NUMMER TRE vision och tradition

Transkript

1 NUMMER TRE 2000 vision och tradition

2 I K O N E R i n n e h å l l Ledare Library management anno AV LIS BYBERG Vem tar makten över framtidens minne? Tankar om bibliotekarieyrket AV BJÖRN TELL Censurhistoria AV LILLEMOR WIDGREN Lär dig skilja agnarna från vetandet! AV THOMAS JENTZSCH Medeltidens spegel AV EVA NYLANDER Folkebibliotekene dinosaurer eller motorer i informasjonssamfunnet? AV ANDREAS VÅRHEIM Boken är inte bara historia AV PER RYDÉN På spaning efter läsarens väsen AV BARBRO THOMAS Lyrik ä allt en dj-la dynga AV KRISTER GUSTAVSSON Framtidsfilerna Mitt i en jazztid AV SVEN NILSSON Nästa nummer skickas den 11 september. Manusstopp 18 augusti. Det kostar 220 kronor inkl moms (175 kronor exkl) att prenumerera på sex nummer av Ikoner för år Abonnemanget kan tecknas hos BTJ Info & Media Informationscenter Lund, telefon , fax , eller e-post btjicpren@btj.se. Välkommen! För att hitta Ikoner på nätet är adressen Innehållsförteckning finns fortlöpande till samtliga utgivna nummer. Kompletta häften läggs ut med några nummers fördröjning och är märkta Pdf-format. Från BTJ:s hemsida ( hittar ni till Ikoner via Aktuellt och sedan Publikationer. Välkomna! 2 3/2000 Årgång 3 I K O N E R - v i s i o n o c h t r a d i t i o n Oberoende publikation utgiven av BTJ Redaktör: Jan-Eric Malmquist jan-eric.malmquist@btj.se Redaktionskommitté: Inger Eide-Jensen Tomas Lidman Sven Nilsson Birgitta Olander Ansvarig utgivare: Joel Sommerfeldt Grafisk form: Magnus Nilsson, Identitet Postadress: Lund Besöksadress: Traktorvägen 11, Lund Telefon: Fax: Teknisk produktion: BTJ Tryck AB, Lund ISSN

3 Ser man ingenting när man ser bort mot det förgångna har man svårt att inse nuet och förutse framtiden. Det är detsamma som att säga, att känner man inte förtiden förstår man inte samtiden och kan inte färga framtiden. Eller: kan man inte sin historia begriper man inte sin nutid och anar än mindre sin framtid. Att sakna förmågan att se bakåt fördunklar sikten framåt, att inte se sig om kan leda till att man ingenting alls får se. Bibliotek liksom arkiv och museer har två ansikten, sägs det ibland. Ett är vänt mot historien, ett andra mot framtiden. I sina memoarer skev Britt Mogård: Allteftersom åren gått har jag blivit mer och mer medveten om att det inte bara är nuet och framtiden som har betydelse utan också perspektivet bakåt. André Malraux: Den som vill skåda in i framtiden måste avläsa det förflutna och Göran Persson: Vi förstår inte dagens händelser om vi inte tittar bakåt. Det var Henrik Tikkanen som sade: Den som inte kan se bakåt och framåt får se upp! medan George Orwell uttryckte det: Den som har kontroll över det förflutna kontrollerar framtiden. Den som har kontroll över samtiden kontrollerar det förflutna. Det här är ett och samma tema som med olika variationer tycks vilja varna för historielöshet. Därför att en töcknig gårdag kan göra dagen otydlig och morgondagen osynlig. Strindberg tyckte nog detsamma om än med en egen formulering i En dåres försvarstal: Gårdagens dunkelhet blir morgondagens dumhet, alltmedan Bernard Shaw hade sin alldeles bestämda mening med meningen: We learn from history that we learn nothing from history. Det är mycket många inte har lärt av historien historien igenom. Är bakgrund och sammanhang någonting som vi numera ingenting behöver ha av, eller sätta in oss i? Därför att vi inte vill, gitter eller tror oss om att inte hinna med. Den utveckling utvecklingen tagit har gett oss helt andra förutsättningar att leva och verka, söka och finna, läsa och lära än vad vi bara för någon tid sedan hade möjlighet att ana oss till. Men sådant har alla tidigare tider också stått inför. Där entusiasmen varit stor och där entusiasterna svarat för de misstag som småningom lett allting rätt. TV, video, kopiatorer, faxar, mobiler, domäner och sajter fyller just vår tillvaro med sådana väsentligheter som gör oss både upptagna och självupptagna. Ibland beter vi oss som om vi trodde att den reala IT-eran är och blir slutpunkten. Vi bygger våra plattformar på Internets grund och förlitar oss på webbsamfundet som det bestående. Det gör vi rätt i för detta har gett oss fräs och frihet om än vi kanske inte är ända där, som det stod nånstans härförleden: Rätt använt kan Internet rent av komma att bli lösningen på världsproblemen. Men liten skärv är också ett bidrag. Lika litet, f.ö., som humankapitalet, den cerebrala intelligensen och det mänskliga intellektet i ögonblicket är ersättningsbara. Om än möjligen en tidsfråga, så ändå. Liksom det fortfarande finns utrymme för skådespelarens sätt att gestalta verkligheten och konstnärens rätt att omgestalta den. För där är vi givetvis inte vid vägs och världs ände. Informationssamhället kommer att avlösas av andra samhällsformer med annan kultur och kanske politik, med andra tekniker, teknologier och teknokratier. Där vi då står likna häpna och frågande som tidigare generationer gjorde inför hjulet, ångmaskinen, elektriciteten. Vi måste göra våra bedömningar utifrån vår egen situation. Det är emellertid roande att fundera kring vilka beslut man tänkte sig fatta och prognoser man lade innan man hade en aning om vad som skulle komma. Det är inte så förfärande längesen som det var oförutsägbart det som sedan blev Nätet av en sinkadus i ett militärt datalabb. Hur såg planeringssituationen ut dessförinnan, hur löd framtidstron, hur formulerades strategierna, vilka var visionerna och hur visionära var visionärerna, hur innovativa var innovatörerna? För planeringssammanträdena och strategimötena var lika många igår som de på många håll är för många idag. Det vet jag för jag var med och inte talades det som det sedan blev. Och hur skulle man bara!? I det kunskapshus jag just sitter finns ett anslående glaskonstverk som från golvets runsten beskriver skriftens förlopp genom att ringla iväg upp till översta våningsplanet. Det är talande och tilltalande. Men slutar med en CD-skiva som om skriftkulturen skulle upphöra där. Det tror vi inte alls, det är taket som är i vägen. Vid behov spränger vi huset som en smällkaramell för att inte bara följa utan också leda utvecklingen ut i det okända, bort mot framtiden och in i evigheten. För finns det annat att göra än att hänga med? Och tro sig veta vad som kan komma att hända därför att man tagit reda på vad som har hänt. Livet är möjligen inte kul alltid, men går gör det. Att sammanträda är ett sätt att glida med, ett annat att fröjda sig åt den allt ihärdigare sommaren. Gör det, både ock! Jan-Eric Malmquist FOTO: EVA INGVARSSON 3

4 Library management anno 1800 eller Hvordan etablere 40 leseselskaper Lis Byberg År 1798 fikk Norges sydligste stift en ny biskop. Han het Peder Hansen og skulle vise seg å bli den kanskje mest innflytelsesrike person i tidlig norsk bibliotekhistorie. Biskopen ble i Norge frem til I løpet av disse femseks årene klarte han, hva som i ettertid kan virke nesten uforståelig, han etablerte cirka 40 "Selskap for Oplysnings og gode Sæders Udbredelse" på landsbygden i Kristiansands stift. Dette var i realiteten leseselskaper for de lokale bøndene. Målgruppen var uvanlig. Leseselskap var en populære foreteelse på slutten av 1700-tallet, men som regel var det borgerskapet som var medlemmer og selskapene fantes i byene. Biskop Hansens leseselskaper ble opprettet på landsbygden. De var i prinsippet åpne for alle, mot en liten avgift. Målgruppen hans var bøndene, og det var også de som var medlemmer. Antallet leseselskaper han opprettet er i seg selv både imponerende og uvanlig. Ingen andre steder i Norge, og heller ikke i Sverige eller Danmark, kjenner vi til etablering av leseselskaper i et slikt omfang som vi finner i Kristiansands stift på denne tiden. Man spør seg derfor, hvordan klarte biskop Peder Hansen dette? Hvilke virkemidler brukte han? Personen Peder Hansen var selve forutsetningen for at det skulle lykkes Peder Hansens bakgrunnen var ikke den vanligste for en biskop. Han var sønn av en skomakermester i København. Hans mor var amme for den senere kong Christian den 7. Hansen ble derfor kalt for Christians pattebror, men var i virkeligheten fire-fem år eldre enn prinsen. Peders karrierevei ble den tradisjonelle for begavede unge menn som ikke hadde mye penger. Han studerte til prest. Med støtte blant annet fra Christian dro han videre til Tyskland og studerte hos de toneangivende tyske teologene på denne tiden, Semler og Nösselt. Semler var den sentrale representanten for opplysningstidens historiekritiske behandling av bibeltekster. Hansen ble selv en overbevist opplysningsteolog. Kombinasjonen av sosial bakgrunn og teologisk syn må ha medvirket til hans sterke engasjement for saken. Han trodde på opplysningens makt til å forbedre menneskene. Kunnskapen gjør menneskene "sædelig, flittig, og lykkelig, for sig selv og andre", sier han. Det er ikke nok med de kristne lærebøkene, påpeker han. For i disse "findes ingen Vaaben mod Overtroe og Fordomme, i det mindste ere de ikke anførte saa beskuelige af Naturens Virkninger; de ere ikke hentede af Tingenes Gang eller af de daglige Erfaringer". Leseselskapene ble for ham en måte å nå målet, å gjøre menneskene opplyste og dermed lykksalige. Biskopen hadde stor arbeidskapasitet. Det ser vi av omfanget av og innholdet i de skriftlige kilden han har etterlatt seg. Han førte en omfattende korrespondanse med Det danske kanselli i København, der han beskriver virksomheten i stiftet, og også med den lokale geistligheten. Archiv for Oplysnings og Skolevæsenets Udbredelse i Christiansands Stift, som han selv utga, vitner om det samme. Han la altså ned en betydelig arbeidsmengde i Kristiansands stift. Det har tatt på kreftene, det erkjenner han selv. I brevet der han takker for utnevnelsen til biskop på Fyn og Langeland, dit han dro etter Kristiansand, kan vi lese at Hansen peker på at han nok ikke kan regne med å yte like mye der, "Jeg udbeder mig ikke at lave samme i den mig nye overdragne Virkekreds", selv om han nok gjerne vil. Biskopen var dessuten en administrativ kapasitet, både effektiv og målorientert. Han hadde også med seg nyttig erfaring fra København, hvor han hadde deltatt i utarbeidelsen av planer for byens fattigkommisjon. Denne erfaringen 4

