Hans Jörgen Johansen - Estetiken 23/3-19/5. Kalmar konstmuseum

Transkript

1 Hans Jörgen Johansen - Estetiken 23/3-19/5 Kalmar konstmuseum

2 Estetiken - Hans Jörgen Johansson Kalmar konstmuseum, plan 2 23/3-19/ Curator: Bengt Olof Johansson Hans Jörgen Johansen har tidigare deltagit i grupputställningarna Parallellt/Nu, 2006 och (H)ÄR!, 2008 på Kalmar konstmuseum. Sedan studierna avslutades 1992 på Kungliga Konsthögskolan har han varit verksam på framförallt den svenska konstscenen och på senare tid bland annat deltagit i den uppmärksammade utställningen Hell på Liljevalchs 2011 och gjort en soloutställning på Annaellegallery i Stockholm 2013.

3 Estetiken Hans Jörgen Johansens installation har fått titeln Estetiken. Inte för att han anser att utställningen är särskilt estetisk utan för att han är intresserad av att utforska hur estetiken fungerar. Estetik är både ett vetenskapligt ämne och ett begrepp med en vardaglig användning i bemärkelsen att något är snyggt eller riktigt tilltalande, särskilt för ögat. Därför är det extra intressant att relatera begreppet till konst med lång tradition av att tilltala ögat. Bara genom att säga tilltala ögat har vi lösgjort den visuella informationen och det som händer i våra hjärnor. Som om den visuella informationen inte hade en relation till kulturen, språket och det samhälle vi lever i. Som om det fanns ett evigt estetiskt värde, som när det finns tillhands kan uppfattas som estetiskt av alla, på ungefär samma sätt. Många diskussioner om konst baseras på just denna missuppfattning. Estetik utan förförståelse det vill säga kunskap, en värdegrund och självreflektion är i princip omöjlig. Johansen använder ett välkänt varumärke som motor i sin undersökning. Ett varumärke som inte skulle vara något alls utan en utvecklad idé om det estetiska. Varumärket skulle heller inte klara sig utan en enorm marknadsföringsapparat som bär på insikten om att det du köper inte är en produkt utan en social tillhörighet. I själva verket är det framförallt denna egenskap varumärket består av och kan ta betalt för. Impulsen att köpa triggas av viljan att bli en del av en större identitet. Välgjorda kopior är därför dubbelt parasitära då de inte bara stjäl ekonomiska värden utan också riskerar att dränera den äkta varan på sin förmåga att skapa en särskild social tillhörighet genom sin exklusivitet och sitt höga pris. Men en produkt måste som sagt också försöka vara vacker för att fungera, särskilt i modevärlden. Enligt Platon är allt vi erfar i sinnevärlden

4 bara dåliga kopior av de verkligt existerande tingen, det vill säga idéerna. Idéerna är det sanna, därför är varje försök att tillverka något riktigt fint, till exempel ett vackert golv, bara en avbild av det fulländade golvet. En konstnär som avbildar golvet skapar följaktligen bara ett sken av ett sken. Platon menar därför att konsten är förkastlig eftersom den inte, till skillnad från filosofin, kan säga något om sanningen. På något sätt hänger alltså det fulländade och det vackra ihop, men enligt Platon knappast till fördel för konsten som visuellt uttryck. Hans Jörgen Johansens installation består av ett fotografi av ett golv som försvinner vid en obestämbar horisont. Fotografiet kan ses som en förlaga till det golv som breder ut sig under våra fötter när vi betraktar fotografiet. Golvet, liksom landskapet på bilden, skulle kunna fortsätta åt alla håll, utanför museets väggar, i det oändliga. Du blir vittne till ett omöjligt projekt som havererar, idén om att breda ut sig med samma sak över hela världen. En våt dröm för ett varumärke, en diktator, ett ego? Vid denna oändlighet ställer sig Caspar David Friedrich och pekar ut ett alternativ genom storslagen naturskildring och mänsklig litenhet. Det Sublima som det vackraste man kan tänka sig. Inte för hur det ser ut utan i mån av den känsla av uppgivenhet skildringen kan åstadkomma i betraktaren. Johansens undersökning leder inte långt därifrån. Men den luktar spånplatta och ser ut som mögel. Bengt Olof Johansson museichef Kalmar konstmuseum

5 Caspar David Friedrich, Das Eismeer (Ishavet)

6 Att konstruera det estetiska Estetiken är en titel som kan förbrylla. Är inte all konst estetisk, så att titeln egentligen skulle kunna lyda Konsten? När vi betraktar konstverk gör vi det ju estetiskt, vi söker efter vissa egenskaper som är specifika för konst och inte ska sammanblandas med dem vi finner i alla andra föremål i världen; det estetiska är inte samma sak som kunskap, det kan inte reduceras till moraliska, politiska eller andra typer av normativa omdömen, utan gäller en känsla, en sensibilitet som sätts i rörelse av föremålet. Men samtidigt är denna känsla aldrig helt frikopplad från de andra delarna av vår erfarenhet, utan förändrar deras inbördes förhållande på olika sätt, även om vi aldrig helt och fullt kan säga hur. Estetiken förefaller på så sätt att sväva någonstans i mellanrummet mellan alla våra övriga erfarenheter. Den kan inte omvandlas till tydliga begrepp, vilket gör att den å ena sidan kan uppfattas som något marginellt, å andra sidan kan te sig helt central för finns inte i denna obestämdhet en föraning om ett annat sätt att relatera till världen, en annan idé om kunskap som låter den införliva även det otydliga, det som ännu inte bara är preciserat, utan kanske alltid kommer att undandra sig precisering? En sådan förståelse av vad estetik är bygger på en lång historisk tradition, som leder oss tillbaka åtminstone till 1700-talet, där de flesta av de begrepp vi fortfarande använder tar form. När konsten lösgör sig från sina bindningar till det moraliska och det religiösa, men också från idén att det sköna skulle kunna förstås via bestämda regler, blir betraktarens reaktioner allt mer viktiga, och det estetiska kan på så sätt sägas inringa en ny sensibilitet, en känsla för konstens självständighet, eller dess autonomi. Skönheten, skulle författaren Stendhal senare säga i sin Om kärleken, är inget annat än ett löfte om lycka vilket i hans fall hade mer att göra med erotik, men ändå för många har tjänat som utgångspunkt för en mycket vidare idé om att vi i den estetiska upplevelsen försonas med oss själva och andra, kanske rentav med naturen själv.

