och sen då? En studie om eftervård för ungdomar i Umeå kommun som varit institutionsplacerade.

Transkript

1 UMEÅ UNIVERSITET Institutionen för Socialt arbete Socionomprogrammet C-uppsats, 10 p HT-2005 och sen då? En studie om eftervård för ungdomar i Umeå kommun som varit institutionsplacerade. Handledare: Cia Nyman Författare: Ricardo Pinto Andreas Rosin

2 INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1 INLEDNING... sid Bakgrund... sid Tidigare forskning... sid Ansvarsområden... sid Syfte... sid Frågeställningar... sid Precisering av begrepp... sid Avgränsningar... sid 4 2 METOD... sid Val av metod... sid Urval och deltagare... sid Urvalsförfarande... sid Tillvägagångssätt... sid Etiska reflektioner... sid Validitet... sid Reliabilitet... sid Generaliserbarhet... sid 7 3 KUNSKAPSOMRÅDE... sid Exempel på öppenvårdsinsatser... sid 8 4 TEORIRAM... sid Symbolisk interaktionism... sid Social konstruktionism... sid Socialekologi systemteori... sid Andreassen forskning om institutionsvård... sid KASAM... sid 13 5 EMPIRI OCH ANALYS... sid Vilka typer av eftervårdsinsatser erbjuds ungdomar i Umeå kommun som varit institutionsplacerade?... sid Intervjuer med myndighetsutövande socialsekreterare... sid Vilken funktion fyller dessa eftervårdsinsatser för de berörda ungdomarna?.. sid Vad styr valet av eftervårdsinsats?... sid Intervju med enhetschefen för barn och unga (Nord)... sid Vad styr valet av eftervårdsinsats?... sid Intervju med socialsekreterare inom öppenvårdsverksamheten Stubinen... sid Vilken funktion fyller dessa eftervårdsinsatser för de berörda ungdomarna?.. sid Socialsekreterarnas gemensamma tankar om eftervård... sid Intervjupersonernas tankar om framtiden... sid 25 6 DISKUSSION... sid 26 Referenslista... sid 30 Bilaga Intervjuguide

3 1 1 INLEDNING 1.1 BAKGRUND Institutionsplacering av ungdomar är en ständigt aktuell och omdebatterad fråga. Lika omtvistad är frågan om eftervårdens betydelse. Andreassen (2003) hävdar i sin forskningsgenomgång att när ungdomen är klar med sin institutionsplacering ska i optimala fall adekvat eftervård ta över. Enligt Andreassen (2003) skall en institutionsplacering avslutas så fort ungdomen är tillräckligt motiverad till att göra de nödvändiga uppoffringar som behövs för att förändra sitt liv i positiv riktning. När ungdomen kommit till detta stadium bör han fortsätta behandlingen inom öppenvården i sin hemkommun. Detta är enligt Andreassen (2003) det optimala förfarandet. I en artikel i tidningen SiStone (3/2005) visar Birgitta Hedman-Lindgren en modell som bygger på de ovannämnda rönen. Författaren visar på vikten av ett tätt samarbete mellan de inblandade aktörerna, alltifrån ansvarig socialsekreterare som har hand om utredningsförfarandet, familjeteamet som jobbar med familjen under tiden den unge vistas på institutionen, behandlarna på institutionen där även lärare och andra pedagoger ingår. Detta förfarande innebär också att man redan vid inskrivningen har startat ett samarbete med öppenvården i den kommun som den unge planerar att återvända till. Den behandlingsmodell som Birgitta Hedman-Lindgren förespråkar ligger oss varmt om hjärtat. Vi tror att det, för att en lyckad behandling ska komma till stånd, inte räcker med att bara jobba med den unge eftersom familjen fyller en stor och viktig funktion i dennes liv. Av denna anledning tror vi att det är viktigt att alla inblandade aktörer har en kontinuerlig kontakt och att familj och nätverk involveras i behandlingsarbetet under tiden som den unge är institutionsplacerad. Utgångspunkten för detta arbete, som handlar om eftervårdens utseende för ungdomar som varit institutionsplacerade i Umeå kommun, har sin grund i våra tankar kring institutionsplaceringar och eftervård. Vi anser att en institutionsplacering påverkas av en mängd olika faktorer. Några av dessa är ekonomi, etik och effektivitet. Ur ett ekonomiskt perspektiv är det en väldigt riskfylld insats. Det finns inga garantier för att en institutionsplacering av en ungdom kommer att resultera i en positiv beteendeförändring. Utifrån detta styrmedel är det högst vanskligt att satsa stora summor på en insats som man inte på förhand vet kommer att ge ett positivt resultat. I och med att en institutionsplacering dessutom kan vara en kostsam åtgärd kan detta också innebära att kommunen helst ser att vården sker på hemmaplan under andra former. Detta synsätt har även etiska dimensioner. Kan man på goda grunder skilja en ung människa från sin familj och hemmiljö utan att veta om det verkligen har effekt? En annan viktig aspekt i denna fråga är för vems skull man placerar en ungdom på behandlingshem? Är det för att skydda ungdomen från sig själv eller är det för att skydda samhället från den unge? Sett ur dessa tre aspekter tror vi att eftervården är minst lika viktig som behandlingen på institution. Är det ur dessa perspektiv kanske viktigare, mer etiskt och mer lönsamt i längden att satsa mer resurser på tiden efter behandlingen? Frågor som dessa har väckt vårt intresse för behandlingsstadiet eftervård. En annan viktig komponent inom eftervårdsarbetet är att bibehålla och förstärka motivationen till en fortsatt förändring av beteendet för ungdomen. En motivation som förhoppningsvis redan har startat på institutionen. Detta motivationsarbete är av yttersta vikt och kanske eftervårdens viktigaste uppgift. Förhoppningsvis kan det ge den unge bättre förutsättningar att bibehålla motivationen då denne konfronteras med sin gamla miljö.

4 2 Våra egna erfarenheter av att jobba i behandling av människor visar att eftervård är ett diffust begrepp och kan yttra sig på en mängd olika sätt. Ungdomar som får alltifrån en kontaktperson som de ska träffa en gång i veckan till ungdomar som får ingå i familjebehandling där hela familjens behov sätts i fokus. Dessa exempel är två ytterligheter. Detta innebär inte att det ena är att föredra framför det andra. Vår nyfikenhet inför ämnet ligger i att bringa klarhet i hur eftervården ser ut för ungdomar i Umeå kommun som kommer hem från en institutionsplacering. 1.2 TIDIGARE FORSKNING När vi började vårt sökande efter väsentlig litteratur, upptäckte vi efter att ha kontaktat Statens institutions Styrelse (SiS), att det inte fanns så mycket skrivet om eftervård av ungdomar i Sverige. Av denna anledning valde vi att även söka information i databasen Webspirs via Umeå universitetsbibliotek. Sökord som användes var bland annat after care och resilience. Då i sina vidaste bemärkelser gav after care den 16/- 05 ca 4235 träffar och begreppet resilience gav oss träffar. Vi fastnade dock för den nedanstående studien eftersom den skriver om ungdomar som lämnar vårdapparaten och vilka konsekvenser det kan ge om det inte sker på bästa möjliga sätt. I den ovannämnda databasen valde vi att använda oss av en studie skriven av Philip Mendes. I Journal of Social Work, volym 5 (2) 2005, skriver Mendes om en studie av ungdomar i Virginia, Australien. De undersökta ungdomarna som lämnar vårdapparaten riskerar att hamna i hemlöshet och ensamhet, bli gravida tidigt, få depressioner, hamna i fattigdom och kan få problem med rättvisan. För att komma till rätta med de här problemen har man identifierat vad som krävs för att upprätthålla beteendeförändringen som vården tillhandahållit. Bland detta märks bland annat stabila och stöttande insatser som fokuserar på utbildning samt att bibehålla den unges prosociala nätverkskontakter. Vi valde även att titta på de referenter som Andreassen använde i sin forskningsgenomgång av institutionsbehandling av ungdomar. Där fann vi en studie med Michael Rutter som huvudförfattare. Rutter et al. (1998) skriver i Antisocial Behaviour by Young People att man generellt kan säga att utpräglade beteendeförändringar inne på institutionerna vanligtvis inte består, om den unge återvänder till samma miljö som den kom ifrån. Vidare fann vi i tidskriften SiStone, nummer , en artikel om Gunnar Albinssons forskning om institutionsplacerade ungdomar. Forskningen handlar om den uppföljningen som gjorts på 25 pojkar som varit institutionsplacerade. Albinsson kommer med slutsatsen att de ungdomar som vårdats med en obruten vårdkedja klarat sig bäst. De klarade sig undan återfall i brottslighet och behövde inte längre hjälp mot sitt kriminella beteende, till skillnad från de ungdomar som inte fick hjälp enligt denna modell. Andreassen (2003) diskuterar i en relativt ny forskningsgenomgång institutionsvård av kriminella och aggressiva ungdomar. Författaren påpekar att resultaten generellt sett är dåliga, men kommer med synpunkter och rön för hur man ska kunna vända den negativa trenden. Bland annat ska tiden på institutionen vara så kort som möjligt, för att därefter fortsätta på hemmaplan under öppnare former. I kapitlet som främst rör eftervårdens betydelse för att upprätthålla en beteendeförändring efter institutionsplaceringens slut poängterar han att kontakt med prosociala kamrater, familj och skola är viktiga områden för att komma tillbaka in i samhället, och dessa kontakter ska påbörjas under tiden den unge vistas på institutionen.

