FoU NORRBOTTEN. FoU Rapport 68:2011. Samtal om öppen prioritering för sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Forskning och utveckling inom Socialtjänsten

Transkript

1 Forskning och utveckling inom Socialtjänsten FoU Rapport 68:2011 Samtal om öppen prioritering för sjukgymnaster och arbetsterapeuter Redovisning av diskussioner från en studiecirkel om öppna prioriteringar inom kommunal äldre- och handikappomsorg Besöksadress: Västra varvsgatan 11 Luleå Catharina Andersson Jenny Bågesund Margareta Stålnacke Marianne Forsgärde, Handledare Telefon: vx FoU Norrbotten är en fristående verksamhet inom Kommunförbundet Norrbotten. Vill du veta mer om vårt arbete eller ladda hem tidigare FoU rapporter. Gå till FoU NORRBOTTEN

2 Sammanfattning Studiecirkeln samtal om öppna prioriteringar har utarbetats av våra fackförbund LSR och FSA för att bidra till ökad kunskap och medvetenhet om vad som ska styra prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Vår utgångspunkt var att vi skulle kunna ha nytta av den i vår verksamhet som sjukgymnaster och arbetsterapeuter inom kommunal äldre- och handikappomsorg. Vårt mål med studiecirkeln var att få en hjälp i prioriteringsarbetet i den kliniska vardagen så att våra resurser ska vara till bästa nyttan för patienterna. Deltagarna i studiecirkeln har under 2009 träffats varannan vecka vid 13 tillfällen. Elva sjukgymnaster och arbetsterapeuter var delaktiga och i genomsnitt har 7,8 deltagit per gång. Minnesanteckningar har förts vid samtliga träffar. Syftet med studien är att redovisa den kunskap som vuxit fram under studiecirkelns diskussioner. Resultatet visar att: Vi vill att övriga yrkesgrupper i teamet ska få kunskap pm våra kompetensområden och efterfråga våra tjänster så att vi kommer in i ett tidigare skede i rehabiliteringen än idag. Vi vill satsa på att arbeta i team kring patienterna med alla yrkesprofessioner och även anhöriga, istället för att var och en gör sin åtgärd oberoende av varandra. Vi vill arbeta med patienternas kontaktpersoner/stödpersoner. Dels för att kunna få information om förändringar hos en patient i ett tidigt skede och dels kunna sprida nödvändig kunskap och information till alla som arbetar kring patienten. Det är viktigt för sjukgymnaster och arbetsterapeuter att arbeta med en prioriteringsordning och också sedan förankra prioriteringen i teamet. Det är en skillnad i arbetssätt och förutsättningar mellan handikappomsorgen och äldreomsorgen samt även mellan yrkesgrupperna sjukgymnast och arbetsterapeut. Därför kan det vara svårt att komma fram till en gemensamma prioriteringsobjekt och prioriteringsordning. Vi vill ändra fokus från att arbeta med akuta åtgärder och hjälpmedel till att arbeta mer förebyggande med rehabilitering.

3 Innehållsförteckning Bakgrund 4 Inledning 5 Syfte 8 Frågeställningar 8 Studiecirkel Samtal om öppna prioriteringar 8 Metod 9 Datainsamling 9 Urval 9 Metodologiska reflektioner 9 Reflektioner organisering av studiecirkel 9 Resultat 10 Diskussion 17 Referenser 21

4 Bakgrund Inom kommunal äldreomsorg och handikappomsorg arbetar sjukgymnaster och arbetsterapeuter med rehabilitering och habilitering. Gemensamt är målet att patienterna/kunderna ska bli så oberoende av omgivningen som möjligt. Sjukgymnastens arbete är att bedöma och träna t.ex. gångförmåga, förflyttningar i och ur säng, rörlighet och balans. Arbetsterapeutens arbete är att bedöma och träna vardagliga aktiviteter såsom t.ex. av- och påklädning, personlig hygien, kommunikation och fritidsaktiviteter. En del arbetsuppgifter kan både sjukgymnast och arbetsterapeut utföra som t.ex. förskrivning av de flesta hjälpmedel. Rörelse är ledordet för sjukgymnastkåren och aktivitet för arbetsterapeutkåren. Det ena förutsätter det andra, därför kan det ibland vara oklart var gränsen går. Målet är att vi ska arbeta i team och i teamet ingår patienten/kunden, anhöriga, sjuksköterska, sjukgymnast, arbetsterapeut, enhetschef och baspersonal. En undersökning visar att samarbetssvårigheter kan finnas mellan olika yrkesgrupper inom samma organisation, det kan i hög grad handla om vilket synsätt (omsorg, rehabilitering, omvårdnad, medicin) som företräds och prioriteras av de olika yrkesgrupperna (Socialstyrelsen 2003). Kommunen har ansvar för hälso- och sjukvårdsinsatser upp till läkarnivå. Vi arbetar tillsammans inom samma verksamhet med samma patienter/kunder, men utifrån olika lagstiftningar, HSL (hälso- och sjukvårdslagen) och SoL (Socialtjänst lagen). HSL handlar om hälso och sjukvård och vilka krav lagen ställer på god vård (SFS 1982:763). SoL täcker andra aspekter och målen i socialtjänsten är bl.a att främja människors ekonomiska och sociala trygghet, främja jämlikhet i levnadsvillkor och främja aktivt deltagande i samhällslivet. Målen bygger på att människor ska kunna påverka och vara med och bestämma (SFS 2001:453, Drott Tolf, Ardström, Eriksson, 2010). En skillnad är att alltid när legitimerad personal som arbetar enligt HSL sätter in insatser måste det finnas bedömning och mål samt att det ska göras en utvärdering av insatsen. Det måste också finnas evidens eller beprövad erfarenhet för att legitimerad personal ska få använda sig av en åtgärd (SFS 1998:531). Personal som arbetar enligt SoL har inte samma krav på bedömning, utvärdering och evidens avseende insatserna. I Kiruna kommun benämns de personer som bor på särskilt boende för kunder. I denna rapport har vi dock valt att kalla kunderna för patienter, eftersom det är ett välkänt begrepp. Vi har också valt att benämna anhöriga/närstående för anhöriga. Inom Kiruna kommuns boendeavdelning, äldreomsorg finns två sjukgymnast- och fyra arbetsterapeuttjänster och inom handikappomsorg /psykiatri finns en sjukgymnast- och tre arbetsterapeuttjänster. Inom äldreomsorgens särskilda boenden bor 270 kunder. Inom handikappomsorgen och psykiatrins särskilda boenden finns 40 boendeplatser samt ett större antal kunder som är beviljad dagverksamhet. Arbetssättet i handikappomsorg och äldreomsorg skiljer sig åt. Inom handikappomsorg kan kunden bli beviljad insats enligt LSS (Lag om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade) (SFS 1993:387). Det innebär 4

