Av beroendemottagningarna

Transkript

1 Tema anhörig Kommunen skyldig ge stöd till anhöriga Sedan 2009 är Sveriges kommuner skyldiga att ge stöd till personer med anhöriga som har missbruksproblem. Men det anhörigstöd som finns riktar sig främst till dem som vårdar någon anhörig äldre person. När det gäller missbruksproblematik är anhörigstödet ofta bristfälligt. Text Margareta Creutzer Av beroendemottagningarna runtom i landet uppger 74 procent att de erbjuder regelbundet stöd till anhöriga till personer med beroendeproblem. På samma siffra hamnar kommunernas socialtjänst. Den uppgiften kan man ta del av i den senaste rapporten om Socialstyrelsens årliga undersökning Öppna jämförelser för missbruks- och beroendevården (2013). En nyhet för i år är just att frågor om anhörigstöd har lagts in i de enkäter som kartläggningen bygger på. I rapporten beskrivs det som att stöd till anhöriga därmed förekommer i mycket stor omfattning. Anhörigprogrammen innehåller ofta erbjudande om föreläsningar, samtal enskilt eller med par, liksom anhöriggrupp. Enligt en granskning i samband med Öppna jämförelser har nästan 70 procent av kommunerna också en tydlig information på sina webbplatser om stödet till anhöriga. Däremot är det bara runt 40 procent av kommunerna, och ännu färre landsting, som har gjort kartläggningar av vilka målgruppens behov egentligen är och även utvärderat de insatser som gjorts. Beroendemottagningar har något bättre resultat och de visar sig också i högre grad ta del av de anhörigas egna omdömen för att utveckla verksamheten. Naturligtvis skulle man kunna vända på de här siffrorna och säga att det visar sig att 26 procent av landets kommuner och landsting inte uppfyller sin skyldighet att ge stöd till anhöriga till personer med missbruksproblem. Att det å andra sidan är en så pass stor andel som faktiskt har olika former av sådant stöd är till stor del en effekt av den paragraf som skrevs in i Socialtjänstlagen år 2009 och som stadgar just denna skyldighet (SOL 5 kap. 10 ). Bestämmelsen säger att det är kommunens skyldighet att ge stöd till dem som har anhöriga med långvarig sjukdom. I många fall är dock informationen till allmänheten inte särskilt tydlig om att det även gäller dem som har närstående med missbruksproblem, trots det resultat som presenteras i Socialstyrelsens kartläggning. Vid sökningar på kommunernas webbsidor efter Anhörigstöd dirigeras man inte sällan till sidor som inleds med: Att vårda en anhörig ger glädje och mening, men det kan samtidigt vara påfrestande. Det talas om stöd i form av avlastning eller ekonomiskt bidrag. Den som söker ledning på Socialstyrelsens hemsida, måste gå in under huvudrubrik Äldre för att även hitta informationen om stöd till anhöriga till missbrukare. Ja, en hel del insatser finns för Ω Alkohol & Narkotika Nr 5/2013 7

2 anhöriga till äldre, däremot är det svårare att få dokumentation om stöd till dem som har närstående med beroendeproblem, medger Lennart Johansson, ansvarig för Socialstyrelsens uppföljning av anhörigstödet inom socialtjänsten. I våra årliga uppföljningar av det här stödet ställer vi varje gång frågan till kommunerna om man erbjuder insatser även för den gruppen, fortsätter han. Ett vanligt svar är att det ordinarie arbetet inbegriper stöd till missbrukares närstående och att det är integrerat i de reguljära uppgifterna. Men Lennart Johansson noterar också en osäkerhet från socialtjänstens sida om hur ett sådant stöd egentligen ska utformas. Vägledning i form av utvärdering av befintliga metoder eller rekommenderade arbetssätt till exempel från Socialstyrelsen saknas. Anhörigmedverkan kommer inte att finnas med som en del av metoderna i de reviderade riktlinjerna, säger Ulf Malmström. En fråga som ibland förs på tal av en del anhörigorganisationer är den att anhöriga bör ses som en värdefull resurs inom behandlingen för missbrukare. Socialstyrelsens samordnare i missbruksfrågor är enhetschefen