5 3 Denna forskningsgenomgång kommer att ligga till grund för denna uppsats och beskrivas mer ingående under teorikapitlet. Hansson (2004) kommer i sin forskningsöversikt med liknande svar på frågan hur man ska hjälpa unga människor som hamnat i bland annat kriminalitet och missbruk. Författaren visar att familjebehandling kan hjälpa denna klientgrupp och dessutom är den lönsam för samhället. Boken kritiserar också de många populära behandlingsmetoder inom socialt arbete som saknar vetenskapligt stöd. I en artikel i Socionomen (6/2005) diskuterar Mona Franséhn insatserna kontaktperson och kontaktfamilj. Författaren visar på att trots att insatsen är en av Socialtjänstens vanligaste och ökar kraftigt, så finns det ingen utvärdering av insatsens effektivitet. Författaren påpekar också att insatsens syfte är vagt formulerat i både förarbeten och lagtext. En fördel med detta är att insatsen kan användas för mycket varierande typer av problematik. Insatsen får heller inte ersätta den professionella insats som Socialtjänsten anser behövs, men kan komplettera denna. Insatsen ska vidare endast erbjudas i enklare ärenden. I tidningen SiStone (3/2005) skriver Birgitta Hedman-Lindgren om en ny modell för behandling av ungdomar. I denna modell är utredning, behandling och utslussning/eftervård sammankopplade. Modellen bygger på Andreassens (2003) ovannämnda forskningsgenomgång. Tanken är att integrera de olika leden i behandlingskedjan och få dem att bli starkare. En annan central tanke är att verkligen jobba med det som föranlett institutionsvistelsen. Av denna anledning fäst större vikt vid arbetet med föräldrarna. För att modellen ska fungera fullt ut krävs dock att Socialtjänsten även i framtiden tar sitt ansvar och erbjuder fortsatta insatser efter institutionsvistelsen, annars kan de glapp mellan behandling och eftervård som ofta leder till en tillbakagång efter hemkomsten komma att spoilera tanken med en sammanhållen vårdkedja för den unge. 1.3 ANSVARSOMRÅDEN Ansvarsområden: Andreas har ansvarat för inledningen, metod, teoretiska utgångspunkter och diskussion. Ricardo har ansvarat för sammanfattning, innehållsförteckning, kunskapsområde, empiri/analys samt referenslista. Arbetet har präglats av en konstruktiv diskussion och dialog. För att uppnå en likartad språklig sammansättning, har varje del sedan granskats av oss bägge tillsammans och ändrats i enighet med bägges synpunkter. 1.4 SYFTE Syftet med uppsatsen är att beskriva hur eftervården ser ut och vad som styr valet av insats för ungdomar mellan 15 och19 år i Umeå kommun som varit institutionsplacerade på grund av eget beteende och återvände hem under år FRÅGESTÄLLNINGAR Vilka typer av eftervård erbjuds ungdomar i Umeå kommun som varit institutionsplacerade? Vilken funktion fyller dessa eftervårdsinsatser för de berörda ungdomarna? Vad styr valet av eftervårdsinsats?

6 4 1.6 PRECISERING AV BEGREPP LVU: Lag (1990:52) om särskilda bestämmelser gällande vård av unga. Kortfattat kan man säga att det är en lag som träder in om insatser för den unge inte kan göras i samförstånd med den unge och dennes vårdnadshavare enligt Socialtjänstlagen (2001:453). 3 handlar om den unges beteende. I den står att läsa att vård ska beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Lagen kan gälla fram till att personen fyller 21 år. SoL: Socialtjänstlagen (2001:453). Enligt SoL 4:1 kan den unge beviljas bistånd i form av vård. Väljer den unge att gå med på vård under frivilliga former, beviljas denne vård enligt detta lagrum. Vårdplan: En övergripande plan över den vård som socialnämnden anser nödvändig. Vårdplaner ska upprättas när socialnämnden anser att vård utom hemmet behövs för unga, vid vård avseende unga lagöverträdare. Ska finnas även vid placering på frivilliga grunder. I vårdplanen ges samtycke till den frivilliga vården och den utgör därigenom den rättsliga grunden för en frivillig placering. Enligt Umeå kommun bör det vid ett LVUomhändertagande specificeras i vårdplanen grund för vårdbehovet, syftet med vården, på vilket sätt vården ska bedrivas, umgänge med vårdnadshavare, förutsättningar för att vården ska kunna upphöra och avslutningsvis den unges och hans vårdnadshavares syn på den planerade vården. AF: Arbetsförmedlingen. AMA: Arbetsmarknadsavdelningen. Svarar för att rekrytera arbets- och praktikplatser, planera och erbjuda arbetssökande individanpassade åtgärder i form av arbete/studier i syfte att förbereda individen för ett varaktigt arbete. Personer som befinner sig långt från arbetsmarknaden prioriteras och handläggs i nära samarbete med socialtjänst samt SFI- (Svenska för invandrare) utbildare. IV: Individuella programmet. Gymnasieskoleverksamhet. De ungdomar som inte går ett nationellt program i gymnasieskolan eller annan utbildning erbjuds en plats på ett individuellt program. Man kombinerar praktik med basämnen. Banken: En verksamhet under uppbyggnad. Tanken är att samla all information, kunskap och kompetens gällande öppenvård inom Umeå kommun under samma organisation. Planeras att starta 1/ ART: En behandlingsmodell som riktar sig till ungdomar med aggresivitetsproblematik. Modellen fokuserar på social färdighetsträning, ilskekontroll träning och moralutbildning. 1.7 AVGRÄNSNINGAR Vi har valt att inte göra någon skillnad på ungdomar som har varit tvångsomhändertagna enligt LVU eller frivilligt placerade enligt SoL. Dock ska de ha blivit placerade på grund av eget beteende. Anledningen till att vi inte gjorde någon skillnad mellan vilket lagrum som

