MISS- BRUKARE. sociala. Detta är ett pionjärarbete. Piller, samtal eller båda? utnyttjas av. företag! sjuksängen

Transkript

1 n Mobilisering: Detta är ett pionjärarbete n Beroendevård: Piller, samtal eller båda? 1/2011 Pris: 20 kr Ges ut av Riksförbundet för hjälp åt narkotika och läkemedelsberoende, RFHL. Farlig politik Med rena sprutor hade Klara sluppit hepatit C MISS- BRUKARE utnyttjas av sociala företag! våld istället för vård! 1/2011 oberoende de hamnar i cellen istället för sjuksängen

2 INNEHÅLL 1/ Ges ut av Riksförbundet för hjälp åt narkotika och läkemedelsberoende, RFHL. Utkommer med fyra nummer per år. ISSN-NUMMER OBEROENDE/RFHL Lagerlöfsgatan Stockholm Tel: Fax: Besöksadress: Lagerlöfsgatan 8 PG: I redaktionen Per Sternbeck Sonja Wallbom Camilla Svenonius Janne Wallin layout Raster Media Ansvarig utgivare Sonja Wallbom MEDLEMSKAP/ PRENUMERATIONER Bli medlem i RFHL för 100 kronor/år och få gratis prenumeration på Oberoende. Ring, posta, faxa eller mejla in din ansökan till adressen angiven ovan. Observera att endast privatpersoner kan bli medlemmar för 100 kronor per år. Företag och organisationer som vill stödja RFHL betalar för ett stödmedlemskap valfritt belopp över 100 kronor. Endast prenumeration på Oberoende kostar 145 kr/år för privatpersoner, organisationer och företag. 3 Ledare 4 Krönikan 5 Janne Karlsson 6 Vi behöver mobilisera alla aktörer! 14 Suicidprevention enligt kriminalvården 18 Våld istället för vård 20 Facket maktlöst när beroende tvingas gå 29 Piller eller samtal eller båda? stegsmodellen eller arbetslöshet 24 Oberoende möter Mia, Piller eller samtal eller båda? 34 Med rena sprutor hade Klara varit frisk Vill du annonsera i Oberoende? Kontakta annonsansvarig: Dean Trbojevic dean@frio-sverige.se Telefon oberoende 1/2011

3 /ledaren LEDAREN Varför bemöts de inte värdigt? Sonja Wallbom, ordförande i RFHL Alla inom offentlig sektor vet att det gäller att hålla hårt i den egna budgeten. Så hårt att det kan kosta liv och hälsa för dem som söker samhällets stöd. Svarte-Petterspelet mellan olika huvudmän, eller till och med mellan olika avdelningar med samma huvudman, pågår och har pågått ända sedan den offentliga sektorn bestämde sig för att börja leka affär och varje liten del blev en egen resultatenhet. Det är inte bara dumt och i bokstavlig mening livsfarligt. Det är dessutom dyrt, för frågan är vad det blir för merkostnad för personer som hinner bli allt sjukare och behöver större insatser under tiden de bollas mellan olika enheter som inte vill ha dem. Eller vad det kostar att ha välutbildade människor vars främsta uppgift ibland verkar vara att vara gate-keepers som ska hålla folk utanför. Jag ska nämna två exempel. Det ena kommer från en av Sveriges större städer där en person bor i en husvagn i skogen och han har en livshotande sjukdom. Det sammankallas ett möte med alla de personer som anser sig arbeta med honom inom kommun och landsting. Sammanlagt blir det 16 personer som kommer från socialtjänst, försörjningsstöd, boendestödjare, psykiatri, beroendevård, coacher m fl. 16 personer tyder inte på resursbrist, men mycket illa använda resurser. Alla är överens om att han inte kommer att överleva en vinter till i sin husvagn, men alla är också överens om att just jag eller min avdelning inte kan hjälpa till. Sorry. 16 personer ägnar sig åt kollektiv ansvarsflykt, ingen ställer sig upp och säger att detta ska vi från min enhet lösa. Det andra exemplet är en pappa som söker hjälp 1/2011 oberoende för sin son inom såväl beroendevård som psykiatri. Pojken är tungt medicinerad med läkemedel han fått inom sjukvården. Nu hallucinerar han, har tvångsföreställningar och han hotar med att ta såväl sitt eget som sina anhörigas liv. De har försökt att få komma in akut inom psykiatrin men mötts av en låst dörr och med hänvisning till beroendevården. De har sökt hjälp på beroendevården men hänvisats till psykiatrin. Även detta exempel är hämtat från en av Sveriges stora kommuner, där man från politiskt håll sparat 20 miljoner på psykiatrin detta år. Igen, kan man säga, för i den här regionen har man sparat det vill säga dragit ner resurser flera år i rad. Inget av dessa fall är unikt. Och det är heller inte nytt. Men vad är det som glappar, som gör att människor inte bemöts värdigt? Vad är det som gör att människor som utbildar sig inom den sociala sektorn går med på att lämna sitt engagemang och kunnande och blir lydiga budgetslavar? Och vad är det som gör att det fortgår trots att de flesta vet att det är på detta vis? För det är inte alltid brist på resurser. Och det är inte alltid mänsklig brist på civilkurage. Och varför går organisationens struktur och regelsystem före medborgarens behov av hjälp. De finns ju där för att bistå. Tror man. Det är inte genom ny organisation och ändrat huvudmannaansvar som medborgarna får den hjälp man behöver, för det har prövats i oändliga omorganiseringar. Men om man vänder på hierarkierna och lagstadgar rättigheter för den enskilde kan man inte längre skicka runt folk och avsvära sig sitt ansvar. Resultat för brukaren är den enda rimliga principen. Och sedan får huvudmännen kriga om vem som ska betala i efterhand. Det kriget behöver brukaren inte delta i. 3