5 kunne han utnytte i sitt arbeid med detaljerte planer for både skolevesenet i stiftet og leseselskapene. I det hele tatt ser vi at han utnyttet skriftligheten. Han skrev planer, sendte rapporter til Kanselliet, utarbeidet rapporter om utviklingen i leseselskapene som han trykket i sitt magasin Archiv for Skolevæsenets og Oplysningens Udbredelse i Christiansands Stift. På denne måten fikk han spredt tanken om leseselskapene på en effektiv måte, og kunne håpe på at det han fortalte om de allerede etablerte selskapene skulle kunne få smitteeffekt til andre prestegjeld. Hansen må også ha vært en strateg. Om ikke alle virkemidler nødvendigvis var valgt bevisst, er det god grunn til å tro at biskopen i all hovedsak gjorde klare strategiske valg for å få med seg sine kolleger i stiftet, enten det nå var sogneprestene eller de yngre kapellanene, i arbeidet med å etablere leseselskapene. Dette var viktig, for var ikke den lokale geistlighet med, hadde han ingen mulighet for å lykkes. Samtidig gjorde han andre like strategiske valg som skulle gjøre medlemskap i leseselskapene attraktivt for de mest fremtredende bøndene i bygda. Hvilke virkemidler brukte han? Biskopen sterke personlige engasjement og arbeidsinnsats betydde mye for at etableringen av leseselskapene ble vellykket. Like viktig mener jeg at hans valg av virkemidler var. Det vil derfor være interessant å se nærmere på disse. Embetsverket For biskop Hansen var det enhver prests selvfølgelige oppgave å sørge for opplysning og dannelse ikke bare til de unge, men også deres foreldre. Han bruker sterke ord når han peker på prestens forpliktelser på dette området: "Og fortiene da ikke det Folk, den Menighed, der lønner sin Lærer, hans fulde Anstrængelse til at vælge Lis Byberg är lektor inom Avdelningen för journalistik, biblioteks- och informationsvetenskap vid Høgskolen i Oslo og nytte alle de lovlige Midler, ved hvilke han kan forsøde deres Liv og lyksaliggjøre dem? Visselig, Staten kan fordre det af ham; vor Tids-Alder fordrer det; Gud fordrer det". Av de fire instanser biskopen her anfører som de som kan kreve at presten engasjerer seg i opplysningsarbeidet menigheten, tidsalderen, staten og Gud er det nok først og fremst de to siste Hansen støtter seg på i det praktiske arbeidet. Biskopen brukte sitt eget geistlige embetsverk. Selv satt han i Kristiansand og var bare meget sjelden ute i det enkelte prestegjeld på visitas. Likevel kunne han gjennom linjeorganisasjonen biskop, prost, sogneprest gjøre sin innflytelse gjeldende. Når han var på visitas tok han opp spørsmålet om etablering av et lokalt leseselskap med den enkelte sogneprest. Vi kan ikke utelukke at Hansen har utsatt dem for press for å få dem til å inngå en avtale med ham om at et selskap skulle opprettes. I visitasprotokollen har han notert hvem han har inngått avtale med. Når biskopen så kommer tilbake på en senere visitas, noterer han i protokollen hvordan saken har utviklet seg. Dessverre slett ikke alltid etter hans ønske, fremgår det. Protokollene viser at mange av de planlagte selskapene ikke er etablert likevel, av ulike årsaker. Biskopen gir ikke opp. Han inngår i stedet nye avtaler med den lokale presten. På denne måten opprettholder han presset for å få leseselskapene etablert. Når så leseselskapet vel var etablert, fulgte biskopen opp arbeidet. Han gjennomgikk leseselskapets protokoll og regnskap når han var på visitas, på samme måte som han gjennomgikk de øvrige embetsbøkene i prestegjeldet. Biskopen deltok også på et møte i det lokale leseselskapet, i samband med visitasen. Selskapene var i det hele tatt nøye knyttet til kirken. Her ble de høytidelige møtene avholdt, her foregikk utlånet etter kirketid på søndagen. Selskapets boksamling ble oppbevart hos presten. Biskop Hansen ønsket å ha god administrativ kontroll med leseselskapene. Derfor ville han at sognepresten årlig skulle sende ham en rapport om selskapenes virksomhet. En annen grunn han angir for å innføre denne rutinen, og som nok er like viktig for ham, er at oppfølgingen av virksomheten i leseselskapene skal bli mindre avhengig av hvem som til enhver tid er sogneprest. Var en slik rapporteringsrutine først etablert innenfor det geistlige byråkratiet, ville biskopens oppfølging komme automatisk, ser det ut til at han har ment. Han hadde allerede pålagt prestene å sende inn meldinger om tilvekst både av bøker og medlemmer, 5

6 Markeringarna visar var i dåvarande Kristiansands stift det lyckades biskop Peder Hansen att etablera läsesällskap. sammen med regnskap for selskapet. De fleste har etterkommet pålegget. Men enkelte, og etter Hansens mening, først og fremst de som ikke er så positive til saken, har latt være å sende inn opplysninger. Biskopen ønsket derfor Kanselliets bemyndigelse til å kunne beordre presten å sende inn de opplysningene han ber om. Et pålegg fra Kanselliet ville gjøre at han stod sterkere i forhold til lite samarbeidsvillige sogneprester. Han ville at rapportene om leseselskapenes virksomhet skulle sidestilles med andre rapporter som prestene var pålagt å sende inn til biskopen innen årets utgang. Selv ville han så lage et sammendrag basert på utdrag fra prestenes rapporter og sende dette til Kanselliet. Hansen sendte sin anmodning til Kanselliet den 18. mai 1803, mens han var i København, og allerede tre dager senere mottok han de nødvendige fullmakter. Dette resulterte i at biskop Hansen, da han forlot stiftet i 1804, kunne sende Kanselliet en statusrapport over leseselskapene i 6

