Ungefär ja. Kalle Holmberg var där då. Jag tror inte alls han var så glad för att jag kom.

Transkript

1 CHRIS DANE/HELGE GULDBØG intervjuad på Visarkivet av Jan Bruér och Martin Westin Utskrivet av M. Westin, jan-febr 1991 Jag är född idag för 65 år sedan. JB, MW: Idag!??!! Vi ber att få gratulera!! Den 25 september 1920 alltså i Köpenhamn. Jag försökte att lära mig spela piano hos Börge Raa och Enriksen??? om det är bekant. Men det var så svårt. Så då tänkte jag att jag skulle börja försöka sjunga istället. Hemma sjöng och spelade man inte. Men man hade naturligtvis grammofon och grammofonskivor. Mamma och pappa lyssnade mest på danska melodier, revymelodier, operettmelodier och sånt. När jag började lära mig spela piano blev jag intresserad av jazz- och dansmusik, då var jag väl 18 år. Det var Basie och Ellington på skiva. Jag gick på konserter, Edgar Heyes orkester hörde jag bl a och Louis Armstrong, det tyckte jag var kul. Men jag har ju aldrig varit jazzsångare och jag har aldrig påstått det heller. Hade jag varit jazzsångare hade jag inte suttit här idag, då hade man svultit ihjäl. MW: Men du har vistats i jazzklimat hela tiden? Ja, de tyckte närmast jag var ett nödvändigt ont. Om jag sjöng en långsam låt så kunde de spela vad dom hade lust till efteråt, tyckte dom. JB: Sångliga förebilder? Bing Crosby, och så blev det Billy Eckstine och... Jag började... mitt första jobb det var med Ronnie Hartley en violinist som spelar nere i Göteborg nu. Och det var 1942 i Köpenhamn och Odense, relativt stor stad. Och efter det kom jag med i en orkester som hette Harlem Kiddies. Så kom jag med Peder Rasmusens orkester och så kom vi till Sverige i augusti 1945 på Liseberg, två veckor. Och så hoppade jag av här och började då med Lulle Ellboj på Vinterpalatset i september. MW: Han hade haft Freddy Albeck som sångare ett tag. Ja men Freddy hade slutat. Jag tittade i tidningar och tänkte om det inte finns ett jobb här. Och så såg jag det där Vinterpalatset och så gick jag ner och tittade på bilder som hängde utanför och tänkte: "Jag försöker där". Jag var i Stockholm då, Peter Rasmusen fortsatte opp till Norge på en turné, men jag stannade kvar som sagt. Och så fick jag provsjunga och fick jobbet av Lulle Ellboj. MW: Gick du bara in och knackade på och frågade... Ungefär ja. Kalle Holmberg var där då. Jag tror inte alls han var så glad för att jag kom. MW: Du petade alltså iväg honom?

2 Det var inte så bra. Jag blev där en hel säsong fram till våren -46, då stack jag till Paris. MW: Hur var det på VP? Ja det var ju underbart, trevliga pojkar och bra orkester, jättebra orkester. Och roligt var det. Det är nog ett av de trevligaste jobb jag har haft, tror jag. JB: Var det största stora orkestern du sjungit med? Ja det var det egentligen. MW: Var det svårt att ställa sig framför arton man? Nej, det var en stor hjälp tycker jag. Och den var så bra den orkestern. Det märkliga är att folk talar bara om Thore Ehrling när dom talar om den tidens orkestrar. Fast jag tycker att Lulle Ellbojs orkester var mycket bättre, friskare på något vis, det tycker jag absolut. MW: Roffe Larsson har berättat att ni hade ganska dåligt betalt och att du brukade gå ända ut till Lidingö där du bodde för att spara spårvagnspengar. Är det sant? Det var så att Freddy Albeck han sjöng på Salle de Paris. Och så åt vi på något som hette Regnbågen varje dag, nere på Stureplan. Och så sa han: "Jag har hittat en villa på Lidingö, där vi kan hyra den översta våningen. Men det blir för dyrt och stort för mej ensam. Ska vi dela på den"? Och jag sa OK det är fint. Så skickade jag efter min fru, jag var gift då. Så hon kom opp hit också. Så vi bodde här ute på Lidingö med Freddy. Och ibland gick jag ut dit på nätterna. Jag tror vi hade något på 130:- i veckan. Så det var lite hårt, men roligt var det. JB: Från när räknar du att du blev professionell sångare. Så fort man får betalt för det, det var alltså -42 med Ronnie Hartley, mitt första riktiga jobb jag hade egentligen. JB: Hade du varit amatörsångare innan? Nej egentligen inte. Jo jag försökte komma med och vinna någon sån där tävling, men det var ju alltid flickor som vann, det gick inte alls. JB: Din första skivinspelning den gjorde du 1943 med Grete Hemmeshöj, Body and Soul. Var inte det en ganska avancerad låt att göra som sin debut? Jo, det lät säkert inte så bra heller. Jag har inte lyssnat på den senare, jag törs inte, nej tack. Sen gjorde jag något med Bent Fabricius-Bjerre men de skulle pressas i Tyskland så matriserna skickades dit. Jag tror det blev bombat, det var en firma som hette Imperial, så jag undrar om de någonsin kom ut.

