SISTA GÄSTABUDET. En historisk mosaik i två akter. Mårten Westö

Transkript

1 SISTA GÄSTABUDET En historisk mosaik i två akter Mårten Westö 1

2 PERSONER: Hjalmar, kammarherre, brukspatron, ca 55 Anders, betjänt, kring 40 Fanny Linnamaa, en rödgardists hustru, 40 Alma Hedman, fabriksarbetare, 35 Anton Hedman, hennes son, 11 Viktor Hoving, affärsman, 40 Carl Gustaf Mannerheim, general, 50 Tre kvinnor vid festparaden Johannes von Haartman, Helsingfors borgmästare, 50 Axel Ehrnrooth, bankir, 55 Magnus Blåskiöld, greve, 58 Bertel Gripenberg, diktarfurste, 45 Carl von Wendt, fånglägerkommendant på Sveaborg, 50 Waldemar, politisk flykting, högerextremist, 24 En kypare i Marseille Nyhetsuppläsare, brevskribenter etc * Första akten utspelar sig i Helsingfors och Stockholm hösten sommaren Andra akten utspelar sig i Marseille i juni

3 FÖRSTA AKTEN Stormen 3

4 (Prolog.) Ni kommer att säga att jag var svag. Men det var det som var min styrka. Att brista i sin styrka. Det är det enda som gör en stark. (SCEN 1. berättar.) Ni vill veta hur allting hände? Jag minns det fortfarande som igår. Det var den där våren nittonhundratjugoett, tre år efter det att vi hade lämnat Finland för gott. Hur kammarherren var då? Det var inte många som såg det. Men jag såg ju. Hur han plågades av någonting... som om han hade förlorat en del av sig själv. Som han visste att han aldrig skulle få igen. Jag minns de de ständiga besöken på casinon i Paris och Monte Carlo. Rastlösheten. De ändlösa bjudningarna och soaréerna hos adligt och förmöget folk på den franska rivieran. Efter kriget och den ryska revolutionen... ja, ni förstår, det var en ny värld som föddes. Och på något sätt verkade kammarherren inte passa in i den längre. Men för att ni ska förstå vad som hände sedan, måste jag ta det hela från början. Den där mörka och kalla hösten nittonhundrasjutton. Då när någonting började gå sönder. (SCEN 2. Klipp till hösten Elvaåriga Anton Hedman står vid grinden till Slottet och väntar på att kammarherrens bil ska dyka upp. Vi hör fågelsång eller något annat pastoralt, huvudsaken är att den romantiska illusionen bryts abrupt mot det helvetiska oljudet när s bil susar förbi i 30 km/h.) Anton Hedman (Berättar) Nu borde kammarherren komma när som helst. Han har varit borta redan i flera timmar. Han inspekterar väl sina fabriker... Kammarherren har fyra stycken. (Paus.) Mest gillar jag kammarherrens automobil. Pappa säger att det är den första automobilen i hela Finland. Kammarherrens chaufför har yviga mustascher och kommer från Frankrike. Det ligger nånstans i Afrika. Dom säger att det var en kung som ville ha samma chaufför, men att kammarherren betalade bättre lön. För han är rikare än alla kungar i världen. (Paus.) I dag hade vi ledigt. Röda gardet kom och sa att det inte är nån skola i dag. För det är generalstrejk. Det betyder att ingen jobbar. Förutom Kammarherren förstås. Det är säkert därför han är Finlands rikaste man. Det är inget fel med det, säger pappa. För kammarherren har hjärtat på rätta stället. Han är inte en sån där blodsugare och kapitalist som alla andra.(paus.) Pappa säger att det kommer att bli krig, men att jag inte ska vara rädd. För om det blir krig så tar kammarherren hand om oss. (Paus.) Min storebror är med i röda gardet. Han har ett riktigt ryskt gevär. Med bajonett. Och så får han äta hur mycket sardiner som helst. Jag tycker inte om sardiner. (Paus.) Jag tycker att kammarherren är snäll. Fast han är så där rik. Vi brukar öppna grinden när han kommer. Då ger kammarherren oss ibland en 4

5 slant. (Vi hör motorljud som kommer närmare.) Där kommer han! (Bilen passerar.) Oj, vad han såg orolig ut... Alla vuxna ser så oroliga ut nuförtiden. Nä, nu måste jag sticka. Vi ses! (Anton ut.) (SCEN 3. och sitter på Slottet. Det är kväll. läser ett upprop han mottagit av träsliperiets arbetare.) (Läser) "... arbetarnas ekonomiska situation är alarmerande...(skummar vidare)... lönejusteringarna har varit otillräckliga i jämförelse med den prisstegring som ägt rum på livsmedelsfronten... Bla, bla, bla... Vi uppmanar härmed arbetsgivarparten att omedelbart höja timlönerna med minst tjugo procent, annars ansvarar vi inte för följderna... Helsingfors, den fjortonde november nittonhundrasjutton..." (Paus.) Va fan ska jag göra med den här? Kammarherren ska inte fråga mig. Vem ska jag fråga då? Man kan förstå att folk är oroliga. Vet hur många såna här skrivelser jag fått det senaste halvåret? Ganska många antar jag. kan säga precis vad han tycker. Om vadå? Så ni anser inte att storstrejken äventyrar den politiska stabiliteten? 5

6 Jag tror folk tar sitt förnuft till fånga. Och om de inte gör det? Kammarherren har ett gott rykte. Det kan vem som helst av era anställda intyga. Det räcker inte långt i sådana här tider. Jag säger bara vad jag tror. För de flesta är jag bara en gammal kapitalist som man kan hänga i närmsta träd. Kammarherren oroar sig i onödan. I går när jag var på stan... Det var skrämmande... Nästan så man inte kunde ta sig fram. Pöbeln stod utanför Ständerhuset och sjöng Marseljäsen. Förbannat falskt dessutom. Var där ryssar också? Naturligtvis var där ryssar! De brukar vara högljuddast av alla. Johanssson 6

7 De skrek slagord mot Kerenskij. Som vanligt. Har inte Kerenskij störtats? Det ryktas om det. Men ingen vet säkert. Johannsson Personligen tycker jag folk blivit väl stora på sig. tycks inte vara speciellt anfäktad av moderna idéer? Jag har inte tid att bli anfäktad av nånting. Nå, i kväll får ni i alla fall ha ledigt. Tack. Vet hur det gick när de senast försökte sig på en resning? Jag vill minnas att kammarherren lärde dem en läxa. De trodde att de kunde tvinga mig på knä genom hot och utpressning. Mig! Som var den första i hela landet med att införa åtta timmars arbetsdag! När jag tänker på den vanära jag fick dras med för reformernas skull! Det var knappt så jag blev insläppt i salongerna efter det. Fast det spelar ingen roll. Jag kan alltid dricka ensam. 7

