Justitiedepartementet SN Dnr 111/2009 Enheten för familjerätt och allmän förmögenhetsrätt STOCKHOLM. Remissyttrande

Transkript

1 1 (5) Justitiedepartementet SN Dnr 111/2009 Enheten för familjerätt och allmän förmögenhetsrätt STOCKHOLM Remissyttrande Förslag till omarbetning av direktivet om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner (KOM(2009) 126 slutlig) Föreningen Svenskt Näringsliv har beretts tillfälle att lämna synpunkter på rubricerade förslag och vill med anledning härav anföra följande. Sammanfattning Svenskt Näringsliv avstyrker förslaget i artikel 4 om rätt till ersättning för indrivningskostnader med ett schablonbelopp. Förslaget innebär att vid sen betalning mellan företag borgenären ges rätt till både dröjsmålsränta och schablonersättningen, oberoende av om denne haft några faktiska kostnader för indrivningsåtgärder. Eftersom dröjsmålsränta utgör ersättning till borgenären när gäldenären inte betalat i tid innebär förslaget att lagstiftaren ger borgenären dubbel kompensation för förseningen. Svenskt Näringsliv anser att det inte är rimligt. Vi ifrågasätter också om syftet med förslaget uppnås, om det har en sådan avskräckande effekt på gäldenären att denne betalar i tid. Övriga förslag tillstyrks. Särskilt välkomnas förslaget att myndigheter och andra offentliga organ som huvudregel ska vara skyldiga att betala fakturor inom 30 dagar. Svenskt Näringsliv värdesätter att i förslaget avtalsfriheten upprätthålls som grundläggande princip för handelstransaktioner mellan näringsidkare. Kommissionens förslag om omarbetning av 2000 års direktiv om sena betalningar (2000/35/EG) syftar främst till att få myndigheter att betala fakturor i tid och minska myndigheternas betalningstider, men även att minska antalet sena betalningar mellan företag samt mellan företag och myndigheter.

2 2 (5) Att företag betalar för sent beror snarare på likviditetsproblem än på en ovilja att betala. Hårdare sanktioner skulle därför troligtvis inte påverka gäldenären att betala i tid. När gäldenären har pengar tillgängliga, betalas normalt fordringar i avtalad tid. Sena betalningar påverkar likviditeten - och i många fall även soliditeten - hos företag, vilket kan vara särskilt allvarligt för små och medelstora företag. Det gäller särskilt under rådande finanskris som har gjort det svårare för företag att täcka försenade inbetalningar med kortfristiga banklån. Krisen har också gjort det svårare för företag att försäkra sig mot sena betalningar. Den svenska utredning som utvärderade åtgärder mot sena betalningar (SOU 2007:55 Betalningstider i näringslivet) konstaterade att det är svårt att belägga systematiska skillnader mellan företag av olika storlek. Bilden av sena betalningar som ett problem som enbart orsakas av stora företag och alltid bara drabbar små är inte rättvisande menade utredningen, däremot att problemen är mer uttalade i vissa branscher och för de företag som har handel med utlandet. Detta är också Svenskt Näringslivs erfarenhet. Rätt till ersättning för indrivningskostnader med ett schablonbelopp (artikel 4) Förslaget ger vid sen betalning mellan företag borgenären rätt till en schablonersättning för indrivningskostnader, vid sidan av dröjsmålsränta och ersättning för faktiska indrivningskostnader. Schablonersättningen utgår så fort grund för dröjsmålsränta föreligger och föreslås vara minst 40 euro (för fordringar understigande euro) och högst 1 % av det förfallna, obetalda beloppet (för fordringar överstigande euro). Svenskt Näringsliv avstyrker förslaget. I de inledande skälen (p. 15) anges visserligen att schablonersättningen ska vara ersättning för borgenärens interna kostnader till följd av sena betalningar och artikel 4 står under rubriken Ersättning för indrivningskostnader, vilket skulle tala för att schablonersättningen ska vara en ersättning för havda indrivningskostnader. Svenskt Näringsliv har dock utgått från artikelns lydelse när vi tagit ställning till förslaget. Denna anger att schablonersättningen ska utgå när grund för dröjsmålsränta föreligger, d.v.s. gäldenären