7 Kristiansands stift. Riktignok hadde ikke alle prestene sendt inn den pålagte rapporten, men purrebrev fra biskopen var avsendt, noe han angir i hvert enkelt tilfelle. Han brukte Kanselliet i København Biskop Hansen var allerede en meget rutinert embetsmann da han kom til Kristiansand i Han visste hva det betydde å ha støtte for leseselskapenes virksomhet hos sentraladministrasjonen i København. Han forankret arbeidet der fra et tidlig stadium, og fikk den godkjenning og verdsettelse som han ba om. Anerkjennelsen kom ikke bare i form av brev tilbake til biskop Hansen. Kanselliet roste ham og trykket opp hans "Plan for Selskab til Oplysnings og gode Sæders Udbredelse" på første side i Collegie Tidende. Dermed kunne Hansen også bruke Kanselliet og Kongen, for å gi leseselskapene både tyngde og legitimitet. Hans Try omtaler i Assosiasjonsånd og foreningsvekst i Norge hvordan det faktum at staten på denne måten satte sitt godkjenningsstempel på virksomheten, bidro til å gjøre virksomheten mer bindende for både medlemmer og lokalsamfunnet. At leseselskapene hadde Kongens behag, må vi kunne tro at hadde en positiv effekt i et patriarkalsk samfunn, slik vi finner det på landsbygden i Norge rundt år Vi må anta dette hadde virkning ikke bare hos bøndene, men også hos de lokale prestene. At biskopen selv bedømte det slik, fremgår tydelig i et brev han sender til Kanselliet 6. mai 1800, hvor han blant annet ber om midler for å kunne kjøpe inn et antall eksemplarer av første bind av hans Archiv for Skolevæsenets og Oplysnings Udbredelse i Christiansands stift: den ombedte Kongel: Naade, vilde efter min Formening end mere give denne gode Sag Hæder og Fremstød blandt Almuen, der (...) sætter en saa uendelig Pris paa alt hvad der faa Præg af dens Kongel. Velbehag. Hansens rapporter til Kanselliet om hvordan leseselskapene utviklet seg, bidro til å holde saken varm i København. Kanselliet bidro også fra første stund med midler. Allerede i 1799 mottok Hansen 100 riksdaler til bokinnkjøp. Også mindre bokgaver til virksomheten i leseselskapene ble kanalisert gjennom biskopen i Kristiansand. Dessverre sendte Kanselliet færre eksemplarer enn det Hansen ønsket. Han fikk f.eks. bare fem eksemplarer av Den norske bondes juridiske Pligter og rettigheder i 1804, og sendte da et brev der han påpekte at det var 39 leseselskaper i stiftet, altså trengte han ytterligere 34 eksemplarer av boken. Han standardiserte virksomheten Hansens effektivitet som administrator viser seg ikke minst i den standardiseringen av leseselskapenes virksomhet som han la opp til, ved hjelp av et felles reglement som alle leseselskapene skulle benytte. Signalene om hvilken type virksomhet biskopen ønsker kommer tydelig frem, samtidig som den administrative oppfølgingen blir enklere, i det alt er standardisert. I tidens ånd var reglementet meget detaljert. Dermed kunne den lokale sogneprest se hva som ble forventet av ham. Han kunne bruke reglementet til å informere mulige medlemmer om virksomheten i leseselskapene, og for medlemmenes del var det også greit å forholde seg til et reglement som man visste gjaldt i hele stiftet. Det er grunn til å tro at biskopens Foto av Lis Byberg efter originalmålning i Kristiansands domkyrka. grep med et standardisert reglement, var et vesentlig bidrag til at så mange leseselskaper ble etablert i stiftet, kanskje først og fremst fordi dette reglementet gav enkle anvisninger om hvordan det burde gjøres. Biskop Hansen utarbeidet lister over bøker som burde kjøpes inn til leseselskapene. Den første listen laget han allerede i 1799, og vi vet at han også utarbeidet en liste i Her skulle man ikke behøve å være i tvil om hvilke bøker leseselskapet skulle satse på. Dette var titler han selv i mange tilfeller sørget for at ble innkjøpt fra København. Bokgavene han hadde med seg når han dro på visitas, virket på samme måte. Det ser ut til at de titlene biskopen foreslår innkjøpt, utgjør den sentrale delen av boksamlingen i de leseselskapene jeg har sett på. I tillegg kommer flere titler som biskopen ikke har med på sine lister. Disse varierer fra leseselskap til leseselskap. De lokale sogneprestene utviste med andre ord noen grad av selvstendighet på dette feltet. Likevel ser man at når det gjelder hvil- 7

8 ken type litteratur, fagområder og genre, så ligger titlene tett opp til biskopens mal. Dette var ikke den type leseselskap hvor hver og en av medlemmene selv fremførte ønsker om hva som skulle kjøpes inn av bøker. Dette at det ble utvist liten selvstendighet i valg av bøker, er forøvrig ikke noe vi bare finner i leseselskapene i Kristiansands stift, hvor de fleste medlemmene var bønder. En undersøkelse av virksomheten i leseselskapet i Kinda i Sverige fra omtrent samme tid, viser at det var meget uvanlig at det kom frem andre innkjøpsforslag enn de som ble fremlagt av den valgte bibliotekaren. Også dette leseselskapet lå på landsbygden, men medlemmene tilhørte en annen sosial gruppe, som man kanskje kunne ha forventet tok flere egne initiativ. Slik var det imidlertid ikke. Han brukte den stadig økende interessen for bøker som lå i tiden For de lokale prestene måtte leseselskapene innebære en kjærkommen tilgang til litteratur som også var av interesse for dem selv. De drev sine prestegårder og var dermed også gårdbrukere som ønsket å få mest mulig ut av driften gjennom å utnytte moderne metoder. Samtidig var de studerte menn som i mange tilfeller satt isolert både fra kolleger og fra bokhandel, være seg den lå i Kristiansand, Kristiania eller København. At prestene hadde dette behovet, var biskopen selv oppmerksom på. Han hadde konkrete planer om å etablere et lærd selskap for prestene i sitt stift. Jeg kan ikke se at han rakk å realisere ideen før han reiste tilbake til Danmark. Kanskje overvurderte han også prestenes interesse. Interessen for bøker begrenset seg Vi kjenner til at lokale bønder satt med betydelige boksamlinger, på rundt 100 bind, som de stadig utøket etter å ha lest omtale av nye bøker i Berlingske Tidende. imidlertid ikke bare til prestene. Vi kjenner til at lokale bønder satt med betydelige boksamlinger, på rundt 100 bind, som de stadig utøket etter å ha lest omtale av nye bøker i Berlingske Tidende. I de allmueskiftene som hadde bøker, økte også antallet titler i perioden fra 1780 og frem til tiden like etter Bygdefolket begynte å studere skriften selv. De kjøpte i økende grad oppbyggelsesbøker som de leste for å medvirke til sin egen sjels frelse. Bokinteressen blant allmuen var uansett økende. Selskapsformen moderne og likevel kjent Ulike selskapsformer fantes allerede på denne tiden, både lokale landhusholdningsselskaper, teaterselskap, selskapsklubber og fugleskytingsselskap i byene, og leseselskaper ledet av prester i enkelte bygder. Men sammenslutningene var få og eksklusive, sier Hans Try som har sett på fremveksten av foreninger og selskaper i Norge. I de fleste av datidens selskaper var det embetsverket og borgerskapet som var medlemmer. På bakgrunn av dette er det spesielt interessant at biskop Hansen etablerte leseselskaper på landsbygden i Kristiansands stift, som ikke bare åpnet for at bønder kunne være medlemmer, men der bøndene var den primære målgruppen. Hans selskaper henvendte seg altså til en annen sosial klasse eller stand enn det som var vanlig for selskaper på denne tiden. Slik leseselskapene i Kristiansands stift var utformet, inneholdt de mye kjent, selv om nok selve selskapsformen var ukjent for de fleste bønder. Det var sognepresten som ledet virksomheten. Hans rolle i leseselskapenes drift var helt sentral. Styret for leseselskapet hadde også en kjent sammensetning. Her satt sognepresten og degnen, sammen med fire lokale bønder. Dette er en form vi kjenner fra lokale skolekommisjoner, fattigkommisjoner og forlikskommisjoner fra den samme tiden, embetsverk og lokale valgte representanter side ved side. Selskapsformen var altså på den ene siden ny og moderne for bøndene, samtidig forgikk virksomheten innenfor trygge, samfunnsbevarende rammer, under oppsyn av selveste biskopen. Dermed kunne leseselskapene appellere til dem som fulgte med i hva som skjedde i "den store verden", og likevel ikke utelukke de noe mer konservative fra medlemskap i selskapet. Eksklusiviteten Når man leser reglementet for leseselskapene i Kristiansands stift, kan man i første omgang bli forledet til å tro at alle, i prinsipp, kunne bli medlem. En nøyere gjennomgang viser imidlertid at det bare var menn og bare de som kunne betale medlemsavgiften, som kunne bli medlem. Ikke engang alle de som kunne betale ble automatisk medlem, for i siste hånd var det også nød- 8