3 JB: Skilde sig Danmark och Sverige... Det var mycket mer avancerat här, längre kommet liksom musikaliskt, stor skillnad. Danmark är ju ett litet land, där finns ju inte den bredd på det som det fanns här i Stockholm. Och ni hade ju nästan fått arbeta ostört under kriget också. Vi var lite handikappade i alla fall med tyskarna. Jag sjöng på engelska i radion men det fick man ju inte. Och så kom det en liten, liten kista för det jag sjöng på engelska, så jag fick sluta med det. JB: Vem skickade den? Ja det vet man ju inte. Och med ett litet svart kors på. Jag sjöng på engelska med Niels Foss orkester, det var en basist, på något som hette... jag undrar om det inte var Mayfair. Men det bombade tyskarna just för det att vi spelade amerikansk musik. Men det var inga människor där. De bombade det på natten. Och så tror jag att vi låg ganska lågt alltså, resten av kriget. JB: Sjöng du något på danska? Nej det var ju mest engelska melodier och amerikanska melodier. Det var inte alltid det fanns översättningar. Och så var man ju så hip den gången, allting skulle vara så amerikanskt. JB: Hur var nöjeslivet i Danmark under kriget? Kunde ni spela den musiken i alla fall även om du inte fick sjunga på engelska? Inte riktigt. Det fanns en viss censur speciellt på radion. Även ute på dansställen var vi tvungna att spela mycket dansk musik. Som jag sa just så bombade de där för att vi spelade för amerikansk musik. Det gillade dom inte. JB: Märktes det nån skillnad på publiken i Sverige och Danmark 1945? Nej inte mycket tycker jag, inte mycket, det tycker jag inte. JB: Du sjöng på Vinterpalatset. Kan du berätta lite om Lulle, hur han var... Ja han var rolig, snäll framför allt. Väldigt snäll var han tycker jag. MW: Han gjorde väl inte så mycket väsen av sig musikaliskt... Nej. Oh jag har... vi skulle träffas en dag där. "Nej jag har inte tid för det, jag måste öva på de stämmor jag ska spela på kvällen" sa han. MW: Han spelade lite då i alla fall... Ja. Men det var en bra orkesterledare. MW: Han var väl organisatoriskt duktig.

4 Ja han var det. MW: Hade dom stämpelur på Vinterpalatset när du jobbade där? Ja. Men det var ett roligt jobb. Och jag trivdes så bra i den orkestern också. Det var så snälla grabbar och duktiga var dom. Övade mycket och så där. MW: Hur repeterade du med orkestern, hur gick det till? Vi träffades på förmiddagen och gick igenom det. MW: Övade ni med hela gänget bakom? Ja. JB: Vem var det som ledde repetitionerna? När Gösta Theselius skrev arrangemangen så ledde han det naturligtvis. Och så var det Gunnar Lundén-Welden också. JB: Du sjöng väl in en del av Tersmedens låtar också. Berätta om honom. Han kommer jag nästan inte ihåg. Han fick ett litet papper av honom och så gjorde Gösta resten. Och han hade hjälp med texterna. Jag såg honom aldrig på Vinterpalatset. Jag träffade honom... Gösta och jag var hemma hos honom flera gånger. Han bekostade inspelningarna själv och betalade väldigt bra. Såtillvida var det ett trevligt jobb. MW: Hur många låtar sjöng du på en kväll? Satt du på estraden hela tiden eller... Tio kanske. Jag tror vi gick ut och kom in igen. JB: De kvinnliga vokalisterna skulle sitta där framme på estraden och vara lite scen... Det ville Thore Ehrling ju också. Jag var med honom på Bal Palais i tre månader. Det var när jag kom hem från Amerika -52. Jag trivdes inte med det. JB: Att sitta så där? Ja i det hela taget. Jag trivdes inte med orkestern heller. Det var repertoaren. Den skulle vara så jättepopulär. Thore ville att jag skulle bli en ny Staffan Broms och jag skulle sjunga på svenska men det gick ju inte alls. Jag försökte men det var gräsligt. Jag sjöng in med Britt-Inger Dreilick Be My Lifes Companion, lite på svenska också. Den spelade dom förresten på radion för några månader sedan. Och så gjorde jag några skivor också med Miff Görling på svenska. En som hette Vilse bl a. Det var en amerikansk låt som hade fått svensk text. Och så gjorde jag en som hette Mången Gång som Felix Stale??? hade skrivit tror jag.