5 bland annat en skyldighet att verkställa beslut om sysselsättning. Denna skyldighet finns inte i äldreomsorgen, där blir kunden beviljad service och omvårdnad på särskilt boende enligt SoL (SFS 2001:453). Vi har under 2009 genomfört en studiecirkel Samtal om öppna prioriteringar. En studiecirkel som våra fackförbund LSR (Legitimerade Sjukgymnasters riksförbund) och FSA (Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter) utarbetat för att bidra till ökad kunskap och medvetenhet om vad som ska styra prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Vårt syfte med studiecirkeln var att få hjälp i prioriteringsarbetet i den kliniska vardagen så att våra resurser kommer till den bästa nyttan för patienterna. Vi ville också få ett verktyg som vi kan ha till hands för att göra adekvata prioriteringar. Inledning Prioriteringar inom hälso- och sjukvården har alltid funnits eftersom behovet av hälso- och sjukvård allt som oftast är större än resurserna. Prioriteringar har gjorts, men på olika sätt och ofta dolt för allmänheten. På 1970-talet började det skrivas mer om olika aspekter på prioriteringar i vetenskapliga artiklar. På slutet av 1980-talet började prioriteringar diskuteras i den politiska världen (Broqvist, Carlsson 2010). Ofta pratas det om prioriteringar. Vad som menas med ordet prioritering är kanske inte helt klart för allmänheten. Begreppet kan lätt blandas ihop med andra begrepp såsom fördelning och ransonering. Enligt professor Per-Erik Liss (Liss 2004) betyder prioritering ge företräde åt dvs. rangordna eller välja ut. För att prioritering ska ske måste det vara ett val som görs. Det är viktigt att valen är övervägda. Valet ska skapa en rangordning och ska vara relevant. Med relevant menas att alla alternativ skulle ha kunnat komma i fråga t.ex. att välja mellan en metod som ger effekt och en metod som inte ger effekt kan inte kallas prioritering. Vid prioritering behövs kriterier som kan vara till hjälp att välja och rangordna rätt. I Sverige har riksdagen gett ut vissa etiska principer till hjälp att prioritera rätt. Dessa principer återkommer vi till senare. Många gånger när vi talar om prioritering menas egentligen ransonering. Ransonering innebär en begränsning av vård som är möjlig att ge utifrån dagens kunskapsläge (Liss 2004, Broqvist 2006). Som t.ex. att välja att sänka målen även om målen kan nås om optimala resurser ges. Ransonering kan också vara att kunderna/patienterna får längre väntetid innan vård kan ges, mindre tid för vård, färre återbesök, att t.ex. undersköterskor utför träningar istället för sjukgymnast och arbetsterapeut. Det handlar alltså om en begränsning av kvaliteten på åtgärderna. Bortval är också en typ av ransonering t.ex. att inte åtgärda vissa besvär, sjukdomar eller tillstånd av nedsatt livskvalitet. Begreppet prioritering kan delas in i horisontella och vertikala. Med horisontell prioritering menas val och beslut om resursfördelning mellan olika verksamhetsområden t.ex. hur mycket resurser som ska satsas på 5

6 specialistvård kontra primärvård. Ofta beslutas horisontell prioritering av politikerna. Med vertikal prioritering menas prioriteringar som görs på en klinik, en sjukdomsgrupp eller inom en yrkesgrupp. I den studiecirkel som vi genomfört fokuseras på vertikala prioriteringar. Öppna prioriteringar är ett annat begrepp som förekommer och som innebär att alla som önskar ska kunna ta del av grunderna och resonemangen till varför det prioriteras som det görs. Motsatsen är dolda prioriteringar (Liss 2004). En förutsättning för att överhuvudtaget kunna göra systematiska och öppna prioriteringar är att det finns god tillgång på fakta om nyttan och kostnadseffektiviteten med insatserna i vården. Det har därför varit en viktig förutsättning för öppna prioriteringar att offentliga organisationer, företag och universitet tar fram kunskapsunderlag och påtalar behovet av utvärderingar (Broqvist, Carlsson 2010). SBU (Statens Beredning för medicinsk Utvärdering) och Socialstyrelsens nationella riktlinjer finns också som stöd för prioriteringar (Socialstyrelsen). Regeringen tillsatte 1992 en utredning om öppna prioriteringar eftersom kostnaderna för vården ökade mer än man ansåg sig kunna satsa på hälso- och sjukvården. Skillnaden mellan behov och resurser i hälso- och sjukvården ansågs enligt utredningen bero på ett ökat antal äldre personer, alltfler ensam hushåll, den medicinsk teknologiska utvecklingen och allt större krav och förväntningar på vården. Förväntningarna på sjukvården är i ett förändringsskede från enbart hjälp med basala behov, som att minska lidande och undanröja livshotande tillstånd, till att i ökad utsträckning handla om välbefinnande och förbättringar. Denna utredning resulterade 1995 i slutbetänkandet vårdens svåra val (SOU 1995:5). Året därpå kom en proposition från regeringen och 1997 ett riksdagsbeslut med riktlinjer för prioriteringar i hälso- och sjukvården (Prop 1996/97:60). Riktlinjerna som riksdagen beslutat om och som ingår i hälso- och sjukvårdslagen (HSL 1982:763) innehåller kriterier i form av principer som ska vara en vägledning i prioriteringsarbetet. All hälso- och sjukvårdspersonal i landsting och kommuner är skyldig att prioritera utifrån dessa. Principer som kom att kallas den etiska plattformen är: Människovärdes principen; alla människor har lika värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället. Människor får alltså inte prioriteras lägre eller väljas bort endast på grund av t.ex. kön, ålder, inkomst eller social ställning. Denna princip har högst prioritet. Behovs- och solidaritetsprincipen; resurserna bör satsas på den människa eller verksamhet som har största behoven. Kostnadseffektivitets principen; vid val mellan olika verksamheter eller åtgärder bör en rimlig relation mellan kostnader och effekt, mätt i förbättrad hälsa och förhöjd livskvalitet eftersträvas. Denna princip är underordnad de två ovanstående. (SOU 1995:5, Prop 1996/97:60) Riksdagen kompletterade prioriteringsutredningen (1995) och det skrevs in i HSL att det är viktigt att det görs en första bedömning av behovet så att hälso- och sjukvården kan göra prioriteringar. Det finns även riktlinjer som inte är inskrivna i lagen. De som är ansvariga för hälso- och sjukvård har ett särskilt ansvar att se till att de med nedsatt autonomi får sina behov 6

