TG rapport: Tom Henriksson

Transkript

1 TG rapport: Tom Henriksson Roverscouter (och jag med min gamla patrulledarkamrat Veikko) i Skottland. Vänster: Rover, explorerscouter och vuxna på JOTI Höger: Skottland efterträff på Kajanuksen sauna.

2 Reflektioner Jag som scoutledare Om jag bara skulle välja en sak som jag lärde mig på TG utbildningen, skulle det vara betydelsen av målsättningar, vilket jag betonade även vid den sista diskussionen med Chride. Jag tror att efter TG utbildningen är det lättare för mig att tänka på målsättningar på en abstrakt eller pedagogisk nivå: om vi t.ex. organiserar en scoutresa till Skottland, ska jag tänka på vilka kunskaper deltagare ska lära sig, inte bara konkreta mål (att vi hajkar, att vi träffar skottländska scouter osv.). Jag litar på att det finns inspirerande material för utbildningens målsättningar som är baserade på scoutingens värderingar, men själv betonar jag gärna en liberal synvinkel där individen kan själv reflektera över vad som är viktigast för dem: om man bjuder var och en till diskussion om etik, tror jag att det skapar en atmosfär där man litar på varandra och troligen också bryr sig om varandra, vilket är en bra utgångspunkt för många av de samma värderingarna som scoutingen som rörelse strävar efter. Jag har också använt lägrets metoder för reflektion ganska mycket, varje dag under resan i Skottland och 3+1 i olika situationer: jag tror att de fungerar jättebra som ett verktyg för att fördjupa inlärningen, och genom reflektion har jag själv blivit bättre att ta emot feedback. Följande saker anser jag även som viktiga. Min tanke bakom intresset för TG kursen var intuitionen att scoutingen fungerar om man bara vågar genomföra de viktigaste delarna av programmet och scoutmetoden. Efter lägret som fyllde dessa förväntningar hade jag en möjlighet att försöka detsamma under resan i Skottland och det tankesättet skall jag även ha som grund som ansvarig för sommarlägret Det är intressant hur många saker det

3 måste finnas på ett scoutevenemang för att uppnå denna känsla: lägereld, natur, patrull, lek, äventyr, internationella kontakter, märken, gitarrspel, sång, hajk, tjänst Men om man lyckas ha tillräckligt med dylika basgrejer, kan man erfara något lite magiskt. Förhoppningsvis kunde vi ha motsvarande erfarenheter med roverscouterna i Skottland och hoppas att jag kan tillsammans med andra ledare skapa något liknande för de unga deltagare i sommarlägret. Det här mångsidiga komplexet är ett möjligt svar till min originella fråga före utbildningen: Vad ligger i scoutingens kärna? Antagligen inte bara en enda sak, men en helhet som består av många olika, viktiga delar. Förstås måste vi utveckla scoutingen därför att samhället kring oss också utvecklas, men kanske något också kan förbli som det är. Den tredje poängen handlar om roller. Som vuxen scoutledare märkte jag att det är mycket viktigt att ge utrymme för de unga ledare att skapa egna idéer, försöka och misslyckas, tillbringa tid med sina egna scouter, utan att bli irriterad för något som ser kaotiskt ur för de vuxna men är inget problem för de unga. I höstas var jag litet nostalgisk för tiden när jag själv kunde kasta fram idéer tillsammans med andra unga ledare; nu måste jag lyssna mera och prata mindre. Jag vet inte om vuxna kan/borde ens vara ledare på kårnivån, kanske borde vi bara handleda, och möjligen var jag självisk när jag valde att leda resan till Skottland eller organisera sommarlägret. Men ibland är det så att det inte finns någon ung ledare som vill leda ett krävande projekt, och där kan vuxna vara till hjälp. Som handledare märkte jag att handledning av roverscouterna är en paradox: man måste handleda så att över 18 årigarna tänker att de tagit initiativen själva. Den här paradoxen undrar jag fortfarande på. Slutligen skulle jag vilja påpeka att resan till Skottland och också det kommande sommarlägret har troligen fungerat för mig som ett äventyr till innan det är för sent. Här