4 Socialt företagande eller socialt ansvar? Den nyliberala eran har präglats av ständiga hyllningssånger till entreprenören, företagaren och till marknadsekonomin. Marknaden ska lösa allt. Det nyliberala tänkandet hyllar den starke, den smarte, den som lyckas. Den som är svag, som är dum, som är sjuk, göre sig icke besvär. Under de senaste åren, kanske de sista åren av den nyliberala eran, har en liten bastard vuxit sig allt starkare. Påhejad av politiker, allehanda byråkrater och till viss del även hos personer som säger sig företräda de svaga, dumma och sjuka. Genom att bara lägga till det lilla ordet social före de nyliberala kärnorden anser man sig ha hittat något alldeles nytt och fräscht. Sociala entreprenörer, socialt företagande, social ekonomi. Det går knappt att som förening söka ett litet startbidrag från en kommun utan att nämna socialt företagande i framtidsplanerna. Enligt höga vederbörande ska det vara den sociala ekonomin som på något mirakulöst sätt, ofta helt utan kapital eller kompetens, ska åstadkomma det varken offentligt eller privat näringsliv klarar av. Att ge människor arbete. Vi är många, däribland jag själv, som oreflekterat, har klivit i och därmed tagit vår roll i spelet om hur vårt samhälle ska se ut. Vi har låtit våra föreningar förvandlas till företag och produktionsenheter. Vi har som styrelser av idealister fastnat i rollen som arbetsgivare. Vi förhandlar betydligt oftare med fackföreningar än vad vi förhandlar med politiker för att hävda våra gruppers intressen. Vi är så upptagna av våra föreningars bokslut att vi inte hinner med att skriva debattartiklar om våra medlemmars livsvillkor. Och vi vet inte ens om vi vågar kritisera kommunerna, landstingen, staten, för då kanske de inte placerar några klienter hos oss längre. Vi tystnar. Vi börjar censurera oss själva. Kort sagt, de har fått oss dit de ville, de nyliberala samhällsförvandlarna! Och hur har det blivit då, med de få sociala företag som lyckas överleva? Ofta är villkoren för personalen i de sociala företagen sämre än i andra företag när det gäller lön, arbetsmiljö och villkor i övrigt. Det är klart att man köper det. Föreningen vill ju gott. Påfallande ofta bygger de sociala företagen på gratisarbete, eller arbetsrehabilitering som det kallas med ett mer anpassat ordval. Människor håller sig nyktra genom gratis dagligt arbete. De sociala företag som driver verksamheten tar fullt betalt hos kunden och så är det några, ofta föredettingar i toppen, som cashar in. Vi medverkar till att skapa ett C-lag på arbetsmarknaden i form av våra medlemmar som får verka i en rövarkapitalism (kanske en social sådan?) av värsta sort. Vi kommer nog inte bli av med den sociala ekonomin i första taget. Vi kommer inte att ha råd om vi vill ha offentliga medel att verka för. Men vi har som föreningar ett ansvar att inte utnyttja våra medlemmar eller personer som behöver stöd och hjälp. Vi har som föreningar ett ansvar för att påpeka uppenbara missförhållanden hos andra föreningar som vi samarbetar med, eller kanske räknar som våra vänner. Kort sagt, vi har att ta ett socialt ansvar. Krönikan Per Sternbeck 4 oberoende 1/2011

5 /noterat Jag heter Janne Karlsson och är en serie/satirtecknare från Linköping, som numera kan stoltsera med att få teckna för Oberoende. Mina teckningar kan för övrigt skådas i bl a Proletären, Riktpunkt, tidningen Kulturen m fl. Det är min stora förhoppning att du som läsare kommer att uppskatta mina bilder, även om du kanske rentav kommer att äcklas av dem. Besök gärna min hemsida, Janne Karlsson 1/2011 oberoende 5 t t

6 Sid 6 8: Vi behöver mobilisera alla aktörer Sid 8 10: Ta avstamp i brukarnas villkor. Sid 10 13: Brukarrevision på riktigt. Vi behöver mobilisera alla aktörer! Nu går organisationer ihop kring utvecklingen av missbruks och beroendevåren. RFHL har fått en samordnande funktion. I ett samarbete med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, har man tagit ett nationellt grepp på inflytandefrågorna. Det är lite av ett pionjärarbete vi gör! Louise Hemmingsson Sedan två år tillbaka arbetar RFHL tillsammans med Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, och NSPH, Nationella samverkan för psykisk hälsa i ett projekt för att mobilisera brukare, och ideella organisationer för att ta plats i planering och utförande av missbruks och beroendevården. Projektet, Kunskap till praktik, är ett resultat av en överenskommelse mellan regeringen och Sveriges Kommuner och landsting för att stötta bättre metoder i vården. Här är brukarnas kunskaper helt avgörande: målet 6 är att utveckla en evidensbaserad praktik, helt enkelt metoder som fungerar, och utan brukarnas synpunkter och önskemål kommer vi inte att nå dit. Mobilisering i 21 län Louise Hemmingsson, ordförande i RFHL Stockholm och NSPH Stockholm, är en av projektledarna för RFHL:s samarbete med Kunskap till praktik: Under året som kommer ska vi hjälpa till att mobilisera så många som möjligt i Sveriges alla 21 län: både brukargrupper, brukarorganisationer och andra kunniga ideella organisationer. Anledningen till att projektet vill jobba så brett är att vi inte har råd att missa andra organisationer som inte tillhör brukarrörelsen, vårt mål är att få med alla som har Louise Hemmingsson. viktig kunskap för att utveckla vården. Och alla som är berörda även anhöriga och psykiatriorganisationerna, framhåller Louise. NSPH nationellt (där RFHL är en av medlemsorganisationerna) deltar som finansiär och oberoende 1/2011

7 /dokument inspiratör, och ger också en bred demokratisk bas. Massmedia-utbildning NSPH-organisationerna bjuds in till samtliga träffar. Vi vet att vi har många i de här föreningarna som har mycket stora intressen i att vården fungerar. NSPH har också målet att nå ut med sina studiecirklar till de grupper som bildas i det här arbetet, och vi kommer att presentera en utvärdering av hur inflytandet utvecklas på deras hemsida. RFHL har också från SKL fått finansiellt stöd att erbjuda massmedia-utbildning för de brukarråd och organisationsråd som under projektet har börjat byggas upp runt om i landet. Och till hösten hjälper RFHL till att ordna mötesarenor mellan råden och politiker och chefer ute i alla län. Pionjärarbete Det är litet av ett pionjärarbete som vi gör med alla de här organisationerna i landet. En liten folkrörelse i förändring där vi samarbetar över organisationsgränserna och inte sitter var och en på vår kammare. Nu har vi kommit så långt att det är dags att råden tar plats, och att vi visar att vi finns. Och att det är ett projekt innebär inte att det tar slut när pengarna tar slut i projektet. De råd som bildats och bildas ska förhoppningsvis vara början på en långsiktig process. 1/2011 oberoende Mångbesökare Exempel från undersökningen av mångbesökare i Stockholms akutvård för beroende utförd av SKL Kostnaderna för denna grupp mångbesökare i undersökningen varierade mellan drygt och kronor per år och person. Merparten av patienterna låg runt kronor i kostnader i främst akutvård. Här ges en bild av en av dessa mångbesökare, i undersökningen kallad Individ ID 2: Individ ID 2 n Personlig profil: Ålder:51. Kön: Man. n Personlig situation: Bostadslös, ekonomiskt bistånd. n Anhöriga: Ej uppgivit någon. Enligt egen uppgift ingen kontakt. Journaler tyder dock på annat. n Problem/symptom: Diagnoser enligt journal: Alkoholism, Ischemisk hjärtsjukdom, essentiell hypertoni, förmaksflimmer, angina pectoris m.m. Ca 150 kontakter med främst akutsjukvården under ett år, (många gånger flera akutintag under samma dygn): n Totala kostnader öppenvård: kr. n Totala kostnader slutenvård: kr (Dvs inläggning på abstinensvård eller Nu har vi kommit så långt att det är dags att råden tar plats. intensivvård). n Totala kostnader socialtjänsten: kr. n Grand total: kr. n Övriga kostnader för socialtjänst: (icke datumförda och ej angivna ovan): Härbärge 14 nätter à 560 kr: Totalt kr. Härbärge 3 nätter à 560 kr: Totalt kr. n Ärenden genom telefonsamtal: 60 st. n Besök hos handläggare: 3 st n Hembesök eller transport till institution: 2 st n Nätverksmöten: 1 st Bollen i rullning Vi ser att vi har satt bollen i rullning, och det är vitsen. Att brukarrörelsen hjälper till att bygga strukturer som får eget liv. För det här med vårt inflytande är viktigt och det har äntligen myndigheterna börjat se och ta på allvar: n Det kan tyckas underligt att SKL, som ska ta tillvara kommunernas och landstingens intressen, satsar så brett på att öka patienternas och klienternas inflytande? Det beror på att det blir en vinstsituation för dem också. Brukarnas inflytande på vården är inte bara en laglig rättighet. Ett bra utformat brukarinflytan- 7 t t