7 tillgodosedda (Broqvist, 2006). Att ha nedsatt autonomi innebär att personer saknar eller har nedsatt förmåga att självständigt fatta beslut när det gäller hälso- och sjukvård (SOU 1993:93, SOU 1995:5). Hit räknas barn, personer med demens, personer med grav psykisk störning och personer med språksvårigheter. En vanlig missuppfattning (Broqvist, 2006) är att dessa är en prioriterad grupp per automatik. När behov bedömts ingår de i den vanliga prioriteringsordningen. Prioriteringscentrum är ett nationellt kunskapscentrum för prioriteringar inom vård och omsorg (Carlsson, 2010). Prioriteringscentrum har 2007 följt upp riksdagens riktlinjer och kommit fram till att de inte alltid är så lätta att följa. Det anser att det finns tveksamheter i förståelsen och tillämpningen av de etiska principerna (Prioriteringscentrum, 2007). Socialstyrelsen är överens med prioriteringscentrum i många avseenden (Socialstyrelsen 2007). Statens Medicinsk-Etiska råd (SMER) anser dock att den etiska plattformen håller, men att kunskaperna om plattformens principer behöver förstärkas. Den främsta tvistefrågan gäller hur olika principer ska rangordnas vid resursfördelning inom sjukvården (Socialdepartementet SMER 2009). Prioriteringscentrum och Socialstyrelsen vill att kostnadseffektivitet ska väga lika tungt som principen att ge vård efter behov. SMER menar att behovsprincipen bör väga tyngre än kostnadseffektivitet. Broqvist (2004) har genomfört intervjuer med sjukgymnaster och arbetsterapeuter, verksamma i både landsting och kommuner, om deras tankar kring öppna prioriteringar och varför de prioriterar som de gör i patientnära arbete. Studiens visar att graden av medvetenhet kring prioriteringar varierar kraftigt och att sjukgymnaster och arbetsterapeuter i begränsad utsträckning deltar i organiserat prioriteringsarbete. Resultatet visar också att det är ett flertal faktorer som påverkar prioriteringarna: den egna och läkarens kompetens och intresseområde, kultur och traditioner på arbetsplatsen, kostnadseffektivitet hos åtgärden, yrkesgruppens syn på hälsa och patientens egen upplevelse av behov. Sjukgymnaster och arbetsterapeuter kan för att förbättra rehabiliteringsarbetet även arbeta indirekt via baspersonalen. Det ställer dock krav på att baspersonalen har rehabiliteringskunskap, får handledning, har möjlighet att i sin vardagliga arbetssituation inta ett rehabiliterande arbetssätt samt att utföra delegerade träningsprogram (Socialstyrelsen 2003). Idag finns en nationell modell för prioriteringar. Där står det att alla former av vertikala prioriteringar ska baseras på de etiska principer som riksdagen beslutat ska gälla vid prioriteringar inom hälso- och sjukvård (Carlsson et al 2007). I Broqvist (2006) studie använde sjukgymnaster och arbetsterapeuter den nationella arbetsmodellen för prioriteringar. Resultatet visar att modellen i huvudsak är användbar också för sjukgymnaster och arbetsterapeuter som vägledning i hur riksdagens riktlinjer för prioriteringar kan omsättas i praktiken. Modellen ingår även i studiecirkeln samtal om öppna prioriteringar. 7

8 Syfte Syftet med studien är att redovisa den kunskap som vuxit fram när sjukgymnaster och arbetsterapeuter i studiecirkelform diskuterat öppna prioriteringar inom kommunal vård och omsorg. Frågeställningar 1. På vilket sätt har studiecirkeln samtal om öppna prioriteringar hjälpt sjukgymnaster och arbetsterapeuter inom kommunal verksamhet i Kiruna kommun i prioriteringsarbetet? 2. Ger studiecirkeln samtal om öppna prioriteringar sjukgymnaster och arbetsterapeuter i Kiruna kommun möjlighet att prioritera på ett likvärdigt sätt? 3. Hur vill sjukgymnaster och arbetsterapeuter inom kommunal verksamhet i Kiruna kommun prioritera för att ge våra patienter mesta nyttan av våra resurser? Studiecirkel - samtal om öppna prioriteringar En av sjukgymnasterna i kommunen hade under sjukgymnastdagarna 2007 fått information om att våra fackförbund LSR och FSA utarbetat underlag för studiecirkelverksamhet. Detta i syfte att öka kunskapen och medvetenheten om vad som ska styra prioriteringar inom hälso- och sjukvården, och det ansåg hela arbetsgruppen? skulle kunna vara till nytta för våra verksamheter? På en arbetsplatsträff presenterades idén och vi beslutade om att påbörja studiecirkeln. Studiematerialet är kostnadsfritt för medlemmar i LSR och FSA. Övriga betalar 350 kr/person. Förutom LSR och FSA har även prioriteringscentrum bidragit med kunskap i materialet. Innehållet i materialet var fördelat på sju kapitel: kapitel 1 Prioriteringar vad menas? kapitel 2 Etiska plattformen, kapitel 3 Att inleda ett prioriteringsarbete inom arbetsterapi och sjukgymnastik, kapitel 4 Arbetsgång för prioriteringsarbetet, kapitel 5 Att genomföra prioriteringsarbete på den lokala arbetsplatsen, kapitel 6 ICF som stöd i prioriteringsarbetet, kapitel 7 En reflekterande diskussion. Under 2009 genomfördes studiecirkeln, som bestod av 13 träffar om två timmar vardera. Vi träffades ungefär varannan vecka, den första träffen i mars och den sista i september, med uppehåll under sommaren. Studiecirkels upplägg innebar att inför varje träff läste deltagarna ett kapitel och de diskussionsfrågor som avslutade kapitlet diskuterades sen på träffen. I slutet av varje träff utsågs ordförande och sekreterare inför nästkommande träff. Ordföranden höll i diskussionen och minnesanteckningar skrevs av sekreteraren. Syftet med studiecirkeln Samtal om öppna prioriteringar var att deltagarna efter genomförd studiecirkel skulle vara förberedda på att kunna ta initiativ till och att delta i prioriteringsarbete. De skulle också få en ökad medvetenhet om sina egna prioriteringar. 8

