oberoende Kvinnorna på Kronan Ledaren: Kvinnor, kropp och beroende SID 20 Somadril dras in SID 36

Transkript

1 Drogberoende på jobbet Livsöden, lagen och goda råd SID 4-13 oberoende 1/2008 Ges ut av Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende, RFHL. Pris: 20 kr Kvinnorna på Kronan Kriminalvårdens största succé SID 26 Kvinnor, kropp och beroende SID 20 Somadril dras in SID 36 oberoende 1/2008 Ledaren: 1 Är svenska socialarbetare på sina klienters sida?

2 oberoende INNEHÅLL 1/2008 Ges ut av Riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende, RFHL. Utkommer med fyra nummer per år. oberoende/rfhl Lagerlöfsgatan Stockholm Tel: Fax: Besöksadress: Lagerlöfsgatan 8 Prenumeration: 145 kr/år PG: I REDAKTIONEN: Per Sternbeck Sonja Wallbom Camilla Svenonius REDIGERING: Stina Jönsson ANSVARIG UTGIVARE: Sonja Wallbom För insänt, ej beställt material ansvaras ej MEDLEMSKAP/ PRENUMERATIONER: Bli medlem i RFHL för 100 kronor/år och få gratis prenumeration på oberoende. Ring, posta, faxa eller mejla in din ansökan till adressen angiven ovan. Observera att endast privatpersoner kan bli medlemmar för 100 kronor per år. Företag och organisationer som vill stödja RFHL betalar för ett stödmedlemskap valfritt belopp över 100 kronor. Endast prenumeration på oberoende kostar 145 kr/år för privatpersoner, organisationer och företag. 3 Ledare 4 Drogberoende i arbetslivet 14 Mobiliseringen som kom av sig 17 Han tar över beroendefrågorna 19 Debatt: Låt sjukvården ge heroin till heroinberoende 20 Smal och påtänd eller fet och drogfri? 23 Noterat: Var snäll och få pizza 24 RFHL-konferens: Äldre och läkemedel 25 Psykiatrisk avdelning i Uppsala anmäls 26 Kvinnohäktet på Kronan 30 Oberoende träffar P-O Sjöblom 34 Delade meningar om tvång i öppenvården 36 Somadril dras in 38 Hinsehäxan 40 Här finner du RFHL 2 oberoende 1/2008

3 De allra flesta misstror socialtjänsten Sonja Wallbom, ordförande i RFHL L Ledare Är svenska socialarbetare på sina klienters sida? Är de beredda att gå i bräschen för sina klienter och hävda deras rättigheter? Fackförbundet SKTF, som organiserar många socialsekreterare, redovisade nyligen en undersökning som visar att bara 17 procent av oss svenskar har förtroende för socialtjänsten. Bland dem som själva tvingats söka hjälp där, hade 28 procent stort eller mycket stort förtroende för socialtjänsten. SKTF:s ordförande, Eva Nordmark, redovisar resultatet av undersökningen i en artikel i Dagens Nyheter, och för en diskussion om varför det är på det viset och vad man ska göra åt det. Hennes utgångspunkt är att socialtjänsten i svenska kommuner saknar förutsättningar för att göra ett bra jobb och att det är skälet till att socialsekreterare som yrkeskår har tappat förtroende hos allmänheten. Skälen till detta, skriver hon, är dels att socialsekreterarna övergivits av samhället och dels att man saknar tydligt mandat för att utföra sitt jobb. Och så vill man ha en tryggare arbetsmiljö med bättre skydd när hoten och våldet mot yrkesgruppen ökar. Usel facklig analys Det är en riktigt usel facklig analys! Socialtjänsten har övergivits av politiska beslutsfattare som inte ger resurser till att leva upp till socialtjänstlagens mål. Och om hon med samhället menar oss alla, så är det nog snarare socialtjänsten som övergivit oss, som inte står på vår sida när vi behöver bistånd i utsatta situationer. Det är sådant man förlorar förtroende på. För vad hon i själva verket beskriver är att socialsekreterarna är en yrkesgrupp som biter ihop i stället för att bita ifrån. En offerposition där man själv har abdikerat från sitt uppdrag, där man själv inte tar sitt uppdrag på allvar. Gjorde man det, skulle socialsekreterarna slå klackarna i backen med hjälp av sina fackliga organisationer och säga stopp till utarmningen av socialtjänsten. Socialsekreterare har i stället under ganska många år varit lydiga myndighetsutövare som ner på 25-öresnivån kontrollerar människor som söker hjälp, som ägnar mycket tid åt att avvisa folk i stället för att bistå och som ser ansvaret att hålla budget som viktigast. För varför är det annars så tyst från socialsekreterarna? Varför larmar de inte i högan sky, när de inte får göra sina yrkesmässiga bedömningar utifrån vilka hjälpbehov folk har utan från hur många kronor som finns att fördela? Det är sådant som gör folk förbannade, så förbannade att de till och med hotar socialsekreterarna. Självklart är det inte acceptabelt men begripligt. Inget hot och våld När jag för något år sedan besökte olika sprutbytesprogram i Norge mötte jag socialarbetare som jobbade på institutioner med 70 narkotikapåverkade boende eller som jobbade i ett hål i väggen ett stenkast från Oslos centralstation. När jag, på svenskt vis, frågade om våld och hot om våld fick jag svaret att nej, varför skulle de hota oss? De vet ju att vi är på deras sida! Men är svenska socialarbetare på sina klienters sida? Är de beredda att gå i bräschen för sina klienter och hävda deras lagliga rättigheter? Min övertygelse är att det är så man återvinner folks förtroende, inte med nya vaktbolag och en tigande socialarbetarkår. oberoende 1/2008 3

4 Sa upp sig på grund av drogproblemen KAOS Kristina undrar vad som hade hänt om arbetsgivaren hade hjälpt till istället för att vända henne ryggen i kaoset. 4 oberoende 1/2008

5 Kristina var inne på sitt fjärde år som undersköterska på ett äldreboende när hela hennes livssituation kollapsade. Både hon och hennes man hade hamnat i missbruk. När hon ville separera och sluta med drogerna blev hon förföljd av mannen, som också var pappa till deras två små barn. Jag tänkte att det var bästa att berätta om det här för min chef, eftersom det var anledningen till att jag hade en del frånvaro den här tiden. Jag tänkte att det var bäst att vara öppen åtminstone med den delen av situationen, även om jag inte vågade prata om min egen användning av droger. Men jag fick inget stöd alls. Inga uppföljande samtal, inga erbjudanden om psykologhjälp. Det blev bara tyst. När Kristina till sist tvingades byta lägenhet för att komma undan mannens förföljelse och han var uppe och trakasserade henne på arbetsplatsen blev situationen ohållbar. Att våga yppa att jag hade egna problem med droger var aldrig aktuellt, eftersom min chef visade så liten förståelse för min sammantagna sociala situation. Jag såg för gott att säga upp mig på egen begäran. Vardag av flykt När hon sedan skulle söka jobb genom arbetsföremedlingen fick hon ett tungt besked. Hennes arbetsvägledare ringde upp till chefen för äldreboendet för att kolla referenserna där. När han kom tillbaka från samtalet frågade han: Hur tror du referenserna var? Det var väl okej, trodde jag. Men min chef hade ordagrant sagt att hon aldrig i livet skulle anställa en människa som mig! Hon angav inte varför, bara det. Kristina blev ställd, hon trodde ju att hon gjort något bra genom att ta ett samtal med chefen om sin hemsituation. Några andra problem än frånvaro som gått ut över jobbet var inte oberoende 1/2008 aktuella bortsett från att hennes man kommit dit. Men det kunde jag inte ha påverkat, min vardag handlade om att fly från honom. Hon frågar sig vad som hade hänt om hon mitt i detta berättat om sitt eget missbruk. En chef som inte ens bryr sig om när en anställd är förföljd av sitt ex och dessutom har småbarn hade hon visat någon som helst förståelse för om jag dessutom berättat om mina egna problem? Inga erbjudanden om hjälp, inga förslag om kontakt med någon personalvård. Då hade jag jobbat där i fyra år, och det var trots allt kommunen som var min arbetsgivare. Kristina kan inte använda sig av referensen från sin gamla chef idag. För att höra med egna öron vad chefen sa om henne, bad hon en vän ringa och utge sig för att vara arbetsgivare som ville kolla omdömet om henne. Omdömet var detsamma: Anställ inte, vad ni gör! Fyra år av Kristinas yrkesliv är alltså oanvändbara när hon ska söka jobb år som är onämnbara i alla jobbsammanhang.. Fri från droger Idag är Kristina helt fri från droger. Men bekymren som hopade sig under den här perioden har lett till att hon under en period varit sjukskriven på grund av depression. Och idag frågar hon sig vad som hänt om hon istället fått mer stöd, om hennes arbetsgivare engagerat sig och inte vänt henne ryggen och istället satt krokben för henne när allt var som mest akut och mest kaotiskt. Jag borde ha tagit strid jag var med i facket. Men det var inte lätt när det stod klart att chefen inte tänkte lyfta ett finger för att hjälpa mig. Idag blir jag så arg och upprörd när jag tänker tillbaka. Jag inser att hon faktiskt inte ens reagerade på att jag hade två små barn mitt i den här hopplösa situationen! Text & foto: Camilla Svenonius Experten kommenterar: Det här är ett fall där det helt enkelt saknas personalpolitik. Det saknas alkohol- och drogpolicy. Om det hade funnits hade chefen haft förpliktelse att sträcka ut handen längre än så här. Lagen säger att du ska bry dig om dina medarbetare men det bara absolut grundskydd. Det är inte olagligt att strunta i att personal har problem med droger, om personalen inte ber om hjälp. Men nu visste kanske arbetsgivaren inte ens att hon hade problem själv? Kristina borde istället ha gått till läkare och fått hjälp och diagnos. Då hade hon haft en aktiv rehabiliteringsprocess. Då hade jobbet hade varit säkrat för henne då visar hon nämligen egen vilja att bli frisk. Det sociala, med hennes man, har arbetsgivaren ingen anledning att klandra henne för eller ha åsikter om. Kriser och depressioner kan uppstå för alla! Skam skuld, förnekelse gör ofta att personer med den här typen av problematik sätter sig själva i bakvattnet och därmed går miste om sina rättigheter. Jag vill ge ett generellt råd till dig som har drogproblem: Stå på dig! Ta strid för din egen framtid! Sven-Olof Evermo / konsulent på ALNA, arbetslivets resurs i drogfrågor 5

6 Jag skulle aldrig vågat berätta om mitt missbruk BLEV UPPSAGD Orkade inte tag tag i någonting under missbruket och blev uppsagd. 6 oberoende 1/2008

7 Lotta var anställd först som barnskötare och sedan förskollärare på samma förskola under i sexton år. Under slutet av anställningen hade hon fastnat i ett amfetaminmissbruk, men det var inget som tog sig uttryck i jobbet. I stället sjukskrev hon sig, och på sjukintyget stod det depression. Lotta var deprimerad, men missbruket vågade hon inte prata med någon om. Inte sjukvården, och allra minst sin egen chef som hon haft under alla år på sin arbetsplats. Jag skulle aldrig ha drömt om att berätta om mitt missbruk. Det var en blandning av stolthet och skamkänslor som gjorde att jag inte vågade berätta. Min självbild tillät inte det: Jag var ju en duktig förskollärare och skulle så förbli! Hon resonerar att det nog hade känts lättare om hon druckit alkohol i stället för att använda narkotika. Det är ju olagligt och inte lika socialt accepterat att knarka. Även om alkohol säkert också kan kännas jobbigt att vara öppen med. Min chef var faktiskt själv alkoholist det var något som vi alla visste, även om hon själv inte pratade om det. Blev uppsagd Men narkotika kändes otänkbart att ens andas om på Lottas jobb. När det kom till ett avgörande tog hon över huvud taget inte strid för sin anställning. Hon vågade inte hålla kontakt med jobbet när hon väl blivit sjukskriven, och blev uppsagd för att hon försvunnit. Jag visste att jag hade rätt att få hjälp av arbetsgivaren, men paniken över att bekänna missbruket tog över. Jag var livrädd för konsekvenserna, för andras omdöme. Mest av allt över min egen dom mot mig själv jag hade satt en präktighetsstämpel på mig själv. Depressionen var också ett faktum, inte något alibi på sjukintyget. Hon beskriver att hon inte orkade ta tag i någonting under den här tiden. Då kändes det som ett rimligt pris att betala att förlora sin långvariga, fasta anställning - för att slippa avslöja hur det egentligen var. Att berätta vilken hemsk person jag var Idag kan jag se att drivkraften bakom hela mitt beteende var rädslan. Jag skulle inte stå ut med mig själv, trodde jag. Borde pratat tidigare Det här är några år sedan. Idag är Lotta drogfri och känner sorg över att hon inte kämpade för att behålla jobbet. Jag borde förstås ha pratat med min chef på ett tidigt stadium. Jag hade ju rätt till rehabilitering och hjälpinsatser. Att inte ta striden har ju också fått en annan konsekvens en sexton år lång lucka i CV:t. Vågar man över huvud taget berätta att man jobbat så länge på en arbetsplats som man sagt upp kontakten med utan att höra av sig? Idag skulle jag förstås ha agerat annorlunda. Jag fick tillbaka självkänslan när jag lyckats sluta missbruka. Jag känner mig inte lika stigmatiserad, helt enkelt. Hon är övertygad om att det är stigmatiseringen i sig som gör att människor inte vågar stå för sin situation och ta del av sina rätttigheter. Det handlar normalt inte om att man vill kunna missbruka i lugn och ro, som vissa verkar tro! Utan att när man mår som sämst, vågar man minst. Man är helt enkelt inte känslomässigt förmögen att be om hjälp när man som allra mest av allt behöver den. Text & foto: Camilla Svenonius Experten kommenterar: Lotta vill inte prata med sjukvården och inte med sin chef. Man kan inte säga upp någon som är sjukskriven på grund av olovlig frånvaro. Här har det blivit något fel: det här är en felaktig uppsägning. Arbetsgivaren har ett kontaktansvar. När hon nu försvann skulle de istället kontaktat F-kassan. Om det hade blivit en fråga för facket i hennes fall, så hade det blivit strid. Arbetsgivaren måste visa vad han eller hon har gjort för att hjälpa Lotta. Hon är ju fortfarande sjukskriven! Även om hon inte deltagit aktivt i alla delar i sin rehabilitering, så är hon ju fortfarande sjuk det är det som är det viktiga i det här läget. Det är en förhandlingssituation om saklig grund till uppsägning. Det finns ingen given tidsgräns att höra av sig om man är sjukskriven. Då kan man inte säga upp henne det kan ju till exemeple handla om att hon inte orkar delta i en rehabilitering! Om hon fått beskrivet i sitt sjukintyg att hon hade ett beroende, hade hon fått en rehabiliteringsplan för hela sitt problem. Att hon inte vågade detta kanske berodde på att arbetsgivaren inte hade någon policy för drogproblem? Då hade hon ju vetat bättre var hon stod som anställd. Sven-Olof Evermo / konsulent på ALNA, arbetslivets resurs i drogfrågor oberoende 1/2008 7