8 Kammarherren dricker aldrig ensam. Utom när ni lägger patience. Dricker gör man för att göra andra människor intressantare. Är man ensam är det liksom ingen vits. Får jag en konjak till,. Ska bli. Ssch! Vad var det där? (De lyssnar.) Låter som skottlossning. Det tycks komma norrifrån. Vad kan det betyda? Det kan bara betyda en sak. (SCEN 4. En rödgardists hustru berättar.) Fanny Linnamaa Jaa, että kamariherrasta pitäisi puhua? Ei siitä miehestä ole kuin hyvää sanottavaa. Rehti mies oli. Asunnonkin järjesti. Ja kun minä olin neljättä lasta synnyttämässä, ja oli käydä hullusti, niin eikö kamariherra rientänytkin apuun! Järjesti Linnamaan flikalle paikaan hienoon hospitaaliin. Oikein kaupungin sydämestä. Kamariherra oli jämti ja nuuka mies. Kaikkien alaistensa nimet osasi ulkoa. Kaikki tilan kissatkin laski ja merkitsi muistiin! Palkollisistaan hän piti aina hyvää huolta. Eikä pannut pahakseen, vaikka Elias välillä työväenyhdistyksessä kävikin. Kunhan työnsä hoiti kelvollisesti. Se oli pääasia. Välillä kamariherra poikkesi taloihinkin. Silloin vähän jännitti, että 8

9 mitenkäs tämmönen flikka nyt herrasväen kanssa puhuu? Mutta kamariherra oli aina herrasmiehiä. Muisti aina kysellä miten työläiset jaksoivat. Oikein työtätekevän kansan mies oli, taustastaan huolimatta. God dag. (SCEN 5. Hemma hos familjen Hedman. Det knackar på dörren. gör ett av sina berömda hembesök.) Alma Hedman Nej, men herre Jesus! Vad gör kammarherren här? Jag ville se hur Alma har det. Inte ska kammarherren göra sig sånt besvär! Alma Hedman Är Oskar och Alma nöjda med bostaden? Javisst. Visst... Och barnen har vuxit sen sist ser jag? Inte så konstigt. Så som de äter. Sigurd och Anton. Var det inte så? Alma Hedman Alma Hedman Kammarherren tar aldrig fel på ett namn. Alma Hedman 9

10 Ett släktfel. Ett av många. (Paus.) Det är fina pojkar. Om några år har vi stor glädje av dem. Hur gamla sa Alma att de var? Alma Hedman Femton och elva. Just nu är minstingen lite krasslig. Det var lessamt att höra. Alma Hedman Det är så mycket baciller i farten nuförtiden. Och kriget, det tar väl aldrig slut. Det ser inte så ljust ut. Alma Hedman Fransmännen och tyskarna pucklar väl på varann till tidens ände. Får det vara lite soppa? Tack gärna. Alma Hedman Fast kammarherren är förstås van vid lite annan sorts mat. Prat! Jag äter potatis, mjölk och strömming precis som ni. Nu skojar nog kammarherren med mig! Fråga fast min kokerska. Alma Hedman 10

11 Alma Hedman Ursäkta att jag frågar, men har kammarherrn aldrig haft... ja, liksom en... hustru som lagar mat åt honom...? Jo. Men det är länge sen. Jaha. Ja. Alma Hedman Vi reste på smekmånad ner till Italien. Jag vet inget vackrare än de blommande citronträden söder om Alperna. (Paus.Tankfullt.) Jag såg Uffizierna då för första gången. Vet Alma vem Botticelli är? Nej, herrn. Alma Hedman Jag förstod då, under den resan, att... ja, att det inte alltid går som man tänkt sig här i livet. Men jag hyser fortfarande den djupaste aktning för fröken Mannerheim... Det var inte min mening att - Oroar sig Alma för framtiden? Alma Hedman Alma Hedman Vem gör inte det? Man får bara hoppas på det bästa. Oskar är inte hemma i dag? Alma Hedman 11

12 Han gick till arbetarhuset. De skulle ha något möte igen. Fast Oskar säger alltid att det mesta som avhandlas bara är en massa strunt. Och att största delen inte har en aning om vad de pratar om. Nån världsrevolution behöver vi åtminstone inte här, sen får socialdemokraterna säga vad de vill. Men de lyssnar väl inte på nån annan än sig själva. (SCEN 6. berättar.) Den hösten var en enda lång räcka av demonstrationer. Och köerna utanför livsmedelsaffärerna växte för varje vecka. Folk samlade bark och lav. Och på torgen slogs man om bröd och köttsmulor. Ryktena avlöste varann: Än skulle de röda huliganerna mörda alla borgare i landet. Än skulle en stor last med spannmål anlända från Ryssland. Eller så skulle tyskarna landstiga i Finland följande dag. Men ingenting hände. Alla försökte leva vidare så gått det gick. Men glädjen över den nyvunna självständigheten grumlades av en alltmer hotfull utveckling. I januari rådde det inte längre nåt tvivel om hur det skulle sluta. Arbetarna hade bildat sina garden redan tidigare under hösten, och genast efter jul började skyddskårspatrullerna exercera ute på isarna. Från många håll nåddes vi av rykten om nya våldsdåd. (SCEN 7. sitter i sin stol och läser.) "... Den åttonde januari mördades plutonchefen i Helsingfors skyddskår, teknikern Erik Villhelm, då han med fem ungdomar återvände från Sibbo där de rekognocerat i terrängen. hade jämte kamraterna stigit iland i Kronohagen, men råkade på Manegegatan i de rödas våld... Han fördes till ett hus på Unionsgatan, där han förhördes och där man sökte tvinga honom att uppge sina kamraters namn och adress. Då han ej lämnade några upplysningar och vägrade förråda kamraterna blev förhöret kort och domen lydde på arkebusering. Densamma torde ha verkställts i Riddarskvären mellan klockan halv tio och tolv... Förutom skottsår i pannan hade den avlidna ena ansiktshalvan svårt massakrerad med gevärskolv och huvudskålen över pannan krossad, samt talrika bajonettstyng..." (Man hör våldsamma bultningar på ytterdörren.) Vem kan det vara den här tiden på dygnet? Ska jag öppna? 12

13 Naturligtvis ska ni öppna! Det är ert jobb att öppna! Tänk om det är...? Ja, tänk om det är Messias?(Ännu ihärdigare knackningar.) Ni kan ta älgstudsaren om ni vill. Den hänger nere i arbetsrummet. ( ut och in.) General Mannerheim och herr Hoving. Mina herrar. Varför detta plötsliga besök? (Mannerheim och Hoving in. De tre herrarna skakar hand.) Kan vi tala i enrum? Givetvis. Vi går in hit. (De går in i arbetsrummet.) Mannerheim Mannerheim Det är ingen idé att sticka under stol med det som alla redan vet. Samhällets grundvalar sviktar. Jag är rädd att det värsta inte längre går att undvika. Vi kan väl ändå unna oss ett glas i väntan på domedagen?! Ja, herrn? 13

14 Tre styrketårar. Och det illa kvickt. Ska bli, herrn. (Går.) Det är alltså så illa. Hoving Det är värre. Mannerheim De röda mobiliserar sig på alla fronter. Hoving Och intensifierar sina husundersökningar. Det behöver inte betyda... Hoving Hjalmar, använd ditt huvud. De övar inte för någon jävla festparad. ( kommer in med en bricka med tre grogglas.) Mannerheim Mina herrar... Ett ögonblick.! Ja, herrn? 14