är betalningsskyldig för schablonersättningen även om borgenären inte vidtagit någon indrivningsåtgärd och således inte har någon kostnad härför. Har borgenären haft kostnader för indrivning har denne enligt förslagets artikel 4.3 rätt till skälig ersättning för dessa. Schablonersättningen är alltså ett förseningsbelopp som gäldenären ska betala förutom dröjsmålsräntan och ersättningen för faktiska indrivningskostnader. Enda undantaget synes vara om annat anges i avtalet. Dröjsmålsränta utgör ersättning till borgenären när gäldenären inte betalat i tid. Om nu borgenären ges rätt till både schablonersättning och dröjsmålsränta, oberoende av om denne haft några indrivningskostnader, innebär det att lagstiftaren ger borgenären rätt till dubbel kompensation för förseningen. Svenskt Näringsliv anser att det inte är rimligt. Ytterligare ett skäl mot förslaget är att kostnader och arbete för indrivning inte ökar med fordringsbeloppets storlek. De föreslagna fasta beloppen är oproportionerliga. Nuvarande

3 3 (5) ordning med skälig ersättning för faktiska, havda indrivningskostnader samt dröjsmålsränta som ersättning till borgenären vid sena betalningar är därför mer lämplig. Förslaget motiveras (sid. 8) med att det skulle ha en avskräckande effekt på gäldenären samt möjliggöra för borgenären att driva in sina administrativa kostnader för sena betalningar. Det sistnämnda argumentet är inte hållbart om avsikten är att schablonersättningen ska utgå även när borgenären inte haft kostnader för indrivning. Redan 2000 års direktiv om sena betalningar ger en borgenär som haft kostnader för indrivning rätt till ersättning för dessa kostnader. Som nämnts föreslås en bestämmelse härom också i det nu remitterade förslaget, artikel 4.3. Borgenären kan alltså få ersättning för sina administrativa kostnader även om artikel 4.1 inte genomförs. Svenskt Näringsliv ifrågasätter om förslaget har en sådan avskräckande effekt på gäldenären att denne betalar i tid. Den tidigare nämnda svenska utredningen konstaterade att väldigt många företag i Sverige inte utnyttjar de möjligheter som lagstiftningen ger för att påskynda betalning eller för att få kompensation vid försenade betalningar. Exempelvis följdes endast 1,3 % av fakturorna från små och medelstora företag av krav på dröjsmålsränta enligt utredningens enkätundersökning riktad till små och medelstora företag (SOU 2007:55 sid. 136). Situationen verkar vara densamma i de andra medlemsstaterna i och med att Kommissionen (sid. 3) anger att trots 2000 års direktiv tar många företag, särskilt små och medelstora, inte ut ränta fastän de har rätt att göra det. Detta ger enligt Svenskt Näringsliv anledning att vara tveksam till om syftet att korta faktiska betalningstiderna till vad som avtalats kommer att nås om Kommissionens förslag skulle genomföras. Med förslaget ges en borgenär rätt till en schablonersättning vid sidan av dröjsmålsräntan; vad talar för att borgenären kommer att utnyttja denna rätt när erfarenheten är att den nuvarande rätten till dröjsmålsränta inte utnyttjas särskilt ofta? Innan förslaget antas måste därför en fördjupad konsekvensanalys ske av Kommissionens förslag så att det klarläggs att syftet med det verkligen uppnås. Ytterligare en oklarhet synes föreligga. Såsom artikel 4 är utformad - när den i första meningen refererar till både artikel 3 (handelstransaktioner mellan företag) och artikel 5 (handelstransaktioner där myndigheter är försenade med betalningar) - kan den förstås som att myndigheter vid sen betalning skulle få kompensera borgenären trippelt: dröjsmålsränta, schablonersättning enligt artikel 4 och schablonersättning enligt artikel 5. Skrivningen på sid. 9 att schablonersättningen om 5 % ska utgå utöver dröjsmålsränta och ersättning för indrivningskostnader tyder också på att en rätt till trippelersättning föreligger. Det bör tydliggöras om detta är avsikten eller inte. Vad gäller betalningsvillkor i affärsförhållanden mellan näringsidkare, alltså business-tobusiness, är det enligt Svenskt Näringsliv nödvändigt att upprätthålla