genom den helige Andes inverkan skall kyrkan aldrig upphöra att förnya sig, till dess hon genom korset når fram till det ljus som aldrig förgår. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Vad händer under Trons år? Km vill berätta så mycket som möjligt om det som händer i stiftet under Trons år. Då behöver vi hjälp från läsarna. Du som tillhör en församling eller mission som gör något extra för att sprida evangelium och stärka tron skriv om det och e-posta till redaktionen@katolsktmagasin.se Skicka gärna med en högupplöst bild.

6 sid. 6 vatikankonciliet Samtal med Gunnel Vallquist om Andra Vatikankonciliet När ekumeniken vaknade i kyrkan Äntligen tog Katolska kyrkan ställning för ekumeniken. Uppdraget och längtan efter alla kristnas enhet proklamerades som ett av konciliets viktigaste teman. Dekretet om ekumeniken betonar det som förenar alla kristna och det gemensamma uppdraget att förkunna evangelium. Jesu bön om att alla må vara ett (Joh 17:21) inleder dokumentet. När ärkebiskop Martin från Rouen inledde konciliedebatten om dokumentet betonade han att det avsåg att vara ett bidrag till fred och broderskap mellan samfunden. Splittringen är en synd, ett hinder för Guds rikes utbredning. Som vägar till enhet angav han andlig förnyelse och bön samt klargörande av de teologiska begreppen. Dokumentet talar om det som skiljer men framhåller som det viktiga det som enar. Splittringen uppstod tidigt i kyrkan och när nya splittringar uppstod skedde det inte utan människors skuld på båda sidor. Detta var ett stort steg: kyrkan erkände sin del i splittringen. Kyrkosynen i dokumentet var dock fortfarande den att bara Katolska kyrkan äger den fullhet som Jesus velat. Men det sägs samtidigt att kyrkan inte kan förverkliga hela sin Öst och väst. Andra Vatikankonciliet konstaterar att kyrkans katolicitet inte kan förverkligas så länge kyrkan är splittrad. En av dem som under konciliet stred för ett återförenande mellan öst och väst var Maximos IV Sayegh, patriark för den Grekisk-melkitiska katolska kyrkan. Fotot är taget då han leder mässan enligt bysantinsk rit i Peterskyrkan under konciliet. katolicitet så länge splittringen består. Konciliet uppmanar alla att undanröja hinder och fördomar. Enheten kommer vi att återvinna i och genom Kristus. Hur har det gått efter konciliet? Har vi kommit varandra närmare som samfund? Ja, men det går så långsamt! säger Gunnel Vallquist Hon har uttryckt det så här: en förklaring till att det alltid gått trögt med reform och Ekumener. Karl Rahner (till vänster) kritiserade det ursprungliga dokumenten om kyrkan, som presenterades för konciliefäderna, för att vara oekumeniskt. Joseph Ratzinger (till höger) låg delvis bakom det anförande där kardinal Frings hävdade samma sak och krävde att dokumentet omarbetades. förnyelse i kyrkan är att Jesu bud om kärlek, tålamod och ödmjukhet nästan enbart predikats och tillämpats på den enskilda människan, sällan på kyrkan som sådan. Men hur ska man möta problemen? Den officiella ekumeniken arbetar med att bearbeta skiljaktigheterna. Gunnel har beskrivit detta som ett evighetsarbete med ringa utsikter att fullbordas före tidens slut! Den andra vägen är att utgå från evangeliet, från Jesu egna ord och exempel. Jesus förmanar till exempel lärjungarna att aldrig söka efter vem som skall vara den främste. Men framför allt ska vi lyssna till Jesu högtidliga bön att de alla må vara ett, för att världen skall tro. Stor var förväntan på att konciliet skulle arbeta med teologin om kyrkan.

7 vatikankonciliet sid. 7 Första Vatikankonciliet (1870) blev ju avbrutet och hann bara behandla påvens ställning men inte biskoparnas. Det dokument som biskoparna nu fick att diskutera, De Ecclesia, Om Kyrkan, blev mycket kritiserat när det presenterades. Gunnel har berättat om presskonferensen med Karl Rahner, jesuit och en av de främsta teologerna. Han hade arbetat fram ett alternativt dokument. Rahner beskrev De Ecclesia som skolastiskt, oekumeniskt, med för stark betoning på det hierarkiska. Han saknade förankringen i Bibeln och hos kyrkofäderna. Han efterlyste viktiga begrepp som Gudsfolket eller kyrkan som hela mänsklighetens sakrament. En allvarlig kritik var att den kollegiala aspekten av biskopsämbetet inte fanns med. En rad biskopar framförde liknande synpunkter: König, Döpfner, Lercaro och Montini. Kardinal Frings (Köln) hävdade att schemat helt saknade den ekumeniska dimensionen och att schemat skulle förkastas. Hans anförande var delvis skrivet av Joseph Ratzinger, då en ung teolog. Ett nytt schema skulle arbetas fram. Slutresultatet blev konstitutionen Lumen gentium, en av de viktigaste produkterna av konciliet. Kyrkan beskrivs först och främst som Guds folk med dopet som det grundläggande. Texten fortsätter sedan med att lyfta fram de olika uppdragen inom kyrkan som biskop och som präst. Har konciliets beslut förverkligats? Vi samtalar om ett färskt uttalande av pater Bartolomeo Sorge, känd italiensk jesuit. På frågan hur långt vi kommit i förverkligandet av konciliet svarade han, halvvägs. När det handlar om kyrkans förhållande till världen har mycket skett vad gäller de stora fredsoch rättvisefrågorna. Men i fråga om kyrkans inre förnyelse är vi försenade. Modet har saknats att genomföra viktiga reformer: kollegialitetsprincipen, synen på lekfolket. Kyrkan måste erkänna lekfolket som myndiga kristna; de får sin kraft från Kristus genom Fortsatt samtal. Gunnel Vallquist och Örjan Ekman ser bakåt och framåt tillsammans. Här delar de erfarenheter från Andra Vatikankonciliet. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse dopet. Vi måste ha modet att röra oss framåt, avslutade fader Sorge. Det här påminner mig om det som Gunnel skrivit i den stora artikeln i Svenska Dagbladet om Johannes Paulus II vid hans död. Där betonar Gunnel hans roll för den politiska utvecklingen, kampen mot kommunismen och sedan skarpa varningar mot kapitalismens avarter, utvecklingen av socialläran med dess krav på rättvisa för de svagaste i samhället och hans stora ekumeniska insatser. Kyrkans inre reformer, till exempel kollegialiteten, har däremot inte ens påbörjats. De mänskliga rättigheterna, kraftfullt framhållna i politiska sammanhang, är sorgligt eftersatta inom kyrkan, skrev Gunnel. Fjärde delen av koncilieböckerna bar titeln Uppbrott. Det temat återkom Gunnel till 35 år senare. Hon skrev då: Om man verkligen tror att Guds Ande är på färde i kyrkan, då fruktar man inte förändringar och uppbrott. Kyrkans Tradition, med stort T, den heliga och omistliga, är inte ett låst system utan ett andligt liv i ständig utveckling. Kyrkan [ ] lyssnar till den Helige Ande i de heliga skrifterna och i tidens tecken, hon skall vara samtida med mänskligheten [ ] Hon vågar sätta sin lit till Anden som talar till Guds folk, mer än till sina egna påbud och traditioner, med litet t. En kyrka utan fruktan, med mod att förnya. Det är en hoppfull syn som Gunnel Vallquist förmedlar. Den ger kraft att låta konciliets budskap leva vidare och att förverkliga de områden där vi bara nått halvvägs. Örjan Ekman Verksam i Centro ecumenico Giovanni XXIII åren Detta är den tredje och sista av de texter i vilka Örjan Ekman och Gunnel Vallquist delat med sig av sina minnen av och erfarenheter från Andra Vatikankonciliet. Serien inleddes med artikeln Johannes XXIII kallar till koncilium i Km 9/12. Under rubriken En ny epok i kyrkans historia berättade Gunnel Vallquist i Km 10/12 om några av de till konciliet inkallade biskoparna men också om teologer och journalister.