15 Hur många gånger måste jag säga åt dig att generalens glas ska fyllas upp till brädden? Ursäkta, herrn. ( häller i mera.) Så där ja. Alltså - Mannerheim För Finlands sak! och Hoving Skål! (De dricker. Paus.) Mannerheim Den senaste tidens händelser visar att laglighetspolitiken spelat ut sin roll. Inser ni vad det betyder? Hoving Som min salig far brukade säga: Ska man spela måste man först stämma fiolen. Mannerheim Regeringen har i dag fattat beslut om att skapa en egen ordningsmakt. Socialdemoraterna kommer nog att tolka den signalen ganska entydigt. Mannerheim 15

16 Det är mycket möjligt. För att inte tala om ryssarna. Hoving Det ger vi väl fan i! Hur många ryska soldater finns det i landet? Mannerheim Ungefär fyrtitusen. Och Moskva har lovat påskynda hemförlovningarna, inte sant? Mannerheim I dagens Ryssland vet inte den högra handen vad den vänstra gör. Hoving Det vet inte den vänstra heller. Som det ser ut nu tror jag inte att bolsjevikerna kommer att vidta några åtgärder. Mannerheim Den ryska regeringen har i dag meddelat att den stöder den sociala revolutionen i Finland. Jaha. Klarare än så kan man inte uttrycka det. Mannerheim Precis. 16

17 Socialdemokraterna räknar alltså med bolsjevikernas stöd? Hoving Jo. Men i grund och botten tror de att allting går att genomföra utan blodspillan. I så fall lurar de sig själva. Mannerheim Ni menar att de på allvar tror att folket följer dem bara de först slår ut landets ledning? Ungefär så. Det är ju vansinne! Hoving Hoving Efter alla Työmies brandartiklar lyssnar de inte ens fast man skulle ha megafon. Mannerheim Jag har i dag kommit överens med lantdagens talman om att omedelbart resa till Vasa för att bilda högkvarter där. Vi räknar med att striderna börjar senast i slutet av veckan. Och sedan var det ytterligare en sak: Vi har fått ett tips om att de är ute efter dig. Du minns vad som hände lantbruksrådet Kordelin? Ditt liv är i fara, Hjalmar. (SCEN 9. berättar.) Vi avreste följande dag. Till Stockholm anlände vi den tjugosjunde januari. Nästa dag fick vi höra att general Mannerheims trupper hade avväpnat de ryska soldaterna i Österbotten, och att röda gardet hade ockuperat Helsingfors. Kriget hade börjat. Under de därpåföljande månaderna var nyheterna från Finland knapphändiga. Frontlinjerna tycktes bölja fram och tillbaka på ett till synes nyckfullt sätt som de svenska tidningarna omöjligt kunde hålla reda på. Först i början av mars fick vi veta att de finska jägarna från Tyskland hade landstigit i Österbotten. Och några veckor senare 17

18 ryktades det redan om att tyska styrkor skulle ha landstigit i Hangö. Mot slutet av mars ryckte Mannerheims vita armé fram på breda frontavsnitt och det röda motståndet började svikta. Och så en morgon... (SCEN 10. På hotellet i Stockholm. kommer in med tidningen i högsta hugg.)! JOHANSSON! Ja, herrn? Tammerfors har fallit! Ni skojar? Nej, nej. Det står här. Får jag se? Tvåtusen röda ska ha stupat. Herregud. Fångarnas antal räknas i tiotusental. Här står att de tyska styrkorna närmar sig Helsingfors. I skrivande stund har de avancerat till Alberga. 18

19 Då är det bara en tidsfråga. Har vi... vunnit då, herrn? Jag tror inte någon har vunnit,. Men vi kan resa hem? Vi börjar packa i morgon. I morgon? Är det inte lite väl tidigt? Trams! Öppna champagnen nu! Det här måste firas! (SCEN 11. Den Mannerheim paraderar sina trupper i Helsingfors. Jubel och eufori på gatorna. och står på Senatstorget och väntar.)! Här! (Flåsar.) Där är ni. Jag har sökt efter er i en evighet. Jag trodde inte här skulle vara så här vansinnigt mycket folk. 19

20 Jag visste inte var jag skulle lämna automobilen. Hela stan är ju avspärrad. Kvinna 1 Vet ni inte att det är förbjudet att köra automobil? Nej, det visste vi inte. Kvinna 2 Lyssna på jublet! Kvinna 3 Är det inte storartat! Jodå. Kvinna 1 Vid vilket frontasvnitt stred ni, soldat? (Fnissar) Soldat... Södertälje. Kvinna 1 Söder...? Kvinna 2 Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva den här dagen! Kvinna 3 Där är flygplan! Tre stycken. 20

21 (Alla fem tittar upp i skyn.) Kvinna 2 Tänk om de störtar? Kvinna 1 Flygplan kan inte störta. Kvinna 3 Det kan de visst. Kvinna 2 Jag tycker de skulle kunna bestämma sig för hur vår flagga ska se ut. Kvinna 1 Jag tycker den ska vara blåvit. Kvinna 3 Det är inte så lätt att hitta på flaggor. Kvinna 2 Den skulle kunna vara helt vit också. Kvinna 3 Äsch, då skulle den ju vara smutsig hela tiden! Kvinna 1 Har ni hört att Kämp lär ha öppnat igen? Det var på tiden! Jag trodde allt var stängt i dag? 21

22 Kämp har aldrig stängt! Kvinna 1 Finlands bank är åtminstone stängd i dag. Kvinna 2 Det är för att socialisterna har värmt upp sina hus med sedlarna. Kvinna 3 Jag hörde rykten om att Manner och Kuusinen lär ska sända femtitusen man hit från Moskva. Kvinna 2 Vad anser ni om det, herrn? Jag anser ingenting. Kvinna 1 Flickor! Nu kommer de! Kvinna 3 Ur vägen! (Knuffar undan.) (Björneborgarnas marsch tonar fram. Vi hör ljudet av marscherande soldater etc.)! Ta av er hatten! Jag har ingen hatt. Kvinna 2 22

23 Aj! Akta med er cigarr. Jag ser ingenting. Där borta! Man kan se generalens silhuett ända hit. Han sitter visst till häst. Naturligtvis sitter han till häst! Generaler sitter alltid till häst! Kvinna 2 Akta med er cigarr har jag ju sagt! Ser ni generalen? (Ropar.) Ceegee! Här, gamle gosse! Kvinna 3 Så nu är man bästa vän med generalen också? Kvinna 2 Vem tror han riktigt att han är? Såg ni,? Han kände igen oss! Han nickade åt oss! (Folkmassan brister ut i hyllningar och leve-rop för Mannerheim.) Kvinnorna unisont Leve våra befriare! Kvinna 2 23

24 Där är Nylands dragoner! Kvinna 1 Är det där inte den där skalden? Gripenberg? Kvinna 3 Å! Jag älskar hans dikter! Kvinna 2 Han ser så mager ut. Kvinna 3 Skalder ser alltid magra ut. Kvinna 1 Han är nästan magrare än sin häst. Kvinna 3 Det där är inte Nylands dragoner. Det är jägarregementet! Kvinna 1 Det är Nylands dragoner! Ska vi slå vad? Kvinna 3 Det är jägarregementet! Man ser det ju på deras hållning. Kvinna 1 Det är Nylands dragoner. Min Fredrik var med där. Han hade just såna där trasiga kläder! Kvinna 2 Var är han då? Kvinna 1 Jag kan inte se honom... 24