8 FAKTA ALNA Arbetslivets egen resurs i alkohol- och drogfrågor ALNA hjälper företag och andra organisationer att hantera alkohol- och drogfrågor. Man ger råd, stöd och utbildning i frågor som rör alkohol och droger i arbetslivet. Man jobbar med företagen som är medlemmar genom att utforma och implementera alkohol- och drogpolicy. Vilket ansvar har en arbetsgivare på arbetsplatsen när en anställd har beroendeproblem? När det gäller de anställdas säkerhet och hälsa så gäller arbetsmiljölagen. Den omfattar alla anställda, även dem som kan drabbas av problem när en kollega missbrukar eller har Vilket ansvar har arbetsgivaren mot den anställde som har beroendeproblem? Även om du är borta kortare perioder som inte kräver sjukintyg så har arbetsgivaren undersökningsskyldighet. Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar kommer in när en arbetstagare ska återgå i arbete. Försäkrings- skillnad på om din sjukdom är beroendeproblem av narkotika eller alkohol mot exempelvis ischias när det gäller arbetsgivarens rehabiliteringsansvar. På vilket sätt bedöms missbruk hårdare i vissa yrkesgrupper? Utgångspunkten är alltid ALNA:s Sven-Olof Evermo om dina rättigheter på jobbet beroendeproblem som märks i jobbet. I denna står att arbetsgivaren har en undersökningsplikt att kolla upp om något inte fungerar och varför. Däremot ska arbetsgivaren inte ställa en diagnos. Om missskötsamhet kan bero på missbruk ska medicinsk expertis kopplas in. Arbetsmiljölagen gör ingen skillnad på legala eller illegala droger. Det är läkaren som avgör om det handlar om sjukdom eller inte, och om du ska vara sjukskriven. Men arbetsgivaren kan stänga av dig från ditt jobb under pågående missbruk. Du har rätt att stryka diagnosen ur ditt intyg, men arbetsgivaren kan ändå begära papper på att du är drogfri innan du får gå tillbaka i jobb. (Det är här t ex urinprov kan komma in i bilden.*) kassan ska ta initiativ till ett möte när man behöver utreda hur mycket eller lite du klarar att jobba. De ska undersöka om du har behov av rehabilitering. Det ska man göra även om din arbetsgivare inte vet varför du är sjukskriven. Då ska försäkringskassan samarbeta med socialtjänsten eller ansvarig läkare för att du ska få hjälp. Så länge du är sjukskriven är det vården som skall hjälpa dig att om möjligt bli frisk. När du kommer tillbaka till jobbet ska arbetsgivaren anpassa dina arbetsuppgifter så att du kan klara jobbet, och då kan det ju vara bra om han vet varför du varit borta! Han kan till och med behöva se över om det finns möjlighet att omplacera dig om det finns möjlighet till detta inom verksamheten, förstås. Allt detta ska prövas innan det kan bli tal om uppsägning. Det är ingen arbetsgivarens bedömning av risk för anställda och andra som kommer i kontakt med verksamheten, t ex kunder. Det här regleras särskilt för vissa yrken, till exempel lokförare i järnvägsmannalagen. Nu är vi inne på skydd mot tredje man, allmänheten. Det är arbetsgivarens ansvar att se till att den verksamhet som bedrivs sker på ett säkert sätt både för anställda och tredje man. Kan jag tacka nej till att gå till läkaren om arbetsgivaren kräver det? Ja, men då tappar du en del av ditt anställningsskydd och riskerar i förlängningen att din anställning prövas. Det här bygger på att du är skyldig att medverka till att klarlägga om sjukdom föreligger eller inte. Händer något på jobbet som är farligt eller på annat sett riskfyllt 8 oberoende 1/2008

9 Man hjälper också till med utredningar om rehabilitering och behandling med mera. Alna drivs utan vinstsyfte. Alna är ingen nykterhetsorganisation. Organisationen bildades av SAF, LO, och TCO i Stockholms län Idag är ALNA Sverige en riksomfattande intresseorganisation alla arbetsplatser kan bli medlemmar Sven-Olof Evermo är konsulent på ALNA. FOTO: Jan Beinö Om du inte har ett läkarutlåtande på varför du inte klarar jobbet så omfattas du inte av de rättigheter du har som sjukskriven. och som föranleder klander, så är det misskötsamhet. Det gäller också om du inte håller arbetstider. Om du då inte har ett läkarutlåtande på varför du inte klarar jobbet, så omfattas du inte av de rättigheter gentemot din arbetsgivare som du har som sjukskriven. Istället fortsätter man att bedöma det som missskötsamhet, eftersom du inte går med på att underkasta dig läkarkontroll och eventuell vård. Och det är här som arbetsgivaren kan stänga av dig. Arbetsgivarens undersökningsansvar innebär nämligen att han eller hon med din hjälp ska kolla upp varför du inte fungerar. Så även om det i grund och botten är frivilligt med medi- oberoende 1/2008 9

10 cinsk undersökning, så har arbetsgivaren ändå alltid rätt att begära papper på att du är drogfri innan du går tillbaka i tjänst. Vad händer om jag ändå säger nej? Säger du nej så samarbetar du inte och det förstärkta anställningsskyddet upphävs. Ett nej kommer att vägas in i uppsägningsförfarandet. Från den här tidpunkten betraktas det som pågående misskötsamhet om du inte är nykter på jobbet och fullföljer dina plikter. Misskötsamhet är alltid grund för att din anställning kan prövas. Struntar du i de krav arbetsgivaren ställer på dig har du små chanser att vinna i en uppsägningsprocess, eftersom detta är ett brott mot anställningsavtalet. Kontentan? Kontentan blir att bedömningen av ditt tillstånd om ditt missbruk eller beroende ska klassas som sjukdom eller inte är ansvarig läkares uppgift i alla enskilda fall. Men om det bedöms som sjukdom är arbetsgivarens ansvar att ge dig arbetsanpassning och rehabilitering när du kommer tillbaka. Man särbehandlar inte för missbruk utan han bör erbjuda dig att ta reda på om du är sjuk och du kan få ett läkarutlåtande på detta. Men du måste alltså ta ett egenansvar och medverka i processen. Så länge du gör det har du allt att vinna på att ta strid både för din egen hälsa och anställning! Måste arbetsgivaren betala en behandling? Nej. Många tror det, men så är inte fallet enligt lag. Det är dessutom i praktiken omöjligt för många små arbetsgivare. Ändå är det många större företag som väljer att erbjuda behandling. Dels kostar det att rekrytera ny, kunnig personal de kanske inte vill förlora dig. Men det är också så att det vägs in om din anställning senare måste prövas rättsligt: Har arbetsgivaren gjort allt som står i hans makt för att hjälpa dig? Han kan då få lättare att bli av med dig om det inte fungerar med din nykterhet och drogfrihet efter behandlingen. *) Det pågår nu en regeringsutredning (2005/06: 55 Personlig integritet i arbetslivet ) om vilka regler som ska gälla för att arbetsgivare ska ha rätt att begära drogtest. Idag är reglerna luddiga och både arbetsgivarens och arbetstagarens rättigheter ses över för att spelreglerna ska bli tydligare. Text: Camilla Svenonius ALNA om vad som gäller på fritiden Om jag bara använder droger utanför jobbet? Använder du alkohol, läkemedel eller andra droger på fritiden så blir det arbetsgivarens sak så snart detta påverkar jobbet negativt eller det finns risk för olyckor på arbetsplatsen. Att narkotikaanvändning är illegalt i Sverige gör ingen skillnad för ditt skydd som anställd, även om du skulle råka jobba i vården som läkare och vara narkoman. Du har samma anställningsskydd som vid diabetes om du samarbetar med arbetsgivaren för att komma tillrätta med ditt missbruk. Annan brottslighet vad kan det få för konsekvenser om jag är anställd? Grovt narkotikabrott, till exempel, kan leda till avsked eller uppsägning även om brottet skett utanför jobbet. Här kommer avtalslagen in i bilden. Det blir en förtroendefråga mellan dig och dina arbetsgivare. Illojalitet och förtroendeundergrävande verksamhet strider mot avtalslagen. Det omfattar naturligtvis grov brottslighet. Det kan vara grund för avsked, eftersom det kan anses inverka menligt på arbetet och förhållandet till din arbetsgivare. Om du inte ser till att följa ditt yrkes etiska regler, skrivna eller oskrivna, så kan din anställning prövas. Exempelvis grovt narkotikabrott och polis, det går inte ihop. Inte prästämbetet och pedofili heller, vilket nyligen klargjordes i en dom. Kriminalitet av mindre grov karaktär - som inte inverkar menligt på arbetet kan vara en annan femma. Detta måste prövas parterna emellan i första hand. Till sist kan det prövas i Arbetsdomstolen. Men om ett brott är riktat mot arbetsgivaren så har du inget skydd alls då är det bara att gå direkt. Men det är viktigt att vara medlem i facket för att kunna hävda sin rätt annars får du stå för advokatkostnaderna själv! 10 oberoende 1/2008

11 Oprövat ärende i Arbetsdomstolen Narkotikaberoende är ofta rädda att ta strid mot arbetsgivare FÅR GÅ DIREKT Det går en röd gräns mellan brottslighet i största allmänhet och brott mot din arbetsplats. Där få du å andra sidan räkna med att tvingas gå på dagen, säger Thomas Fredén, förhandlare på LO och ersättare i Arbetsdomstolen. Det här är alltså rättsläget. Men verkligheten för en narkoman på arbetsmarknaden är att problemet mörkas. Arbetsgivare pratar inte om det av rädsla för rehab-konsekvenser eller oro för företagets rykte. Man gör helst upp i godo. Det brukar betyda att den anställde säger upp sig på egen begäran, byter ort och flyr fältet För som narkoman vågar man inte bråka. Måste det vara så? Människor med narkotikaproblem är rädda att ta striden: Får jag någonsin ett nytt jobb om jag bråkar om det här? Det är sannolikt därför det här aldrig har kommit upp till prövning en gång för alla i Arbetsdomstolen. Och det är ett problem, säger Thomas Fredén, förhandlare på LO och ersättare i Arbetsdomstolen. När det gäller vad som betraktas som grund för uppsägning så styr rättspraxisen i Arbetsdomstolen helt och hållet de beslut som fattas där är vägledande för hur en tvist mellan anställd och arbetsgivare ska lösas. Domarna blir alltså prejudi- oberoende 1/