Ulf Malmström. Han ingår i projektledningen för den just nu aktuella revideringen av de nationella riktlinjerna för missbruks- och beroendevården. Han får frågan om det finns tankar på att släppa in anhöriga som en kraft att ta vara på och samarbeta med i vård, behandling och stödverksamhet för personer med missbruksproblem. Att frågor om anhörigmedverkan kommer in i den del av riktlinjerna som handlar om metoder i vården är uteslutet. Det finns ingen evidens, inget underlag för att peka ut fungerande metoder. Däremot kommer vi att ha resonerande avsnitt om olika frågor som ligger utanför det metodinriktade innehållet. Där kommer att finnas utrymme för resonemang även om anhörigas roll. I arbetet med de nya riktlinjerna saknas dock röster från alkohol- och drogberoende och deras anhöriga. Ja, Riksrevisionsverket har ju riktat kritik mot Socialstyrelsen för att vi inte har med anhörig- och brukarföreningar i referensgruppen, tillstår Ulf Malmström. För egen del tycker han att det vore rimligt att dessa grupper ingick i arbetsprocessen. Vi hade nog en bättre förankring med företrädare för anhöriga och brukare förra gången, när vi arbetade med de nuvarande riktlinjerna som kom 2007, konstaterar han. De nya nationella riktlinjerna för missbruks- och beroendevården kommer att ligga färdiga i en preliminär version under våren Som en konsekvens av den nya bestämmelsen i Socialtjänstlagen om stöd till anhöriga har en ny yrkesgrupp med titeln anhörigkonsulent etablerats i kommunerna. Men mönstret går igen, huvudsakligen är det anhöriga till äldre och till funktionshindrade som tilltalas. Men en kommun som utmärker sig är Karlstads kommun. Karin Swensån Retzman är en av två anhörigkonsulenter anställda på en halvtid vardera för att ge stöd till anhöriga till missbrukare. Återstående arbetstid ingår de i individ- och familjeomsorgens mottagning och behandling för personer med beroendeproblem. Vi har arbetat med stöd till anhöriga ända sedan 2003, berättar hon, men innan bestämmelsen infördes i socialtjänstlagen var det mera som att vi stal oss tid till det. Nu erbjuds samtalskontakt, både enskilt och till par och familjer och dessutom Anhörigskolan, som är en gruppverksamhet med träffar på kvällstid en gång i veckan under åtta veckor. Tre grupper per år hinner man med. Vi arbetar med teman, som vad beroende är och vad som händer i en familj där någon har problem med alkohol eller droger. Alla anhöriga påverkas genom att rutiner, regler och ritualer hela tiden förändras, familjen anpassar sig till om personen är nykter eller i aktivt missbruk. Halva träffen används till diskussioner, övningar, rollspel, deltagarna kan få i uppgift att intervjua varandra. Att träffa andra anhöriga som är i en liknande situation hjälper till att bryta tystnaden kring den stora familjehemlighet som ett missbruk ofta är, säger Karin Swensån Retzman. I Anhörigskolan behöver deltagarna inte ta ansvar för någon annan än sig själv. Ofta beskriver de denna erfarenhet som en viktig hjälp för att förändra sitt liv. Men allt är inte frid och fröjd, ens i Karlstad. För ett år sedan hotades verksamheten av inskränkningar, 8 Alkohol & Narkotika Nr 5/2013

3 Tema anhörig av besparingsskäl. Förslag kom om att halvera satsningen till endast en halvtidstjänst. Vi argumenterade emot och fick gehör för våra synpunkter. Vi hade inte kunnat fortsätta med gruppverksamheten, som är navet i vårt anhörigstöd. Just mixen av professionella och anhöriga är värdefull och skiljer oss till exempel från en självhjälpsgrupp. Antalet timmar till anhörigstödet rördes inte denna gång. Kanske i insikten om vad det kostar att inte erbjuda hjälp. Karin Swensån Retzman pekar på det olustiga i att olika anhöriggrupper ställdes mot varandra i diskussionen om prioritering inom verksamheten. Då kan man ju tycka att det är konstigt att missgynna den troligtvis största anhöriggruppen, d.v.s. närstående till människor med riskbruk och missbruk av alkohol, reflekterar hon och tolkar förslaget som ett uttryck för att det rör en lågprioriterad grupp. Rapporten Öppna jämförelser Missbruksoch beroendevården 2013 finns på missbrukochberoende Foto Linn Malmén, Värmlands Folkblad Gruppverksamheten är navet i vårt anhörigstöd, säger Karin Swensån Retzman, anhörigkonsulent i Karlstad. Alkohol & Narkotika Nr 5/2013 9