25 Det där är Jägarregementet! Jag är säker. (Avmätt) Det är Karelska regementet. Kvinna 3 (Stöveltrampet har upphört. Borgmästare von Haartman håller tal till Mannerheims styrkor.) Johannes von Haartman Herr general! På Helsingfors stads vägnar hälsar jag Er och Er unga segerrika armé med djupaste tacksamhet och varmaste hedersbetygelser hjärtligt välkomna. Efter att överväldets och förtryckets tid nu är förbi kan Finlands huvudstad i denna stund åter känna sig fullständigt förenad med det övriga fädernelandet! (Rycker i kammarherrens paletå.) Herrn! (Otåligt) Vad är det nu? Där... bakom er. Inte nu! Ni måste titta. Vad är det? (Vänder sig om) Herregud! Borde vi inte göra någonting? 25

26 Det ser ut som en fånge. Tror ni han har rymt? Nu vänder han sig om. Han har bara en sko. Jösses! Titta på hans fötter! Var kom han ifrån? Säkert en krypskytt som insett att spelet är förlorat. Det ser ut som en ryss. Det är en ryss. Han kommer hitåt! Lugna er! 26

27 De tar honom när som helst. Se upp! Där kommer två ryttare. Han ser dem inte. Titta hitåt! Idiot! Bäst att ni inte tittar,. De har ridit fast honom nu. Nu hugger de. Blunda. (Paus.), det är över nu. (Paus.) De för bort honom nu. (Jublet stiger till ett crescendo. Tumultet dör ut. Vi hör hästarnas hovklapper som försvinner i fjärran.) (SCEN 12. Några dagar senare. Vi befinner oss hemma i Kammarherrens arbetsrum. Alma Hedman sitter och gråter i s fåtölj.) Alma Hedman... och dom sa att jag inga får träffa honom alls. Det sa dom. Och han kan inte skriva och jag vet inte hur jag ska få maten att räcka och Anton ligger sjuk hemma och inga mediciner har jag alls, och maten... ja, lav har vi ätit, men inte mycket annat... Seså... Det ordnar sig. Alma Hedman Kammarherren, vad ska jag göra? Det är så... förnedrande! Alma lugnar sig nu och tar det hela från början. Alma Hedman Kammarherren är alltid så god. Gud vare med kammarherren. (Skriker) Ni måste hjälpa mig! 27

28 Jag ska se vad jag kan göra. Ni sa att Oskar var...? Alma Hedman Han är väl på Sveaborg. Inte berättar de något för oss. Och Oskar som aldrig gjort en fluga för när! Och Sigurd? Alma Hedman (Gråtande)De säger att han stupade utanför Tammerfors. I Filpula. Men å, det spelar ingen roll, jag hittar honom ändå aldrig. Min lille gosse är borta. Så jag vandrat omkring och bannat mig själv. Kammarherrn kan inte förstå. Men det var inte vårt fel. Det var de där andra unga pojkarna som trugade på honom de där historierna. Om världsrevolutionen och allt det andra. Han började komma hem och säga att han inte hade något fosterland eller någon Gud och aldrig haft det heller. Och ändå fanns Gud varje dag med oss vid bordet. Om han bara hade låtit bli att läsa den där Työmies! Vi visste ingenting förrän han en morgon stod i dörröppningen och sa att han skulle dra ut i fält. Oskar försökte ju stoppa honom, men det var lönlöst. Sedan gick det några dagar. Vi sov inte en blund. Vankade bara omkring och spejade ut mot skogen och tänkte att snart kommer de vita och tar oss. Och vi blev rädda att Anton också skulle ut I kriget. För han började vara borta om kvällarna och jag visste inte vad de sysslade med. Tills jag kom på dem en dag med att skjuta med stritsor. (Skrattar hysteriskt.) De sköt med stritsor! Och Anton han var vit, för han sa att om Kammarheren var vit så skulle han också vara vit. Och till slut sa Oskar att nu far han och söker honom. Sigurd alltså. Och så packade jag hans matsäck och han slöt sig till en truppenhet som låg tjugo kilometer norrut. Och han kom ända fram till Tammerfors. Men då var Sigurd redan död. Såja. Alma tar det lugnt. Jag ska sända efter en läkare som tar en titt på Anton. Alma Hedman Och Oskar? Kammarherren måste göra något! (Dämpat från sängen) Mamma... Annars dödar de honom! Anton Hedman Alma Hedman 28

29 Jag ska se vad jag kan göra. (SCEN 13. berättar.) Nu i efterhand minns jag hur rädd jag blev. Rädd av det jag såg. Det var värre än jag någonsin kunnat föreställa mig. Plötsligt förstod jag vilken tragedi som utspelat sig under vår frånvaro. Och jag är övertygad om att Kammarherren var lika överraskad. Jag förstod med ens hur lite vi hade vetat om alltihop, och jag blev rädd, rädd för att det aldrig mer skulle bli som det hade varit. Men också rädd för Kammerherren, för jag såg hur förbryllad han var. Och hur han plågades av alla människor som började samlas vid hans dörr när ryktet om hans hemkomst bekräftades; gamla gummor som rev sig i håret, unga kvinnor med lealösa spädbarn under armen som stod på trappan i sina smutsiga rutiga hucklen. Och traktens gamla lärare som en gång hade stått under den gamla fru Karamzins beskydd, och som efter hennes död lämnats vind för våg, och som flera gånger tidigare på knappt begriplig finska hade närmat sig kammarherren som hade sträckt till en slant då och då. Och nu stod han där igen, halvt blind och med tandlös käft och käppen viftande. Och alla dessa änkor eller blivande fästmör utan män, som alla hade samma desperata och hopplösa strävan att få klarhet i sina mäns öden, som bad om råd eller tiggde om mjöl eller socker. Och jag kunde se hur omöjligt det var för kammarherren att göra nånting annat än lyssna, först liksom halvt med ena örat, som om han trodde att de hittade på alltihop; sen med allt större koncentration och vanmakt. Det var inte mycket han kunde göra, och det var då jag blev rädd. För när Kammarherren inte kunde göra något, då var det helt säkert att han skulle göra något. Kom in. (SCEN 14. I fånglägerkommendanten von Wendts arbetsrum på Sveaborg. Det knackar på dörren.) Hjalmar. Goddag. von Wendt. (De skakar hand.) Jag ska gå rakt på sak - von Wendt von Wendt von Wendt 29

30 Får jag se era papper? Vadå för papper? Vet ni inte vem jag är? von Wendt Vet ni inte att man måste ha civilkommendantens tillstånd för att besöka fånglägren? Jag har överbefälhavarens passersedel. Räcker det inte? von Wendt Tyvärr. Jag måste be er... Jag vill ha ut dem. von Wendt Ursäkta? Mina arbetare. Jag vill ha ut dem. von Wendt Vem tror ni att ni är? De kostar mig pengar. von Wendt Det här är inget sanatorium, herr. Som krigsfångar har de åtminstone rätt till en anständig behandling. 30