9 Vi fick en förfrågan om att sammanställa studiecirkelns diskussioner i en rapport. På en arbetsplatsträff ställdes frågan om någon var intresserad av att skriva rapporten och tre sjukgymnaster anmälde sitt intresse. Vi ansökte om medel från FoU Norrbotten för att möjliggöra rapportskrivandet. Författarna har i resultatet gjort en sammanfattning utifrån minnesanteckningarna. Metod Datainsamling Minnesanteckningar fördes under samtliga träffar under studiecirkeln. Vid varje träff valdes en sekreterare som förde minnesanteckningar. Det var upp till varje enskild sekreterare att välja hur anteckningarna skulle skrivas. Minnesanteckningarna skickades sedan ut till alla de övriga deltagarna. Dels för att de som inte deltagit på träffen skulle få kännedom om diskussionerna samt att alla deltagare skulle kunna gå tillbaka och repetera vad som diskuterats. Urval Alla tre sjukgymnaster och åtta arbetsterapeuter i Kiruna kommuns äldreoch handikappomsorg deltog i studiecirkeln. Gruppen har på eget initiativ önskat att genomföra studiecirkeln samtal om öppna prioriteringar. Totalt var 11 personer delaktiga i studiecirkeln, i genomsnitt 7,8 deltagare per gång. Metodologiska reflektioner Under studiecirkelns träffar var det upp till varje enskild sekreterare att bestämma vad som skulle antecknas, vilket föranlett att minnesanteckningarna har olika detaljnivåer och är skrivna på olika sätt. Det är svårt att få med allt som diskuterats, när det är livliga diskussioner. I efterhand kanske vi skulle ha gjort en mall för hur minnesanteckningarna skulle föras. Vi borde nog också haft en justerare som läst igenom minnesanteckningarna så att det som var av vikt kom med. Reflektioner - organisering av studiecirkel Valet att ha med sjukgymnaster och arbetsterapeuter från både äldreomsorgen och handikappomsorgen har inneburit att det ibland har varit svårt att komma till ett beslut angående prioriteringsobjekt och prioriteringsordning. Vi arbetar i olika verksamheter med olika förutsättningar. Handikappomsorgen har i sitt arbetssätt redan idag hittat prioriteringar vilka var mycket av det deltagarna från äldreomsorgen önskade diskutera. På äldreboendena finns det ett fritt val för enhetscheferna att välja inriktning i verksamheterna på boendena. Varför det kan variera från äldreboende till äldreboende vilka insatser som efterfrågas. Inom yrkesgrupperna är det också olika förutsättningar då sjukgymnasterna är 9

10 färre till antalet än arbetsterapeuterna. Det innebär en skillnad i behov av att prioritera och ransonera sina arbetsuppgifter. Resultat Resultatet presenteras utifrån de frågeställningar som varit till stöd för diskussioner i studiematerialet. Svaren är en sammanfattning av de kommentarer som kommit upp under träffarna enligt minnesanteckningar som förts. Kapitel 1. Prioriteringar vad menas? Hur går det till när resurser fördelas till och i er verksamhet? Vi som arbetsgrupp är inte delaktiga i hur resurser fördelas, det sker uppifrån. Vi kan bara visa på behoven. Ledningen för kommunen har bestämt att det ska vara tre sjukgymnasttjänster och sju arbetsterapeuttjänster i kommunen. Sjukgymnast och arbetsterapeut resurser fördelas efter antal kunder och inte efter behovet hos kunderna. Hur använder ni begreppen prioritering och ransonering i era verksamheter? Vi har inte haft klart för oss vad prioritering innebär. Vi använder begreppet prioritering även för ransoneringar, vi hade inte kunskap om att begreppet ransonering fanns. Idag ransonerar vi d.v.s. väljer bort istället för att medvetet välja mellan två val. Kan ni identifiera situationer då ransoneringar varit nödvändiga? Vi utgår från vad som är realistiskt för baspersonalen att utföra. Inte vad som är det bästa för kunden. Sjukgymnasterna deltar sällan på veckoträffar eller välkomstsamtal inom äldreomsorgen på grund av att träffarna många gånger infaller samtidigt på flera boenden. En konsekvens av att ha ansvar för flera boenden. Konsultativt arbetssätt. Baspersonal kontaktar sjukgymnast och/eller arbetsterapeut. Baspersonalens kunskap i rehabilitering varierar vilket får betydelse för vilka ärenden de aktualiserar. Det är rimligt att anta att alla ärenden som vi själva skulle ha aktualiserat inte synliggörs och därför blir det en indirekt ransonering. Vi väljer bort att göra bedömningar med status och ordinera träning där det är svårt att förankra träningen bland baspersonalen. Ransoneringar kan ske utifrån hjälpmedelsbehovet, det vill säga inget behov av hjälpmedel - inga insatser. Vi arbetar inte med personer med demenssjukdom och rehabilitering på det sätt vi skulle vilja och kunna. Vi blir kontaktade i ett alltför sent skede när det redan finns ett hjälpmedelsbehov. Förmåga att bibehålla och/eller förstärka är svårt att göra när insatserna påbörjas försent. 10

11 Hur öppna är era prioriteringar, vilka känner exempelvis till de prioriteringar som finns i er verksamhet? De flesta prioriteringar är dolda. Vi gör olika prioriteringar. På sommaren finns ett dokument där det står hur vi ska prioritera när vi är begränsat med personal. Vad krävs för att era prioriteringar ska kunna vara öppna? Äldreomsorgen skulle kunna arbeta fram en prioriteringsordning, så att det blir nedskrivet och beslutat. Idag på träffarna inom äldreomsorgens boenden går vi igenom alla patienter, istället skulle vi bara kunna ta upp ett mindre antal patienter, så att vi kan arbeta mer ingående med respektive patient tillsammans i teamet. Arbeta mer med kontaktpersoner/stödpersoner. Vi måste förankra vår prioriteringsordning hos teamet och ledningen. Kapitel 2. Etiska plattformen På vilket sätt överensstämmer prioriteringar i er verksamhet med människovärdes principen? Vi prioriterar framförallt utifrån människovärdesprincipen i förhållande till behovs- och solidaritetsprincipen samt kostnadseffektivitetsprincipen. Ett exempel att sjukgymnaster och arbetsterapeuter fördelas efter antalet patienter och inte efter deras behov av insatser. Har du/ni andra exempel på etiska konflikter i samband med prioriteringar än de som berörs i kapitlet och hur hanterar du/ni i så fall dessa? Prioritering av patienter med stort hjälp- och hjälpmedelsbehov kontra aktiva patienter med goda motoriska förmågor och/eller goda kognitiva förmågor. Vem behöver egentligen vården bäst, vad är mest kostnadseffektivt? Idag prioriteras akuta åtgärder. Knappt någon förebyggande rehabilitering hinns med. Vi borde nog prioritera nyinflyttade och aktiva patienter, och på så vis bevara patientens höga rörelse- och aktivitetsnivå. På längre sikt skulle de akuta åtgärderna minska i omfattning, vi skulle vara mer förberedda. Ett sådant arbetssätt kräver stor insats för att förankras i verksamheten. Patienten medverkar i liten omfattning med önskemål och målbestämmande. Många gånger är det vi sjukgymnaster och arbetsterapeuter som sätter ribban när vi anser att patienterna är färdigrehabiliterade. Då ofta fokus på att klara det mest basala som hygien, av/påklädning, förflyttningar och toalettbesök. Där han/hon inte själv kan uttrycka sina önskemål om rehabilitering, skulle anhöriga kunna hjälpa till i större omfattning. Patienten har nog också svårt att veta vilka mål de kan sätta upp. Vi måste våga lyssna på patienten och prioritera det som är meningsfullt för denne. Vi ansvarar även för boenden i östra kommundelen dit det är lång resväg. Kostnadseffektiviteten kan diskuteras, då resan tar en stor del av arbetsdagen. Ett etiskt dilemma är att en patient i Karesuando (18 mil enkel resa från Kiruna) och en patient i Kiruna C som båda är i behov av rehabilitering får tillgång till olika mycket resurser. 11

