Om ni tar bort allt vi har, Vad kommer framtiden då ha kvar? Skövlar bort skog för skog, Vårt leende ni bort tog

Transkript

1 Om ni tar bort allt vi har, Vad kommer framtiden då ha kvar? Skövlar bort skog för skog, Vårt leende ni bort tog Planeten ur våra händer rinner, På så kort tid försvinner Själviska idioter med kärlek för pengar, Ni tar bort allt från skog till ängar Tjäna stålar är allt ni bryr er om, Allt måste ske nu, ni har så bråttom Livet i jorden som bara finns där, Utan dem blir allt besvär Ta vara på planeten vi lever på, För det finns ingen annan vi till kan gå Nummer 1, 2013 Ronja Svensson, NA1 1

2 Redaktionens hörn Tjena! Det du nu läser, är nyutgivningen av tidningen Cult. Detta kommer att framöver vara ett forum för att lyfta fram alla elevers talanger, som går att trycka upp. Därför tar vi tacksamt emot alla typer av bidrag som ni väljer att skicka in. Vi kommer även att i varje nummer publicera någonting som rör skolans profiler. I det första numret har vi valt att inspireras av den anonyma, Londonbaserade graffitiartisten Banksy som är känd för sina samhällskritiska budskap. Vi hoppas på att kunna publicera ett nummer varannan månad. Om du vill kontakta oss gör du det bäst genom att mejla: Emma.vukicevic@culturagymnasium.se, Franciska.reinholds@culturagymnasium.se eller Seif.sharif@culturagymnasium.se (Vi jobbar på en gemensam mejladress!) Eller så letar du upp oss i sal två eller elva. Trevlig läsning! /Redaktionen. 2

3 Ramblings #1 So, a few days ago I had a look on Facebook, a site to that I admit I'm a little bit hooked, and I noticed this link to Reddit, a site that towards I'm rarely headed. But I clicked it anyways because it seemed to be about gays, and debates about gays are debates brimmed with hate, and hate is always such fun, yay. What I then read shocked me, and I was thinking to myself "fuck me", because this was too surreal to actually be. A Ugandan legislation soon to be in full effect, that is the extreme opposite to the politically correct, which aims to kill or imprison gays for their "immoral" ways, all thanks to David Bahati and his bigoted sect. What we have here is a country that claims to be a democracy, but it's nothing but hypocrisy when a system that's supposed to provide it's people with freedom of choice can take away the voice of a minority at the whims of a majority. But when boys are kissing boys, they'll lose more than their voice as the executioner tightens the noose. But how come I haven't heard of this until now? The bill was introduced in 2009, how come the knowledge just now became mine? Maybe we as a western collective just don't care, about how people in other countries fare. We seem to care more about who wears whose shoes than actual relevant news, but are we really this fucking obtuse? Maybe I'm just feeling the blues, maybe celebrities are more important than the struggles between Palestinians and Jews, who ll win and who ll lose. Is this the sad truth? Maybe I'm just too aloof. Edgar Törnqvist, HS2 3

4 Följande är reflektioner från ettornas profilveckor under höstterminen -12. Tankar kring den globala klädindustrin Om vi skulle fråga de svenska medborgarna vad som menas med de mänskliga rättigheterna så skulle troligtvist inte ens hälften kunnat svara på det, och det är en skam. I Sverige har vi blivit förblindade för världen runt omkring oss. Vi lever i vår egna lilla bubbla och förstår inte riktigt vad vi gör varje dag för att försämra världen ännu mer. Klädindustrin är en stor bov som både kränker de mänskliga rättigheterna och den hållbara utvecklingen, och omedvetet stöttar vi detta. För det första så får kvinnorna som jobbar i klädfabrikerna så lite betalt att det blir svårt att överleva, de får oftast skuldsätta sig massivt bara för att kunna uppfylla grundbehoven. För det andra så påverkar klädindustrin miljön en hel del. Kläderna måste transporteras till affärerna, och såklart blir det stora avgaser, särskilt eftersom fabrikerna som gör kläderna oftast är utomlands. Dessutom besprutas kläderna oftast med kemikalier och bomullen tar mycket av världens sötvatten, har WWF konstaterat. För det tredje så kan så kan vi göra skillnad, även om vi inte tror det. Bojkotta företag som H&M och Gina Tricot tills de kräver levnadslön för arbetarna i fabrikerna istället för den nuvarande minimilönen. Handla på Second Hand, det är lika bra för plånboken, som för miljön, och du får en unik stil. Avslutningsvis vill jag framhäva några ord som Emelie Svensson från Amnesty sa: Vi har olika mänskliga rättigheter men inte alla får ta del av dem. Så använd dina för att hjälpa dem som inte har en egen röst. Vi kan göra skillnad. 4