8 de blir en garant för att vården blir effektiv. Det är ju brukarna som har egen erfarenhet av vilka problem som uppstår om vården inte funkar. n Även om det kanske kostar mer inledningsvis, så blir det kostnadseffektivt på sikt? Det är ett starkt argument, vid sidan av att vården förstås ska utvecklas så att den motsvarar befolkningens behov, framhåller Louise. Vi från organisationernas sida måste framhålla båda de här perspektiven i vårt påverkansarbete. Louise vill nämna mångbesökarundersökningen som SKL nyss gjort i Stockholm, där man hittar många patienter i beroendevården som kostar otroliga summor (se faktaruta på föregående sida). En och en halv miljon på ett år var det en man som kostat i reda pengar bara i akutvård, där han åkt fram och tillbaka mellan olika sjukhus. Ingen tog ett samlat grepp. Så stora pengar måste kunna satsas bättre. Och det finns många uträkningar på kostandseffektivitet, men som man inte använt sig av, framhåller Louise. Ekonomen Karin Mossler på Socialdepartementet har ju till exempel visat att det lönar sig till och med för den kostnadsbärande kommunen att satsa i stället för att dra in på vård i rätt skede. n Förut har man ofta prata om att fängelsekostnader och försäkringsutgifter minskar i samhället, men nu kan man till och med resonera på samma sätt på kommunal nivå? Ja, det lönar sig! Vi hoppas att myndigheterna ska se det här som en vinstsituation, och att det är roligt med nya former för att samverka med brukarna, deras organisationer och alla de kunniga människor som finns också ute i de ideella utförarorganisationerna. Det finns ingen lag som säger att man måste ha brukarråd. Ändå har majoriteten av landets kommuner sådana råd för pensionärer och funktionshindrade. Det är en fiffig lösning, helt Måste Bakgrunden till den nationella satsning som Sveriges Kommuner och Landsting nu gör är att man ser att medlemmarna kommunerna och landstingen har allt att vinna på ett ökat brukarinflytande. motivation Utan motivation spelar det ingen roll vilken metod som används, menar Gunborg Brännström. Det började med De nationella riktlinjerna för missbruks och beroendevården som Socialstyrelsen tog fram Och som snart hotade att bli en dammsamlare i bokhyllorna ute i verksamheterna. Gunborg Brännström, med en bakgrund som utvecklingschef på Alkoholkommittén, började titta på frågan för SKL:s räkning. 8 oberoende 1/2011

9 /dokument enkelt. Att samla intressentarna under samma tak. Det blir lättare för alla att samråda, både för myndigheterna och för oss som blir starkare. Vi väljer vilka frågor vi vill samarbeta runt och driver dem gemensamt. Andra frågor, där vi tycker olika, får vi fortsätta att kämpa för var förening för sig. n Brukarinflytande behövs ju både på individnivå och gruppnivå? Ja, det är en demokratifråga att verksamheterna inte bara har samråd med enskilda brukare. Det här är en verksamhet som berör hela befolkningen. n Det har varit ganska tyst om inflytandefrågorna länge? Vi tror inte bara att det handlar om skamfaktorn att folk skäms för sina problem. Det handlar också om att vi inte gått ihop, visat oss ordentligt. Men det har varit tyst, och Det här är en verksamhet som berör hela befolkningen. nu är behovet jättestort av att utveckla kontinuerliga, riktigt långsiktiga former för samråd för att utveckla vården. Vi behöver mobilisera alla aktörer! Vi hoppas att det också ska ses som en spännande och utmanande utvecklingsfråga, där personalen på golvet blir involverad. Vi har upptäckt att det finns ett stort sug efter vår kunskap när vi är ute och möter personal, och det här året kommer vi att försöka ge möjligheter till samverkan både i planeringsfrågor, utformning och uppföljning: lite som ett smörgåsbord där man hittar en väg för samråd som passar de lokala och regionala förutsättningarna. Text: Camilla Svenonius utgå från brukarna Många medlemmar uppvaktade SKL och bad om hjälp med fortbildning av personal när riktlinjerna kommit. Det behövdes att riktlinjerna införs. Vi har 290 kommuner och 21 län. Hur göra? Vi började diskutera hur vi bäst skulle kunna stödja dem: vad behövde de? Kartlade om riktlinjerna Så Gunborg gjorde en kartläggning av vilka fortbildningsmöjligheter som finns för personal i missbruks/beroendevården i landet, och hur väl man kände till riktlinjerna. Och om man alls kände till dem. Vi kollade också om Länsstyrelserna avsatt pengar för att stötta införandet av riktlinjerna. 1/2011 oberoende På sina håll hade man gjort det, till exempel i Västra Götaland, där mycket pengar vikts åt detta. Men kartläggningen visade klart att det behövdes tydligare mål för både socialtjänsten och sjukvården, inte minst när det gällde ansvarsfördelning och samverkan runt klienter och patienter. Vi tyckte också att det inte räcker med att bara införa de metoder som rekommenderas i riktlinjerna. Utan att vi måste väga samman forskningen med brukarnas erfarenheter och önskemål. Ibland är det frågan om metoder som tagits fram i USA och inte alls för Sverige. Och inga metoder passar heller alla. Det handlade kort och gott om att sprida kunskap om metoderna i riktlinjerna, men att inte stirra sig blind på dem. Gunborg beskriver att hon snart upplevde att det på många håll i vården fanns en klar övertro på metoder: Man behöver ta avstamp i brukarnas önskemål. Det är ju självklart så att det inte hjälper vilka metoder man använder om brukaren inte är motiverad. Om man inte ser till brukarens hela situation och väger in hans eller hennes önskemål så skjuter man över målet. Fortbildningspaket Så SKL förde in det perspektivet i sin plan. Brukarnas delak- 9 t t

