Hur gick det sen? Nordiska museets forskarskola efter tio år. Mats Rolén

Transkript

1 Hur gick det sen? Nordiska museets forskarskola efter tio år Mats Rolén

2 2 Hur gick det sen? Nordiska museets forskarskola efter tio år Förord Idén om en forskarskola för museianställda föddes, eller rättare sagt, konkretiserades i slutet av talet. Den utlösande faktorn hos initiativtagaren Sten Rentzhog och hans medarbetare Janken Myrdal och Ulrich Lange var att de var mycket bekymrade över att forskarkompetensen vid museer och kulturmiljövård blivit alltför låg, vilket innebar ett hot mot verksamhetens kvalitet. Alla tre hade i sin respektive yrkesverksamhet rört sig mellan universiteten och sektorns myndigheter eller institutioner. De hade kunnat vidmakthålla sina kontaktnät till gagn för dessa båda sidor av egentligen samma verksamhet. Gick det att befrämja sådan rörlighet och säkerställa kompetens genom att forskarutbilda redan anställda vid museer och kulturmiljövård? Initiativtagarna ansåg vidare att museernas samlingar i allt för liten grad utnyttjades för forskning, vilket hotade kunskaperna om vad dessa innehöll och kompetensen om hur de skulle dokumenteras och vårdas. Detta var de viktigaste utgångspunkterna i den ansökan om finansiering, som initiativtagarna ingav till Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond (RJ) år RJ beviljade samma år 25 milj. kr till det föreslagna forskarutbildningsprogrammet för museianställda, som namnet då var, vilket kom att lokaliseras till Nordiska museet. Kompletterande finansiering i form av en doktorandtjänst erhölls sedan från Kungl. Vitterhetsakademien. Nordiska museets forskarskola som blev satsningens namn mötte stort intresse från sin tänkta målgrupp på museerna och startade år Verksamheten har utan tvekan varit framgångsrik. Detta vitsordas i den externa utvärdering som gjordes av professor Nils Erik Villstrand och fil.dr. Lene Otto år 2008, och illustreras vidare av det faktum att snart 12 av 13 antagna doktorander numera avlagt doktorsexamen. Inför forskarskolans tioårsjubileum beslutade Riksbankens Jubileumsfond och Nordiska museet att anordna en workshop med forskarskolans deltagare: doktorander, styrgrupp, handledare och arbetsgivare. Idén bakom återsamlingen var att vi ville söka få en bild av forskarskolans betydelse för de enskilda deltagarnas karriärer. Hur hade det gått för deltagarna? Vidare ansåg vi det viktigt att få en bild av om satsningen haft någon påverkan på verksamheten vid kulturarvsinstitutionerna och på forskning och forskarutbildning vid universitet och högskolor. Och har forskarskolan lett till ökad rörlighet och nya professionella nätverk? Riksbankens Jubileumsfond och Nordiska museet uppdrog åt undertecknad docent Mats Rolén, senior advisor och professor Birgitta Svensson, innehavare av den Hallwyhlska professuren vid Nordiska museet och Stockholms universitet, att planera workshopen, som gavs titeln: Forskare i museet Nordiska museets forskarskola tio år. Vi båda enades om att jag skulle dokumentera vår workshop i en kort sammanfattande skrift, vilken härmed presenteras. Jag tackar Birgitta för gott och stimulerande samarbete! De referat, slutsatser och reflektioner som jag gör är mina egna, och bottnar naturligtvis i mitt engagemang för forskning om kulturarvsfrågor och forskarskolan via min tidigare anställning som forskningsdirektör vid RJ, och av att jag ingått i forskarskolans styrgrupp. Uppsala den 10 maj 2012 Mats Rolén

3 3 Inledning Workshopen öppnades av Christina Mattsson, styresman vid Nordiska museet. Hon underströk att museiverksamhet kräver kunskap för att den ska kunna möta alla krav som ställs. Det gäller inte minst den idag så omhuldade digitaliseringen, menade hon. Det blir lätt så att regeringssatsningar som Kulturarvslyftet inte beaktar behovet av kompetens digitalisering ställer utomordentligt stora krav. Detta gäller inte minst för en institution som Nordiska museet som har väldiga samlingar. Därför är det av stort intresse att som vid denna återsamling av forskarskolan få veta hur det har gått för deltagarna, hur de tagits emot som återvändande doktorer och hur arbetsgivarna sett på dem och deras stärkta kompetens, avslutade Christina Mattsson. Göran Blomqvist, VD för Riksbankens Jubileumsfond, framhöll att RJ:s samverkan med Vitterhetsakademien i satsningen på forskarskolan är en del i ett större sammanhang. Där ingår en satsning på postdoktorala tjänster inom ABM-sektorn, men också ett initiativ för att länka disputerade humanister till näringslivet (FLEX-IT). Blomqvist menade sig också ha funnit att RJ numera får flera forskningsansökningar från ABM-sektorn. Det rör sig om vanliga probleminriktade projekt, men där finns även ansökningar som tar upp meta-frågor. Hur påverkar digitaliseringen forskningsprocessen? Det finns även ett ökat intresse för föremål, vi ser a material turn. RJ har t.ex. över åren satsat stort på Nationalmuseums forskningsavdelning, och Det Medeltida Sverige (DMS) ska nu tas om hand