Motion till LRFs stämma angående åtgärder för att främja skogen tillväxt och mångfald. - Inlämnad till Larvs, Längjums och Tråvads LRF-krets.

Transkript

1 Sverker Liden Tolagården Vara Motion. Motion till LRFs stämma angående åtgärder för att främja skogen tillväxt och mångfald. - Inlämnad till Larvs, Längjums och Tråvads LRF-krets. 1. Skogens långsiktiga utveckling i södra Sverige enligt Skogsstyrelsen. Skogsstyrelsen redovisar, i ett antal framskrivningar med olika antaganden, skogens utveckling i södra Sverige. De senaste 50 åren har granens andel av skogsarealen ökat i allt snabbare takt. Tallen utgör nu mindre än 5 % av den årliga föryngringsytan mot tidigare %. Detta leder till en kraftig utarmning av mångfalden i den framtida skogen men också ökade risker för rotröta, uttorkning, insektsangrepp och stormskador. Av framskrivningen framgår att granens andel av skogsarealen ökar kraftigt. Skogsstyrelsen frågar retoriskt om det är så vi vill ha det. Den frågan borde i första hand ställas till regeringen, Naturvårdsverket, Skogsstyrelsen, och länsstyrelserna som med sin skogs- och jaktlagstiftning drivit på utarmningen framför allt med 1979 års skogsvårdslag och den reglerade älgjakten. Om de enskilda skogsägarna hade fått bestämma hade vi haft ett betydligt bättre ståndortsanpassat skogsbruk. Erfarenheterna visar att det största skyddet för mångfalden är äganderätten och det största hotet är myndighetsstyrning. Myndighetsstyrningen innebär oftast att ett fåtal modebetonade åtgärder genomförs med tvång, medan ägarstyrda lösningar präglas av ekonomiskt ansvar, lokal anpassning och hänsyn till fastighetens förutsättningar. Ett ägarstyrt skogsbruk har oftast långt mer varierade målsättningar än ett byråkratstyrt vilket de senaste decenniernas utveckling visar. 2. Det nationella skogsprogrammet. I det nationella skogsprogrammet skall bl a diskuteras hur såväl tillväxt som mångfald långsiktigt kan höjas. Det finns förmodligen ingen bättre åtgärd än att bringa reda i älgförvaltningen och återge bestämmande rätten över jakten till skogsägarna. En viktig förutsättning för ändrade metoder och trädslag i skogsbruket är att de kan genomföras i praktiken. Teoretiska tillväxtvinster från t ex växtförädling förutsätter att röjnings och gallringsmetoder läggs om så att inte träd med den bästa tillväxtkapaciteten gallras bort. Om man vill använda mer tall och löv måste älgstammen anpassas så att plantskogen inte äts upp. Skogsägaren måste veta att myndigheterna ställer upp på ett mångfaldsskogsbruk om han skall våga bedriva ett ståndortsanpassat skogsbruk. Skogsägaren måste också vara övertygad om att myndigheterna har den kompetens och ansvarskänsla som krävs för att tillåta den anpassning av viltstammarna som krävs och att skogsbruksmetoderna som utvecklas också godtas. Rationaliseringen av skogsbruket har hittills inneburit att allt mer schabloniserade metoder använts med storskogsbruket som förebild bl a på maskinområdet. Om man vill höja omloppstiden i skogen måste man göra det möjligt att använda andra trädslag än gran. I den här motionen tas endast älgförvaltningens roll i det nationella skogsprogrammet upp. De viktigaste frågorna i det sammanhanget är Vid vilken nivå på älg- och hjortstammarna vågar den enskilde skogsägaren använda flera olika trädslag? Vilka förtroendeskapande åtgärder måste politiker och myndigheter genomföra för att tillväxt och mångfald i skogsbruket skall kunna höjas