7 5 legat till grund för placeringen eller skälet till denna var att det var eftervårdens innehåll och utseende som vi var intresserade av utifrån vårt syfte. Man hade kunnat dela in målgruppen ytterligare efter exempelvis ålder, kön eller nationalitet. Vi tror att en indelning hade begränsat oss i förhållande till vårt syfte och gjort att den generella bilden av eftervården och dess betydelse hade gått förlorad. Vi valde åldern år eftersom dessa ungdomar kan omfattas både av LVU och SoL. Ungdomarna som ingår i denna studie bor i Umeå kommun. Anledningen till detta är endast av praktiska skäl, men även på grund av att vi inte varit intresserade av att jämföra olika kommuners inställning till eftervård. En av arbetets viktigaste avgränsningar är att vi inte valde att intervjua ungdomarna. Skälet till detta var att det inte var deras uppfattningar av eftervård som vi var intresserade av. Anledningen till att vi endast intervjuade personal inom Socialtjänsten var att få ta del av deras syn på eftervården i Umeå kommun. Av denna anledning har vi inte heller studerat de eftervårdsgrupper, exempelvis Anonyma Alkoholister (AA) som finns, av den anledning att de inte drivs i kommunal regi. Vi är dock väl medvetna om den viktiga funktion denna typ av självhjälpsgrupper kan fylla för många människor. 2 METOD 2.1 VAL AV METOD På ett tidigt stadium förstod vi att den information som vi ville komma åt inte skulle låta sig fångas genom exempelvis en enkät. Vi var intresserade av intervjupersonernas upplevelser, tankar och åsikter gällande vårt syfte. Av denna anledning skulle vi bli tvungna att intervjua våra informanter. Kvale (1997) beskriver en form av forskningsintervju, den halvstrukturerad livsvärldsintervjun. Denna intervjutyp har som syfte att erhålla beskrivningar av den intervjuades livsvärld i avsikt att tolka de beskrivna fenomenens mening. Då intervjusituationen syftar till att få en förståelse för intervjupersonens upplevelse av ett ämne, kan den varken kan karakteriseras som ett öppet samtal eller ett strikt formulerat frågeformulär. Metoden utgår från en intervjuguide, med vissa på förhand bestämda teman. Detta förfarande ger också möjligheten att göra förändringar vad gäller frågornas form och ordningsföljd, vilket under några intervjuer blev nödvändigt för oss. Vidare gjorde vi en dokumentstudie av de akter som Socialtjänsten upprättat över de ungdomar som återvände år 2004 hem efter att ha varit institutionsplacerade på grund av eget beteende, totalt 15 stycken. Syftet med detta förfarande var att vi ville se hur vårdplanerna såg ut för ungdomarna i fråga, samt hur dessa efterlevdes i praktiken. 2.2 URVAL OCH DELTAGARE Vi valde att intervjua fyra personer som är anställda inom Socialtjänsten i Umeå; två myndighetsutövare i form av socialsekreterare, en enhetschef för barn och unga och en socialsekreterare i form av en behandlare inom en öppenvårdsverksamhet. Vi var intresserade av att ta del av olika aktörers syn på begreppet eftervård och dess praktiska innebörd. Utifrån intervjupersonernas olika befattningar ville vi se om det fanns någon skillnad i hur de ser på eftervård och dess betydelse.

8 6 De ungdomar i Umeå kommun mellan 15 och 19 år som ingår i studien har varit institutionsplacerade på grund av eget beteende och återvände hem under år Inom ramen av detta arbete anser vi att fyra intervjuer samt data från akterna är fullt tillräckligt för att få en bild av eftervården i Umeå kommun för de ungdomar som placerades på institution under år URVALSFÖRFARANDE De ungdomar som kom att ingå i studien togs fram av en anställd inom Socialtjänsten utifrån vårt syfte med uppsatsen. Vi är medvetna om vilka risker detta kunde innebära för den slutgiltiga produkten. Risken att det finns ungdomar som skulle ha varit med i vår studie som av en eller annan anledning inte inkluderats. Detta var något som vi inte kunde påverka. Då vi inte hade möjlighet att själva gå igenom arkiven, får vi förlita oss på att detta är det korrekta antalet ungdomar. Myndighetsutövarna valde vi ut med utgångspunkt i hur länge de varit yrkesverksamma. Vi ville ha en som arbetat under en längre tid och kunde ge en beskrivning av utvecklingen över tid. Vidare valde vi en myndighetsutövande socialsekreterare som inte hade lika stor erfarenhet som den första. Tanken med att även intervjua en myndighetsutövande socialsekreterare som var relativt nyanställd var att denne möjligen såg på begreppet eftervård utifrån ett annat perspektiv. Enhetschefen valdes ut för att det var denne som vi först kom i kontakt med och som hade tid för en intervju. Anledningen till detta val var att vi också ville ta del av en högre uppsatt tjänstemans perspektiv på begreppet eftervård och dess betydelse. Socialsekreteraren inom öppenvården valdes ut på grundval av att hon är verksam inom en öppenvårdsverksamhet som kan jobba med de ungdomar som omfattas av denna studie. Anledningen till den sistnämnda intervjun var att vi ville ta del av öppenvårdens uppfattning om eftervård. 2.4 TILLVÄGAGÅNGSSÄTT Vi inledde vårt kunskapssökande med att läsa de akter över de aktuella ungdomarna som Socialtjänsten upprättat. Denna information kom sedan att bli viktig då vi skulle intervjua de ansvariga socialsekreterarna för att försöka bringa klarhet i vad som styrde valet av eftervårdsinsats. Intervjuerna ägde rum på respektive intervjupersonens arbetsplats. Anledningen till detta var främst av praktiska skäl för våra informanter. Intervjupersonerna tillfrågades vid intervjutillfället om de gick med på att vi spelade in samtalen. Alla samtyckte till detta och efter att intervjuerna var gjorda skrev vi ut dem ordagrant, allt för att kunna få ut så mycket information ur dem som möjligt. Vi bestämde oss också för att fråga våra informanter hur de ställde sig till att ställa upp med namn i den färdiga rapporten, detta för att göra den personligare och trevligare att tillgodogöra sig för läsaren. Dock var vi ense om att om någon intervjuperson inte ville ställa upp med namn så skulle dennes åsikt väga tyngst och alla avpersonifieras. Dock samtyckte alla intervjupersoner till att framträda med namn. Inför intervjuerna gav vi intervjupersonerna frågorna i förväg för att de skulle kunna förbereda sig. Vi tror att detta är ett bra sätt att effektivisera intervjutiden för bägge parter. Detta gjorde det lättare att följa den röda tråd som ska genomsyra intervjun. Ett annat skäl till detta var att ge intervjupersonen större möjlighet att på ett tidigt skede tacka nej till att delta. Detta förfarande gav oss också större möjligheter att hitta nya intervjupersoner om någon skulle tacka nej till att medverka redan efter att ha läst våra frågor.

9 7 Vi är medvetna om vilka risker det finns med att lämna ut frågorna i förväg. En av nackdelarna kan vara att intervjupersonen via samtal med sina arbetskamrater kan ge oss en annan bild än den personliga. Risken att få ett svar som bygger på ett kollektivt tänkande och inte en personlig uppfattning är stor. Ännu en nackdel med detta förfarande är att samtalets spontanitet går förlorad. Intervjupersonerna kan på förhand ha hunnit tänka igenom sina svar och därigenom svara på ett sätt som de tror att det förväntas av dem. Detta är en risk med detta tillvägagångssätt. Vi tror dock att fördelarna kompenserar nackdelarna. Vad gäller dokumentstudien upptäckte vi att två ungdomar inte passade in i vår studie. Den ena av dessa två hade flyttat från Umeå kommun och den andra var inte placerad på grund av eget beteende. Under granskningen visade det sig också att vårdplanernas information inte var tillräcklig för att ge oss de data som var nödvändiga utifrån vårt syfte och våra frågeställningar. Vi märkte redan i ett tidigt skede att mycket information som var viktig för oss saknades i de skrivna akterna, dels på grund av att ungdomarna fortfarande var aktuella inom Socialtjänsten och dels genom att man i vissa sammanhang, bland annat vid så kallade omedelbara omhändertaganden enligt LVU inte kunde veta hur eftervården skulle komma att se ut, då utredningen ännu inte var gjord i detta skede. I sammanhanget ska också tilläggas att vårdtiderna ofta inte preciseras i vårdplanerna, av den anledning att det är svårt att påbörja och planera en eftervårdsinsats som ligger långt fram i en obestämd framtid. Det här ledde till att vi fick kontakta de ansvariga socialsekreterarna och genom dem få tillgång till de journalanteckningar och annat som gällde de olika ungdomarna och på så vis införskaffa den information som krävdes för att kunna besvara vårt syfte på bästa möjliga vis. Det blev i slutändan den här informationen som kom att bygga basen på vårt arbete. 2.5 ETISKA REFLEKTIONER Kvale (1997) skriver om informerat samtycke. Det är viktigt att intervjupersonerna får information om syftet med undersökningen och hur den är upplagd. De ska även vara informerade om vilka risker och möjligheter som kan finnas när man deltar i en undersökning. Vi informerade även alla intervjupersonerna om möjligheten med att uppsatsen kan komma att läsas eller användas i andra syften än det vi avsett Informationen är av vikt för att intervjupersonerna ska ha möjlighet att överväga om de vill delta eller ej. Även rättigheten att ta tillbaka sitt samtycke till intervjun ska påtalas. Ett etiskt dilemma som vi ansåg oss kunna få problem med, var intervjupersonernas anonymitetsskydd. Kvale (1997) beskriver hur man ska göra för att skydda intervjupersonernas anonymitet, till exempel genom att ge personerna fingerade namn för att de inte ska kunna bli igenkända. Våra informanter valde att ställa med namn och titel, därför fäste vi ingen större vikt vid Kvales (1997) resonemang Förutom de ovannämnda etiska resonemangen diskuterade vi också sinsemellan etiken gällande vår analys av intervjuutskrifterna. Frågan Kvale (1997) ställer gäller hur djupt och kritiskt intervjuerna kan analyseras. Detta var en fråga som vi ständigt återkom till. När det gällde att få tillgång till den information vi behövde om ungdomarna utifrån deras akter hos socialtjänsten sökte vi tillstånd hos socialnämnden som sedermera gav oss tillåtelse till detta. En förutsättning för att få tillgång till de aktuella akterna var att vi tvingades skriva under ett sekretessdokument. Vi upplystes också om de konsekvenser som skulle kunna inträffa om vi bröt sekretessen.