av Riksarkivet med hjälp av anslag från Vitterhetsakademien och RJ. RA får därmed den största medeltidskompetensen i Sverige. Göran Blomqvist avslutade med att nämna att RJ hösten 2011 beviljade 35 milj. kronor till ett nytt forskningsprogram vid Silvermuseet i Arjeplog. Aktuella trender och omvärldsförändringar Birgitta Svensson inledde med att reflektera över om och hur situationen förändrats inom forskning och forskarutbildning med anknytning till forskarskolans verksamhetsområden sedan idén föddes och konkretiserades för mer än ett decennium sedan. Hon menade kulturhistoria betraktades som mer eller mindre mossigt vid universiteten i slutet av 1990-talet, vilket också hindrat kompetensuppbyggnaden inom sektorn. Sedan dess har de kulturhistoriska ämnena fått ett starkt uppsving. Inte bara inom traditionella discipliner, utan även hantverksinriktade ämnen har inrättats, t.ex. modevetenskap och textilforskning. Kulturhistoria har numera blivit en samhällsangelägenhet, gärna med ekonomiska förtecken, t.ex. när kommuner vill locka turister till kulturhistoriskt intressanta miljöer. När Nordiska museets forskarskola utvärderades 2008 gavs den i allt väsentligt goda vitsord. Utvärderarna föreslog bl.a. en fortsättning av satsningen, gärna vid universiteten. Inom forskarskolan och Nordiska museet hade redan gjorts stora ansträngningar för att åstadkomma en fortsättning, och museerna hade enats om att bidra med 20 % av kostnaderna. Men Utbildningsdepartementet visade sig kallsinnigt till förslaget. Birgitta Svensson konstaterade med glädje att Stockholms universitet med forskarskolan som förebild satsat inte mindre än 45 mkr på en forskarskola i kulturhistoriska studier. 19 doktorander deltar och verksamheten bedrivs i nära samverkan mellan Stockholms universitet och museer i Stockholmsområdet. Det har även tagits liknande initiativ vid Institutionen för Kulturvård vid Göteborgs universitet. Även om forskarskolan trots ansträngningarna inte fått en direkt fortsättning enligt ursprungsmodellen i form en andra våg antalet potentiella sökande hade sannolikt fortfarande varit stort måste likväl de nya programsatsningar som gjorts vid universiteten ses som en framgång för

4 4 sakfrågan. Samma gäller den satsning på kulturforskning, som Vetenskapsrådet (VR) genomförde på regeringens uppdrag åren Även denna tillkom delvis som resultat av RJs och Vitterhetsakademiens insatser dels i form av forskarskolan, dels samma finansiärers postdoktorala satsning inom ABM-området. Utbildning och forskning inom det kulturhistoriska området har enligt Birgitta Svensson därför idag en bättre situation, än vid slutet av 1990-talet. Hur var det tänkt? Hur gick det sen? Forskarskolans deltagare berättar Forskarskolans initiativtagare Sten Rentzhog inledde denna session med orden: Är det inte fantastiskt att det blev så bra. För tänk hur det började. Så snart som Forskarskolan hade utsett de första doktoranderna överfölls vi av en storm av kritik med rubriker som Ny forskarskola osar 50-tal, de ansvariga förda bakom ljuset, Var är den nya museologin? Men Sten menade att man kom stärkta och sammansvetsade ur debatten. Ledningen klargjorde att inriktningen handlade om ämneskunskap och inte museiteori, att vi ville återuppta och förnya forskningen inom för museerna viktiga men länge mer eller mindre försummade områden, att vi ville slå en brygga mellan universitet och museer, öka intresset för vetenskap inom museerna, och för museerna inom forskningsvärlden. Sten ansåg att en orsak till att kritiken snabbt tystnade och skolans anseende växte var, att det gick så bra för doktoranderna. Vi fick höra att ni tillförde något viktigt. Genom er större erfarenhet var ni mer motiverade och bättre rustade att komma i gång än många av de yngre doktorandkollegorna. De flesta har blivit klara på utsatt tid och flera avhandlingar har blivit prisbelönta och börjat citeras i andras forskning och översiktsverk som de senaste delarna av Norstedts Sveriges historia, vilket är mycket glädjande. En följd av denna framgång är att flera deltagare erbjudits att fortsätta inom universiteten, vilket på ett sätt fyllde Sten med en viss oro, eftersom målet varit att tillföra museerna kompetens. Men det kan också vara något väldigt positivt: han hoppades att de nya doktorerna en dag skulle kunna se eller få möjligheter att kanske återvända till museerna, så att vi kan få tillbaka det system med ett ben i vardera lägret som vi en gång hade - att forskarskolans deltagare fortsätter att betrakta sig som museiföreträdare när de arbetar inom universiteten, och som universitetsföreträdare när de arbetar inom museerna. Men Sten såg ett stort orosmoment i att vi misslyckades att få en fortsättning. Detta hade tidigt funnits med i hans långsiktiga förväntningar på vad starten av forskarskolan skulle kunna leda till. Han ansåg att museernas kompetensbrist är värre än den ser ut. Museerna har länge kunnat leva på gamla lagrar, men att nu allt fler kompetenta fasas ut genom