8 sid. 8 aktuellt Tre frågor till nye nuntien Ärkebiskopen Henryk Jósef Nowacki har, som Km tidigare berättat, utsetts av Heliga Stolen till ny apostolisk nuntie i Norden. När Trons år invigdes deltog han i en mässa i domkyrkan, dock inte i egenskap av nuntie utan endast som gästande ärkebiskop. Då hade han nämligen ännu inte besökt Nordens statschefer för att överlämna sitt kreditivbrev. Nu har dessa diplomatiska angelägenheter klarats av och han kan därmed tituleras nuntie. För att genast göra den nye nuntien bekant för våra läsare har vi gjort en snabbintervju med honom, per e-post. Nuntien: Innan jag börjar besvara frågorna vill jag först tacka Km:s redaktion för möjligheten att få presentera mig för Km:s läsare. Efter första mässan i domyrkan. När Trons år inleddes koncelebrerade ärkebiskop Henryk Jósef Nowacki med biskop Anders Arborelius i mässan i domkyrkan. Efteråt deltog han i en mottagning i domkyrkosalen. Bilden visar att de båda redan verkar ha funnit varandra. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse Km: Nu är du utsänd till Sverige för att ha hela Norden som ansvarsområde. Vilka utmaningar väntar dig här, om du jämför med länderna där du tidigare har tjänstgjort som diplomat, Slovakien och Nicaragua? Nuntien: När jag nu fått min utnämning som apostolisk nuntie i de nordiska länderna blir det min tredje mission som diplomat, efter Slovakien ( ) och Nicaragua ( ). Därmed kommer jag hit till Stockholm med en hel del erfarenhet som diplomat, i den helige Fadern Benedikt XVI:s tjänst. I Slovakien fick jag tillfälle att möta en levande och mycket dynamisk kyrka, som var i ett skede av återuppbyggnad efter den långa tid av prövningar och förföljelse som man genomled under åren I detta land finns det en påtaglig entusiasm bland lekfolk och präster, alltid samlade runt sina herdar. I Slovakien tillhör 70 procent av befolkningen Katolska kyrkan. Samtliga stift har prästseminarier där framtida präster utbildas. Lekfolket har en förkärlek för Katolska kyrkan och engagerar sig aktivt för att främja det gudsvigda livet överallt i landet. På så sätt kom mitt uppdrag som den helige Faderns representant att få en pastoral karaktär, och inte begränsas till enbart verksamhet som diplomat. I Nicaragua fann jag det nya landet på flera sätt i en liknande situation som Slovakien. Även i detta centralamerikanska land tillhör den största delen av befolkningen Katolska kyrkan och många känner att de delar ett särskilt ansvar för att bygga upp det kyrkliga livet inom församlingarna. Tusentals kateketer hjälper prästerna i deras uppdrag att evangelisera och jag hade möjlighet att besöka nästan hela landet. På varje plats mötte jag en enastående entusiasm bland de troende. Trots fattigdom och många begränsningar som gör det dagliga livet svårt visade Nicaraguas folk alltid värme och gästfrihet mot alla. Det tropiska klimatet, den vackra naturen och glädjen att leva är minnen som för alltid etsat sig fast i mitt minne. När jag nu påbörjar mitt uppdrag som apostolisk nuntie i de nordiska länderna blir det under det år som den helige Fadern Benedikt XVI utropat som Trons år. Denna tillfällighet är nog snarare den gudomliga försynens röst som preciserar mitt uppdrag i de nordiska