9 vendig å bli valgt inn. Her ser vi at selskapsformen brukes fullt ut. Reglementet fastslo valg som endelig utskillingsmekanisme. Hvorvidt dette var en bestemmelse som fikk noen praktisk virkning, vet vi ikke. Antallet medlemmer i det enkelte leseselskap var relativt lavt, som regel fra 20 til 40 stykker. Om det var fordi ikke flere var interessert, hadde den nødvendige økonomi, eller om den sosiale kontrollen i sognet allerede i utgangspunktet regulerte hvem som våget å melde sin interesse for et medlemskap, sier mine kilder ingenting om. Uansett var det en liten gruppe, troligvis eliten av bønder i bygda, som var medlemmer i selskapet. For sogneprestene var det hensiktsmessig å knytte tette forbindelser med nettopp denne gruppen i lokalsamfunnet, både for å få større innflytelse som prest og for å skaffe seg en passende omgangskrets. Biskop Hansen ser dette tydelig og fremholder nettopp dette aspektet i sin argumentasjon overfor de lokale prestene, for å motivere dem til å opprettelse lokale leseselskaper. Av rapporter fra møter i enkelte av leseselskapene, særlig rundt Stavanger ser vi at både amtmannen og militære embetsmenn ofte deltok på møtene. Også rike byborgere engasjerte seg i leseselskapene både gjennom gaver og ved deltakelse på møtene. Dette hjalp selvsagt på økonomien i leseselskapene, men det må også ha bidratt til å heve den sosiale statusen på leseselskapene. For de lokale prestene kunne nyttige forbindelser knyttes i leseselskapene, forbindelser som vel ikke virket skadelig for senere karriere. Også for den lokale bondeeliten må vi kunne anta at denne type kontakter har bidratt til å gjøre medlemskap i selskapet attraktivt. Biskopen selv ser ut til å mene at det ville være heder nok for en bonde å bli medlem i et selskap som nød den lokale prestens aktelse. Ritualisering Biskopen var en opplysningens mann som kjempet mot overtro og ritualer. Samtidig er det iøyenfallende hvordan han selv bruker ritualer som et virkemiddel i leseselskapene, ikke minst når det gjelder gjennomføring av møtene. Innvielsesmøtet, som Hansen hadde laget en mal for, skulle avholdes i kirken. Det enkelte leseselskapet ble offisielt innviet av biskopen, når han var på visitas. Senere skulle det alltid arrangeres høytidelige møter når biskopen var på ny visitas. For å vise hvor gjennomritualiserte disse møtene var vil jeg gjengi paragraf 14 i reglement for Hå leseselskap på Jæren: Efter den ordentlige Gudstjeneste er til ende, forsamle alle Selskabets Medlemmer sig, (...) i Præstegården. De gåe derpå, først Præsten og Degnen, dernæst Medhielperne og Lehnsmændene; saa Skoleholderne, og derefter Selskabets Medlemmer, to og to, til Kirken, hvis Chor er allene for Selskabets Medlemmer og Sønner bestemt til, der at tage Sæde. Præsten sidder for et Bord for Alteret, og efterat en kort Psalme er afsunget, holder han en til Dagen og Handlingen passende Tale. Derefter oplæses af Degnen Selskabets Medlemmers Navne, (...). Dernæst Selskabets Love; dets tilvæxt med nye Medlemmer det afvigte Aar, og endelig de vigtigste huuslige Tildragelser for Selskabets Medlemmer, saasom: Giftermaal, Dødsfald, Fødsel, Confirmation; og hvad Forbædringer han ved sit Jordbrug, formedelst Steengierders Oprettelse, Vands Afledning, Kaal og Poteters Dyrkning og sligt mere godt kan have udrettet. Handlingen sluttes atter med en kort Sang; hvorefter Selskabet i lige Orden forføier sig til Præstegaarden, som det gik til Kirken. Her ser vi at medlemmene først går til prestegården, for deretter å gå i prosesjon tilbake til kirken. Medlemmenes eksklusive stilling kommer også tydelig frem ved at det bare er de og deres sønner som får sitte i koret. Det er nøye fastlagt hva som skal foregå på møtet. På møtene leste man også opp viktige begivenheter i det enkelte medlemmets liv i den gangne perioden. De hendelsene man avrapporterte var for lengst kjent for de lokale medlemmene i leseselskapet. For eventuelle tilreisende embetsmenn kunne det nok være nytt, men man kan undre på hvor stor interesse de kunne ha av å høre på denne opplesingen. Jeg kan ikke se annet enn at dette måtte være et rituale som biskopen hadde innført, delvis for å gi møtene i en viss form og høytideliggjøre dem, men først og fremst for å fokusere hvert enkelt medlem og dermed tydeliggjøre hvor viktige medlemmet var for virksomheten i leseselskapet. De høytidelige møtene ble gjerne etterfulgt av et måltid i prestegården, noe biskop Hansen selv fant stor glede i. Nettopp da virker det som han kjente at selskapene fungerte etter hensikten. Han rapporterer begeistret i Archiv for Oplysnings og Skolevæsenets Udbredelse i Christiands Stift, etter å ha vært på besøk i vestre del av stiftet:" Jeg kalder det et frydeligt Syn, at see disse Selskabers Medlemmer, (...), at sidde 9

10 med os alle i glad Vennekreds, og at samtale". På møtene fikk medlemmet også ta med seg sønnene sine etterhvert som de hadde fylt ti år. Her var det noe for unge gutter å streve etter. Eller kanskje ikke, for møtene kunne være veldig lange. Hele seks timer varte et møte i Mo leseselskap, den 19. oktober En stolt far syntes nok likevel det var gjevt å ha sønnen med seg. Man kan spørre seg om biskopen på denne måten forsøkte å sikre tilveksten av medlemmer til leseselskapet i et lengre perspektiv? Oppsummering Når man forsøker å finne årsaken til biskop Peder Hansen klarte å etablere rundt 40 leseselskaper spredt rundt i det store Kristiansands stift i løpet noen ganske få år, ser man raskt at hans egen person og hans eget engasjement må ha betydd mye. Han hadde både et betydelig administrativt talent og var opplagt en strateg. I tillegg må han ha hatt en stor arbeidskapasitet. For en biskop var det naturlig å benytte seg av embetsverket, slik at han kunne nå ut i det enkelte sogn med sin Grunnen til at han lyktes i så stor grad som han gjorde, ligger troligvis i nettopp kombinasjonen av person, administrativt apparat og en form som appellerte til både bønder og prester lokalt. sak. Dermed kunne han også administrere leseselskapene parallelt med øvrig virksomhet. Når ikke alle sogneprester var villige til å engasjere seg i saken, forankret han seg hos sentralmyndighetene i København, og kunne dermed øke presset mot de uvillige. Administrasjonen ble også forenklet gjennom standardreglement og mønsterboklister. Biskopen var samtidig en mann som fulgte med i hva som lå i tiden. Selskapsformen med hva den medførte av eksklusivitet for medlemmene, ble tatt i bruk. Han har nok også notert seg at interessen for bøker var utbredt også hos deler av bondeeliten. Med tanke på hvor stor motstander han var av visse typer av ritualer, er det fascinerende å se hvor ritualisert virksomheten i leseselskapene var. Grunnen til at han lyktes i så stor grad som han gjorde, ligger troligvis i nettopp kombinasjonen av person, administrativt apparat og en form som appellerte til både bønder og prester lokalt. Kilder og litteratur: Archiv for Skolevæsenets og Oplysningens Udbredelse i Chistiansands stift. Udgiver Peder Hansen. B København Byberg, Lis (1998). Biskopen, bøndene og bøkene. Leseselskapene i Kristiansands stift Oslo. (HiO-rapport 1998 nr. 15) Collegial Tidende for Danmark og Norge. Aarg.2, nr.47 (1799). København. Fet, Jostein (1995). Lesande bønder: Litterær kultur i norske allmugesamfunn før Oslo. Hansen, Peder (1798). "Det vigtigste af Dr. og Professor Peder Hansens Livets Tildragelser af ham selv optegnet og ved hans Indsættelse til Biskop i Christiansands Stift oplæst af Ordinator Christie Himmelfartsdag den 17de Maj 1798". S I : P. Hansen. Præken paa Christie Himmelfarts-Fest holden i Frue Kirke over Marc. 16, København. Hansen, Peder (1804). Afskeds-Brev til Det hæderlige Præsteskab i Christiansands Stift. Christinsand. Love for Selskabet Haae Prestegjelds Læseselskab (1799). Købehavn. NRA. Riksarkivet. Cancelli Breve NRA. Riksarkivet. Cancelli Breve 1. Dept.,1800, 1801, 1802, 1803, NRA. Riksarkivet. Cancelliet. 1. Dept., Henlagte og uafgjorte Saker Selmer, L. (1923). Opplysningsmænd i den norske kirke. Bergen. (Bibliotheca norvegiæ sacre ; 3) Statsarkivet i Kristiansand. Biskopen i Kristiansand, Journalsaker. Pakke: C78, Brev og innberetninger om leseselskapene: Øvre telemark prosti-ryfylke prosti: Try, Hans (1985). Assosiasjonsånd og foreningsvekst i Norge : Forskningsoversyn og perspektiv. Eit skrift frå det samnordiske prosjektet "Frå assosiasjon til masseorganisasjon". Øvre Ervik. Wachenfeldt, Matthias von (1989). "Kinda läsesällskap ". S I : Biblioteksstuderande skriver bibliotekshistoria. Sex uppsatser. Urval och inledning av Åke Åberg. Borås. (Biblioteks- och informationsvetenskapliga studier ; 4) 10

11 FOTO: CHRISTER EHRLING Sven-Eric Liedman Jan-Eric Malmquist Maria Schottenius FOTO: EVA INGVARSSON Inger-Eide Jensen Tomas Lidman FOTO: JAN BERGVALL Sven Nilsson Birgitta Olander Vem tar makten över framtidens minne? Den här rubriken är rubriken på ett seminarium på Bokoch Biblioteksmässan torsdagen den 14 september kl :30. Den kan också stå som metaforen för det förtida, samtida och framtida. Som begrepp och konkretion återspeglar det därmed det moderna samhällets ansvar för vårt kulturarv såväl framåt som bakåt. Att samla in det, bevara och tillhandahålla det. Vem ska sköta allt det här? Finns kompetensen? Och finns den, finns den fortvarigt? Var och hos vem? Är det arkiven, biblioteken och museerna även fortsättningsvis? Handlar det om autonomi eller om integrering och gränsöverskridning? Samarbete, samordning och samverkan mellan etablerade institutioner eller är det hos alldeles andra och på andra håll som ansvaret ska finnas och verksamheten försiggå? Det här är viktiga frågor att ställa och att få besvarade om än förhoppningsvis inte alltid på samma sätt. Det första är enklare än det senare. På det här seminariet ska vi göra ett försök med både ock frågorna och svaren, problemen och lösningarna. Högt begrunda det förväntade informations- och kunskapsbehovet, fundera högt kring vilken teknik som behövs för att vårda det gamla, möta det nya och forma det kommande. Var det ska göras, hur det ska göras och vem som ska göra det för vilka(s) medel. Den professionella sakkunskap som ska leda oss så långt det nu går är tidskriften Ikoners redaktionskommitté Inger Eide-Jensen som tidigare varit stadsbibliotekarie i Göteborg och nu är chef för Wettergrens bokhandel på Avenyn, Tomas Lidman, riksbibliotekarie, Sven Nilsson, fil dr, författare och en gång stadsbibliotekarie i Malmö samt Birgitta Olander som leder bibliotekarieutbildningen i Lund, BIVIL. De ska också kommentera och diskutera uppslag och förslag med utgångspunkt i något längre inlägg framförda av Sven-Eric Liedman, professor i idé- och lärdomshistoria, och Maria Schottenius, kulturchef på Expressen och litteraturforskare. Båda två initierade, debattglada, sakkunniga och litet grann utanför innanförskapet. Vem tar makten över framtidens minne? Seminarium på Bok & Bibliotek torsdag 14 september kl :30 i arrangemang av tidskriften Ikoner vision och tradition. VÄLKOMNA! 11

