TEKNISKT SETT. Högskoleingenjörer kartläggning och enkätstudie. Högskoleverkets rapportserie 2002:27 R

Transkript

1 TEKNISKT SETT Högskoleingenjörer kartläggning och enkätstudie Högskoleverkets rapportserie 2002:27 R

2 TEKNISKT SETT Högskoleingenjörer kartläggning och enkätstudie Högskoleverket 2002

3 Högskoleverket Birger Jarlsgatan 43 Box 7851, Stockholm tfn fax e-post Tekniskt sett Högskoleingenjörer kartläggning och enkätstudie Producerad av Högskoleverket i september 2002 Högskoleverkets rapportserie 2002:27 R ISSN X Innehåll: Högskoleverket, utredningsavdelningen, Thomas Furusten Grafisk form: Högskoleverkets informationsavdelning Tryck: Högskoleverkets vaktmästeri, Stockholm, september 2002 TRYCKT PÅ MILJÖMÄRKT PAPPER

4 Innehållsförteckning Sammanfattning 5 Studiens fokus 5 Sökande 5 Uppnådda poäng och examina 6 Studieuppehåll och avbrott 6 Relationerna till arbetsmarknaden 7 Bakgrund 9 Rekryteringen till naturvetenskapliga och tekniska utbildningar 9 Utbildningssystemets svar på det ökade behovet av tekniker 10 Utvecklingen av högskoleingenjörsutbildningen 17 Sökande och rekrytering 17 Genomströmning, avbrott och examination 21 Jämförelser med civilingenjörsutbildningar 27 Slutsatser utifrån kartläggningen 29 Enkätstudie studentperspektivet 33 Urval och datainsamling 33 Vilka söker högskoleingenjörsutbildning? 33 Uppnådda poäng och examina 37 Studieuppehåll och avbrott 43 Synpunkter på utbildningen 46 Sysselsättning 48 Konklusion 53 Bilaga 1: Tabeller 55 Bilaga 2: Redovisning av datainsamlingen (SCB april 2002) 69 Uppläggning och urval 69 Utsändning och insamling 69 Bearbetning av inkomna svar 70 Skattningsförfarande 70 Felkällor 70 Bilaga 3: Enkäten 73 Missiv 73 Frågeformulär 75 Bilaga 4: Högskoleingenjörsutbildning i går, i dag, i morgon 79 Lite historik 79 Ramfaktorer för högskoleingenjörsutbildningen 81 Måluppfyllelsen 83 Genomströmningen och examinationen 85

5 Vilka framtida modifieringar av högskoleingenjörsutbildningen är önskvärda? 89 Sökande, nybörjare, helårsstudenter, helårsprestationer och examinerade 92 Källor 95

6 Sammanfattning Studiens fokus Utgångspunkten för denna studie av högskoleingenjörsutbildningarna har varit de problem som uppmärksammats, bl.a. i media. Dessa har främst bestått i ett otillräckligt intresse för utbildningen från potentiella studerandes sida, en hög avbrottsfrekvens och en alltför låg examinationsfrekvens. Studien har därför fokuserats kring att beskriva och analysera dessa problem. Vi har valt att lägga fokus på ett studentperspektiv. Eftersom högskoleingenjörsutbildningarna under år 2002/03 är föremål för kvalitetsbedömning inom ramen för Högskoleverket verkets sexårsplan för nationella utvärderingar, har vi valt att inte gå närmare in på de olika utbildningarnas kvalitet och innehåll. Den viktigaste delen av vår studie är enkäten till två årgångar tidigare studenter på högskoleingenjörsutbildningen. Syftet med enkäten har varit att fånga in hur de före detta ingenjörsstudenterna ser på sin utbildning i perspektiv av några års erfarenheter av arbetsmarknaden. Genom denna inriktning av studien är det är inte den mest aktuella situationen som beskrivs beträffande olika utbildningsinriktningar och lärosäten. Med tanke på den förestående programutvärderingen av högskoleingenjörsutbildningen ser vi inte några problem i detta. Det kan dock vara på sin plats att påpeka att den föreliggande studien inte bör användas för aktuella jämförelser mellan olika lärosäten eller som underlag för diskussioner om aktuella utbildningarnas kvalitet och innehåll. Sökande Ett stort antal studenter söker till högskoleingenjörsutbildningarna, dock inte lika många som utbildningarna har dimensionerats för. Utbildningarnas antal har vuxit för snabbt i förhållande till basen av sökande. En minskning av antalet utbildningsplatser fr.o.m. hösten kan 2002 ses som en anpassning till mera realistiska förutsättningar. De studerande på högskoleingenjörsutbildningarna är en heterogen grupp. Det finns mycket som tyder på att den stora tillgången av utbildningsplatser sannolikt har bidragit till utbildningarnas breda sociala rekrytering. Flera av våra resultat styrker ett sådant antagande. Andelen högskoleingenjörsstudenter med lågutbildade föräldrar är jämförelsevis hög. För dessa studenter är det mycket mera vanligt att välja utbildning på eller nära hemorten än det är för studenter på civilingenjörsprogrammen. 5

7 Intresset för att arbeta utomlands eller starta eget företag är påfallande lågt bland högskoleingenjörsstudenter. Detta är enligt vår mening ett starkt skäl att slå vakt om högskoleingenjörsutbildningarnas särart. Utbildningen bör snarare tydligt skilja sig från civilingenjörsutbildningarna än att efterlikna dessa. Den ursprungliga idén med högskoleingenjörsutbildningarna var kortare, mindre teoretiska utbildningar. Denna idé synes fortfarande hållbar. De sökande till högskoleingenjörsutbildningarna har mellan de två årskullarna studerande från ett alltmer utsträckt åldersspektrum. En viss ökning har också skett av andelen kvinnor. De flesta som sökt har gjort det för att de är intresserande av ämnena eller för att få ett bra jobb. En klar majoritet anser att deras förkunskaper inför utbildningen varit tillräckliga. Uppnådda poäng och examina En stor andel går i stort sett hela utbildningen i uppnådda poäng, men tar inte examen. Examen bedöms dock som viktigt, och av dem som inte tagit examen uppger majoriteten att de siktar på att göra det. Examen har under den studerade perioden bara i viss mån påverkat möjligheterna på ingenjörernas arbetsmarknad. För en mycket stor andel är sysselsättning och inkomst lika, oavsett om man har examen eller inte. Emellertid tjänar de examinerade högskoleingenjörsingenjörerna något mer efter en tid i tjänst. Av dem i undersökningens urval som i dag arbetar som ingenjörer har bara drygt hälften tagit examen. En större andel av kvinnorna än av männen har tagit examen på högskoleingenjörsutbildningen. Ändå har manliga högskoleingenjörer högre genomsnittlig inkomst än kvinnliga. Det är alltså mer värdefullt för en högskoleingenjör att vara man än att ha en examen. Det tycks snarare vara utbildningsinriktning än lärosäte som varit avgörande för andelen examina och för antalet poäng. Inriktningarna data och elektronik har under den studerade perioden haft lägst examensandelar. Huvudsakligen beror detta på att studenterna på dessa inriktningar i hög grad fått arbete utan examen. Studieuppehåll och avbrott Såväl avbrott som byte av utbildning varierar mellan olika utbildningsinriktningar, och följaktligen mellan de olika lärosäten som ger olika utbud av inriktningar. Den generella andelen avhopp är inte högre än bland högskolestudenter i allmänhet. Räknar man in som avhoppare dem som bytt utbildning och dem som gjort uppehåll så är andelen cirka 30 procent. 6