9 aktuellt sid. 9 länderna. Tron är den mest värdefulla gåvan som människan tar emot av Gud och som vi får tacka Gud för, men som vi också kallas att dela med andra. Tron är aldrig en isolerad akt: ingen kan tro ensam, liksom ingen kan leva ensam, i absolut isolering. Av detta följer en tydlig uppmaning till att evangelisera, så att vi för vidare tron och budskapet som frälser till dem som vi möter på vår väg. En apostolisk nunties uppdrag består i att främja relationerna mellan Heliga Stolen och civila myndigheter, och att alltmer fördjupa och stärka de enhetens band som finns mellan Heliga Stolen och stiften, enligt kyrkolagen (CIC ). Därmed är det min önskan att få vara en följeslagare till Kyrkan i de nordiska länderna under dess pilgrimsvandring på denna jord, och att med henne få dela både glädjen och svårigheterna som man möter på vägen. Så hoppas jag att Salige Johannes Paulus II blir min följeslagare under mitt uppdrag som Heliga Stolens representant i de nordiska länderna, han som var den store när det gällde att evangelisera under denna efterkonciliära tid. Km: Påven Johannes Paulus II var nära vän till dig. Du blev prästvigd av honom, medan han ännu hette Karol Wojtyla. Vad har er vänskap betytt för dig? Nuntien: Det är med stor tacksamhet som jag besvarar denna fråga, eftersom det ger mig tillfälle att tala om den enastående upplevelsen av att ha levt och arbetat vid Salige Johannes Paulus II:s sida. Under tolv år ( ) gav mig den gudomliga försynen möjligheten att vara medarbetare vid den polska sektionen i Heliga Stolens statssekretariat. Jag lärde känna Karol Wojtyla när han fortfarande var ärkebiskop i Krakow och arbetade sedan nära honom under tolv år. Dessa tolv år ser jag som den tid då jag gavs en andlig och intellektuell fortbildning. Johannes Paulus II var för mig och hans andra medarbetare något av en ikon, i vilken man såg en glimt av Guds närvaro och kände kärleken till nästan; man skulle kunna säga att hans liv i helighet och mystisk bön syntes i hans ansikte, hans sätt, hans gester, hans ord och hans sätt att uppskatta allt det som tillhör det dagliga livet. Varje möte med honom gjorde ett djupt varaktigt intryck. Johannes Paulus II var en man försjunken i Gud. Han tillbringade många timmar i bön, i tillbedjan och i meditation. Hans privata kapell var den plats där han tillbringade mest tid, både under dagen och under natten. Han talade med Gud och lade alla bekymmer, all Johannes Paulus II var en man försjunken i Gud ängslan och alla dagliga bestyr i den allsmäktiges händer. Genom denna ständiga gemenskap med Gud fick han en inre styrka och ett oöverträffat mod som hjälpte honom i alla hans pastorala beslut. Bönen var källan till, och gav kraft åt, hans andliga faderskap, hans kärlek till nästan, hans ödmjukhet och hans lugn. Orden han uttalade på Petersplatsen då han påbörjade sitt pontifikat, 22 oktober 1978, Var inte rädda! Öppna dörrarna på vid gavel för Kristus!, är det djupaste och mest autentiska uttrycket för hans tro på Kristus. Ännu en gång måste jag säga att Salige Johannes Paulus II för mig alltid kommer att vara en andlig vägledare, en bönens mästare och ett föredöme som förblir outplånligt i mitt hjärta. Jag känner mig också särskilt nära honom därför att han vigde mig till biskop och sände mig ut på mitt första uppdrag, som jag redan nämnt, till Slovakien. Nu fortsätter han att vara nära mig, i himmelen: hans ord upphör aldrig att ljuda i mitt huvud och i mitt hjärta. Det är som om jag fortfarande ser honom i hans privata kapell i Vatikanen, på knä, med rosenkransen i händerna, i en mystikens tillbedjan utan slut. Ofta talar jag med honom, ber honom om råd, och framför allt ber jag att han ber för mig till Gud: jag är helt övertygad om hans närhet och närvaro, också efter det att han begett sig till den himmelske Faderns hus. Jag bär alltid med mig hans reliker som är det mest värdefulla jag har i mitt liv. Några månader före sin bortgång gav han mig sin vita talar, som sedan dess varit med mig hela tiden och hela vägen under min färd. Avslutningsvis skulle jag vilja säga att den salige påven för mig är en trons mästare, en andlig vägledare och en fader. Jag skulle vilja tillägga att man också i Sverige känner denne påves närvaro. Han besökte detta land 1989 och har för många gjort ett oförglömligt intryck. Km: Din företrädare på nuntiaturen, msgr Emil Paul Tscherrig, hade bergsbestigning som ett av sina stora fritidsintressen. Vad ägnar du dig helst åt i den mån du har någon ledighet? Nuntien: På min fritid, som jag inte har så mycket av, går jag långa promenader. Framför allt under semestern finner jag ro i att beundra skönheten i naturen och i att lyssna till fåglarnas sång, sorlet i vattendrag och suset i träden. Under arbetet hemma och när jag vilar lyssnar jag gärna på klassisk musik, gregoriansk sång och annan liturgisk sång som för mig är en källa till sann inspiration. Tack! Frågorna ställdes på svenska av Birgit Ahlberg- Hyse, översattes till tyska av syster M Dorothea Fischer, besvarades av nuntien på italienska och svaren översattes därefter till svenska av pater Fredrik Emanuelson OMI.

10 sid. 10 aktuellt inrikes Storslagen utsikt. Erik Kellner, ordförande i Stiftelsen Josephinahemmet, och Sara Lee, hemmets koordinator, beundrar utsikten från en lägenhet i det nya höghuset. Långt bakom dem syns Globen på Söder. Bilden togs den första inflyttningsdagen i september. Katolskt boende i trendiga lägenheter Öppen planlösning, utsikt från stora balkonger och energismart uppvärmning. Det är vad som erbjuds i det nya höghuset invid Josephinahemmet i Blacke berg i västra Stockholm. Den första september påbörjades inflyttningen och därmed var ett stort projekt med katolskt initiativ i hamn. Bakom idén med ett höghus som granne till det katolska ålderdomshemmet ligger styrelsen för Stiftelsen Josephina hemmet. Arbetet har sedan genomförts i samarbete med Fortis fastigheter. Km har följt det unika projektet från idé till byggnation och besökte det färdiga höghuset på inflyttningsdagen tillsammans med Erik Kellner, stiftelsens ordförande, och Sara Lee, Josephinahemmets koordinator för samarbetsfrågor. Sara Lee har hjälpt till med bland annat visning av de nya lägenheterna och tagit hand om alla de frågor som har dykt upp bland de boende på hemmet. Naturligtvis uppstår det funderingar när ett höghus växer upp alldeles intill, säger Erik Kellner.