pensioneringar. Forskarskolans tolv utexaminerade doktorer är närmast en droppe i havet, ansåg Sten. Så länge nuvarande svårigheter att bli antagen till doktorandutbildning i humanistiska ämnen kvarstår, finns enligt Sten, ingen lösning i sikte. Även inom universiteten kommer antalet forskare att fortsätta att krympa. Antalet forskarstuderande är redan så litet, att många ämnen saknar underlag för traditionella högre seminarier. På sikt är inte bara museernas, utan även universitetens och den humanistiska forskningens framtid, hotad. Även här hade Sten ju hoppats att forskarskolan och dess verksamhet skulle kunna göra en insats, genom att bidra till att visa, att det finns en arbetsmarknad för humanistiska forskare, så att utbildningen måste dimensioneras för något vida mer, än universitetens eget behov. Sten lämnade sedan ordet till forskarskolans deltagare, som ombetts reflektera över dessa frågor:

5 5 Har det närmande mellan museer och universitet som vi fick till stånd lett till några bestående resultat, eller är klyftan lika stor som när vi började frånsett de band som skapats genom er som utbildades genom skolan? Har museerna visat intresse för att ta vara på er kompetens? Har ni fått nya uppgifter, mer ansvar eller högre lön? Har ni fått en ändrad syn på vad ni vill göra inom museet? Har ni fått större intresse för museernas totala verksamhet eller enbart ökad lust att utveckla ert eget specialområde? Hur har utbildningen påverkat era framtidsambitioner? Hur upplever ni det kunskapsmässiga värdet av forskarutbildningen? De deltagande doktoranders reflektioner över forskarutbildningens betydelse för dem personligen och deras karriär innehöll mycket tänkvärt för oss lyssnare. Jag har för tydlighetens skull och av respekt för deras integritet valt att inte redovisa enskilda deltagares svar på de ställda frågorna, utan försökt sammanfatta det som framfördes. Jag fäste mig särskilt att de flesta menade att deras nya kompetens inneburit en kvalitativ stimulans för de arbetsplatser där de verkat. Satsningen gav avhandlingar som inte annars hade kommit, vilket varit till stor nytta både för museer, arkiv och kulturmiljövård. Sektorn behöver impulser av detta slag, som en av deltagarna uttryckte det. Doktorstiteln har även givit status när det gällt att söka anslag hos finansiärer, både för dem själva och deras arbetsplatser. I några fall hade doktorsexamen lett till befordran på den gamla arbetsplatsen, flytt inom sektorn till tjänst vid annan institution eller till ett universitet. Flera av deltagarna menade att doktorandutbildningen märkbart gjort dem vassare när det gäller att formulera projekt, analysera och skriva rapporter. Doktorsexamen har dock inte lett till högre lön; flera närvarande museichefer betonade att löneutvecklingen förutom skicklighet även beror på tillgången på tjänster och organisationsstruktur. Det går inte att med automatik inrätta nya forskartjänster. Och få museer har idag forskningsavdelningar, och även där sådana finns, är det mycket ovanligt att tjänstemän har möjlighet att forska i tjänsten, ens på deltid. Just svårigheterna att förena egen forskning med ordinarie arbetsuppgifter om man så vill praktisera sin nya identitet förefaller även ha spelat in för de nydisputerade, som sökt sig till universiteteten för att forska och undervisa. Någon menade att universiteten varit mycket mer välkomnande än museerna, och dessutom erbjudit betydligt högre lön. Forskarutbildningen hade för ett par av deltagarna lett till chefsposter. Men denna bana verkade inte av de utsagor som gjordes, vara särskilt lockande för dem som genomgått forskarskolan. Sten Rentzhog hade på sin tid en vision om att detta borde bli ett resultat (på sikt) av forskarskolan. Men forskarutbildning genererar inte chefskompetens, menade flera av deltagarna, vilket även framfördes från auditoriet. Däremot var de flesta eniga om att en museichef/motsv. måste ha intresse och förståelse för betydelsen av att ha vetenskaplig kompetens i sin verksamhet. Enligt forskarskolans deltagare kvarstår i huvudsak behoven av ökad vetenskaplig kompetens inom museerna och kulturmiljövården. Ett vanligt argument mot att anställa (fler) forskare är enligt dem, att det inte finns budget för att rekrytera forskare till verksamheten. Forskning i tjänsten är i praktiken inte möjlig. Det finns dock exempel på hur detta dilemma (med bristande resurser) har hanterats, t.ex. av Upplandsmuseet. Där har man systematiskt byggt upp ett samarbete med de båda universiteten i Uppsala, vilket gjort det möjligt, att gemensamt formulera projekt, som ofta lyckats få anslag från stora forskningsfinansiärer, som VR och Formas. Museet har idag sju disputerade och två doktorander knutna till verksamheten. Flera deltagare, liksom närvarande museichefer, underströk att forskning vid museer i praktiken är beroende av externfinansiering av denna typ. Eftersom konkurrensen om dessa externa anslag är mycket hård, innebär en framgångsrik ansökan ett tydligt tecken på kvalitet. Till