10 8 2.6 VALIDITET Kvale (1997) nämner en definition av validitet som en fråga om huruvida man verkligen mäter det man avser att mäta. De synonymer till ordet som författaren nämner är bland annat hållbart, välgrundat och övertygande. Vidare nämner Kvale (1997) att "en valid slutledning ska vara riktigt härledd ur sina premisser" (Sid. 215). För att uppnå högsta möjliga validitet gjorde detta att vi kontinuerligt och återkommande gick tillbaka till vårt syfte under analyserandet av intervjuerna. Intervjuerna sattes också under lupp för att citaten inte skulle komma att hamna ur sitt sammanhang. I vissa fall fick tveksamma, men bra, tolkningar stryka på foten för att istället ge plats åt dem som verkligen kunde styrkas. Vi sällar oss i detta ovanstående exempel till Kvales (1997) resonemang kring validiering som kontrollinstrument. Vi anlade en kritisk syn på vår analys för att motverka godtyckliga och snedvridna tolkningar. Av denna anledning anser vi att validiteten är god och hög. Inte minst ur ett etiskt perspektiv. 2.7 RELIABILITET I fråga om vår undersöknings reliabilitet, det vill säga i vilken mån man kan lita på vårt resultat, tycker vi att det, utifrån de ovannämnda resonemangen är relativt stark reliabilitet i vår uppsats utifrån våra förutsättningar. Vi har ingående dryftat frågorna i ovanstående kapitel under hela uppsatsprocessen och anser att detta gjort att vi undvikit de djupaste fallgroparna. Kvale (1997) diskuterar begreppet bland annat ur aspekten om olika forskare skulle kunna tolka resultaten på olika sätt. I vårt fall anser vi att det faktum att vi varit två som hela tiden tolkat intervjupersonernas utsagor snarare har stärkt reliabiliteten. Genom detta förfarande har bägges syn på materialet tagit lika stor plats under analysen vilket lett till att godtyckliga tolkningar och förhastade slutsatser kunnat avstyras i ett tidigt skede. Vi tror inte heller att de slutsatser som vi dragit skulle tolkas annorlunda av andra utomstående personer. Den bild av de intervjuade personernas syn på eftervården och dess betydelse för de undersökta ungdomarna som vi presenterar är en tillitsfull bild utifrån intervjupersonernas erfarenheter. 2.8 GENERALISERBARHET Den form av generaliserbarhet som kändes mest angelägen för oss i det här sammanhanget var vad Kvale (1997) kallar för analytisk generalisering. Då vi ville ge en bild av Socialtjänstens syfte med de eftervårdsinsatser som erbjuds ungdomar som kommer hem från en institutionsvistelse, var det viktigt att de resultat som vi kom fram till i vår analys av materialet gav en sanningsenlig bild av hur de ansvariga inom Umeå kommun resonerar i frågan. Den specifika metod som Kvale (1997) förordar ovan innebär att man gör en välgrundad bedömning om huruvida de resultat man kommit fram till kan sägas förutspå vad som skulle hända i en annan situation. Vidare bygger metoden på analyser av likheter och skillnader mellan de olika undersökningarna, i det här fallet intervjuerna. Genom att presentera stödjande belägg och argument ville vi ge läsaren möjlighet att själv bedöma riktigheten i våra antaganden. Vår population var relativt liten, men vi anser ändock att vårt resultat ger en bra bild av eftervården i Umeå kommun. Anledningen till att vi tycker att vårt resultat går att generalisera är att de myndighetsutövande socialsekreterare som vi intervjuade var två stycken ur en arbetsgrupp på endast sex personer, deras bild av situationen kan således sägas vara allmängiltig för denna population. Vidare intervjuade vi deras närmaste chef, som i mångt och mycket gav oss belägg för att de myndighetsutövande socialsekreterarnas upplevelser av sin arbetssituation och annat hade sin grund i den faktiska verkligheten. Vidare intervjuade vi en socialsekreterare inom en öppenvårdsenhet. Hennes utsagor var

11 9 tänkta att bilda en annan typ av förståelse av begreppet eftervård. Av denna anledning anser vi att en persons åsikter och upplevelser i det här fallet är tillräckliga för att uppfylla vårt syfte med den kontakten. Utifrån vår dokumentstudie av de ungdomar som kom tillbaka från institutionsplacering under år 2004 fick vi också en mycket bra bild av vad Umeå kommun har att erbjuda i form av olika insatser. Då vi fick ta del av alla de ungdomar som täcktes in av vårt syftes akter, anser vi inte att bilden i detta fall inte går att göra klarare. 3 KUNSKAPSOMRÅDE Under denna rubrik beskriver vi kortfattat några av de olika former av eftervård som erbjuds ungdomar i Umeå kommun. Anledningen till detta är att skapa en bild av de insatser som exempelvis de socialsekreterare som vi intervjuat har att ta ställning till då de ska besluta om eftervårdsinsatser för de ungdomar de jobbar med. Vidare tjänar denna beskrivning som ett sätt att skapa förståelse för de beslut som socialsekreteraren fattar och deras arbetssituation. 3.1 EXEMPEL PÅ ÖPPENVÅRDSINSATSER Insatsen kan ta sig en mängd olika uttryck. Alltifrån familjebehandling, där alla familjemedlemmar involveras, till individuell samtalsbehandling kan vara aktuell beroende på den unges individuella behov och situation. Den sistnämnda insatsen kan också kombineras med praktik på arbetsplats. Kontaktperson. Insatsen kan innebära att den unge får träffa en vuxen person att utöva fritidsaktiviteter med. Antalet träffar kan variera mellan en och fyra gånger per vecka, allt utifrån den unges individuella behov. Kontaktpersonen har ingen behandlande roll, utan står för en positiv vuxenkontakt som kan ge den unge stöd. En annan viktig roll har den vuxne som förebild för den unge. KRUT: En öppenvårdsverksamhet som riktar sig till ungdomar mellan år som har missbruk eller kriminalitet som livsstil. Behandlingen bygger på individuella samtal men kan även erbjuda familjesamtal. Inom KRUT finns det en mängd olika kompetenser. Bland annat kognitiv beteendeterapi (KBT), lösningsfokuserat arbetssätt, och 12-stegsbehandling. Stubinen: En öppenvårdsverksamhet som riktar sig till ungdomar mellan år. Dessa ungdomar har ett dagligt behov av struktur och stöd och har haft svårigheter i skola, på arbetsplatser eller på praktikplatser. Denna verksamhet bygger på individuella samtal men kan även erbjuda familjesamtal. Verksamheten grundar sig på ett salutogent arbetssätt, vilket i korthet betyder att man koncentrerar på det friska och det som fungerar i en ung människas liv istället för att fokusera på det som inte fungerar. Bryggan: En utredningsenhet inom Socialtjänsten som syftar till att klarlägga behov av stöd eller behandling för kvinnor och män över 20 år med missbruksproblem. Verksamheten har 10 platser för boende utredningstiden som kan variera mellan fyra veckor och maximalt fyra månader.