5 Lukrecija Balandyte, SA1B Med någon annan som förebild När jag satt i stolen i det tysta klassrummet såg jag en kvinna närma sig bordet som stod framför alla elever. När hon stadigt hade placerat sina saker på bordet insåg jag att det var denna kvinna som skulle hålla en föreläsning för oss. Kvinnan presenterade sig med lugn röst, som Christina Johnsson. Man såg på henne att hon var van, och kände sig säker när hon stod där uppe och presenterade sig. Christina berättade att hon arbetar med mänskliga rättigheter. Hon har under sitt arbete rest igenom stora delar av välden för att prata med diktatorer, regeringsrepresentanter och stadsministrar som styr landet. Detta för att informera folket om att mänskliga rättigheter finns och att alla har rättigheten till ett boende, mat och rent vatten. Detta inspirerade och det fick mig att inse att det finns många runt om i världen som vill göra skillnad. En skillnad så att världen kan bli en bättre plats för alla levande individer. Denna Christina stod iklädd i svarta kläder och en stram tofs med glasögonen uppe på sitt huvud. Trots att hon var iklädd mörka kläder så satt alla helt tysta och all koncentration var riktad mot henne. Hon behövde inte färgglada kläder eller en PowerPoint som rullade på bakom henne, utan allt som krävdes var hon. Allt som krävdes var Christina, och även ifall förläsningen före Christina hade handlat om nästan samma sak, så satt alla knäpptysta och lyssnade med spänning på när Christina, med sin lugna röst, berättade om sina upplevelser och om sin kunskap om de mänskliga rättigheterna. Christina berättade att hon varit runt om i EU, andra svenska städer och Haiti själv, under deras nationella kris efter jordbävningen. En av hennes upplevelser som hon berättade om fångade mig mest. Hon berättade om när hon blev tillfrågad om att vara åskådare i en rättegång som handlade om att samers mark till renar hade blivit uppköpt och blivit mark de skulle bygga på, utan att någon pratat med samerna eller visat dem papper. En man sa som argument att han hade tagit hand om samernas pappers arbete till dem för han tyckte att det skulle bli för mycket pappersarbete för samerna att förstå, men hur skulle han veta det utan att samerna ens fått chansen till att försöka, 5

6 tyckte samerna. Det denna man menade med sina förutfattade meningar var att han ville vara hygglig mot samerna men Christina fick mig att inse att der var stor skillnad på att vara hygglig och visa respekt. Christina berättade att man alltid ska ha en liten gubbe sittandes på sittandes på sin axel som varje gång frågar ifall man har respekterat människan du precis mött. Detta inspirerade mig otroligt mycket. Christina lärde mig att det är stor skillnad på att vara hygglig och att respektera. Men också att man kan ändra på saker och ting, och att du, genom att prata, kan få människor, länder och till och med en hel värld att inse att alla människor har rätt till liv och att alla är lika mycket värda, vare sig religion, kultur, hudfärg eller bakgrund. Caroline Svensson, Sa1B Banksy & ordet otraditionell. Världens största diskriminering 2011 uppmättes Indiens folkmängd till otroliga miljoner invånare. Statistisk från förra decenniet visar att drygt åttio procent av dessa är hinduer. Och var sjätte av dessa är oberörbara. 6

