Bland aristokrater, aktörer och kokotter

Transkript

1 BURE HOLMBACK Bland aristokrater, aktörer och kokotter NÅGRA ANTECKNINGAR OM HJALMAR SÖDERBERG I PARIS 1 Med tanke på att han vistades i Paris mindre än en månad (november 1897), att hans franska enligt egen utsago var bristfällig och att han hela tiden längtade hem, har Hjalmar Söderberg lämnat ett imponerande fylligt material till eftervärlden om sina intryck av den franska huvudstaden. Kvantitativt kan det förefalla relativt begränsat - sex brev och fyra litterära texter - men tätheten i stilen, skärpan i iakttagelserna och kvickheten i reflexionerna gör rapporterna ytterst levande och åskådliga. Och en märkvärdig konsekvens av rikedomen i detta material är att man i dag, hundra år efter hans besök, kan genomföra en Parisvandring i hans spår, vägledd av hans lokalangivelser och stimulerad av hans infallsrika kommentarer. Enligt den ursprungliga planen skulle han ha rest tillsammans med ErnestThiel, som bjöd honom på resan, och de gjorde sällskap till Hamburg. Men brådskande affärer tvingade Thiel att återvända till Stockholm, och Söderberg fick fortsätta ensam. Det främsta syftet med expeditionen var uppenbarligen att han skulle bekanta sig med teaterlivet i Paris, en naturlig uppgift för honom. Han hade debuterat som teaterkritiker i Dagens Nyheter redan i februari 1890 och skrev sedan ett antal korta teaterrecensioner under Kristianstadstiden, vintern Sedan början av maj 1897, då Svenska Dagbladet - med finansiellt stöd av Thiel - startade i sin rekonstruerade form, var teaterkritiken en av Hjalmar Söderbergs uppgifter i dess kulturredaktion. Han anlände till Paris den 6 november och intog efter ankomsten "en lukullisk diner" på en restaurang vid Boulevard des Italiens, men först den 12 kunde han inleda sin "razzia kring teatrarna"; skälet var att hans frack hade blivit förstörd under resan, och att det tog några dagar innan han kom på idén att beställa en ny. (Det är en innehållsrik notis i förbigående: att vid en teaterföreställning uppträda i någon annan klädsel än frack var otänkbart, och att hyra en sådan dress var tydligen ingen lösning. Man häpnar också över den franske skräddarens snabbhet - att sy en frack på tre dagar - och det överkomliga priset: det rymdes uppenbarligen inom den budget som Thiel hade beräknat: 50 francs per dag.)

2 454 BURE HOLMBACK Breven till fadern och till systern Frida ger allmänna intryck av staden och hans upplevelser där, medan ett brev till Carl G Laurin, två till Alban Keyser - hans vän och kollega från Generaltullstyrelsen, som drygt ett år senare blev hans svåger - och ett till Tor Hedberg, hans kollega som teaterkritiker på Svenska Dagbladet, skildrar nöjeslivet på ett mer oförblommerat sätt men också redovisar en rad omdömen om de föreställningar han har sett. Laurin, Söderbergs kamrat ända från skoltiden, var ju en respekterad teaterkritiker och skrev liksom denne krönikor i Ord och Bild, och även Keyser delade av allt att döma intresset för teatern. Hjalmar Söderbergs bas under dessa drygt tre veckor var Hotel Ronceray, Boulevard Montmartre 10, ett hotell som fortfarande finns kvar, med namnet i jugendbokstäver på fasaden och med en trottoarservering framför ingången. Om inte hotellet hade genomgått en radikal ombyggnad, som även medförde att rummen fick nya nummer, kunde man ännu i dag till och med ha studerat det rum där Hjalmar Söderberg bodde - nummer 39. Till fadern rapporterar han om sin första frukost, dagen efter ankomsten: "ett glas öl, en kopp chokolad med en ohygglig massa socker och grädde i, och litet smör och bröd." Han hade fått veta att Café de la Régence skulle vara "Skandinavernas stamhål i Paris" och sökte sig dit - det låg inte så långt från Hotel Ronceray - men spanade förgäves efter bekanta ansikten. Några dagar senare har han utsträckt sina exkursioner och skriver till systern från Chålet du grand lac i Boulogneskogen, även denna gång om en frukost: "det är ett dyrt ställe, och jag vet att kyparn föraktar mig för att jag har valt ut de billigaste rätterna och det enklaste vinet. Men jag vet också att han kommer att högakta mig då han har fått sina drickspengar, ty en svensk, om han också är fattig som en liten räf i skogen, kan aldrig förmå sig att ge så små drickspengar som här brukas." - (Uttrycket "fattig som en liten räf i skogen" använde han nästan samtidigt i historietten Pälsen, där doktor Henck sammanfattar sin situation, sorgset medveten om realiteterna, sin sviktande hälsa och sin dåliga ekonomi, men tillfälligt upprymd när han vandrar omkring i den lånade pälsen.-svd ) Systern får också veta något om utsikten i den stora parken: "Här är vackert för resten. Klockan närmar sig fem, solen har gått ned bakom träden, som ännu inte äro fullt aflöfvade här; det är aristokratiens och kokotternas gemensamma promenadtid, vagnarna rulla förbi mitt värdshus i en lång fil." Eftersom brevet i början talar om "en liten enkel frukost" blir läsaren något konfunderad över denna tidsangivelse; om man erinrar sig den danska betydelsen av ordet "frokost", nämligen vad vi på svenska kallar lunch, ter det sig dock något begripligare att måltiden kunde pågå till solnedgången. 2 Den stillsamma stämningen i Bois de Boulogne var väl delvis anpassad efter