8 Detta är en hög generell andel. Byte, uppehåll och avbrott bör dock hållas isär eftersom de står för olika problematik eller dynamik inom utbildningarna och i studenternas liv. De allra flesta som avbrutit eller bytt utbildning har som enskild huvudsaklig orsak angivit att de begått ett misstag som valt utbildningen. Väldigt få anger att det skulle vara något fel på utbildningen. De allra flesta är nöjda med utbildningen och anser att den är upplagd på rätt sätt. Relationerna till arbetsmarknaden Den kanske mest tydliga bristen som de svarande pekar på i enkäten är utbildningens relation till arbetsmarknaden. Runt 70 procent anser att högskoleingenjörer är attraktiva på arbetsmarknaden och att de efter utbildningen ligger bra till för att få kvalificerade jobb. Samtidigt anser ungefär hälften att kontakterna med arbetsmarknaden under utbildningen varit dåliga eller bristfälliga. Bara drygt hälften av alla som under den studerade perioden börjat på högskoleingenjörsutbildningen anger att deras sysselsättning i dag överensstämmer med inriktningen på utbildningen. Också i det här fallet är studenternas utfall väldigt olika beroende på vilken inriktning man har gått. Från vissa utbildningar har man rekryterats som ingenjör långt innan man är färdig med utbildningen. Samtidigt har många gått färdigt hela utbildningen, fastän de efter utbildningen inte arbetar som ingenjörer. 7

9

10 Bakgrund Rekryteringen till naturvetenskapliga och tekniska utbildningar I ett flertal utredningar, prognoser och propositioner ända sedan 1960-talet har framhållits det nödvändiga i att rekryteringen till naturvetenskapliga och tekniska utbildningar ökar. Med den tekniska utvecklingen sedan 1980-talet har denna nödvändighet understrukits än tydligare. Sveriges möjlighet att göra sig gällande på den internationella marknaden anses vara att satsa mer på en kunskapsinriktad produktion med ett stort innehåll av teknisk och naturvetenskaplig kompetens. Också i den senaste av SCB:s Trender och prognoser visas en brist på högskoleingenjörer, som väntas förvärras inom en snar framtid. Med den industriella uppgång som skedde vid 1980-talets början blev det på kort tid ett stort underskott av tekniskt utbildade. Denna brist tycktes vara av strukturell natur snarare än enbart konjunkturbetonad. För att följa denna utveckling har gjorts och görs många ansträngningar, såväl av enskilda lärosäten som av statsmakterna, för att upprätthålla och öka andelen personer som söker sig till en teknisk eller naturvetenskaplig utbildning. Många lärosäten samarbetar aktivt med gymnasie- och grundskolor. Man ordnar studiebesök för skolelever på universitetet eller högskolan där man också ofta anordnar informationsträffar med högskolestudenter. Det görs ofta informationsmaterial och de flesta högskolor arbetar aktivt med sina webbplatser i den avsikten. Vid många universitet och högskolor som ger naturvetenskapliga eller tekniska utbildningar görs insatser för att öka andelen kvinnliga studenter, som traditionellt är låg inom teknik. Ofta går utvecklingen mot ökad tvärvetenskaplighet med bland annat det syftet. Ibland finns nätverk och mentorprojekt för kvinnliga studenter. Också på nationell nivå görs stora ansträngningar för en ökad rekrytering till naturvetenskap och teknik. Det tekniska basåret har inrättats för att göra det enklare för en person att slå in på en sådan karriär även om man saknar de rätta förkunskaperna. Ett annat exempel är det så kallade NOT-projektet (Naturvetenskap Och Teknik), som pågick och fortsätter i en förlängd fas mellan 1999 och NOT-projektet är ett regeringsuppdrag som drivs gemensamt av Högskoleverket och Skolverket i syfte att stimulera intresset för naturvetenskap och teknik. Bakgrunden är bland annat att undersökningar har visat att naturvetenskap och teknik av många upplevs som svårt och otillgängligt. Många unga människor väljer bort dessa inriktningar som utbildningsalternativ. Orsakerna till detta kan vara många, och det är väsentligt att söka efter dessa orsaker i stället för att helt enkelt hävda att de unga väljer fel. 9

11 Utbildningssystemets svar på det ökade behovet av tekniker Inte minst väsentligt för rekryteringen till naturvetenskap och teknik har varit statsmakternas stora satsningar för att bygga ut dessa utbildningar. När trycket ökade på att utöka antalet tekniska utbildningar växte samtidigt kravet på ökad kvalitet i utbildningarna. Följden blev att den tekniska linjens fjärde gymnasieår, T4, som länge varit en rekryteringsbas för tekniker på nivån mellan gymnasieskola och högskola, inte längre räckte till. Sedan högskolereformen 1977 hade nya förutsättningar öppnats för att tillgodose samhällets behov av naturvetenskapligt och tekniskt utbildade på denna mellannivå. Med reformen gavs högskolorna möjlighet att erbjuda utbildningar anpassade till det lokala näringslivets behov i form av så kallade lokala linjer. Efter reformen växte också ett antal sådana linjer upp i form av kortare tekniska utbildningar. Redan ett par år tidigare, 1975, startade försöksverksamhet med yrkesteknisk högskola YTH. Huvudmålet med den verksamheten var att möta efterfrågan på högre utbildning 1. Behovet fanns dels bland den grupp studerande som dittills haft små möjligheter till högskoleutbildning, dels inom industrin, där behovet av arbetskraft till vissa kvalificerade funktioner behövde tillgodoses. Högskoleingenjörsutbildningarna uppstår I 1984 års budgetproposition uppmärksammades behovet av ytterligare teknisk utbildning på mellannivå. Som en följd av det tillsattes en arbetsgrupp KTU-gruppen (Kortare Teknisk Utbildning). Hösten 1985 föreslog denna grupp att regeringen skulle ge Skolöverstyrelsen och UHÄ i uppdrag att som en försöksverksamhet på några orter utveckla en närmare samverkan mellan den tekniska linjens avslutande år och högskolans ingenjörsutbildningar. I detta förslag låg också en sammanslagning av de många lokala linjerna till färre allmänna ingenjörslinjer på 80 poäng. År 1986 lämnades ett sådant uppdrag enligt KTU-gruppens förslag till SÖ och UHÄ. Uppdraget ledde till att det på några orter påbörjades ett samarbete mellan gymnasieskolan och högskolan 2. Ett utökat samlat grepp i samma riktning framstod som alltmer nödvändigt, och i budgetpropositionen 1987 tog regeringen åter upp frågan. Där föreslogs att en ny arbetsgrupp skulle tillkallas för att belysa den framtida inriktningen, omfattningen och organisationen av den tekniska utbildningen på mellannivå. Denna arbetsgrupp SIM-gruppen fick uppdraget att studera förutsättningarna för att på sikt lyfta all teknisk utbildning på mellannivå till högskolan. 1 U68 2 Samarbetet redovisades i rapporterna Ingenjörs- och teknikerutbildningar i samverkan, 1986 respektive