12 cerande, även om rätten alltid utgår från det enskilda fallet. Det gäller alla sjukdomstillstånd, beroendesjukdomar också. Men så länge narkotikaberoende som sjukdom inte blir prövat i Arbetsdomstolen fortsätter den här frågan att vara en gråzon varken arbetsgivare eller arbetstagare vet riktigt vilken fot de ska stå på. Arbetsgivaren har ett stort övertag: Att många i stället väljer att säga upp sig när de ertappats med ett drogberoende gör det lätt att komma undan sitt rehabiliteringsansvar för människor med drogproblem. Det blir en kohandel, säger Thomas Fredén. Den anställde som säger upp sig får ett rent papper med sig, där det inte pratas om skälen till att anställningen avslutats. Arbetsgivaren slipper undan rehabilitering och risken för missöden på arbetsplatsen. Arbetsgivaren smiter Det är mycket arbetsgivaren slipper om du går. Inte bara sjukskrivningstider, rehabilitering och risker för missöden på arbetsplatsen. Men vi anser att det utan tvekan finns skyldigheter från arbetsgivarens sida. Han eller hon är i princip till och med är skyldig att pröva att omplacera dig inom verksamheten, innan det kan bli aktuellt med uppsägning. Man ska först försöka hitta passande arbetsuppgifter för dig, helt enkelt. Det ska gälla alla sjukdomar, också beroende av narkotika. Det är grunden. Så tycker LO och så långt verkar de flesta experter vara överens. Så visst finns det utrymme för att argumentera med din arbetsgivare: du måste inte gå utan diskussion även om det kan kännas nog så tufft att ta den. Den springande punkten Kerstin Ahlberg på institutet för social civilrätt, Stockholms universitet, instämmer: Men det är klart när det gäller just omplacering hänger det ju förstås ihop med vilka arbetsuppgifter som finns. Det lagen säger är att alla möjligheter ska prövas. I praktiken blir det förstås en avvägning finns det några arbetsuppgifter som en person med risk för återfall i missbruk rimligen skulle kunna sköta? Arbetsgivaren måste göra allt han kan inom ramen för sin verksamhet, sedan har han så att säga gjort sitt. Det gäller att övertyga arbetsdomstolen att ditt narkotikaberoende är ett sjukdomstillstånd. Sjukdom i sig är ju som sagt inte en grund för uppsägning. Här har vi den springande punkten, menar Kerstin Ahlberg. Ett utslag i Arbetsdomstolen vore alltså välkommet av flera skäl. Till syvende och sist handlar det om den medicinska expertisens uppfattning och hur rätten tar ställning till deras åsikt. Inte mycket till garanti? Nej, eftersom det alltid handlar om det enskilda fallet i AD. Men om man jämför med alkoholberoende som sjukdomstillstånd i vägledande domar då finns det massor med fall i AD: den här alkoholisten är sjuk, säger Kerstin Ahlberg. Thomas Fredén tycker ändå att bilden är klar: Den här principen om rätt att få rehabilitering ska gälla alla beroendesjukdomar, det är vår absoluta uppfattning från LO:s sida! Text: Camilla Svenonius FAKTA Vad gäller om man inte har fast jobb? Omfattar rehabskyddet personer med andra anställningsformer än fast anställning? Rehabansvaret är relaterat till anställningens omfattning. Vid provanställning finns i lagen inget undantag från arbetsgivarens ansvar, men i praktiken blir det inte aktuellt. Misstänker arbetsgivare ett missbruk får du helt enkelt ingen fortsatt anställning efter provtidens slut. För kortare projektanställningar gäller också att du inte får någon förlängning. Därför är sådan anställningar populära bland arbetsgivare: de slipper ansvar för graviditetsledigheter, sjuka barn till anställd och inte minst anställda som blir sjuka själva. Här är beroendesjukdomar bara ett exempel på vad arbetsgivaren undgår att behöva hantera. Källa: LO/ALNA 12 oberoende 1/2008

13 ATT MÅNGA VÄLJER ATT SÄGA UPP SIG NÄR DE ERTAPPATS MED ETT DROGBEROENDE GÖR DET LÄTT FÖR ARBETSGIVAREN ATT KOMMA UNDAN SITT REHABILI- TERINGSANSVAR FAKTA Bra att vara med i facket om du går till AD För att driva mål till Arbetsdomstolen AD - är det bra om du är med i facket Om du är med i facket så har du ett eget ombud som en del i din rättshjälp. Men förhandlingarna börjar i första ledet mellan ditt fackliga ombud och dina arbetsgivare. Många tvister löses här. Få går så långt som till AD. Om det ändå slutar i Arbetsdomstolen får du ditt ombud med dig under rättegången. Om du inte är med i facket får du gå till advokat och betala detta själv. Eftersom du inte får något fackombud är det svårt att driva förhandling med arbetsgivaren. Du får istället gå till tingsrätten. Även ett mål som börjar i tingsrätten kan överklagas till AD, som måste ta upp till prövning. Källa: LO/ALNA oberoende 1/

14 Mobiliseringen s 14 oberoende 1/2008

15 om kom av sig Björn Fries har suttit som Regeringens narkotikasamordnare och varit frontfiguren i Mobilisering mot narkotika (MOB)*. Både MOB och Alkoholkommittén lades ner vid årsskiftet och den sittande Regeringen hävdar att planerna skall fullföljas, men i andra former. Det är inte bara dumt, det är till och med farligt att göra som Regeringen nu gör, säger han. Så hur känns det, Björn Fries, att MOB läggs ner i förtid? Det tycker jag är tråkigt! Inte för min egen skull, men för att narkotikafrågan riskerar att hamna i bakvattnet igen, på samma sätt som den var på 90- talet. Jag har haft mitt uppdrag i sex år och Regeringen tyckte kanske att det var dags att jag flyttade på mig. Men att hela MOB läggs ner, det betyder att ingen längre har uppgiften att samordna hela det narkotikapolitiska fältet. Vad tycker du har varit det viktigaste under de här 6 åren med MOB? Flera olika saker. Jag tycker att vi lyckats avideologisera frågan och att det blev allt mer möjligt att prata om olika sätt att arbeta mot narkotika Till exempel var det nästan helt omöjligt att prata om missbrukarens rätt att skydda sig tidigare. Nu finns det betydligt större möjligheter att få ersättningsmediciner mot narkotika, det har blivit lagligt att bedriva sprutbyte även om det verkar vara en lång väg innan landstingen runt om i landet inför det. Mer vård Björn Fries påpekar att MOB både haft rätten och möjligheten att driva på kommunerna att satsa på att bygga upp narkomanvården. Man kan säga att de redan har det uppdraget, men eftersom så mycket lades ner under 90-talet var det nödvändigt att börja om från början igen på många platser. De pengar vi haft att fördela har hjälpt till med det. Kurvan sjunker också när det gäller antalet personer som dött av sitt missbruk, och det hänger nog till stor del samman med att det har blivit lättare att få substitutionsbehandling. Forskningen Björn Fries. Genom att vi haft särskilda forskningspengar har vi också kunnat satsa på att ringa in problemområdet och genom det fått en mycket bättre bild av hur det faktiskt ser ut, fortsätter Björn. Under åren har vi haft ungefär 100 miljoner kronor att satsa på forskningen och det har resulterat i mer än hundra forskningsrapporter. Internationellt står vi oss ganska väl med den kunskapsbank vi har, och det kan jag känna mig stolt över. Samtidigt är det trist att det inte finns några nya forskningspengar i den politik som Regeringen nu slår in på. Kunskap är ju på visst sätt en färskvara, eftersom alla förhållanden förändras. En långsiktig, stabil grund för forskningen är förutsättningen för att unga forskare skall ge sig in på det här fältet, och skall kunskapsutvecklingen bygga på uppdrag, finns det stor risk för att vi snabbt tappar den grund vi har nu. Överblick och samordning Ett tredje område som Björn Fries framhåller är att MOB på ett okonventionellt sätt arbetat med alla myndigheter och andra aktörer som arbetar med narkotikafrågan: Tullen, polisen, kriminalvården, Länsstyrelser, enskilda kommuner, organisationer listan är lång och kunde göras längre. Det har inneburit att MOB har sett behov, brister och möjliga utvecklingsvägar. De ekonomiska satsningar som gjorts har ofta handlat om att få olika delar att samarbeta och samverka. Ibland har man satsat på att få fram nya modeller och metoder och på det viset både förbättra kvaliteten och samordningen i arbetet. Vi har kunnat ta initiativ över hela fältet, och det är naturligtvis en förlust att ingen kommer att ta över den funktionen, säger Björn Fries. Ungdomars situation Sedan övergår Björn Fries till att tala om ungdomars situation. Det handlar om droger, men också om andra livsvillkor, hur vi backar upp dem som lever med många problem och ytterst vilken sorts samhälle vi vill ha. Björn Fries har ett nytt uppdrag. Han arbetar åt socialdemokraterna med uppdraget att oberoende 1/

16 utveckla arbetet mot ungdomar i utanförskap; de som använder våld, de som använder droger och alkohol, de som far illa. På många sätt är det samma sorts frågor, samma sorts arbete som jag hade på MOB. Vi vet ju ganska väl vilka ungdomar som strular till det. En del av dem börjar missbruka, andra slåss, men grunden är att de har en mängd problem med sig som ingen har hjälpt dem med. Det handlar inte bara om fattigdom, utan om ett utanförskap som föds ur många olika miljöer där föräldrar inte orkar vara föräldrar eller där skolan inte ser problemen och fångar upp de ungdomar som skall ha olika sorters stöd. Det är inte bara dumt, det är till och med farligt att göra som Regeringen nu gör. De har tillsatt en utredning på Justitiedepartementet som skall lämna förslag om att bugga ungdomar, att få rätt att ta blod- och urinprover på dem utan föräldrars samtycke och andra repressiva åtgärder. Att jaga unga med hårda tag föder bara ilska och motstånd, och sådant skapar fler problem än det löser. Vi vet genom ett antal forskningsrapporter att tvångsmetoder fungerar dåligt på ungdomsgruppen. Ju längre tvångsplaceringar, ju sämre resultat till exempel. Lite idédiskussion Björn Fries menar att det finns för lite idédiskussion om vilken sorts samhälle vi vill ha. Man kan inte enbart lämna de unga med konsumera mera och sedan slå till mot dem som faller utanför ramen. Därför ska han i sin nya funktion göra en utredning om ungdomars utsatthet, om våldet och annat som finns som uttryck för att ungdomar inte mår bra. Han ska tillsammans med en referensgrupp utveckla idéer och politik som bättre ska möta utsatta ungdomars behov och skydda deras hälsa. Kriminalisering Hur ser du på kriminaliseringen av att använda narkotika och andra tvångsmetoder för att förhindra att människor missbrukar? Jag ser inte kriminaliseringen som ett problem i sig. Det handlar om vad vi gör av påföljden. Det finns goda exempel på hur polis, socialtjänst och kriminalvård kan samverka och ge bra stöd för den som vill sluta. Jag tycker att vuxenvärlden reagerar alldeles för sent och ofta alldeles fel när en ung människa börja halka av banan. Men med bra erbjudanden och bra stöd, så ser jag inte att det försvåras av att man också använder tvångsmedel. Men nyss sa du att tvångsmetoder fungerar dåligt på ungdomsgruppen! Ja, men det finns bra exempel på metoder som man kan använda inom polisen till exempel och de kan man sprida. Rättsosäkert Vid den här punkten hamnar Björn Fries och jag i en diskussion om vad som kan vara goda praktiska exempel och vad som är strukturell maktutövning. Vi är överens om att ingen som inte vill kan förmås att ändra sitt liv. Men jag tycker att det är rättsosäkert att förlita sig på att det finns snälla poliser för det finns ju dumma poliser också, och då måste strukturen vara rättssäker. Björn Fries menar dock att man måste tro på att kunskaper och metoder utvecklas, men jag påstår att är det någonting vi med säkerhet vet, så är det att tvångsvården nu och historiskt har riktigt usla resultat. Tja, så mycket längre kommer vi inte i den diskussionen, och man kan ju inte alltid komma överens Framtida narkotikapolitiken Vad tycker du om det som kommer efter MOB? Jag är rädd för att vi kommer att förlora många viktiga delar. Tanken är att arbetet ska ledas av en tjänstemannagrupp under politisk ledning på Socialdepartementet. Gruppen kallas SAMANT och skall vid några tillfällen per år samråda med personer från andra berörda departement. Det blir sedan myndigheternas uppgift att utföra själva arbetet inom sina respektive områden. Forskningen har jag redan nämnt, men det kommer också att betyda att samordningsfunktionen försvinner liksom stimulansen till metodutveckling och jag tror att det finns en risk för att vi glider tillbaka till att narkotikapolitiken blir en icke-fråga, som den var på 90-talet, där det bara blev repressiva åtgärder kvar. Vad tycker du borde göras i stället? Jag tror mycket på de idéer som ligger till grund för den svenska narkotikapolitiken. Vi ska hindra att narkotika kommer in i landet och sprids, vi ska lagföra dem som bryter mot narkotikalagarna, vi ska erbjuda hjälp till dem som ändå fastnar och vi ska framför allt! försöka hindra att unga människor börjar använda narkotika. Det kommer också fortsättningsvis att kräva resurser och prioriteringar, men totalt sett blir det ändå en vinst både för individ och samhälle. Text: Sonja Wallbom *MOB och Alkoholkommittén har varit de enheter som haft som uppgift att följa upp och medverka till att samordna alla aktörer till att genomföra de alkohol- och narkotikapolitiska planerna som Riksdagen lagt fast i handlingsplaner som gäller till år oberoende 1/2008