5 JB: Jaha, det var på 50-talet då? Ja just. Och det var också på svenska som inte var svensk alltså. Jag vet Arthur Österwall skrev i Aftonbladet: "Synd på så rara ärter" skrev han. JB: Vad säger du om Thore Ehrling respektive Lulle Ellbojs sätt att leda orkestrarna? Jag trivdes ju bäst med Lulle, naturligtvis. Jag tycker orkestern var bättre, friskare på något vis. Lite mera entusiasm och... det var så... JB: Var det några musiker du fick särskilt bra kontakt med? Ja det var väl Gösta, Roffe Larsson, Gunnar Lundén-Welden, Lasse Schöning. Roffe Ericson naturligtvis också. MW: Ni var till Köpenhamn på turné va. Hur var det att komma till hemmaplan med svensk orkester Jo det var bra och roligt. Jag var riktigt stolt över den orkestern. Vi var på KB-hallen. Det var roligt. Vi gjorde några skivinspelningar också i Köpenhamn, på Tono. Där sjöng jag Nancy with the laughin' face och There I've said it again. MW: Efter säsongen på Vinterpalatset återvände du till Danmark då? Nej, då stack jag till Paris. MW: Men du måste ha passerat... den 17 juni med Kai Evans (uppgift i diskografin, MW). Ja för jag kommer ihåg jag fyllde år när jag var på resa. Alltså måste jag ha varit där i september -46. MW: Hur kom det sig att du gav dig iväg till Paris? Ja det var dumt egentligen. Jag tänkte att jag måste ut. Min hustru stannade hemma i Köpenhamn. Det var precis samma sak nästan som här. Jag var på Champs Ellysés en kväll. Och vid Lido, nattklubben stod det en hel samling människor med samma kavajer på och rosetter. Jag tänkte det måste vara musiker. Så jag gick fram till dom och frågade om de hade lust att lyssna på mej. Så jag träffade dom nästa dag och så fick jag jobb samma kväll. Jag hade två kostymer med, den ena fick jag sälja så att jag klarade mig de 4-5 dagar innan jag hade acklimatiserat mig lite och tittat runt i Paris. Jag kunde ingen franska. Jag sjöng på engelska på Lido och så var jag tvungen att lära mig lite franska också. Men det blev ungefär som min svenska. Det är ett svårt språk.

6 Jag var där ett år nästan på Lido och på Sporting Club i Monte Carlo också och sjöng. Men där spelade jag bort alla mina pengar på casinot och kunde inte betala hotellräkningen. Så kom polisen och sa att jag fick ge mig iväg. Så jag liftade till Marseille från Monte Carlo och köpte en perrongbiljett och hoppade på tåget till Paris och gömde mig på toaletten. Men det värsta var att när tåget stannade tänkte jag att det måste vara Paris det här. Men det var det inte, det var söder om Paris. Så jag åkte dit och polisen kom naturligtvis och hämtade mig i Paris. Men då ville jag hem igen till Danmark, jag tyckte att jag hade fått nog av det där. Så jag satt där hos polisen i tre dygn. Och jag tänkte att jag ska inte säga något om Lido för jag vill inte tillbaka till Lido och jobba, jag vill hem. Och så kom dom med en stor hink med soppa i när jag satt där hos polisen. Och det kostade nånting på 40 eller 50 öre så fick man en skål soppa. Men jag hade ju inga pengar. Så dom tog sin jäkla soppa och hinken igen och gick. Så där satt jag tre dygn utan mat och tänkte det går inte det här jag måste få hjälp. Så jag sa att dom kunde ringa till Lido. Så kom dom och försökte lösa ut mig. Då fick dom betala tågbiljetten, alltså dubbla, det får man göra i Frankrike. Och så för skam skull var jag tvungen att börja på Lido igen. Så jag jobbade väl ett halvårs tid där. Och så reste jag hem till Danmark. Och så kom jag med Peter Rasmussen i Scala-salongen hette det. National Scala. JB: Hade du dessförinnan spelat in en skiva i Paris också? Ja just det. Men nån som hette Barkley eller något sånt. Han existerar än för jag såg en bild av honom i Hänt i Veckan, som hade ett grammofonbolag. Och då spelade jag in bland annat Gypsy på det skivmärke som hette Blue Star. Det var med orkestern från Lido, den stora franska orkestern. Ledaren hette Tony Proto?? han spelade altsax. JB: När började du att kalla dig Chris Dane? Jo det var så i Paris... Jag heter Helge Guldbøg. Men h-et t ex i Helge det är stumt på franska och det sista e-et också är stumt, "elg". Så det gick ju inte alls. Mannen som hade... sa vi måste ha ett artistnamn. "Vad heter kungen av Danmark"? "Han heter Christian". "OK vi kallar dig Christian, nej Chris, Chris. Och du är dansk. Chris Dane". OK så blev det. MW: Heter du Chris Dane nu, har du legaliserat namnet? Nej. Jag kunde inte göra det i Danmark för det var en familj som hette Dane och dom ville inte tillåta det. MW: Så i ditt pass står det Helge Guldbøg? Ja, fast artistnamn: Chris Dane. Så när jag kom tillbaka till Sverige, jag tror det var -48, med Simon (Brehm, MW:s anm) på Salle de Paris så var det som Chris Dane. Men dom fick stänga Salle de Paris. De spelade så mycket jazzmusik så det kom mindre och mindre folk. Och Simon... antingen skulle det vara Lillbabs eller också skulle det vara jazzmusik. Det fanns inte något in between liksom.