10 tighet för en bättre vård blev en viktig del i det fortbildningspaket som man arbetade fram. Idag har över personer verksamma i missbruks och beroendevården i landet gått igenom SKL:s fyradagarsutbildning. n Hur kommer det sig att brukarperspektivet fått en centralare roll just nu? Begreppet evidensbaserad praktik började få större betydelse ungefär samtidigt som vi satte igång här på SKL. Socialstyrelsen tog till exempel fram skriften Evidensbaserad praktik i socialtjänsten. Där trycker man på brukarnas roll på ett nytt sätt i socialtjänstsammanhang. Det här har sedan spritt sig. Men ursprungligen var det sjukvården som för länge sedan arbetade mest uttalat med samspelet med patienterna. Vi jobbar nu på att det ska bli en självklarhet också för beroendevårdens patienter i sjukvården. bollen har börjat rulla men är inte i mål än! Gunborg Brännström Evidensbaserad praktik Evidensbaserad praktik handlar enkelt beskrivet om de tre benen som behövs för att få pallen att stå: forskningen, som är grunden för Socialstyrelsens riktlinjer, praktikernas (personalens) kunskap ute i verksamheterna och brukarnas önskemål. Alla delar behövs för att det ska bli en praktik som har bäst förutsättningar att fungera. Vi valde alltså en evidensbaserad praktik vid sidan av metoderna i riktlinjerna: Att verkligen poängtera att inte kasta oss 10 över metoderna. Utan att göra det till rutin att väga in brukarperspektivet, både i hälso och sjukvården och socialtjänsten. n Hur långt har ni kommit? Vi har fått en boll att börja rulla, men den är inte alls i mål ännu. n Vad har SKL och landets kommuner och landsting att vinna på att jobba i den här riktningen? Man kan ju se det som ett mål som kan bli resurskrävande att lyssna på brukarnas synpunkter? I början kan det te sig dyrt, men inte på sikt. Att erbjuda ett bättre stöd utifrån brukarnas behov blir ett sätt att nå bättre resultat. Folk mår bättre snabbare och vi får en bättre kvalitet i vården. Jag är alldeles övertygad om att det på sikt blir en vinst för kommuner och landsting. Titta bara på vår undersökning av mångbesökare, där patienterna med missbruksproblem på akutmottagningarna för ofta kostar miljonbelopp utan att vården kan ses leda någonstans för den enskilde. n Vården ska vara till för brukarna och inte för vården? Självklart ska vården vara till för dem som brukar den, men på flera ställen styr metoder och pengar vad som erbjuds snarare än brukarnas behov. Så kan det vara med 12-stegsmodellen, för att ta ett exempel. Det kan ju vara det enda som erbjuds i ett län. Om man tittar på organisationen Verdandis brukarevisioner, som vi har finansierat, så har de kommit fram till att det behövs mer enskilda samtal som behandlingsform. Om det bara är tolvsteg som finns så skjuter man över målet och det är inte evidensbaserat. Text: Camilla Svenonius Brukar Verdandi har under 2010 på uppdrag av SKL jobbat med brukarrevisioner av socialtjänsternas missbruksvård i Sundsvall och Borlänge. De ser redan positiva resultat av arbetet. Vår utgångspunkt är att göra en brukarstyrd och brukarägd revision av verksamheten. Det handlar om att ta fram metoder som sedan kan spridas till andra verksamheter, berättar Gunvi Haggren, förbundssekreterare i Verdandi och som deltar i projekten. I begreppet brukarägt menas att brukarna äger resultatet, påpekar hon. Vi driver frågan vidare Vi kan använda resultatet som vi vill: Det vill säga om det kommer fram något anmärkningsvärt så driver vi de oberoende 1/2011

11 /dokument revision på riktigt! frågorna vidare. Det är vad vi menar med brukarägd utvärdering. Det andra nyckelordet är brukarstyrd det vill säga antingen får brukarna ett uppdrag eller så tar man ett uppdrag. Det är brukarna som formulerar frågorna när var och hur det ska frågas bestäms av brukarna med utgångspunkt i deras erfarenheter. n Det låter en smula tufft? Vi tror inte att brukarrevsioner som de vi gör ska ersätta verksamheternas egna revisioner: hur effektiv ärendehanteringen är och så vidare. Vi ställer ju bara frågor som är viktigare ur ett brukarperspektiv. Verdandi är varken först eller sist ut med brukarevisioner i missbruks/beroendevården, vill hon framhålla. Det är ett samlingsbegrepp idag för brukarutvärderingar, där man kallar i princip allt för 1/2011 oberoende brukarrevisioner också där myndigheten själv ställer frågorna till brukarna. Det enda som gör det till brukarrevisioner då, menar vi, är att det är brukare som svarar på frågorna. n Varför är det viktigt att brukarna utformar frågorna? Ett konkret exempel är att man lägger vikt vid hela processen till exempel hur själva frågeformuläret ser ut: går den lätt att begripa för de som ska svara, Verdandi n Verdandi är en socialpolitisk intresseorganisation med människor med många olika erfarenheter i medlemsleden. Verdandi bildades 1896 som en proteströrelse mot sociala orättvisor och missförhållanden i samhället. själva blanketten. Man lägger tonvikt vid andra frågor. När man utformat frågeformuläret kommer nästa steg, att brukarna, brukarrevisorerna, själva är ute och ställer frågorna. n Det är brukarrevisorerna som delar ut blanketterna eller hjälper till att intervjua? Det beror på att man i själva frågestunden får man högre trovärdighet. Folk svarar oftare vi hade faktisk en hundraprocentig svarsfrekvens i en av revisionerna. Bättre kan det ju inte bli. Men ett av skälen till att det gick så bra var att brukarevisorerna fick bra stöd från verksamheterna för att skapa bästa förutsättningar att göra undersökningen, menar Gunvi. Personalen och verksamheten hjälpte till och ställde upp. Vi fick utrymme där vi kunde sitta i lugn och ro och det var okej att ta tid att sitta med intervjuerna. 11 t t