12 Arbetssätt utifrån patientens perspektiv eller baspersonalens perspektiv. Ofta arbetar vi ur ett arbetsmiljöperspektiv då det är baspersonal som oftast aktualiserar ärendena. Vårt uppdrag är dock i första hand att tillgodose patientens behov, vilket är ett dilemma då det ena ofta förutsätter det andra. Förekommer det att andra behov än klientens ingår vid behovsbedömning? Baspersonalens tid, intresse och kunskap för rehabilitering samt förmåga att planera tas hänsyn till vid ordination av träningar/behandlingar. Ibland utförs en bedömning som till exempel biståndshandläggare eller chef vill ha. Ibland är det oetiskt, om vi anser att patienten är omotiverad till att utföra det eller känner sig kränkt. Det händer att anhöriga efterfrågar bedömningar där vi redan idag vet att inget behov finns. Det är dock viktigt att bemöta anhöriga. Lyssna och prata, kan ibland visa sig vara det anhöriga egentligen önskar. Vilka patienter/brukargrupper med nedsatt autonomi träffar ni i er verksamhet? På vilka sätt beaktar ni dessa grupper? I våra verksamheter träffar vi bland annat patienter med nedsatt autonomi som demenssjukdom, kognitiva svårigheter, stroke. Patienterna kallar inte själva på vår kompetens. Vi gör en bedömning om baspersonal eller annan aktualiserar. Här tror vi det är av yttersta vikt att ha ett fungerande teamarbete. Så att vi kan ta ett gemensamt beslut kan tas utifrån teamets samlade bedömning. Kapitel 3. Att inleda ett prioriteringsarbete inom arbetsterapi och sjukgymnastik Identifiera prioriteringsobjekt som är relevanta för er verksamhet. Patienter med goda motoriska förmågor och/eller goda kognitiva förmågor. Träning/behandling hos patienten Övningar i manuella förflyttningar och förflyttningar med tekniska hjälpmedel. Nya patienter i dagverksamhet. Administrativt arbete. Kommunikation Kapitel 4. Arbetsgång för prioriteringsarbete Vilken innebörd lägger ni i begreppen svårighetsgrad, patientnytta/effekt av åtgärd samt kostnadseffektivitet? Svårighetsgrad kan ses som hur beroende av hjälp en person är eller om patienten har sjukdom som förkortar livslängden, hur lång tid som är kvar att leva. Patientnytta/effekt av åtgärd kan ses genom att göra mätningar före och efter en åtgärd. Nyttan/effekten kan ses på flera plan både fysiskt och psykiskt. 12

13 När vi diskuterar kostnadseffektivitet väger vi samman om nyttan/effekten hos patienten är värd arbetsinsatsen och eventuellt andra kostnader, som t.ex. för hjälpmedel. Kapitel 5. Att genomföra prioriteringsarbete på den lokala arbetsplatsen Gör ett mycket förenklat prioriteringsarbete utifrån den nationella modellens olika steg. Steg 1: Definiera områden som skall bli föremål för prioriteringar. Vi kommer fram till att prioritera området äldreomsorg inom boendeavdelningen. Steg 2: Identifiera prioriteringsobjekt Meningsfulla aktiviteter för patienten. Träning/behandling Handledning/övningar i manuella förflyttningar och förflyttningar med tekniska hjälpmedel. Förebyggande arbete med patienter med goda motoriska förmågor. Patienter med oro. Administrativt arbete. Kommunikation Hjälpmedel. Steg 3: Samla in och värdera fakta när det gäller patientnytta och kostnadseffektivitet. Meningsfulla aktiviteter för patienten. Hög patientnytta, då patient eller anhöriga väljer ut vad som kan motivera patienten. Det är ofta effektivt att utföra en aktivitet eller träning som personen är motiverad till att göra. Det har varit mycket medial granskning angående att personer som vistas på äldreboende inte har meningsfull sysselsättning. Bara det mest basala behov som tillgodoses. Kostnadseffektiviteten beror på arbetsinsatsen och övriga kostnader. För att legitimerad personal ska kunna utvärdera måste vi göra bedömningar och utvärderingar av insatsen. Att använda mätinstrument både för att mäta fysiska och psykiska skillnader. Träning/behandling Forskning inom området visar att det går att bibehålla och träna upp funktioner hos äldre samt att förebygga t.ex. fall. Mer nytta om vi själva utför träningen/behandlingen tillsammans med patienten och baspersonal till en början. Så att de får en förståelse för betydelsen om varför träningen ska utföras och praktisk instruktion på vilket sätt det ska ske. Ett sådant förhållningssätt ökar möjligheten till ett rehabiliteringstänkande i förlängningen, vilket är kostnadseffektivt. Kostnadseffektiviteten är beroende av arbetsinsatsen och eventuellt andra kostnader. Kostnaderna är oftast i form av tid. 13

14 Det är viktigt att arbeta i team för att ge hög patientnytta/effekt. T.ex. krävs det högre energiintag för att orka vara aktiv. Handledning/övningar i manuella förflyttningar och förflyttningar med tekniska hjälpmedel. Patientnyttan ligger i att förflyttningarna sker skonsamt och om möjligt aktivt. Baspersonal får öva manuella förflyttningar, hur de ska göra för att låta patienten vara så aktiv som möjligt. Det ger patientnytta i förlängningen genom ett rehabiliteringstänkande. Vid passiva förflyttningar ligger personalens hälsa i fokus om de har en bra arbetsteknik finns mindre risk att få skador i arbetet. Bra för patienterna i förlängningen. Kostnadseffektivitet är beroende av arbetsinsatsen. Kan många gånger kräva en stor arbetsinsats. Är också beroende av hur stor effekt som kommer patienterna tillgodo. Förebyggande arbete med individer med goda motoriska förmågor. Individuell styrke- och balansträning. Forskning visar hög patientnytta för att förebygga fall. Stor patientnytta både fysiskt och psykiskt med att inte bli sämre i sin funktion och kunna göra saker som tidigare. Hög kostnadseffektivitet om vi kan förebygga fall och förhindra att patienterna blir sämre och mer hjälpbehövande. Högre personalkostnader med större hjälpbehov. En fraktur kostar samhället mycket. Individer med oro Patientnytta oklar. Vi kan arbeta med beröring, taktil massage, dans, demensdocka, bolltäcke, omgivningsfaktorer, trädgård, motoriska och intellektuella aktiviteter. Idag är vår erfarenhet att vi inte tycker att åtgärderna ger tillräcklig nytta i förhållande till arbetsinsatsen. Vi gör olika åtgärder, men det slutar oftast med att det blir läkemedel mot oro ändå. Vi arbetar inte tillräckligt i team för att det ska ge patientnytta. Kostnadseffektivitet är låg. Tidskrävande insatser och låg patientnytta som vi arbetar idag. Administrativt arbete Med administrativt arbete menar vi deltagande i möten såsom MAS möten, arbetsplatsträffar och arbetsgrupper. Också kompetens höjning via inläsning och att skriva minnesanteckningar. Kostnadseffektiviteten och patientnyttan ifrågasätts när det gäller administrativt arbete. Det kommer kanske inte kunden tillgodo i ett kort perspektiv men får betydelse i ett längre perspektiv. Många arbetsgrupper ger inte ett tydligt resultat för kunden, trots att mycket arbete läggs ner. När det blir många möten/träffar/arbetsgrupper där hela teamet ska vara delaktigt blir det mycket för varje enskild sjukgymnast eftersom det finns färre att fördela mötena på. På den enskilde arbetsterapeuten blir det inte lika många möten då de mötena kan fördelas på fler personer. 14