7 JB: Vad sjöng du för låtar då med det bandet? Ja det är stadigt standardlåtar. JB: Spelade dom jazzsolon på dom låtarna också? Ja helst. JB: Märkte du själv det att publiken liksom tappade intresset... Ja, det gjorde vi allihopa. MW: Var du med på scenen hela tiden... Jag tror jag gick ut emellan. JB: Hur var Simon då som kapellmästare, hade du bra kontakt med honom? Ja åhja, mycket bra. JB: La han sig i vad du skulle sjunga? Nej, jag föreslog låtar och han föreslog låtar. Det var lätt att jobba med Simon egentligen, det tycker jag. Fina gamla låtar som Mamselle, Time after time och såna, det tyckte han var bra. JB: I'm in the mood for love sjöng du in och Speak low, Begin the beguine... Ja just det, Speak low, det är ju en fin låt. Så den har jag sjungit in. MW: Har du inga plattor alls med dig själv? Nej jag har aldrig haft någon grammofon så där för en tjugofem år sedan. Som sagt jag tycker inte om att höra mig själv, jag tycker det är hemskt. JB: Vilka lyssnar du på nu då när du har skaffat grammofon? Jag har inte skaffat några skivor än. JB: Vad gillar du Sinatra t ex? Jo han är duktig, mycket duktig. Men han har god hjälp också, det måste man säga, arrangörer, orkestrar, det finns ju resurser. Men visst är han duktig, det kan inte hjälpas. JB: Finns det inte nån av de här inspelningarna som du är med på som du är relativt nöjd med? Nej.

8 MW: Hur länge var du i Sverige den här perioden när du kom -48 eller när det var... Jo efter Simon, när vi fick stängt Salle de Paris, så började jag med Carl-Henrik (Norin, MW:s anm.) på Nalen. Och där var jag till januari eller februari, så åkte jag till Amerika. Det måste ha varit Jag kom hem -52 och jag var där i två år nästan. MW: Bestämde du dig för Amerika lika plötsligt som för Paris? Nej jag var där som emmigrant så jag fick jobba om jag kunde få något jobb. Jag var inte där som turist. Men då var det tufft alltså. Först åkte jag till New York och så därifrån ut till Los Angeles och försökte. Men det var väldigt svårt där, oj vad svårt det var. Jag hade en massa jobb innan jag i det hela taget... Så vann jag en amatörtävling på TV. Och det satte igång det lite grann men då hade jag gått ett halvår och hade det väldigt svårt. Jag minns jag gjorde en provfilm på Fox och jag hittade föresten det brev här i veckan att de ville ha flera upplysningar. Bland annat ville de ha bevis för att jag var bosatt i Amerika och hade emigrantvisum. Så de hade skickat ett formulär som jag skulle skriva under och returnera till Fox. Då sjöng jag på franska märkligt nog. I en Danny Kaye film som hette På Rivieran. Där sjunger jag, men jag är inte med på bild, men jag sjunger på franska. Och så gjorde jag en testfilm där på Fox. Men det var heller inte så bra, jag är ju inte nån vidare stor personality, det kan man inte säga. Det är väldigt svårt att få göra en testfilm därute, det är väldigt få som får göra det. Så såg vi den där filmen och det lät väldigt bra måste jag säga, det jag sjöng. Men intervjun och så, det var inte så speciellt bra. Så han sa det den där talangscouten från Fox: "You sing a hell of a song Chris, but you are not rigth for pictures". Det var ett betyg så gott som något. JB: Du berättade innan att du gjorde lite film i Sverige också? Ja det var väl också någon bakgrundsmusik. Vi syntes inte i bild. Jag kommer inte ihåg vilken film det var men Kai Gullmar skrev melodi och Charlie Norman. Och melodin hette något med Little Girl eller något sånt, det var skrivet på engelska. Den enda jag kommer ihåg som var med i filmen är Margarete Wiby. Men henne såg jag aldrig för vi spelade in det för sig, som en grammofonplatta. Det skulle läggas in i filmen efteråt. Det var när jag var här första gången. Jag kommer ihåg att Freddy Albeck var jättesur på mig för det var meningen att han skulle ha gjort det. Men så ville Charlie Norman hellre ha mej med. Så fick jag en ovän till där. Först Carl Holmberg och så Freddy Albeck. JB: Samarbetade du med Charlie Norman... Nej men vi var väldigt goda vänner. Men jag sjöng inte med honom. Men då han spelade på Berns var jag inne där ibland som gästsolist. Det var den gången Roffe Berg var med på gitarr. Och en göteborgskille på trummor, det var jättebra att sjunga med dom. Det var ganska nyligen. Det var Putte Wickman som skaffade mig det jobbet. MW: Du är fortfarande aktiv...