17 Han tar över samordningen SAMORDNARE Martin Fernsten är chef på ANT-sekretariatet som ska leda samordningen av beroendefrågorna. Regeringen, som lade ner Mobilisering mot narkotika och Alkoholkommittén vid årsskiftet, säger att de handlingsplaner som antagits av Riksdagen och som gäller till 2010 ligger fast. Så vad händer nu, vem ska göra verkstad av planerna och varför lägger man ner två verksamheter som fungerar innan planerna är genomförda? Martin Färnsten, är chef för oberoende 1/2008 ANT-sekretariatet* på Socialdepartementet som skall stå för den fortsatta samordningen. Sekretariatet är ännu inte färdigt, men ska med tiden arbeta med delar av det som tidigare låg på Mobilisering och Alkoholkommittén. Vi är inte en kampanjorganisation som ska ägna sig åt samhällsinformation. Politiken inom dessa områden ska bedrivas genom en tydlig myndighetsstyrning. Vår uppgift är att se till att insatserna samordnas både mellan departement och myndigheter, säger Martin Färnsten. En viktig uppgift blir också att samanställa ett åtgärdsprogram som ska redovisa vad som gjorts och vad man åstadkommit politiskt över hela fältet varje år. Programmet är också det dokument som ska visa vilken politik regeringen för när det gäller beroendefrågor. Vem gör vad? Utöver ANT-sekretariatet 17

18 tillsätter regeringen också en samordningsgrupp mellan de olika departementen, SAMANT, som ska bidra till att regeringskansliets olika delar samverkar. Med Socialdepartementet som bas tillsätts också ett så kallat ANT-råd som ska bestå av företrädare från olika sektorer. Det kan vara myndigheter, frivilligorganisationer, Sveriges Kommuner och Landsting eller forskningen. Hur stort det ska bli har ännu inte bestämts men man räknar med att rådet ska träffas ett par gånger per år för att fånga upp speciella frågor och behov av insatser. Och vart tar resten av frågorna vägen? Själva genomförandet av statens insatser är det myndigheterna som ansvarar för, säger Martin Färnsten. Det gäller Socialstyrelsen, Folkhälsoinstitutet och andra myndigheter. Men det var ju så det fungerade före Mobilisering och Alkoholkommittén. De inrättades ju just för att man ville lyfta frågorna och få mer verkstad. Finns det inte en risk att beroendefrågorna glöms bort igen? Nej, det där regleras av regeringens regleringsbrev som myndigheterna får varje år. Där kommer man att vara tydlig med vad man vill att myndigheterna ska göra. Det är ju rimligt att myndigheterna gör vad de ska. Utöver det kommer ANT-rådet som central samordningsresurs för att få till ett bättre resursutnyttjande och vässa myndigheternas insatser på det viset. Vem kommer att ansvara för opinionsbildning och hålla frågan levande politiskt? Det verkar ju som om kommuner och landsting måste ha någon som puttar på dem för att de inte ska skära ner på missbruksvården. Regeringen kommer att permanenta länssamordnarna och stå för hela kostnaden för dem. På så vis får man den regionala anknytningen. För vår del tänker vi oss att genomföra årliga konferensen på länsnivå för att få kontakt med fältet och följa upp hur det går. När vi gör det årliga åtgärdsprogrammet så får vi med den informationen och kan följa hur det går. Och forskningen vem ska ta ansvar för den? Beroendeforskning har ju inte så lätt att hitta anslagsgivare. Under åren med Mobilisering och Alkoholkommittén gjordes mycket, men forskning är delvis en färskvara så det gäller ju att det finna en fortsättning. Det vet jag inte ännu. Organisationen är ju så ny och allt har inte kommit på plats ännu. Både organisationen och finansieringen diskuteras fortfarande, så frågorna kommer att lösas vartefter. Vad händer sedan? Varför tror du att man lade ner Mobilisering och Alkoholkommittén i förväg och innan den nya organisationen var klar? Det är ju politiska beslut som jag inte har någon del i. Allmänt är uppfattningen den att båda gjorde ett väldigt bra jobb, men att både den förra och den nuvarande regeringen diskuterade att få en samordning som låg inom och inte utanför regeringskansliet. Och det är det som håller på att genomföras nu. Hur ser du på utvecklingen framåt vad hoppas du kunna åstadkomma? Min förhoppning är att få till en verklig samordning mellan alla inblandade de olika departementen, myndigheterna och på det regionala fältet. På så sätt skulle olika insatser kunna samverka och man skulle inte göra dubbeljobb eller gå i vägen för varandra! Text: Sonja Wallbom *ANT= Alkohol, Narkotika, Tobak Debatt: Lå åt kronis Kritiker kallar det Statliga dödskliniker. Debatten om heroinassisterad behandling blir stundvis hätsk och känsloladdad. Heroinassisterad behandling (eller legalförskrivning av heroin, som det också kallas) går ut på att de med dokumenterat beroende som misslyckats med andra behandlingar får tillgång till billigt heroin via sjukvården. Det intas på plats två gånger om dagen under övervakning. Klienten ges också terapi. Denna typ av behandling riktar sig till de särskilt behandlingsresistenta individerna som gång på gång misslyckats med andra typer av behandlingar. Schweiz var först ut med att införa detta på 90-talet och idag finns dessa kliniker i ett flertal europeiska länder och utvärderingarna ger anledning till optimism. Även Sverige borde titta närmare på den här behandlingsformen. Billigt att tillverka Heroin är billigt att tillverka men gatupriset är skyhögt. Det är inte ovanligt att en heroinist spenderar över tusen kronor på heroin dagligen. Har man en vana som kostar tusen kronor om dagen, är det troligt att man finansierar den genom brottsliga metoder som att råna, stjäla, göra inbrott eller om man är kvinna prostituera sig (majoriteten av de gatuprostituerade är heroinister). Men heroinet som skulle förskrivas via sjukvården skulle vara mycket billigare (självkostnadspris), så heroinistens behov av att bryta sig in i våra hus eller råna våra farmödrar mins- 18 oberoende 1/2008

19 t sjukvården ge heroin ka heroinmissbrukare kar drastiskt, och unga tjejer slipper sälja sina kroppar till främlingar på gatan. Men det innebär också att staten rycker loss delar av den absurt profitabla heroinmarknaden från den organiserade brottslighetens händer. Just de hemlösa är ett annat exempel på en grupp där det är vanligare att vara heroinist än att inte vara det. Ibland kan det vara gatuheroinets höga pris som från början drev dem ut på gatan, ofta är det ett sätt att fly misären för en stund och nästan alltid handlar det om ett mångårigt missbruk av drogen. Oavsett vad, kan behandlingen ge dem en möjlighet att ta sig upp ur misären. Om de slipper ägna hela sin tid åt att jaga pengar till nästa fix kan de ägna sin tid åt att förbättra sin situation. De kan skaffa en billig bostad, en partner och kanske rentav ett enklare jobb. Och sen, när man väl har en stabil grund att stå på, kan man ta sig an utmaningen att sluta med heroinet. Minskad smittspridning Forskning har också visat att heroinassisterad behandling minskar smittspridning i och med att sprutorna som används på kliniken är steriliserade och desinfektionsmedel används. På kliniken i Utrecht i Nederländerna märkte man också att många patienter valde att röka heroinet istället för den mer kostnadseffektiva, men mer hälsovådliga metoden att injicera det. Eftersom de kunde få tag på heroinet så billigt så ansåg de att de kunde kosta på sig oberoende 1/2008 låta en del av heroinet gå upp i rök. I motsats till gatuheroinet så har sjukvårdens heroin en känd renhetsgrad. Detta minskar risken för överdos dramatiskt. Dessutom finns ju medicinskt kunnig personal på plats som kan rycka in. När sociologiforskaren Ted Goldberg intervjuade fem heroinister på Utrechts behandlingsklinik trodde samtliga fem att ingen av dem skulle vara vid liv om inte verksamheten erbjudits dem. Det handlar om att hjälpa människor som kan dö vilken dag som helst. Men trots att legalförskrivning av heroin minskar kriminalitet, prostitution, inkomsterna för kriminella nätverk, hemlöshet, smittspridning och överdoser, är det ändå vissa som motsätter sig den. Vissa menar att det sänder fel signaler, när det i själva verket är precis tvärtom; det sänder signalen att samhället ställer upp för de mest utsatta. Andra jämför det med att skriva ut whisky till alkoholister, men det är en haltande jämförelse. Alkoholens skador kommer nästan uteslutande från alkoholens farmakologiska effekter, medan nästan alla heroinets biverkningar kan härledas ur det höga priset på heroin eller drogens legala status. Att skriva ut whisky skulle därför inte vara tillnärmelsevis så effektivt. En bättre jämförelse är försäljningen av nikotintuggummin till rökare även om personen fortsätter vara beroende av substansen så reduceras skadeverkningarna dramatiskt. Ett annat argument som förekommer är att behandlingen är dyr. Det beror i och för sig vad man jämför med, jämfört med tvångsvård är det bara småslantar. Schweizarna gjorde en kostnadsanalys av sina projekt där man vägt samman vad det kostar att etablera och driva en klinik med vad staten tjänar på den reducerade kriminaliteten. De kom fram till att legalförskrivning inte bara har självklara sociala vinster utan till och med är en ekonomiskt lönsam satsning. Hur många andra vårdbehandlingar inom den offentliga sjukvården är självförsörjande? Ytterligare en invändning är att metadonbehandling är billigare, vilket är korrekt men man måste ta i beaktning att behandling med metadon inte heller ger lika goda vårdresultat. Vidare är det inte två konkurrerande behandlingar, utan snarare komplementerande, eftersom heroinassisterad behandling riktar sig till just de som misslyckas med metadonbehandling. Och samhället får ju ändå tillbaka varenda krona som satsas på båda dessa behandlingar. Sverige långt efter Överallt runtom i Europa tittar man närmare på den här behandlingsformen, så vi i Sverige ligger långt efter. Utöver de 22 schweiziska klinikerna pågår verksamhet i bland annat Storbrittanien, Tyskland, Spanien och Nederländerna. I Danmark blir förslaget snart verklighet om vänstern där nere får som den vill. Låt oss väcka debatten även här i Sverige. Joakim Sjögren Medlem i RFHL Uppsala län L Läsarnas 19

20 Smal och påtänd elle...nu HAR JAG JU INGEN RESERVPLAN LÄNGRE, FÖR ATT HÅLLA MIG SMAL, OCH DET KAN JU KÄNNAS LITE 20 oberoende 1/2008

21 r fet och drogfri? Behandlar man bara drogmissbruket, eller finns det en medvetenhet om den problematik som ofta tycks omgärda kvinnliga missbrukare, då de vill bryta sitt drogberoende? Vad betyder rådande ideal för en kvinna som, till följd av att hon slutar använda droger, ökar i vikt? Accepterar hon sin nya kropp, utan problem, eller finns det en risk att hon återfaller i missbruk, för att snabbt bli av med några oönskade kilon? Många som slutar använda droger går upp i vikt. Men vad innebär det för en kvinna att plötsligt gå upp i vikt, kaske tio kilo eller mera, till följd av att hon bryter ett destruktivt levnadssätt? Kan det rentav vara så att ett missbruk av t.ex. amfetamin, som ju förhöjer ämnesomsättningen och minskar aptiten, för vissa kvinnor kan vara ett sätt att kontrollera sin vikt? Madeleine Mesterton, ordförande i Riksföreningen Anorexi/Bulimi-kontakt: Ja, det är min uppfattning att kvinnor kan komma in i missbruk av droger i försök att hålla en låg vikt. Hur pass vanligt det är, kan jag däremot inte säga något om, det här är inget område som prioriterats i forskningen om beroendeproblem hos kvinnor. Måla spegeln svart Marie har många års erfarenheter av missbruk. Nu är hon drogfri. Vi talar om vår syn på våra egna kroppar. Hur det känns att hela tiden titta i speglar och jämföra sig med andra. Marie berättar: Det är inte klokt, jag håller på hela tiden, säger till min kille: Titta på henne, är hon smalare än jag? Är jag lika tjock som hon?. Så mycket tid som går åt till såna här tankar, jag menar, man borde ju vara tacksam över det man har, att man är frisk och så De tjejer som verkligen är överviktiga, de är det ju synd om, Men det finns i huvudet hela tiden, man står och kollar i spegeln, magen, allt Man borde måla spegeln svart! Började gömma godis Marie har alltid gått upp mycket i vikt, då hon suttit häktad eller i fängelse, för att sedan överhuvudtaget inte äta alls, när hon klivit i missbruket igen: Varje gång jag satt på kåken åt jag, hela tiden. Du vet, när kioskvagnen kom, och man handlade och började gömma godis helt sjukt! Det var nog vanligt, tror jag, det var många som gjorde som jag, och så fanns det ju de som gick och kräktes och så, men där hamnade aldrig jag, som väl var. Sen när jag kom ut, då åt jag ingenting, ville bara gå ner i vikt. Allting hängde Jag minns att jag var helt uttorkad, alldeles torr och sprucken om läpparna, för jag drack ju knappt ens. Jag kommer ihåg hur jag fick syn på mig själv i en spegel, efter att inte ha ätit på flera dygn, och hur allting liksom bara hängde brösten, rumpan, allt det såg för hemskt ut. Men sen när jag fick på mig kläderna, då syntes ju inte det längre, då såg det ju rätt bra ut. På nåt vis var det ju som att man tyckte att man var rätt snygg, fast man egentligen var så jävla mager! Jag frågar Marie om hon någon gång övervägt att börja med droger igen, för att slippa räkna, kalorier, och kämpa för att hålla vikten: Nej, det finns inte att jag ska gå ut och knarka igen, det är inte värdigt! Men jag kan tänka det ibland, att nu har jag ju ingen reservplan längre, för att hålla mig smal, och det kan ju kännas lite Håller vikten med knark På min fråga om hon känner någon som börjat använda droger igen, för att gå ner i vikt, svarar Marie att hon känner flera tjejer som använder knarket som ett sätt att hålla vikten. Sofia, också hon drogfri sedan oberoende 1/