3 BLAND ARISTOKRATER, AKTÖRER OCH KOKOTTER 455 mottagarens kynne; när han två dagar senare skriver till Alban Keyser sker det i en mycket annorlunda miljö, nämligen Maxime, "kokottrestaurant vid Rue Royal", där han säger sig just ha sett en dubbelgångare till Keyser, med en nästan spökaktig likhet: "din dubbelgångares ansiktsuttryck, då han talade och skrattade, liknade ditt så fullkomligt, att han ovillkorligen måste ha exakt samma tankar om världens gång som du." Det är denna uppenbarelse, säger Hjalmar Söderberg, som inspirerar honom att skaffa ett brevpapper och på platsen skriva en lägesrapport till Keyser. "Det är ett satans lif rundt omkring mig. Klockan är supédags, d.v.s. mellan 1 och 2. Sminkade kokotter af alla åldrar - så klädda, att konung S. i all sin härlighet o.s.v. - sitta och débauchera med aristokratherrar sådana som din dubbelgångare och med rastaquérer sådana som jag. Stämningen är liflig, man kastar champagnekorkar i synen på gamla gubbar med hederslegionen utan att de taga humör, och då och då susar en liten symbolisk svart kattunge genom luften under allmänt jubel - symbolisk, ty damerna här i staden kalla sitt allra heligaste för 'mon petit chat'." Så följer redovisningen av dagens huvudnummer, en sammanfattning som vittnar både om hans förtrogenhet med den samtida svenska scenkonsten och om en behärskad brist på respekt för den franska: "Kvällen har jag tillbrakt i en fauteuil d'orchestre på Operan; man gaf Lohengrin. Elsa - Rose Carron - var härlig, Lohengrin - en herr Affre - medelmåttig, Ortrud likaså, Telramund förträfflig, kungen exakt likadan som på vår opera - han är sig förmodligen lik på alla operascener världen rundt. - Hvad som också är sig likt är 'folket'; jag trodde mig se våra egna statister och korister lifs lefvande. Det hela var utan stämning. Orsaker: 1. Salongen är fullt belyst under hela föreställningen. 2. Claquens förbannade oväsen, som afbryter föreställningen vid alla möjliga och omöjliga tillfällen och som bland annat har till följd att den verkliga publiken knappast rör en hand till applåd. Och man säger att det är omöjligt att afskaffa denna hyrda claque! Fransmännen äro i många fall idioter." Denna svala attityd bevarar han i brevet till Laurin en vecka senare, när han har sett ytterligare ett antal föreställningar. Nu jämför han mycket konkret intrycken med sina erfarenheter i Stockholm: "På teatern har jag varit 7 kvällar hittills. Sett Sarah, Yvette, Monnet-Sully etc. Sarah härlig, Yvette framstående. I öfrigt kanjag inte åstadkomma någon entusiasm för teaterlifvet här. Gymnase synes mig äga den bästa truppen i det hela taget. Såg i går Ruy Bias på Francais. Monnet-Sully hade gjort sig ett härligt ansikte, en äkta Velasquez, men för öfrigt spelade Palme denna roll (1891) själoch stilfullare. Paul Monnet i bofrollen öfverglänste icke Hillberg, Personne var en bättre don Caesar än den herre som här spelade denna roll. Och, förunderligast af allt, utstyrseln var vida tarfligare här än hemma hos oss! - Sarah, som jag sett i Kameliadamen, omger sig med ett sällskap af de hemskaste landsortskomedianter."