12 En profession med ett förgånget och med en framtid Tankar om bibliotekarieyrket Björn Tell Bibliotek har alltid associerats med kultur i vidaste bemärkelse. I alla bildade samfund som det muslimska, kinesiska, judiska eller kristna liksom vårt eget, eller i forntidens maya- och grekiska kultur, har skriftspråk och läsande utgjort inträdesbiljett till ett ordnat samhälle. Platon uttrycker det i dialogen med Fedro: att "böcker är inpräglade ord" (λογουσ γεγραµµενουσ). Biblioteken har kommit att utgöra samhällets minne, där man bevarat det skrivna ordet i olika former från sumerernas lertavlor till hypertext i en virtuell cyber-rymd med gäckande gränser. I Paulys Real-Encyclopädie der classischen Altertumswissenschaft framhålls det att ordet bibliotek första gången uppträder hos Kratinos d.y., ca 400 f.kr. och avsåg närmast bokhandel. Med det stora biblioteket i Alexandria tycks ordet ha fått sin nuvarande betydelse. Upplysningens marknadsförare I det följande kommer vi intressera oss för bibliotekens utövare och deras framtid mer än med själva boksamlingarna. Det kan noteras att Francis Bacon uppfattade ordet information på samma sätt som vi gör idag, då han fastslog att information är "statens ljus". I boken The New Atlantis omtalas hur tolv "Fellows of Salomon's House" sänds ut för att "bring us the Books, and Abstracts, and Patterns of Experiments of all other Parts. These we call Merchants of the Light". Vi kommer sålunda syssla med dessa marknadsförare av information, mestadels kallade bibliotekarier. Av tradition har bibliotekarieyrket verkat ha en konserverande effekt på sina utövare. Man har ansett att detta antagligen beror på deras stillasittande, intellektuella verksamhet. Visserligen vet vi inte hur gammal Kallimachos av Kyrene blev av att organisera och bibliografera i Alexandriabiblioteket, omkring 75 år tror man. Magliabecchi, mera nedan, nådde den för dåtiden respektabla åldern av 81, ivrigt läsande i Toscana-furstens bibliotek. Att Leibniz var bibliotekarie är kanske inte så känt. Trots att han säkert stressade sig till döds, hann han bli 70. Casanova var över 50 då han inträdde i yrket som bibliotekarie i Böhmen, men hann trots sina många stormiga, tidigare år bli 73. En av förra seklets riksbibliotekarier, Oscar Wieselgren känd för sin höga ansiktsfärg och boken Vinet allmänt kallad "ärkekrögarn", hann att bli 85 år, och av yngre generationer återfinns många med hög ålder, vilka givit yrket en status som kanske få av dagens utövare når upp till. 12

13 Bibliotekarien som informationsförmedlare... Antoine Magliabecchi ( ) började sin karriär som obildad guldsmedslärling i Venedig. Hans passion för kunskap fick honom att köpa böcker, och utan formella studier lyckades han på egen hand uppnå en förbluffande lärdom. Han lärde sig latin, grekiska och hebreiska, och hans vidunderliga minne gjorde att han aldrig glömde vad han en gång läst. Han hade sålunda uppnått en djup bildning då han antogs som bibliotekarie hos storhertigen av Toscana, Cosimo III de Medici. Känd som Varran toscan kom han att utgöra ett för dåtiden levande bibliotek. Även om han aldrig lämnade Florens och knappast heller sitt bibliotek, visste han genom att läsa bibliotekskataloger mer än någon annan om de oerhörda bokskatter som fanns i olika bokbestånd i Europa. Det har berättats, att då hertigen en dag efterfrågade en mycket sällsynt bok, lär han ha sagt: "Sire, det finns bara ett enda exemplar i kalifen av Höga Portens bibliotek i Konstantinopel. Det är den sjunde volymen i den andra regalen till höger om ingången."...och beskyddare av spindlar Han var inte intresserad av världsliga bekvämligheter, trots att hertigen tillät honom uppträda vid hovet. Obekymrad om sin klädsel, tillfredsställde han oftast sin aptit med några frukter eller salta fiskar. Möblemanget bestod enbart av två fåtöljer och en enkel säng överlastad med böcker, där han blott sov om vintern, annars var han under sommaren hänvisad till en fåtölj. Hans hus bestod av tre våningar, där icke blott alla rum utan även korridorer och trappor var packade med böcker, och katalogen fanns enbart i hans huvud. Lärda från hela världen kom för att konsultera honom, och var han inte nöjd med deras uppsyn, då han öppnade en liten lucka i dörren innan han släppte in någon, så slog han igen den. Men gillade han vederbörande så var han mycket medelsam utom då någon besökare kanske rörde sig för ovarsamt, då han argt lät undfalla sig: "Akta mina spindlar", vilka han älskade lika mycket om som han hatade jesuiter. Även om Magliabechi inte efterlämnade något eget opus av betydelse, utom de utomordentliga kataloger han kompilerade, byggde han upp ett omfattande nätverk genom sin korrespondens med ett stort antal lärda män i tiden. På det sättet gjorde han en storartad tjänst för humaniora och andra vetenskaper genom den information han förmedlade. Uppskattningen av denne självlärde bibliotekarie kom till uttryck genom att inte mindre än fyra minnesmedaljer präglades till hans ära, vilka alla återger hans föga sköna anletsdrag med en stor, krokig näsa. Då även Cosimo III till slut ville förära honom en medalj, tillfrågade han Magliabechi, vad han ville ha för inskrift. I all blygsamhet och med sin kännedom om klassikerna, i detta fall alluderande på Persius, föreslog han: "Scire nostrum reminisci", som enligt Lundaprofessorn Birger Bergh kan tydas som "Min kunskap är vad jag har i minnet", en något modest underskattning. 1 Leibniz' förunderliga minne Gottfried Wilhelm von Leibniz ( ), även kallad "det sista universalgeniet", är mest känd som den store tyske filosofen som utmanade Newton. I olika biografier omnämns han som jurist, diplomat, historiker, ävensom matematiker och filosof. Han förlorade sin far vid sex års ålder, vilken efterlämnade ett omfattande bibliotek med väl utvalda böcker. Hans utbildning togs om hand av modern. Så snart han lärt sig latin och grekiska, började han läsa de klassiska poeterna, historikerna, filosoferna, teologerna och matematikerna. Femton år gammal inskrevs han vid Leipzig-universitetet. Liksom Magliabechi hade han ett förbluffande minne. På gamla dar kunde han recitera Eneiden, som han inte läst sen ungdomen. År 1676 blev han hovbibliotekarie hos hertigen och kurfursten av "Scire nostrum reminisci". 13