15 Behöver alla gå på mötena? Kanske vi ska ha representanter. Kommunikation Med kommunikation menar vi att bedöma och tydliggöra kommunikation. Åtgärder i form av metoder och anpassningar för att skapa alternativ kommunikation hos patienten. Kommunikation innebär att kunna ge och ta information och förstå informationen. Kommunikation är grundläggande för att patienten ska kunna berätta vad hon/han vill. Det är oklart vem som gör bedömningar om kommunikation. Inom handikappomsorgen gör arbetsterapeuten det. Inom äldreomsorgen bedöms sällan kommunikation. Kostnadseffektiviteten bedöms utifrån arbetsinsatsen samt övriga kostnader som t.ex. för kommunikations hjälpmedel. För varje patient med kommunikationssvårigheter och som går att hjälpa ger det mycket hög patientnytta. Att på något sätt kunna kommunicera med omvärlden är viktigt. Hjälpmedel Hjälpmedel kan användas ur olika perspektiv. De är särskilt viktiga ur vår synvinkel när det är ett led i patientens rehabilitering t.ex. att få en rollator för att möjliggöra gång eller en rullstol för att möjliggöra sittande. Hjälpmedel kan också användas för att kompensera tiden för oss och baspersonal, när träningar och handledning i rehabilitering tar för mycket tid. Som exempel kan nämnas toalettförhöjningar som ordineras när baspersonal aktualiserar att det har blivit svårare för patienten att resa sig upp från toaletten. Att resa sig upp från lägre nivå är bra träning, men kan ibland ta lite mer tid och kanske behövs flera försök. När det blir lättare att resa sig uteblir träningen och patienten tappar funktion. Det är en balansgång som kräver teamarbete. Patientnyttan är hög om patienten klarar sig mer självständigt med ett hjälpmedel, och kan vara mer aktiv. Att däremot få ett hjälpmedel trots att man klarar sig utan leder till sämre funktionsförmåga. Kostnadseffektiviteten beror på vad det är för sorts hjälpmedel och i vilket syfte hjälpmedlet används. Är patientnyttan hög, är det också ofta kostnadseffektivt. Steg 4 Rangordna Det är svårt att rangordna Hur precis kan vi vara? Vi kommer överens om att gruppera istället Låg, Medel och Hög. Hög: Meningsfulla aktiviteter, Träning/behandling, Förebyggande arbete med individer med goda motoriska förmågor, patientjournal, kommunikation, hjälpmedel som en del i rehabilitering Medel: Handledning/övningar i manuell förflyttning, Förflyttning med tekniska hjälpmedel Låg: Individer med oro, administrativt arbete, hjälpmedel som ej är en del av rehabilitering. 15

16 Kapitel 6. ICF som ett stöd i prioriteringsarbetet Vi tänker i ICF klassifikation. Vi kan skilja på styrkor/problem utifrån kroppsfunktion (t.ex. smärta i ett knä eller nedsatt styrka i benen) kontra styrkor/svagheter på aktivitetsnivå (t.ex. att inte kunna gå till toaletten). Därtill underlättande/hindrande omgivningsfaktorer (t.ex. för trångt för rollator i badrummet). Många faktorer är beroende av varandra, det är därför som arbete i team är så viktigt. ICF gör det tydligt. Att vi arbetat med införande av ICF baserade sökord i vårt journalföringssystem underlättar. ICF är individfokuserat, vilket kan vara till hjälp för oss. Kapitel 7. En reflekterande diskussion. Hur har kunskapen om den etiska plattformen påverkat oss i synen på prioriteringsarbetet? Det har gett oss en ökad medvetenhet om vad som idag styr våra prioriteringar och vad som borde styra prioriteringarna. Att tänka i patientnytta och kostnadseffektivitet kan ge oss ett effektivare arbetssätt och inte satsa resurser på det som inte leder till någon patientnytta. Alla i teamet borde få kunskap om den etiska plattformen och vad som ska styra prioriteringar. Det är lättare att argumentera för sina prioriteringar om alla vet att det är baserade på ett riksdagsbeslut. Vi vill arbeta utifrån ett evidensbaserat arbetssätt för att kunna göra adekvata prioriteringar. Hur kommer vi att använda kunskapen kring prioriteringsarbetet? Viktigt att arbeta fram en plan för prioriteringar, och då använda oss av prioriteringsordning med grupperingen hög, mellan, låg. Satsning på de åtgärder som ger hög patientnytta och även väga in kostnadseffektivitet. Det är viktigt att utveckla teamarbetet för att vi ska kunna samarbeta och belysa svårigheter och möjligheter hos patienterna från alla perspektiv. De övriga i teamet måste få kunskap om vad en sjukgymnast och en arbetsterapeut har för kompetens och kalla in oss så att vi kommer in i ett tidigare skede i rehabiliteringen än idag. Vi måste arbeta tydligare med patienternas kontaktpersoner/stödpersoner. Dels för att kunna få information om förändringar hos en patient i ett tidigt skede och dels kunna sprida nödvändig kunskap och information till alla som arbetar kring patienten. Hur kommer vi att använda oss av öppna prioriteringar inom verksamheterna? Prioriteringsordning som förankras i verksamheterna. Team träffar/individmöten på individnivå där vi kan diskutera patienterna mer ingående utifrån alla perspektiv, vilket ger mest patientnytta och kostnadseffektivitet. 16