11 aktuellt inrikes sid. 11 Först in. Rainer Kunze och Franz Schneider är bland de första katolikerna att flytta in. Rainer Kunze har tidigare bott på Josephinahemmet med sin hustru men efter hennes bortgång kan han inte bo kvar där eftersom han är så frisk att han inte beviljas bistånd. Fader Franz Schneider har nyligen flyttat från Göteborg till Stockholm och är stiftsungdomspräst. Med sitt boende i höghuset kommer han att då och då fira mässa i S:ta Ragnhilds kapell. Huset är tio våningar högt och har på varje våningsplan fyra lägenheter, två-, tre- och fyrarummare. Med en bostad även i suterrängvåningen blir antalet lägenheter 41. Av dem äger Stiftelsen Josephinahemmet nio och biskopsämbetet tre. Dessa tolv lägenheter hyrs ut till katoliker, ensamstående eller par där minst en av makarna är katolik. Ny vy. I förgrunden ser vi den karakteristiska runda väggen som markerar S:ta Ragnhilds kapell vid Josephinahemmets nordöstra gavel. Vid andra gaveln reser sig det nya höghuset vars ljusa tegel matchar kapellet. De övriga lägenheterna säljs av Fortis fastigheter, med förtur till katoliker. Det är viktigt med det katolska inslaget för att befästa sambandet med Josephinahemmet, påpekar Erik Kellner. Nu har det införts två mässor varje söndag i hemmets kapell, S:ta Ragnhild, för att ta emot det ökande antalet katoliker. De äldre som bor i höghuset kan också delta i aktiviteter på hemmet. Men närheten till Josephinahemmet innebär inte att höghuset blir ett specifikt äldreboende. Folk i alla åldrar flyttar in, även barnfamiljer. De äldre som bor i höghuset kan ställa sig i kö till Josephinahemmet men för att komma in där måste man vara biståndsbedömd av Stockholms stad. Ett boende i höghuset garanterar alltså inte en plats på Josephinahemmet, men Stiftelsen erbjuder hemtjänst till de äldre som önskar detta. Man kan också beställa mat från Josephinahemmets kök. Höghuset ligger vid hemmets sydöstra gavel och har en fasad i ljust tegel som matchar kapellet vid den andra gaveln. Teglets färg bryts mot balkongernas infodring av plastad faner i mörkbrunt. De lägenheter som ligger åt öster, söder och väster har utsikt över ett vidsträckt Mälarlandskap. På plats under inflyttningen är också Teodor Reimers, projektledare på Fortis. Han visar lägenheterna som har genomgående parkettgolv, öppen planlösning mellan kök och vardagsrum, full maskinell utrustning i köken och helkaklade badrum. Uppvärmningen följer de senaste normerna. Det är ett av landets mest energismarta hus, ett så kallat passivhus, påpekar Reimers och förklarar: En luftvärmeväxlare i betongstommen tar vara på all värme och garanterar en jämn temperatur. Men smakar det så kostar det. En trerummare går på cirka tre miljoner kronor. Ja, det är dyrt med nyproduktion, kommenterar Erik Kellner. Det är därför vi har köpt lägenheter som vi hyr ut. Man ska kunna bo här även om man inte har någon förmögenhet. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

12 sid. 12 aktuellt inrikes Rekordstort antal präststuderande Aldrig tidigare har antalet präststuderande i stiftet varit större än nu. Då menar vi att flera än någonsin har kommit långt i sin utbildning, förklarar prästseminariets rektor, msgr Göran Degen. För några veckor sedan prästvigdes Pär- Anders Feltenheim och efter honom finns en god tillväxt. För närvarande är nio studerande knutna till prästseminariet i Uppsala. Tre av dem har just börjat sin propedeutiska tid, som innebär en prövotid för att fördjupa sin kallelse genom studier, andlig vägledning och böneskola. Under den här tiden ska de också ha social praktik och lära känna stiftet - och inte minst öva gemenskapslivet på prästseminariet, tillägger Göran Degen De övriga sex har kommit längre, två av dem så långt att de ska diakonvigas under det närmaste året. Nära 60 blivande präster i Norden Enligt Nordiska biskopskonferensen finns för närvarande nära 60 präststuderande i de nordiska länderna. Msgr Göran Degen gör ett överslag: Det är cirka 25 på missionsseminariet Redemptoris Mater i Köpenhamn och i Helsingfors. Sedan har vi nio blivande stiftspräster i Sverige. Ordnarna har sjuåtta. Norge har omkring 10, inklusive ordnarna, och Finland, Danmark och Island fyra som läser i Rom. Samling efter admissio-mässan. Vid bordet sitter prästseminariets rektor msgr Göran Degen tillsammans med de tre som mottog uppdrag vid mässan: från vänster Lars Dahlander, som fick lektorsuppdraget, och de två som fick admissio, Andrzej Zmuda och Tom Corry. Bakom dem står Matteus Collvin, som ska diakonvigas i december, Ti Tran som kommer att diakonvigas nästa år, Kristoffer Mauritzson som är på sitt tredje år, samt de tre nybörjarna Joakim Breding, Jimmy Vogel och Joseph Rizk. En av dessa två är Andrzej Zmuda som har avslutat sina studier och nu gör pastoralpraktik i S:ta Eugenia. Han och Tom Corry, som läser sitt andra år på Beda College i Rom, tog nyligen emot admissio av biskop Anders Arborelius under en mässa i prästseminariets församlingskyrka, S:t Lars i Uppsala. Admissio innebär att biskopen i en särskild ritual tar upp en seminarist, som har fullgjort sin första studietid på seminariet, till att bli prästkandidat. Samtidigt fick Lars Dahlander lektorsuppdraget, ett uppdrag som är ett steg på vägen mot diakonvigningen. Varför fullföljer nu flera än tidigare sina studier? En förklaring, tror Göran Degen, är att utbildningen sedan drygt tre år är förlagd till prästseminariet i Uppsala. Här kommer de på ett naturligare sätt igång med studierna och motiveras att fortsätta. De läser på Newmaninstitutet och tillhör S:t Lars församling. Där, eller i näraliggande församlingar, kan de göra sin praktik. De träffar biskopen oftare och har en naturlig kontakt med stiftet. Tidigare var studierna till största delen förlagda till Rom. Nu går de endast sina sista två år i Rom och är då redan så långt framme i studierna att de lättare fullföljer dem. För närvarande studerar tre i Rom och sex i Uppsala. Tre av dessa är nykomlingar, alla från Göteborg. Hur förklarar rektorn det? De kommer från Kristus Konungens och Paulus av Korsets församling som satsar mycket på ungdomsarbete. Där finns också ett aktivt familjearbete så det blir naturligt för ungdomarna att följa med till kyrkan och bli kvar. Två av dem har gått hela grundskolan i Katolska skolan i Göteborg Av de nio präststudenterna är sex etniska svenskar. Det är glädjande att det kommer kallelser inom vårt stift. Vi hoppas naturligtvis på ännu flera, även i de orientaliska kyrkorna, säger Göran Degen. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