22 ett drygt år, ger en annan bild av hur det kan kännas då kroppen och vikten förändras: Jag är faktiskt glad över att ha gått upp i vikt sedan jag slutade med mitt amfetaminmissbruk. Kläder sitter mycket bättre, jag slipper omgivningens påpekanden om hur smal jag är och jag känner mig mer kvinnlig. Det känns som jag fått min kropp tillbaka. Under mitt missbruk, var jag för smal, både i mina egna och i andras ögon. Vad nu för smal innebär? Att väga fyrtio kilo innebar det för mig. Då jag slutade använda amfetamin, gick jag upp ett kilo om dagen, i början. Den första tiden upplevde jag det som besvärligt att inte komma i mina vanliga kläder men sett ur ett mer seriöst perspektiv, var det egentligen inget problem. Jag är också tacksam att jag gått upp tio, femton kilo och inte tjugofem. Det viktigaste först Hur ser det då ut inom missbruksvården? Känner man igen den här problematiken, och har man i så fall någon beredskap för det? Jag kontaktar behandlingshemmet Kvarnlyckan / Oskarshemmet och får tala med Lisa, ansvarig sjuksköterska. Lisa säger sig mycket väl känna igen problemet, och menar att det kan utgöra ett allvarligt hot mot drogfriheten. Men det ser väldigt olika ut, från person till person, hur man förhåller sig till sin viktuppgång. Vi lämnar information om att ökad vikt kan vara en naturlig följd av att sluta använda t.ex. amfetamin, och för vissa är det enkelt att acceptera den ökade vikten som en del av tillfrisknandet, men inte för alla. Många av patienterna som kommer till oss tycks ha haft problem med mat under en lång tid, det yttrar sig i olika typer av ätstörningar som blir tydliga under behandlingen av drogmissbruket. På Kvarnlyckan och Oskarshemmet arbetar man med kamratstöd för dem som har ätstörningar och som stannar längre än fem, sex veckor, alltså längre än primärbehandlingen. Vi arbetar enligt principen Det viktigaste först, det vill säga drogmissbruket, men vi är uppmärksamma på företeelsen. Längre fram i behandlingen försöker vi i möjligaste mån se till att patienter med erfarenhet av ätstörningar stödjer varandra under behandlingen, Vi kan också hjälpa till med t.ex. matscheman. Men, säger Lisa, allt får inte bli en sjukdom; livet i sig är inte en sjukdom. Någon egentlig handlingsplan för patienter med ätstörningar har man alltså inte, är den slutsats jag drar, efter avslutat samtal. Bakomliggande orsaker På HVB- hemmet Wäxthuset, som bland annat tar emot personer med missbruks- och beroendeproblematik, talar jag med Sven-Olov, behandlingsansvarig. Här har man valt att se ätstörningar som en yttring av den beroendeproblematik som ligger till grund för vilket missbruk som helst, och det är genom att bearbeta bakomliggande orsaker som man kan komma till rätta med sitt beroende. Man använder sig av terapi, såväl enskilt, som i grupp. Över huvud taget, säger Sven-Olov, arbetar man här mycket med mat. Man pratar om mat, försöker förmedla en positiv syn på bra mat, mat som en grundläggande förutsättning för ett bra liv. Vi vill avdramatisera, verklighetsanpassa synen på mat och ge en positiv syn på bra mat, säger Sven-Olov. Vi tycker oss se att medvetandestörningar av den här typen är än vanligare bland personer som lever eller har levt i ett medberoende. Men å andra sidan, tillägger han, är missbrukare själva ofta medberoende, och beroende är en och samma sjukdom, oavsett vilket uttryck den sjukdomen tar sig. Helhetsperspektiv saknas Det verkar alltså som om det inom beroendevården finns både igenkännande och medvetenhet om det komplicerade förhållande till mat och kvinnors förhållande till den egna kroppen men att det är sämre ställt med hur man prioriterar frågan. Det man inriktar sig på, är att behandla drogmissbruket. Andra problem antas lösa sig av sig själva, så snart drogmissbruket upphört. Man väljer att behandla missbrukare, oavsett kön, dvs. utan tydligt genusperspektiv. Sonja Wallbom, ordförande i RFHL, och med många års erfarenhet av kvinnor i missbruk, menar att det saknas ett helhetsperspektiv: Då man arbetar med missbrukande kvinnor, måste man arbeta med helheten. Kvinnor är mammor, oavsett om de missbrukar eller inte. Kvinnor har sina kroppar, och måste förhålla sig till dem, oavsett de tar droger eller inte, och detta är något man måste ta i beaktande i missbruksvården. För den som önskar bryta ett drogmissbruk, och dessutom behöver hjälp med sitt förhållande till den egna kroppen, gäller det alltså att ha turen att hamna på ett behandlingshem som har ett medvetet genustänkande? Om man utgår ifrån att en ätstörning både kan ligga till grund för ett missbruk, vidmakthålla det och dessutom utgöra en risk för återfall, verkar en behandlingsform som inriktar sig på kvinnors specifika svårigheter alltså vara önskvärd. Text: Barbro Svedberg 22 oberoende 1/2008

23 N Var snäll få pizza Noterat Kriminalvårdens avancerade behandlingsmetod piskamorot har införts för kvinnorna på Riksmottagningen. Man kan få max 5 poäng om dagen och då måste man bädda sängen och vara allmänt trevlig och bara en förmån i veckan får tas ut. Så här ser listan ut: DVD + film 35 p TV-spel 35 p Telefonkort 140 p Solpolett 70 p Utökad besökstid 70 p Pizza 280 p Frisör (endast klippning) 420 p Ingredienser till tårta 70 p En kommentar från en av de intagna: Det finns en speciell kiosklista som är begränsad för oss på Riksmottagningen. Hur tunn som helst, t ex en hårsnodd kan får jag inte köpa förrän jag kommit till Slottet. Visst kan det vara skoj att få förmån på t ex en film men vadå sitta och äta pizza framför de andra tjejorna på middagen - hur jäkla sjukt är inte det, ha ha ha oberoende 1/

24 Äldre känsligare för läkemedel Barbro Westerholm (t.h) och Inger Juhlin, ordförande i RFHL Luleå. Ökad ålder ger ökad risk för sjukdomar och därmed läkemedelsanvändning. Av de personer som är 75 år eller äldre använder drygt 90 % läkemedel. Äldre som bor i eget boende använder i snitt 3 4 läkemedel. De som bor i särskilt boende eller på sjukhem får 7 9 läkemedel per person. Nästan 40 procent i den sistnämnda gruppen har 10 eller fler läkemedel samtidigt. Detta och och mycket annat fick en publik på närmare 150 personer lära sig på 40-årsfirande RFHL Luleås konferens Äldre och läkemedel som hölls i landstingshuset i Luleå den 21 januari. Barbro Westerholm, en av talarna, berättade att äldre människor är mer känsliga för läkemedel. Främsta anledningen är att de har minskad mängd vatten i kroppen. Det gör att vissa läkemedel stannar kvar längre i kroppen. Många läkare har ingen kunskap om det här och därför skriver de ut lika stor dos till äldre som till yngre, berättar Barbro. Sämre njurar Andra saker som händer med kroppen när människor blir äldre är att njurarnas funktion försämras. Det gör att kroppen inte tål antidepressiva läkemedel lika bra som tidigare. Samma sak gäller urindrivande läkemedel och mediciner som motverkar olika typer av inflammationer. Hjärnan och nervsystemet påverkas också när man blir äldre, bland annat blir kroppen känsligare för olika typer av lugnande medel. Text: Per Sternbeck Foto: Tomas Häggström FAKTA Äldre och läkemedel 18 procent av befolkningen är över 65 år och de förbrukar 60 procent av alla läkemedel som skrivs ut. Varje år kostar läkemedelsbiverkningar och medicin som inte används mellan 10 och 20 miljarder kronor. 24 oberoende 1/2008

25 RFHL Uppsala anmäler psykiatrisk avdelning Vittnesmål ger bild av avdelning som tagits över av personalen Under sex års tid har patienter på en psykiatrisk avdelning på Ulleråkers sjukhus vittnat om vanvård och dåligt bemötande från personalen. I februari anmälde patienterna med hjälp av RFHL Uppsala avdelningen till Socialstyrelsens tillsynsenhet. Staffan Utas från RFHL Uppsala, som varit drivande i processen att anmäla avdelningen, berättar: Vi har fått klagomål om dåligt bemötande i många år på den här avdelningen tågade vi upp till psykiatrichefen för Uppsala län med två skrivna vittnesmål, om förhållandena där. Vi fick en kraftig reaktion och man lovade att man skulle ta itu med det. Den kraftiga reaktionen inskränkte sig till att man flyttade avdelningen till nya lokaler och att personalen fick gå kurser i bra bemötande: Subkultur på avdelningen Det finns en fast rotad subkultur på avdelningen. Man hoppades att det skulle räcka med en flytt och kurser. När det kom in ännu fler anmälningar var vi tvungna att reagera igen. Vi samlade nu ihop sju vittnesmål och hade nya samtal med den nya ledningen. Återigen fick vi en reaktion om att det här måste vi ta itu med, men insikten om att det krävs stängning eller liknande av avdelningen saknades fortfarande. Vi valde då att gå till massmedia och lämna in en anmälan till Socialstyrelsen, men vi fortsätter att ha samtal med ledningen för psykiatrin. oberoende 1/2008 Vad är det då som har hänt på avdelning 123 på Ulleråker? I vittnesmålen från patienterna får man en bild av en avdelning som tagits över av personalen. Patienten Lotta berättar i sitt vittnesmål: Avdelning 88 A behärskas av en subkultur. Där finns ett grupptryck där varken anhöriga, externa psykoterapeuter eller läkare rår på den repressiva atmosfären. Man anar en informell ledarstruktur som sätter normen och där enskilda anställda inte törs agera självständigt och därmed utmana systemet. Det finns även exempel på enskilda skötare som i ren enfald beter sig grymt och omänskligt. Läkarna var fega. De vågade inte konfrontera de tongivande personerna i personalgruppen. Jag berättade för en läkare att jag saknade mänsklig kontakt när min ångest var som värst och att jag nekades det av personalen. Jag undrade om inte han kunde ordinera mänsklig kontakt men han menade att han inte kunde påverka vården på avdelningen. På avdelningen var det personalen som bestämde, menade han. Psykiatriledningen blåögd Varför klarar man inte av att se sanningen i vitögat, frågar sig Staffan Utas. Ledningen borde ha modet att inse att stora delar av personalen är olämplig för sitt yrke. Nu har man flyttat över en rad av de värsta rötäggen till närbelägna akutmottagningen. De sitter där istället men kulturen lever kvar oförändrad på avdelningen. Det visar vilken blåögdhet och oförmåga som finns. Psykiatrichefen säger att det vore att ge upp att stänga avdelningen. Jag tvivlar inte på att han vill påverka situationen men inget förändras med dessa metoder. Vill ha förändring Staffan Utas menar att situationen inne på avdelningen skapar livsfarliga situationer för patienterna: I vårt material tar vi upp tre personer som tagit livet av sig antingen inne på avdelningen eller när man blivit utkastad för att man brutit mot någon bestämmelse. Vi vet att det finns fler som försökt. Staffan Utas har inte några större förhoppningar om att anmälningen till Socialstyrelsen kommer att leda någon vart: Det har ju hänt att Socialstyrelsen har stängt verksamheter men det är mycket ovanligt. Här handlar det ju inte bara om bemötande utan om grova övertramp gång på gång. Utifrån dessa borde de ha möjlighet att trycka på så att det verkligen händer något. Avdelningen har anmälningar på sej från enskilda patienter sedan förut. Det finns många lex Mariaanmälningar man inte har gjort som man borde ha gjort. Jag tror att den kommer att stängas men det är inte nödvändigt att göra det om man avskedar 80% av personalen. Det är förändring vi vill ha. 25