31 von Wendt Vi hade en av lantdagens inspektörer här i förrgår. Och jag antar att han gav er rena papper? von Wendt Fångarna får sjuttifem gram bröd per dag. Jojo, och fläsk och potatis också, antar jag? von Wendt Jag har mycket att göra, herr. Varför har ni förbjudit anhöriga att ha med sig mat till fångarna? von Wendt Det var regeringen beslut, inte mitt. Och epidemierna? Vad tänker ni göra åt dem? von Wendt Vilka epidemier? Jag har det från tillförlitligt håll att åtminstone tjugo fångar ska ha dött enbart i lägret i Brahestad. von Wendt Det där är bara rykten. 31

32 Ni vet väl att lantdagsman Paasivirta idag har gjort en interpellation om fångvåårdsituationen? von Wendt Det är ont om mat i hela landet. Ni förväntar er knappast att vi ska prioritera huliganer i den situationen? Vill ni att överbefälhavaren själv ska undersöka förhållandena här? Den saken är lätt ordnad. von Wendt Vi följer den allmänna opinionen. Den har rätt för det mesta. Förstår ni inte att de röda fångarna upplever sig som en krigförande makt. Och att de därmed har rätt att bli behandlade som krigsfångar, inte skjutna som galna hundar. von Wendt Låt mig göra en sak klar för er, herr. De där avskummen har inte rätt till någonting. Jag håller med om att fångarna själva får ta ansvar för sina gärningar. Men jag klarar mig inte en dag utan mina arbetare. Här är en lista på tolv namn. Jag går i borgen för dem alla. Om de inte är fria i morgon, tar jag upp saken med överbefälhavaren. Godmiddag! (SCEN 15. I kammarherrens matsal. Närvarande kammarherren själv, greve Magnus Blåskiöld, bankiren Axel Ehrnrooth samt författaren Bertel Gripenberg.) Blåskiöld Mina herrar! Jag frågar mig om det finns något annat land där den här sortens masshysteri hade kunnat bryta ut? Knappast. Ehrnrooth Blåskiöld Visst är det något typiskt finskt över det sätt på vilket vårt folk störtade i bolsjevismens famn? 32

33 Gripenberg Det beror på folkets katastrofalt låga bildningsnivå. Blåskiöld Är du säker på det där? Vi har ändå en rätt hyfsad alfabetism? Gripenberg Jo, men vår bildning är alltför ensidigt boklig. Blåskiöld Jag tror inte det bara handlar om en brist på bildning, mina herrar, utan snarare om en avsaknad av specifika kontrollerande egenskaper i folksjälen. Det leder till att vi helt enkelt trillar i famnen på alla sorters suspekta ytterlighetsrörelser. Vad tänker du på då? Ehrnrooth Blåskiöld Se nu på det socialdemokratiska partiet till exempel! Vad har varit kännetecknande för det under de senaste fem åren? Jo, en total likgiltighet för sanning och rättvisa. Alla dessa människor som i grunden borde vara kloka och förnuftiga, och framför allt bildade, människor... Pff. Kallar du dem bildade? Ehrnrooth Gripenberg Kalla dem vad ni vill. Men ni måste ändå hålla med om att det är besynnerligt att högt skolade människor plötsligt förtrollas av ihåliga slagord? Eller att de utan att blinka kan ta emot katastrofala order av ociviliserade och på alla sätt lägrestående representanter för människorasen. Jag tycker vi bör se oss själva i spegeln. (Det blir knäpptyst i rummet.) Hur kan vi tolerera att arkebuseringarna fortsätter? Trots Mannerheims uttryckliga förbud? 33

34 Överbefälhavaren känner inte massorna. Han har varit alltför länge i Polen. Blåskiöld Ehrnrooth Jag har talat med folk här i trakten. Hederliga och rättskaffens människor. De är alla vettskrämda. Inte minst därför att arkebuseringar ger ett sådant intryck av godtycke. Folk avrättas på orter där det överhuvudtaget inte har begåtts några våldsdåd. Gripenberg Det är oundvikligt att känslorna är inflammerade. I så fall kommer det att föra mer ont än gott med sig. Ehrnrooth Jag tycker de vita har rätt att utkräva hämnd. Javisst. Och det är en ypperlig fortsättning på Työmies brandartiklar. Fattar ni inte vilket hat det här kommer att väcka? Ett hat som inte slocknar förrän... ja, Gud vet när. Nu är du nog lite väl dramatisk. Ehrnrooth Blåskiöld Du ska sedan veta att du är väldigt ensam om din åsikt, Hjalmar. Det har han alltid varit. Gripenberg Ehrnrooth 34

35 Du glömmer att det inte är fråga om att kväsa ett litet oskyldigt folkupplopp. Det här handlar om något mycket allvarligare. Under de tre första veckorna i maj har femti fångar dött i svält och epidemier... Blåskiöld Det där är bara utländsk socialistisk propaganda!...och inte en kotte bryr sig om alla oskyldiga änkor och barn som sitter hemma och svälter. Jag tycker inte ett dugg synd om dem. Blåskiöld Gripenberg Jag håller med Magnus. De har förtjänat det. Ehrnrooth En dom är en dom och en pacificeringsåtgärd är något helt annat. Jag anser att det är vår skyldighet att hjälpa eftersom vi bär en del av skulden. Ehrnrooth Och på vilket sätt är jag skyldig till mördarnas verk om jag får fråga? I åratal har vi gått omkring och inbillat oss saker och ting om oss själva och vår omvärld som helt enkelt inte stämmer. Sanningen är den att vi - överklassen - måste kräva mer av oss själva än av simpla människor som blivit vilseledda av samvetslösa skojare. Ni måste hålla med om att vi varit oresonligt slappa i vårt förhållningssätt till den socialistiska agitationen? Vi har gått till val med en förödande nonchalans. Nu ser vi resultatet. De vann och fick på kuppen en ohållbar övertro på sina egna krafter som tyvärr fått förödande konsekvenser. Gripenberg 35

36 Det handlar ju inte om politiken innan! Vad handlar det om då? Gripenberg Om den här vintern då de röda styrde och ställde hur de ville! Och nu styr och ställer vi precis på samma sätt! Äh! Du är inte klok! Gripenberg Blåskiöld Det där är avskyvärda beskyllningar, Hjalmar! Du kan inte jämföra på det där sättet. Gripenberg Men vi har ju väckt deras avund! Genom vår livsstil. Genom våra krigsvinster. Det föder avund. Och avund är lätt att förvandla till hat. Det enda som behövs är någon med retorisk förmåga. Som du. Gripenberg Tänk nu: vi har ett lågt utbildat, kanske även obildat folk som i åratal läser och hör om fruktansvärda barbarier som begås av de stora kulturländernas folk. Miljontals människor lemlästas och torteras, skadas och dör. När de strafflöst opererande ryska soldaterna sedan får härja som den vill är det inte svårt att räkna ut hur det slutar. Ehrnrooth De har kanske blivit förda bakom ljuset. Men det behöver inte betyda att vi förlåter dem. 36

