Shabbes (Uttdrag sid. 38 ff)

Transkript

1 ARBETSBLAD 49

2 Bella Chagall Brinnande Ljus (Brenendike licht, Lumières allumées) Översättning från jiddisch till franska av Ida Chagall, Översättning från franska av Anna och Jadwiga P. Westrup Berghs Förlag AB Shabbes (Uttdrag sid. 38 ff) ( ) Alla har gått till synagogan. Mamma och jag är ensamma hemma. Det vita bordet och ljusstakarna lyser bara för oss. Det känns som om ljusen värmde själva himlen, som tittar in genom fönstret på oss. Mamma sitter under den susande hänglampan och ber tyst. Jag hör ett lågt mummel. Ibland suckar ett ljus till. Mitt lilla ljus är nästan utbränt. Jag går så nära väggen jag kan och läser aftonbönen. Väggen andas, den andas som ett levande väsen. Jag skulle vilja växa in i den. Men jag vågar inte röra vid den, inte ens med bönboken. Nu hörs det röster i farstun. Det är bröderna som kommit hem från synagogan. De knuffas i dörren, ropar och bråkar. Vad tyckte du om försångaren? Han skyndade på som om det brann! Läste du alla arton välsignelserna? Jag? Jag stod bredvid morbror Beré. Han spottade så det var rent hemskt! Du behöver inte tala illa om honom, Israel! Kan du hjälpa mig med att få ut ärmen ur fodret, det har snott sig. Det har blivit som en turkisk kringla. Äh, jag har nog med mitt eget. Pojkarna slänger rockarna i huvudet på varandra. Mendel drömmer i ett hörn: Tänk om de ber mig läsa ur Toran imorgon Då skulle du darra som ett asplöv, svarar Abrachka åt honom. Tysta! säger rabbinen som just kommer inom dörren. Ska ni göra narr av allt och alla? Era små lymlar! Önska åtminstone en god shabbat! (git shabbes) Varför är pojkarna alltid så upphetsade när de kommer hem från synagogan? De måste tvingas att gå dit: Klockan är mycket! Skynda er till synagogan. Och när de kommer tillbaka bubblar de av skratt. De har samlat på sig historier så det räcker för hela veckan. Vad är det som händer i synagogan? Och vad har pappa för sig där så länge? Det är alltid han som kommer sist hem. Det är kanske så att de judar som ber med höga röster stör honom, och han börjar läsa sin aftonbön när alla andra är på väg att gå. Till och med på fredagskvällarna stannar pappa sent i synagogan. Alla har gått. Allt blir stilla. Det är bara några flugor som surrar omkring den tända hänglampan. Ensam på sin plats, vänd mot öster, vaggar pappa åt höger och vänster, precis sin trädet ute på gården som man ser genom fönstret.

3 Med låg stämma och med ögonen slutna, borta från världen, mässar han entonigt. Stroferna svävar i luften omkring honom. På avstånd iakttar vaktmästaren honom: en liten smal jude, smalare än de stora böckerna som ligger staplade på hyllan bredvid honom. Vaktmästaren har redan avslutat sina böner. Han slutar alltid först, så att ingen ska behöva vänta på honom. Han sitter tyst som muren och tittar på pappa. Pappa vaggar. Vaktmästaren vaggar i takt i sitt hörn. Pappa suckar. Den andre suckar också. När han hör pappas fötter som rör sig reser han sig snabbt. När pappa lämnar väggen går vaktmästaren ut ur sin bänk, glad att pappa har avslutat sin aftonbön och man ska få vila sig litet. God sabbat!, säger pappa som inte är helt ur sin egen värld ännu. Vaktmästaren hjälper honom på med rocken. Reb Shmuel Noah!, mumlar han. På gården till synagogan står det två soldater, de är av god familj. Stackars pojkar! De är alldeles främmande här Vad säger du? Pappa vaknar upp. Gå och säg till dem att stanna kvar, att de ska följa med mig hem. Ett judiskt barn på sabbaten, utan kvällsmat. Herre Gud, det går inte an! God sabbat! Pappa är generad över att komma hem så sent. Alta, jag har med mig ett par trevliga unga män. Bjud dem att äta med oss. Han talar med mamma och föreställer de två unga soldaterna, som blygt står kvar vid dörren. Mina bröder har tystnat och studerar gästerna. Abrachka kan inte hålla sig i skinnet utan rusar fram till dem. De blanka uniformsknapparna lyser honom i ögonen. Han är tvungen att röra vid varenda en. Får jag prova ditt koppel? Och var har du geväret? Bröderna drar iväg med soldaterna till sin ände av bordet. Pappa går för att tvätta händerna. Tre gånger häller han vatten över vardera handen från den tunga mässingskannan, och sedan torkar han omsorgsfullt varje finger. Bröderna gör likadant. De slåss om de sista vattendropparna och sliter handduken från varandra. Stolsbenen skrapar. Alla sätter sig under stort buller. Tyst!, ropar pappa. Vad är det för oväsen på sabbatskvällen! Ni borde skämmas inför gästerna. Nu räcker det. Jag ska välsigna vinet. Han pekar på den fyllda bägaren. Alla reser sig. Det blir tyst. I dörren syns kokerskans profil. Pappa dröjer litet, som om han samlade sina sista krafter. Silverbägaren med mönstret av svarta blommor skvalpar som en liten hink i handen på honom. Några droppar sipprar ut över pappas fingrar och fläckar den vita duken. Pappa tar ett bättre tag om bägaren, omsluter den med alla fem fingrarna. Han vaggar från sida till sida. Han intonerar med slutna ögon Kiddushbönen. Det är som om han sög upp de första orden ur själva bägaren. Hans höga panna lägger sig i veck. Hans ord övergår i sång, och melodin är som genomsyrad av vinet. Och liksom den mässande stämman blir vinet mörkare, och melodin fyller oss med ro.