12 SIM-gruppens slutrapport avlämnades våren Ett knappt år senare resulterade detta i att regeringen återkom med en proposition (prop. 1988/89:90) om ingenjörsutbildning. Propositionen slår fast ett antal principiella ställningstaganden för en reform av kortare teknisk utbildning på mellannivå. Reformen bör bidra till att skapa en samlad och överblickbar grundläggande struktur för den tekniska utbildningen. Här hänvisar regeringen till en struktur för teknisk utbildning som bl.a. UHÄ sedan några år hade föreslagit och som också hade god anslutning till vad de europiska ingenjörsorganisationernas samarbetsorgan FEANI förordade, nämligen en teknisk utbildning organiserad i tre nivåer; tekniker, ingenjör och civilingenjör. Tekniker svarar för drift och underhåll av energioch produktionssystem med känd teknik. (Högskole)ingenjörer svarar för tillämpning och utveckling av känd kunskap/teknik, produktion, konstruktion och utveckling. Civilingenjörer svarar för utveckling och nyttiggörande av ny kunskap/teknik. I denna modell kräver civilingenjörsnivån minst fyra års högskolestudier efter en treårig teoretisk gymnasiekompetens och ingenjörsnivån minst två års högskolestudier efter en sådan gymnasiekompetens. Regeringen slår därmed fast att all ingenjörsutbildning på mellannivå bör föras till högskolan. Reformen bör bidra till att avlägsna återvändsgränder inom den tekniska utbildningen. Här avses sådana återvändsgränder som fanns i det dittillsvarande systemet. Elever som genomgått T4 kunde inte få detta fjärde år tillgodoräknat vid civilingenjörsutbildning. Studerande från kortare teknisk utbildning i form av lokala linjer kunde inte få generell tillgång till avkortad civilingenjörsutbildning, etc. Det framhålls som angeläget att enskilda individer får ökad valfrihet att på olika vägar söka sig fram till en hög teknisk kompetens och att detta förutsätter ett system med möjlighet till successiva val. 3 Reformen måste genomföras i samarbete mellan gymnasieskolan och högskolan. Här framhålls att en reform som innebär att den nuvarande T4-utbildningen förstärks och utvecklas, samtidigt som den förs till högskolans ansvarsområde, påverkar både högskolans och gymnasieskolans verksamhet och planering på ett genomgripande sätt under flera år framåt 4. Man ser framför sig en fortlöpande process under flera år som sker i nära kontakt mellan gymnasieskola och högskola. 3 Sid. 9, 2.3 Utgångspunkter för en reform, Prop. 1988/89:90 4 Sid. 10, Prop. 1988/89:90 11

13 Reformen bör balansera kraven på spridning av utbildningen mot kraven på en stabil och sammanhållen bas för den nya utbildningen. Regeringen menar att utbildningen bör ha en geografisk spridning som gör den lättillgänglig och som bidrar till teknikspridning och regional utveckling. Detta måste dock vägas mot behovet av ett tillräckligt studerandeunderlag på utbildningsorten för att utbildningens högskolekaraktär ska kunna bibehållas och utvecklas. Med utgångspunkt från dessa principiella ställningstaganden föreslog regeringen att en tvåårig ingenjörsutbildning skulle inrättas inom högskolan, för en förstärkt teknisk utbildning och för att successivt ersätta T4. Det föreslogs också att en teknisk utbildning som alternativ till T4 borde komma till stånd i gymnasieskolan, för en mer yrkesinriktad avslutning avsedd för dem som inte siktar mot att bli högskoleingenjörer. Riksdagsbeslut om fortsatt försöksverksamhet med tvåårig ingenjörsutbildning inom högskolan fattades vid 1989/90 års riksmöte. Huvudanordnare blev universitet och högskolor. Försöksverksamheten permanentades fr.o.m. budgetåret 1993/94. Mål och syften med högskoleingenjörsutbildningarna Enligt de allmänna målen för den grundläggande högskoleutbildningen enligt formulerat i högskolelagen under högskoleingenjörsutbildningarnas tillblivelse 5, ska en sådan utbildning, utöver kunskaper och färdigheter, ge studenterna förmåga till självständig och kritisk bedömning, förmåga att självständigt lösa problem samt förmåga att följa kunskapsutvecklingen, allt inom det område som utbildningen avser. Utbildningen bör också utveckla studenternas förmåga till informationsutbyte på vetenskaplig nivå. Utöver dessa allmänna mål finns mer specificerade mål formulerade i examensordningen (högskoleförordningen, bilaga 2) enligt följande. För att erhålla högskoleexamen ska studenten ha: tillägnat sig kunskaper i matematik och naturvetenskaplig ämnen i en sådan omfattning som fordras för att förstå och kunna tillämpa de matematiska och naturvetenskapliga grunderna för det valda teknikområdet, förvärvat kunskaper och färdigheter att handha produkter, processer och arbetsmiljö med hänsyn till människors förutsättningar och behov och till samhällets mål avseende sociala förhållanden, resurshushållning, miljö och ekonomi, förvärvat kunskapsmässiga förutsättningar att, efter något års yrkesverksamhet inom sitt område, kunna medverka i utveckling av och svara för utnyttjandet av känd teknik i produktion och konstruktion. 5 1 kap, 9. Formuleringen är något annorlunda fr.o.m