6 6 bilden hör även att finansiärer som t.ex. Vetenskapsrådet, Formas och RJ kräver att den sökande har disputerat, vilket redan det innebär en kvalitetsgräns. I de diskussioner som följd efter deltagarnas presentationer underströk flera att vi måste bli bättre på att ta reda på hur kulturarvsinstitutionernas efterfrågan på kompetens ser ut. Hur ska vi hålla liv i dialogen mellan teori/utbildning och praktik? Och hur ska vi hantera den bortstötningsmekanism, som tycks ha mött några av forskarskolans deltagare, när de återvänt till sin ursprungliga arbetsplats? Det kan också ligga ett problem i den politiska styrningen av de regionala museerna. Vad vill politikerna med museerna? Är det endast besökssiffror och, frestas man lägga till, turismintäkter till staden eller kommunen som räknas? Uppdragsgivarna huvudmännen liksom andra beställare borde ställa krav på kvalitet. När det gäller kompetensen inom humaniora har nästan 2000 nya doktorer examinerats under de senaste tio åren. Här finns en potential, att utnyttja för kulturarvssektorn, men detta gör sig inte själv. Vi måste vara aktiva påtryckare, som någon uttryckte det. En väg är att bygga nätverk mellan universitetsforskning och sektorn, t.ex. genom att hålla liv i de kontakter som skapats under forskarskolan. Här finns goda möjligheter att bygga vidare, kanske i form av tematiska samarbeten, som utgår från en gemensam forskningsfråga. RJ har en stödform som avser just nätverk, vilken skulle passa denna typ av initiativ, berättade Göran Blomqvist. Sten Rentzhog avslutade sessionen med att konstatera att det varit stor efterfrågan på Nordiska museets doktorer, vilket bekräftar att det funnits och fortfarande finns ett stort behov. Många av deltagarna har skapat kontakter som leder framåt. Men museerna måste ha självförtroende, en egen kunskapsbas och initiativförmåga, underströk Sten. Ge dem som arbetat med museimaterial chansen att gå vidare. Så att inte kunnandet stannar i huvudena! Han menade att det är för mycket gnäll på museichefsmötena! Tag initiativ istället! Nätverksidén som diskuterades under sessionen var enligt Sten värd att gå vidare med. Han avslutade med uppmaningen: Bygg nätverk av likasinnade. Gör något litet, och driv sedan detta vidare. Politikerna är mottagliga för initiativ! Kompetensbehov och karriärvägar inom museivärlden och kulturmiljövården: forskarkompetens eller specialisering? Andra dagen inleddes med ett panelsamtal mellan några av de forskare/handledare och museichefer/motsvarande, som varit involverade i Nordiska museets forskarskola. Jag hade bett deltagarna att särskilt fundera över dessa frågor: Hur ser ni på forskarkompetensens betydelse i det praktiska arbetet vid kulturarvsinstitutionerna? Är denna ett val mellan bredd eller specialisering? Vilka karriärvägar finns för forskarutbildade? Vad har ni för tankar om samspelet/kommunikationen/dialogen mellan kulturarvsinstitutionerna och universiteten? Vilka erfarenheter från Nordiska museets forskarskola bör vi särskilt ta fasta på? I panelsamtalet deltog professor Maths Isacson, Ekonomiskhistoriska institutionen, Uppsala universitet, museichef Barbro Mellander, Länsmuseet i Kristianstad, avdelningschef Christina Wistman, Jamtli, museichef Ann-Charlotte Backlund, Kulturförvaltningen i Stockholm/Stadsmuseet, universitetslektor Ulrich Lange, Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet och professor Tomas Germundsson, Kulturgeografiska institutionen, Lunds universitet. Maths Isacson menade att forskautbildning lägger en grund för ett kritiskt förhållningssätt och en förmåga att förhålla sig till och att hantera och analysera stora faktamängder. Och under vägen fram

7 7 till disputationen får doktoranden ett vetenskapligt nätverk nationellt och internationellt, i bästa fall. Det gäller sedan för den enskilde nydisputerade att upprätthålla dessa kontakter. Men här är det individen som måste ta ansvaret och göra sina val. Doktorsexamen ger även, som framhölls under föregående dags presentationer, status i vissa kretsar och möjligheter att söka externa forskningspengar, menade Maths. När det sedan gäller museernas möjligheter att stärka sin vetenskapliga kompetens, är detta naturligtvis till stor del beroende av ett museums storlek och organisation, ansåg Maths. Men även den enskilde forskare, som finns vid ett museum (t.ex. de som disputerat inom Nordiska museets forskarskola) måste kunna och vilja ta initiativ. Där är det nödvändigt att försöka hålla kontakten med sitt gamla eller annat lärosäte; att försöka vara en brygga. Maths insåg att detta kan vara svårt i det dagliga arbetet. När det gäller tid att forska i tjänsten vore 20 % ett minimum, menade han. Och beträffande löneutvecklingen kunde han inte förstå, varför det skulle vara svårare att åstadkomma en liknande utveckling som den vid gymnasieskolan, där man nu börjat anställa disputerade lärare som lektorer med högre löner. Barbro Mellander var helt enig med Maths om betydelsen av forskarkompetens vid ett museum