12 10 KFUM: Bedriver både utbildnings- och öppenvårdsverksamhet för ungdomar mellan 16 och 25 år. Målet är att ge i ungdomar utanför den ordinarie gymnasieskolan och i arbetslöshet möjligheter till bland annat utbildning och arbete. En del av denna öppenvårdsverksamhet kallas Break, med ungdomar placerade från Socialtjänsten där det även erbjuds stöd- och träningsboende. Familjeteamet: En öppenvårdsverksamhet som riktar sig till ungdomar mellan år. Man jobbar intensivt främst med familjen i fokus till skillnad från verksamheterna ovan. Familjehem: Med familjehem avses i detta sammanhang ett enskilt hem som på uppdrag av socialnämnden tar emot barn och unga för stadigvarande vård och fostran och vars verksamhet inte bedrivs yrkesmässigt och är sådan att hemmet blir att anse som ett hem för vård eller boende. FFT: Funktionell familjeterapi. Syftar till att via familjebehandling åstadkomma positiva förändringar genom förebyggande vård och behandling av ungdomar med kommunikations- och relationsproblem inom familjen.(hansson 2004) Målet: En privat öppenvårdsverksamhet som vänder sig till ungdomar från 15 år och uppåt med psykosociala problem, drogmissbruk, kriminalitet eller spelmissbruk. Denna verksamhet kan även tillhandahålla lägenheter för de ungdomar som behöver det. De jobbar även väldigt intensivt med att tillhandahålla praktikplatser åt ungdomarna. Utöver dessa former av eftervård finns det även andra som används i olika stor utsträckning. Det finns också hybrider mellan dem. Som exempel kan man nämna att man kan få hjälp med att finna och sköta ett eget boende på KFUM och samtidigt ha en kontaktperson som hjälper till med praktiska saker och även fungerar som en samtalskontakt och kompis. Dessutom kan man också få lämna urinprov på exempelvis Bryggan för att visa att man håller sig drogfri eller ha kvar en samtalskontakt med sin socialsekreterare. 4 TEORIRAM En anledning till att vi valde de teorier som förklaras nedan är vår syn på människan som en social varelse, med förmåga att förändra sina liv om de blir sedda som de individer de är och får rätt stöd och hjälp. 4.1 SYMBOLISK INTERAKTIONISM Trost och Levin (1996) betraktar symbolisk interaktionism bland annat som ett sätt att analysera den sociala verkligheten. Enligt författarna finns det inom den symboliska interaktionismen ett antal grundläggande hörnstenar. Den första kallas för definition av situationen. Detta innebär att om en människa definierar en situation som verklig så blir den verklig i sina konsekvenser. Det här innebär att det en människa uppfattar inte bara är hennes verklighet utan också styr hennes handlande. Trost och Levin säger att situationen utgörs både av människor man har omkring sig och interagerar med men också av till exempel vår

13 11 sinnesstämning och var man befinner sig lokalmässigt. Hela situationen man befinner sig i spelar således roll för vår definition och vårt beteende. Den andra hörnstenen kallar Trost och Levin för social interaktion. De menar att interaktion är ofrånkomligt och har en stor och viktig roll i våra liv. Förutom verbal kommunikation använder vi oss olika typer av kroppsspråk. Man kan också interagera med sig själv genom att tänka. Den tredje hörnstenen kallar författarna för symboler, där våra ord är de vanligaste vi stöter på i vardagen. Trost och Levin poängterar dock att vi måste förstå varandra om de ska bli symboler. Det räcker inte att orden har en betydelse endast för oss själva utan de måste ha samma betydelse för de andra i vår omgivning. Den fjärde hörnstenen, menar författarna, är betoningen på att vi är aktiva och handlar. Att vi är aktiva innebär att vi är med i ett skeende och är föränderliga. Våra egenskaper är inte beständiga utan förändras över tid. Vidare poängterar Trost och Levin (1996) att vi människor inte är sociala direkt från födseln utan att detta sker successivt. Genom att lära sig samhällets normer och förväntningar växer barnet upp till en social varelse. Detta sker till exempel genom inlärning av talspråk och kroppsspråk. Två viktiga begrepp inom den symboliska interaktionismen är signifikanta andra och generaliserande andra. Signifikanta andra är personer som vi bryr oss om och lyssnar till, exempelvis föräldrar, syskon och kamrater. Dessa personer har stor betydelse då vi ska bygga upp vår identitet. Dessutom fortsätter vi under livet att ha ett varierande antal människor i vår omgivning som vi tycker om och som vi kanske tar efter i vissa avseenden. När vi kommunicerar med människor sätter vi oss in i deras situation, hur de tänker och känner. Vi identifierar oss med dem. De generaliserande andra är enligt författarna det organiserade samhället eller den sociala grupp som ger individen sitt jag. Detta sker enligt författarna, genom att vi uppfattar åsikter, normer och förväntningar hos den generaliserade andra som en enhet bestående av samhället eller gruppen. Individen upplever då samhällets eller gruppens föreställning om hur man ska känna och bete sig och ser sig själv sedan ur detta perspektiv. Trost och Levin säger vidare att för att vi ska kunna känna oss hela som människor måste vi inte bara tolka andras känslor och tänkande, vi måste också se hur de andra ser på oss som individer. Vårt beteende i en viss situation kan sägas styras av vår föreställningsvärld och det är också denna föreställningsvärld som håller oss kvar i och anpassar oss till det samhälle vi lever i. 4.2 SOCIAL KONSTRUKTIONISM Social konstruktivism, som den beskrivs av Geir Lundby (2002), kan ytterst kortfattat förklaras med att våra liv består av sociala relationer med vår omvärld. En ung persons utveckling kan inte ses som separerad från det sammanhang som denne ingår i och de värderingar som präglar detta. Vi lever i en social kontext som vi delar med andra människor. Synsättet påpekar också att problem hos människor har vidare inte sitt ursprung i individen utan uppstår i det sammanhang som denne delar med andra människor. 4.3 SOCIALEKOLOGI - SYSTEMTEORI Utifrån individens behov av relationer och interaktion med andra människor har vi valt att använda oss av Bronfenbrenners socialekologiska teori som hävdar att vi alla människor ingår i olika system. Denna teori redogör Klefbeck och Ogden (2003) för. Teorin tar sin utgångspunkt i samspelet mellan människor och deras miljö. I det här sammanhanget främst ungdomar och deras relationer och samspel med sin omgivning och familj. Klefbeck och Ogden (2003) tolkar de fyra system som enligt Bronfenbrenners teori påverkar människan. Dessa system fungerar som processorer i vår utveckling.