13 ekumenik sid. 13 Tioårsjubileum för unik dialog I tio år har en unik officiell dialog pågått mellan Katolska kyrkan och Pingst FFS. Pingstvännernas tro har hjälpt mig att se med andra ögon på min egen kyrkas tradition, kommenterar biskop Anders Arborelius, en av deltagarna i dialoggruppen. Andens ekumenik eller ohelig allians? var rubriken för redovisningen av dialogen som skedde inför publik på Newmaninstitutet i Uppsala i mitten av oktober. I panelen satt två representanter för vardera dialogpartner: från Katolska kyrkan biskop Anders Arborelius och syster Veronica OP, från Pingst Olof Djurfeldt, tidigare redaktör för tidningen Dagen, och Pelle Hörnmark, ordförande i Pingst FFS (Fria församlingar i samverkan) och inom dialogen ordförande för pingstgruppen. Katolska förklaringar Enhetens synliga kyrka en katolik bemöter frikyrkofolket heter en bok som gavs ut vid dialogjubileet. Boken är skriven av Erik Kennet Pålsson, diakon i Heliga familjens församling i Haninge och en av de katolska representanterna i dialoggruppen. Pålsson behandlar ämnen som kan vara stötestenar för pingstvänner, exempelvis dopsynen, påveämbetet, skärselden och Jungfru Marias betydelse. Boken är utgiven på Catholica förlag och recenseras i ett kommande nummer av Km. Samling för enhet. I panelen vid redovisningen av den tioåriga dialogen satt Pelle Hörnmark och Olof Djurfeldt från Pingst FFS och biskop Anders Arborelius och syster Veronica OP från Katolska kyrkan. Närmast kameran ser vi pater Fredrik Emanuelson OMI, moderator för katolikerna i gruppen. Syster Veronica och Olof Djurfeldt har varit med i gruppen från start. De första åren var biskop William Kenney dess katolske ordförande och när han flyttade efterträddes han av biskop Anders. Men, påpekade denne i sitt hälsningsanförande, han har informella erfarenheter av en dialog med Pingst, genom sitt samarbete med pingstpastorn Sten-Gunnar Hedin. Vi såg att det var viktigt att bekänna vår gemensamma tro på Jesus Kristus. Gruppen har haft två möten om året, bland annat på katolska kloster och Bjärka Säby som ägs av pingströrelsen. En studieresa har också gjorts till Rom. Pater Fredrik Emanuelson OMI, moderator för katolikerna, sade att dialogen ständigt återkommer till områden som Den heliga skrift, ämbetet, tjänsten i kyrkan, sakramenten, helgon en och relikerna. Vi har samtalat på djupet men är inte i närheten av att vara klara. Olof Djurfeldt berättade hur hans tidiga negativa bild av katoliker nyanserades tack vare ekumeniska samtal i mitten av 1900-talet då Pingströrelsens grundare Lewi Pethrus deltog. Trots att Pingst upplever flera stötestenar i den katolska tron finns en vilja att ge ett gemensamt kristet vittnesbörd, sade han och kommenterade den tioåriga dialogen: Ingen kunde tänka sig för några decennier sedan att vi skulle kunna samtala hövligt och avspänt. Syster Veronica kom från Frankrike till Sverige på 1970-talet och upplevde både okunskap och fördomar. Mötena med pingstvänner var spännande men hon blev förvånad över mycket, exempelvis att de inte tror på helgonens närvaro. Jag kunde inte förstå dem som tror att Gud är ensam i himlen. Precis som biskopen sade syster Veronica att dialogen har fått henne att gå djupare in i sin egen tro. De teologiska reflexionerna visar att mycket skiljer oss åt, men i vår bön och erfarenhet av vår frälsare möts vi. Och den Helige Ande leder oss, som han alltid har gjort, i längtan efter enheten. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

14 sid. 14 ekumenik Sluten inåt och öppen uppåt. På S:t Davids innergård ser vi sr Veronica Tournier OP, ansvarig för kommuniteten Den heliga treenigheten, och Peder Bergqvist, präst i Svenska kyrkan och Bergets verksamhetsledare. Ekumeniskt centrum fyller 50 år Strax norr om Rättvik ligger tystnadens berg. I 50 år har människor från hela Norden sökt sig dit för att få dagar med vila, bön, meditation, gudstjänst och enskilda samtal. I november firar det ekumeniska Berget jubileum. Själva 50-åringen är S:t Davidsgården. Den invigdes i november 1962, byggd för det som kallas retreat i Svenska kyrkan och reträtt i Katolska kyrkan. Betydelsen är densamma: man drar sig tillbaka från vardagen för själslig och andlig uppbyggnad. En stor hjälp är tystnaden. Det var just behovet av tystnad som gjorde att den dåvarande föreståndaren för stiftsgården i Rättvik, Nils-Hugo Ahlstedt, kom fram till att ett särskilt hus för retreater måste byggas. Han hade försökt arrangera retreater på stiftsgården men inte lyckats skapa tillräcklig avskildhet. S:t Davidsgården ritades av arkitekten Per-Åke Borssén i Falun. Den byggdes i en fyrkant omkring en liten gård med himlen som enda utsikt. Arkitekturen har en symbolisk betydelse för den som bor där: sluten inåt, avskuren från vardagens larm, och öppen uppåt, mot himlen och gemenskapen med Gud. Några år senare byggdes ännu ett hus som när det kom under samma regi som S:t Davidsgården fick heta Meditationsgården och som har ett brett