7 Från början var de fyra stycken; brahmanerna (prästerna), kshatriyas, (krigarna), vyshyas (köpmännen) samt sudras (bönderna). Kasten baserades på vilket yrke du hade, både ur ett ekonomiskt och religiöst perspektiv. Idag tror man att det finns uppemot 3000 olika kast, men ovanstående är de fyra ursprungliga. I fattigdomens spår, med begränsade möjligheter och tillgångar, blir jobb som toalettstädare och gravgrävare vanliga hos de mest utsatta i samhället. (Man räknar på en genomsnittlig inkomst på cirkus en halv dollar om dagen). Andra gånger kan du bli utsatt för allvarlig fara, i samband med exempelvis, kemikalier och/eller utsläpp. Många gånger blir dessa jobb tilldelade under tvång. Smutsen på din kropp blir i sin tur avgörande för huruvida folk vill ha att göra med dig eller inte. Därav termen oberörbar, (även kallade daliter som betyder förtryckta). Den inkluderar alla människor som inte passar in på de ovanstående kasten. Äktenskap och socialt umgänge sker endast inom kastet. Detta bestämmer också de oskrivna rätt- och skyldigheter du har som medborgare. Som dalit kan du bli hårt straffad, och till och med dödad, om du inte rapporterar ditt vittnesmål, exempelvis, till någon av annan kasttillhörighets död. Varpå om rollerna hade varit ombytta, hade det ansetts olikt att reagera på samma sätt. En dalits död resulterar endast i en mindre att stöta sig med. Bristen av rättssäkerhet i det indiska samhället gör även att daliter ofta blir offer för våld, trakasserier, våldtäkter, hot och tortyr. Som hindu, och en del av kastsystemet, föds du in i ditt kast och dör i ditt kast. Vilken socialgrupp du tillhör är ärftligt, och kan aldrig förändras i detta jordeliv. Hinduer är av tron att det är av dålig karma 7

8 ifrån föregående liv som leder till din kastplacering som dalit. Om du lämnar detta liv med bra karma, kommer du att födas in i ett bättre kast i nästa liv. Men detta förändrar inte att du kommer vara konstant undervärderad i hela ditt 64-åriga liv. I december 2006, blev indiska premiärministern Manmohan Singh, den första att dra paralleller med kastsystemet samt den tidigare apartheiden i Sydafrika. Och trots att nolltoleransen emot brukandet av detta kastsystem idag står inskrivet i grundlagen, är det ingenting som tillämpas i praktiken. Utövandet är som mest tydligt på den indiska landsbygden. Enligt en regeringsrapport från 2005, uppskattad man ett dalitrelaterat brott begicks var tjugonde minut i Indien. Ruth Manorama är en dalitisk kvinna, född 1952 i Madras, i sydöstra Indien. Under sin uppväxt valde hennes föräldrar att konvertera till kristendomen, för att undslippa det tragiska öde av att vara daliter. (Detta är en handling som blir allt vanligare i kastet). Vid 23 års ålder tog Manorama en magisterexamen vid universitetet i Madras i socialt arbete. Hennes intresse för att syssla 8

9 som aktivist kom först under 80-talet. Då frontade hon, tillsammans med andra aktivister, olika protester mot vräkningar av fattiga, beordrade av delstatregeringen i Karnataka. (Som flest var de under demonstrationerna). På bekostnad av sluminvånare, gick hon sedan så långt som till Högsta domstolen, med individuella rättsfall. Ruth Manorama Hon har konsekvent arbetat med en uppsjö av frågor, som alla syftar till bristen av mänskliga rättigheter till de mest utsatta i det indiska samhället. Det kan handla om hembiträden, daliter, sluminvånare och diskriminerade kvinnor. Manorama har varit inblandad i en rad olika organisationer som kämpar för detta. Men kanske mest känd, är hon som ordförande för den nationalistiska federationen för dalitistiska kvinnor, (NFDW). Hennes kamp består av att organisera och utbilda folk, samt att figurera som talesman för de utstötta. Sedan grundandet av NFDW, 1995, har hon även hedersdoktorerat, besökt och talat vid internationella FNkonferenser och blivit av utav tre pristagare av Right Livelihood Awards Det sistnämnda är ett svenskt fredspris, som ofta kallas för det alternativa Nobelpriset. Manorama var också en av deltagarna på flertalet seminarium under Mänskliga Rättighetsdagarna i Göteborg i november. Redaktionen Fotnot: Alla fotografierna med text på, är en del av en utställning av Jakob Carlsen för International Dalit Solidarity Network. 9