4 456 BURE HOLMBÄCK "Sarah" är naturligtvis Sarah Bernhardt, "en av de märkligaste och intressantaste skådespelerskor, som någonsin levat" enligt skådespelaren och regissören Gunnar Klintberg. Så följer några kommentarer som upprepar vad han hade skrivit till Alban Keyser om Lohengrin och om claquen, som "kan reta döden på en fredlig medborgare". Och krönikan kompletteras med ytterligare några föreställningar: "På Palais-Royale: Les Fétards, en fars om kung Leopold och Cléo de Mérode. Måttligt rolig. - Odéon: Les Corbeaux af Henri Beque, ett förträffligt stycke, som jag läst förut. Spelades på två händer utmärkt, på de öfriga dels medelmåttigt, dels uselt. Mitt totalintryck af Paris teatrar kan uttryckas sålunda: det Kongelige i Köpenhamn är världens främsta scen." En vecka före hemresan skrev han sin andra rapport till Alban Keyser. Åter uttrycker han sin besvikelse, delvis med samma omdömen som i brevet till Laurin: "Teaterlifvet i denna stad har icke förmått imponera mig. Sarah är härlig, men hon är också ett enastående fenomen. På Théatre Francais råder den gyllene medelmåttan. Jag har där sett 'La vie de bohéme', en gammalmodig pjes, dåligt spelad, och Hugos Ruy Bias, som verkade bättre, men som gafs i det hela fullt ut lika bra på Dram. teatern 1891." Reflexionerna om Sarah Bernhardt och Théatre Francais får sitt särskilda intresse när man vet att hon hade brutit sitt kontrakt med nationalteatern 1880 och därefter växlat mellan egna turnéer och andra teatrar. Hjalmar Söderbergs omdömen om det parisiska teaterlivet erinrar i all sin korthet om hans offentliga recensionsverksamhet. Man märker hans kunnighet och hans engagemang; "En teaterkritikers verksamhet hade länge stått för mig som något av det mest avundsvärda jag kunde tänka mig, och jag var inte just ensam om den meningen", skriver han i en senare självbiografisk betraktelse om sin stämning när han hade debuterat i denna roll på uppdrag av Dagens Nyheters kulturchef Fredrik Vult von Steijern i februari 1890, vid drygt 20 års ålder. Han skrev då om premiären av Ibsens Hedda Gabler. Nu, nära åtta år senare, hade han utvecklat sin erfarenhet och kunde med auktoritet erinra om hur August Palme spelade Ruy Bias 1891 och jämföra de franska prestationerna med Emil Hillbergs och Nils Personnes i samma roller. Men han hinner också, här som i sina tryckta recensioner, intressera sig även för andra element än de enskilda skådespelarnas talanger: han ger sammanfattande omdömen om föreställningarna, han noterar det förvånande i att "utstyrseln" (antagligen både scenografi och kostymer) är "vida tarfligare här än hemma hos oss" och att salongen är upplyst under föreställningen. Och claquens, de hyrda applådörernas, störande verksamhet föranleder temperamentsfulla utbrott. Dessa snabbt nedkastade anteckningar till teaterintresserade vänner utgör alltså en intressant motsvarighet i miniatyr till hans omfattande recensionsmaterial i Svenska Dagbladet; mellan 1897 och 1905 publicerade han där omkring 170 anmälningar. Han var generös mot talang och god