2 långsiktigt? 3. Erfarenheter av tidigare och nuvarande lagstiftning. Som framgått av vad jag tidigare sagt har tidigare lagstiftning, 1979 års skogsvårdslag och den reglerade älgjakten lett till en långtgående utarmning av skogen, framför allt beroende på de ensidiga lösningar byråkratin leder till. Det beror bl a på att lagstiftningen på skogs- och jaktområdet saknar balanserade alternativ som kan kompensera för inkompetenta och ansvarslösa beslutsfattare. Inom älgförvaltningen borde man t ex överväga avlysningsjakt på länsnivå kombinerat med en veckas allmän älgjakt som komplement till jakt i licens- och skötselområden. Då skulle sparande av älgar inte löna sig. Fler älgar skulle skjutas i områden med hårt betestryck i förhållande till tillgängligt bete. En annan åtgärd är rätt att bedriva skyddsjakt utan prövning av jaktbyråkratin så länge inte avskjutningsmålen uppnåtts. En tredje åtgärd kan vara att införa allmän jakt fr o m 15 november på älgar som inte skjutits i enlighet med länets avskjutningsmål. Den nuvarande komplicerade jaktbyråkratin, som de flesta inte förstår, har inte tillkommit för att lösa viltförvaltningsproblem utan för att kringgå grundlagens skydd av äganderätten. Att LRF och Södra ställer sig bakom den är obegripligt. 4. Resultat av nuvarande lagstiftning och förvaltning. Under de senaste åren har en mängd rapporter redovisat resultaten av älgförvaltningen. Skogsägarna tvingas plantera gran på tallmarker med risker för rotröta, torka, stormfällning, för tidig avverkning och låg tillväxt. Mystiska sjukdomar, svält med döende och döda älgar rapporteras regelbundet. Utbredningen av granskogen medför utarmning av mångfalden. Granskogens utbredning och dess följdverkningar är de enda mångfaldsindikatorerna som försämras. Det nya myndighetsstyrda skogsbruket har lett till att tallen minskar dramatiskt i den nya skogen. I stort sett allt naturligt föryngrat ädellöv äts upp av älg och hjort som dessutom skadar stående granskog. Men den minskande arealen tall och lövskog i den nya byråkratskogen leder också till att älgstammen kommer att bli långt mindre än vad den hade behövt vara vid en balanserad utveckling av viltstammarna. Det kommer inte att hjälpa att spara älgar. Stammen minskar numera pga svält. 5. Organisera om viltförvaltningen. Under de senaste 20 åren har olika regeringar delat ut hundratals miljoner kr till Jägareförbundet på oklara grunder. Regeringen eller Naturvårdsverket borde upphandla de tjänster man vill ha utförda inom viltförvaltningen i den mån de inte kan utföras av en myndighet. Då tvingas regeringen precisera vad den vill ha utfört och uppdragstagaren vad den har utfört. På så sätt får vi som finansierar verksamheten ut mer för de avgifter vi tvingas betala in till staten. Om man analyserar utvecklingen av älgförvaltningen ser man direkt att Jägareförbundet, som vid sidan av Naturvårdsverket och länsstyrelserna har störst inflytande på älgförvaltningen inte gjort något försök att förvalta älgstammen. Stammen har tillåtits öka fritt och äta upp alla betesreserver som fanns när den reglerade älgförvaltningen infördes. När de tog slut började älgstammen minska, inte för att den aktivt sköts ned, utan för att födan tog slut och stammen svalt. Stammen ökade först från en avskjutning på till för att sen sjunka till nuvarande Efterhand som överskottet av fodret tog slut och älgarna började beta hårdare av tallen tvingades skogsägarna minska på tallföryngringarna. Det ledde till ännu sämre tillgång på bete och ännu färre

3 älgar. Nu är vi inne i en spiral med ständigt minskad tillgång på bete och ännu färre älgar. De närmaste decennierna kommer vi att få en betydligt sämre älgstam än vad som varit fallet vid en balanserad utveckling. Hur kan det då vara möjligt att Naturvårdsverket som ansvarig central förvaltningsmyndighet och regeringen som ansvarat för pengarullningen inte upptäckt att Jägareförbundet saknar tillräcklig viltförvaltningskompetens? En bidragande orsak är naturligtvis att man inte genomfört någon upphandling och kontrollerat utfallet. En annan är att man har tyckt sig kunna köpa jägarnas röster på skogsägarnas bekostnad. Naturvårdsverket kanske har velat låta Jägareförbundet härja fritt med älgstammen som kompensation för att verket fått sköta vargförvaltningen. Naturvårdsverket och länsstyrelserna förlitar sig på Jägareförbundet men det saknar grepp om vad som händer och försöker inte skaffa sig det. Därför är hela iden om adaptiv älgförvaltning bara ett skämt och en etikett för att dölja de verkliga förhållandena. Naturvårdsverket har helt enkelt inte ett underlag som gör att det kan fungera som central förvaltningsmyndighet och vidta åtgärder för att stoppa förstörelsen. I båda fallen får skogs- och jordbrukare betala priset. Det medför inte bara ekonomiska förluster. Skogsägarna får också skulden för utarmningen av skogen som ju egentligen är ett resultat av sammanbrottet i myndighetsutövningen. Om man granskar Jägareförbundet närmare ser man att en stor del av personalen vid sidan av propagandaavdelningen går åt för administration av förbundet självt och möjligen skjutbanorna i riksdagshuset. Det finns helt enkelt inte personal för att bedriva en adaptiv älgförvaltning i balans med ekosystemet. Det kräver, i det läge man nu manövrerat in älgstammen och skogsbruket i, betydligt mer kvalificerade resurser både när det gäller analyser av älgstammen och framför allt hur man skall kunna lägga om skogsvården mot en långsiktigt positiv utveckling av tillväxt och mångfald. Det finns inte resurser för att bygga upp det i Jägareförbundet och framförallt är det inte en uppgift för en lobbyorganisation, utan för en myndighet som kan bygga upp ett förtroende bland skogsägarna. Skogsstyrelsen har både analyskapacitet och erfarenhet av att bygga upp ett sådant förtroende. Jägareförbundet bör i fortsättningen inte ges i uppgift att styra viltförvaltningen utan återgå till sin ursprungliga uppgift att utveckla praktisk viltvård på uppdrag av markägarna. 6. Kränkning av äganderätt och näringsfrihet. Den nya älgförvaltningen präglas av en närmast medeltida överhetssyn. Den ena administrativa nivån läggs på den andra med oklara ansvarsförhållanden som gör det i det närmaste omöjligt för den enskilde markägaren att utkräva ansvar. Det är heller inte meningen utan regeringen och myndigheterna vill göra den enskilde markägaren ansvarig för myndigheternas inkompetens och ansvarslöshet. Hur detta har kunnat förankras hos LRF och Södra är en gåta. Vem har tagit besluten? Konsekvenserna av älgförvaltningens uppläggning i kombination med skogsvårdslagen strider mot det allmänna rättsmedvetandet. Som tidigare framhållits kan den nya älgförvaltningen omöjligt ha konstruerats för att lösa problemen med viltskador. Uppföljningen visar ju att de blivit ännu värre och dessutom att ingen ansvarig instans reagerar. Officiella rapporter från myndigheter ignoreras. Jägareförbundet som enligt sitt uppdrag skall uppträda neutralt straffar jaktlag som vill har licensjakt i stället för jakt i skötselområde. Länsstyrelserna och Naturvårdsverket fattar olagliga beslut och vägrar ändra dem trots dom i Kammarrätten. LRF och Södra ställer sig bakom olagligheterna och reagerar inte när Naturvårdsverket mörkar problemen i rapporter till regeringen. Men ännu värre är att LRF och Södra ställer sig bakom att en skogsägare skall kunna straffas för