14 Härutöver gäller de mål som respektive högskola bestämmer. Detta kan jämföras med målen för civilingenjörsutbildningarna, där skillnaden (här) är kursiverad. För att erhålla civilingenjörsexamen ska studenten ha: tillägnat sig kunskaper i matematik och naturvetenskapliga ämnen i en sådan omfattning som fordras för att förstå och kunna tillämpa de matematiska och naturvetenskapliga grunderna för det valda teknikområdet, förvärvat kunskaper och färdigheter att utforma produkter, processer och arbetsmiljö med hänsyn till människors förutsättningar och behov och till samhällets mål avseende sociala förhållanden, resurshushållning, miljö och ekonomi, förvärvat kunskapsmässiga förutsättningar att, efter något års yrkesverksamhet inom sitt område, självständigt kunna svara för utveckling eller utnyttjande av ny teknik på internationellt konkurrenskraftig nivå. De examenskrav som anges i högskoleförordningen och de resurser som tilldelas högskolorna är de ramar som styr högskolornas arbete. Utifrån detta kan varje högskola utforma ingenjörsutbildningar. Ovanstående formuleringar enligt högskoleförordningen är de formella målen. Det fanns naturligtvis mindre formella syften med ingenjörsutbildningar på mellannivå. I en förenklad sammanfattning 6 kan man säga att de inblandade var överens om att jämfört med civilingenjörsutbildning borde studenten i högskoleingenjörsutbildning: arbeta mot ett mål och innehåll anpassat till den kortare utbildningstiden: mindre kursomfång, lägre teoretisk nivå, kortare examensarbete och praktik, få en mindre bas i matematik, data och naturvetenskap, nå mindre långt i flertalet tekniska och tillämpade ämnen, möta en utbildning anpassad till studenter med mer varierade förkunskapsnivåer, i högre grad nå fram till examen, snabbare bli produktiv i yrkeslivet. 6 Håstad

15 Jämfört med gymnasieingenjörsutbildning å andra sidan borde högskoleingenjörsutbildningen: ha ett mål och innehåll anpassat till den längre utbildningstiden: större kursomfång, högre teoretisk nivå, längre examensarbete och praktik, ha en bredare bas i matematik och data, nå längre i flertalet tekniska och tillämpade ämnen, avslutas med en examen, vara högskolemässig. Övriga tekniska utbildningar Vid mitten av 1990-talet startade försöksverksamhet med kvalificerad yrkesutbildning KY. Detta skedde i syfte att täcka ett behov av en mer praktiskt inriktad utbildning mot näringslivet. Utbildningen omfattar två år och drivs i ett samarbete mellan kommun, högskola och näringsliv. Sedan 1 januari 2002 är KY-utbildning en egen reguljär eftergymnasial utbildningsform i det svenska utbildningssystemet. Sedan hösten 2000 har pilotprojekt drivits för att skapa ett nytt nationellt program teknikprogrammet (TE). Detta har införts vid sidan av det naturvetenskapliga programmet, som också har en renodlad teknisk gren. Syftet med detta nya program är att i högre utsträckning stimulera elevernas intresse för teknik och teknisk utveckling 7. För övrigt finns ett flertal program i gymnasieskolan som innehåller yrkesämnen med ett tekniskt innehåll, t.ex. elprogrammet, energiprogrammet och industriprogrammet. Tekniskt basår ges i högskolan sedan läsåret 1992/93 och i komvux sedan 1995/96. I bägge fallen läser man in kunskap i matematik, fysik, kemi och eventuellt biologi som motsvarar gymnasieskolans kurser på NV-programmet. I högskolan är basårsutbildningen sammanhållen och vanligtvis upplagd mer som högskolestudier än gymnasiestudier. I regel är den studerande garanterad en plats på efterföljande utbildning efter genomgånget basår. På komvux är uppläggningen av basåret mer individuell, så att den studerande kan anpassa valet av kurser efter sina tidigare kunskaper. På eftergymnasial nivå finns, förutom tekniskt basår, KY-utbildningar och högskoleingenjörsutbildningar, två ytterligare nivåer av teknisk utbildning. Dessa är civilingenjörsutbildningarna och olika slag av kvalificerad teknikerutbildning. Teknikerutbildning förekommer hos olika utbildningsanordnare, främst som påbyggnadsutbildning i komvux. 7 Prop. 1997/98:169 14

16 För att sammanfatta under de senaste decennierna har antalet utbildningsplatser för tekniker utökats. En mängd nya utbildningsalternativ har tillkommit, också vid sidan av den reform inom vilken högskolans ingenjörsutbildningar vuxit fram. En komplikation i sammanhanget är att det med detta uppstått frågeställningar om hur olika utbildningar förhåller sig till varandra i en gråzon av utbildningar med oklara meritvärden som kan vara svår att överblicka 8. Men det har också inneburit att rekryteringsunderlaget har förändrats och att nya grupper sökt sig till högre utbildning. 8 Lindskoug

17

18 Utvecklingen av högskoleingenjörsutbildningen I det här kapitlet görs en kartläggning av hur högskoleingenjörsutbildningarna utvecklats, i förhållande dels till de principiella ställningstaganden som legat till grund för reformen dels till samhällets behov av ingenjörer. Grunden för kartläggningen är genomförda studier och befintlig statistik, och i det summerande avsnittet som avslutar kapitlet ringas in de områden där vi behöver veta mer. Avsikten är sedan att söka svar på dessa områden i rapportens nästföljande kapitel. Under de senaste åren har uppmärksammats i diverse media att högskoleingenjörsutbildningarna har problem. Dessa tycks vara av tre slag. För det första har rapporterats att många högskolor periodvis haft svårt att fylla tilldelade utbildningsplatser den snabba expansionen av antalet utbildningsplatser har inte motsvarats av en liknande ökning av antalet sökande. För det andra har framkommit att genomströmningen fram till examination varit för låg. För det tredje har media rapporterat att avbrotten i utbildningarna varit många. I det följande ska vi titta närmare på hur det ligger till med dessa uppmärksammade problem. Sökande och rekrytering Dimensioneringen Den planerade dimensioneringen av högskoleingenjörsutbildningar har uppnåtts med råge. De prognostiserade nybörjarplatserna vid full utbyggnad hade år 2000 blivit platser. Utbildningen har dessutom utökats från 80 poäng till att omfatta 120 poäng eller mer. Nu omfattar ingenjörsutbildningen tre eller fyra år och leder fram till högskoleingenjörs-, kandidat- eller magisterexamen. Utbildningarna har utvecklats dels utifrån de tidigare allmänna utbildningslinjerna, dels från lokala linjer med anknytning till det regionala/lokala näringslivet. Läsåret 2001/02 fanns drygt 60 utbildningsprogram, samtliga numera treåriga. Vissa högskolor anordnar upp till 15 olika program. Utbildningarna är spridda över landet och finns på i stort sett alla orter som tidigare hade T4-utbildning. Intresset inom högskolan för genomförandet av reformen har från början varit störst bland de mindre och medelstora högskoleenheterna. Successivt har utbudet byggts ut även till de större och mer etablerade lärosätena. 17