12 Målet är att var och en ska fylla i själv men revisorerna kan hjälpa till om det behövs. Det tycker Verdandi ger den bästa integriteten och anonymiteten. Mest ärliga svar får man om det lämnas anonymt. Och vi lägger stor vikt vid integriteten. Vi undviker alltså situationer där man måste vika ut sig för varandra, kanske särskilt viktigt i mindre samhällen och städer. n Men om brukarna äger revisionen varför ska myndigheterna betala? Kommuner och landsting måste inte göra sådana här undersökningar men de har ett lagstadgat ansvar för både brukarinflytande och att de är effektiva och erbjuder bra stöd och service, poängterar Gunvi. Därför ligger det i deras intresse av att stödja de här utvärderingarna. Sammanfattningsvis får man vid brukarstyrda revisioner ärligare svar och högre svarsfrekvens. Det är av intresse för verksamheterna. n Vad säger brukarna om att svara på en mängd privata frågor? Man känner sig trygg i att informationen inte kan missbrukas och slå tillbaka på en. Vid verksamhetsstyrda undersökningar, där frågorna ställs av personal i vården, finns ofta en rädsla för att man ska kunna spåra svaren till den som lämnat dem. Och dessutom sitter ju brukarna de facto i en beroendesituation och man kanske vill vara artig och positiv i överkant. Den föreställningen om vad som förväntas av en när man svarar, slipper man nu. n Så myndigheterna får en ärlig bild och brukarna känner att de 12 kan lämna ärliga svar. Hur vill ni att de används sedan? Det primära målet har varit att hitta de bästa sätten för ökad kvalitet och service, helt enkelt. Men det är också bra för organisationsutvecklingen, alltså för kontakterna mellan personal, chefer och brukare, på andra sätt. Det blir en dialog. Bara att vi hade ställt frågorna gjorde att brukarna började diskutera med personalen vad man tyckte var problem. Det ledde till att många av de problem som vi hittade i svaren redan var lösta när vi kom tillbaka för att berätta om svaren. Man satte igång samtal helt enkelt och hittade lösningar. Driva på för förändring Vad bör vi göra och driva ihop från organisationernas sida? I den bästa av världar tycker Ordlista n Brukarrevisor En brukarrevisor är någon som har haft erfarenheten men inte är aktuell i verksamheten som ska utvärderas n Brukarrevision Samlingsbegrepp för undersökningar där brukare svarar på frågor om verksamheter n Brukarägd revision Brukarna äger resultatet av undersökningen/revisionen och kan använda resultatet som man vill n Brukarstyrd revision Brukarna får ett uppdrag eller ger sig själva ett uppdrag att utvärdera en verskamhet. Det är brukarna som formulerar frågorna när var och hur det ska frågas bestäms av brukarna. hon att organisationerna gemensamt ska kunna tillvarata resultatet och driva på för en förändring. Det kan också bli en konkret och handfast sak att samarbeta runt för organisationerna i ett brukarråd för att rådets arbete ska bli tydligt och kännas meningsfullt. Det är något konkret att ta på. Sedan finns en annan spinoffeffekt, vill hon lyfta att de som utför revisionerna växer : Allt man lär sig som revisor. Att erfarenheter som annars ses som belastningar, plötsligt blir en tillgång. Man förändras från någon som står med mössan i hand till någon som kommer tillbaka som expert. Det blir ett kvitto på att man har kommit vidare i livet. Revisorerna vinner och även vi brukarorganisationer vinner. Det är både en kollektiv och individuell resa. n Vad har ni uppnått hittills? Det konkreta resultatet var att vi hittade några områden som behöver arbetas med. Men vi har också hittat sådant där resultaten varit väldigt bra. Vi kommer att återkomma och göra en ny granskning under hösten för att se om det har hänt något när det gäller utbud av olika behandlingsformer. n Men det handlar inte om att peka med hela handen och bestämma? Det måste i slutänden vara upp till den undersökta förvaltningen att bestämma vad de vill åtgärda utifrån ifrån sina mål och resurser. Men vi kommer att fortsätta att bevaka de områden där vi ser att resultaten inte varit så lysande. På sina håll ser vi redan att förbättringar har gjorts. Text: Camilla Svenonius oberoende 1/2011

13 /dokument Brukarråd & organisationsråd De brukarråd, organisationsråd och nätverk som nu bildats inom Kunskap till praktik hittar du på den här nätlänken: n n När brukare och brukarorganisationer jobbar ihop kan vi tala om brukarråd. Man kan ha brukarråd fristående från myndigheter men med målet att samråda med myndigheterna, bl a med utgångspunkt i de lagar vi nämnt. I sådana brukarråd är det brukarorganisationerna som samverkar för att nå bättre inflytande i de frågor man valt. n n Det finns ingen lag som säger att det ska finnas brukarråd, men lagarna kräver att brukarna ges rätt att påverka. Därför blir det en fiffig lösning med råd. Så här jobbar t ex pensionärsorganisationer och handikapporganisationer de har brukarråd i snart sagt varje kommun. n n Men brukarråden kan bredda sig till samarbete med utförarorganisationer i framför allt diskussioner med politiker om planeringsfrågor. I sådana breda grupperingar vinner man också styrka i intressefrågor i samhällsdebatten. När brukarorganisationerna väljer att bredda samverkan med utförarorganisationer och ha med dem som fullvärdiga medlemmar i rådet får man hitta en annan beteckning på det samarbetet än brukarråd, till exempel organisationsråd eller nätverk. n n Brukarorganisationer och deras representanter kan också ingå i små brukarråd (grupper av enskilda brukare som just nu befinner sig i vården, blandade med valda representanter utifrån). Brukarorgansiationerna bör, tycker vi, erbjudas att delta på detta sätt för att öka kvaliteten på inflytandet. Det gäller alla sådana verksamheter som är skattefinansierade, alltså även privata behandlingshem som samhället betalar platser hos. NSPH Nationell samverkan för psykisk hälsa, NSPH, är ett nätverk av patient-, brukar och anhörigorganisationer inom det psykiatriska området. NSPH ser patienter, brukare och anhöriga som en oumbärlig resurs i vården, stödet och behandlingen. NSPH har regionala nätverk i sju län och ett lokalt i Malmö. Organisationer i NSPH: n Riksföreningen Anorexi/ Bulimi-Kontakt n RFHL Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende n Riksförbundet Attention n RSMH Riksförbundet för Social och Mental Hälsa n RUS Riksförbundet Ungdom för Social hälsa n Schizofreniförbundet Intresseförbundet för personer med schizofreni och liknande psykoser n SPES Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes stöd n Svenska OCD-förbundet Ananke n Sveriges Fontänhus n ÅSS Svenska ångestsyndromsällskapet Associerade medlemmar: n Föreningen Balans n FMN Riksförbundet Föräldraföreningen mot narkotika n KRIS Kriminellas Revansch I Samhället Detta vill Kunskap till praktik n Sveriges Kommuner och Landsting bedriver sedan 2008 utvecklingsarbetet Kunskap till praktik där den bärande idén är att kommuner, landsting och regioner ska ta ett gemensamt ansvar för att Socialstyrelsens riktlinjer för missbruks- och beroendevården och annan aktuell kunskap införs och tillämpas. Målet är att alla brukare ska få bästa möjliga vård. 1/2011 oberoende 13