10 Med kollektivtrafiken som miljöperspektiv Vi tar det ansvar som politikerna inte tar. Dessa ord har ända sedan i tisdags ekat i mitt huvud, då fältbiologerna föreläste på Cultura Gymnasium. Påminnelsen om att det finns ungdomar som faktiskt kämpar varje dag för en bättre miljö och framtid inspirerade både mig och många av de andra lyssnarna. För varje år som går förstörs mer och mer av världens skog och natur. Fallet om Ojnarskogarna som togs upp under föreläsningen, är bara ännu ett exempel på hur vi utplånar vår miljö och våra naturresurser. Förstörelsen av miljön kommer inte bara utplåna naturen, utan så småningom oss människor också. Därför måste vi börja handla och göra skillnad, om inte för naturens skull, så för vår egen skull. Det finns stora möjligheter att göra skillnad, men det är varje individs ansvar att bidra till en förbättrad miljö. Jag tror att en ökad användning av kollektivtrafiken kommer att bidra till en bättre miljö. En ökad användning av den biogasdrivna kollektivtrafiken kommer att bidra till ett minskat koldioxidutsläpp. Koldioxidutsläppen är, enligt mig, den största miljöboven just nu. En minskad koldioxidhalt i luften kommer att bidra till en bättre luft, ett bättre och varierat klimat, minskad växthuseffekt och bevaring av den biologiska mångfalden. En ökad användning av kollektivtrafiken, kan även bidra till att det sociala nätverket i samhället förstärks. Detta på grund av att alla då har pendlandet som en gemensam punkt. Jag tror dock att kollektivtrafiken måste förbättras ytterligare. Om fler ska börja använda sig av den. Kollektivtrafiken måste vinna tillit, för att fler personer skulle kunna prioritera kollektivtrafiken istället för bilen. Jag vill dock återigen påpeka att det är varje människas ansvar att bidra till en bättre miljö, vilket föreläsningen fick mig att inse. Det behövs action för att göra skillnad. Det krävs mer än bara politiska beslut och överenskommelser på papper. Det behövs handling. Handling som kan göra skillnad och påverka vår framtid samt människors sätt att tänka. 10

11 Det sägs att dagens ungdom är framtiden, men jag håller inte med om det. Dagens ungdom är nu och framtiden. Erica Ohlsson NA1 Vem äger rätten till att ha? Är vårt jordklot människornas, eller är människorna jordklotets? Vi använder jordklotet som om det vore vårt eget. Vi tar det som vi vill ha, förbrukar det, och vänder ryggen mot resterna av våra källor. Kvar lämnar vi en trasig plats, och på en trasig plats är det inte lätt för något att fortsätta leva. På de trasiga platserna med sina trasiga ekosystem där djurarter dör ut. Människor som lagt sina liv där, blir tvingad att flytta, för att bemanna de oändliga fabriksproduktionerna, av det som företagen har länsat på deras ursprungliga hemområden. Såhär står det till på många platser. Vi människor i västvärlden köper det recept som storföretagen har kokat ihop tillsammans med regeringen. Huvudingredienserna är egoism och girighet, tillagat med faktumet att vi har större kärlek för de materiella tingen istället för våra medmänniskor. För när vi tar ut rättigheten att överkonsumera, tar vi också ut andra människors grundläggande rättigheter ifrån dem. Dem mänskliga rättigheterna. Vi kräver rätten att överkonsumera ifrån dessa människor, en rättighet som vi inte har från början. Alla människor behöver sina rättigheter, ingen behöver ett överflöd av materiellt skräp, som för övrigt orsakar ett enormt lidande för andra människor. Storföretagens ledare vill att vi ska köpa enorma mängder, så att deras inkomster kan växa. För att göra exakt samma sak. 11

12 Regeringen hjälper storföretagen att förverkliga detta, för att de tror att det är sättet för att skapa en bra ekonomi. Kulturkrock enligt Banksy. Befolkningen i västvärlden konsumerar otroliga summor, i hopp om att bli lyckligare, passa in eller för att visa att dem är framgångsrika individer. Men är verkligen en god ekonomi att upprätthålla denna konsumtion, så att företagen kan gå med så mycket vinst som möjligt? Att västerlänningar tvingas spendera mindre tid med familj och nära, av anledningen att de måste jobba ihjäl sig istället? Bara för att fortsätta denna onda cirkel. Är en god ekonomi när vi förstör vårt ekosystem, som är den ursprungliga anledningen till att vi lever, och att vi har de resurserna som bygger vår ekonomi? Är en god ekonomi när pengarna är extremt ojämnt fördelade över jordens befolkning? Nej! 12