14 12 Vi utvecklas utifrån de sätt vi blir bemötta och bemöter andra utifrån detta. Dessa system ger oss möjligheter att analysera ungdomarnas tillvaro i hela dess komplexitet. Detta förfarande ger oss möjlighet att inte bara studera de system som den unge ingår i, utan också hur dessa olika system samverkar och påverkar varandra. Teorin visar således också sammanhang som påverkar den unge indirekt. De fyra olika systemen som Bronfenbrenner utgår i Klefbeck och Ogdens (2003) är: Mikrosystem. Vanligtvis utgörs detta system av exempelvis familjen, skolan eller idrottsföreningar. Utifrån nätverksforskningen hävdas att det som utspelar sig mellan mikrosystemen är viktigare för en ung människas utveckling än det som försiggår i dem. Mesosystem. Det som kännetecknar mesosystemen är att de olika mikrosystemen interagerar med varandra. Till exempel att hemmets och skolans värderingar inte överensstämmer med varandra. Här kan den unge komma att hamna i konflikt mellan dessa två synsätt. Som nämndes ovan är det viktigt för en ung människas utveckling att dessa två system inte står alltför långt ifrån varandra. Exosystem. Inom detta system finns det processer som den unge själv inte ingår i, men som påverkar ungdomen indirekt. Exempelvis föräldrarnas arbetssituation. Konflikter på arbetsplatserna för med sig konsekvenser in i familjesystemet. Ett annat exempel som kan påverka den unge indirekt kan vara de ekonomiska riktlinjer som socialsekreteraren har att rätta sig efter utifrån de politiska beslut som fattas på kommunal nivå. Makrosystem. Detta system ligger på en samhällelig nivå. Här hittar vi exempelvis det juridiska systemet och dess lagar som den unge måste följa. Även politiska beslut på regeringsnivå faller in under detta system. Bronfenbrenner, genom Klefbeck och Ogden (2003), hävdar att alla de ovanstående systemen utom det sistnämnda går att påverka ur ett behandlingsperspektiv. 4.4 ANDREASSEN FORSKNING OM INSTITUTIONSVÅRD En annan infallsvinkel för att inleda en diskussion om eftervårdens betydelse och dess utformning för de ungdomar som varit institutionsplacerade på grund av eget beteende är att utgå från en av de modeller som Andreassen (2003) redogör för i sin forskningsgenomgång. Modellen påvisar vikten av att matcha den unge med behandlingen utifrån den risk denne löper, de behov han har och hans personliga egenskaper. Riskprinciperna innebär kortfattat att ungdomar med hög risk för kriminalitet kan tillgodogöra sig intensiva insatser i högre grad än lågrisk-kriminella ungdomar. I de senares fall kan intensiva åtgärder till och med få negativa effekter. Behovsprincipen gör gällande att kriminella ungdomars behov kan delas in i kriminogena och icke-kriminogena behov. Om de kriminogena behoven förändras, förändras också det kriminella beteende. Detta innebär att också riskfaktorer för beteendeproblem och kriminallitet är förändringsbara. Icke-kriminogena behov är inte relaterade till beteendeproblem och kriminalitet. Förändrar man dessa påverkar det inte beteendeproblemen. För att komma till rätta med den unges problem bör man därför fokusera på ungdomarnas individuella kriminogena behov och insatserna bör omfatta såväl individuella egenskaper som

15 13 egenskaper hos familjen. Även anknytning till jämnåriga, skola och fritid bör beaktas. Responsitivetsprincipen konstaterar att behandlingsinsatserna bör anpassas till den unges individuella egenskaper och deras personliga inlärningsstil. Här poängteras personlighetsdrag och kognitionsnivå som indikatorer på hur mottaglig den unge är för att tillgodogöra sig insatsen i fråga. Detta inledande resonemang kommer härunder att tjäna som bas i en diskussion kring ovannämnda författares kapitel om eftervård. Den omfattande forskning som författaren studerat påpekar att institutionsvården har en viktig inverkan på den unges beteende, dock har vården begränsad effekt när den avslutas. Av denna anledning måste miljön som den unge återvänder till uppmärksammas i högre grad. Överlag kan man säga att de förändringar som den unge genomgår under institutionsvistelsen inte nödvändigtvis består, om denne återvänder till samma miljö som han kom ifrån. Generellt sett återkommer beteendeproblemen inom två år efter utskrivningen (Andreassen 2003). Här visar det sig också att miljön den unge hamnar i efter utskrivningen är viktigare är hur den unge fungerade på institutionen. Det här förtydligar vikten av adekvat eftervård och familjebehandling, eftersom en stor del av ungdomarna flyttar tillbaka hem efter institutionsvistelsen. Utifrån behovsprincipen måste insatserna riktas mot särskilda mål för den unge, bland annat familjerelationer, skolkompetens och kamratrelationer. Detta bygger i mångt och mycket på att resurser sätts in efter hemkomsten. Eftervården bör, ur risk- och behovsprincips hänseende, därför också fokusera på miljön och hjälpa till att förändra den miljö som den unge återvänder till. Dessa åtgärder måste sättas in redan under institutionsvistelsen och involvera familjen. Således måste den unge både få hjälp med att upprätthålla förändringarna som skett på institutionen och hjälp med att förändra sin miljö. Under institutionsvistelsen kan detta påbörjas genom att kontakter knyts med icke- kriminella kamrater. Vidare bör också kontakt med hemmet finnas under den tid ungdomen vistas på institutionen, och föräldrar och familj bör också engageras i behandlingen. Ytterligare en viktig komponent i sammanhanget utgör skolan, då utbildningen och vad den kan föra med sig ifråga om att lättare kunna få ett förvärvsarbete är av yttersta vikt för att kunna upprätthålla en positiv förändring av livsbetingelserna. 4.5 KASAM Aaron Antonovsky (1999) skapade begreppet KASAM, känsla av sammanhang. Detta synsätt bygger på det salutogena perspektivet. Detta innebär i korthet att man ser till det friska och fungerande hos människor som befinner sig i svåra livssituationer istället för att fokusera på det som inte fungerar. Perspektivet lägger också stor vikt vid människors uppfattningar och förståelse om sitt liv och sin livssituation, deras känsla av sammanhang. Författaren menar att det finns olika motståndskrafter, generella motståndsresurser (GMR), som kan hjälpa människor att hantera den stress de dagligen utsätts för. Dessa stressorer kan vara pengar, jagstyrka och socialt stöd. Antonovsky fann dock inte dessa faktorer som helt tillfredsställande då han ville förklara vad som gjorde att människor höll sig friska i en allt mer komplicerad värld. Han skapade därför begreppet KASAM. Begreppet består av tre delkomponenter. Begriplighet. Syftar i korthet till i vilken mån man finner yttre och inre stimuli som förnuftsmässigt gripbara, som ordnad, strukturerad information, till skillnad från om man upplever dem som oväntad och oförklarlig. Har man en hög känsla av begriplighet ser man det som händer i livet som förutsägbart eller åtminstone som saker som går att förklara.

16 14 Hanterbarhet. Begreppet betyder att man upplever verkligheten som om man har olika resurser till sitt förfogande. Resurserna kan kontrolleras av en själv eller av andra, vänner, Gud etcetera, som man känner att man kan lita på. Om känslan av hanterbarhet är hög kommer man inte att betrakta sig som ett offer för omständigheterna och tycka att livet behandlar en orättvist. De olyckor som man råkar ut för kommer att ses som övergående och kunna hanteras. Meningsfullhet. Innebär att man känner sig delaktig i de saker som formar ens öde och dagliga erfarenheter; huruvida man anser att livets problem och krav är värda engagemang och att investera energi i. När problem inträffar upplever man, om känslan av meningsfullhet är hög, att man kan konfronteras med känslan och söka en mening med det inträffade för att sedan kunna komma stärkt ut ur situationen. 5 EMPIRI OCH ANALYS Under detta kapitel tänker vi ge en bild av vad som framkommit i dokumentstudien och i intervjuerna, samt analysera dessa data. Vår empiri kommer vi vidare att dela in i underrubriker utifrån våra frågeställningar, detta för att underlätta analysen för läsaren. Vi har även delat in intervjuerna i tre delar utifrån intervjupersonernas yrkestitlar. De två första intervjuobjekten arbetar som myndighetsutövande socialsekreterare och jobbar med barn och unga. Det tredje intervjuobjektet är en socialsekreterare som jobbar inom en öppenvårdsverksamhet och den sista intervjun gjordes med en enhetschef på Socialtjänsten. 5.1 VILKA TYPER AV EFTERVÅRDSINSATSER ERBJUDS UNGDOMAR I UMEÅ KOMMUN SOM VARIT INSTITUTIONSPLACERADE? Denna inledande frågeställning kommer endast att besvaras utifrån de data som vi fick tillgång till genom dokumentstudien. Det som dokumentstudien främst gav oss var insikten om hur stor spännvidden var på de insatser som gavs de aktuella ungdomarna. Exempel på dessa kunde vara kontaktperson, FFT, eget boende med stöd på KFUM, öppenvårdsbehandling på KRUT eller Stubinen, familjehem, familjeteamet och boende med stöd genom Målet. Utifrån våra teoretiska utgångspunkter kan dessa ses som de insatser som är viktiga i sammanhanget, utan att närmare gå in på varje enskilt fall och deras individuella problematik. En kontaktperson, och de olika former som denna insats kan anta gällande kombinationer mellan exempelvis olika former av boende i antingen kommunal eller privat regi, kan sägas fylla den symboliska interaktionismens roll (Trost och Levis 1996), främst vad gäller signifikanta andra och generaliserande andra. De generaliserande andra skulle i denna kontext vara en kontaktperson, som indirekt har till uppgift att representera de samhällsnormer som ses som önskvärda. Det här kan vara mycket viktigt för ungdomar som inte växt upp med signifikanta andra, exempelvis föräldrar eller andra vuxna förebilder, som har kunnat lotsa dem rätt i livet. Kontaktpersonens funktion kan också ses ur ett socialkonstruktionistiskt, tolkat genom Lundby (2002), synsätt. Sett i detta ljus, att livet består av sociala relationer, kan en kontaktperson fylla en viktig funktion i den unges liv. Socialkonstruktionismen poängterar att