4 finns en spänning. Enligt Finlands scouter är man vuxen vid 22/23 års ålder. Kanske har jag ännu inte hittat ron att vara bara en vuxen handledare. Eller möjligen är det svårt för mig att se vuxendom som ett dikotomisk fenomen, inte ännu: Men hej, jag är en ung vuxen tills jag fyller 30 år! eller något likadant. Uppfattningen om vem som är ung förändras i samhället och man kan också kritisera FS beslutet att kalla t. ex. 23 åriga vuxna på ett sådant dikotomiskt sätt. Förstås är jag en vuxen, något helt annat, för de 17 åriga, och vill spela en vuxens roll för dem, men saken känns inte så självklar om jag tänker på mitt eget steg. En annan orsak till sådana tankar är faktumet att jag inte har varit aktiv i kåren under de senaste åren. Det är möjligt att jag uppskattade läget i början av 2016 så här: De unga ledare har inte ännu blivit vana vid mig. Jag har ingen trovärdighet som handledare! Jag borde ha några nyliga äventyr. Nu ska jag organisera något spännande I alla fall är det möjligt att resan till Skottland, sommarlägret eller någon annan resa (t. ex. skidåkning i Lappland) ger viss trovärdighet, men kanske finns den största utmaningen i mitt eget huvud. Det verkar vara så att jag väntar på en tidpunkt då jag kan säga: Okej, nu är jag nöjd och kan bara handleda, inte leda. Men att vara nöjd är säkert inte något som man inte kan ha kontroll över, utan är ett beslut som man kan fatta. Jag har inte ännu fattat det här beslutet: det är troligen min nästa utmaning som en vuxen scoutledare. Kåren som fostrare Under 2016 funderade jag mycket på frågan om bra administration och demokrati. En gång kallade styrelsen sig den operativa ledningen. Samtidigt administrationen inte fungerat väldigt bra: det har tagit mycket tid att fatta beslut och styrelsen kunde ha förberett föreningens årsmöte mycket bättre. Den nuvarande kulturen som gäller pengar stödjer inte verksamheten av hög kvalitet, utan det finns en kultur att vara snåla. Jag är rädd att den filosofiska tanken bakom allt ovanför är att styrelsen leder och de andra ska bara acceptera besluten, fastän styrelsen borde tjäna den riktiga operativa ledningen ledare som

5 organiserar verksamhet för barn och unga. Om man byter synvinkeln på nivån av samhället, talar man numera om auktoritär kapitalism (Trump, Putin osv.) och om det viktiga problemet att demokratin är i en kris därför att kapital kan hoppa över gränserna men de demokratiska systemen kan inte. Om demokratin inte längre fungerar i samhället, hur kan de unga lära sig att respektera demokratin på den lokala nivån heller? Förstås överdriver jag läget här, men jag är verkligen orolig över den här frågan, och tänker på hur kårens administration kan vara ett viktigt verktyg att fostra respekten för demokrati, men det är inte självklart att administrationen spelar den här rollen nu. Inom scoutingen borde vi tala mera om demokrati, inte bara om ledarskap, därför att inte allt ledarskap är demokratiskt.

6 Utvecklingsuppgiften Sammandrag av tidsplanen för verksamhetsdelen I augusti 2016 Lägret på Åland Resan till Skottland Planering med roverscouterna Under hösten 2016 Chrides handledning i oktober Roverscoutsegling (x 2) Klättringkurs (Pääkaupunkiseudun Partiolaiset) Jamboree on the Internet Tävling Ohitus (Uudenmaan Partiopiiri) Diskussion om mobbning med kårens ledare Roverscouternas resa till scoutstugan I slutet av 2016 Chrides handledning i december Reflektioner om hösten med roverscouterna Vaeltajavalkeat (FS) Januari 2017: Planering med roverscouterna