4 skador som uppkommer pga statens försumlighet och att skogsägaren, vid hot om vite, på egen bekostnad skall ersätta det staten genom sin försumlighet förstör. Till detta kommer att LRF och Södra ställer sig bakom en förvaltning som kopplar bort markägaren från förvaltningen av den egna marken. Den nya älgförvaltningen är en allvarlig kränkning av varje markägares rätt till skydd av sin egendom och kränker även näringsfriheten. Det saknas tunga samhälleliga skäl för att inskränka markägarnas rättigheter. Alla som har jakträtt har rätt att jaga varg på lika villkor. Det finns inga som helst skäl att inskränka min rätt att jaga älg, särskilt som de ställer till skador för miljardbelopp. En vanlig invändning mot skyddsjakt är att markägaren kan plantera gran i stället för tall och på så sätt slippa skador. Hur länge dröjer det innan länsstyrelsen säger åt en jordbrukare att odla grödor som inte vildsvinen tycker om och hålla djur som inte vargen äter? Nyligen anmälde länsstyrelsen en fårägare för att han inte hade stängsel som skyddade mot vargangrepp. Ställer LRF upp på det också? 7. Yrkanden. Den viktigaste åtgärden för att främja skogens tillväxt och mångfald i det nationella skogsprogrammet är att avreglera älgjakten och ge markägaren befogenheter att snabbt starta skyddsjakt för att skydda sin skog. Om en omläggning av skogsbruket från gran till mer tall och löv skall vara möjlig måste regering och riksdag fatta beslut om ett antal förtroendeskapande åtgärder. Jag yrkar att stämman beslutar att LRF med kraft nu skall hävda de enskilda skogsägarnas intressen i det nationella skogsprogrammet och i samtal direkt med regeringen i enlighet med nedanstående förteckning. Om man inte har framgång där bör vissa frågor kunna tas upp i Europadomstolen. Jag yrkar 1. att det centrala förvaltningsansvaret för det jaktbara viltet som inte är utrotningshotat flyttas till Skogsstyrelsen, som har den analys-och förvaltningserfarenhet som krävs för att bygga upp ett förtroende hos markägarna. 2. att en skogsägare inte skall kunna straffas för skador som orsakas av statens, länsstyrelsens, försumlighet i viltförvaltningen. 3.att en skogsägare inte vid hot om vite skall kunna åläggas att ersätta skador som staten, länsstyrelsen, genom försumlighet orsakat. 4. att staten, länsstyrelsen, skall åläggas att ersätta de skador som statens viltförvaltning orsakar. Kostnaderna kan t ex finansieras från viltvårdsfonden. 5.att en skogsägare skall ha rätt att starta skyddsjakt så fort skador upptäcks utan att invänta beslut från jaktbyråkratin så länge inte länets totala avskjutningsmål uppnåtts. 6.att jakt i licens- och älgförvaltningsområden skall kompletteras med en veckas allmän jakt. Ett par alternativ kan vara avlysningsjakt på länsnivå eller allmän jakt på de älgar som inte skjutits av länstilldelningen före den 15 november. 7. att regeringen eller den som får regeringens uppdrag att förvalta viltvårdsfonden alltid skall upphandla tjänster som skall utföras på bekostnad av viltvårdsfonden om inte en myndighet skall utföra arbetet. Sverker Liden

5 Jägmästare, skogsägare