14 n Praktisk suicidprevention enligt krimina Kumla isoleringsavdelning augusti 2008; Vakt: (motvilligt) öhh?..jag måste fråga det här för det är reglerna men Har du tänkt ta livet av dig? Fånge: (skratt) öhh? Nej?! Inte vad jag har planerat i alla fall. Vakt: ok, men jag måste fråga i alla fall. Det är kriminalvårdens suicid- 14 prevention augusti 2008 direkt efter den våg av självmord som skedde under 2007 inom kriminalvården. Det är resultatet, av kriminalvårdens utbildningsprogram för anställda, till en kostnad av 6,5 miljoner kronor. Enligt Kriminalvårdens egen beskrivning av hur suicidprevention har genomförts, där 4 punkter i utbildning, direkta åtgärder i verksamheten, riktlinjer/ rutiner och bedömningsinstrument, egenkontroll och översyn. Med sammanlagt 36 underrubriker redovisas det vidare hur det suicidalpreventiva arbetet skall genomföras. Fint på papperet Det praktiska resultatet för 6,5 miljoner kronor sammanfattas av Lars Nyléns stoltheter på Kumlas isoleringsavdelning, i oberoende 1/2011

15 0 lvården en rapport från insidan en direkt och nästintill motvillig fråga; Har du tänkt ta livet av dig?(please?) De senaste åren har Kriminalvården enligt egen utsago vidtagit omfattande åtgärder för att förebygga och förhindra självmord. Detta må stämma på papperet som allt annat med kriminalvården. Det ser fint ut, det ser bra ut på papperet. Men det funkar desto sämre i 1/2011 oberoende praktiken. Att en människa tar livet av sig under statens omsorg, är ett misslyckande. Det är kopplat till ett kostnadsansvar. För det kostar att sekundbevaka fångar som uppvisat eller uttryckt ett uppsåt till självskadebeteende. Självmordstankar Att bli häktad är en omvälvande upplevelse för många människor uppger kriminalvården, vilket är helt korrekt. Restriktioner, avbrott i relationer, depression, osäkerhet inför framtiden, negativa besked och känslor av skam kan enligt Bo Runeson innebära att tankar om självmord dyker upp hos den häktade. De klienter som tagit sitt liv i häktet har oftast gjort det under de första sju dagarna. Säger Bo Runeson docent i sui- 15 t t

16 en fråga om prioriteringar När det gäller insatser när en fånge misstänks ha svalt eller gömt narkotika sparas inga resurser. Annat är det när det gäller suicidprevention, menar Michael Cliffer. cidologi vid Karolinska institutet i en intervju som publicerats på kriminalvårdens hemsida. Ett av alternativet är övervakning, för att rent praktiskt kunna förhindra självmord, det andra är att eliminera de tekniskt praktiska möjligheterna. Jag vet själv att det stämmer till punkt och pricka. När jag satt häktad på restriktionsavdelning fann jag mig själv räkna ut olika sätt och möjligheter att ta livet av mig på; Jag kan slå sönder glaset på lampan i väggen och skära mig i handlederna eller halsen, jag kan ta lakanet och hänga mig där och där och där, det fanns många ställen att hänga sig på. Jag kan ta Tv-apparaten och slå sönder glaset och skära mig ännu djupare med. Möjlighet att slå ner Det är en kostnad och resursfråga, det är ställt mot värdet av ett människoliv och den frågan torde vara självklar att besvara. Spara inga resurser vid minsta 16 misstanke om suicidbenägna fångar. Ställt i kontrast kan göras när fångar misstänks ha svalt eller gömt narkotika i kroppsöppningar. Där sparas inte resurser på sekundbevakning. Fången strippas, förses med helkroppsoverall som inte kan öppnas av den intagne själv. Fången placeras i avskildhet och sekundbevakas dygnet runt tills den misstänkta narkotikan kommer ut, om det så är en brödsmulas storlek så sparas inga resurser. Det förtroliga samtalet är det som sänker ångestnivån. För det är ju säkerhet det handlar om, det är ju en möjlighet att slå ner på fången, att kriminalvården får visa sin makt. Bo Runeson, uppger vidare i intervjun på kriminalvårdens hemsida, att det förtroliga samtalet är det som sänker den ångestnivå som föregår den impulsiva handlingen vid självmord. Det gör det lättare för personalen att känna igen beteendeförändringar hos klienten som kan vara tecken på ett stundande suicidförsök. Eldsjälar finns kvar Det förtroliga samtalet förekommer sällan mellan fången och vakten, men jag skall inte säga att det aldrig förekommer. Jag ansåg mig själv må stundtals förhållandevis bra och jag uppfattades nog stundtals må väldigt dåligt under min häktesperiod. Den som kom till min undsättning var en äldre kvinna som arbetat länge inom kriminalvården, långt innan Herr Nylén kom in i bilden. Hon kom in och oberoende 1/2011

17 drack kaffe och pratade, hon tog med mig upp på gymmet och tränade. Så det finns eldsjälar kvar. Men det beror inte på 6,5 miljoners utbildningar, utan om den medmänsklighet och det sunda förnuftet, omtanken och att kunna se en människa och inte ett objekt. Säkerhet kontra vård Det benämns som här och nu -frågor enligt kriminalvården. Det är det som kallas för den dynamiska delen i den suicidpreventiva screeningen, som berör hur klienten tänker just nu : Har du dödstankar? Finns det inget hopp i tillvaron? Det är här och nu -frågor som måste upprepas, det räcker inte att man ställer frågan en gång enligt kriminalvården. Det var möjligen en här och nu -fråga jag fick på Kumlas isoleringsavdelning. Men den ställdes motvilligt, det var jobbigare för vakten att ställa frågan än det var för mig att höra den. Det kändes som om det var en 1/2011 oberoende implicit önskan; kan du tänka dig att ta livet av dig?. Som om vakten hoppades så ett frö i mitt sinne. Men det var det som mänsklig interaktion handlar om, som fingertoppskänsla, medmänsklighet och viljan att vårda människor. Det är inga miljoner i världen som kan garantera det. Återigen är det säkerhet kontra vård, vård eller vakt som kriminalvården nu försöker omforma och ompaketera och presentera som vård och vakt. Den som kom till min undsättning var en äldre kvinna. Genom att vi gör det angeläget för vårdare att fråga om detta så sätter vi fokus på det. Det handlar i lika stor utsträckning om vård som vakt, säger Lars Håkan Nilsson. Vi lyfter fram att detta är väsentligt inom kriminalvården. Den direkta kontakten mellan vårdare och klient är viktig. Talar tydligt språk Jag använde sökfunktionen på kriminalvårdens hemsida och fick 9 träffar på suicidprevention bland webbsidor inom alla Kriminalvårdens webbsidor. När jag sökte på säkerhet fick jag 195 träffar på säkerhet bland webbsidor inom alla Kriminalvårdens webbsidor. Det talar sitt tydliga språk hur kriminalvården ser på säkerhet och vård, det visar att 6,5 miljoner till suicidprevention inte kan jämföras med erfarenheten hos en underbetald, empatisk och vårdinriktad äldre kriminalvårdsanställd. Michael Cliffer 17