26 Kvinnohäktet på succé som risk Irene Berglund och Teija Maria Tingström gillar att man får vara bland folk på avdelningen. Kvinnoavdelningen 8.4 på Kronobergshäktet saknar motstycke i Sverige. De intagnas celler öppnas 07:00 och kvinnorna kan därefter tillbringa dagen fram till 17:00 tillsammans. Kan inte kvinnorna komma ut i samhället, så måste samhället komma in till dem är en av tankarna med avdelningen. Föreningar bjuds aktivt in för att presentera den verksamhet de bedriver och etablera en kontakt med de intagna. Varje tisdag besöker Inga Sellman avdelningen för RFHL:s och Tjuvgods räkning. Den 19 februari följer vi med henne upp på häktet. Två av de intagna kvinnorna, Irene Berglund och Teija Maria Tingström, berättar för oss vad de gillar med avdelningen och hur den skiljer sig från andra häkten. Man får vara bland folk! Vi får ju göra lite, baka, städa, tvätta. 26 oberoende 1/2008

27 Kronan en erar försvinna Och förut var det ju skola, det kom upp massor med folk från levande verkstad. Det är inte så mycket sånt nu eftersom de har dragit in på pengarna, säger Irene och tillägger, När det kommer besök då går tiden. Tiden går också på andra avdelningar, men på ett annat sätt, med hjälp av TV och mattiderna. Mår bättre här Teija säger att hon mår så mycket bättre på den här avdelningen eftersom man inte är ensam med sina tankar utan kan prata med andra. Irene säger att hon får saker gjorda här medan hon sitter inne, som att ringa till myndigheter, sånt som annars lätt blir liggande under häktestiden. För det är rätt svårt att ringa, du vet, till soc eller om man söker en bostad, och säga: Ja, jag sitter i häktet, menar Teija. På oberoende 1/

28 STÖRST Kronobergshäktet är Stockholms största polisarrest. Det tas in personer per år. 8.4 uppmuntras kvinnorna av personalen att ringa även om det är motigt. Men sitter man inne i en cell då viftar man ju bara bort det, då sätter man på TV:n istället, fyller Irene i. Får inte ringa Irene och Teija har kommit att se på tiden som kommer efter utskrivningen på ett annat sätt. Man blir ju påmind på ett annat sätt här. Nu är man nästan på utsidan, skrattar Irene. Hade man bara fått ringt lite mer också, men nu får man ju knappt ringa till sina barn längre. Därmed kommer samtalet in på Intik som står för Intagnas telefoni inom kriminalvården. Vi ber de förklara hur Intik fungerar. Det funkar inte. Irene berättar att en intagen utan restriktioner endast får ringa till fem telefonnummer, men bara till fasta telefoner som finns registrerade i Eniro, inte till mobiler och inte till datorer. Vill man ringa någon med hemligt nummer måste den skicka in telefonräkning, men med visst abonnemang. De som sitter här och är från andra länder, de har det jävligt jobbigt. För de ska först ha telefonräkningar då nerifrån vart det nu är, Kina till exempel eller Gambia. Men så har vi då Carina som hjälper till med sånt det vet jag inte om man kan säga, då kanske hon får skit Eldsjäl bland personalen Namnet Carina nämns gång på gång under samtalet. Carina Siljeström arbetar på häktet och är eldsjälen bakom avdelningen. Kvinnorna betecknar henne som livstidare eftersom hon funnits med sedan starten och aldrig lämnar 8.4. Hon är jävligt bra, det är hon som får den här avdelningen att funka. Utan henne är det ingen som vet nåt och ingen som kan nåt eller törs nåt. Irene som mött Carina på häktet flera gånger sedan 90-talet säger att hon tror på kvinnorna och att det får dem att skärpa sig, både för hennes och för de andra kvinnornas skull. Då vill man inte göra bort sig. Det är just det där, att hon tror ju på folk. Om man gör bort sig då kanske de inte ger nästa samma chans, för det finns ju flera som kommer efter en. Sabbar man det, då sabbar man för 28 oberoende 1/2008

29 dem också. Och kirrar man det, då kan hon säga: Det gick ju bra för henne så då tar vi nästa. Säger upp sig i protest Carina har inte velat ställa upp på en intervju när vi frågat, utan svarat att Det är så många som ska komma till tals och istället lånat ut sitt kontor för vårt samtal med Teija och Irene. När vi lämnat hennes kontor och står i korridoren och pratar, kommer Carina fram till oss. Hon ser upprörd ut och berättar att det gått ut ett internmeddelande till personalen från chefen för Kronobergshäktet, Lars-Åke Pettersson. Precis just nu har vi fått reda på att Lars-Åke sagt upp sig med omedelbar verkan. Han kunde inte stå för de nedskärningar som ska göras. Det har varit han som stått upp för de intagna och personalen. Han har betonat gemensamhet och det som är mänskligt. Det här är mycket tungt. En sorglig dag. På frågan om hon tror att besparingskraven och förändringarna som fick hennes chef att avgå kommer få konsekvenser för avdelningen 8.4 svarar Carina: Klart de norpar det här stället, de förstår inte att den här avdelningen innebär en besparing på lång sikt, både ekonomiskt och rent mänskligt. Det har tagit år att bygga upp det här och det har byggts nerifrån, initiativet har inte kommit uppifrån. Från en liten grupp i KVS topp kommer besparingar och säkerhetsfokus. Mitt viktigaste här är kvinnorna som farit så illa därute. Förklarar sin avgång När vi lämnat Kronobergshäktet ringer vi upp Lars-Åke. Han svarar beredvilligt på våra frågor om de förändringar inom kriminalvården som gjorde att han såg sig tvungen att säga upp sig. Kronobergshäktet är Stockholms största polisarrest. Det tas in personer per år och 70% av dem skrivs in utanför kontorstid. Nu ska vakthavande som hittills varit organiserad i grupper om sju, sex vårdare och en chef, omorganiseras. De jobbade alltid ihop, i skift. Att ha en chef som är närvarande är viktigt för handledning men även så att inga övergrepp förekommer. Den nya vakthavandeorganisationen innebär att det inte kommer finnas några chefer i grupperna längre. Den andra stöttestenen gäller transporterna till och från rätten som hädanefter kommer skötas av personal som har det som enda uppgift. Transporterna handlar främst om att ställa in intagna inför rätta. Ofta befinner sig den intagne i obalans inför rättegången, det gäller att väga in det och ta in skickliga vårdare, helst ska det då vara nån som redan känner den intagne. Att följa med till rättegången ger en bra insyn i hela den intagnes situation. Ofta finns det ett stort behov av att tala om rättegången, både inför och under den. Nu blir det istället helt främmande fåglar som plötsligt dyker upp i dörren hos den intagne. De kan ju inte få någon helhetsbild. Viktigt att få ringa Av Intik som införts som en säkerhetshöjande åtgärd ger Lars-Åke samma bild som Teija och Irene: Det är fullständigt snurrigt. Alla behandlas som om de gripits med tolv kilo heroin när merparten av de intagna är sociala trashankar. En tät kontakt med de anhöriga är ofta det viktigaste andningshålet för de intagna. Det finns en viss särreglering med veckosamtal till familjen, men det är fortfarande skruvat, de ska då ske en viss tid en viss dag. Det blir svårt när det gäller barn att säga: Ni får bara ringa till pappa kl. fem på fredag. Vi har ett särskilt uppdrag att underlätta barn-föräldrakontakten. Det är nog den viktigaste delen i rehabiliteringen. Största succén De här förändringarna var Lars-Åke inte beredd att genomdriva i sin roll som chef, så han sa upp sig. Vi berättar om de farhågor Carina uttryckt för kvinnornas gemensamhetsavdelning. Kvinnoavdelningen är vår största succé får jag nog säga, efter att ha jobbat inom kriminalvården i fyrtio år och med tanke på hur det var innan den kom till. Han säger att han är imponerad både av personalen och av de intagna. Vilka stöttor kvinnorna blir för varandra. Kanske kan man se avdelningen som en befrielse från narkotikan och karlar som trakasserar dem. Det är mycket sällan det blir bråk mellan dem. Det är ju trots allt så att det är sexton till arton kvinnor som lever på begränsad yta. Lars-Åke menar att avdelningen får en hel del positiv feedback och är en förebild i mycket. Han tror inte att verksamheten kommer påverkas av nedskärningarna. Den kostar lite mer, men inte mycket, mest är det personalkostnader, men jag har gott hopp om att den ska få leva vidare. Avdelningen har många kontakter utåt, så det är en mängd påtryckningsgrupper som kan höra av sig. Dem brukar man lyssna på även när man inte lyssnar på personalen. Text: Pär Plüschke Mira Strömqvist Foto: Mira Strömqvist oberoende 1/

30 Nationelle psykiatrikoor Jag vill skapa men TIDIGT SKEDE Att motverka inläggningar gör man inte på akuten utan i ett tidigare skede, vilket kräver en tillgänglig 30 oberoende 1/2008

31 dinatorn P-O Sjöblom: ingsfulla arbeten öppenvårdspsykiatri, säger P-O Sjöblom. Jag tycker att delarna som handlar om arbete och sysselsättning åt psykiskt funktionshindrade är de viktigaste av förslagen i Miltonutredningen. Det ska finnas mer möjligheter till meningsfullt arbete och inte bara lågtröskelverksamhet. Här har vi inte ansträngt oss tillräckligt tidigare, säger P-O Sjöblom, som innehar socialdepartementets uppdrag att koordinera och planera de nationella psykiatrisatsningarna. Han poängterar att meningsfullt arbete och sysselsättning är en av de viktigaste friskfaktorerna för oss alla. Det ger oss självkänsla och ett socialt sammanhang i vardagen. En arbetsgrupp har tillsatts som involverar socialdepartementets olika delar samt Arbetsmarknadsverket. Ambitionen är att till budgetpropositionen i höst ta fram förslag på satsningar inom området arbete och sysselsättning för psykiskt funktionshindrade. Exakt vilka förslagen blir tycker han är för tidigt att säga, men hänvisar till att det finns bra utgångspunkter i Miltons utredning Ambitioner och ansvar (A&a). Att arbetsmarknadsdepartementet nu är med i arbetet är till stor hjälp säger P-O Sjöblom. Han är mycket nöjd med att det övergripande uppdraget formulerats så att alla berörda departement ska involveras i det fortsatta arbetet. Det har tillsatts en statssekreterargrupp som leds av Karin Johansson, socialministerns statssekreterare. Genom denna arbetsprocess som inkluderar åtta statssekreterare kommer socialdepartementet att samarbeta med arbetsmarknads-, närings-, utbildnings-, justitieoch finansdepartementet. Det var i november 2007 som Sjöblom fick uppdraget som psykiatrikoordinator på socialdepartementet, vilket i sig är en fortsättning på Anders Miltons uppdrag. Milton lämnade efter sig utredningen A&a och det är nu Sjöbloms ansvar att samordna dessa förslag och andra satsningar från regeringens sida när det gäller vuxna med psykisk sjukdom/psykiska funktionshinder samt gällande barn och ungdomar med psykisk ohälsa. Han ska dessutom identifiera angelägna områden som inte föreslås i A&a. Samtidigt kvarstår han som biträdande sjukvårdsdirektör och psykiatrisamordnare inom Stockholms läns sjukvårdsområde (SLSO). Det är inte alltid så enkelt att kombinera uppdragen. Jag måste stuva om en del, men jag ser det som en styrka att jag kan bidra med färska erfarenheter och sakkunskap från landstingsvärlden rakt in till oberoende 1/