9 Ja just det. Jag sjunger fortfarande med Sven Sjöholm. Det var meningen att vi skulle vara där ett par gånger. Men det är nionde säsongen vi har börjat nu på Hotell Scandinavia lördagar. vi har haft tisdagarna också men vi fick för lite folk till slut på tisdagarna så nu är det bara lördagarna. Det är åtta man. JB: Hur gick det sen i USA? Du vann en amatörtävling... Ja så kom jag att jobba med den orkestern som var på den TV-showen, Freddy Martin. Så kom jag att jobba med honom. Och så kom jag med Frankie Carles orkester. Och så träffade jag en riktig lisella???, italienare naturligtvis, som ville ta hand om mej och tog mej till Pensylvania. Och så försökte han få in mej i New York och hade tentaklerna ute överallt. Det var han som hittade Theresa Brewer om ni någonsin har hört henne. Han hade varit bodyguard för Sinatra när Sinatra bröt sig ut från Dorsey. Då ville han ha Ritsi?? med italienare som han var som bodyguard. Och Ritsi?? luskade naturligtvis runt i det där och tänkte att det ska jag göra själv det här, hitta någon. Så började han med att hitta Theresa Brewer. Och så försökte han med mej att lansera mej också. Jag gjorde nån TV-show i New York och i Philadelphia var jag en vecka, varje lördag var jag nere i Philadelphia och gjorde TV-show med bland andra Rosemary Clooney och hennes syster Betty Clooney. Då var jag gift för andra gången med en svenska. Så blev hon dålig och sjuk och hon ville åka hem och så ville hon att jag skulle komma hem också. Då hade det börjat rulla litegrann faktiskt riktigt bra. Men så tänkte jag att jag måste resa hem också. Så då kom jag hem här -52 med Ehrling. MW: Sen dess har du bott i Sverige eller... Ja det kan man säga. Jag älskar Sverige. MW: Är det Göteborg du bor i egentligen? Nej jag är mantalsskriven på Brantingsgatan, jag bor här i Stockholm. Men jag kommer inte hem varje vecka men var fjortonde dag är jag hemma för räkningar. Det är alltid något tjusigt som ligger och väntar på en. JB: Gjorde du några inspelningar i USA? Jag gjorde med Freddy Martins orkester på... var det Decca?? Det var vid en inspelning och jag sjöng en låt. Det var inte speciellt bra, det var bra orkester men... JB: Var det någon annan inspelningsteknik i USA... Ja på Fox var det ju det där med hörlurar. Vilken orkester. Det var två bröder Lionel och Alfred Newman som hade alla inspelningar för Fox och det var en jätteorkester. 60 man eller något sånt, sex basar. Och så rullade filmen och då skulle man börja sjunga. Då fick jag hörlurar på. Han slog in mej, jag stod som i ett bås, men jag kunde se dom med hörlurar på. Det var första gången jag hade hörlurar på, jag tycker inte om det. På filmremsan var det ett omklädningsrum

10 med Carmen Miranda och Danny Kaye han skulle göra något roligt där. Och så skulle jag sjunga på franska där som bakgrundsmusik. JB: Den här skivinspelningen du gjorde i Hollywood... Den var direkt alltså - stod direkt och sjöng i miken med orkestern bakom. Inga pålägg. Jag vet inte om det spelades in på band eller vax. Det måste varit gjort på band. De svenska inspelningarna gjordes på vax, som skulle vara varma oh... Det hände ofta att vax gick sönder. (slut på bandet sid 1) 1952 återvände jag till Sverige och då var det några radiosändningar med Simon. Då började jag på hösten med Thore Ehrling. MW: Jag såg dej i början av 50-talet i Norrtälje på någon Barnens Dag eller idrottsmässa... Jag kommer bara ihåg dej och den taffliga presentationen som bestods dej. Han kunde inte uttala Chris Dane. Nej just det! Det kommer jag ihåg... Jag tror det var en brottarfest eller något sådant. Det var helt fantastiskt. MW: Det kom fram en liten man och sa: "Och nu sjunger Kris Daane". Publiken reagerade och skrek: "Vem sjunger?" "Kris Daane, vet jag". Det var otroligt, det glömmer jag aldrig. MW: Jag kommer inte ihåg vilka du sjöng med. Jag var nog där ensam med en pianist. Jag tror att det var, vad heter han, Fager... JB: Claes-Göran Fagerstedt? Det var ju en renodlad jazzpianist. Ja det var det. Han var med. Jag sjöng lite schlagers på engelska. MW: Så du var ute som ensamartist då och turnerade. Jaa. Och så sa Lulle: "Du ska ha en trio med dig. allra bäst var det om du hade en orkester". Och så började jag jobba lite med Hans-Roland Orgenius. Och så gjorde vi en orkester, fem man. Turnerade då i Folkparkerna och på vintern i Folkets Hus. MW: Sa Lulle det sa du? Träffade du honom då också på den tiden alltså? Ja han sa: "Du ska ha en orkester, det är mycket lättare att jobba för dig med en orkester bakom", sa han. MW: Umgicks du med honom privat eller...