18 VÅLD ISTÄLLET F Missbrukare hamnar ofta i polisens arrest när de i stället borde få sjukvård, skriver Jonas Thornell, med egna erfarenheter av problemet. Poliskåren ska behandla missbrukare med utgångspunkt i den syn på beroendeproblematik som Världshälsoorganisationen fastställt, nämligen att alkoholism och narkomani är sjukdomstillstånd. En missbrukarpersonlighet besitter ett komplext tillstånd som i sjukvårdssammanhang vanligtvis behandlas på särskild avdelning för beroendetillstånd, och då av högkvalificerad vårdpersonal med specialistkompetens i psykiatri. De utsatta missbrukarna hamnar felaktigt i polisens arrest när de i stället skulle tas om hand av sjukvården. Polisens attityder och attribuering gentemot omhändertagna missbrukare påminner om ett förlegat synsätt; att en person som dricker sig full eller är drogpåverkad, har dålig karaktär och därför ska behandlas som lägre stående väsen samt bestraffas med inlåsning. Hälsovådligt förfarande En alkohol och/eller drogpåverkad person ska ha god tillgång på frisk luft och inte utsättas för tvång, såsom handfängsel och yttre tryck mot kroppen, eftersom detta kan vara mycket hälsovådligt med hänsyn till intoxikationen. I poliskretsar är det dessutom vanligt med en särskild jargong som till exempel kan innebära sarkastiska skämt om 18 dessa socialt utslagna människor. Kanske ett sätt för poliserna att själva stå ut med sin situation? När jag tjänstgjorde som lärare i psykologi vid Polishögskolan på 90-talet, följde jag vid ett flertal tillfällen med tjänstgörande patruller på uppdrag i Stockholm och Malmö. På Norrmalms polisstation bekräftade en polisassistent för mig att man ofta försummar tillsynen av de intagna med hänsyn tagit till de tidsintervaller som instruktionerna föreskriver. Ingriper i tid och otid Den svenska modellen, där polisen i tid och otid ingriper mot berusade personer förekommer inte i Köpenhamn. Polisen i Sverige borde lära av Danmark och endast arrestera missbrukare som är våldsamma. Det är dessutom slöseri med polisiära resur- Polisen borde endast gripa våldsamma missbrukare. ser att väcka någon som fredligt slumrat till på en bänk och köra honom/henne till arresten. Arrest i stället för vård Vid ett tillfälle, då jag själv var omhändertagen på Davidshalls polisstation i Malmö enligt LOB, hade jag cellen vägg i vägg med en annan intagen. Denne person skrek och vrålade i sin förtvivlan, varpå en mycket aggressiv vaktkonstapel låser upp min cell och på ett hotfullt och skräckinjagande vis skäller han ut mig med stirrig obehaglig blick. Jag var rädd att han skulle slå mig med batongen! Vaktkonstapeln hade uppenbarligen tagit fel och trodde att det var oberoende 1/2011

19 ÖR VÅRD fel prioriterat Det är slöseri med polisiära resurser att väcka någon som fredligt slumrat till på en bänk och köra honom/henne till arresten, menar Jonas Thornell. jag som vrålat. Vid ett annat tillfälle var jag var blandpåverkad, eftersom jag behandlats med Heminevrin och andra läkemedel 1/2011 oberoende Jonas Thornell. under eftermiddagen och senare drack alkohol på kvällen innan jag blev gripen. Detta skulle vara ett solklart fall för transport till sjukhus, men istället blev jag återigen inhyst på polisstationen vid Davidshallstorg i Malmö. Vaktkonstapeln tog mitt vädjande om att bli körd till sjukhus på allvar och tillkallade vakthavande befälet. När befälet senare anländer till min cell tillrättavisas jag bryskt, och med total avsaknad av empati förklarar han att jag inte får åka till sjukhus, utan ska stanna i arresten. Nya utredningsformer Allmänhetens förtroende för polisen är redan skakat i grunden. Inte minst på grund av att min före detta chef på Polishögskolan, Göran Lindberg, nyligen dömts i hovrätten till långt fängelsestraff för grova sexualbrott. Fler framtida incidenter, där det föreligger misstankar om att polisens ingripande mot missbrukare orsakat dödlig utgång får inte förekomma i en rättstat! Om förtroendet för polisen ska förbättras måste också deras egna interna brottsutredningar ta helt nya former. Med erfarenheter från min professionella roll som högskolelärare på Polishögskolan jämte egna konsekvenser av missbruk, förefaller det tyvärr högst sannolikt att polisen skulle kunna tillskrivas skuld i de uppmärksammade fallen i massmedia där missbrukare avlidit i samband med ett omhändertagande. Jonas Thornell Fd högskolelärare i psykologi vid Polishögskolan i Solna samt Vårdhögskolan Lund-Helsingborg och själv tidigare gravt alkoholiserad 19

20 Facket ma beroende tv Hundratusentals människor på arbetsmarknaden har beroendeproblem. Samtidigt verkar kunskapsnivån om beroende låg. Standardlösningen för både fack och arbetsgivare tycks vara att skicka iväg människor på 12-stegsbehandlingar. Blir man inte drogfri efter det avskedas man. Eller får säga upp sig själv under något mer fördelaktiga villkor. Men hur fördelaktiga är villkoren egentligen? Borde inte målet vara att så långt som möjligt kämpa för att människor får behålla sina anställningar? I förra numret av Oberoende (4/2010) berättade Lena Eliasson från Strömsund om hur hon blev av med arbetet som kokerska på ett elevhem efter att ha utvecklat ett beroende. Hon menade att facket inte kämpade för att hon skulle få behålla sitt arbete efter rehabiliteringen. Istället upplevde Lena att facket satsade på att hon skulle få gå från anställningen på ett så förmånligt sätt som möjligt. Marita Mähler är ordförande i Kommunal Strömsund. Hon håller inte med om Lena Eliassons 20 beskrivning: Vi behandlar narkotikaberoende som andra medlemmar som har problem med arbetsgivarna men de måste ju vilja själva. Det Lena Eliasson. finns ingen skriftlig policy som reglerar hur vi ska behandla de här medlemmarna. Extra känsligt fall Lena ville inte ha hjälp av oss. Vi var i kontakt med henne. Vi var till och med hemma hos henne men hon var försvunnen. Vi fick reda på att hon var häktad och då vände sig huvudskyddsombudet till häktet och försökte nå henne där och förklarade vad som skulle hända om hon nekade behandling. Hon var inte beredd att gå på behandling för hon tyckte inte att hon hade problem. Det var ju extra känsligt i hennes fall eftersom hon arbetade med ungdomar. De tittade på omplaceringsmöjligheter men så gjorde hon samma resa igen och då var det kört. De gjorde en förlikning där kommunen köpte ut henne. När man gjort en förlikning har man ingen möjlighet att komma tillbaka till kommunen. Man har förhandlat bort detta och det gäller inte bara Lena. Det har med själva utköpandet att göra och har inte med anledningen till att man blir utköpt att göra. Man kommer inte tillbaka. Facket tog aldrig kontakt med mig som Marita Mähler påstår, säger Lena Eliasson. De skrev bara på papperet med min uppsägning som skickades till mig på häktet. Någon rehabilitering var det aldrig frågan om från deras sida. Min behandling fick jag av kriminalvården. Facket okunnigt Bengt arbetar som elektriker. Han har ett konstaterat opiatberoende som han fått subutexbehandling för. Våren 2009 beslutade kliniken att alla patienter som hade subutex skulle byta till subuxone. Bengt tålde inte subuxone. Långsamt började den tillvaro han byggt upp att rämna. De märkte på jobbet att jag började må dåligt. Att mina ben var otroligt svullna så de skickade upp mig till sjukan och där konstaterade man att jag inte tålde subuxone. oberoende 1/2011