32 DET UTANFÖRSKAP SOM IDAG OFTA BLIR KONSEKVENSEN AV ATT DRABBAS AV ALLVARLIG PSYKISK SJUKDOM ÄR INTE ACCEPTABEL. HÄR HAR ALLA ETT ANSVAR! regeringen och i mitt nya uppdrag. Kan det inte bli tvärtom? Att du blir regeringens förlängda arm i SLSO? Är du inte rädd att bli uppfattad som politruk? Nej, mitt uppdrag i SLSO är att bidra till att den psykiatriska sjukvårdsvardagen fungerar och mitt uppdrag på socialdepartementet är framåtsyftande och mer på ett övergripande plan. Naturligtvis så känner jag pressen på mig att också göra ett bra jobb i landstinget annars kan ju min trovärdighet ifrågasättas, men det är ju bara bra eller hur? Jag tror det är viktigt med intern sakkunskap på departementet. Det var ju faktiskt ett av förslagen i A&a. Bättre stöd till kommuner och landsting Vi måste tydliggöra inom vilka områden som staten har ett ansvar och därtill inom vilka områden staten bör stödja kommuner och landsting i deras uppdrag och ansvar. Samverkan och samarbete lyftes fram som ett viktigt förbättringsområde i A&a och måste fungera på alla nivåer om det ska bli bra, betonar P-O Sjöblom. För de flesta handlar vården mest om mediciner och det är alltid en psykiater som styr. Milton bortsåg i stort från det problemet. Borde du inte ha en psykolog vid din sida i socialdepartementet när du skissar på framtidens psykiatri? Jag har förmånen att kunna diskutera alla frågor med personer med en mängd olika kompetenser och inser nog också att mina egna kunskaper långt ifrån räcker till för att förslagen ska bli bra. Men det är en grov missuppfattning att en psykiater ägnar sig enbart åt medicinering. Rätten till psykoterapi är en schimär för många eftersom det kostar pengar. I flera närliggande länder finns idag system för offentlig finansiering av psykoterapi, men inte här. Hur ser du på det problemet? Patientens rättigheter handlar om att erbjudas den vård som fungerar i enlighet med vårdprogram och kunskapsläget. Idag finns inte alltid tillräcklig mängd kompetens för detta. T ex behövs just nu fler KBTpsykoterapeuter. Det är en bristvara i Sverige. Vi behöver också utbilda fler psykiater. Många är kritiska mot att satsningen på psykiatri hittills är svag. Kommer regeringen att ändra attityd? Regeringen har klart uttalat att de vill satsa på och prioritera psykiatrin. Men många av förslagen i A&a rör direkt kommuner och landstingens ansvar. Förverkligandet av de förslagen är inte så beroende av vad staten gör utan måste ske genom prioriteringar hos dem. I de förslag som vi tar fram måste vi försöka att se till så att satsningarna får avsedd effekt och att inte pengarna stannar på vägen. Norge satsar fyra gånger så mycket pengar på psykiatrin på en till hälften så stor befolkning. Tar ni något intryck av det norska exemplet? Mycket av det som görs i 32 oberoende 1/2008

33 Norge är inte helt översättbart till Sverige. Staten har där en mer central roll i sjukvårdssystemet. Men visst tittar vi även på Norge bl a när det gäller långsiktigheten. Från dem har vi lärt oss att det här inte är en resa man kan göra på ett eller två år. Här krävs långsiktighet, uthållighet och enighet om vi ska kunna åstadkomma verkliga förbättringar. Kommer privatiseringar att lösa psykiatrins problem? Speciellt som det redan finns samarbetsproblem? Jag tror att privata vårdföretag kommer att vilja visa att de klarar verksamheten minst lika bra som de landstingsdrivna. De få exempel som finns i Sverige idag har nog oftast klarat uppdragen lika bra eller bättre. När det blir mer verksamhet som privatiseras blir det ju väldigt viktigt hur uppdragen utformas och följs upp. I bästa fall kan privatiseringar inspirera och visa på nya lösningar på tillkortakommanden som nu finns. Samarbeten beror sällan på driftsform eller avstånd utan det avgörande är viljan och insikten om hur viktigt det är för framgång i patientarbetet. Bristen på slutenvårdsplatser är stor. Många vill inte läggas in för att det är kränkande att vårdas med så låg kvalitet, vilket leder till t ex suicid. Andra släpps ut innan de är färdigbehandlade och är därför snart tillbaka. Åter andra kommer inte in på grund av överbeläggning. Hur ser du på det? Frågan bör egentligen riktas till landstingen. Att motverka inläggningar gör man inte på akuten utan i ett tidigare skede, vilket kräver en tillgänglig öppenvårdspsykiatri. Onödiga återinläggningar förhindras genom en välgjord vårdplanering, som i sin tur måste följas upp. Frågan kan också ställas om tiden patienten är i slutenvården används på ett bra sätt? Vad kan regeringen göra åt utanförskapet och stigmat för psykiskt sjuka? Vi måste ändra på värdegrundstänkandet i samhället. Hur det ska gå till funderar vi över. Det utanförskap som idag ofta blir konsekvensen av att drabbas av allvarlig psykisk sjukdom är inte acceptabel. Här har alla ett ansvar! I den här frågan kommer vi dock att behöva NSPH:s hjälp framöver års reform var ett försök att ändra på värdegrunden. Men det misslyckades och försöken med att slopa tabun kring psykisk ohälsa kom bort i lågkonjunkturen som följde. Jag skulle dock vilja påstå att det har blivit bättre, men inte bra! Hur tas remissvaren från NSPH: s förbund tillvara när det gäller Miltonutredningen? Remissvaren beaktas i samband med att olika förslag från A&a analyseras samt via underhandskontakter med NSPH när förslag på satsningar ska identifieras. Remissvaren från NSPHförbunden är speciellt viktiga vad gäller förslag som rör arbete/sysselsättning, slutenvård, tvångsvård, utbildning, uppföljning/kvalitet och värderingar. Hur ser du på ditt arbete som nationell psykiatrikoordinator? Jättekul och jättesvårt! Fast jag tror att det kan bli något bra av det. Text: Carin Aissa Fotnot: Läs separat artikel om regeringens satsning på att göra ökat tvång i öppenvården möjligt och om vad P-O Sjöblom respektive remissinstanserna tycker om det (nästa uppslag). FAKTA P-O Sjöblom Namn: Per-Olof Sjöblom (kallad P-O) Ålder: 55 år Familj: Gift med en allmänläkare. Tre söner 18, 22 och 24 år gamla från ett tidigare äktenskap. Yrke: Biträdande sjukvårdsdirektör och psykiatrisamordnare i SLSO. Utbildad psykiater. Sidouppdrag: Har fått socialdepartementets uppdrag att koordinera och planera de nationella psykiatrisatsningarna. En fortsättning på Anders Miltons uppdrag. Aktuell med: Ska ta fram förslag till regeringens psykiatrisatsningsplan utifrån utredningen Ambitioner och ansvar Karriärväg: Mentalskötare i början på 70-talet. Därefter psykologutbildning i Göteborg. Jobbade sedan med värstingungdomar i åldern år. På 80-talet började han läkarutbildningen till psykiater, men vickade då även en del som psykolog. Har tidigare varit verksamhetschef för psykiatrin i Norrköping, sydöstra Stockholm och Uppsala. Intressen: Golf och trädgårdsarbete, som påminner om varandra, enligt P-O. Lyssnar på talböcker i bilen. Fått kritik för: För att i somras ha sagt typ att var femte anställd på golvet i psykiatrin är olämplig. oberoende 1/

34 Delade meningar om tvång i öppenvården Biverkningar av medicinerna är ett stort problem Regeringens förslag om ökat tvång i öppenvården har upprört många remissinstanser. Men meningarna går isär. RSMH skriver t ex att tvångsvård är ett frihetsberövande som gränsar till att sätta de mänskliga rättigheterna på spel. SPES däremot tillstyrker betänkandet i allt väsentligt mot bakgrund av att cirka personer avlider varje år i suicid. Psykiatrisamordnaren P-O Sjöblom tycker att frågan om ökat tvång i öppenvården är komplex. Blir jag allvarligt psykiskt sjuk så förväntar jag mig att vården tar hand om mig på bästa sätt och det gäller såväl slutenvård som öppenvård. Idag blir en del kvar inom slutenvården för att läkarna inte vågar skriva ut av rädsla för att patienterna ska sluta sin behandling. Är det inte bättre att patienterna kan skrivas ut och får återgå till sin dagliga verksamhet? Det ger snarare möjlighet till mer frihet, med behandling i öppna vårdformer, men under ansvar. Det ska också sägas: för att kunna besluta om tvång i öppenvården krävs att vårdplanen godkänns av länsrätten. RSMH påpekar i sitt remissyttrande att med lagens och domstolens hjälp kan läkaren via en sådan lag låsa in och påtvinga en patient en vård som denne inte vill ha för att läkaren anses veta bäst vad som är bra för patienten. Detta trots att det kanske är en läkare som aldrig mött patienten förr. Hot med innebörden att om du inte gör nu som vi säger så ska vi se till att du får tvångsvård hör till sådant som ett inte oväsentligt antal patienter fått höra genom åren, skriver RSMH vidare. Tvång i öppenvården Jag ser det inte som att det blir ett ökat tvång. Mer att lagen anpassas till den praxis som redan gäller idag beträffande permissioner t ex men samtidigt skärper den nya lagen kraven på att eventuella föreskrifter ska vara medicinskt motiverade. Som det nu är görs mycket på tveksam grund utifrån lagen, menar P-O Sjöblom. Var någonstans finns det evidens för att ökat tvång gör livet bättre för patienterna? Hur mycket är detta förslag en eftergift åt den allmänna opinionen efter de uppmärksammade våldsdåden? Har regeringen/du tänkt på den rädsla det skapar? Att fler människor kommer att dra sig för att söka hjälp. Jag uppfattar fortfarande inte att förslaget som nu ligger om tvång i öppenvården i sig innebär mer tvång än tidigare, men det får uppföljningar visa, svarar P-O Sjöblom. Våga chansa RFHL anser att om förslaget om tvångsvård i den öppna vården genomförs så kommer en omfattande medicinering av vissa personer att sättas in. De skriver att Ansvaret för att patienten beter sig på ett förväntat sätt ute i samhället när han/ hon inte längre vårdas inom den slutna vårdformen kommer att ligga på behandlande läkare som inte kommer våga chansa och menar att patienterna kommer att bli bombade med mediciner. Det står ingenstans i förslaget att mer medicin ska sättas in. Blir det så är det olyckligt betonar P-O Sjöblom och fortsätter: Biverkningar av medicinerna är ett stort problem, det vet vi, och jag skulle önska att forskningen och läkemedelsindustrin prioriterade framtagandet av läkemedel med färre antal biverkningar. Sekretessen frångås I ytterligare behov av utredning är bland annat sekretessoch integritetsfrågorna skriver Föreningen Balans i sitt remissyttrande. Föreningen påpekar att sekretessen frångås i många fall; exempelvis då inte patienten informeras, eller samtycke inhämtas vid överföring av journal till 34 oberoende 1/2008

35 annan enhet samtidigt som patienter har svårt att få ut sina journaler handlingar som kan vara bemängda med sakfel och irrelevanta omdömen. Datajournaler får dessutom lätt vingar, skriver Balans som föreslår ett system som ger patient och närstående möjlighet att skriva in kommentarer i journalen. Anledningen är inte bara att minska tvivelaktiga bedömningar, utan också för att korrigera rena sakfel som slentrianmässigt följer patienten och återkommer år efter år för läsning hos nya bedömare. Jag tror att man ur patientsäkerhetssynpunkt och utifrån medicinsk säkerhet bör sträva mot en patient en journal. Det bör också utvecklas bättre system i journalerna för behörighetsbegränsningar. Det är viktigt att bevaka eventuella integritetskonsekvenser i detta. Att det finns sakfel i journaler är ett problem i sig som kräver förbättringar beträffande personalens dokumentationskvalitet. Om patienterna får lättare att läsa sin egen journal och inte behöver känna sig besvärliga när de begär detta så kan en del rättas till. I en patient en journal kan det också vara lättare att ändra felaktiga uppgifter, säger P-O Sjöblom avslutningsvis. Text: Carin Aissa Fotnot: RSMH står för Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, SPES står för Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd, RFHL står för Riksförbundet för hjälp åt narkotikaoch läkemedelsberoende. FAKTA Miltonutredningen Under hösten 2003 (efter mordet på utrikesminister Anna Lindh) tillsattes utredningen Nationell psykiatrisamordning som leddes av Anders Milton. Slutbetänkandet Ambition och ansvar A&a (SOU 2006:100) överlämnades Den Nationella psykiatrisamordningens uppdrag var att under tre år arbeta i nära dialog med regeringen och fortlöpande ge förslag till förbättringar och utveckling av den psykiatriska vården i Sverige. I psykiatrisamordningens uppgifter ingick att göra en bedömning av psykiatrins resursbehov och lämna förslag till utveckling av psykiatrins former lämnades slutbetänkandet Ambition och ansvar (SOU 2006:100) och dessförinnan delbetänkandet Vård och stöd till psykiskt störda lagöverträdare (SOU 2006:91). Psykiatrisamordningen gav 106 förslag till förändringar/förbättringar i Ambition och ansvar. Många av förslagen riktar sig till landsting och kommuner. Slutbetänkandet har varit ute på remiss hos berörda instanser. Sammanlagt 160 remissvar kom in. Nio av NSPH: s medlemsorganisationer har sänt in ett remissvar, d v s cirka 5 procent av det totala antalet. Regeringen fortsätter att bereda arbetet med Nationella psykiatrisamordningens betänkanden och de satsningar som där föreslås. Nationella psykiatrisamordningens förslag till satsningar tar sikte på och regeringen kommer att presentera det arbetet i ett senare skede. I väntan på långsiktiga beslut har staten gett vissa extraanslag till psykisk hälsovård i Sverige. Under år sammanlagt 700 miljoner kronor, i huvudsak till tidsbegränsade projekt. Under ska det satsas sammanlagt 1 miljard kronor på psykiatrin. I sitt slutbetänkande föreslår Miltons utredning att staten satsar sammanlagt cirka 8,5 miljarder kronor extra på psykiatrin under en sjuårsperiod ( ). Därtill föreslås cirka 3 miljarder kronor till rättspsykiatrin. Fotnot: NSPH står för Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa. 13 patient-, brukar- och anhörigorganisationer ingår i nätverket. Prioriterat i Miltonutredningen Av de 106 förslagen i Ambition& ansvar (A&a) ska bland annat följande prioriteras. 1. Fokus på psykiatrisk sjukdom och funktionshinder samt barnoch ungdomspsykiatrin 2. Värdegrund (Hur är samhällets syn på psykisk sjukdom?) 3. Arbete och sysselsättning: 4. Barn- och ungdomspsykiatrin 5. Utbildning & kompetens 6. Rättspsykiatri (Bland annat ska hela tvångslagstiftningen ska ses över) 7. Slutenvård (A&a föreslår flera vårdplatser. Även den fysiska miljön behöver ses över) 8. Uppföljning, kvalité och forskning Slutrapport lämnas i augusti 2009 till partiledarna för att tas med i budgetpropositionen oberoende 1/