avtalsfriheten som grundläggande princip. I dag råder avtalsfrihet när det gäller betalningstider, liksom när det gäller andra civilrättsliga förhållanden. Parterna bestämmer alltså själva vilken betalningstid som ska gälla. Avtalsfriheten som grundläggande princip för förhållandet mellan kommersiella aktörer är den grund som europeisk avtalsrätt vilar på. Även om avvikelser från principen om avtalsfrihet gjorts i vissa länder för vissa situationer i vissa typer av avtal, är det ändå den grundläggande principen. Det är positivt att Kommissionen i förslaget respekterar avtalsfriheten när det gäller transaktioner mellan företag. Rent principiellt är betalningstider en del av en förhandling tillsammans med pris, leveransvillkor m.m. Att lagreglera en av parametrarna i en förhandling skulle vara märkligt. Det kan komma att leda till att de andra parametrarna, såsom exempelvis pris, måste om-

4 4 (5) förhandlas om lagreglerna beslutas gälla även för redan ingångna avtal. Svenskt Näringsliv motsätter sig lagregler som inskränker avtalsfriheten när det gäller handelstransaktioner mellan näringsidkare. Offentliga myndigheters betalningar (artikel 5) Kommissionen föreslår att myndigheter och andra offentliga organ som huvudregel ska betala fakturor för handelstransaktioner inom 30 dagar. Görs inte det ges borgenären rätt till ersättning med 5 % av det förfallna beloppet och dröjsmålsränta från och med den första förseningsdagen. Svenskt Näringsliv tillstyrker förslaget. Såväl Kommissionens vice ordförande Günter Verheugen som kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell har betonat vikten av att alla statliga myndigheter och andra offentliga organ är föredömen och betalar sina leverantörsfakturor i tid. Sena betalningar från offentliga förvaltningar bör inte längre tolereras enligt Verheugen (pressmeddelande den 8 april 2009). Det är enligt Odell oacceptabelt att bland annat småföretag ska agera bank åt offentliga aktörer (pressmeddelande den 24 juni 2009). Svenskt Näringsliv instämmer till fullo. Myndigheter och andra offentliga organ har oftare mer kontinuerliga och mer förutsebara intäkter än privata företag. Att de dessutom många gånger kan få finansiering på bättre villkor än privata företag gör att deras finansieringsproblem torde vara mindre. Detta är omständigheter som enligt Svenskt Näringsliv motiverar varför det är berättigat att ställa högre krav på dem vad gäller betalningar. Sena betalningar från myndigheter och andra offentliga organ är särskilt klandervärda i och med att de har betalningsförmåga. Kommissionen poängterar (sid. 4) att sena betalningar fortfarande är ett allmänt problem i EU och att offentliga förvaltningar i ett antal medlemsstater föregår med synnerligen dåligt exempel. Även svenska offentliga verksamheter betalar sina leverantörsfakturor för sent och har sämre betalningsdisciplin än många privata företag. Enligt uppgift (DI den 8 juni 2009) hade 21,5 % av alla verksamheter i statlig eller kommunal regi betalningsanmärkningar registrerade hos Upplysningscentralen, UC. Bland dessa finns över 100 kommuner och en rad landsting och statliga verk. Som en jämförelse nämns att endast 6,7 % av börsbolagen hade betalningsanmärkningar. Svenskt Näringsliv anser att införande av en huvudregel om 30 dagars betalningstid för myndigheter och andra offentliga organ kombinerat med den föreslagna schablonersättningen om 5 % vid försenad betalning är ett bra förslag som förhoppningsvis kan förbättra de offentliga myndigheternas betalningsdisciplin. Om så sker, förbättras sannolikt likviditeten för företag som har affärsrelationer med det allmänna. Fler företag slipper gå i konkurs och därmed minskar samhällskostnaderna. Stater och kommuner får fortsatt in skatteintäkter från företagen och deras anställda. På lång sikt stärks de europeiska företagens konkurrenskraft. I rådande ekonomiska krisläge vore det därför högst önskvärt om lagstiftarna på såväl EU- som nationell nivå kunde genomföra dessa regler redan nu för att därigenom underlätta för företag att klara sig.