14 Hannover. Det har sagts om honom att "ingen filosof eller bibliotekarie före honom har tänkt igenom, förstått och preciserat bibliotekets väsen lika grundligt som han." 2 Han älskade att resa och redan innan han fyllt 30 hade han träffat Europas främsta vetenskapsmän och knutit vänskapsband. Han blev bl a ledamot av Royal Academy och tog initiativ till grundandet av den tyska vetenskapsakademien. Hans rykte blev europeiskt, och de otaliga relationer han upprättat bildade ett nätverk som medförde att han utövade starkt inflytande på sin tids vetenskapsmän. Den arbetsbörda han frivilligt påtog sig medförde att han kan sägas ha stressat sig ihjäl, och han dog utbränd vid 70 års ålder. Casanova mer än just älskare Jean-Jacques Casanova de Seingalt ( ) var 57 år gammal då han blev bibliotekarie vid furst Waldsteins slott Dux i Böhmen, där han började skriva sina memoarer. Vid sidan av sina amorösa eskapader hade han gjort bekantskap med Rousseau, Voltaire, Fredrik II av Preussen och Katarina II av Ryssland. Han hade fört samtal med Ludvig XV, och hade förtroligt välkomnats av Mme Pompadour, som var en stor bibliofil. Mest känt är kanske hans rymning ur Dodgepalatsets blykamrar i Venedig, Björn Tell är universitetsbibliotekarie emeritus i Lund något som väckte uppseende i hela Europa, och han blev "un homme à la mode". Han hade spärrats in för landsförräderi. Även om han var en charlatan som Cagliostro, så har det aldrig kunnat bevisas att han inte hade gjort sitt land stora hemliga tjänster under sina år i Venedig, vilket han anser i sina memoarer. Det är emellertid uppenbart att den relativt illiterate Waldstein på det högsta uppskattade att i sin närhet ha en hart när outtömlig informationskälla i en man med ett så betydande nätverk av Europas kändisar. Casanova dog år Bibliotekarier som spioner Bibliotekariers omfattande nätverk och personkännedom har under alla tider utgjort en ovärderlig informationskälla för de styrande som förstått att begagna sig därav. Under Napoleonkrigen ville den danske kungen Fredrik VI år 1812 veta vad den svenska armén under Carl XIV Johan hade för planer mot landet då kriget mot Napoleon var över. Skulle svenskarna anfalla som de gjort så många gånger tidigare? Han vände sig till sitt Kongelige Bibliotek, och utvalde tre bibliotekarier att resa till Sverige för att inkomma med "intelligenser" om åsikterna hos de ledande. Under föregivande av att de var ute för att efterforska de äldsta källorna för den skandinaviska historien for de omkring i landet. Det svenska kontraspionaget var dem emellertid på spåren redan från landstigningen. Genom det nätverk av vänner som de skaffade sig i Sverige, kunde de lugna kungen med att det inte fanns något direkt hot. Svenskarna uppskattade mycket de lärda männen från Danmark och bl a invaldes en av dem till ledamot av Vitterhetsakademien. Ett liknande förfarande företogs under Vietnamkriget då US State Department efter vad vi förstått, sände en bibliotekarie för att ta reda på hur det förhöll sig med de unga män som hade flytt till Sverige för att inte bli "drafted" till kriget. Genom bibliotekariernas nätverk fick hon de kontakter hon behövde för att återrapportera. Med dessa varierade exempel har jag försökt att visa att bibliotekarier utgör en värdefull informationskälla. Deras personliga nätverk har använts i fall då det skulle vara ytterst svårt att snabbt och korrekt få pålitlig information på annat sätt. Viktigt för de styrande har varit att förlita sig på ett urval av kunniga bibliotekarier som intelligenta filter för inhämtning av information. Bibliotekarier och Tredje världen I utvecklingsländerna ser man ofta bibliotekarien som en person som tar fram och sätter upp böcker på hyllorna, en halvprofessionell sysselsättning sålunda som i vilket fall som helst fordrar läskunskap och som lämpligen kan anförtros till kvinnliga utövare. Då Unesco 14

15 en gång sände mig till Indonesien för att introducera modern biblioteksteknik, så framhöll Mr Habibi, senare president, att jag som bibliotekarie inte skulle tro att jag visste något om hans land och därför inte skulle komma med några propåer om förändringar. I stället skulle jag hjälpa till med att sätta upp ett depositionsbibliotek i Bandung för vad som då kallades "appropriate technology". Indonesien hade inte de bokläsande traditioner som t ex engelsmännen införde i Indien och andra länder i Sydostasien. Holländarna hade aldrig dessa ambitioner. Att tänka sig att få fram kunskap ur källor som böcker eller tidskrifter var fortfarande i ett utvecklingsskede. Appropriate technology var ett begrepp där det gavs föga utrymme för den hjälp en utbildad bibliotekarie kunde ge. Det är möjligt att denna ringaktning sammanhängde med semantiken kring benämningen på yrket. Ännu idag begagnar de konservativa munkarna på Mont Athos i Grekland beteckningen "bibliofylax", dvs vaktaren av böcker, som utmärkande för professionen i avsikt att understryka funktionen att vakta och hindra böcker från att bli stulna. Detta har överförts på titeln bibliotekarie såsom väktare av biblioteket. Då jag i Jakartas Telecom visade hur man kunde söka information med den tidens terminal, en Texas Instrument, genom att ringa upp ett nummer i Europa, var mina motparter relativt ointresserade till skillnad från teknikern där, som plötsligt såg en ny framtid. Reaktionen i Indonesien visade på den tröghet för att förändra som återfanns på högsta nivå. Som motsats vill jag nämna ett land endast tre timmars flygresa från Indonesien, Australien, dit jag tog mig år 1973 på ett uppdrag för den australiska regeringen. Då jag gavs tillfälle att visa den europeiska rymdorganisationens ESRO film om litteratursökning on-line för landets dåvarande premiärminister Gough Whitlam, frågade han omedelbart sina rådgivare: "Varför har inte vi detta här?" Denna ambition på högsta nivå framkallades sålunda av en bibliotekarie. 1 Information för regeringar Under århundradenas lopp kan vi iaktta en process inom Västvärlden som har sammanfört information som varit utspridd i medeltida kloster och universitet, först till bibliotek tillgängliga för ett fåtal, sedan till vår moderna tid med fri press och publikationer tillgängliga för var och en över nätet. Ett nytt kapitel i samhällets historia började med överföring av information med hjälp av datorer och telekommunikationer. Det väsentliga bidrag som härvid kunde lämnas till vetenskap och teknolog blev under 60-talet uppmärksammat på regeringsnivå tack vare det genomslag den s k Weinbergrapporten Science, Government and Information fick, vilken 1963 överlämnades till president Kennedy. I första hand var den rapporten ett arbete av bibliotekarien Françoise Kertez vid Oak Ridge National Laboratory, där Alvin Weinberg var chef. National Science Foundation fick nu en ledande roll för utveckling av en informationspolitik i USA. NSF uppmanade också US State Department att övertyga OECD om att till medlemsländernas hjälp etablera ett speciellt forum för diskussioner om en nationell informationspolitik. OECD samtyckte och bildade Scientific and Technical Information Policy Group, dit vissa som Tyskland, Sverige och UK sände bibliotekarier som delegater vid sidan av andra länders regeringstjänstemän. En känd journalist, J.-J. Servan-Schreiber fick tag på ett av gruppens dokument och skrev omedelbart en bok som rörde om i sinnena bland ministrar och regeringsföreträdare. 4 Detta gjorde att frågan om en informationspolitik kom upp på forskningsministrarnas bord, som uppdrog åt generalsekreteraren Kristensen att 1969 kalla samman en High Level Ad Hoc Group on Scientific and Technical Information. Denna skulle omedelbart undersöka de behov som fanns av vetenskaplig och teknisk information och data inom vetenskaper, ekonomi och samhället i stort. Arbetet resulterade i rapporten Information for a changing society : some policy considerations, och dess rekommendationer blev en viktig checklista för medlemländernas regeringar. 5 Betydelsen av en regeringspolitik för information på hög nivå underströks, och intresset fokuserades på sådana strategier som borde resultera i policy- tillämpningar. Därför upprättades i många länder ett organ med central placering inom regeringskansliet. Forskningsrådet SINFDOK var ett resultat av detta. En slutsats i rapporten var att "hela det hittillsvarande utbildningssystemet varit beroende av att man exponerade den unga generationen för den information som i statisk, arkivalisk form meddelades av bibliotekarier innan den moderna informationstekniken sett dagen ljus. Tillväxtdynamiken och det snabba föråldrandet av mänsklig kunskap fordrade emellertid en mer kontinuerlig utbildning där man utnyttjade sådana informationssystem som var mer anpassade till förändrade värderingar, kunskapsstrukturer och mänskliga 15

16 behov. Den nya teknologin möjliggjorde detta. Skolutbildningen skulle därför vara mer inriktad på att förbereda för ett livslångt, organiserat lärande. Även själva informationssystemen måste utbildningsanpassas för att kunna assimilera den globala kunskapsbasen." I fråga om informationssystemen slogs det även fast, att behoven för sådana för "human talent are creating new professions and skills for which organized training is not yet adequate... Qualified and motivated manpower is the single largest restraint on the evolution of successful information services in science and technology". Som en bromsande faktor för utvecklingen angavs bristen på kvalificerad och motiverad arbetskraft, och som hinder för rekrytering till yrket angavs löner, arbetsförhållanden och en föråldrad föreställning om rollen som bibliotekarier och dokumentalister. En samlad aktion från regeringarnas sida var därför nödvändig för att undanröja dessa hinder. Med hänsyn till behovet av arbetskraft gav OECD professor George Anderla i uppdrag att studera frågan, vilket resulterade i en rapport Future needs for information specialists : A forecasting study. 6 I denna förutsåg han att produktionen av vetenskapliga artiklar skulle öka med "double exponential growth" vad nu detta innebär matematiskt varför det skulle bli en stor efterfrågan på personal inte bara för analys och syntes utan även för ledande tekniska och operativa funktioner inom de nya systemen. Unesco tar ett världsomfattande grepp Större genomslag globalt inträffade då Unesco lanserade UNISIST-programmet , efter att ha tjuvtittat i OECD-rapporten. 8 Nu berördes ett långt större antal länder än just de industrialiserade. Ett globalt vetenskapligt informationssystem skisserades, och slutsatsen var att uppbyggnaden av ett sådant system var icke blott nödvändigt utan även möjligt. Även om vi i dag upplever Internet som den globala informationsförmedlaren, är det fortfarande långt kvar till att systemet uppfyller krav på t ex innehållsanalys. På grund av brist på tillräckligt minnesutrymme i dåtidens datorer kom de tidigaste elektroniska baserna att endast uppta författare, titlar, bibliografiska beskrivningar och koder för indexeringstermer, eller som nyligen har sagts: "Indexing had to be of high quality if the information was to be retrieved at all, hence the obvious need for thesauri." 9 En begynnande automatiserad indexering År 1961 uppfann Hans Peter Luhn hos IBM det s k KWIC (KeyWord-In- Context)-index som kan ses som ett försök att automatisera indexeringsprocessen. Bibliotekarier förfasade sig dock över trycket med bara versaler, men forskare inom kemiområdet tyckte om indexet, och började inse vikten av att skriva meningsfulla titlar och undvika "innehållslösa" ord som gallrades bort i datorn av en stopplista. Mer sofistikerade automatiska indexeringsmetoder har senare kommit till för att i den stigande dokumentfloden underlätta bibliotekariernas analysarbete med att systematisera och klassificera dokument. Det är sant att nya sökmotorer fortlöpande framkommer på nätet för att söka både på nyckelord och fri text, men ännu är det långt till att kunna överge mänsklig inblandning för att få goda sökresultat. Ser man tillbaka är det uppenbart att de stora mjukvaruleverantörerna aldrig egentligen varit intresserade av att ingå på de intellektuella detaljerna vid informationsinsamling, ordnande, lagring och sökning. De flesta system härför har i stället utvecklats inom bibliotekssektorn, t ex MARC av Library of Congress, CDS/ISIS, nu med en registrerad användarkrets på , utvecklat av G. Del Bigio inom Information and Informatics Divisionen i Unesco, MEDLARS av National Library of Medicine, och Dialog, som ursprungligen utvecklades inom biblioteket vid Lockheed Corp., Palo Alto, Cal. När systemen fungerade hoppade emellertid kommersiella företag in, varför vi nu kan se en kraftig ökning av antalet portaler med sökmotorer på webben, ehuru konstruerade med relativt enkla algoritmer. Eller som framhållits häromåret: "Some of these engines appear to have been developed by people who saw a need, but who had not the vaguest idea that there was already a history of development tools to fulfill similar needs." 10 Detta är således ingen ny fråga. Sedan 60-talet har bibliotekarier observerat problemet, och känt sig mer eller mindre frustrerade i en värld där datorer och "information highways" verkar att ta över. Informationens betydelse i kunskapsjakten har blivit tydlig i ett samhälle som kännetecknas av snabba och omvälvande förändringar. Utbildning har blivit en färskvara som inte längre är reserverad att ske lokalt vid universitet och högskolor. I stället fördelas den med bredbandsteknik till allt större kretsar. Frustration eller utmaning Förvisso är det nu en utmaning för bibliotekarier att vara i en profession, där situationen kännetecknas av att var 16