som hennes. Vi behöver ett kritiskt förhållningssätt: Vi arbetar med urval och tolkningar auktoritetens utsagor får spridning. Men museets samlingar skriker efter att bli beforskade. Enligt Barbros erfarenheter är kulturmiljövårdens kunskapsunderlag föråldrat. Men den stora frågan är hur vi kan åstadkomma en förändring på denna punkt. Forskarskolan var utan tvekan ett lyckosamt svar på denna önskan, men annars visar universitet och högskolor i hennes region inget intresse för museets material. Inga doktorander nyttjar samlingarna, trots närheten till exempelvis Lunds universitet. När det gäller karriären går det inte med automatik att återvända till en forskartjänst vid sitt gamla museum. Som fallet var med Nordiska museets forskarskola, har arbetsgivaren redan gjort en satsning genom att ge tjänstledighet för kompetenshöjningen. På kort sikt är det naturligt att man går tillbaka till sin gamla tjänst/avdelning, men detta betyder samtidigt mycket för institutionen. Detta höjer kompetensen och inspirerar verksamheten. På sikt kan forskarutbildning ge mycket tillbaka för doktorander i form av karriär, ibland kanske på en annan arbetsplats. Men deras verksamhet är fortsatt till gagn för sektorn, menade Barbro. Christina Wistman, chef för vård och samlingar vid Jamtli, och har genomgått forskarutbildning. I sin tjänst har hon ibland känt sig befinna sig mitt emellan museet och universitetsvärlden. Naturligtvis finns stora behov på att forska på samlingarna även vid hennes museum. Men samtidigt efterfrågar ett länsmuseum av Jamtlis typ många andra typer av kompetens. Men som museianställd med praktisk erfarenhet och forskarutbildning har man en bredd, som är mycket värdefull för verksamheten, även om man inte hinner forska själv. Och blir man sedan chef, är det inte det vetenskapliga kunnandet som efterfrågats, ansåg Christina. Från Jamtlis sida har emellertid idag alla antikvarier möjlighet att bedriva forskning på 10 %. I likhet med Barbro menade Christina att man från det regionala universitetet Mittuniversitet visar lite intresse för Jamtlis samlingar och verksamhet. Ann-Charlotte Backlund är avdelningschef vid Kulturfövaltningen i Stockholms stad och chef för Stadsmuseet med Medeltidsmuseet och Stockholmsforskningen. I verksamheten ligger bl.a. att sprida forskningsresultat och att stimulera till forskning om Stockholm. Detta gäller inte bara historia, utan alla samhällsområden. Till Stadsmuseet är idag sju disputerade forskare anknutna, varav två har egen finansiering med sig. Hon menade att forskning är centralt i verksamheten, men hade svårt att se hur man kan påverka forskarvärldens intresse för samlingarna.

8 8 Beträffande karriärvägarna menade Ann-Charlotte att forskarutbildning inte är med självklarhet en resurs i ett chefskap. I många fall skulle detta t.o.m. vara slöseri med kompetens. Samma gäller möjligheterna att forska i tjänsten, vilket inte är ekonomiskt möjligt. Däremot ger forskarutbildad personal möjligheter att formulera och erhålla externfinansierade projekt. I dessa kan forskarutbildade från båda sektorerna ingå. Verksamheten främjas i hög grad av en rörlighet mellan universiteten och sektorn, ansåg Ann-Charlotte. Hon avslutade med att fråga om man inte kunde knyta små forskningsråd till museerna? Detta vore ett sätt för muserna att få stöd från forskarvärlden. När det gäller arkeologiska projekt vid museerna och kulturmiljövården finns ofta referenspersoner från forskarvärlden. Christina Mattsson underströk i en kommentar, att Nordiska museet genom sin storlek och hävdvunna roll har en särskild position. Professor Birgitta Svensson, som delar sin tid mellan museet och Stockholms universitet, sköter sålunda i samverkan med museets forskningsråd alla forskningsrelaterade frågor. Birgitta Svensson å sin sida framhöll vikten av att mindre museer ingår i ett nätverk, såsom t.ex. museiforum Syd. Detta är mer realistiskt än att varje museum har sitt eget forskningsråd. Maths Isacson har alltid gillat idén med forskningsråd. De stora museerna borde ha sådana, ansåg han. Men forskningsråden måste vara så utformade så att de är integrerade i verksamheten: inte flyta omkring ovanför. Ulrich Lange försöker som universitetslektor vid Institutionen för kulturvård att anknyta grundutbildning och forskarutbildning till museerna. Men det är utan tvekan så, att universiteten kan inrymma både protektionism och regionalism. Genom sin egen bakgrund från både musei- och universitetsvärlden försöker han bygga de broar, som så ofta varit på tal under denna workshop. Han har idag bra kontakter med stadsmuseerna i Göteborg och Stockholm. Men till bilden hör kanske att Institutionen för kulturvård är mer inriktad mot museerna. Mycket av det man ägnar sig åt är professionsutbildning. Institutionen är kanske mer känd på museerna i Sverige, än de vanliga universitetsinstitutionerna. Det gäller hela tiden att komma ihåg varandra ömsesidigt mellan universiteten och museerna. Om forskning ska kunna bedrivas av museernas