37 Blåskiöld Att nöja sig med halvmesyrer i det här skedet vore katastrofalt. Gripenberg Ondskan måste ryckas upp med rötterna. Så ni tycker inte att vi bör följa överbefälhavarens order? Blåskiöld Det är väl ingen i det här rummet som förespråkar summariska avrättningar? (Tystnad) Gripenberg Jag måste vara ärlig. Jag kan åtminstone inte visa någon barmhärtighet mot mördarna. Ehrnrooth Jag håller med Bertel. Är vi slappa och hjärtnupna nu kommer det att straffa sig senare. Jag som precis tänkte föreslå att de röda fångarna skulle beviljas villkorlig amnesti - Aldrig i livet! Ehrnrooth Vi dömer dem till straffarbete i tre-fyra år. Och låter arbetsgivaren bekosta bevakningen. En befängd idé! Blåskiöld De får samma lön som vilken arbetare som helst. Med den skillnaden att straffarbetarna av dessa tillgångar bara får deponera det nödvändigaste. Resten insätts på bank. Ifall de återgår till brottets väg bör tillgångarna anses som förverkade. Om fångarna däremot sköter sig får de ta ut pengarna 37

38 när strafftiden går ut. Enkelt eller hur? Jag är övertygad om att det är den bästa lösningen. Bara på det här sättet kan vi undvika en nya liknande katastrof om tio eller tjugo år. Dessutom har de haft liknande försök i Tyskland. Och de har utfallit väl. Ehrnrooth Vi kunde skicka dem till straffarbete i Tyskland i stället. Blåskiöld Tyvärr tror jag inte att den nuvarande regeringen är mogen för ett så radikalt steg. Men ni måste ju begripa att vi inte klarar oss utan vår arbetskraft. Ehrnrooth Hjalmar, jag tycker du ska vara jävligt försiktig med vad du säger. Kom ihåg att du har varit borta en lång tid. Här har hänt saker och ting som du inte har en aning om. Lantdagen är stympad. Vi har berövat... Gripenberg Varför talar du hela tiden om vi? Du har ju bara ätit kaviar och druckit Gula Änkan på Operakällaren det senaste halvåret. Mina herrar. Jag hade hoppats att vi skulle nå en överenskommelse och - (De andra har redan indignerade börjat resa sig.) Gripenberg Ja, jag tänker då åtminstone inte lyssna på den här rappakaljan en sekund till! - publicera en skrivelse tillsammans. (Dödstystnad.) 38

39 Ja, någonting måste vi ju göra? (Dödstystnad.) Nåväl. Då får jag väl göra det själv. (Gästerna går.) Adjö då mitt herrskap! (Ehrnrooth sticker in huvudet.) Ehrnrooth Jag säger dig bara en sak, Hjalmar. Gör det inte! (SCEN 16. Vi hör en del av de kort och brev som fick efter sin insändare i Hbl i slutet av maj De läses inte upp i sin helhet utan går in i varann.) Kvinna 1...Jumala siunatkoon teitä kamariherra arvoisan kirjoituksenne johdosta, jonka olette tehneet vankien ja heidän kärsivien perheittensä puolesta. Man 1... i anledning av er artikel i dagens Hufvudstadsbladet, så ser vi den arbetande massan vår skyldighet att sända av våra hjärtan ett djupt gående tack till en man som i dessa tider vågar tala om sanning och rättvisa... Kvinna 2... djupt gripen av Er av storsinthet, rättvisa och ädel människokärlek dikterade uppsats angående de röda fångarnas öde... Kvinna 3... jag har idag läst er artikel där ni så vackert och träffande lägger ert ord för de beklagansvärda människor som nu lider en upprörande behandling av sina medmänniskor... Man 2... det är verkligen glädjande att finna, att det i vårt olyckliga land gives åtminstone en person som öppet och oförskräckt vågar sjunga ut sin mening om de upprörande händelserna i fråga... Kvinna 4 39

40 ... För många av dessa olyckliga stackare som har framtiden så förfärande mörk, hos dem har Era ord tänt en gnista med hopp. Det finns ännu någon som frimodigt vågar... Man 3... Undertecknad har med egna ögon några steg från mina fönster varit vittne till en av de godtyckliga arkesbuseringar som under denna förflutna tid varit så vanliga, utan varken rannsakning eller dom... Man 4... Länge har jag väntat att någon radikalt sinnad överklassperson skulle uppträda emot det oerhörda godtycke som utövats i våra trakter mot fångna rödgardister... (SCEN 17. berättar.) Vad spelade det för roll? Det sa kammarherren flera gånger efteråt. De ville ju inte lyssna. "Såsom vi redan igår framhöll anser vi det ej lämpligt att utsträcka diskussionen i denna ömtåliga fråga." Punkt. Punkt och slut. Så har det alltid varit. Hundarna skäller men karavanen går vidare. Men jag tror kammarherren var övertygad om att han hade handlat rätt. Annars skulle han inte ha utsatt sig för en sådan risk. Och visst ledde hans skrivelse till någonting i alla fall. Samma dag som hans första inlägg publicerades, gjorde biträdande överläkaren vid krigsfångsvården en förfrågan om förhållandena på fånglägren. Och i början av juni gjordes en interpellation i lantdagen. Chefen för militärexpeditionen försäkrade då att läget var under kontroll. Vilket ju var lögn. Senare samma månad underställdes krigsfångsväsendet senaten. Och i slutet av året hade fångarnas antal minskat med nästan hälften. Men för många var det redan för sent. Jag vet inte hur många som dog i lägren, men många var det. Och ännu fler var det som aldrig kunde glömma vad kammarherren hade gjort. (SCEN 18. och står vid en å som löper genom kammarherrens trädgård.) Vad den där himlen är vacker. Men de har lovat regn tills i morgon. Det spelar ingen roll. Det kan regna hur mycket det vill. 40

41 Fryser ni, herrn? De skulle ha kunnat skjuta mig också,. Kammarherren ska inte tänka på det där nu. Kanske jag gjorde fel. Kanske jag borde ha varit här? Ni var där ni var. Och det var er plats. Jag har inte längre någon plats. Man måste vårda sitt hem. Ni kanske återfinner hemligheten en vacker dag. Jag tror det är för sent,. Jag var rädd för det. Gör det er besviken? Kammarherren vet att jag följer er vart som helst. Jag kommer att realisera allt jag har. 41

42 Jag förstår. Jag kommer att kunna betala bra lön i fortsättningen också. Det är ju inte för pengarnas skull - Jag var tvungen att skriva den där artikeln. Förstår ni? Jag tror det. Ni läste den? Den var välskriven. Nej, det var den inte. Men jag sade vad jag tyckte. Det har väl kammarherren alltid gjort? Nej. Inte alltid. (Paus) Det var någon som hade försökt tända eld på huset i natt. 42

43 Jag trodde inte ni märkte det? Vaknade ni också? O ja. Husknuten var alldeles svart. Någon måste ha överrumplat dem. Det var jag. Hann ni se vem det var? Tyvärr. Det var tur att de inte hann tutta på ordentligt. Låt mig visa er en sak. (Kammarherren drar fram ett brev och räcker det till.) Läs det här. (Läser. Paus) Vad är det för en galning som har skrivit det här? Ingen aning. Men jag tänker inte stanna kvar för att ta reda på det. 43

44 Det här måste anmälas! Jag tror inte det tjänar så mycket till. (Paus.) Vad är det ni har där? En slant jag sparat sedan mina dar i Petersburg. Var det er lyckoslant? Det kan man kanske säga. Ni måste ha haft tur. Jag förlorade nog mest är jag rädd. Och den har ni burit med er ända sen dess? Mer eller mindre. Min hustru hade den i någon månad. Jag skänkte den till henne när vi gifte oss. Men hon var rädd för att tappa den. Och så trodde hon den förde olycka med sig. Så hon ville ge den tillbaka. Kort därefter skilde vi oss. 44