17 och en med en PC tror att han från hemmet eller var som helst ifrån kan skaffa den information han behöver genom Internet. Så, genom att utforska Internet får surfarna fram enorma, oordnade massor av saker från nätet, information som levereras från en mängd olika källor, som täcker en helt spektrum av ämnesområden. Men tillgängliga hjälpmedel utnyttjas inte för att ordna den inkommande strömmen av oftast ostrukturerade eller semistrukturerade data, beroende på att man inte vet hur man ska handskas med dem. Man ser att något är fel, men ingen vet hur det ska rättas till. Å andra sidan behöver bibliotekarierna höja sina röster mer för att tala om vad de har lärt om strukturerad tillgång med hjälp av thesauri och andra hjälpmedel under den utveckling under sekler som skett innan yrket blev automatiserat. Bibliotekariernas röster är inte högljudda nog. Men det ska erkännas att bland tillgängliga hjälpmedel finns ännu inte vad som helt klarar jobbet. Ty även om vi strävar efter det perfekta hjälpmedlet, så finns det fortfarande en mängd andra som ännu icke har använts trots att de funnits tillgängliga länge och kunde komma till användning. Med det nuvarande sättet att hantera webbens mjukvara för att söka information, finns det inte utrymme för någon intelligens i den egna PCn. Den tjänstgör i stället som en ointelligent, dum terminal till webbens olika servrar och deras sökmotorer. Men dagens PCklienter kan ofta matcha webb-servrarna i kapacitet och snabbhet, varför klient/server paradigmen är en välgrundad filosofi att ta tillvara i ett bättre samarbete. Mycket mer borde därför göras för att datorkraften i klienten ska komma till bättre uttryck och ta över mer av bearbetningen av sökfrågan på servern. Gränssnittet borde tillåta att redan på den egna skärmen i olika fönster formulera en sökfråga med element från thesaurus, fri text i titlar eller abstracts, författarnamn o d och samtidigt sända denna till ett godtyckligt antal Utbildning har blivit en färskvara som inte längre är reserverad att ske lokalt vid universitet och högskolor. I stället fördelas den med bredbandsteknik till allt större kretsar. servrar. En första utmatning kunde sedan ske till skärmens fönster innan det slutliga valet av sökformulering gjordes. 11 Arbete på det området är föremål för bibliotekariers ansträngningar både i USA och inom EU. 12 Man frågar sig också vilka slutsatser man inom NSF dragit av det s k Digital Library Initiative som nu är avslutat. Sex stora US-bibliotek fick under några år millionbelopp för att utveckla s k digitala bibliotek. Detta borde ha resulterat i förslag om standarder, som kunde tjäna som underlag för liknande projekt och reducera mängden av godtycke exempelvis vid konstruktionen av sökmotorer och gränssnitt. Bibliotekarien som filter Den hart när oöverskådliga mängden av digitala och tryckta medier medför att bibliotekariens arbete som en sållande och filtrerande komponent blivit allt viktigare. Vissa systemkonstruktörer har föreslagit olika algoritmer och gränssnitt för att automatisera sållningsprocessen. 13 En semantisk analys skulle kunna vara en väg att uppnå en högre precision vid sållningen. Ofta i företag används den mekaniska eller den med hjälp av bibliotekarien använda filtreringsprocessen för att försäkra sig om att forskaren eller beslutsfattaren vet vad han vet, så sökningen inte ger upphov till några överraskningar. Om man skulle få fram något helt nytt, utgör detta ett hot, som måste undersökas närmare. Härovan har vi nämnt problemen i Tredje världen genom att ge exemplet från Indonesien, som befann sig i ett tidigt stadium av utvecklingen. Sedan dess har IT-revolutionen gripit omkring sig djupt in i dessa länder. Redan häromåret fanns i buddistklostret i Sera i Tibet en av Apples senaste bärbara datorer uppkopplad till Internet. 14 Ett sätt att därför skapa förståelse för den nya teknikens möjligheter i vidare kretsar har varit att donera PCn som utvecklingsbistånd till universitetsbibliotek i Tredje världen. Valenciauniversitetet donerade sålunda 20 st. PC uppkopplade i ett nätverk till universitetsbiblioteket i León i Nicaragua, som nu är länkat till Internet. SIDA har gjort detsamma för åtta universitetsbibliotek i olika afrikanska stater, utgående från att biblioteket är den centrala punkten för universitetsstudier och forskning. SIDA och UB i Lund anordnade häromåret ett seminarium där deltagarna från dessa länder berättade om sin IT-utveckling. Särskilt underströk man vikten av att samarbeta inom olika bibliotekskonsortier. Anmärkningsvärt var den lätthet med vilken deltagarna belyste sin framställning med hjälp av 17

18 PowerPoint, eller visade upp sina hemsidor. Otvivelaktigt kommer ett dylikt initiativ överbrygga Nord Syd-klyftan inom den högre utbildningen. Strategin med att ge dessa länder direkt tillgång till den senaste teknologin via bibliotekarierna kommer att betala sig så länge som de sedan själva försöker att hålla sig à jour med IT-utvecklingen och hantera den på ett intelligent sätt. Social intelligens för framåtskridande Transparensen inom det globala informationsnätet gör att man kan utnyttja vad som kallats social intelligens, ett begrepp som rör beslutsfattare på högsta nivå. Tongivande har Steven Dedijers arbete inom OECD Development Center varit, men begreppet återfinns även hos samhällsfilosofen Yehezkel Dror, och inte oväntat hos förre CIAchefen William E. Colby, eftersom engelskans "intelligence" just ger associationer till CIA och han uttrycker det nya synsättet sålunda: "The centers of information and analysis have become key elements, and doctors and masters of high academic attainment far outnumber the James Bonds and George Smileys on the staff of today's intelligence services." 15 För att förstå och ständigt anpassa sig till en föränderlig värld fordras fakta och kunskap. Vår uppfattning av fakta blir till intelligens då informationen utnyttjas på ett omdömesgillt sätt. Hittills har ofta ansträngningar att skaffa "intelligenser" varit förbehållet militären och den nationella säkerhetstjänsten, eller också att med insamlade demografiska data uppställa ett antal sociala indikatorer. Tredje världen behöver emellertid för sin utveckling social intelligens som en vetenskapsgren inom akademisk forskning och utbildning. 16 Ävenså för att sätta upp ett intelligenscenter i något lämpligt ministerium. Ord som social intelligens i stället för bibliotekskompetens appellerar säkert mer till beslutsfattare inom den nationella informationspolitiken. Vad är då naturligare än att utnyttja bibliotekarier för denna uppgift ev. under en annan yrkesbenämning! Ju mer Internet expanderar och antalet informationskällor ökar [ ], desto mer finns det behov för expertis som kan navigera Business intelligence för beslutsfattare Samtidigt med denna utveckling på det statliga planet kan vi se hur vad man kallar business intelligence breder ut sig i privata och statliga företag. Omvärldsanalys för att upptäcka nya affärsmöjligheter, konkurrenter och deras förehavanden, etc. har blivit oundgängligt för överlevnad. Beslutsfattarnas analys inbegriper att hantera kunskap, och en bibliotekarie kan utgöra en ovärderlig detalj i den processen. Beslutfattarna har inga problem med att själva upptäcka och tyda även svaga omvärldssignaler, ehuru de ofta har en tendens att överreagera. Endast om de har tillgång till andras perspektiv, kan denna tendens modifieras. 17 I varje organisation med ett bibliotek utgör detta en del av den organisatoriska strukturen, men vanligen hålls en låg profil och man undviker att beblanda sig med beslutsfattarnas miljö. Det är kanske en klok attityd, eftersom beslutsfattarna måste utföra sina egna omvärldsanalyser. Samtidigt medför denna nya värld av möjligheter att bibliotekarierna kan ge en hjälpande hand när det gäller analysen. En tredje parts uppfattning Bibliotekariens roll är att erbjuda en intellektuell tredje-partsuppfattning, som vid ledningsmöten representerar en annan omvärld än de andras och därför kan bidraga med de kompletterande perspektiv, som erhållits via det speciella nätverket. Genom att dela med sig av detta bidrar man till större transparens inom organisationen. För att kunna göra detta fordras det att biblioteket samarbetar med andra funktioner inom organisationen och sprider sitt vetande till exempelvis system- och informationsavdelningarna. Men denna roll för biblioteket att i omvärldsanalysen införa udda, och i vissa fall hotande, och obehagliga kunskapselement, fordrar en ingående kunskap om beslutsfattarnas omvärldsuppfattning. Därför är det viktigt att bibliotekarien står i nära kontakt med företagsledningen i dessa frågor. En forskare som Sven Hamrefors är övertygad om att framtiden kommer att erbjuda nya, spännande utmaningar för biblioteket i en organisation, varför det finns två utvecklingslinjer att följa: öka involveringen i beslutsfattarnas omvärldsanalys, studera ingående hur dessa går tillväga, och ställ i högre grad frågor i stället för att vänta på att sådana ställs öka integreringen av biblioteks- 18