19 Antal nybörjare och nybörjarplatser på program mot högskoleingenjörsexamen Nybörjare Platser* 91/92 92/93 93/94 94/95 95/96 96/97 97/98 98/99 99/00 00/01 * Antal nybörjarplatser baseras på högskolornas förhandsbedömningar, som senare korrigeras. Det är därför en något osäker uppgift. Källa: SCB/HSV Utvecklingen av högskoleingenjörsutbildningarna har varit en starkt bidragande orsak till att det tekniska utbildningsområdet varit högskolans mest expansiva under 1990-talet. Från att ha legat på drygt nybörjare per år i slutet av 1980-talet expanderade dessa utbildningar till över nybörjare läsåret 1992/93. Antalet platser har därefter inte varit i överensstämmelse med antalet som påbörjar utbildning, och de senare åren har det varit ett stort antal tomma platser. En av fördelarna med T4 var den breda elevrekryteringen. Man kunde fortsätta från den tekniska linjens tredje årskurs om man uppfyllde vissa blygsamma betygskrav. T4 hade också ett stort antal elever; som mest över under slutet av 1980-talet. Utgångspunkten för den nya ingenjörsutbildningen var från regeringens sida att den liksom T4 borde ta emot alla som gått tre år på teknisk linje (sedermera det naturvetenskapliga programmet). Samtidigt var avsikten att skapa en utbildning som kompletterade civilingenjörsutbildningen och som gav Sverige många fler högskoleutbildade ingenjörer. Dessutom var förhoppningen att den nya utbildningen skulle attrahera personer som inte sökte till den långa civilingenjörsutbildningen, eller som sökte men inte fullföljde den. Årlig antagningsstatistik från Verket för Högskoleservice (VHS) visar att de nya ingenjörsutbildningarna visserligen attraherat många, men att sökandetrycket har överskattats vid dimensioneringen. Av antagningen till hösten 2001 framgår att knappt 20 procent av högskoleingenjörsutbildningarna har behövt göra något som helst urval bland de sökande, dvs. vid fyra av fem av dessa utbildningar har alla som sökt kommit in, i alla urvalsgrupper. Inför antagningen 2002 har dock antalet platser minskats. 18

20 Det naturvetenskapliga programmet och intresset för högre tekniska studier Den huvudsakliga rekryteringsbasen för högskolans alla tekniska och naturvetenskapliga utbildningar utgörs sedan mitten av 1990-talet av det naturvetenskapliga programmet i gymnasieskolan 9. Det finns dock ett glapp mellan hur många som övergår från NV-programmet till högskolan och det antal utbildningsplatser som finns i synnerhet inom högskoleingenjörsutbildningarna. För att fylla det glappet har det tekniska basåret inom högskolan respektive komvux varit viktigt om än inte tillräckligt. Ungefär 80 procent av dem som börjar på teknisk högskoleutbildning kommer från det naturvetenskapliga programmet, 3 4 procent kommer från basårsutbildningen och resterande andel har annan eller okänd utbildningsbakgrund (varav de flesta har kompletterat sina kunskaper med kurser på komvux) 10. Under de senaste åren har allt färre övergått från NV-programmet till högskoleingenjörsutbildningar. Antalet avgångna från NV-programmet minskade med ungefär 15 procent mellan 1998/99 och 2000/01. En viktig delförklaring till att antalet sökande har minskat till tekniska och naturvetenskapliga utbildningar är att den unga populationen minskat. Ungefär två tredjedelar av de sökande till högskolan är mellan 19 och 24 år och denna åldersgrupp har minskat från drygt till drygt mellan åren 1993 och Detta är en minskning med 11 procent 12. I den diskussion som förs framför allt i media om minskningen av sökande till högskoleingenjörsutbildningarna nämns ibland som en förklaring ett minskat intresse bland unga för teknik och naturvetenskap. Och förvisso har andelen per årskull som sökt sig till NV-programmet minskat med ungefär 6 procent mellan 1997 och Men vad beror det egentligen på? Det skulle kunna vara ett minskat intresse för ämnena, men det kan också vara rykten som programmet omger sig med till exempel om att det är väldigt krävande och svårt 13. Av dem som sökt sig till NV-programmet är det en minskande andel som planerar att läsa teknik/naturvetenskap på högskolenivå. Bakom denna minskning ligger dock både att alltfler söker sig till andra utbildningsområden och att en växande andel inte planerar att läsa på högskola över huvud taget. Båda dessa grupper har ökat med 7 procentenheter sedan läsåret 1997/98. 9 Föregångarna till detta program var teknisk linje respektive naturvetenskaplig linje. 10 NOT nr 16, HSV/SCB 2001, SCB befolkningsstatistik Nedgången i andelen sökande till NV-programmet vägs i viss mån upp de två senaste åren av andelen sökande till det nya teknikprogrammet (TE), som drygt 7 procent av avgångseleverna i grundskolan har sökt i första hand. 13 NOT nr

21 Andel av eleverna på naturvetenskapsprogrammet som planerar att läsa teknik och naturvetenskap på högskola Procent Teknik och naturvetenskap Övriga ämnen Inga bestämda planer på högskolestudier 1997/ / / /2001 Källa: SCB Bland NV-studenter som inte söker till ingenjörsutbildningar är den vanligaste anledningen att yrket inte är tilltalande enligt en studie gjord Cirka 70 procent anger det skälet. Det näst vanligaste angivna skälet (40 procent) är att inslaget av icke-tekniska ämnen på ingenjörsutbildningar är för stort. Detta rimmar ju illa med teorier om ett minskat intresse för teknik. En slutsats av ovanstående är sammantaget att uppfattningen om ett minskat intresse bland unga för teknik och naturvetenskap behöver nyanseras. Dels blir bilden något missvisande eftersom antalet platser till tekniska högskoleutbildningar expanderat kraftigt samtidigt som rekryteringsunderlaget till utbildningarna har minskat, dels beror den minskade andelen sökande till NV-programmet troligast på förhållanden som har med den specifika utbildningen att göra, snarare än ett sjunkande allmänt intresse för naturvetenskap och teknik. Dessutom har andelen sökande till högskolor och universitet visat en stagnerande trend mellan läsåren 1997/98 och 2000/01, såväl specifikt bland studenter på NV-programmet som rent allmänt 15. Sökandetrycket till civilingenjörsutbildningarna har dock oavbrutet varit stort Johansson Enligt SCB:s undersökning om gymnasieungdomars studieintresse läsåret 2000/01 planerade hälften av eleverna i gymnasieskolans avgångsklasser att börja läsa på universitet eller högskola. Detta var den lägsta siffran på sju år. När studieintresset var som störst, läsåret 1997/98, planerade 58 procent att påbörja en högskoleutbildning. 16 Ca två sökande per utbildningsplats. Ingemarsson/Björk