4 På Behandlingsgruppen Hisingen i Göteborg tycker man att arbetet har blivit roligare sedan man valt att bjuda in anhöriga. Det är trevligare att säga Välkommen hit istället för att mota bort, säger Christina Wall. Text Carina H Ahnstedt Foto Anna Rehnberg Vill ta vara på alla goda viljor Pappa, mamma, brorsans kompis, farmor, sambon, fotbollslaget, barndomsvännen För personer som vill sluta med sitt missbruk är anhöriga ett ovärderligt stöd. På Behandlingsgruppen Hisingen i Göteborg arbetar man därför aktivt med att involvera närstående i behandlingsarbetet. När vi intervjuade våra klienter om vad som betytt mest i deras kamp för att bli drogfria, svarade de Familjen och nätverket, berättar Birgitta Andersson Rexmo. Och när nätverket är så viktigt, då måste vi också hjälpa nätverket att orka. Hon är socionom och familjeterapeut och har jobbat på Behandlingsgruppen Hisingen sedan Hit kommer vuxna, över 20 år, som har ett narkotikamissbruk eller ett blandmissbruk. Hennes kollega Christina Wall har jobbat där nästan lika länge, men är just nu utlånad till en grannverksamhet inom Social Resursförvaltning. De berättar att det över åren har funnits olika uppfattningar om man ska involvera anhöriga och hur det ska gå till. I början var det framförallt många kraftfulla och energiska mammor som vi ibland hade svårt att hantera. Efterhand insåg vi att istället för att hålla dem ifrån oss, kunde vi använda all den här kraften i behandlingen. Sedan dess har vårt arbete blivit mycket roligare, berättar Christina Wall. Ett synsätt är ju att det är personen i missbruk som själv ska ta första steget och be om hjälp. Men om de inte orkar? Då kanske det är bra att Kalle istället får hjälp av sin mamma eller pappa att komma hit? förtydligar Birgitta Andersson Rexmo. När det ringer oroliga anhöriga till Behandlingsgruppen idag, bjuds de direkt in till ett samtal. Kan de ta med sin närstående med missbruksproblem, är det bra. Går det inte, får de komma själva. På så sätt får den anhöriga råd, stöd och information i ett tidigt skede och det öppnar upp en kontakt som kan leda till att personen får hjälp snabbare än om man tvingats vänta tills han/hon själv lyfter luren. Många anhöriga har känt sig bortmotade och att de stör i behandlingen. Men de har ju kanske känt klienten hela livet och har en unik kunskap som jag kan använda, säger 10 Alkohol & Narkotika Nr 5/2013

5 Christina Wall och Birgitta Andersson Rexmo använder sig av anhöriga som en viktig resurs i behandlingen av missbruk och beroende. Birgitta Andersson Rexmo. Christian Wall instämmer i att anhöriga är en grupp som ofta blivit besvikna i sina kontakter med sjukvård, polis eller socialtjänst och därför anses besvärliga. En del föräldrar har blivit skuldbelagda för sonens eller dotterns missbruk att de har varit för överbeskyddande, för stränga eller för slapphänta andra upplever att de har blivit behandlade på ett nedlåtande sätt, eller fått höra att de är överengagerade och måste släppa taget. Vi sätter inte några etiketter alls på de anhöriga vi möter. Det finns så många olika anledningar till varför en person börjar använda droger att det är mindre intressant att spekulera kring, säger Birgitta Andersson Rexmo. Och att reagera starkt för något sådant här, är en helt normal krisreaktion. Men visst kan det hända att en klient behöver en paus från sin anhörig, och då får man jobba utifrån det. En gyllene tråd i deras behandlingsarbete är att lyssna på klienterna och möta dem där de är just nu. Det understryker båda två flera gånger, och det