5 BLAND ARISTOKRATER, AKTÖRER OCH KOKOTTER 457 konst, obarmhärtig mot det dåliga, gav gärna utblickar med vidare perspektiv, kommenterade både dekor, belysning, kostymer och rekvisita (i de två sistnämnda fallen kunde han ibland som en ironisk effekt notera i vilka pjäser de tidigare hade kommit till bruk) och redovisade, när tillfälle gavs, underhållande iakttagelser om publikens beteende. Men Laurin, Keyser och Hedberg fick också del av allmänna intryck från Paris som inte rapporterades till familjen. "Staden är bra, förmodligen den bästa som finns. Kvinnorna äro sköna och giriga. Kyparna äro utmärkta. I Baedeker står, att Taddition' alltid är oläslig och nästan alltid innehåller oegentligheter. Jag har hittills icke fått bekräftelse hvarken på det ena eller det andra", skriver han till Laurin. En dystrare ton anslog han i sitt brev till Tor Hedberg några dagar senare, där han talar om sin hemlängtan: "i synnerhet längtar jag efter att åter en gång få tala mitt eget språk. Det är mig nämligen omöjligt att på ett främmande språk uttrycka annat än de banalaste idéer, och äfven dem uttrycker jag endast med svårighet. Jag har nu varit i denna stad i närmare tre veckor, och jag längtar redan hem. Jag har emellertid haft ganska trefligt här. Männen äro artiga och belefvade. Kvinnorna äro sköna och giriga. Teatrarna äro föga bättre än i Stockholm. Klosetterna och pissoarerna äro sämre." Uppenbarligen förstod han franskan, talad eller skriven, bättre än han själv talade den. Någon vecka före hemresan lämnar han en utförlig beskrivning till Keyser med ytterligare exempel på kulturmötets prövningar: "Som jag tyvärr inte har vunnit högsta vinsten i Hamburgerlotteriet, är det mig [ ] inte möjligt att tillbringa hvarken ett eller två år i denna stad, hvars gator, torg och offentliga byggnader äro storartade, hvars himmel ständigt är disig, hvars kvinnor äro sköna och giriga, och hvars pöbel har en infamt stinkande andedräkt. Det sista har jag dagligen tillfälle att må illa af, nämligen på rakstugorna. Alla barberare i denna stad, äfven på boulevardernas elegantaste rakstugor, stinka af vitlök och bidraga därigenom att fylla min själ med hemlängtan. Ja, jag längtar verkligen hem. Jag längtar i synnerhet efter att få tala mitt eget språk -jag kan aldrig lära mig att tala något annat. Jag längtar till och med efter mitt fäderneslands utmärkta klosetter och pissoarer. Här står man och pissar midt på boulevarden, endast med en 4 å 5 decimeter hög skiva af järnbleck att skyla sin blygd med, och hålen i klosetterna äro för små till och med för min obetydliga bakdel."

6 458 BURE HOLMBÄCK Denna något burleska utläggning är ett av flera exempel på hur Hjalmar Söderberg kan använda sina brev som första utkast till litterära texter. Han återvände till Stockholm den 30 november, och redan några dagar senare publicerade han i Svenska Dagbladet sin historiett Kyrkofadern Papinianus, som skildrar ett möte och ett samtal med en präst på en gata i Paris (endast några kvarter ifrån Hotel Ronceray). Det är en tankeväckande och allvarlig berättelse, men den börjar i en kåserande och lätt nonchalant stil: "Jag var en gång [!] ute och reste. Jag såg floder, kullar och berg, som icke liknade våra. Jag såg också många städer och bland dem Paris. // Paris är en livlig och vacker stad. Männen äro artiga och förekommande, utom droskkuskarna. Kvinnorna äro sköna och giriga. Eiffeltornet är tre hundra meter högt, men bekvämlighetsinrättningarnas plåtskärmar äro vida lägre än hos oss." Den radikala tidsförskjutningen ger ett annat perspektiv åt historien än en korrekt uppgift skulle ha gjort; den snabba sammanfattningen av reseintrycken är ett annat grepp än brevets lugnare tempo; notisen om bekvämlighetsinrättningarna har befriats från sin personliga accent och i stället fått en effektiv komisk verkan genom sammanställningen med Eiffeltornet. Men textens släktskap med formuleringarna i breven - karakteristiken av de parisiska kvinnorna riktas ju till både Laurin, Hedberg och Keyser - är påtaglig. I Kyrkofadern Papinianus diskuterade Hjalmar Söderberg för första gången Dreyfusaffären. Till denna traumatiska process i det franska rättsväsendets historia skulle han återkomma vid flera tillfällen, ända fram till 20-talets början, med ett engagemang som motsäger den tidiga och envisa föreställningen om hans dekadenta passivitet inför världens händelser. Med tanke på hans svårigheter att föra krävande samtal på franska, så som han beskriver saken för Tor Hedberg, ter det sig minst sagt osannolikt att historietten skulle återge ett verkligt samtal. Det troligaste är att han i någon fransk tidning har läst ett resonemang av samma innebörd som han här låter prästen föra: att det inför en högre rättvisa är ointressant om Dreyfus är oskyldig eller ej. Kyrkofadern Papinianus "ansåg nämligen, att det alltför mycket skulle försvaga vördnaden för den mänskliga rättvisan, om man lärde, att den kunde korrigeras av den gudomliga. [ ] Han ansåg det därför nödvändigt och gott, att den som här på jorden blivit orättvist, men under iakttagande av alla lagliga former dömd till döden, i det kommande livet bleve fördömd." 4 Dreyfus är alltså ett tema från denna höstmånad i Paris, som Hjalmar Söderberg sedan flera gånger tar upp - i en recension av Maurice Barres 1898, i sitt tal i Frisinnade klubben om Zola 1902, i Den allvarsamma leken 1912, i sin essay om Anatole France, när denne fick Nobelpriset i litteratur Sina reseintryck i övrigt utnyttjade han däremot mycket sparsamt. Ett par