4 Amen! Pappa höjer bägaren till sina läppar. Han håller ögonen sänkta och dricker en klunk. Amen!, svarar vi alla tillsammans. Amen!, svarar kokerskan från dörren, och sedan springer hon tillbaks ut i köket. Mamma sväljer tyst några droppar och mumlar: Tack för att vi får fira sabbaten vid god hälsa! Lovad vare Herren. Var så god Bachenka! Hon räcker mig bägaren och jag tar en klunk. Vinet sticker i halsen på mig. Jag sitter som jag brukar mellan pappa och mamma. Jag känner deras andedräkt i mitt ansikte och pappas skägg snuddar ibland vid min axel. En droppe vin hänger i hans mustasch, som om han tryckt den rituella bägaren så hårt till munnen att läppen börjat blöda. Vill ni läsa välsignelsen?, frågar pappa den äldste av soldaterna. Och vindroppen faller ner på mig. Nej tack, säger gästen och rodnar och hostar till. Gott! Då välsignar vi bröden! Och pappa börjar läsa över bröden och bryta dem i stycken. Alla vid bordet räcker fram sina händer. Plötsligt vänds alla ögon mot jungfrun i dörren. Rummet fylls av doften av lök och peppar. Sacha rodnar för att alla tittar på henne och bär långsamt fram det stora fiskfatet till mamma. Hon balanserar det på händerna som en liten båt. Fiskstyckena är så tätt sammanpressade att det är svårt att skilja dem åt. Inkråmet förenar sig med skyn som blivit gelé. Mamma, kan jag inte få den där lilla runda biten, ute vid kanten? Mamma lossar fiskbitarna och delar ut dem på tallrikarna. Hennes hand vilar aldrig. Alla huvuden är lutade över tallrikarna. Man tuggar och smaskar bullersamt. Benen hopar sig på tallrikskanterna och mamma fortsätter att lägga för. Till slut torkar pappa sig om munnen och börjar fråga ut soldaterna: Var kommer ni ifrån? Är era föräldrar i livet? Vad lever de av? Soldaternas huvuden är böjda över tallrikarna medan de benar fisken, men nu tittar de förskräckta upp som om de blivit tagna på bar gärning. De stammar med munnen full med mat. Bröderna attackerar dem: Tala om hur det är på kasernen! Är officerarna hyggliga? Får ni stryk? Var sover ni? Kan ni hantera gevär? De båda soldaterna som blir anfallna från två håll skjuter ifrån sig tallrikarna och vet inte hur de ska bete sig. Vad ska de svara på först? Vore det kanske bäst att fortsätta att äta så att inte alla får vänta? Barn, låt gästerna vara i fred! Bråka inte med dem, vi blir inte färdiga med maten före gryningen på det här viset. Nu kommer det in en ångande soppterrin. Den ljusa soppan skimrar som guld med simmande saffranskorn och risgryn. Och i soppan ligger två kokta hönor, alldeles vita och nästan levande att se på.

5 Mamma lägger för igen: Här får du ett lår, mitt barn. Och litet sockrande morötter vill du också ha, inte sant? Mamma vänder sig till mig. Röda morötter ler mot mig från tallriken. Vem vill ha en vinge? Två vingar i mammas händer ser ut som om de tänkte flyga bort. Hon fortsätter att skära upp fåglarna. Vem vill ha halsen? Hon hinner knappt få något själv. Vi är alldeles utmattade. Ögonlocken faller ihop. Duken är full med fläckar. Kvällsmaten tar slut samtidigt med ljusen. Frågor: 1. Känner du igen den mat som beskrivs? Gör en lista på shabbesmat som nämns i texten med de jiddisch- ord som du lärt dig i Pass Varför får Bella inte följa med till synagogan? Tror du att hon är avundsjuk på sina bröder? 3. Hur firar ni shabbes i din familj? Har ni speciell mat? Turas ni om att välsigna challe, vinet och ljusen? Går du i synagogan? 4. Bellas självbiografi utspelar sig i Polen i början av 1900-talet. Tror du att shabbat- firandet har ändrats sedan dess? På vilket sätt? Svara på frågorna och skicka in!