gäller också i arbetet med anhöriga. Klienten bestämmer själv vilka som kan vara ett stöd för honom eller henne. Det viktiga är att ställa frågor och lyssna på vad som fungerar bra för just den här personen och att förstärka det, säger Birgitta Andersson Rexmo. På vilket sätt de involverar de anhöriga i behandlingen är alltså helt individuellt. Ibland handlar det om hur de kan motivera och distrahera när suget sätter in. Ibland kan det vara gemensamma samtal för att lösa upp knutar och öppna kommunikationen. Ibland att hitta nya strukturer i vardagen. Här gäller det att använda en hel del klokskap och omdöme i sitt bemötande, säger Christina Wall. Det finns inga färdiga svar på hur man ska bete sig som anhörig, vilken roll man ska ta eller vilka gränser man ska sätta. Allt måste ske utefter den situation och de personer det gäller. I vissa fall kanske man ska gå in och serva, i andra fall ställa krav. Enligt Birgitta Andersson Rexmo och Christina Wall finns det egentligen inga nackdelar med att ta in anhöriga Ω Alkohol & Narkotika Nr 5/

6 Tema anhörig Klienten bestämmer själv vilka som kan vara ett stöd för honom eller henne, säger Birgitta Andersson Rexmo. Allt hör ihop. För att anhöriga ska kunna vara ett stöd, måste de också få stöd, menar Christina Wall. i behandlingsarbetet. Även personer som har eget missbruk kan vara en tillgång på sitt sätt. De ser heller inga större problem när det gäller sekretessen, utan menar att det går att lösa. Exempelvis genom att bjuda in till gemensamma samtal som de har förberett tillsammans med klienten, där han/hon får styra vad som ska sägas. Men anhöriga som behöver en egen kontakt för att hantera sin oro får i så fall träffa någon av mina kollegor. Eftersom var och en behöver en egen person att vända sig till, säger Birgitta Andersson Rexmo. Generellt gäller att anhöriga till personer som missbrukar ofta glömmer bort sig själva och riskerar att bränna ut sig. Klienterna blir ofta väldigt lättade om de ser att de anhöriga får hjälp och mår bättre. Det minskar det dåliga samvetet, förbättrar relationen och kan på så sätt öka möjligheten att bli drogfria. Allt hör ihop. För att anhöriga ska kunna vara ett stöd, måste de också få stöd, konstaterar Christina Wall. När en person väl har blivit fri från ett beroende återstår den allra största utmaningen: att återhämta sig och bygga upp ett nytt liv. På Klienterna blir ofta väldigt lättade om de ser att de anhöriga får hjälp och mår bättre. Det minskar det dåliga samvetet, förbättrar relationen och kan på så sätt öka möjligheten att bli drogfria Hisingen jobbar man med återfallspreventiva samtal där en viktig del är att stärka nätverket det gamla och det nya. Personer som har lämnat sitt missbruk mår ofta sämre än vad de har gjort tidigare. Risken för återfall är stor och de drogfria relationerna är jätteviktiga för att återskapa nya drogfria rutiner, säger Christina Wall. I de lägena blir det också svårt att behålla personer i nätverket som har drogproblem, berättar hon. Exempelvis är det näst intill omöjligt att leva tillsammans med en missbrukande partner. Det här kan naturligtvis vara jättesvårt att lösa. Speciellt om de har knappa ekonomiska resurser. Men ofta går det att hitta möjligheter som att någon bor hos en kompis eller en släkting under en tid. Man måste inte ta alla livsavgörande beslut samtidigt, säger Birgitta Andersson Rexmo. En viktig del i återhämtningen är att återknyta till livet före drogerna. Att ta upp kontakten med barndomsvänner eller föreningar som idrottsklubbar eller andra intressen. Här försöker Birgitta och Christina stötta och uppmuntra så mycket det går. De erbjuder också samtal för att lösa upp knutar med personer som är viktiga för återhämtningen, men där relationen har blivit skadad. 12 Alkohol & Narkotika Nr 5/2013