19 verksamheten i andra verksamheter inom organisationen Attityd inför framtiden Biblioteken och bibliotekarierna står inför en stor framtidsutmaning. Ju mer Internet expanderar och antalet informationskällor ökar och erbjuds gratis till användare, desto mer finns det behov för expertis som kan navigera och finna gränssnitt också till de rika samlingar av on-line-tjänster med kunskapsberikat innehåll som inte är gratis, och att denna expertis kan fungera som intelligent filter. Det vore fåvitskt att tro att resultaten av sökmotorernas verksamhet är fullständiga och dagsaktuella. Visserligen kryper deras små spindlar liksom hos Magliabechi runt i nätet för att fånga upp nyheter, men inte varje dag och inte till alla sajter. Kunskap om motorernas otillräcklighet är därför nödvändig. Eftersom begreppet dokument har förändrats med tillkomsten av hypertext, har också bibliotekariernas yrkesbenämning ändrats. Nu talas det om informatiker, informationsspecialister, business intelligence managers, omvärldsanalytiker etc. Men det är icke vilken hatt man har på huvet som är avgörande. Bibliotekariernas djupa yrkeskunskaper och tillgången till deras omfattande nätverk kommer nu som förr att behövas. Har de dessutom specialkunskaper kan de med fördel ägna sig åt den nya tidens gruvdrift dvs "data mining". Som vi sålunda kan lära av historien med exemplen på berömda bibliotekarier och deras betydande personliga nätverk, kan man hävda att bibliotekarien själv skapar sin egen arbetsmarknad. Fotnoter 1. Museum Mazzuchellianum. Venetis T.2, p 233 & tavol. CLVIII no.v. 2 H. Järv, Bibliotekarierollen är sig evigt lik. - I: Bibliotekarieyrket. Tradition och förändring. Stockholm, Carlssons 1991, p National information policy and the impact of social and technological change on national information planning. An advanced working seminar (The Tell Seminar). Ed.by J. Vaughan. Canberra, National Library of Australia p. 4 J.-J. Servan-Schreiber, Le défi américain. Paris Information for a changing society : some policy considerations. B.Tell (rapporteur). Paris, OECD p. 6 G. Anderla, Information in A Forecasting Study of Information Needs and Resources. Paris, OECD p. 7 UNISIST. Synopsis of the feasibility study on a World Science Information System. Paris, Unesco p. 8 B.Tell, Government policies for library network development with special emphasis on UNISIST and OECD recommendations. - I: The Interactive Library. S. Schwarz (ed.), Stockholm, TLS 1975, p J.L. Milstead, Thesauri in a Full-Text World. - In: Visualizing Subject Access for 21st Century Information Resources. Ed. by P. Atherton Cochrane & E.H. Johnson. Urbana, Graduate School of Library and Information Science 1998, p Loc.cit. 11 E. Johnson, Using IODyne. - In: Visualizing Subject Access for 21st Century Information Resources. Ed. by P. Atherton Cochrane & E.H. Johnson. Urbana, Graduate School of Library and Information Science 1998, p M. Berggren & A. Brümmer, Design Considerations for the EULER project. - T. Dokument. 54(1999)1 p Fidel, R.& Crandall, The Role of Subject Access in Information Filtering. - In: Visualizing Subject Access for 21st Century Information Resources. Ed. by P. Atherton Cochrane & E.H. Johnson. Urbana, Graduate School of Library and Information Science 1998, p M. Brown, Den andlige turisten. Stockholm, Forum 1999, p W.E. Colby, Comprehensive Intelligence for Advancement. - In: Intelligence for Economic Development. S. Dedijer & N. Jéquier (eds.), Oxford, Berg 1987, p T. Lindberg, An Intelligence Model for Managers. - In: Intelligence for Economic Development. S. Dedijer & N. Jéquier (eds.), Oxford, Berg 1987, p S.Hamrefors, Spontaneous environmental scanning. Putting "putting into perspective" into perspective. Thesis. Stockholm, Stockholm School of Economics, EFI

20 Censurhistoria Om makarna Åhléns makalösa bidrag till svensk bibliografi Lillemor Widgren 100 banned books heter en nyutkommen bok av N.J. Karolides, M. Bald och D.B. Sova (Checkmark Books/Facts on File, 1999). De hundra böckerna tillhör världslitteraturen och har indelats efter orsak till censuringrepp. Utöver bibliografiska uppgifter lämnas för varje bok en innehållssammanfattning och en redogörelse för bokens speciella censurhistoria. Flera av de behandlade verken tillhör amerikansk talslitteratur. Föräldrar och andra har lyckats få bort verk som Catch-22 och The Catcher in the Rye från litteraturlistor och skolbibliotek. När Steinbecks The Grapes of Wrath utkom 1939 blev den snabbt en bestseller och den toppade bibliotekens beställningslistor. Lika snabbt blev den också förbjuden på många amerikanska bibliotek och i några stater gavs order om att bränna den. Många protesterade, bl.a. en bibliotekarie som försökte förklara för myndigheterna hur föga det lönar sig att förbjuda böcker. Idéerna lever ändå vidare, skrev hon, och om Steinbeck har berättat sanningen, så kommer den sanningen att överleva. Om bokbränning hade hennes landsman Emerson långt tidigare förklarat att every book burned enlightens the world. Hos oss har Lennart Hellsing uttryckt det så här: En bok kan brännas, dränkas, malas ner men inte vad som står i den! Vad mer om bladen virvlar bort och blir till aska när tankarna blir kvar och följer er. (Bokbok, 1987) Vredens druvor blev inte förbjuden i Sverige, men Månen har sin gång (av samme författare) blev föremål för teatercensur i Stockholm. Också i Sverige har bokbål flammat! Dömda till bålet har skrifter av bödeln offentligen bränts i Malmö (1676), i Linköping (1696), i Kristianstad (1770), I brännen papper, men Guds ords sanning förbrinner ändå icke, sade Moraprästen Jacob Boëthius 1698, då hans förgripliga skrifter brändes av bödeln vid skampålen i Stockholm. Vad innehöll hans skrifter? Jo, några anmärkningar över riksdagsbeslut och några kyrkopolitiska funderingar framställda i form av frågor till ärkebiskopen. Boëthius dömdes till döden, men straffet förvandlades till mångårig fångenskap. I Marstrand brändes 1706 inte bara skrifter utan också den stackars författarens stympade kropp. Halshuggning föregicks av att högra handen blev avhuggen och tungan utdragen. Domkapitlet i Kalmar lät 1768 bränna hela upplagan av en tryckt predikan. För bokbål i Alfta 1844 dömdes Erik Jansson, innan han begav sig till Förenta staterna och grundade Bishop Hill. En mer privat brasa tändes i vår tid av en småländsk riksdagsman, som under avsjungande av Du gamla, du fria brände Mobergs Utvandrarna. Straffande kyrka, stat och moral Listan över skrifter som renats genom eld kan göras lång. Längre än listan över skrifter som på andra sätt hindrats från spridning i Sverige, alltifrån Gustav Vasas order om att arrestera pränteredskapen hos biskop Brask till 1940-talets transportförbud. Och lång är raden av författare och boktryckare som dömts till hårda straff för skrifter som uttryckt tankar och åsikter i strid mot kyrklig och statlig makt eller mot sedlighetsbegrepp eller enskildas heder och ära. Till de mest drabbade i svensk censurhistoria hör pietisterna. Bl.a. fick deras i Reval tryckta skrifter inte införas i 20