22 Vad detta avsnitt sammantaget antyder är att det knappast är ett minskat intresse för ämnena som ligger bakom de många tomma platserna på högskoleingenjörsutbildningar. Den huvudsakliga orsaken tycks vara att rekryteringsbasen har överskattats. Genomströmning, avbrott och examination Med genomströmning avses fullföljande av utbildningen fram till examination. Det finns skäl att ifrågasätta genomströmning som mått, eftersom det inte tar hänsyn till några faktiska kvalitetsfaktorer. Hög genomströmning kan betyda låga krav snarare än kunniga studenter 17. En låg examinationsfrekvens kan samtidigt betyda att utbildningens attraktionskraft på arbetsgivarna leder till att studenterna värvas innan de sista poängen är avklarade. För att på ett mer rättvisande sätt beskriva genomströmningsprocessen och dess utveckling har Högskoleverket i en registerstudie år 2002 jämfört examinationsgraden med poängproduktionen under utbildningens gång 18. Efter fem år har bara 37 procent av kvinnorna och 33 procent av männen tagit examen på högskoleingenjörsutbildningen. Men av kvinnorna har 60 procent tagit 120 poäng eller mer och 75 procent har tagit minst 100 poäng, och av männen har 47 procent uppnått minst 120 poäng och 67 procent minst 100 poäng. Enligt en enkätundersökning gjord av SCB 1998 planerade 85 procent av de nästan färdiga högskoleingenjörerna att ta ut examen. Motsvarande andel bland högskolestudenter i allmänhet var endast 72 procent. Samtidigt visar dock samma studie att är det relativt sett få högskoleingenjörsstudenter som anser att examen är betydelsefullt för att få arbete i Sverige, eller för att få en positiv löneutveckling. Det är också en liten andel högskoleingenjörer som faktiskt tar ut examen. Antalet högskoleexamina på ingenjörsutbildningar ökade starkt från ca 500 per år i slutet av 1980-talet till nära per år i mitten av 1990-talet. Därefter har utvecklingen planat ut, och de senare årens svaga uppgång motsvarar inte alls den stora ökningen av antalet nybörjare tre fyra år tidigare. Genomströmningen är väldigt varierande mellan olika högskolor. Nedan syns denna fördelning på de olika högskolor där utbildningarna finns andelen blivande högskoleingenjörer som tar ut examen varierar mellan en av fem och tre av fem. 17 Westlund Examination och genomströmning i den tekniska utbildningen, HSV

23 Examensandelar för programnybörjare under åren 1993/94 97/98 Högskola Antal nybörjare Andel examinerade, % Växjö Umeå Borås Kalmar Karlstad Jönköping Mitthögskolan Lund Örebro Chalmers Halmstad KTH Gävle Skövde Trollhättan/Uddevalla Dalarna Linköping Luleå Mälardalen Karlskrona/Ronneby Uppsala Kristianstad Källa: SCB En del av den låga examinationsgraden beror på studieuppehåll eller avbrott. I diagrammet nedan redovisas hur de studenter som började högskoleutbildningarna 1995/96 svarade i SCB:s enkät 1998 på frågan om de gjort uppehåll eller avbrott. Högskolenybörjare 1995/96 studieuppehåll eller avbrott 80 Procent Uppehåll, återupptagit studierna Högskolenybörjare 1995/96, samtliga Högskoleingenjörsprogram Avbrutit Byte till annan utbildning Inget uppehåll/ avbrott Källa: SCB 22

24 Den relativt låga andelen avbrott som framgår av egenuppgifterna i diagrammet bekräftas såväl som nyanseras av Högskoleverkets registeranalyser. Det är en något högre andel studenter som hoppar av ingenjörsutbildningarna på ett tidigt stadium jämfört med situationen på andra utbildningar 19, men denna skillnad är inte alarmerande stor. Andelen examina från högskoleingenjörsutbildningarna ligger dock på en låg nivå samtidigt som poängproduktionen å andra sidan är fullt acceptabel. Den tydliga slutsatsen att dra utifrån dessa resultat är att högskoleingenjörsutbildningarnas problem med genomströmning inte berott på att studenterna hoppat av i hög utsträckning. Snarare handlar det om att få tagit examen. 20 I SCB:s enkät 1998 frågas också de som inte tagit ut examen om hur mycket av utbildningen som fattades 21. Av dessa svarade 41 procent att mindre än 20 poäng saknades, 28 procent hade endast examensarbetet kvar och ytterligare 5 procent svarade att ingenting saknades de hade bara inte ansökt om att få ut pappret. Detta talar för att avhoppen till stora delar kan förklaras med att de eftertraktade ingenjörerna får jobb när bara något enstaka prov återstår. Stora andelar av de faktiska avhoppen tycks alltså ske redan under det första studieåret. Tidningen Ny Teknik har gjort undersökningar för att kartlägga de tidiga avhoppen från högskolans ingenjörsutbildningar med inriktning mot data, maskin och kemi. Ny Teknik definierar som avhopp differensen mellan antalet nybörjare hösten 1999 och antalet studenter i andra årskursen år Andelen studenter som enligt denna definition är tidiga avhoppare uppges uppgå till procent i riksgenomsnitt. Spridningen är dock stor. För enskilda högskolor noteras så höga avhoppsfrekvenser som upp till 56, 68 respektive 33 procent för de tre utbildningsinriktningarna. 19 Detta bedöms i arbetsrapporten Examination och genomströmning i den tekniska utbildningen utifrån andelen studenter som sex år efter studiestarten endast varit registrerade högst två terminer. 20 Gruppen med utomeuropeisk härkomst är till viss del överrepresenterad både bland dem som gjort uppehåll och dem som bytt till annan utbildning. 21 Denna fråga vände sig till dem som började utbildningarna läsåret 1990/91 22 Detta rör sig inte enbart om äkta avhopp. Studenter tar ibland sabbatsår för jobb eller resor. Men nettot i årskurs två inkluderar även studenter som kommit tillbaka efter sådana tillfälliga uppehåll, varför Ny teknik räknar med att detta fel vägs upp. 23