15 ekumenik sid. 15 kursutbud med möten och samtal inom religion och kultur. Både Nils-Hugo Ahlstedt och hans efterträdare, Per Mases, strävade efter att få Berget till en plats för enhet mellan kyrkorna. I alla år har retreat- och kursledare representerat olika kyrkor. Katolska ledare har exempelvis varit biskop Anders Arborelius OCD, broder Wilfrid Stinissen OCD och pater Fredrik Heiding SJ. En synlig enhet var kommuniteten med dominikansystrar som bodde där i fem år på 1980-talet, som ett ekumeniskt experiment. Men experimentet kom att permanentas. En av systrarna blev kvar, sr Ingrid Grave OP, som hade grundat S:t Sigfrids boklåda. Numera bor sr Ingrid på ett hem i Rättvik men boklådan är kvar. Och en av systrarna från den ursprungliga kommuniteten, syster Veronica Tournier OP, har flyttat tillbaka. När Km träffar henne och Bergets nuvarande föreståndare, Peder Bergqvist, talar de om Bergets Vision som skrevs av Per Mases år Där beskrivs vår kallelse, att verka för andlig fördjupning och Kyrkans enhet. Peder är präst i Svenska kyrkan och mässa firas enligt Svenska kyrkans ordning varje morgon i S:t Davidsgårdens kapell. Efteråt erbjuder sr Veronica kommunionsutdelning i det katolska kapellet i Malungsstugan strax bredvid. Två gånger i månaden kommer pater Raphael Kurian CMI från Falun och firar katolsk mässa och givetvis blir det katolsk mässa varje dag när en katolsk präst besöker Berget. Kär plats för många. Koret i S:t Davidsgårdens kapell. Glaskrucifixet är gjort av Dagmar Lodén i Leksand. För närvarande är syster Veronica den enda fastboende katoliken på Berget. Ett tag var vi fyra. Hemvisten i ens egen kyrka är viktigt för identiteten, säger hon, och berikande för den unika gemenskap som bär upp Bergets verksamhet. Vi har en ömsesidig omsorg om varandras kyrkor. Vi är tillsammans i Kristi kropp. Vi kan inte åstadkomma enheten men vi smakar på den. Med det menar hon att Bergets medarbetare visserligen längtar efter den dag då alla kan fira gemensam eukaristi men att de inte tar sig friheten att göra det. Vi fuskar inte, gör inte som om vi vore en enad kyrka. Bergets fasta medarbetare bildar kommuniteten Den heliga treenigheten. Den har funnits sedan 1993 och består av män och kvinnor, gifta och ogifta, i olika åldrar och från olika kyrkor. Kommuniteten är unik i Sverige, välsignad av påven och godkänd av biskopen för Stockholms katolska stift och biskopen i Västerås stift. Ekumenisk rådgivare är pater Fredrik Emanuelson OMI. Tio av de 13 som nu ingår i kommuniteten är bofasta på Berget. Det är en styrka, säger Peder. Katolsk närvaro. Det katolska kapellet är inrymt i ett gammalt timmerhus, Malungsstugan. Syster Veronica är sakristan. De som kommer hit känner en trygghet i att möta människor som är förankrade i miljön och som visar sin gemenskap i arbete och gudstjänst och bön. Vi gör det kristna livet trovärdigt. På senare år, det har syster Veronica märkt, har de kristna referensramarna blivit svagare hos många gäster. Att ha en tro är inte självklart. Men att komma hit, till en kärleksfull miljö, bli buren av omsorger och få stöd i sitt sökande, kan bli en aha-upplevelse. Vi har sett många få sina liv förändrade. Krasst sett är hela projektet Berget ett vågspel, säger Peder. Det finns en skörhet i verksamheten. Ofta har vi för få volontärer och för lite pengar. Men vi litar på Gud och det ligger naturligtvis en symbolik i att bygga på ett berg. Inför 50-årsjubileet säger han: Vi är inte nostalgiska och vi äger inte framtiden. Men Gud har givit oss en plats och den är välsignad och buren. Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

16 sid. 16 aktuellt utrikes Flyktingar i egen stad. Ett av tältlägren i Haitis huvudstad Port-au-Prince ligger precis framför katedralen som förstördes vid jordbävningen. Återuppbyggnaden av bostäder, likaså katedralen, går väldigt sakta. Foto: Charles Câmara Fortfarande katastrofläge i Haiti Nära tre år har gått sedan en stor jordbävning inträffade i Haiti och fortfarande är nöden stor. Återuppbyggnaden har inte gått så snabbt som vi hoppades, säger biståndsansvarige på Caritas Sverige, Charles Câmara, som har besökt det drabbade området. Jordbävningen ägde rum den 12 januari Dess epicentrum låg 15 kilometer från huvudstaden Port-au-Prince. Omkring människor miste livet och hundratusentals människor förlorade allt de ägde. Infrastrukturen förstördes. Både privata hus och offentliga byggnader låg i ruiner. Omedelbart efter katastrofen skickade stiftet cirka en miljon kronor till Haiti via Caritas Internationalis, berättar Charles Câmara. Pengarna användes till mat och vatten, medicin och tält, det vill säga det som krävs för att överleva i första fasen av en katastrofsituation. Mera pengar har sedan skickats genom enskilda bidrag till Caritas Sverige och genom församlingsinitiativ. S:ta Eugenia församling, exempelvis, skänkte kr från sin julbasar 2011 och diakon Björn Håkonsson skänkte ca kr genom försäljning av sin senaste bok. Efter en tid vändes dock världens ögon åt andra håll frivilliga organisationer var på plats den första tiden. Efter tre månader var bara 300 kvar. Pengarna och engagemanget var slut hos många, säger Câmara. En bråkdel av återuppbyggnadsplanerna har förverkligats, konstaterar