36 Somadril ska dr patienter lämna För ett par månader sedan beslutade läkemedelsverket att värktabletten Somadril inte längre fick försäljas. Patienter som äter den ska ställas in på andra mediciner. För Marie Svensson i Göteborg innebär beslutet en katastrof. Hon har redan prövat alla andra värktabletter. Somadril är den enda som fungerar. Marie Svensson, 50, har dragits med kroniska mag- och tarmproblem i många år. I 20-årsåldern blev det allt värre. Hon sökte många läkare men ingen kunde ge några svar annat än att hon hade stressmage. Runt 2000 orkade hon inte mer: Sjukskriven 16 månader Jag var sjukskriven i 6 månader men hade en chef som jagade livet ur mej. Jag gick självmant ner till halvtid. De dagar jag arbetade levde jag på Imodium som stoppade upp mina diarréanfall någorlunda. Dagarna jag inte arbetade gick åt till att fixa till magen någorlunda. Det gick inte i längden blev jag sämre och smärtorna satte sig i ryggslutet men också i andra delar av kroppen. Då hade jag flyttat och hade fått en annan läkare den här läkaren sa att vi måste göra något åt situationen. Sen skickade hon mig på en mag/tarmutredning på Sahlgrenska. Obotlig tarmsjukdom Efter ett antal undersökningar kom läkarna på Sahlgrenska fram till att Marie led av lymfocetär colit, en medfödd obotlig sjukdom som upptäcktes för bara 20 år sedan. Lymfocetär colit är en inflammatorisk tarmsjukdom som sitter i vävnaderna. Den syns inte i själva tarmen utan kan bara upptäckas genom vävnadsprov. Läkarna satte omedelbart in kortison men det fungerade inte. Man visste inte vad värken i övriga kroppen berodde på. Somadril fungerade De tror att jag har artros för jag har värk i alla leder och jag började testa olika värktabletter. Värktabletterna slog ut min mage. De värsta dagarna hade jag tio diarréattacker på förmiddagarna. Min läkare föreslog Somadril eftersom den inte har några biverkningar på magen. Jag gjorde som hon sa och det fungerade utmärkt mot mina smärtor och gör det fortfarande. Springer på toa göra jag fortfarande men koliksmärtorna jag hade förut har försvunnit, det är inte lika plågsamt. Jag har ätit dem i några år nu och ligger väl på en fyra om dagen vilket min läkare säger inte är särskilt mycket. Marie Svensson hade efter år av lidande funnit en värkmedicin som fungerade för henne. För några månader sedan kom dråpslaget i form av ett pressmeddelande från Läkemedelsverket: Eftersom riskerna med de smärtstillande läkemedlen Somadril och Somadril comp bedöms vara större än nyttan rekommenderar den europeiska läkemedelsmyndighetens vetenskapliga kommitté CHMP att läkemedlen tillfälligt ska upphöra att säljas. Du som använder något av läkemedlen bör kontakta din läkare för att diskutera andra behandlingsalternativ. Jag vet inte vad jag ska göra om de slutar att försälja den. Jag har bara möjligheten att se vad som händer. Det kommer eventuellt att skrivas ut på licens till de patienter som inte klarar sig utan, berättar en bekymrad Marie. Det kommer att innebära en mycket försämrad livskvalitet för mej. Licensförskrivning Birgitta Bülow på Läkemedelsverket berättar: En utredning i Norge visade att effekten av läkemedlet var dåligt dokumenterad men att det fanns en stor risk för beroende och missbruk. Man fick in rapporter om trafikolyckor och psykomotorisk påverkan. Inom ramen för det europeiska läkemedelssamarbetet gjordes en utredning som visade att ris- 36 oberoende 1/2008

37 as in s i sticket kerna var större än nyttan med preparatet. I det läget beslutade EU-kommissionen att lämna en rekommendation som innebar att läkemedlet skulle dras in. Men man kommer eventuellt att kunna få den genom licensförskrivning. Karin Ahlstrand arbetar med medicinska frågor på Actavis, företaget som säljer Somadril i Sverige: Nu i veckan kommer läkemedelsverket att fatta beslut i frågan men allt pekar på att försäljningen kommer upphöra från den första juni i år om inte vi inkommer med nya data. Det har vi inte för avsikt att göra. Det är olyckligt för många patienter. Det här preparatet måste man trappa ur långsamt. För en del patienter handlar det om så pass lång tid som sex månader. Somadril är en stor produkt. Många patienter äter den runt om i Europa. Läkemedelsverket hänvisar till att det finns möjlighet till licensförskrivning men ingen vet hur stora lager det finns. Risken är stor att varje land vill hålla sina lager till sina patienter. Ingen kan svara på hur stor tillgång det kommer att finnas efter den första juni. Ingen bra ersättning Bo Bergman på Läkemedelsverket har blivit kontaktad av ett antal oroliga patienter: oberoende 1/2008 Det här är patienter som har ätit Somadril under lång tid utan doshöjningar. Somadril fungerar bra för dem. Jag har varit i kontakt med Karolinska Institutet för att höra om det finns lämpliga ersättningsläkemedel men det finns inga som passar så där perfekt. Ett förslag är Norflex som tydligen ska fungera hyggligt som ersättare. I övrigt hänvisar Bo Bergman till licensförskrivning han också. Han ser inga risker med att läkemedel inte ska finnas att tillgå ens med licensförskrivning: I USA finns ett läkemedel, Soma, som innehåller samma verksamma ämne, karisoprodol, som Somadril. Kanske inte i exakt samma koncentrationer men ändå. Gynnar illegala inköp Varför ger de sig på just Somadril, frågar sig Marie. Det finns ju andra läkemedel som är minst lika beroendeframkallande. Alla dessa lugnande som skrivs ut till unga människor. I mina mörkaste stunder har jag funderat på vad som händer med internetapoteken. Det här beslutet tvingar ut folk till medicinluffning. Har man en bra kontakt med sin läkare så håller ju även läkaren koll på en. Börjar människor skaffa sig läkemedel på annat sätt försvinner den kontrollen. Text: Per Sternbeck ANNONSERA I OBEROENDE! Oberoende går ut i exemplar fyra gånger om året. Genom att annonsera hos oss når du stora delar av det sociala Sverige och stödjer dessutom RFHL i arbetet för social rättvisa. Annonspriserna är förhandlingsbara beroende på annonsens storlek och i hur många nummer annonsen ska publiceras. För mer info: Per Sternbeck info@rfhl.se VILL DU BLI RFHL- OMBUD? Vill du bilda brukarråd på din beroendemottagning? Behöver du hjälp och stöttning i det? Eller är du redan ett proffs på brukarmedverkan och har en massa saker att lära ut. Bli RFHL-ombud. Du får utbildning och stöttning av oss. Vi får del av ditt engagemang i vår gemensamma kamp för social rättvisa! Hör av dej till: Per Sternbeck per.sternbeck@rfhl.se HÅLL DIG UPPDATERAD PÅ WEBBEN: 37

38 H HINSEHÄXAN Ljustadalen januari 2008 Inget är fel, det är bar... står det på en skylt i matsalen. Och nog är det annorlunda här mot de anstalter jag frekventerat förr Här finns inget staket, än mindre murar. Här är snyggt och fint, vänlig personal och trevliga medfångar. För att inte tala om god mat. Ändå har jag lite svårt med anpassningen. Kanske är det gamla cellskador för jag känner mej inte riktigt hemma med den här skenbara friheten. Jag kan inte förklara det riktigt, inte ens för mej själv. Inte så att jag får lust att gå härifrån bara för att det kunde vara möjligt. Sådana idéer lämnade jag bakom mej för mer än 35 år sedan. Får jag inte vara hemma i Skärholmen hos min lilla katt så får det vara. Men ibland har jag en känsla av att det står en stor gevaldigergendarm bakom de fina hörnen. I de slutna fängelserna syns han. Man behöver aldrig undra på var han finns. Han syns och märks överallt. Det konstiga är att det känns acceptabelt på ett naturligare vis. För mig i alla fall. Jag har nog suttit i fängelse alldeles för mycket. Det börjar väl bli bortåt 25 år snart, men jag har aldrig förut varit på en helt öppen anstalt. På slutna fängelser får man inte lov till så mycket. Men det man får, det får man. Utan diskussion. Gränserna är utmärkta med kraftiga markeringar. Alla vet var de går, det är inte så mycket om och men och kanske. Det är det nog inte här heller. Bara att det som är självklart på Hinseberg eller Färingsö inte alls är självklart här. Det rör sig om bagateller egentligen. Som att få ett vanligt kuvert till ett brev: Vad ska du med det till? frågar vakten. Till ett brev!? det får du köpa själv. Naturligtvis inget stort problem men lite förvånande för en bortskämd fängelsekund. Tur att jag är över åldern då man måste köpa mensskydd. Då skulle man vara tvungen att be vakterna om sådana och få ett par stycken OB åt gången. Tvål och tandkräm får man skaffa själv och toapapper lämnas ut en gång i veckan. Om tanken är att var och en skall sköta sina vardagliga bekymmer själv så är det naturligtvis rätt. Tjejerna som är här är mest engångsfångar. De flesta har aldrig reflekterat över det här och bara jag blir van så kommer jag nog inte heller att göra det. Andra saker är värre att förstå. Tänkte att jag skulle försöka få min andra bok färdigskriven under den här tiden. Därför har mitt förlag, Lind & Co skaffat mig en ny bärbar dator. Men se den får jag inte in. Den får vara i källaren tills jag åker hem. Nu gör väl inte det så mycket för jag har fått låna en liten dator av kriminalvården och det går lika bra att skriva på den. Det skrivna får jag sedan ta in på diskett och lämna till säkerhetsansvarige för utskrift. Det går det med, men det är aningen svårt att förstå. På de högst säkerhetsklassade fängelser jag varit på sedan skrivmaskinen gick ur tiden har det funnits allmänt tillgängliga datorer med utskrivningsmöjligheter överallt. Jag har även fått ha min egen bärbara inne i cellen. Men det går inte här. Däremot får jag ha en egen stor TV-apparat med konstig dosa till och man får ringa vart man vill. Även till mobiltelefoner som är omöjligt att få göra på andra kåkar. Nej, bara jag fattat galoppen riktigt blir det nog bra det här också. Det är ju för möjligheten att gå ut och röka som jag sökte mig hit. Jag var väldigt bekymrad på häktet över det kommande rökförbudet inom hela kriminalvården. Visst, det är kanske bra att sträva efter oberoende i alla bemärkelser men det kan vara lite tungt att kasta alla sina laster så där på en gång. Ovanan att använda amfetamin avbryts ju abrupt. Okej, men något i sin förfallna livsföring vill man ha kvar. Åtminstone bestämma över själv. Knark är olagligt. Tobak är det inte. Ännu! Från häktet skrev vi brev på brev till höga vederbörande om det vi anser vara ett övergrepp. Att förbjuda rökning inomhus för människor som inte får gå ut. Det blev inget gehör. Här är vi nu 25 intagna. 17 röker. Vi får gå ut och röka efter att alla har anmält sig hos vakten på morgonen efter klockan 7. Alla måste visa sig men somliga behöver samtidigt ta sin medicin. Det kan ta en stund och visst är det irriterande när man inte har rökt på 11 timmar Väl ute försöker vi få eld på den av kri- 38 oberoende 1/2008

39 H a annorlunda... minalvården tillhandahållna braständaren. Till det behövs både tålamod och knep. Det brukar bli så att en får eld på sin cigarett och sedan tänder resterande på på den. Vi får inte ha egna tändare men vi har det i alla fall bra mot hur de har det på andra ställen. HINSEHÄXAN Som sagt var det är de små små detaljerna som gör det! Lillemor Östlin, Hinsehäxan BANNLYST Den bärbara datorn måste bo i källaren tills jag åker hem. oberoende 1/