7 Hur valde jag temat och varför behövde projektet utföras Jag valde mitt tema för utvecklingsuppgiften (att utveckla roverscoutverksamheten) därför att de äldsta åldersgrupperna inte brukar prioriteras inom scoutingen: därför skulle det vara bra om någon koncentrerade sig på det. Men om jag är ärlig, processen till beslutet gick inte så att vi skulle ha först funderat med styrelsen vad som riktigt behövs det var min personliga uppskattning som jag sen föreslog för kårens styrelse. Till en början tyckte jag att roverscoutversksamheten skulle passa speciellt för mig, därför att jag är själv (relativt!) jämngammal som roverscouterna själva, men just det blev också en utmaning på ett visst sätt: det är svårt att utveckla verksamhet som roverscouterna själva borde vara ansvariga för. Kort om utvecklingsuppgift Min utvecklingsuppgift handlade om att utveckla roverscoutverksamheten. Den mest krävande utmaningen var att leda ett utomlandsresa till Skottland. Vi åkte till Skottland i augusti, just efter lägret på Åland. Under resan lyckades vi organisera bra verksamhet på olika sätt: vi hajkade i Loch Lomond and the Trossachs nationalpark, reste runt Skottland, lärde oss om kulturen, träffade skottländska scouter (vänner från lägret Roihu!) och hade bra diskussioner kring teman som deltagare själv hade valt, reflektioner varje kväll och även lägereldprogram (oftast utan eld). Utomlandsresan innebar också ett veckoslut på scoutstugan före resan och ett reflektionsevenemang / en efterträff. Efter resan lotsade jag en verkstad där roverscouterna satte mål för hösten, och efter diskussionen fungerade jag som handledare för de som var ansvariga för ett evenemang (t. ex. segling, JOTI, klättring, traditionsevenemang). Själv förde jag en diskussion om mobbning. Efter hösten funderade vi

8 tillsammans med de ansvariga över hur projekten lyckades och vad vi lärde oss. I januari bestämde roverscouterna att ha en ny planeringverkstad. Hur förverkligades målen med utvecklingsuppgiften? (se bilaga: förslaget för utvecklingsuppgiften) Målsättning 1: Roverscouternas utomlandsresa blir genomförd JA: 7 unga deltagare (6 roverscouter, 1 explorerscout) Enligt feedback på ledardagarna lyckades projekten bra, och man kan säga att projektets påverkan var positiv om man överväger göra något liknande Målsättning 2: Roverscoutverksamhetens profil blir högre JA: inlägg på kårens Facebook och publicerad artikel på Partio 04/16 och Partios Medium konto: maa eräveikkovaeltajat skotlannissa 92ec df003d02#.plpofysyq NEJ: ingen videofilm om resan blev materialiserad Målsättning 3: Ett nytt traditionsevenemang ska ordnas JA och NEJ: det originala konceptet blev annulerat, men några roverscouter åkte till scoutstugan i stället Det är svårt att säga om något motsvarande ska ordnas senare trots att det finns det är omnämnt i strategin för 2016 Målsättning 4: Nya roverscouter startar scoutingen JA/NEJ: Den äldsta explorerscouten beslöt vara explorerscout även på våren 2017 trots att han blir 18 år i februari, men han deltog i utomlandsresa och är ganska motiverad NEJ: Inga nya medlemmar i kåren i åldersgruppen

9 Målsättning 5: Roverscoutverksamheten blir genomförd (förutsatt att deltagarna i roverscouternas åldersgrupp räknas som nedan) JA: Roverscouterna organiserade utomlandsresa (6 deltagare), JOTI (Jamboree on the Internet, circa 5 deltagare), diskussion om mobbning (circa 5 deltagare) och resan till stugan (3 deltagare) JA: Det fanns sjöscoutverksamhet i form av två roverscoutseglingar (3 deltagare; 2 deltagare) JA: Roverscouterna tog del i tävlingen (Ohitus, 3 deltagare), klättring (2 deltagare), och Vaeltajavalkeat (3 deltagare) Målsättning 6: Roverscouter sätter mål för verksamheten tillsammans JA: En verkstad på ledardagarna ordnades JA: Målsättningarna blev genömförda (det enda undantaget traditionsevenemang som blev annulerat man bara åkte till scoutstugan) Min roll i projektorganisationen Jag bestämde att min projektorganisation ska bestå av roverscouterna som är ansvariga för ett evenemang på hösten. Egentligen fanns det inga roverscouter som ville leda projektet som en mindre grupp, vilket är förståeligt: det är inte naturligt att andra bestämmer för över 18 åriga vad de borde göra. I stället hade vi en diskussion med hela åldersgruppen där vi satte mål för verksamheten tillsammans och sen valde vi de som skulle vara ansvariga. Efter hösten reflekterade vi över våra erfarenheter tillsammans. Under projektets gång var min roll att underlätta diskussioner och uppmuntra de som var ansvariga. Jag tror att i allmänhet fungerade det ganska bra, och jag är mycket glad över att också i början av 2017 hade roverscouterna en likadan diskussion med sin åldersgruppansvarig på ledardagarna. Jag vet inte riktigt varför traditionsevenemanget inte lyckades: jag försökte uppmuntra den ansvariga roverscouten och göra mitt yttersta. Men tillsammans tyckte vi att början av december är en