7 Krönikan Till det sista återfallspreventiva samtalet bjuds de anhöriga in till en avslutande träff. Det gör att den anhöriga får bättre förståelse för vad som händer och att den som missbrukat får visa upp sin kompetens och de metoder som han eller hon har fått för att hantera sin droglängtan och motstå återfall. Det blir lite skolavslutning, säger Christina Wall. Att berätta för anhöriga på ett sådant här tydligt sätt, ökar chanserna för att personen ska fortsätta att vara drogfri. Ny stödgrupp i Göteborg I höst startar en ny stödgrupp i Göteborg där anhöriga kan träffa andra i samma situation. Det är ett pilotprojekt och innehållet kommer att formas helt efter de anhörigas önskemål. Vid första träffen bestämmer de tillsammans vilka teman som kommer att tas upp under de sex tillfällena. Gruppen kommer att ledas av Christina Wall, socionom och magister i socialt arbete, samt Agneta Bergsten, socionom och familjeterapeut. Båda har lång erfarenhet av behandling inom Behandlingsgruppen centrumväster i Göteborg. Vi ser den här gruppen som en tankesmedja där de anhöriga kan utbyta erfarenheter. Samtidigt kan vi dela med oss av vår kunskap om beroende och behandlingsarbete, säger Christina Wall. Hon upplever att det finns ett behov av en stödgrupp som inte är uppbyggd efter en fast struktur och idé, som Tolvstegsmodellen och liknande, utan som kan anpassas efter de behov som finns i gruppen. Arbetet kommer att följas och utvärderas av Anette Skårner, docent i socialt arbete. Förhoppningen är att pilotprojektet ska leda till fler liknande grupper. Rysk roulette Finlands andra kasino öppnas sommaren 2015, vid landets långa östgräns i den lilla kommunen Virolahti. Helt nära ligger gränsstationen Vaalimaa som årligen passeras av över 3,5 miljoner ryska turister. Det nya kasinot väntas bli en magnet särskilt för dem. Vägen till S:t Petersburg är kort. Det blir inte längre nödvändigt att resa till länder vid Medelhavet eller välja kryssningsfartyg där spel är tillåtet. Numera är kasinon illegala på de flesta håll i Ryssland. Tidigare vimlade det av dem i S:t Petersburg. Tills kriminalitet och prostitution förskräckte moralens väktare. Spelpassionen har demoniserats inte enbart av den ortodoxa kyrkan. Tron på speldjävulens övermakt har starka rötter. Exempel inom konsten är Dostojevskijs roman Spelaren och Tjajkovskijs opera Spader dam. Ett statsmonopol anses bäst motverka kriminalitet som penningtvätt och skydda spelarnas rättssäkerhet. Vinstmedlen fördelas av Penningautomatföreningen till organisationer som verkar för folkhälsan. EU-kommissionen har accepterat de finländska motiveringarna. Ett villkor var att det nya kasinot skulle ligga i östra delen av landet. Flera orter konkurrerade om värdskapet. Virolahti som segrade har stora förväntningar på de vitaliserande effekterna. Kasinot placeras i anslutning till ett shoppingcenter med italienska outlinemodekläder, ett bad och ett högt hotell med utsikt över Finska viken. Ett ryskt konsortium står bakom byggnadsprojektet. Kommun direktören räknar med nya arbetsplatser. Kasinot behöver cirka hundra anställda. År 1991 öppnades landets första kasino, som numera ligger vid Järnvägstorget i Helsingfors. Nära står Wäinö Aaltonens staty av nationaldiktaren Aleksis Kivi; han med sin sublima Mitt hjärtas sång. Kanske ljuder den inom en ensamvarg som slinker upp i vargtimmen från Grand Casinos psykedeliska overklighet. Hur skall vi få resurser att hjälpa våra spelberoende och deras anhöriga? Man tycks inte befara att det nya kasinot skapar nya spelberoende. Var skulle de i så fall få behandling? En del ställer kritiska frågor. Sänder beslutsfattarna dubbla budskap? Delar de försvarsmekanismerna förnekelse och önsketänkande med de spelberoende? I Raivola by i det förlorade Karelen skrev Edith Södergran dikten Zigenerskan. Vad veta de att korten bränna?/ Vad veta de att bilderna leva?/ Vad veta de att varje kort är ett öde?. Ingalill Österberg leg. psykolog och journalist Alkohol & Narkotika Nr 5/