personal, måste detta ske under mer ordnade former. Modellerna med 10 % fungerar inte, ansåg Ulrich. Han avslutade med att uppmana museerna att involvera universiteten. Det räcker inte med att beklaga att samlingarna inte utnyttjas! Tomas Germundsson instämde utifrån sin verksamhet som professor vid en universitetsinstitution i mycket av det som anförts av Maths och Ulrich. Han illustrerade detta med ett konkret exempel i form av en nyligen framlagd avhandling av Maja Lagerqvist (2011) om torpen under Krusenbergs herrgård. Denna avhandling visade enligt Tomas tydligt hur man genom en teoretisk anknytning kunde ställa nya frågor och få andra svar kring ett synnerligen väl genomforskat område: torpsystemet i herrgårdsjordbruk i Mälardalen. Denna typ av forskning hjälper oss förstå ursprunget till dagens kulturlandskap och levnadsvillkoren för de människor som genom sitt arbete format detta. Ett forskningsarbete av denna typ, ger en kompetens av betydelse både inomvetenskapligt och för praktiker t.ex. inom kulturmiljövården. När det gäller erfarenheterna av forskarskolan är det viktigt att de kontakter som byggdes upp hålls vid liv. Även om Tomas gärna skulle se att det kommer ytterligare initiativ av denna typ, menade han att det nu gäller att bygga vidare på de kontakter som skapats och etablera nätverk. Eller t.o.m. att försöka fånga likasinnade i ett nät, som han uttryckte det. Om man formulerar en bra idé, kan man ge en

9 9 struktur för dem, som är lockade, att komma in i ett forskningssammanhang. Och då bör man blanda folk med olika kompetens och arbetsgivare i de projekt som drivs. Birgitta Svensson, som varit opponent på den nyss nämnda avhandlingen om torpen under Krusenberg, underströk den kompetens som forskarna kan bidra med till kulturarvssektorn. Forskarna kan bidra med teori, materialitet (etnologernas kompetens) och uppmanade museerna att fånga forskarna i näten. Dessa måste säga ifrån, inte bara vänta och klaga. Sten Rentzhog instämde i behoven av att bygga nätverk. Men dessa ska inte ses som permanenta, utan skapas för akuta och tematiska behov. Beträffande chefskapet vid museerna underströk han ånyo att chefen borde vara forskarutbildad, eller åtminstone själv eller i sin ledningsgrupp ha personer som har förståelse av betydelsen av vetenskaplig kompetens. När det gäller status, som också återkommit flera gånger, menade Sten att detta är något som museiledningarna behöver. Då kan klimatet ändras, menade han. Han lanserade också tanken på en trainee-utbildning till unga människor inom det kulturhistoriska området, alltså med syfte att identifiera och utbilda dem som ska bli chefer. Detta kunde kombineras med forskarutbildning. Kanske vore detta nästa stora projekt? Christina Mattsson underströk att det sällan är museerna ensamma som tillsätter chefer. Och idag är det en helt annan sak att vara chef! Arbetslivet är fyllt av alla möjliga frågor vid sidan om museets egentliga verksamhet. Håkan Liby, chef för Upplandsmuseet, ansåg att det är svårt att vara länsmuseum i en stad med två universitet och 22 museer. Man har därför insett vikten av att ha en profil som har stor prägel av forskning och kunskapsuppbyggnad. Detta har hanterats som en organisationsfråga. Upplandsmuseet har därför fått en forskningschef och en forskningsavdelning. Detta bygger i sin tur på en betydande externfinansiering, men de projekt som initieras måste ha bäring på museets verksamhet. Och forskningsverksamheten måste integreras i hela verksamheten. Huvudmännen måste få lära sig vad kompetens betyder, och detta har hans museum lyckats att tydliggöra. Ett tecken på status, ansåg Håkan. Det saliggörande nätet: Hur digitala kan och bör museerna bli? Resurser, prioriteringar och kvalitetsarbete Sven Rentzhog är chef för Nordiska museets avdelning Nya medier. Han konstaterade att hans avdelning inrättats därför att museerna (liksom ABM-sektorn i stort) idag har att verka i en värld som fylls av ett allt snabbare växande informationsflöde och ökade krav på att allt ska vara tillgängligt digitalt. Detta ställer museerna och kulturarvsinstitutionerna inför stora utmaningar. Många är idag vana vid att hitta information genom ett enkelt klick på sin datamus, sin smarta telefon eller läsplatta. Snabbheten och i många fall frånvaron av kontroll, innebär stora utmaningar för ABMinstitutionerna när dessa går in i den digitala eran. Sven konstaterade att en växande del av museernas föremålssamlingar är digitaliserade och sökbara på internet, medan man inte alls nått lika långt beträffande museernas arkiv. Nordiska museet ser sig som en nod i detta kommande arbete. Ett museum med Nordiska museets väldiga samlingar har givetvis en stor potential när det gäller att tillgängliggöra material digitalt, men vilket material ska väljas? Och hur hanteras avnämarna? Hur tillgodoses behoven hos breda användargrupper (museibesökare via internet) samtidigt som materialet ska ge ingångar för akademisk forskning? Andra frågor gäller kommunikation och delaktighet. Detta är centralt inom de sociala medierna. Kan även ett museum i sin egenskap av professionell