10 krävande tidpunkt för organisering av ett komplicerat evenemang just för den här åldersgruppen, och möjligen hade jag själv en för stor roll när vi formade konceptet. Den sista poängen som jag vill tillägga är att roverscoutlotsen kan ha en viktig roll gällande roverscouternas gruppdynamik: i vår kår finns det en krets av tre roverscouter som brukar vara aktiva tillsammans, men under hösten märkte jag att även andra roverscouter kom med till Skottland eller till klättring, och den gemensamma nämnaren var handledningen. Utan handledare kan det vara mera sannolikt att spontana vänkretsar formas och kretsarna kan bli exklusiva: lotsen kan bjuda in alla och försäkra att alla har en möjlighet för roverscoutverksamhet. Vad lärde jag mig? Hur har jag utvecklats som ledare? Jag har skrivit de viktigaste poängerna ovanför, men i synnerhet under verksamhetsdelen (tack vare jättebra feedback från roverscouterna) förstod jag att min fokus ofta är på detaljer: när jag gör något (t. ex. ett spel som ska bli en del av programmet på scoutresan) är jag ganska noggrann om att alla små detaljer fungerar bra. Likaså kan jag snabbt skapa en genomförbar koncept från en abstrakt idé. Det kan leda till bra resultat om jag själv organiserar något, men kan orsaka åtminstone två problem när jag spelar ledarens roll: 1) jag brukar vara för noggrann så att ledarskap lätt blir micromanagement ; 2) jag tycker om att presentera abstrakta idéer med konkreta exempel, men man kan tolka det så att jag vill ha just detta exempel (när jag egentligen tycker att den abstrakta idéen är viktig och det konkreta exemplet bara ett exempel). Kort sagt har jag lärt mig att en utmaning för mig som en ledare är att inspirera kreativitet hos de andra och fråga frågor som är inspirerande: Hur skulle du lösa den här utmaningen? och inte Hej här finns en utmaning, kan du lösa den? Man kan till exempel Eemeli, som har redan gått TG, var med i Skottland och erbjöd stöd också under hösten, kunde vara en förebild för mig här.

11 Utvärdering TG och vad har jag lärt mig Det är självklart att jag lärde mig mycket under lägret på Åland: varje dag hade vi många intressanta verkstäder och uppgifter. Jag ska nämna bara några som jag själv tycker att var nyttiga: DISC analysen var en bra metod att skapa en ram för den följande utbildningen därför att färgerna var ett lekfullt sätt att inleda deltagare i reflektion om personlig utveckling (jag underlättade en DISC verkstad på kårens ledardagarna snart efter TG lägret); på samma sätt men ur en social synvinkel gillade jag kanelbullteorin eftersom fick ett verktyg att analysera patrullens process under lägret; det var jättebra att tänka på olika nivåer av motivation, och det är något som jag gärna skulle vilja lära mig mera om. På ledardagarna är nivån oftast ganska konkret, men det skulle vara intressant att fundera tillsammans hur scoutingen (eller andra hobbyer som man sysslar med) kan vara en del av var och ens drömmar och livet, och hur det kan motivera oss att sträva efter bättre verksamhet. Jag skulle dock ha önskat ha en verkstad där vi kunde ha diskuterat scoutingens värdegrund på litet mera historiskt / kritiskt / filosofiskt sätt. Det finns ju andra idéer om godhet än de som Baden Powell tänkte på över 100 år sen och också andra rörelser som kunde vara inspirerande för att utveckla scoutingen: vi kunde ha haft en verkstad som heter: Om du själv skulle grunda en ungdomrörelse idag, hur skulle den se ut? Det fanns många andra bra utbildningar. Jag har redan nämnt reflektion, och det fanns också andra verktyg som jag tillämpade nästan genast efter lägret, t. ex. musik som ett verktyg. För mig var lägrets bästa lärdom själva upplevelsen, något som hela min kropp kan komma ihåg: Vi sitter runt lägerelden och lyssnar på varandras reflektioner. Jag paddlar med