8 Inom stödverksamhet för anhöriga står inga falanger av antagonister mot varandra. Det är långt till de strider som präglat val av metod och strategi när det gäller missbrukaren själv. Här kommer inspirationen till stora delar från samma källa. Text Margareta Creutzer Idéella organisationer ger stöd Den idé som tycks ha påverkat anhörigstödet mest är den som samtidigt är allra mest lågmäld och minst propagerande. Organisationen Al-Anon, systerförening till Anonyma Alkoholister (AA), debatterar inte, har ingen uppmaning till vårdpolitiker eller till någon opinion och framträder inte som förespråkare eller motståndare till något annat. För alla medlemmar gäller dessutom anonymitet både inom och utanför organisationen. Al-Anon, som har omkring 100 lokalföreningar i Sverige, finns till enbart för att anhöriga till alkoholister ska få möjlighet att stödja varandra. Men trots frånvaron av socialpolitisk agenda har organisationen starkt bidragit till att sprida idén om självhjälpsgruppen och de tolv stegen som metod. 14 Alkohol & Narkotika Nr 5/2013 3/2013

9 Tema anhörig Vid regelbundna gruppmöten praktiserar man inom Al-Anon de tolv stegen och de tolv traditionerna, det som också har kallats Minnesotamodellen. En bärande tanke är att en förändrad inställning inom familjen till hur ansvar och roller är fördelade kan underlätta tillfrisknandet från familjesjukdomen Alkoholism. De som kommer till en anhöriggrupp har kämpat så hårt och så länge för att alkoholisten i deras liv ska bli nykter. I början kan nya deltagare bli besvikna när de inser att det inte är det de kommer att få hjälp med i gruppen, berättar Joakim, som är informatör hos Al-Anon. Det vi kan hjälpas åt med är att den anhöriga börjar ta hand om sig själv, börjar tillstå att hon eller han faktiskt har blivit påverkad på olika sätt av samlivet med en missbrukare. Alkoholisten kan däremot söka sig till AA för att få hjälp, säger han. Inom Al-Anon har det funnits en viss kritik mot det annars flitigt använda begreppet medberoende. Man har menat att begreppet sätter en diagnos på de anhöriga och även riskerar att skuldbelägga dem. I stället talar man om alkoholism som en familjesjukdom i den meningen att de anhörigas problem uppstår som en följd av att leva nära en alkoholist. Anhöriga bär på så mycket ilska och besvikelse, säger Joakim. Det kan vara lätt att tänka: Kan han eller hon inte bara kamma till sig och sluta dricka?!. Att man tar till sig sjukdomsbegreppet är ett viktigt steg, förklarar han. Ett annat begrepp Al-Anon använder är att kapitulera, att erkänna för sig själv: Det här rår jag inte på. Det, menar man, gör att de anhöriga slutar att täcka upp för personen som har missbruksproblem, slutar att dölja och reda upp det kaos som uppstår och i stället börjar se till sina egna behov. Man får en annan attityd, som gör att ens besatthet av den andras beteende minskar, säger Joakim, som själv har avgörande erfarenheter av denna förändring i relation till en anhörig alkoholist. Han påpekar att man som anhörig i den konkreta situationen då ställs inför en avvägning av hur hård man egentligen ska vara mot alkoholisten. Det handlar inte om att ta avstånd. Vi pratar om något vi kallar kärleksfull frigörelse, säger han och ger ett exempel där mannen, som många gånger förr, somnar på golvet. Hustrun har varje gång kämpat för att baxa honom i säng. Men nu väljer hon att bara lägga ett täcke över honom. Han får ligga kvar där på golvet, men kanske inte ska behöva frysa! När han vaknar kommer han denna gång inte att tänka Jag klarar mig ju bra, kommer i säng ordentligt och allt. En punkt i AA-rörelsens program som varit svårsmält för många är formuleringarna om att lägga sin vilja och sitt liv i händerna på Gud. Men Joakim ser inte det som något problem. Han menar att egentligen handlar det mer allmänt om en andlighet. Jag brukar säga: Haka inte upp dig på det, kalla det för högre makter om du vill. Eller Naturen. Eller Al- Anon-gruppen. Al-Anon välkomnar förutom