13 En god ekonomi är när vi värnar om vår miljö och våra människor. En god ekonomi är långsiktig. En god ekonomi, för mig, är synonymt med en hållbar utveckling. Vi är på väg in i en finanskris. Våra resurser håller på att sina bort i fattiga länder. Detta har lett till att företagen tvingas köpa samma råvaror, fast istället från ett rikt land. Då, naturligtvis, till ett högre pris. Denna enorma och plötsliga kostskillnad spräcker budgeten och företagen får stora komplikationer. Detta hade inte hänt om vi hade tagit hand om vår planet från början. För ett spel ska fungera behövs det rimliga spelregler. Annars fungerar inte spelet. Det ekonomiska spelet fungerar inte för att vi följer våra egna spelregler. Vi måste följa naturens regler, för vi är trots allt bara en del i naturens spel. Detta besvarar min inledande fråga. Jordklotet är inte människornas. Människorna är jordklotets. Louise Nilsson, Na1 Mindre kött för hållbarheten! Vi är människor. Vi lever, vi äter och vi utvecklas. Ibland som händer det att vi reflekterar över hur vi lever, vad vi äter, hur vi utvecklas, vilka vi är och vilken påverkan vi, genom våra handlingar, har på djur, natur och våra medmänniskor. 13

14 Men ofta så blir det inte så. Istället kör vi bara på; något som resulterar i en kollapsande värld. Vår miljöpåverkan ökar i takt med att vi äter sämre, och mer av det som bidrar till förstörelsen. Vi människor i västvärlden äter nämligen ofantliga mängder kött, betydligt mycket mer än nödvändigt. Många av oss lever också med en illusion om att vi måste äta denna mängd med djur, för att överleva i första taget. Någonting som inte alls stämmer. Snarare är det så att vi inte överlever, om vi konsumerar så mycket djur som vi gör idag. Köttindustrin står faktiskt för en väldigt stor del av människans negativa påverkan på naturen. 85 % av Europas kväveförbrukning kommer från tillverkningen av djurfoder. Dessutom släpper köttindustrin ut en massa koldioxid, kor fiser ut metangas och vi fiskar ur haven. Som det inte var nog med det, så lider var sjätte människa av kronisk undernäring på grund av hunger. Vi skulle kunna mätta så många munnar genom att äta mindre, eller inget kött alls, eftersom att 90 % av all energi försvinner i första taget i näringskedjan. Det är en mänsklig rättighet att få äta sig mätt, och vi skulle faktiskt ge fler människor, världen över, möjligheten via mindre köttfrosseri i västvärlden. För är det verkligen rättvist att någon äter upp all vår mat för någon annan? När man föreslår vegetarism/veganism för köttätande människor som ett alternativ till att motverkar miljöförstöringen, skakar de flesta på huvudet. Antingen det, eller så svarar dem någonting i stil med: Det är en fin tanke, men jag tycker om kött för mycket. Nog för att det ligger i människans natur att vara konservativ och lat, men det är ett faktum att vi måste äta mindre kött, om vi vill att detta pussel ska gå ihop. Det är inte hållbart att äta så mycket kött som vi gör nu, och det är framförallt inte rättvist. I detta fall kan rättvisa på hållbara grunder endast skapas, genom att de rika äter mindre kött, och inte genom att de fattiga äter mer. Vi är alla människor, men anledningen till att vi ibland avstår från att reflektera, ligger i att det kräver en stor påfrestning i att inse att man gör fel. Sedan ska man också ändra sina vanor. Jag har gjort det. Jag 14

15 har blivit vegetarian. Jag vill få folk att förstå att det går, och känns bra. För att minska det allmänna köttätandet i samhället skulle jag vilja föreslå, att vi till exempel inför en köttfri dag i veckan för grundskoleelever. Detta kan vara en början till att sedan göra all skolmat vegetarisk. Barnen är vår framtid och vänjer de sig vig vegetariskt, kan de säkert inspirera sina föräldrar också. Vips, så har vi ett bättre samhälle! Isak från Fältbiologerna sa under vår exkursion på onsdagen att det är bara för oss själva vi förstör genom vårt levnadssätt; naturen kan alltid återuppbyggas igen, om du ger den lite tid. Genom att fortsätta äta som vi gör idag, skulle jag vilja säga att vi äter upp vår framtid, för att vara lite lustig. Hursomhelst, är en sak säker, i alla fall. Det är att vi måste ändra våra matvanor om vi vill rädda världen och bidra till en hållbar utveckling. Elvira Lundskog, NA1 Julavslutningen 2012 Ivana & Julia Maria var piffiga i sina klänningar. Edgar dissade hela samhället på två minuter med sin mikrofon. 15