17 aktuellt utrikes sid. 17 han efter att själv ha varit på plats för att följa upp tidigare stöd och planera nya aktiviteter. När han reste runt i Port-au-Prince kunde han se att situationen är kritisk, som om katastrofen var inne i sin första fas. Fortfarande bor folk i tältläger mitt i staden. Jag besökte några av dem där cirka familjer trängs. De sanitära förhållandena är dåliga med öppna kloaker och trasiga vattenrör. Folk konkurrerar om begränsade utrymmen och faciliteter. Naturligtvis blir det friktioner mellan enskilda och grupper när resurserna är så knappa. Våldet i och utanför tältlägren har ökat. Men många har också blivit apatiska och ser inget hopp inför framtiden. Man är bitter både på sina egna ledare som anses göra alldeles för lite och på omvärlden som tycks ha glömt Haiti. Vattenkiosk. Vatten är en bristvara och dyrt i lägret. De sanitära förhållandena är miserabla. Barn och kvinnor lider mest av det. Foto: Charles Câmara Ändå såg Charles Câmara ljuspunkter. De stora organisationerna är kvar, de som har en kontinuerlig verksamhet i landet, däribland Caritas, och medarbetarna gör ett gott arbete för att lindra nöden. 80 procent av Haitis befolkning är katoliker och kyrkan är stark. Stora insatser görs av präster och systrar i ordnar i samarbete med lekfolk. Tillsammans driver de barnhem, hälsokliniker och grund- och högskolor. I Sverige finns ett engagemang för utbildning i Haiti. Som Km tidigare har berättat startades ett enskilt skolprojekt i Sverige direkt efter katastrofen när S:ta Marias folkhögskola i Malmö tog kontakt med en av de många skolor som hade raserats, Nôtre Dame d Altagrace, för att bekosta en återuppbyggnad. Skolan hade då 250 elever i åldrarna fyra till fjorton år. Kyrkoherden i församlingen Nôtre Dame d Altagrace är fader Francky Desir som också är skolans administrative chef. Våren 2011 var han i Stockholm för att planera detaljer med Charles Câmara och folkhögskolans rektor Stefan Bietkowski. Km deltog i mötet med en hoppfull fader Francky. Men nu har det visat sig att skolbygget har blivit ett alltför dyrt projekt för folkhögskolan. Därför ska den satsa på fortbildning av lärare och rektorer i Haiti. Redan före jordbävningen var lärarnas kunskaper undermåliga. I katastrofen dog många lärare och rektorer. Därför finns det stort behov och önskemål att öka kvalitén inom skolväsendet genom fortbildning av nya och gamla. Nyligen gav stiftet cirka en kvarts miljon kronor till Nôtre Dame d Altagrace. Vårt bidrag går till undervisningsmaterial, utrustning av skolköket och till en näringsrik måltid om dagen för de ca 300 barnen, oftast deras enda riktiga måltid. Att undervisning ändå kan pågå anser Charles Câmara främst bero på kyrkans engagemang, flexibilitet och starka vilja att ställa upp när nöden kräver det. Skolan fungerar, men under primitiva former. Undervisningen sker i plåtskjul och kyrkans trånga garagelokaler. Charles Câmara framhåller att skolan, men också alla drabbade i Haiti, inte får glömmas bort. Tyvärr kommer det att ta många år innan de flesta haitier kan leva ett något sånär värdigt liv, särskilt när omvärldens intresse att hjälpa har svalnat. Stiftet fortsätter att ta emot gåvor, stora och små, för hjälparbetet i Haiti. Birgit Ahlberg-Hyse Fotnot: Bidrag till de katastrofdrabbade i Haiti kan sättas in på stiftets biståndskonto: Bg Skriv Haiti på avin. Om det svenska skolprojektet i Haiti stod att läsa i Km nr 9/11.

18 sid. 18 tema: Polen Polens största basilika har en yta på m 2, är 139 m lång och 162 m bred och stod klar Det högsta tornet är 141,5 m högt. Lichen är en liten ort egentligen två, Gamla och Nya som ligger nordost om staden Konin i mellersta Polen. Orten har anor ända tillbaks till romartiden, då den var en stödpunkt utmed "Bärnstensvägen" som gick från Östersjön genom hela Europa ner till Adriatiska havet. Orten skulle troligen ha varit helt okänd för den stora massan om inte jungfru Maria hade uppenbarat sig för smeden Tomasz Klossowski och senare Vår Fru av Lichen strax utanför orten i Grablinieskogen för herden Mikolaj Sikacz. För Tomasz Klossowski var det den andra uppenbarelsen av den heliga Gudsmodern. Egentligen börjar historien om uppenbarelsen i utkanten av Leipzig under Napoleonkriget då den svårt sårade soldaten Tomasz Klossowski bad till Guds Moder om räddning, han ville inte dö i främmande land. Då visade sig jungfru Maria för honom med krona på huvudet klädd i en purpurfärgad klädnad och en gyllene mantel och en vit örn tryckt mot sitt bröst. Hon lovade den sårade att han skulle återvända frisk till sin hembygd, men hon bad honom att finna en speciell bild på henne och visa den för allmänheten. År efter år besökte han olika sanktuarier för att leta efter bilden på jungfru Maria. Det dröjde ända till 1839, då