11 Nej, nej, vi bara talade ihop. MW: Vad gjorde Lulle på den tiden, han hade inget eget band då va? Nej. Jag tror han hade någon firma, något slags instrument, jag vet inte vad det var. MW: Ja han sålde nånting till sjukhus eller något sånt där. Och sen åkte han ut och spelade i folkparkerna i helgerna. Ja. Jag kom aldrig underfund med vad det var han sålde eller höll på med. MW: Nej det är ingen som riktigt vet. JB: Du började sjunga med Thore ja. Och här står att du spelade in skivor med Simons stora orkester -52. Ja just det. Det var hopplock. JB: Var det ungefär i den vevan du sjöng med Thore. Du började på hösten med Thore sa du. Ja jag tror vi hade gjort det då. B: Men du gjorde inspelningar med Thore också vet jag. Ja just det. På svenska. JB: Jag har för mig att på den tiden då spelade Thore på skivmärket Cupol. Och ofta gjorde dom inspelningar både på engelska och svenska. Samma låtar alltså, gavs ut i två versioner. Kommer du ihåg det. Jag har nåt papper därinne som jag kan hämta, vilka låtar det är. Jag kan hämta det. MW: Ångar du att du åkte från Amerika eller tyckte du att det var lika skönt att komma hem? Det var ganska skönt att komma hem. Det var rätt jobbigt och hetsigt. MW: Du verkar så försynt så man har svårt att förstå att du bara kunde braka iväg först till Paris och sen slå dig fram på det där viset i Amerika. Du måste ha varit ganska tuff egentligen. Jamen, när man är hungrig. Då kan man nästan hitta på vad som helst. JB: Om vi ska gå tillbaks till Thore Ehrling så sjöng du in Some enchanted evening och En förtrollad afton. Ja just det, det kommer jag ihåg nu.

12 JB: Och så sjöng du in Singing in the rain och med Britt-Inger sjöng du Följ mej på vägen genom livet. Ja just det, Be my lifes companion. JB: Jaja och Never more. Det blev en del. Och det var -52, -53, den perioden. Och -53 då finns dom här inspelningarna Body and Soul med Hans-Roland Orgenius. Det var din debutlåt egentligen. Jaa, man kanske skulle ha slutat där. JB: Har du några favoritlåtar som du gärna sjunger fortfarande. Det finns många fina låtar. Men det är svårt i det här sammanhanget som nu t ex med Sven Sjöholms orkester. Det är äldre människor som kommer och dansar, 50-årsåldern. Och det går inte att köra riktigt fina låtar. Det ska helst vara Hello Dolly och Cabaret. JB: Föredrar du att sjunga långsamma ballader? Nej inte numera. Nu får det gärna vara lite up-tempo. JB: Du har ofta sjungit med rena jazzmusiker. Skiljer det sig att sjunga med sådana och med mera straight-musiker. Jag tycker att det viktigaste är balansen alltså mellan sång och band. Man känner... jag tycker om att sjunga med jazzmusiker. De är oftast mycket kunniga, jag tycker om när det svänger lite, det tycker jag är skönt. JB: Är det nån musiker som du kan nämna där samarbetet har fungerat väldigt bra, förutom Lulle som du nämnde. Dompan t ex. Putte Wickman. Vi var ju på Tyrol en månads tid för några år sedan. Det var en fem-sex man. Det är 20 år sedan. Jag tror han hade upplöst sitt storband då. Han hade en polsk pianist med sig som var duktig bl a. MW: Du har sjungit hela tiden. Har du kunnat livnära dig på din sång? Ja som sagt. Men hade jag varit jazzsångare hade jag aldrig kunnat göra det. Men allt det skit jag sjunger det finns det en marknad för. MW: Du har inte prövat några andra professioner. Och från och med idag är du ju folkpensionär! Jag träffade Helge Jacobsen, en dansk gitarrist som spelar med Börje..??? Jag träffade honom i Danmark för ett år sedan. Det första han sa till mej var: "Du färgar håret va? "Neej jag gör inte det". Det ville han inte alls tro. Alla människor säger det.