17 Diskussion Man kan fråga sig på vilket sätt studiecirkeln Samtal om öppna prioriteringar har hjälpt sjukgymnaster och arbetsterapeuter inom kommunal verksamhet med prioriteringsarbetet. Vi har lärt oss att prioritera innebär att göra ett medvetet val och att rangordna valmöjligheterna, samt att vi i vårt vardagsarbete ofta ransonerar istället för att prioritera. Vi har kommit fram till att det inte är den etiska plattformen och riktlinjerna som styr våra prioriteringar i den kliniska vardagen. Faktorer som styr istället är t.ex. andra yrkesprofessioner som aktualiserar ärenden hos oss, vilket medför att det också är de som indirekt prioriterar ärendena. Prioriteringen hos dem avgörs av vilken kunskap och intresse för rehabilitering de har samt i vilken utsträckning de har kunskap om sjukgymnastens och arbetsterapeutens kompetensområde. Vi behöver därför arbeta för att sprida kunskap om rehabilitering och vad sjukgymnaster och arbetsterapeuter med sin kompetens kan bidra med. Handledning är ett sätt att ge baspersonalen kunskap om rehabilitering. En annan faktor som styr prioriteringar kan vara aktiva närstående, framförallt inom handikappomsorgen. Vi ser dock även vikten av att anhöriga involveras i rehabiliteringen kring individen. Vi har lärt oss att äldreomsorgen har mycket att lära av handikappomsorgen även om det inte är möjligt att fullt ut kunna arbeta på ett likvärdigt sätt. Handikappomsorgens arbetssätt är mer salutogent, man ser till faktorer som vidmakthåller hälsa mer än vad som orsakar sjukdom. Patienten kommer mer i fokus, till exempel kallas möten med teamet för individmöten och inom äldreomsorgen för veckomöten eller teamträffar. Kommunikation är ett viktigt område inom handikappomsorgen, vilket äldreomsorgen skulle kunna lära mycket från och utveckla utifrån äldre patienters behov. Vad gäller prioriteringar och ransoneringar så är de också dolda, det finns ingen utarbetad prioriteringsordning vilket betyder att det är upp till varje enskild sjukgymnast och arbetsterapeut att prioritera. Vi upplever också att vi saknar tydliga mål med verksamheten i allmänhet och rehabilitering i synnerhet, vilket försvårar vårt prioriteringsarbete. Hur resurserna idag fördelas inom våra verksamheter är utifrån antal patienter och inte utifrån deras behov. Det betyder i praktiken att den tid som finns till förfogande för varje enskild sjukgymnast och arbetsterapeut som blir avgörande för insatsen. När det gäller fördelning av resurser i antalet tjänster för sjukgymnaster och arbetsterapeuter sker det på ledningsnivå och vi kan endast påtala att behovet är större än antalet tjänster. Många diskussioner har förts angående hur vi skulle kunna göra prioriteringarna mer öppna dels för att få hjälp med prioriteringen i vårt vardagsarbete dels för att öka förståelsen bland andra yrkesgrupper. En skriftligt formulerad prioriteringsordning som är förankrad i temat skulle kunna vara ett stöd för en sådan ambition. Idag har vi i teamet inte en förståelse för varandras prioriteringar, då de är dolda. Vi har inte heller ett tillräckligt utvecklat teamarbete för att kunna diskutera och komma fram till en gemensam strategi och mål för varje patient. Möjligen kan denna rapport bidra till att göra prioriteringen mer öppen, då det kan vara lättare att få 17

18 genomslagskraft för sakfrågan i skriftlig form. Vi anser att det varit en fördel om vår chef deltagit i studiecirkeln. Dels för att få information om hur gruppen diskuterar kring prioritering av sina arbetsuppgifter men också att gruppen fått ta del av arbetsledarens uppfattning. Vi tror också att det också skulle öka möjligheten att senare utarbeta och implementera en prioriteringsordning för verksamheten. Studiecirkeln har gett oss ökad medvetenhet om vad som ska ligga till grund för prioritering och om var resurserna kommer bäst till nytta. Bl.a. har intensiva diskussioner förts angående att vi bör arbeta mer förebyggande än vi gör idag. Enligt behovsprincipen ska det vara så att behoven ska styra var resurserna ska läggas. Det är en viktigt att vi vågar prioritera de arbetsuppgifter som vi bedömer är viktigast enligt de etiska principerna och inte efter andra prioriteringsgrunder. Har då studiecirkeln gett sjukgymnaster och arbetsterapeuter i Kiruna kommun möjlighet att prioritera på ett likvärdigt sätt? Vi är överens om att kravet för att göra det möjligt är att det görs en prioriteringsordning dels för respektive yrkesgrupp och dels för hela teamet. Det innebär att det skulle bli lättare för baspersonal att veta när och vilka ärenden de ska aktualisera till vem. Fördelen med öppen prioritering är att baspersonal, patienter, anhöriga och alla som kan tänkas vilja ta del av prioriteringen kan göra det. En sådan skrivning ställer krav på att varje enskild sjukgymnast och arbetsterapeut verkligen arbetar enligt prioriteringsordningen och att det blir ett levande dokument. För att få tillstånd en sådan prioriteringsordning krävs stöd av chefen av åtminstone tre skäl. För processen med att arbeta fram innehållet i ett sådant dokument, för att skapa förutsättningar för att implementering kan ske samt för att ta ansvar för att den utarbetade prioriteringsordningen kontinuerligt diskusteras och när så behövs ändras. En sådan organisering skulle öka vår arbetstillfredsställelse och skapa mindre stress i arbetet. En annan viktig del är att socialtjänsten måste specificera vad de anser att sjukgymnast- och arbetsterapeutresurserna ska användas till, men också reflektera över behovet av antalet sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Det svåraste arbetet och det som föranlett många diskussioner var att välja ut prioriteringsobjekt. Vad skulle vi välja bort? Vi kan inte diskutera precis alla arbetsuppgifter. Det är svårt i en grupp med två olika yrkesprofessioner och två olika verksamheter att diskutera prioriteringsobjekt då vi har olika arbetsuppgifter och olika förutsättningar. I Kiruna kommun är sjukgymnasterna färre till antalet än arbetsterapeuterna och behöver därför prioritera och ransonera sina arbetsuppgifter mer. Det var nog en bidragande orsak till varför sjukgymnasterna tog initiativ till att påbörja arbeta med prioritering samt valde att skriva en rapport angående detta, de hade ett större behov och intresse av att lära sig prioritera. Det har också varit svårt att rangordna prioriteringsobjekten. Vi valde att rangordna i grupperingar hög, medel och låg prioritering då den föreslagna rangordningen ett till tio var svår att göra. Det medförde att många prioriteringsobjekt hamnade under hög prioritering och färre under låg 18