7 BLAND ARISTOKRATER, AKTÖRER OCH KOKOTTER 459 månader efter hemkomsten, i februari 1898, publicerade han i Svenska Dagbladet kåseriet En desillusion. I en lång inledning berättar han hur han i sin tidiga ungdom längtade feberaktigt efter att få resa; men åren gick, och längtan blev "blekare och mattare". Till slut hände det ändå att "livet drog mig med i sitt virvlande och snabba lopp, så att jag en morgon vaknade vid det tusenstämmiga tjut, som natt och dag brusar genom Boulevard Montmartre". Han ger sig ut i staden, och utflykten börjar i en god stämning, som dock efter hand övergår i en besk undran: "Dagen var strålande vacker. Det var i början av november. Staden Paris skimrade och log i en blek höstsol.// Då jag hade gått mig trött, tog jag en droska och körde ut i Boulogneskogen. Jag hade inte sovit något nämnvärt på de sista nätterna, därför blundade jag till en smula. Jag tror att jag sov genom hela Champs-Elysées. Då vi passerade Étoile, vaknade jag upp och såg att kusken lagade sig till att köra förbi Triumfbågen. Jag petade honom hövligt i ryggen med käppkryckan och frågade: - Varför kör ni inte genom Triumfbågen? - Nej, man kör inte genom Triumfbågen, min herre! Han hade rätt: det löpte kedjor runtomkring. Jag förstår icke fransmännen. De bygga triumfbågar och köra icke genom dem, när de åka i droska. Och nu senast ha de valt en jury av tolv diversehandlare att döma över Zola." I Den allvarsamma leken skickar Lydia några dagboksblad om sitt och Markus Roslins besök i Paris till Arvid, när de har återfunnit varandra och hon vill ge honom några bilder av sitt liv under de tio gångna åren: "Vi kom till Paris i förrgår kväll. I går var jag med Markus i Luxembourg och letade efter pappas gamla skärgårdstall. Jag lipade förstås en liten vers, då jag äntligen hittade den i en obemärkt vrå. //1 dag var jag i Louvren. Ack, vad minns jag nu av alla härligheterna i de ändlösa gallerisalarna... Jo, en tavla minns jag: en gammal florentinare (tror jag) i Salon carré: Portrait dejeune homme. Av 'Inconnu', står det i katalogen. 'Okänd mästare'. Men Markus sade att den anses vara av - hur var det han hette? - Franciabigio, eller något i den vägen... Jag stod länge framför den tavlan. Den erinrade mig på något sätt om en, somjag en gång har känt... Markus såg att den intresserade mig och frågade om jag ville ha en reproduktion av den. Ja, det ville jag ju gärna." Det är klart att denne någon, som hon "en gång har känt", är Arvid Stjärnblom, och genom att betrakta tavlan kan man sålunda tycka sig få veta hur Hjalmar Söderberg tänkte sig Stjärnbloms utseende - "en bredaxlad ung värmlänning med ett par djupa, skygga ögon, [som] höll sig mera i bakgrunden". (Tavlan finns reproducerad - i svart/vitt och starkt beskuren, i min