12 Sofia och vi talar om spiritualitet och psykologi. Det är en vacker solnedgång medan vi lagar kvällsmat tillsammans. Solen skiner men på morgonen regnar det, men vi samlas på berget och börjar dagen som vanligt. Hela lägret dansar kring midsommarstången. Jag cyklar: det ser vackert ut, men i vindskyddet känner jag mig sjuk. Skratt och låt på lägereldsprogrammet. Ånga i bastun, kan inte se mycket utan glasögonen. Och så vidare. Poängen här är att lägret lyckades vara en ganska magisk scouterfarenhet. Utan teoretisk utbildning skulle lägret inte ha varit intressant, men man särskilt lär sig genom att göra, och jag hoppas att kunde tillämpa mina åländska erfarenheter under roverscouternas resa i Skottland och göra detsamma även i framtiden. Att jag har gått TG ska synas i min verksamhet på åtminstone tre sätt: scoutingen som är av hög kvalitet inspirerar mig (t.ex. nu har jag en bra lägererfarenhet och vill att de unga kan också ha en möjlighet för högklassig verksamhet); eftersom jag själv haft en ganska bra handledning för reflektion vill jag hjälpa de yngre scouterna och ledarna lära sig och utvecklas (jag har lärt mig något viktigt själv så det skulle vara trevligt om jag kunde hjälpa de andra ha densamma erfarenheten); och jag tänker på en mera abstrakt nivå på varför vi utbildar som vi utbildar. Något som jag har märkt är att mitt tålamod/intresse för oroligt eller spontant beteende har minskat, men man måste också kunna förstå de unga som ofta gillar spontana idéer och har sin speciella uppfattning av tid. Man måste minnas att det bara fanns vuxna på lägret och man kan inte leda ett läger med unga ledare för unga deltagare på precis detsamma sätt. Här finns en utmaning för TG utbildningen: borde vi tänka litet mera på hur de unga själva ser världen och scoutingen? Kunde några unga ledare ha en gästverkstad på TG? Ett filosofiskt tema bakom TG som jag funderade över är definition av ledarskap och frågan varför det är viktigt att utbilda ledarskap. Det gäller scoutingens sociala roll. Ska utbildningen vara om att utbilda ledare som ska vara effektiva (jag tänker på ledarskapsstil som är bäst

13 på segelbåten där någon ska vara skepparen), och är scoutingens viktigaste pedagogiska idé att alla ska bli bra projektledare när de blir vuxna? Eller bli aktiva medborgare i ett demokratiskt samhälle? En av de viktigaste mätarna för patrulledarnas framgång, var punktlighet för middagen. Vi fokuserade på ledaren och talade inte så mycket om hur vi tillsammans ska skapa en situation där alla kan vara med och påverka vad vi egentligen ska göra. Handlar scoutingen om att bli effektiv eller också om kunskapen att vara säker att alla kan vara med och att alla blir lyssnade på? Själv tror jag att de båda är viktiga, men betoningen avslöjer något om scoutingens prioriteter. Är det ett problem att vara litet sen med någon uppgift på ett scoutläger om det också betyder att alla i patrullen kunde diskutera och ta del i beslutet? Hur ska vi mäta de båda aspekterna? (Vill bara tillägga: middagen skulle inte ha varit den bästa övningen om demokrati. Jag är hungrig! Men vi kunde ha haft mera övningar där demokratin fungerar och sen ha analyserat det). Hur vi mäter betyder vad vi utbildar. I min kår brukar vi ha en feedbackverskstad på ledardagarna efter varje säsong: vi kunde ha mera frågor om processen och hur vi lyckades fungera som en grupp, inte bara om hur något evenemang nådde sina mål. Här närmar jag mig temat av delat ledarskap, något som vi redan funderade litet på med patrullen. På kunskapskartläggningen fanns det några poänger som är värda att nämnas. På ledarmötet hade vi en jättebra diskussion om mobbning i en scoutgrupp och hur man borde ta upp det. Jag tror att mobbningen är ett exempel av ett svårt ämne och jag hoppas att diskussionen hjälpte de yngre ledare att ta upp mobbningen på ett konstruktivt sätt. Något som jag ändå märkte, var att det är inte bra att diskutera svåra ämnen på ledarnas sociala medier (Whatsapp): det kan hända att när man inte ser varandras ansikte, tänker man inte på den andra ledarens känslor. Det är bättre att ha djupa diskussioner t. ex. på kårlokalen eller på scoutstugan. Moodle uppgifter var speciellt bra för lära sig mera om scoutingen när man inte behöver fundera så mycket: det är bra att balansera reflektion med fakta (gäller t.