17 15 problem hos individen inte nödvändigtvis har sitt ursprung inom individen, utan i det sammanhang som denne delar med andra människor. I ett vidare perspektiv betyder detta att resonemanget i Andreassens (2003) forskningsgenomgång kring behovsprinciperna, de kriminogena och de icke-kriminogena behoven, får ytterligare slagkraft. Kontaktpersonen ska stå för det icke-kriminogena i den unges liv och genom detta försöka få den unge att se alternativ till sina kriminogena värderingar, samt förhoppningsvis även knyta nya, icke-kriminogena kontakter. Även Bronfenbrenners socialekologiska modell, i Klefbeck och Ogdens (2003) tolkning, är fruktbar i sammanhanget. Kontaktpersonen kan här fungera som en länk mellan de olika system som den unge ingår i, exempelvis familj ungdom och ungdom - kamrater gällande de olika mikrosystem som den unge ingår i. Kontaktpersonens roll kan också vara att representera makrosystemet och i förlängningen samhället, genom den positiva relation mellan den unge samhället som förhoppningsvis skapas. Man kan även granska kontaktpersonens roll ur Antonovskys (1999) teori om KASAM. En ung människa som upptäcker exempelvis en ny fritidsaktivitet med hjälp av sin kontaktperson, skulle genom detta kunna finna alternativ till sitt tidigare destruktiva liv. Den unges möjligheter till att ta avstånd från sina gamla kamrater och sin gamla miljö ökar. Detta kan också leda till att den unges känsla av samhörighet i ett nytt sammanhang ger denne större chans att stå emot påtryckningar från den gamla kamratgruppen. Enligt Antonovsky (1999) leder en ökad känsla av sammanhang till en ökad förmåga att göra nya val. Ett välformulerat uppdrag från socialsekreteraren till kontaktpersonen kan underlätta för den unges känsla av sammanhang. Utifrån dokumentstudien fann vi att de flesta institutioner där ungdomarna vistats även erbjöd dem och deras familjer behandling i öppenvårdsformer. Detta kunde till exempel yttra sig genom samtal där hela familjen närvarade. Institutionerna uppmanade även föräldrarna att hålla en kontinuerlig kontakt med sina ungdomar under den tid de vistades utanför hemmet. De insatser som Socialtjänsten riktade till hela familjen, exempelvis FFT och familjeteamet, syftade åt samma håll och skulle kunna härledas till Klefbek och Ogdens (2003) tolkning av Bronfenbrenners socialekologi. Tanken är här att framförallt förbättra kontakten mellan mikrosystemen. Dessa insatser kan stötta föräldrarna i sin föräldraroll och således förbättra förhållandet mellan den unge och dennes signifikanta andra, något som i slutändan kan leda till att systemet börjar fungera på ett funktionellt sätt. Detta är viktigt poängterar även Andreassens (2003) forskningsgenomgång. Han visar på att miljön efter utskrivningen är viktigare för att upprätthålla en beteendeförändring än hur den unge fungerade i den skyddade värld som institutionen kan sägas utgöra. Flyttar den unge hem efter institutionsvistelsen är det av yttersta vikt att även familjen har fått och får behandling. Enligt behovsprincipen bör insatserna riktas mot särskilda mål för den unge, däribland familjerelationer, om behandlingen ska ge resultat på sikt. Eftervården bör därför, utifrån risk- och behovsprincipshänseende, fokusera på att förändra miljön som den unge återvänder till. Detta ska ske redan under institutionsvistelsen och innefatta familjen. Ska den unges beteendeförändring bli varaktig bör denne också knyta kontakter med icke-kriminella kamrater, och här kan som sagt en kontaktperson fylla ut ett stort tomrum.

18 16 De alternativ som ovan benämns öppenvårdsbehandling, exempelvis KRUT och Stubinen, fyller också de funktioner som Andreassens (2003) forskningsgenomgång poängterar. Författaren beskriver vikten av eftervård och menar att denna vårdform har ett stort ansvar för att hjälpa den unge med att bibehålla de nya färdigheter denne har lärt sig under institutionsvistelsen. Samtalskontakter genom KRUT eller Stubinen kan hjälpa ungdomen att stå emot de påfrestningar från sin gamla miljö som denne ofta utsätts för efter hemkomsten. Andreassens (2003) forskningsgenomgång hävdar också att miljön som den unge flyttar tillbaka till är viktigare än den miljö som denne interagerade med under institutionsplaceringen. Vikten av bra stöd är alltså viktig för att hålla den unge borta från exempelvis kriminogena kontakter. Den här sortens öppenvård kan hjälpa en ung människa att bibehålla någon form av struktur och stöd i sin vardag för att på så sätt lättare kunna skapa sig icke-kriminogena kontakter. De öppenvårdsverksamheter som finns inom Umeå kommun jobbar med de inskrivna ungdomarna utifrån deras individuella behov och problembild. Detta ses enligt Andreassens (2003) forskningsgenomgång som det mest verkningsfulla arbetssättet enligt responsivitetsprincipen. Det salutogena tänkandet kan vi hitta i Stubinens arbetssätt. Verksamheten bygger på Antonovskys (1999) teori och fokuserar utifrån denna på bland annat familj och nätverksarbete. De jobbar för att den unge ska få en begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet i sin vardag, för att på så sätt underlätta för den unge att på sikt klara sig utan samhällets hjälpinsatser och bli självständig. Denna självständighet uppnås, förutom genom det ovannämnda familje- och nätverksarbetet, genom samtal, praktik och fritid. Den slutliga analysen av denna dokumentstudie visar att Umeå kommun har ett brett spektra av eftervårdinsatser. Dessa insatser varierade från kontaktperson till familjearbete på till exempel KRUT eller familjeteamet. Det betyder inte att det ena är bättre än det andra. Det är svårt att på ett sannenligt sätt bedöma vikten av insatsen eftersom vi inte har intervjuat de berörda ungdomarna. Vissa insatser har dessutom pågått längre för de aktuella ungdomarna än andra. Som exempel kan man nämna att vissa ungdomar haft en kontaktperson under många år, medan familjebehandlingen kan ha pågått under en kortare tidsperiod. Forskningsgenomgången visar att alla de insatser som Umeå kommun använder sig av har en funktion att fylla. Vad som fungerar för vem är dock högst individuellt och påverkas av den unges aktuella situation. 5.2 INTERVJUER MED MYNDIGHETSUTÖVANDE SOCIALSEKRETERARE Intervjuerna med de utvalda myndighetsutövande socialsekreterarna gav oss främst insikt i vilka gestaltningar eftervården kan ta i Umeå kommun. Vi fick även ta del av socialsekreterarnas personliga upplevelser kring insatsen eftervård och dess betydelse för de ungdomar som de möter i sitt dagliga arbete. Detta för oss fram till vår andra frågeställning VILKEN FUNKTION FYLLER DESSA EFTERVÅRDSINSATSER FÖR DE BERÖRDA UNGDOMARNA? Utifrån intervjuerna förstod vi att det är av största vikt att insatserna när den unge kommer hem sätts in i tid. Vidare poängterade intervjupersonerna att insatserna ska vara genomtänkta och individanpassade. De socialsekreterare som ingår i studien är väl medvetna om denna problematik som ofta följer vid hemkomsten från en institution. Detta nämns också av Andreassen (2003) i hans forskningsgenomgång som några av de viktigaste och mest grundläggande tillvägagångssätten för att upprätthålla en beteendeförändring.