8 460 BURE HOLMBÄCK avhandling, Det lekfulla allvaret, och i färg i sin helhet i tidskriften PARNASS nr 1/1994, där med en fylligare kommentar.) 5 Det är med Hjalmar Söderbergs Parisresa som med hans andra korta vistelser på andra orter än hemstaden - Uppsala, Kristianstad, Dalby och Munchen: materialet är mångsidigt och underhållande, och det innehåller väsentliga samband med andra delar av hans författarskap. I fråga om det franska äventyret är sambanden mycket omfattande, utöver de motiviska avspeglingar som jag här har noterat. Det rör sig om flera olika områden: 1) Söderbergs litterära texter med fransk miljö: förutom de redan nämnda också två historiska noveller - Kung Cherebert (1913),omen av de merovingiska kungarna, och En okänd soldat (1927), en dagboksnovell från franska revolutionen, inspirerad av en kort notis hos Lamartine, i hans Histoire des Girondins (1847); 2) Översättningar av Hjalmar Söderbergs verk till franska (förutom de fyra stora romanerna även Historietter, Gertrud och Aftonstjärnan); 3) Hjalmar Söderbergs översättningar till svenska av franska författare - fyra böcker av Anatole France, en av Maupassant och en av Paul Géraldy; därtill pjäser av Musset, Henry Bernstein och Marcel Achard samt några dikter av Baudelaire och Francois Coppée; 4) Hjalmar Söderbergs essayer och artiklar om Frankrike och franska författare samt recensioner av franska författare och av franska pjäser spelade i Sverige uppgår till ca 60, publicerade mellan 1891 och 1918; 5) Litteratur på franska om Hjalmar Söderberg - uppsatser, artiklar och recensioner. Man kan alltså säga att hans korta vistelse i Paris i november 1897 ingår i ett mycket omfattande sammanhang. Det är därför med stor glädje som jag här kan presentera en Plan för en vandring i Paris i Hjalmar Söderbergs fotspår STATION METRO Boulevard Montmartre Rue Montmartre Hotel Ronceray Brev till fadern: "Jag har att börja med tagit in på Hotel Ronceray, Boulevard Montmartre 10 [ ], rummet n:o 39. Hotellet ligger vid de stora boulevarderna och är följaktligen icke bland de billigaste." 2. Boulevard Montmartre Rue Montmartre En desillusion "Så hände det en dag, då jag nästan hade glömt all min gamla längtan ut till världen, att livet drog mig med i sitt virvlande och snabba lopp, så att jag en morgon vaknade vid det tusenstämmiga tjut, som natt och dag brusar genom Montmartre."

9 BLAND ARISTOKRATER, AKTÖRER OCH KOKOTTER Rue du Faubourg Montmartre/ Rue Notre Dame de Lorette Kyrkofadern Papinianus "Omnibusarna äro stora som hus och äro merendels förspända med tre vita hästar; men man kan icke åka med dem, ty de äro alltid fulla av folk. En afton var jag nära att bli överkörd av en sådan omnibus på bulevarden, men räddade mig i sista sekunden upp på en refug under en stor elektrisk båglampa." Saint-Georges 4. Boulevard des Italiens Richelieu-Drouot Café Anglais Brev till fadern: "I går afton åt jag [ ], strax efter min ankomst, en lukullisk diner vid Boulevard des Italiens." Den allvarsamma leken "Så åkte vi en tur i Boulogneskogen, och så dinerade vi på Café Anglais tillsammans med en gammal herre från Academie des Inscriptions..." 5. Boulevard des Capucines En Stockholmskrönika "jag betvivlar icke, att du ännu i förrgår intog din frukost - en omelett, en köttbit och litet ost och vin - på trottoarkanten vid Capucinernas bulevard, utanför Café de la Paix. Det var kanske den sista vackra höstdagen - i Paris kommer den ju ibland ett stycke in i december - och du såg med vemod och dock resignerat det sista, ännu matt bronsgröna bladet lossna från ett naket trädskelett och långsamt dansa ned i din tallrik, medan en blek sol förgyllde luften och husen och de små kvinnornas hår, där de trippade förbi dig på asfalten." 6. Place de 1'Opéra Operan Brev till Alban Keyser: "Kvällen har jag tillbrakt i en fauteuil d'orchestre på Operan; man gav Lohengnn " Opera Opera 7. Rue Royale Madeleine Maxime Brev till Alban Keyser: "Jag kom att tänka på dig just nu, af den enkla anledningen att du själf sitter här i samma kafé som jag - Maxime vid Rue Royale - och pratar med en samling klubbherrar och kokotter." 8. Champs Élysées Franklin D. Roosevelt En desillusion "Jag hade icke sovit något nämnvärt på de sista nätterna, därför blundade jag en smula. Jag tror att jag sov genom hela Champs-Élysées."