19 tema: Polen sid. 19 Drottningen av Polen. Vid högaltaret i basilikan finns den tavla bevarad som Tomasz Klossowski fann i ett litet vägkapell. han var på hemväg från en vallfärd till Czestochowa och passerade genom byn Ligota där han fann den bild han letat efter i ett vägkapell. Ägaren, en tysk bonde, var glad att ge honom bilden, då bedjande trampade ner grödan. Till en början hade han den i sitt hem, men efter ett tag hängde han den på en gammal tall i Grablinieskogen. Tavlan är en målad kopia av Guds Moder i Rokitno. Den målades av en okänd konstnär på 1700-talet och har blivit ommålad vid ett flertal tillfällen, men ansiktet har lämnats i original. 1850, två år efter Tomasz Klossowskis död, uppenbarade sig den heliga Modern för en herde vid namn Mikolaj Sikacz som vallade sina kreatur i Grablinieskogen. Till denne herde lämnade Vår Fru ett budskap innehållande bland annat en uppmaning till alla att återvända till Jesus och börja be, och att de skulle hålla helgd om söndagarna. Hon bad honom också om att flytta bilden till en mer lämplig plats. Dessutom lovade hon att alla som omvände sig och bad innerligt skulle skonas då en farsot drog genom trakten. Utöver detta beordrade hon honom att arbeta för att det byggdes ett sanktuarium och kloster i Lichen. Den fattige herden började sprida Guds Moders budskap och varning. Han blev anklagad av de ryska myndigheterna (Polen var vid den tiden delat mellan Ryssland, Preussen och Österrike/Ungern och just denna del tillhörde den ryska jurisdiktionen) som också arresterade honom. När han blev fri fortsatte han dock att sprida budskapet. Ett par år senare härjades trakten av en farsot, en koleraepidemi, och då kom folket ihåg vad herden hade sagt och knäföll inför Madonnabilden och bad innerligt om hennes skydd. Här börjar kulten om den mirakulösa Mariabilden i Lichen. På grund av den stora tillströmningen av troende flyttades den heliga bilden först till ett nybyggt litet kapell vid församlingskyrkan. Några veckor senare, den 29 september 1852, flyttades Mariabilden in i församlingskyrkan, Heliga Dorota, där den finns än idag, centralt på huvudaltaret det var det första bildandet av ett sanktuarium. Denna festlighet firades av ett mångfald präster och ett stort antal pilgrimer. I Grablinieskogen har det byggts ett Uppenbarelsekapell och från detta kapell finns en cirka två kilometer lång pilgrimsled fram till helgedomen. Efter januariupproret 1863/1864 betraktades Madonnabilden med den vita örnen som farlig (den vita örnen är symbolen för Polen och dess frihet). Myndigheterna tyckte inte om den men prästerskapet förklarade för tsarens tjänstemän att det inte var en örn utan den Helige Ande i form av en duva. Lichen blev känt långt utanför Polens gränser. Fram till Andra världskrigets början, 1939, hade mer än mirakel skett vid den heliga bilden. Under Andra världskriget användes kyrkan och prästgården av Hitlerjugend. Den heliga Madonnabilden undkom dock utan skador tack vare att prästerna hade hunnit gömma undan den. Direkt efter krigsslutet togs den åter fram ur gömmorna och hängdes tillbaks på sin plats i huvudaltaret togs församlingen över av Marianiterna som påbörjade renoveringsarbeten och återställande av sanktuariet efter krigets alla skador. Det var ingen lätt uppgift eftersom de kommunistiska myndigheterna gjorde allt för att försvåra återställandet. Det hade sagts i jungfru Marias tredje uppenbarelse att det skulle byggas en stor helgedom i Lichen. Att det bygget överhuvudtaget blev av kan vi tacka fader Eugeniusz Makulski för, som under många år förberedde projektet, trots stort motstånd från myndigheterna. Bygget gick inte att realisera förrän efter kommunismens fall i Polen och arbetet påbörjades 1994 och höll på i tio år. Basilikaprojektet leddes av en arkitekt från Gdynia, Barbara Bielecka. Basilikan är den största i Polen, den sjunde största i Europa och elfte största i världen. Ekonomiskt blev detta möjligt endast tack vare gåvor från pilgrimer och privatpersoner från hela världen det fanns inga rika sponsorer, inget ekonomiskt stöd från Vatikanen eller staten. Alla som kommer till Lichen är lika förvånade över att det är möjligt att bygga en så stor och ståtlig basilika enbart med hjälp från vanliga människor. Helgedomen är byggd i form av ett kors och består av huvudskeppet, klocktorn, torn och tre ståtliga pelargångar. Upp till kyrkan leder en trappa med 33 trappsteg, som symboliserar Jesus Kristus levnadstid på jorden. I byggnaden finns 365 fönster och 52 dörrar, symboliserande årets dagar och veckor. Basilikan är delad i två kyrkor, den övre och den nedre. I övre kyrkans huvud altare finns en ny målning av Vår Fru av Lichen. En stor del av den nedre kyrkan upptas av ett kapell helgat åt 108 martyrer från Andra världskriget. Ytterligare en klenod i basilikan blir orgeln som kommer att byggas i övre kyrkan. Robert Talik

20 sid. 20 utrikes Historiskt kloster till salu: Vem skall rädda Osek? År 1196 ekar yxhugg och hammarslag i gläntan i Osseg i norra Böhmen. Här röjs mark och byggs ett kloster. Adelsmannen Slavko av Hrabischitz har inbjudit munkar från tyska Waldsassen att slå sig ner här, nära hans kyrka, borg och by. Från tyska grannområden i väster och norr kommer invandrande bönder och köpmän, bosätter sig i området och gör det delvis tyskspråkigt. En imponerande romansk klosteranläggning växer fram. Munkarna lever av gruvdrift, skog och jord och handelsutbytet blomstrar. Klostret får efterhand en gotisk korsgång med brunnshus och en praktfull kapitelsal och kyrkan får gotiska valv. Osseg blir ett av Böhmens förnämsta kyrkliga centra. Inte ens digerdöden, upprorskrigen under Jan Huss eller reformationen lyckas bryta den starka grenen Osseg på det cisterciensiska trädet. I vad mån svenskarnas härjningar på 1600-talet berörde klostret, framgår inte av tillgänglig litteratur. Men den stackars trädgårdsmästargesällen Hans Thym sätter eld på klostret han skjuter en krutladdning mot en fågel, lyckas antända tornets spåntak och hela klostret brinner ner. Året är Kring 1700 börjar en ny blomstringstid. Och här blir den musikälskande främlingen intresserad: Från säg 1750 och framåt genljuder klostret av musik. Munkarna är skickliga sångare och musiker, noviserna måste visa upp sina talanger, och till biblioteket strömmar noter och partitur till mässor och litanior, offertorier och arior men också konserter och sinfonior, sonater och kvartetter, från allt vad tiden, särskilt i Böhmen, har av tonsättare. Och de är inte få. Snart för sent? Under många hundra år var cisterciensklostret i Osseg, nuvarande Osek i Tjeckien, ett betydande kyrkligt och kulturellt centrum. Nu är det så sakteliga på väg att förfalla för alltid. Att försiktigt bläddra i klostrets musikaliekatalog från sent 1700-tal är en upplevelse. Kända namn som Mozart och Haydn, Pergolesi och Cimarosa omväxlar med numera föga kända som Brixi och Stamitz, Vanhal och Vranicky, Ryba och Linek. Även klosterbröderna själva producerar musik, särskilt en pater Trautzl som komponerar flitigt. Någon gång i mitten av 1950-talet kör lastbilar fram på klostergården. Då har munkarna och tyskarna fördrivits, kommunisterna regerar i Prag, kyrkor stängs och kloster töms. Nu hamnar Ossegs klosterbibliotek på lastbilsflaken, handskrifter och inkunabler, sällsynta tryck och andra rariteter slängs upp, en del avsiktligt utplockade, annat hoprafsat mera på måfå. Fontän i klostrets kapell.