2009 Martin Norberg, Klas Ekman Telegram Bokförlag, Schibsted Förlagen 2009 Box 17223, Stockholm

Transkript

1

2

3

4

5 2009 Martin Norberg, Klas Ekman Telegram Bokförlag, Schibsted Förlagen 2009 Box 17223, Stockholm Design: Johan Lindberg/John The Fisherman Tryck: BookPrint, Danmark 2009 ISBN

6 7

7 8

8 Kvällen var en vändpunkt. Den 8 april 1994 spelade Broder Daniel på Hagabion i Göteborg. Konserten ägde rum i samband med en rockfilmsfestival och det var en av de första gångerna som gruppen spelade inför en betalande publik. De var redan ganska omtalade, men mer på grund av några kaotiska uppträdanden på konstskolefester än för sin dittills något kakofoniska musik. Den här kvällen visade de upp ett helt nytt driv och fokus. Saker hade redan börjat hända. De hade fått en ny trummis och Nöjesguiden hade hört av sig för att skriva en notis. Därför hade sångaren Henrik Berggren kontaktat en fotograf, som dels skulle ta bilder åt tidningen men också åt dem själva. Planen var att bandet skulle skicka ut sitt första promotionmaterial till olika skivbolag. Fotografen hittade han på Kafé Vallgatan vid Kungsportsplatsen. Klientelet på stället bestod på den tiden till stor del av stadens alternativa musikkretsar, vilka inte var mycket större än att de rymdes just där och på närliggande Norrlands Nation, ett annat ställe där man inte heller var så nogräknad med de antal påtår som folk tog på kaffet. En gemensam bekant satt och fikade med Martin Norberg, som plåtat en hel del andra av stadens demoband, så Henrik gick fram och beställde en studioplåtning. Martin Norbergs förväntningar var allt annat än höga, inför både spelningen och själva fotograferingen som han skulle ta 500 kronor för. Framförallt tyckte han inte att bandnamnet alls lät särskilt säljande. Väl på Hagabion blev det klart att jag underskattat Henrik. Innan hade jag tyckt att han såg så ung ut men redan då visade han sig vara väldigt stark på scen. Publiken var dessutom helt med på noterna när han låg på golvet och skrek I wanna be fifteen. Det var väldigt ångestladdat, en del stod till och med och grät redan då. Det var häftigt då och det är fortfarande häftigt att folk man känner kommit att betyda så mycket för en hel generation, säger Martin Norberg. Efter spelningen drog han och bandet till Fotoskolans studio som låg i närheten av konsertlokalen, inte långt ifrån Linnéplatsen. För studenterna var den fri att använda under kvällar och nätter och Martin hade redan 9

9 förberett arbetet med att släpa dit öl som sen dracks upp medan bilderna togs. Vi tog gaget, köpte mer bärs i en nattöppen kiosk och åkte till Martins ateljé på Kungshöjd, i Gamla Ester Mosessons gymnasium. Utöver det minns jag ingenting, något som jag misstänker har med ölen att göra, men det var alltså första gången som vi poserade ihop på bild över huvud taget, säger Lars Poplars Malmros. Av bilderna att döma var det bara Henrik Berggren som hade någon egentlig uppfattning om stil och hur han skulle framställas. Vi andra hade ingen klar idé om vad vi skulle ha på oss. Daniel hade en gammal Smiths-T-shirt och jag hade något plagg jag fick låna av honom. Och Henkan gav förstås kameran ett klassiskt fuck off-finger. När jag ser bilderna idag så ser jag ett gäng småpojkar som fick leka rockband, säger Lars Malmros. Ett tag senare lämnade Martin över en bunt med olika varianter till bandet. Sedan hörde han ingenting, förrän han såg en av dem i tidningen Nöjesguiden som hade en tidig intervju med gruppen. Intervjun i sig var inte riktigt lika uppseendeväckande som bilden. På rent infall hade medlemmarna i Broder Daniel ställt sig nakna kring Henrik Berggren. Det gjordes som en intern grej, men i tidningen hamnade den variant som Martin bara hade skickat till gruppen på skämt. Det är fortfarande svårt att klämma fram ett erkännande från någon av de inblandade om vem som egentligen skickade in just det fotografiet till tidningen. Alla inblandade svär sig fria. Nakenbilden var en rätt jobbig historia. Min kompis Liston (nu i Embassy) sa att hans lillasyster klippt ut den och satt den över sin säng. Det kändes fruktansvärt pinsamt detta att hon skulle ha sett mig naken, säger Lars Malmros. Men bilden hade effekt. Gruppen visade att de inte direkt var som alla andra i den svenska indievärld som där och då mest handlade om att kunna sjunga fin körsång, klä sig i slipovers och försöka framstå som att oskulden fortfarande var i behåll. Det här var någonting helt annat. Tyvärr gjorde bilden också en något spexigt intryck som de kom att få kämpa för att bli av med, men det var sällan en notis i en tidning väckt 10

10 så starka reaktioner. En dryg månad efter spelningen på Hagabion skulle Broder Daniel komma att uppmärksammas på riksnivå i Expressen och bli föremål för en av Sveriges allra första och dittills största hajp av ett indiepopband. De skulle bli älskade men även hatade på ett sätt som saknade motstycke i svensk musikhistoria. Vändpunkter upptäcks med få undantag retrospektivt. Henrik Berggren själv minns knappt vare sig kvällen eller konserten. Var det ens några där? 11