10 10 kunskapsinstitution vara öppet för dialog med användare om t.ex. tolkningar och beskrivningar? Sven menade att museerna bör utnyttja de nya kanaler och webb-tjänster som finns, men sedan göra detta så att det passar deras behov och kvalitetskrav. Detta fordrar planering och eftertanke, men också praktiska försök. Han berättade att Nordiska museet bl.a. provat tekniken med att publicera 1000 bilder via Wikimedia Commons, länkade till Wikipedia, vilket fått stort genomslag. Beträffande den nya teknikens potential, menade Sven, att det på sikt t.o.m. kan bli vanligt att museerna gör insamling ( frågelistor eller minnen ) via internet. Sven betonade starkt att museerna noga måste överväga sina strategier beträffande digitalisering. Resurstillskott via arbetsmarknadsprojekt fordrar kompetens och noggrann planering för att ge relevanta resultat. Trots att digitaliseringen har stor teknisk potential, väcker den många frågor. Sven lyfte särskilt fram dessa: Avsaknad av gemensam infrastruktur Avsaknad gemensamma begrepp och definitioner Avsaknad av strategiska digitaliseringsplaner Avsaknad av resurser Sven tryckte hårt på behovet av gemensam standard för informationshanteringen. Museernas samlingar måste digitaliseras och paketeras och förädlas via en gemensam plattform. Alla ska inte, som det ofta varit hittills i museivärlden, bygga sitt eget system. I Norge byggs nu ett standardsystem för hela kulturarvet. Digitaliseringarna måste göras strategiskt, i nära samverkan med forskare. Och när det gäller t.ex. kunskapsproduktion på Wikipedia, måste museerna aktivt bidra med sina expertkunskaper. Slutord Det var utan tvekan intressant och lärorikt att möta Nordiska museets forskarskola drygt tio efter starten. Mycket har naturligtvis förändrats sedan slutet av 1990-talet när Riksbankens Jubileumsfond i en workshop hösten 1996 uppmärksammade forskningens roll i vad man kallade en offensiv kulturarvsvård ; en rapport från workshopen utgavs följande år. I slutet av 1990-talet ansågs kulturhistoria och museibaserad forskning närmast som mossigt, enligt vad Birgitta Svensson sade vid vår workshop. Här har det dock sedan dess skett en nytändning och ett uppsving för kulturhistoria. Nya forskningsfält har fötts och etablerats. Forskarskolans 12 nyutexaminerade doktorer har genom sina avhandlingsprojekt spelat en förebildlig roll i detta sammanhang, trots att dessa nya doktorer av naturliga skäl inte i någon högre grad har påverkat statistiken över andelen disputerade inom museisektorn och kulturmiljövården. Deras forskning har inneburit att museernas samlingar använts på ett sätt som annars inte skulle ha skett. Den andra våg eller en fortsättning av forskarskolan som inte minst Sten Rentzhog saknade, och som det lobbades för av Nordiska museet och forskarskolan 2007/08, hade säkert varit efterfrågad, men här ville inte staten bidra med finansiering. Jag kan dock inte se utfallet i form av hittills 12 nya doktorer som en droppe i havet när det gäller det lovvärda målet, att stärka den vetenskapliga kompetensen inom sektorn. Jag vill istället framhålla att forskarskolans inriktning och genomförande har varit en utmärkt förebild, som haft spinn-off-effekter i form av forskarutbildningsprogram vid åtminstone universiteten i Stockholm och Göteborg. För finansiärerna RJ och Vitterhetsakademien är detta också ett viktigt resultat, vilket också ligger i linje

11 11 med deras satsningar på postdoktorala tjänster inom ABM-sektorn och lobby-arbete för statliga satsningar på kulturforskning. Återsamlingen på Krusenberg gav rika vittnesbörd om hur forskarskolan lagt grunden till nya eller förändrade karriärer för doktoranderna/doktorerna. Deras nya kompetens med tillhörande personliga nätverk, har varit mycket värdefulla för dem personligen, men även för hemmainstitutionerna. Det kritiska förhållningssätt, som är ett centralt moment i en forskarutbildning, har i hög grad utvecklat förmågan till analys och omvärldsorientering. Begreppet höjd status användes flera gånger under workshopen, vilket naturligtvis är till gagn för den enskilde, men också för det museum eller den institution där vederbörande arbetar. De nya doktorerna kan genom sina kunskaper och kontakter göra det möjligt att söka och erhålla externfinansierade forskningsanslag, vilka kan lägga en grund för en forskningsverksamhet vid t.ex. ett museum, där detta annars inte är möjligt av budgetskäl. Härom vittnade de museichefer som deltog i workshopen. När det gäller de nya doktorernas individuella karriärer är bilden naturligtvis mångfacetterad. Generellt sett har dock inte utbildningen med automatik lett till befordran och (avsevärt) högre lön eller möjlighet att forska i tjänsten. Ett par av doktorerna har avancerat till avdelningschefer, några har sökt sig till universitetsvärlden, medan halvparten har återvänt till (i stort sett) sina grundtjänster. Eftersom ett