25 Nybörjare på tre inriktningar år 1999 andel avhopp (procent) år 2000 Data Maskin Kemi Högskola Andel avhopp, år ett Högskola Andel avhopp, år ett Högskola Andel avhopp, år ett Skövde 56 Skövde 68 Malmö 33 Halmstad 34 Dalarna 33 Mitthögskolan 32 Dalarna 29 Örebro 28 Karlstad 26 Örebro 27 Umeå 28 Uppsala 21 Kristianstad 25 Gävle 26 Linköping 21 Kalmar 24 Malmö 26 Mälardalen 20 Blekinge 21 Kristianstad 25 Lund 19 Mälardalen 20 Karlstad 25 Dalarna 17 Gävle 20 Luleå 22 Luleå 17 Malmö 18 Lund 22 Chalmers 16 Luleå 18 Växjö 20 KTH 12 Växjö 17 Trollhättan/Uddevalla 20 Växjö 12 Mitthögskolan 17 Kalmar 20 Jönköping 11 Karlstad 16 Linköping 18 Umeå 4 Borås 14 Mälardalen 17 Kristianstad 0 Lund 14 Halmstad 13 Skövde Umeå 14 Jönköping 11 Örebro KTH 13 Blekinge 7 Gävle Linköping 12 Chalmers 5 Trollhättan/Uddevalla Chalmers 10 KTH 5 Kalmar Jönköping 10 Uppsala 2 Halmstad Uppsala 10 Mitthögskolan Blekinge Trollhättan/Uddevalla Borås Borås Riket Källa: Ny Teknik = Utbildningen fanns ej En slutsats utifrån Ny Tekniks kartläggningar är att avhopp sker tidigt om de alls sker. Det tycks också vara ett fenomen som är koncentrerat till vissa högskolor och utbildningar. Ny teknik uppger att de inför sina kartläggningar sett exempel bland övriga inriktningar där utbildningen inte varit färdigplanerad ens när studenterna börjat. I somliga fall har samtliga studenter slutat eller bytt utbildning inom två år. 23 Vilka är det då som hoppar av? Ny teknik har följt upp sin kartläggning av avhopp med en enkät till högskolornas rektorer, där de tillfrågades bland annat om vad de tidiga avhoppen beror på, om de gjort egna uppföljningar och framför allt: vad skolorna gör för att minska avhoppen. Enkätundersökningen ger följande förklaringar till avhoppsproblemen: 23 Intervju med Sus Andersson, redaktör för Ny Tekniks avdelning Student, september

26 Svårigheter att klara matematiken Bristande motivation för utbildningen Privatekonomiska problem Fel utbildningsval Eftersom enkäten sändes till högskolornas rektorer, är det knappast förvånande att alla de nämnda förklaringarna kan kopplas till förhållanden hos den enskilda studenten. Elvy Westlund har i sin avhandling 2001 studerat ingenjörsutbildningen vid en svensk högskola. Hon har jämfört dem som gjort avbrott också i årskurs ett med dem som inte gjort det. Avbrotten inkluderar dem som gjort studieuppehåll. Det visade sig att av dem som gjort avbrott var det: färre som sökt utbildningen av intresse för kurserna färre som tänkt läsa hela programmet färre som sökte för att utbildningen var unik fler som sökte för att det var den utbildning de kunde komma in på fler som sökte för att det var den högskola de kunde komma in på fler som hade tänkt att bli civilingenjörer fler som hade andra, okända planer För att kunna säga något definitivt om genomströmningen bör helst samma individer följas longitudinellt under en följd av år. Elisiv Lundberg vid KTH Haninge har följt upp dem som antogs till högskoleingenjörsprogrammet år Det året antogs totalt 265 studenter till sammanlagt fem utbildningsprogram. Efter fyra år (alltså hösten 2000) hade följande hänt med dem. 24 Lundberg redovisade uppföljningen för högskoleingenjörsutbildningarnas samverkansgrupp i Haninge den 11 oktober

27 Tagit ut examen 31 % Gick årskurs 3 (dvs. hade haft studieuppehåll) 3 % Gått tre år, men ej tagit ut examen 45 % Förmodat studieavbrott (ej gått 6 terminer) 9 % Formellt studieavbrott 12 % Efter ytterligare ett år (alltså hösten 2001) hade samma individer åter följts upp. Då hade siffrorna förändrats enligt följande: Tagit ut examen 38 % (+ 7 %) Gick årskurs 3 (dvs. hade haft studieuppehåll) 3 % (+/- 0) Gått tre år, men ej tagit ut examen 38 % (- 7 %) Förmodat studieavbrott (ej gått 6 terminer) 7 % (- 2 %) Formellt studieavbrott 14 % (+ 2 %) Under mellantiden har således en relativt stor grupp (ett tjugotal) studenter som tidigare fullföljt utbildningsprogrammet nu också tagit ut sin examen. Vidare har några avbrytare formellt meddelat att de avbrutit sina studier. I det här fallet har sannolikt uppföljningsaktiviteterna som sådana i viss mån bidragit till båda dessa förändringar. Den stora gruppen som fullföljt utbildningsprogrammet (gått tre år), men inte tagit ut examen har tillfrågats brevledes vad de är sysselsatta med. 72 procent svarade på denna brevenkät. Av dem är 87 procent sysselsatta med ingenjörsarbete. Bland dem med många resterande poäng dominerar studerande på dataingenjörsprogrammet. Av dessa har i dag samtliga ingenjörsarbete. Den individ som registrerats för minst antal godkända poäng (74 poäng av programmets 120) arbetade med dataingenjörsarbete i eget företag. Lundberg har i sin studie också ställt frågan om hur man ser på värdet av examen. Det besvaras av högskoleingenjörsstudenterna på följande sätt, att jämföra med svar från en grupp teknologer: H-ing. Tekn. Ja, examen är värdefull 55 % 63 % Nej, man får jobb ändå 45 % 37 % 26