13 JB: Vad var Hans-Roland Orgenius för kille egentligen. Hur kom du i kontakt med honom? Jag tror det var genom Hasse Bjerkeling på Programbolaget som jag turnerade genom på vintern. Det är en bra pianist. Känner du till honom? JB: Nä faktiskt inte mycket. Jag känner igen namnet. Ja en blind pianist. Han spelade ganska bra. Snäll pojke. Vi samarbetade 3-4 år. JB: Du kom med Harry Arnolds radioband också. Det var underbart. Harry var ju underbar. Det var en fin orkester, ojojoj när den var som bästa alltså. Det var i slutet av 50-talet. Monica var med också. MW: Gjorde ni inspelningar också? En massa. Det var Olle Helander som... vi gjorde på musikaliska akademin. JB: Men den mesta gick väl som radioprogram? Ja just det. Men vi gjorde en skiva till Amerika som vi aldrig tog hem till Sverige för det var ingen idé. Med stråkar. Nej det var inte med Harry, det var Gunnar Lundén-Welden som skrev de arrangemangen. Men kanske det var någon skiva med Harry. Jag har så dålig reda på det där i och med det att jag inte samlar själv. JB: Turnerade du något med Harry Arnold? Ja vi var i Köpenhamn och jag tror vi var i Luleå hos Lasse Lystedt. Då var Quincy med också, Quincy Jones. Ja det var en underbar orkester, oh. JB: Vem skrev arrangemangen för dina låtar var det Harry själv. Nej jag tror... ja Harry skrev en hel del, det gjorde han faktiskt. Och Gösta skrev väl också. Det var en upplevelse att jobba med dom. JB: Ni gjorde radiokonserter inför publik. Var det extra stimulerande eller föredrog du... Nej jag kunde gott vara utan dom men... Jag tycker man koncentrerar sig bättre när man inte har några människor framför sig. Men det är många artister som vill ha publik. JB: Spelade du med Dompans band nånting? Ja vi var på Berns en månad eller två. Det var Egil och Bosse Broberg och Georg Riedel, Bengt Hallberg, nej Janne Johansson var det. Det är väl också en 20 år sedan. Det var roligt. Och så var det en flicka som hette Gerd Söderberg tror jag som sjöng. Det var dansmusik. Och Lill Lindfors hade show då.

14 JB: Hur är det att sjunga framför en dansande publik jämfört med en sittande publik? Det tycker jag är underbart. Det blir lite mer avspänd stämning då för min del i alla fall. JB: Har du några skräckupplevelser från någon svensk folkpark? Nej egentligen inte. Lite tomma chokladkartonger har dom väl slängt i huvudet på mej, men annars har det inte varit så farligt. Mikrofonanläggningarna var ju inte så roliga. Men det är så länge sedan. Det har blivit mycket bättre idag. Nu satsar dom ju på sin egen anläggning. Jag lånade en sån där fyrkantig låda av Simon. När man delade på den så var det två högtalare så satte man upp dom på väggen så var det bra. Det är inte som nu när det är utrustning för flera... det är ju inte klokt. De har någon svensktoppsorkester nere på Scandinavia ibland på tisdagarna, små orkestrar. Men de har en hel busslast, någonting fruktansvärt. Och ljus som... helt otroligt. JB: När du sjöng med Lulle var hade ni för anläggning då? Kommer du ihåg det? Nej, men där fungerade det. JB: Du dränktes inte av orkestern? Jo det kanske var lika bra det. MW: Var det med ljuseffekter och sånt där också? Nej men det var kille som skötte spotlighten och så strålkastarna. Det var snyggt och fint. MW: Vad har hänt under senare år? Vi är framme vid 60-talet nu... Jag har haft lite jobb på båtarna till Fredrikshavn. Jag har bott mycket i Göteborg. JB: Har du sjungit med Malte Johnson? Jag har sjungit med honom -52 eller -53 på hans jubileumsfest, jag vet inte när det var på Liseberg, men jag har aldrig varit engagerad av honom. Sen lite ströjobb då tills vi började med det här för 8-9 år sedan, med Sven Sjöholm. JB: Kommer ni att göra någon skivinspelning? Nej. Gnestakalle var nere och vi skulle göra några grammofonskivor. Men jag vill inte vara med på dom i så fall om det blir något av. Men nu blev det nog inget av för den tekniker som vi skulle spela in det hos, uppe på västkusten nånstans, han dog. Så Gnestakalle köpte all hans apparatur och flyttade till Gnesta tror jag. Det blev i alla fall aldrig av de där inspelningarna. MW: Men du ville inte vara med?