19 17 Följande citat från intervjuerna åskådliggör detta: om de nu har varit drogfria på behandlingshemmet, då gäller det att kunna bibehålla det här när man kommer hem och finns det då behov, så behöver man ju stöd under en längre tid. (Jan Sundström) placeringen i sig som oftast går väldigt bra, men problemen är ju när man kommer hem. Och då gäller det att ha insatser på något sätt som gör att man kan bibehålla det goda man har uppnått på behandlingshemmet. (Jan Sundström)... säg att man kommer hem till sin hemstad, då är det risk att det blir kaos, så då handlar det om att försöka ta till vara på det här som den unge har lärt sig, det här nya sättet som den här ungdomen har lärt sig att hantera och göra val och det är inte så lätt när man lyfter bort det här skyddande skalet, den här ostkupan som man är inne i, att upprätthålla det på egen hand, då måste det in stöd i olika former, det är ju jävligt individuellt. (Christian Rydström) Vad de ovanstående citaten främst pekar på finner vi stöd för i Andreassens (2003) forskningsgenomgång. För att upprätthålla de förändringar som skett på institutionen måste den unge således få hjälp med att förändra sin miljö. Vidare poängterar författaren att, för att upprätthålla de förändringar som skett på institutionen, måste den unge således få hjälp med att förändra sin miljö. Andreassen (2003) betonar att vårdens betydelse är begränsad vid hemkomsten. Av denna anledning hävdar författaren att eftervården bör vara välstrukturerad och arbeta mot särskilda områden i ungdomens liv, utifrån behovsprincipen. Dessa områden är familj, nätverk och skola. Författaren gör gällande att en förutsättning för att de nya färdigheter som den unge införskaffat under institutionsvistelsen är att den unges miljö också har förändrats. Det här förtydligar vikten av adekvat eftervård och familjebehandling, eftersom en stor del av ungdomarna flyttar tillbaka hem efter institutionsvistelsen. Ett sätt att upprätthålla de nya kunskaper och den motivation till förändring av sina livsbetingelser som den unge förhoppningsvis tillskansat sig under behandlingshemsvistelsen är att öppenvårdsinsatser snabbt kommer till stånd efter hemkomsten Ytterligare stöd för dessa citat finner vi inom Antonovskys (1999) KASAM-teori. Intervjusvaren visar på att det är viktigt att stärka den unges känsla av sammanhang utanför institutionen. I första hand är det känslan av hanterbarhet som ska stärkas hos den unge. Begreppet syftar till att den unge ska uppleva att denne har olika valmöjlighet när denne konfronteras med sin gamla miljö. Ett bra exempel som kan visa på hanterbarhetens roll kan vara en ung persons förmåga att hantera sitt drogsug. Med de nya kunskaper som den unge förvärvat under institutionsplaceringen kommer denne, om känslan av hanterbarhet är hög, inte att se sig som ett offer för omständigheterna, utan som en person som själv formar sitt liv och sina val. Om den unge har befunnit sig i en miljö med en klar och tydlig struktur, är det viktigt att samma struktur upprätthålls vid hemkomsten. Detta skulle kunna ske med hjälp av någon form av eftervårdsinsats. Ytterligare en av Antonovskys (1999) grundpelare är meningsfullhet. Han hävdar att det är av yttersta vikt att känna sig delaktig i de saker som formar ens öde och dagliga erfarenheter, i vilken mån man anser att livet är värt att investera energi och engagemang i. De motgångar som man trots allt drabbas av kan man bemöta på ett konstruktivt sätt om känslan av meningsfullhet är hög. I sammanhanget kan eftervården vara det stöd, som tillsammans med de nya kunskaper som den unge tillskansat sig under institutionsvistelsen, kan påbörja den unges känsla av meningsfullhet i sin nya tillvaro. I

20 18 slutändan kan det vara lättare för den unge att inte återfalla i ett destruktivt beteende om denne känner att livet är värt engagemang och känner sig delaktig i de saker som formar dennes framtid. Från denna tolkning av KASAM-teorin är steget inte särskilt långt till den symboliska interaktionismen. Intervjupersonernas utsagor kan härledas till den första hörnstenen i Trost och Levins (1996) tolkning av teorin. Denna, definition av situationen, innebär att om en ung människa definierar en situation som verklig så blir den också verklig i sina konsekvenser. Vidare spelar även bland annat de personer som omger oss en stor roll i sammanhanget. Den verklighet som den unge befann sig i innan institutionsplaceringen ska förhoppningsvis kunna ifrågasättas av den unge själv efter avslutad behandling. Här kan öppenvården vara ett verktyg som kan hjälpa den unge att se sig själv med nya ögon utifrån de färdigheter denne övat upp under placeringstiden. Här kommer även den fjärde hörnstenens betoning på våra egna, aktiva val in. Vi är föränderliga över tid. Det här innebär att den unge förhoppningsvis ska ha omdefinierat situationen under placeringstiden så att dennes agerande ger andra konsekvenser och en annan syn på sig själv. De komponenter som ovan analyserades ur Antonovskys perspektiv, är beståndsdelar som kan vara verkningsfulla för att uppnå detta. Om öppenvårdsinsatserna tar vid där institutionsbehandlingen avslutades finns det en större möjlighet till att den unge lättare kan upprätthålla sitt nya synsätt. En ung människa som återvänder hem kommer förhoppningsvis att se sin gamla miljö på ett nytt sätt. Ungdomens nya verklighet gör att denne lättare kan ta avstånd från sin gamla miljö. Denna process kan underlättas med en väl matchad insats från Socialtjänstens sida. De olika syften som eftervårdsinsatserna har utifrån de ovan nämnda resonemangen och teoritolkningarna blir att skapa en icke-destruktiv verklighet för den unge utan det skyddande skal som institutionen utgjorde. Vidare ville vi undersöka vad som styr socialsekreterarens beslut i insatsförfarandet, vilket leder oss in på den tredje frågeställningen VAD STYR VALET AV EFTERVÅRDSINSATS? Under intervjuerna fann vi att det finns faktorer som påverkar socialsekreterarnas handlingsutrymme, företeelser som i mångt och mycket ligger utanför deras kontroll och inte går att påverka. De områden som intervjupersonerna nämnde som problematiska i deras yrkesutövning hänger samman med den ekonomiska situationen i Umeå kommun, en ekonomisk situation som i mångt och mycket styr socialsekreterarens handlingsutrymme. Andra områden som intervjupersonerna nämnde var organisationsfrågor, platsbrist inom kommunens öppenvård, brist på verksamheter som riktar sig mot ungdomar med specifika problem, samarbetssvårigheter med andra instanser och brist på kunskap gällande vilka resurser som står till deras förfogande. Under intervjuerna med de myndighetsutövande socialsekreterarna kunde vi ana en viss frustration gällande deras arbetssituation, de uttryckte också vanmakt över att ständigt behöva tänka på kostnader och inte vad de ansåg bäst skulle gagna den unges rehabilitering. Vi tror att en konsekvens av detta blir att socialsekreterarnas ekonomiska direktiv påverkar deras beslut gällande insatser. Det här poängterades av de båda intervjupersonerna. Det får inte bara vara känslan av pengar som styr. (Christian Rydström) alltså, det här med kostnader också, har ju på något sätt bromsat litegrann. (Jan Sundström)