14 ex. scoutrörelsens målsättning ). Jag skulle gärna ha lärt mig mera om hur man kan identifiera utvecklingsbehov och möta dem kreativt: vår nuvarande kårschef tänker använda ett verktyg för utvecklandet av evenemangkoncepter, så jag skulle vilja uppmuntra honom att genomföra sitt verktyg som en verkstad så att även jag kunde lära mig. Själv tror jag att det kunde ha varit nyttigare för mig att välja bara t. ex. tre område som jag kunde ha fokuserat på under utbildningen: nästan fyrtio område är jättebra för någon som planerar TG kursen som helhet, och jag är jätteglad över att vi hade så många teman på Åland, men jag tror att mängden är allt för mycket för en individuell deltagare att minnas under utbildningen. Förhållandet mellan mig och handledare Först ska jag fundera litet på det svenska språket. När jag började TG, min första utmaning var frågan om jag skulle kunna förstå och tala svenska tillräckligt bra så att jag skulle kunna fokusera på utbildningen, inte språket. Jag tycker att Chride var jättesnäll innan lägret började och uppmuntrade mig (trots att två första möten var ganska svåra: när vi hade träffen för deltagare på Scoutstationen förväxlade jag ganska med kanske och skojade litet om det på Facebook). Men tack vare den här uppmuntran vågade jag åka till Åland och se hur det skulle gå: min bakgrund för svenskan är bara skolsvenskan och ett litet intresse på fritiden. Jag blev glad över att jag kunde förstå utbildningen ganska bra; i patrullen var det utmanande att ta initiativ därför att möjligheten för det hade oftast försvunnit innan jag kunde formulera meningen på svenska. Trots det tror jag att min svenska blev bättre så småningom: i synnerhet den dagliga reflektionen blev lättare, möjligen därför att det fanns tid att skriva ner mina tankar och samtidigt försöka minnas ord.

15 Vänster: före lägret, förväxlar ganska med kanske. Höger: efter lägret, tar del i patrullens diskussion som en av två patrulledare. Jag tycker att Chride fokuserade på relevanta saker på alla faser av utbildningen. Därför var det lätt att få olika uppgifter färdiga. Själv hoppas jag att han inte var tvungen att påminna mig för ofta om vad som skulle göras: jag kunde själv ha varit aktivare och tydligare över min process (t. ex. hade jag skrivit ett förslag för styrelsen gällande min utvecklingsuppgift, men ganska länge visste Chride inte om pappret han blev riktig glad när han såg det!). Om den här är den röda sidan av handledning, var Chride också jättebra att se efter den gröna sidan: han bjöd mig på kaffe, berättade om sitt liv utanför scoutingen och frågade vänliga frågor. Men det är möjligt att förhållandet kunde ha varit närmare om mina kunskaper i svenska hade varit bättre. Förstås begränsar t. ex. en relativt liten vokabulär möjligheter att vitsa och slappna av, ha det roligt med handledaren eller patrullkompisarna. Det finns ingen lätt lösning: det enda sättet att lära sig att tala är att tala. Om jag är seriös med min målsättning att lära mig svenska, skulle det vara en bra idé att ha dagliga, mindre seriösa möjligheter att använda den muntliga svenskan så att den växande vokabulären möjliggör djupare relationer när de behövs (t. ex. scoutläger).

16 Slutligen vill jag säga ett stort tack till kårens glada roverscouter, min gamla patrulledarkamrat Veikko som var den första som kom med på vårt äventyr utomlands, Eemeli för alla bra råd, och förstås Chride för en mycket vänlig och proffsig handledning i Helsingfors Tom Henriksson Haagan Eräveikot Roverscouterna träffer skottländska scouter i parken framför Edinburgh Castle.