19 prioritering. I vårt vardagliga arbete skulle det varit till större hjälp med prioriteringen att rangordna ett till tio istället. I studiecirkeln har vi ofta diskuterat hur vi gör idag och hur vi skulle vilja prioritera. Vi kom fram till att vi vill flytta fokus från att göra akuta och kortsiktiga åtgärder till att arbeta mer långsiktigt och med förebyggande insatser. Detta för att våra patienter inte ska försämras i den takt som är idag, samt att patienterna eller deras anhöriga ska kunna påverka och att vi i större utsträckning ska kunna tillmötesgå deras önskemål. Vi vill i högre grad fokusera på patientens resurser och prioritera nyinflyttade till äldreboende och patienter med goda motoriska förmågor och/eller goda kognitiva förmågor. De patienterna prioriteras inte idag eftersom de inte har något hjälpmedelsbehov och baspersonal inte upplever det som något problem och signalerar därför inte ärendet till oss. Varför stödet inte efterfrågas är oklart. Kanske kan det vara så att vi som sjukgymnaster och arbetsterapeuter inte informerat tillräcklig om vad vi kan hjälpa till med. Bedömning av sjukgymnast och arbetsterapeut uteblir då vi inte känner till patienternas behov. Det kan vi en första anblick vara svårt att prioritera den patient som är uppegående före den patient som är mest sjuk och sängliggande, även om forskning visar att det genom träning går att bibehålla och träna upp funktioner hos äldre. Risken för kontrakturer skulle kunna förebyggas liksom risken för fall. I äldreomsorgen blir vi vid sjukdomsförändringar ofta kontaktade i ett alltför sent skede och preventiv behandling/träning blir därmed sällsynt. Diskussionerna visade att vi egentligen skulle vilja ge behandling och träning själva. Idag är vi beroende av baspersonalens förmåga och möjlighet att utföra en träning/behandling. Många gånger är det beroende på baspersonalens kunskap, intresse och planering om patienten får träning eller inte. Bäst skulle det vara om vi fick möjligheter att själva ge den behandling och träning som bedöms nödvändig, åtminstone till en början, så att vi kan bedöma om det ger den effekt som förväntas. Det skulle vara en fördel om fick tiden att visa och instruera en behandling eller träning tills den är implementerad bland baspersonalen, vilket skulle öka möjligheten till ett rehabiliterande förhållningssätt. Förutsättningen för att skapa ett rehabiliterande förhållningssätt bland all personal är att kontinuerligt arbeta med sitt eget förhållningssätt. Några exempel på prioriteringsobjekt som diskuterats livligt under studiecirkeln är bl.a. patienter med goda motoriska funktioner och/eller goda kognitiva förmågor, patienter med oro och meningsfulla aktiviteter. Idag tappar många patienter funktioner och förmågar när de flyttar in på ett särskilt boende. Det skulle vi kunna arbeta för att förhindra och satsa mer på dessa patienter. Begreppet orolig kund är inte prioriterat i dagsläget då vår erfarenhet är att det tidigare har lagts stora resurser på att lösa problematiken kring oroliga kunder och att det sällan lett till någon förbättring. Anledningen kan tänkas vara att vi i teamet inte samarbetar tillräckligt, var och en gör sin åtgärd och åtgärderna kan sättas in samtidigt så varje enskild åtgärd blir svår att utvärdera. Med ett mer teambaserat arbetssätt skulle kanske detta prioriteringsobjekt komma att prioriteras 19

20 högre. Meningsfulla aktiviteter är svårt att definiera och kan betyda så mycket och är ytterst individuellt. Att tänka att all träning och behandling ska vara meningsfull borde få högre prioritet än vad det har idag då det är till stor nytta för patienterna både fysiskt och psykiskt. Det ska dock finnas en bedömning, mål och utvärdering av aktiviteten för att bli en hälso- och sjukvårdsinsats. Avslutningsvis kan vi sammanfatta det vi kommit fram till i studiecirkeln. Vi vill att de övriga i teamet ska få kunskap om vår kompetens och efterfråga oss i ett tidigare skede i rehabiliteringen än vad som görs idag. Vi vill satsa på att arbeta i team kring patienterna med alla yrkesprofessioner och även anhöriga, istället för att var och en gör sin åtgärd oberoende av varandra. Vi vill arbeta med patienternas kontaktpersoner/ stödpersoner, dels för att kunna få information om förändringar i ett tidigt skede och dels för att kunna sprida nödvändig kunskap och information till alla som arbetar kring patienten. Det är viktigt för sjukgymnaster och arbetsterapeuter att arbeta med en prioriteringsordning och också sedan förankra prioriteringen i teamet. Vi vill ändra fokus från att arbeta med akuta åtgärder och hjälpmedel till att arbeta mer förebyggande med rehabilitering. 20

21 Referenser Broqvist Mari (2006), Arbetsterapeuter och sjukgymnaster prövar metod för prioriteringar samarbetsprojekt med FSA och LSR. Rapport 2006:4. Prioriteringscentrum. Linköping. Broqvist Mari, Carlsson Per (2010), Prioriteringar inom sjukgymnastik vägen från en icke-fråga till ett aktuellt forskningsfält. Fysioterapi nr 5/2010 Carlsson Per (2010), Priority setting in health care: Swedish efforts and experiences. Scand J Public Health, 38: Carlsson Per, Kärvinge C, Broqvist M, Eklund K, Hallin B, Jacobsson C, Jacobsson Ekman G, Källgren C, Lindh M, Nordlander B, Rosén P, Sjöblom U, Sohlberg A. (2007), Nationell modell för öppna vertikala prioriteringar inom svensk hälso- och sjukvård. Rapport 2004:3. Prioriteringscentrum. Linköping. Drott Tolf Siv. Ardström Marie, Eriksson Marie. (2010), Äldreomsorgens lagar praktisk juridik i din vardag. Gothia förlag Kristianstad. Liss Per-Erik (2004b), Fördelning, prioritering och ransonering av hälso och sjukvård en begreppsanalys. Andra reviderade upplagan. Rapportserie: Rapport 2004:9. Prioriteringscentrum. Linköping. Prioriteringscentrum (2007), Vårdens alltför svåra val? Kartläggning av prioriteringsarbete och analys av riksdagens principer och riktlinjer för prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Rapport 2007:2. Prioriteringscentrum Linköping. Socialdepartementet (1995), Prioriteringsutredningens slutbetänkande. Vårdens svåra val. Statens offentliga utredningar SOU 1995:5 Socialdepartementet (1996/97), Regeringens proposition. Prioriteringar inom hälso- och sjukvården. Prop 1996/97:60 Socialdepartementet (2009), Statens medicicnk-etiska råd, SMER. Pressmeddelande Socialstyrelsen (2003) Att arbeta med äldres rehabilitering arbetsterapeuter och sjukgymnaster om sitt arbete med äldre. ( ) Socialstyrelsen (2007), Prioriteringar i hälso- och sjukvården, Socialstyrelsens analys och slutsatser utifrån rapporten Vårdens alltför svåra val. 4_ pdf 21