16 Åsa delade ut den årliga Guldgloben med tveksam entusiasm. Foto; Hana Begovic Jonas, Anders, Niklas & Arman visade prov på att de spenderar lite för mycket Culturarelaterad tid. 16 Ok ko gjo av As

17 Just like everyone else, but different The Belieberz alias Isak, Judith & Anna tolkade så kärleksfullt Justin Bieber s Mistletoe. My life In forgotten societies - where all hope of a better future is gone are people, children. Children like me. My name is Tamil or, at least that s what people call me. My life is just a story, a story that reflects on millions of individuals. I grew up as everyone else did in my neighbourhood, struggling for survival. I lived in a city called Mutare that was located in Zimbabwe. Many people around me died, everyone for different reasons. What made me the saddest was that their death was nothing but forgotten. They vanished into history books that will never be written and never be read. Throughout my battles of dawn, day and night I always feared my future. I saw myself in the people disappearing into darkness to be forever forgotten. I feared that the name Tamil would vanish into the eyes of no one. When I was about twelve years old, my older brother and I were sold to some street thugs. We were forced to steal from whomever, whether it was an old lady or a crippled man, it didn t really matter to those people. For them, money was still money, just as it was for everyone else. My brother would never agree to those conditions when we lived with our parents but ever since we got sent away, he changed. He always said that it was for my best but I never trusted him. He would drive me away from the darkest of thoughts but it was never for my own good. He got trapped and infected by the people surrounding us. 17

18 Everyone around us fought for survival but the shame in it all was that people started thinking it was a competition. They started to bring each other down instead of helping each other out. It was nothing but tragic but I never blamed them. Reasons for insanity stood around every corner, behind every wall and beneath every roof, if you were lucky enough to be under one of course. I was never lucky in that aspect since my back was cracked and shattered by each rocky wall I leaned on or every stone I used as a pillow. The nights were darker than ever but during the days darkness was a dream come true. The hot sun glared high above, leaving some dead from the thirst. After I saw my brother for what he really was, I ran away. I was barefoot, running, feeling like every fraction of bone being shattered but it didn t stop me. I kept on running even though I didn t have anyone following me. I guess the bare thought of my very presence around those people, disgusted me, even around my own brother. I lived alone, fed myself but even with all this horror in front of my eyes each day; I did everything I could to stay humane. I would not walk with a gallon of water if I saw some person needing a drop to survive. I would share what I could in spite of my circumstances. I would do anything for as long as I would not witness a body lose its life for something I could ve prevented. I just wouldn t. My food and water never fell from the skies. I worked amongst a few others in a factory where they made glass and metal. It was a very dangerous job so very few would work there but danger only existed for the people without farther knowledge. Practically all the machines were the dangerous part but knowing their functionality and how they worked you could calculate and even predict everything. It was all mathematics really but just like the thugs, I never blamed anyone. There was hardly anyone who knew what math was or meant. Numbers were unknown figures and shapes that only took place in people with dreams never to be fulfilled - people with hopes waiting to be crushed to pieces. They were cocked in to the thought that knowledge never would take you anywhere but how wrong could you be? Knowledge in general is helpful wherever you are. It doesn t really matter if you live in poverty or in all of the world s richness; knowledge is a savior in dark times. This nation is the ideal image of a corrupt environment. The people are in a vast darkness where shadows of misfortunes have taken over their minds. It s its vicious cycles of desperation where the content of a character has vanished. No man stood of importance and no woman held meaning. As for me, neither man nor woman tucked me in at night. Neither man nor woman stood by my 18

19 side. Neither child nor friend helped me along my struggles. Neither shoulders to lean on nor ears to talk to. My fears meant nothing to anyone but me. But was there a difference at the time? Was there a difference between anyone and me? Seif Sharif, NA1 19