21 ktlöst när ingas gå På beroendecentrum erbjöd man Bengt metadon men Bengt ville ha Subutex, en medicin han fungerat bra på under flera års tid. Resultatet blev att Bengt skrevs ut ur behandlingen. Han berättade i lokaltidningen om hur han behandlats av beroendecentrum. På det viset fick hans chef reda på att han hade beroendeproblem. Han kallades upp till chefen som krävde att han skulle genomgå en tolvstegsbehandling. Bengt vägrade. Nästa drag från chefen var att Bengt skulle skriva på ett kontrakt som innebar att han fick sparken om han hade buprenorfin, den aktiva substansen i subutex, i blodet: Han förstod inte att jag hade jobbat med buprenorfin i blodet under flera år redan. Och att det nästan är ett villkor för att jag ska kunna fungera och prestera och må bra. Attityder försämras Till slut föreslog Bengt att han frivilligt skulle lämna urinprov under ett års tid. Ett år som nu har gått. Bengt upplever att facket på många sätt har lyst med sin frånvaro: Jag har inte fått någon hjälp att tala om. Facket vet inte vad 1/2011 oberoende de ska göra. Jag upplever att de har en stor okunskap i beroendefrågor. De sitter med på mötena men säger inte mycket. Bengt märker hur arbetsgivaren och arbetskamraters attityder mot honom har förändrats: VD:n litar inte på mig. För någon månad sedan bytte de min blodtrycksmedicin och jag fick stora problem med det. Det står på bipacksedeln att man kan uppträda förvirrat Jag försökte förklara det men det går inte hem. Jag sitter bara på verkstaden och får inte utföra några arbetsuppgifter. Minsta fel jag gör, Han förstod inte att jag jobbat med buprenorfin i blodet under flera år. om jag kommer för sent eller om jag blir sjuk så åker jag. Det letas fel på mig hela tiden. Jag ringde till facket i förrgår. De skulle höra av sig när de hade mer tid. De har inte hört av sig än. Ljuger och tiger Facket förhandlade till mig fyra månadslöner efter 20 års anställning och nu påstår de att jag blivit utköpt för den summan, avslutar Lena Eliasson uppe i Strömsund. De har inte varit i kontakt med mig en enda gång sedan jag tog det stora återfallet Jag betalar fortfarande medlemsavgift. Jag upplever att varken facket eller min f.d. arbetsgivare har gjort något för att hjälpa mig. De bara ljuger och tiger. Det är arbetslinjen som gäller. Att ha ett arbete bestämmer till stora delar vilket liv du kommer att leva. Att facket så lättvindigt går med på att beroende personers anställningar upphör medverkar till att en redan utsatt grupp människors position i samhället försämras ännu mer. Det kan väl inte vara meningen? Per Sternbeck *Bengt heter egentligen något annat. 21 t t

22 12-steg enda ordinationen n... oavsett hur utfallet blir I en stad i Mellansverige ligger Annika hemma. Hon mår dåligt. Har sår på benen. Är deprimerad. I september 2010 förlorade hon arbetet som undersköterska i hemtjänsten i grannkommunen efter fem års prickfritt arbete. Allt började med att Annika på felaktiga grunder skrevs ut ur det lokala beroendecentrumets subutexprogram där hon varit inskriven i 5 år: Jag berättade inte att jag var opiatberoende när jag sökte jobbet. Det förbättrar ju inte direkt ens chanser att få jobb om man gör det, säger Annika. Men hon fick jobbet och det fungerade utmärkt. Hösten 2009 skrevs hon ut ur programmet. Anledningen Beroendecentrum uppgav till detta var att Annika skrivits in i programmet på felaktiga grunder fem år tidigare. Det fanns inget sidomissbruk, ingen misskötsel. Jag gick som en klocka både på mottagningen och på jobbet och lyckades verkligen bygga upp Svenssonlivet med Volvo, villa och vovve. Krockade med bilen Efter utskrivningen började livet långsamt rasa i takt med det dåliga mående en opiatabstinens för med sig. Sommaren 2010 krockade Annika med Volvon. Polisen såg på blodproverna att hon hade subutex i blodet. Samma medicin hon tidigare fått legalt men nu köpte svart för att klara tillvaron. Hon häktades. Därigenom blev arbetsgivaren varse att hon hade ett beroendeproblem. Annika berättade precis som det var. Arbetsgivaren skickade henne till ett behandlingshem som jobbar strikt enligt 12-stegsmodellen med en tydlig order. Genomför du inte behandlingen och blir drogfri förlorar du jobbet: Jag försökte förklara både för arbetsgivaren och facket att subutexen fungerade som medicin för mig, att jag inte blir påverkad utan att jag börjar fungera. Att drogfri behandling inte hjälper mot opiatberoende, att det oftast slutar med att patienten sticker eftersom man inte klarar av drogsuget. De lyssnade inte. Inte någon av dem. Uppmanad säga upp sig Annika åkte iväg till behandlingshemmet och stod ut i två veckor: Det kändes så otroligt märkligt att sitta där och må så dåligt och veta att det fanns fungerande behandling för mig 20 minuter bort. Och så skulle man dessutom sitta och erkänna att man var missbrukare. Det visste jag mycket väl sedan förut. Jag stack jag klarade inte av att stanna kvar. Efter ett par veckor ringde facket. De uppmanade mig att säga upp mig själv. Om jag gjorde det skulle jag få fyra månadslöner som ersättning. Jag gjorde som de sa. Nu är Annika arbetslös. Hennes ekonomi är körd i botten. Det hett eftertraktade Svenssonlivet håller på att försvinna under hennes fötter. *Annika heter egentligen något annat. 22 oberoende 1/2011