7 I vår egen tid har konsten i många avseenden kommit att avlägsna sig från det estetiska. Redan det tidiga avantgardet vid 1900-talets början vill föra tillbaka konsten till vardagen, inte minst genom att förbinda den med den nya industriella tekniken, med massan, med staden och livet. Senare skulle också den konceptuella konsten komma att ifrågasätta de institutionella, politiska och ekonomiska strukturer som ligger till grund för idén om konstverkens autonomi. Borde inte konsten, istället för att skapa tilltalande former och föremål, försöka reflektera över varför vi uppfattar något som estetisk tilltalande, och hur våra upplevelser bestäms av olika sätt att inrama och iscensätta föremålen? I efterdyningarna av alla sådana ifrågasättanden ses estetiken därför idag ofta som ett sätt att låsa in konstverken, att reducera dem till endast formella egenskaper och göra dem till statusprodukter som vi kan njuta och konsumera utan djupare eftertanke. De sköna konsterna vill därför vara allt annat än sköna, medan skönheten vandrar in i designen, reklamen och marknadsföringen, och estetiska värden tycks ofta inte vara annat än ett slags varumärke. Därför är det inte förvånande att det finns en utbredd misstro mot estetiken, inte bara som en disciplin, utan också som ett perspektiv på vad konsten är och kunde vara. Det där är bara estetik, är ett uttalande som cirkulerat i många ateljéer och konstskolor de senaste decennierna. Ändå är en sådan reaktion ingalunda nödvändig; snarare än att försöka bestämma vad som är skönt, inriktar sig många idag på att fråga efter ett sådant omdömes betingelser, historiska, sociala, politiska, i syfte att visa hur det förändras i historien vilket inte betyder att avvisa det, bara att säga att det aldrig finns i ett tomrum. Vi är på så sätt ofrånkomligen arvtagare både till estetiken och till den radikala kritik som riktats mot den. Hans Jörgen Johansens installation Estetiken rör sig lekfullt genom alla dessa frågeställningar. Utgångspunkten är hans tidigare fotografier av landskap, öde topografier som sträcker sig mot det oändliga och anspelar på det sublima som vi känner det från det tidiga 1700-talets land-

8 skapsmåleri och framåt. Johansens fotografiska världar är emellertid inte så mycket arvtagare till idén om en natur som speglar och återger våra känslor och idéer, snarare frammanar de en syntetisk och teknisk värld tömd på hållpunkter, där våra tankar och vår blick har svårt att få fäste, där vi egentligen inte här hemma. Estetiken tar sin utgångspunkt i en sådan bild, men den har nu också omvandlats, eller kanske förlängts, till en installation som tar hela utställningsrummet i besittning. Golvet har täckts av byggplattor och fotografiets flytande och obestämda landskap har fått konkret och materiell form: vi ser något som kanske är under uppbyggnad, kanske håller på att demonteras. LV ur serien Vanitas

9 Detaljbild från installationen Estetiken

10 Spånplattorna som bygger upp det nya golvet kan vid första anblick te sig oestetiska, likt en gest som betonar det skissartade och ofullbordade. Men de är lika mycket del av den rörelse som alltsedan den minimalistiska konsten, och inte minst dess efterföljare inom samtida design, försökt avlocka vardagslivet och de triviala föremålen nya och poetiska värden genom att visa fram dem i rått skick, i deras obehandlade, ickekonstnärliga och just därför än mer konstnärliga skick, innan de stelnar till släta ytor, finish och design. Varumärken saknas inte heller Louis Vuitton-väskans reliefer i golvet vittnar om att ingen idag undflyr deras logik, och att den alltmer kommit att genomsyra hela vår bildkultur, också inom bildkonsten. Längs väggarna finns rester av byggmaterial, som även det tycks låna sig åt motsatta läsningar: å ena sidan kan de uppfattas som överblivet skräp, å andra sidan påminner de oss via sin form om de fjärran berg och försvinnande horisonter som under lång tid utgjort det sublima landskapsmåleriets rekvisita. Kanske kunde man säga att installationen demonterar estetiken, att den visar fram dess rekvisita, råmaterial och illusionsmakeri, och att den därför följer en kritisk impuls. Men lika mycket kan man säga att den visar upp dess konstruktion, och därmed understryker att estetiken alltid återstår att bygga upp, en uppgift som aldrig är färdig en gång för alla. Sven-Olov Wallenstein professor i filosofi vid Södertörns Högskola och chefredaktör för Site

11 Du behöver inte Förstå Om du blev berörd av det du såg Ta med dina vänner på en guidad visning valfri söndag Om du uppskattade det du såg Köp ett årskort för 200:- så blir du samtidigt medlem i Kalmar konstförening och får förhandsinformation om museets utställningar och arrangemang. Om du gillade det du såg Bli medlem i vår Facebook-grupp för att se det som vi bara publicerar där. Om du älskade det du såg Bli ständig medlem i Kalmar konstförening. Om du vill veta mer Fråga oss eller gå in på Kalmar konstmuseum Tisdag, tors-söndag 12-17, onsdag 12-19