15 Nej. MW: Du är så självkritisk... Nej det är jag inte alls. Men nu har jag inte gjort skivor på tjugo år. Sven Sjöholm ska väl inte höra det här? JB, MW: Nej, nej. Ja jag vill inte sluta med en halvdan orkester i alla fall. Det vill jag inte. Det är inte bra. Så det vill jag absolut inte vara med på. MW: Nej det ska vara en riktig orkester då kan du... Ja just det. JB: Här i vår sammanställning av dina skivor finns bara dom som har jazzanknytning. Sen gjorde du väl med stråkar och sånt där som... Väldigt lite jazzanknytning kan jag säga. MW: Ja men här är du omgiven av jazzmusiker nästan överallt. JB: Ja det är väl därför dom finns listade i såna här diskografier. Simon Brehms stora orkester med Lars Gullin, det räknas nästan som jazzskivor även om... Även om jag är med. JB: Du gjorde en inspelning med Sten Carlbergs kvartett, för Musica -52. Thore Swanerud var med då också ser jag. Var det en tillfällig inspelning eller jobbade du med honom? Nej men jag tror att han var med på någon inspelning. Jag träffade Thore Swanerud för ett par tre år sedan. Underbar, en riktig musiker, speleman. JB: Har vi täckt in din verksamhet nu? Jag måste ha varit väldigt produktiv. MW: Ja du har ju sjungit i 40 år drygt och håller fortfarande på. Men jag har inte glasögon på när jag sjunger. Jag vill inte att folk ska tro att jag är gammal. MW: Jag ser den här bilden från Paris där du har Helan och Halvan med. Har du någon episod kring dom. Var det lite av en flop sa du? Förstod inte publiken...

16 Jätteflop. Ändå var där mycket amerikanare efter kriget. Ändå blev det en flop. Amerikanarna dom ville se flickor med bara bröst som hoppade och dansade. De skiter i Helan och Halvan. MW: Hur länge var dom där då? Två månader. JB: När du sjöng på Lido fick du lära dig fler och fler låtar på franska då? Jag var tvungen att göra det. Fast där hände något väldigt konstigt att Coca Cola hade en stor show varje onsdag som spelades in i Paris men gick ut över Radio Luxemburg. Och det var den orkestern plus en massa stråkar, nästan en hel symfoniorkester. Och vi spelade in där och jag sjöng In the prison of love, Prison of love och så skulle jag sjunga en låt på franska. Och det gick bra de två första veckorna. Men till slut hade de fått så mycket brev om att jag sjöng för dålig franska så jag fick lägga av. MW: Dom tyckte inte att det var pikant då med... Nej inte riktigt. JB: Inte som Delta Rhythm Boys då... Nej just det. Det var samma sak som hände här. Folke Erbo han ville inte spela min grammofonskiva som jag sjöng på svenska. Så Olle Helander han var jättesur över det. Så han var in till Folke Erbo och sa: "varför spelar du inte..." "Nejnej, den brytningen där". "Jamen herregud" sa Olle, "Delta Rhythm Boys dom har ju också brytning": "Jamen det är en komisk brytning". Skitprat alltså, kvalificerat. Då sa Olle: "OK han har gjort några danska tango med Fabricius Bjerre orkester på Metronome som ligger oppe hos er. Då kan du väl spela de danska tango med honom för där har han ingen brytning". Jag gjorde en hel del inspelningar det kommer jag ihåg, i Danmark, danska tango och gamla evergreens i Danmark alltså. Det var på 60-talet, EP-skivor. JB: Du har alltså gästspelat i Danmark. Inte numera. Det var på 50- och 60-talet. Men det var mest grammofoninspelningar, radioinspelningar. MW: Har du några kontakter med Danmark nu? Min mamma dog för en 4-5 år sedan och jag är enda barnet. Och pappa är borta också. Så jag har ingen kontakt med någon. Ni kan ju behålla det här om ni vill och så kan ni skicka det till mej (bilder och urklipp). Jag har ju ohyggligt mycket mer men jag visste inte vad jag skulle plocka ut. Men det täcker väl en hel del. Javisst det var en skiva vi gjorde här. Om du tar den från Nalen där och läs.

17 JB (läser): Grammiskvart med skivor från Metronome. Idel Nalenkanslingar? står det det? Börjas med Chris Dane som häromåret. Sjöng fyra och en halv med Carl-Henrik. Innan USA-färden. Där han inte nådde världsrykte. Det kom det också! Men först sen. Han kom tillbaka till old Sweden. Vi lirar Love you didn' t do right by me. Irving Berlin som komponerat melodin har nämnt denna inspelning av Chris som bäst av alla fyra i USA-handeln. Räcker alltså. Sådana ess som Peggy Lee, Rosemary Clooney. Topsys annons. Jag sjöng fyra månader där med Carl-Henrik. Det är en bild där från konserthuset tror jag det var. Nu går min parkeringstid ut. MW: Irving Berlin han nämnde din... hade han gjort det? Det märkliga var han hade ett jubileum när han ville ha mej över till sitt jubileum. Men Programbolaget ville inte släppa mej. De bråkade med Metronome alltså. Metronome ville naturligtvis ha mej över där. Men de ville inte släppa mej, de skulle ha så mycket pengar för det så de släppte mej inte. Annars hade jag varit däröver just för den där, det var förargligt. De hade någon annan spelning inbokad med mej. Det var för jäkligt alltså. Det hade varit roligt. Just för det att man hade en returbiljett också. Jag träffade Roffe däröver en kväll i New York. "Om jag kunde" sa han "om jag kunde skulle jag ta mig fan simma hem". Det var -50, -51. JB: Då ska vi tänka på din parkering så då stänger jag av här. Tack så mycket Chris. (slut på bandet).