45 Det var då er farbror kom emellan och räddade ert skinn? Nej, det var tidigare. Det är honom jag har att tacka för allt. Eller tycker ni jag ska tacka honom för det? Jag ser ingenting. Vattnet är helt svart. Nu tänker jag kasta den här slanten. Beredd? Ni måste önska er någonting. Ni först. (De står tysta en stund. Sedan kastar slanten i vattnet.) Vad önskade ni er? Det säger jag inte. Det är rätt,. Man ska inte avslöja alla sina kort. (Paus.) Ni har faktiskt rätt. Jag ser inte min spegelbild i vattnet längre. Det har aldrig hänt förut. SLUT på första akten 45

46 ANDRA AKTEN: Flykten 46

47 (SCEN 1. Vi befinner oss på ett hotellrum i Marseille i början av juni Kammarherren har nyss vaknat.)!! (Paus.) JOHANSSON! ( kommer in, drar ifrån gardinerna. Ljuset exploderar i rummet och lyser upp kammarherrens askgråa ansikte.) Ska inte kammarherren stiga upp nu? Hon är nästan halv två. Jag borde väl det. (Reser sig ur sängen.) Fy fan. (Tar sig om huvudet.) Mina kalsonger. Var fan är mina kalsonger? Jag lade dem här, herrn. Det är inte de där. Det var ett par blåa. De här, herrn. (Exploderar) Det är inte de där har jag ju sagt! Ursäkta, herrn. Jag skulle ha lust att ge blanka fan i kalsongerna. Det har ni aldrig gjort. Varför börja nu? 47

48 Varför inte? Därför att ni är en anständig människa. Ni har ert rykte att tänka på. Pff. Och ert goda namn. Här är så hett. Jag öppnar fönstren. Det är så djävligt hett. Och kallt på samma gång. ( öppnar fönstret. Vi hör ljud från gatan: droskor, människor som hojtar, försäljare etc.) Så där ja. Nu har vi korsdrag. Det blir snart svalare. Här är lika hett som i Afrika. Det är ingen skillnad. (En hop pojkar skriker utanför fönstret) Vad är det där för oväsen? Är de där nu igen? Det var några pojkar som fingrade på automobilen. Jag sa till på skarpen för en stund sen. (Går till fönstret. Skriker.) Laissez-la! Allez-vous! Vite! (Paus.) Så där ja. Det ska väl göra susen. 48

49 Var håller storfursten hus? Och Maria Pavlovna? De skulle äta på stan. De sa att de hade hittat en bistro alldeles nära stationen. De frågade efter er. Jag är inte hungrig. Vad ska jag säga till dem? Säg att de får ta sig till Paris på egen hand. Jag ska kontrollera med receptionen. Det är bra,. Var det något mer, herrn? Jo. Var dröjer champagnen? Jag dör av törst. Jag ska säga till åt dem där nere. Fast de var nog väldigt snorkiga. Sällan stött på sån bufflighet. Är ni säker på att vi är i Frankrike? Det hör till,. Ge dem en slant. Det känns så ovant. Det är jag som brukar få slantarna. 49

50 Gör det nu bara. Som ni vill. Nu ska jag vila ett slag. Jag hämtar in champagnen om en stund. (Paus.) Javisst, jag höll nästan på att glömma... Det var en man här i morse som frågade efter er. Verkligen? Såg han bra ut? Eh, det vet jag inte. Men han sade att han var från Finland. Det verkade mycket viktigt. (SCEN 2. Kammarherren och Waldemar dinerar på en lyxig krog i Marseille.) Det här är en omelett med hönslever. Jag åt den första gången på Lamé i Paris Sedan fick jag den serverad en gång på Operakällaren i Stockholm. Den var nästan ännu bättre. Jag bad att få veta vem som tillrett den. Följande dag var kokerskan i min ägo. Verkligen? Hon var dotter till en hästkusk. Arma sate. Men jag skolade henne. Uppfostrade henne som min egen dotter. Jag har inte släppt henne ifrån mig sedan dess. Ja, en gång försökte hon, men då såg 50

51 jag till att hon gifte sig med en av mina betjänter. Fast nu har jag faktiskt tröttnat på den här rätten. Inget smakar som förr. Ni kommer att få tillbaka aptiten. Vänta bara. Ni är så ung. Se på era glittrande ögon. Era svällande muskler. Er fräscha livshunger. Nej, bli inte blyg. Det klär er inte. Kom ihåg att ni har livet framför er. Själv tror jag bara vi går bakåt nuförtiden. Känner ni till den här dansen? De sade i receptionen att ni anlänt från Alger igår. Vad gjorde ni där? Odlade strutsfjädrar som societeten här petar sig i näsan med. Ni skojar! Fast ingen bryr sig om strutsfjädrar nu längre. Utom avpoletterade ryska tronarvingar. Det är nya kjollängder efter varje krig. Jag vet inte hur folk tänker längre. Jag har också varit över till Nordafrika ett par gånger. Jaså? 51

52 Jag blir alltid sjösjuk på de där skorvarna. Ni var inte imponerad? Inte särskilt. Men visst är det skönt att prata svenska igen? Tar inte era vänner illa upp? Vem då? Det där förnäma sällskapet som... talar ryska. Där borta. Storfurst Andrej Vladimirovitj? Nej, inte alls. Den stackaren ska gifta sig om en månad. I Cannes. Jag tror hans mor har ett och annat att säga till honom innan dess. Här vimlar verkligen av före detta kungligheter. Storfursten och Maria Pavlovna hade tur. Och Boris Vladimirovitj också. De lyckades ta sig ut. Men för tsarfamiljen gick det illa. Eller vem vet? Förra veckan träffade jag en vingrossist som var övertygad om att tsar Nikolaj extraknäckte som druvtrampare nära Chateuaneuf. Snart hittar de säkert Rasputin någonstans också. Jag tycker inte synd om dem. 52

53 Ryss som ryss, va? Nej jag tar inte illa upp, trots att de är mina vänner. Jag vet ju att många tänker så. Lenin och Trotskij. Världens dubblerade antikrist? Vilken galenskap! Men det är väl just det som det handlar om. Att ingen vet vad de tänker göra. Jag tycker tvärtom det är väldigt uppenbart vad de har i kikaren. Jag skulle ändå vilja påstå att det är skillnad mellan folk och fä. Världen behöver inga handfallna småjesusar som Wilson. Vad vi behöver är någon som Mussolini. Mussolini kanske lyckas hålla ordning en stund. Men det är knappast någon framtidsmelodi. Vem är hon som sitter där borta? Maria Krzesinska. En polsk skönhet. Talar ni ryska? Skulle inte falla mig in. Synd. Annars hade jag kunnat presentera er. Vous avez terminez, messieurs? Oui. C'etait bon. Merci. Kyparen 53