5 5 (5) Mats Odells initiativ att brevledes uppmana samtliga generaldirektörer på statliga myndigheter att betala sina leverantörsfakturor i tid är berömvärt och Svenskt Näringsliv vädjar att åtgärder vidtas för att säkerställa att uppmaningen efterlevs. Svenskt Näringsliv välkomnar även Kommissionens förslag att en borgenär ges rätt till dröjsmålsränta vid försenad betalning utan att det krävs en påminnelse till myndigheten (artikel 5.1). Förslaget minskar företags administrativa börda och därmed deras kostnader. Schablonersättningen om 5 % av det förfallna beloppet ska enligt förslaget (artikel 5.5) betalas utöver dröjsmålsräntan. Inget sägs däremot i artikel 5 om indrivningskostnader som borgenären har. På sid. 9 sägs dock att schablonersättningen om 5 % ska utgå utöver dröjsmålsränta och ersättning för indrivningskostnader. Det framgår inte om det sistnämnda begreppet (ersättning för indrivningskostnader) avser schablonersättning enligt artikel 4 eller faktiska indrivningskostnader. Det är således oklart om borgenären har rätt till ersättning för indrivningskostnader över huvud taget eller till den del dessa överstiger 5 % av det till betalning förfallna beloppet. Svenskt Näringsliv anser att borgenären bör ha rätt till ersättning för havda indrivningskostnader under förutsättning att borgenären kan styrka kostnaderna. Det förefaller ologiskt och omotiverat att vid sen betalning en borgenär skulle vara berättigad att av motparten få ersättning för faktiska indrivningskostnader när motparten är ett företag men inte om motparten är en myndighet eller annat offentligt organ. Även små räntebelopp ska få tas ut (artikel 1.2) Kommissionen föreslår att undantaget från direktivets tillämpningsområde för räntefordringar som understiger 5 euro ska tas bort. Svenskt Näringsliv tillstyrker förslaget. Det bör vara upp till den enskilda borgenären (och inte medlemsstaterna) att avgöra om en liten räntefordran ska krävas in eller inte. Någon beloppsgräns bör därför inte finnas i direktivet. 30-dagarsfristens utgångspunkt (artiklarna 3.2 b och 5.2 b) Om förfallodagen eller betalningstiden inte fastställts i avtalet anges i förslaget att 30- dagarsfristen (efter vilken dröjsmålsränta ska betalas) ska börja löpa den dag gäldenären mottog fakturan eller en likvärdig begäran om betalning. För en borgenär är det mycket svårt att styrka att gäldenären tagit emot en faktura eller begäran om betalning en viss dag. För att undvika sådana problem föreslår Svenskt Näringsliv att en mer borgenärsvänlig lösning väljs, exempelvis den som används i 4 räntelagen. Där är utgångspunkten för 30-dagarsfristen den dag då borgenären avsänt räkning eller på annat sätt framställt krav på betalning av ett bestämt belopp. FÖRENINGEN SVENSKT NÄRINGSLIV Göran Norén Anne Wigart