10 462 BURE HOLMBÄCK 9. Etoile En desillusion "Då vi passerade Etoile, vaknade jag upp och såg att kusken lagade sig till att köra förbi Triumfbågen." 10. Bois de Boulogne Chålet du grand lac Brev till systern, Frida: "Som du kan se af dateringen, sitter jag i ett litet värdshus i Boulogneskogen och skrifver till dig. Jag har nyss ätit en liten enkel frukost, som efter mina beräkningar bör kosta 6 å 7 francs [ ]" 11. Bois de Boulogne En desillusion "Jag steg ur min droska och gick ett stycke till fots, ty det började bli svalt. Äntligen, där kommer en öppen vagn, är det kanske Cléo de Mérode? Nej, det är en droska liksom min egen, endast oändligt mycket sluskigare, kusken ser ut som om han blivit uppdragen ur Seinen, och hästen går på träben; och det är icke Cléo de Mérode som sitter inuti, det är en av mina gamla ovänner från Stockholm! Tjänare! Naturligtvis, han har rest hit ner för att försöka fä mig inblandad i Dreyfusaffären..." 12. Bois de Boulogne Den allvarsamma leken "Så åkte vi en tur i Boulogneskogen, och så dinerade vi på café Anglais tillsammans med en gammal herre från Académie des Inscriptions..." 13. Place Paul Claudel Théatre National Odéon Brev till Carl G Laurin: "Odéon: Les Corbeaux av Henry Beque, ett förträffligt stycke, som jag har läst förut. Spelades på två händer utmärkt, på de öfriga dels medelmåttigt, dels uselt." Brev till Alban Keyser: "På Odéon har jag sett Henry Beques "Korparna", ett utmärkt stycke, som jag hade läst i förväg. Det spelades på ett par händer förträffligt, på några händer acceptabelt och på några eländigt." 14. Luxembourg Den allvarsamma leken "I går var jag med Markus i Luxembourg och letade efter pappas gamla skärgårdstall. Jag lipade förstås en liten vers, då jag äntligen hittade den i en obemärkt vrå." 15. Palais du Louvre Den allvarsamma leken "I dag var jag i Louvren. Ack, vad minns jag nu av alla härligheterna i de ändlösa gallerisalarna... Jo, en tavla minns jag: en gammal florentinare (tror jag) i Salon carré: Portrail de jeune homme." Charles de Gaulle- Étoile RER Avenue Henri Martin RER Avenue Henri Martin RER Avenue Henri Martin RER Luxembourg RER Luxembourg RER Palais-Royale - Musée du Louvre

11 BLAND ARISTOKRATER, AKTÖRER OCH KOKOTTER 463 N.B. Dessa textutdrag anges här endast för att ge en uppfattning om stilkaraktären. De fullständiga litterära texterna återfinns lätt i någon av de många upplagorna av Hjalmar Söderbergs verk. Breven finns i avskrift i ett häfte somjag sammanställde i samband med Söderbergsällskapets resa till Paris Det finns f.n. endast i ett mindre antal, men jag hoppas kunna få möjlighet att producera en större upplaga. En längre kommentar till Franciabigios tavla och Hjalmar Söderbergs intresse för den finns i det nummer av PARNASS (nr 1/1994), där tavlan återges.

12