54 Kyparen Et vous aussi, monsieur? Jojo det är bra. (Kyparen städar undan.) Och inte franska heller ser jag. Tyskan är mitt språk. Vad sysslar ni med på dagarna då, herr? Förutom att fördriva tiden i hotellvestibuler. Ett och annat. Ni vet hur det är. Nej det vet jag verkligen inte. Europa är inte som förr. Europa är precis som det alltid har varit. Fördärvad till själen och renons på moral. En alldeles förträfflig plats. Skål! Skål. 54

55 Ni är faktiskt den första finländare jag träffat på ett halvår. Ja, ni lär vara en usel brevskrivare. Hur vet ni det? Och så tycks ni vara en usel konsthandlare också. Vad pratar ni om? Jag pratar om de Canson. Hur kunde låta er dras vid näsan på det där sättet? Jag har inlett process mot honom. Och den tror ni att ni ska vinna? Den giftormen kommer att kräla i stoftet. Vänta bara. Det tjänar ingenting till. Hurså? Han har medhjälpare. 55

56 Vad säger ni? Vem? Er advokat. Bland andra. Cuttoli? Ni ljuger. Villan i Alger betalade ni tredubbelt pris för. Och snart löser de in den för en spottstyver. Många av era senast inköpta konstverk är bara imitationer, skapade av misslyckade torgkonstnärer vid Montmartre och som herr Rubinstein sedan sålt vidare till er. Struntprat. Jag säger bara att för tio år sedan skulle ni ha sopat mattan med dem allihop! Säger ni det? I dag är situationen en annan. Verkligen? Det är inte min avsikt att såra er. Nädå. 56

57 Jag föredrar att vara ärlig. Vem är ni egentligen? Jag är en soldat. I så fall är ni stationerad på ett konstigt ställe. Och det är jag stolt över.... såvida ni inte planerar att ta värvning i Främlingslegionen? Jag kan alltid resa hem till Finland igen. Ni är inte den som återvänder med svansen mellan benen. Vad får er att tro det? Ni har samma tomma blick som kännetecknar alla avdankade krigsreportrar som driver omkring här nere. Och precis som de har ni förlorat fotfästet i livet. Tänk om jag bara väntar på rätt tillfälle. 57

58 Det kan ni gärna inbilla er. Ni blev sårad. Världen har redan glömt er och era lysande bedrifter. Ni har suddats ut som ett blyertsstreck från ett papper. Kyparen Monsieur. Il y a un télégramme pour vous. Merci. (Kammarherren ger honom generöst med dricks.) Oh... mais... merci, monsieur! Kyparen (Kammarherren läser telegrammet och viker sedan ihop det och lägger det på bordet och tömmer sitt glas.) Dåliga nyheter? I den här åldern är de flesta nyheter dåliga Jag har svårt att leva här nere. Hettan, den svettiga, klibbiga kontakten ständigt och jämt, trängseln, alla bärarna, de högljudda ropen, kindpussandet. Jag klarar inte av det. Jag... Kom till saken... 58

59 (Brusar plötsligt upp) Det gör jag! Bara ni låter mig tala till punkt! Lugna er! (Plötsligt hotfullt.) Jag tål inte att man driver med mig, herr! Herregud, människa. Ett kontinentalt temperament har ni åtminstone. Ursäkta. Jag känner mig faktiskt riktigt upplivad. Min hyresvärd säger att jag har ett för hetsigt temperament. Det är krigets fel. Hon tycker jag borde söka hjälp. Mig stör det inte. Man vänjer sig aldrig vid att det är krig. Och man vänjer sig aldrig vid att kriget är över. Så enkelt är det. En svår ekvation, min unge man. Ni förstår inte. 59

60 Vad gillar ni vinet förresten? Jag hade källaren full av det hemma i Finland. Innan banditerna kom och länsade den under kriget. Kriget. Bah! Vad vet ni om kriget? Mer än ni tror. Det enda ni var intresserad av var att era fabriker skulle ge största möjliga avkastning. Pyttsan! Jag lät införa treskiftesarbete som första arbetsgivare i vårt land. Jag byggde fritidslokaler för mina arbetare. Och gratis skattefria lägenheter om två rum och kök för varje familj! Blablabla. Men det var just det allting stupade på. Ingen ville följa mitt exempel! Ingen! Gång på gång försökte jag förklara att de förändrade livsbetingelserna inom jordbruket skulle leda till ökad produktion, och därför absolut borde leda till höjda löner och förändrade livsvillkor också för arbetarna. Men tror ni någon lyssnade? Lockstedter Lager, herr. Säger det er någonting? Och inte ville de diskutera torparfrågan heller. Alla bara körde på och förlitade sig på den goda viljan. Men när den har blivit en bristvara i vår värld. Vi var fyra stycken. Gick i samma klass. Den äldsta av oss var tjugotvå. Det var han som uppmuntrade oss andra att söka dit. Jag vet inte vad jag hade väntat mig. Jag visste bara att jag inte 60

61 kunde frottera mig med ryssarna. Så där som ni och vissa andra gjorde på den tiden. Och senare också. Jag ville bara ut i kriget. Alla har vi våra drömmar. Jag hade hört att skolningen i Tyskland skulle vara krävande. Men inte att förhållandena skulle vara så usla. Maten var under all kritik. Disciplinen oerhörd. Jag såg kamrater bli skjutna när de försökte stjäla torra brödkanter. Tyskarna hade stränga förbud mot en massa saker. Onani till exempel. Vi riskerade dödsstraff om vi bröt mot förordningarna. Föreställ er att bli arkebuserad för att ni... nåja... i varje fall. När vi äntligen skulle ut i fält blev besvikelsen enorm. Vi hade sett fram emot ett riktigt krig, inte det slags barnsliga kurande i skyttegravarna som pågick år ut och år in. Vi kommenderades till Rigafronten. Där fick vi fälla furor och gräva skyttegravarna. Det finns ingenting meningslösare än att vänta på en kula medan man står och skyfflar sand, herr. Vi som höll ut tröstade oss med de ärofyllda uppgifter som väntade oss på hemmaplan. Desto större blev besvikelsen när vi kom hem och såg vad det innebar. En gammal tsartida officerare skulle kommendera oss. Oss! Landets stolthet! Infanterister av Guds nåde! Prat! Generalen är lika finsk som ni. Jag vet att ni alltid varit lierad med honom och han med er, men för oss var han tsarens man. Han har alltid haft Finlands bästa för ögonen. Jag hade bara varit i landet några i dagar då ett fruktansvärt bud nådde mig. Det här var i slutet av januari. Min far hade blivit brutalt mördad. Mitt i Helsingfors. Han hade just kommit från en utryckning och föll offer för ett rånmord. Ingen vet egentligen vad som hände. Men att det var de röda odjuren som stod bakom var otvetydigt. Jag har aldrig sett min fars kropp. Jag har aldrig varit till hans grav. Jag klarade inte av det. Det var ett fruktansvärt slag för mig. Jag erkänner att jag förlorade all sans efter det. Jag ruvade på hämnd. Blodig, oresonlig hämnd. I stridens hetta var jag kylig och beslutsam. Jag visste precis vad som skulle göras. Och jag gjorde det. Det är inget jag yvas över idag, men jag kan med fullt allvar säga att vi gjorde vår plikt så gott vi kunde. Och det var vår plikt att likvidera dem. Allihop. (Paus) Er också. 61