museum, enligt de närvarande chefernas utsagor, inte har ekonomiska möjligheter att tillskapa forskartjänster (vare sig på del- eller heltid), gäller det för dem som vill fortsätta att forska, att söka sig andra vägar. En väg är naturligtvis att söka sig till ett universitet, att söka forskningsanslag från t.ex. VR, Formas eller RJ, eller att söka sig till någon annan institution inom sektorn. Min slutsats av detta är att karriärvalet här, liksom överallt i samhället, är individens eget ansvar. Men samtidigt så är verksamheten vid ett museum eller kulturmiljövården i hög grad beroende av vetenskaplig kompetens återigen vitsordat av närvarande museichefer och universitetsföreträdare varför museerna mer aktivt borde ta nya initiativ för att säkerställa detta. Jag har ingen överblick över hur detta sker inom sektorn som helt, men jag anser att den modell som Upplandsmuseet valt kan tjäna som en förebild. (Även Stockholms Stadsmuseum erbjuder en bra modell, och Nordiska museet har en särställning genom en egen professur m.m.) Med basen i ett antal disputerade anställda, som har kontakt med eller uppmanas att kontakta relevanta universitetsinstitutioner, går det uppenbarligen att bygga upp forskningsanknytning genom externfinansierade projekt. Även om de stora museer som har nära till universitet och högskolor har en fördel, tror jag även andra museer mer aktivt skulle utmana närliggande universitet och högskolor. Flera av de seniora forskarna som Maths Isacson och Birgitta Svensson uppmanade sektorns företrädare att driva på universiteten. Ett par av forskarskolans deltagare hade blivit avdelningschefer en tid efter sin återkomst. Chefskap var dock inte att döma av vad deltagarna sade i plenum något man eftertraktade eller såg som en naturlig karriär eller följd av forskarutbildningen. Sten Rentzhog hade för sin del bl.a. lagt stor vikt just detta inslag, när han en gång tog initiativ till forskarskolan. Det måttliga intresset för chefskarriär stimulerade till diskussion om huruvida chefer inom sektorn som det enligt Sten gång var måste besitta egen vetenskaplig kompetens. Återigen fördes faktorer som individens val, intresse och fallenhet på tal, liksom naturligtvis vad som idag ligger i ett chefskap, där kärnverksamheten endast är ett inslag. Här ådagalades skillnader såväl mellan generationer som mellan stora och små institutioner. För min egen del tar jag dock med mig att det rådde konsensus om att det i ett museums ledning måste finnas insikt och förståelse för forskningens roll i deras verksamhet. Att säkerställa detta är sedan som vi numera lite undflyende brukar säga en organisationsfråga. Men under workshopen gavs flera exempel på hur detta faktiskt kan lösas: externfinansierade forskningsprojekt, forskningsråd, nätverk mellan mindre museer etc.

12 12 Återsamlingen av forskarskolans deltagare och vänner var en god illustration av vad som kan betecknas med det idag nästan överutnyttjade ordet nätverk. Det rådde stor samstämmighet om att det var angeläget att hålla detta vid liv, i synnerhet eftersom de personer som samlades på Krusenberg i sig utgör de komponenter, som gör det möjligt att bygga ännu fler av de eftertraktade broarna mellan kulturarvssektorn och universiteten. Jag hoppas att deltagarna tar fasta på detta och satsar på att etablera tematiska forskarnätverk av likasinnade, där man kan utbyta forskningsidéer och generera nya projekt. Och jag påminner ånyo om att det finns möjligheter att söka nätverksstöd hos RJ och kanske även andra finansiärer.

13 13 Deltagare Arbetsgivare/handledare Backlund, Ann-Charlotte Elgh, Stefan Flygare, Irene Germundsson, Tomas Isacson, Maths Liby, Håkan Mellander, Barbro Ternhag, Gunnar Wistman, Christina Forskarskolan Franzén, Anders Jonsson, Kristina Larsson, Bo Larsson, Jesper Larsson, Marianne Olofsson, Björn Olsson, Patrik Palmsköld, Anneli Rasmussen, Pernilla Åkesson, Ingrid Styrgruppen Englund, Karin Lange, Ulrich Rentzhog, Sten Svensson, Birgitta Arrangörer/medverkande Blomqvist, Göran Mattsson, Christina Rolén, Mats Rentzhog, Sven Organisation Museichef, Stockholms Stadsmuseum Stiftelsechef, Stiftelsen Kulturmiljövård Forskningschef, Upplandsmuseet Professor, Lunds universitet Professor, Uppsala universitet Landsantikvarie, Upplandsmuseet Museichef, Regionmuseet i Kristianstad Professor, Högskolan Dalarna Avdelningschef, Jamtli, Östersund Avdelningschef, Jönköpings läns museum Stiftelsen Kulturmiljövård Vetenskaplig redaktör, Stockholms Stadsmuseum Post.doc-forskare, Indiana University Forskare, Nordiska museet Antikvarie, Jamtli, Östersund Kulturgeograf, Regionmuseet Kristianstad Forskare, Göteborgs universitet Forskare, Uppsala universitet Forskare, Umeå universitet Ekonomidirektör, Nordiska museet Universitetslektor, Göteborgs universitet Docent, Styrgruppens ordförande Professor, Nordiska museet och Stockholms universitet VD, Riksbankens Jubileumsfond Styresman, Nordiska museet Docent, Senior advisor, Riksbankens Jubileumsfond Avdelningschef, Nordiska museet