28 Jämförelser med civilingenjörsutbildningar År 1996 fick Linköpings universitet ett regeringsuppdrag att genomföra ett projekt med syfte att förnya högskoleingenjörs- och civilingenjörsutbildningarna 25. Det gjordes ingen skillnad mellan de båda utbildningarna i utredningens direktiv. Projektledaren Ingemar Ingemarsson säger i dag att det är tydligt att dessa utbildningar ändå är olika, att de har olika traditioner, fyller olika behov och att de därför bör hållas isär från varandra snarare än att slås samman. Ingemarsson hävdar också att det ökade behovet på arbetsmarknaden under den senaste femton- till tjugoårsperioden framför allt gäller ingenjörskompetens som är något mindre teoretisk än den som civilingenjörsutbildningen erbjuder. Behovet av traditionella civilingenjörer har varit relativt konstant. Det finns alltså ett behov av högskoleingenjörer. Men på vilka sätt är dessa ingenjörer olika civilingenjörerna? Har dessa utbildningar närmat sig civilingenjörernas med den successiva förlängningen och ökningen av teoretiska inslag i jämförelse med de tidigare gymnasieingenjörsutbildningarna? Till att börja med finns en viss skillnad i målen för högskoleexamen jämfört med civilingenjörsexamen, enligt vad som presenterats i det föregående kapitlet. Denna skillnad kan kortfattat sägas bestå i att civilingenjörerna förväntas uppnå mer självständighet och i viss mån en mer fördjupad kunskap. Enligt SCB:s enkätundersökning är det något fler blivande civilingenjörer än högskoleingenjörer som bedömer det som viktigt att ta ut examen, och också något fler som faktiskt gör det. 74 respektive 68 procent av dem som började civilingenjörs- respektive högskoleingenjörsutbildningar år 1990/91 hade tagit ut examen år Detta är, för båda utbildningarna, ungefär 15 procent lägre jämfört med dem som från början klart avser att ta ut examen. Det antyder att examen i slutändan är något mindre betydelsefullt för högskoleingenjörerna. Vad finns det då för skillnader i möjligheterna på arbetsmarknaden? Den ovan nämnda undersökningen visar att båda ingenjörsutbildningarna i stor utsträckning leder till arbete, men att det råder en viss skillnad beträffande hur arbetena överensstämmer med högskolestudierna. Senare statistik från SCB 28 beskriver skillnaden mellan de båda respektive ingenjörsgrupperna beträffande arbetslöshet. Bland de examinerade 1996/97 hade efter avslutad utbildning cirka 13 procent av civilingenjörerna respektive 23 procent av högskoleingenjörerna någon erfarenhet av arbetslöshet 25 Regeringsbeslut Utredningen antog namnet NyIng, och dess slutrapport kom SCB, U 30 SM Examensandelarna för senare årskullar är lägre, se Högskoleverket SCB, UF 83 SM

29 fram till mars Motsvarande andel bland högskoleexaminerade i allmänhet var 32 procent. En följdfråga som infinner sig är huruvida personer som inte tar ut examina har samma möjligheter på arbetsmarknaden för ingenjörer. En enkätundersökning genomförd med dem som började högskoleutbildningar tyder på att det inte riktigt är så 29. I denna grupp har av de examinerade 63 procent ingenjörsarbete och 11 procent annat arbete, medan endast 40 procent av de utan examen har ingenjörsarbete och hela 20 procent annat arbete. Undersökningen är dock behäftad med ett stort bortfall, vilket gör dessa resultat tveksamma. Dessutom pekar resultat från en mer aktuell studie 30 i en annorlunda riktning. Enligt denna studie anställer nästan alla arbetsgivare gärna högskoleingenjörer utan formell examen. De är också mycket nöjda med högskoleingenjörernas prestanda och kompetens. Den senast nämnda studien visar också att arbetsgivarna är mycket välbekanta med begreppet högskoleingenjör, men andra signaler vi fått hävdar det motsatta åtminstone beträffande skillnaden mellan högskoleingenjör och civilingenjör. En kort sammanfattning av det ovanstående är att när det gäller högskoleingenjörsutbildningarnas kvalitet och rykte i förhållande till civilingenjörsoch andra utbildningar ger olika studier något disparata signaler. Avgörande för val av universitet/högskola, högskolenybörjare 1995/ Samtliga utbildningar Civilingenjörsprogram Högskoleingenjörsprogram Procent Utbildningen bra där Läsa på/nära hemort Källa: SCB En aspekt som funnits med vid högskoleingenjörsutbildningarnas tillblivelse såväl som vidare utveckling är att en stor regional spridning gynnar studie- 29 Genomförd av Matts Håstad för Samverkansgruppen för högskoleingenjörsutbildning, Ingenjörsforum. 30 En studie av Ola Svärd, preliminära resultat presenterades för högskoleingenjörsutbildningarnas samverkansgrupp i Haninge den 11 oktober

30 ovana grupper. För dessa grupper kan en flytt till någon av universitetsorterna innebära ett för stort steg. Ovanstående diagram visar att högskoleingenjörs- respektive civilingenjörsutbildningarna tycks locka olika grupper. Det tycks vara de blivande civilingenjörerna som mest värdesätter ett etablerat utbildningssäte med gott rykte. Slutsatser utifrån kartläggningen Det här kapitlet har kartlagt de tre problem som har uppmärksammats beträffande högskoleingenjörsutbildningarna de senaste åren. Det vill säga att många högskolor periodvis haft svårt att fylla tilldelade utbildningsplatser, att genomströmningen fram till examination har varit för låg och att avbrotten från utbildningarna varit många. Det är möjligt att dra vissa generella slutsatser utifrån den tillgängliga statistiken och de studier som genomförts, även om de olika materialen inte i alla avseenden är jämförbara med varandra. Det första problemet: för få söker till högskoleingenjörsutbildningarna En starkt bidragande orsak till problemet med för få sökande är att den snabba ökningstakten av antalet utbildningsplatser inte följt en motsvarande ökning av antalet sökande till utbildningarna. Dessutom har denna ökning skett trots en demografisk utveckling som inneburit färre potentiella sökande. I denna belysning är det kanske mest uppenbara problemet att utbildningsplatserna är för många. Regeringen har också insett att det inte är någon poäng att dimensionera för ett stort antal utbildningsplatser när antalet sökande ligger på en betydligt lägre nivå. I budgetpropositionen för gör regeringen den bedömningen att det under en lång tid kan vara svårt för vissa lärosäten att rekrytera tillräckligt många studenter för att uppfylla utbildningsuppdraget och nå takbeloppet 32. Denna analys motiverar regeringen att föra bort resurser motsvarande nära helårsstudenter från det naturvetenskapliga och tekniska utbildningsområdet. Dessa medel ska användas för andra angelägna utbildningssatsningar. Syftet är att dessa resurser ska återföras till lärosätenas grundutbildningsanslag senast 2005, om lärosätenas förutsättningar att nå takbeloppen då förändrats Prop. 2001/2002:1 32 Ett s.k. takbelopp utgör den högsta samlade ersättningen för helårsstudenter och helårsprestationer som medges per lärosäte och budgetår. 33 Sid 111, volym 8, Prop.2001/02:1 29