anhöriga också vänner till missbrukare. Inom organisationen finns även Alateen för ungdomar som är berörda av släktingars eller vänners alkoholmissbruk. Föreningen Vuxna Barn inom Al-Anon-gruppen vänder sig till personer som vuxit upp tillsammans med en alkoholmissbrukare. Nar-Anon är en motsvarande organisation för anhöriga till narkotikaberoende. Den har för närvarande sju lokalföreningar i Sverige och verkar i nära kontakt med Anonyma Narkomaner (NA). Organisationen ACA Sweden, Adult Children of Alcoholics/Vuxna barn till alkoholister, använder sig även de av tolvstegsmodellen. ACA, som har många lokalgrupper inom Sverige, beskriver också alkoholism som en familjesjukdom, där barnen uppfostras till medberoende. AA:s tolvstegsprogram utvecklades i USA under 1940-talet. Till Sverige kom det redan 1945, när den första föreningen av Sällskapet Länkarna bildades i Stockholm, byggd på kamratstöd med inspiration från AA. Numera finns inom Länkarna även anhöriga som hjälper andra anhöriga med råd och stöd. Förbundet har också ett KBT-baserat program speciellt riktat till anhöriga. Föräldraföreningen mot narkotika (FMN), som har funnits sedan 1968, är en känd röst i opinionsbildning och debatt. Men en omfattande verksamhet pågår också i de cirka 30 lokalföreningar och kontaktgrupper som är spridda över landet. FMN har, till skillnad från de anhörigorganisationer som nämns ovan, entydigt avsikten att deras verksamhet ska bidra till att hjälpa den närstående som är beroende av narkotika tillbaka till ett ordnat liv. Man talar om anhöriga som en viktig och kraftfull resurs i det arbetet, men att de i sin pressade situation i sin tur behöver uppbackning och handledning för att kunna ta sina resurser i bruk. Det synsättet har givetvis att göra med att FMN är just en föräldraorganisation, att det huvudsakligen handlar om att det är barn i familjen som har beroendeproblemen. Däremot känns tankegången igen när det gäller metod och syn på beroendet. Det formuleras av FMN som att en effektiv hjälp ur den narkotikarelaterade sjukdomsbilden är att Ω Alkohol & Narkotika Nr 5/

10 brukarens sociala och nära nätverk förmås att tillåta den unga personen att välja mellan missbruk och icke missbruk och att ta de fulla konsekvenserna av detta val. Svenska Brukarföreningen (SBF) är en ideell organisation som är inriktad på en annan kategori droganvändare. Föreningen stödjer narkotikaanvändare av lagliga och illegala preparat och som har eller vill ha underhållsbehandling för sitt opiatberoende eller av andra droger. Inom organisationen finns en anhörigförening för stöd till närstående till dessa personer. Ett kontaktnät för anhöriga har startats med fem lokalavdelningar hittills, alla i den södra halvan av landet. IOGT presenterar sig som Sveriges största nykterhetsorganisation och lokalföreningar är spridda över större delen av landet. Inom många av föreningarna finns också familjeklubbar, där det förekommer träffar om anhörigas situation och om hur beroendeproblem påverkar familjen. Organisationen har en egen nationell telefonlinje, dit även anhöriga kan ringa för rådgivning och samtal. Omkring hälften av alla samtal till linjen kommer från anhöriga. En stor del av de föreningar som erbjuder stöd till anhöriga har varit verksamma i många år. En ganska ung förening är Anhöriga mot droger (AMD) som startades för fyra år sedan. Det allra viktigaste är att få träffa andra människor som är i en liknande situation. Att få känna: Jag är inte ensam, säger Lena Larsson en av initiativtagarna till AMD. Förutom att träffa andra anhöriga på lokalföreningarnas möten, finns möjlighet i varje förening att få enskilda samtal med en rådgivare. Vi för inga journaler, fortsätter Lena Larsson, vi är bara anhöriga Lena Larsson är en av initiativtagarna till föreningen Anhöriga mot droger. som lyssnar till andra anhöriga. En gång om året arrangeras dessutom en anhörigkurs över en helg, med Det allra viktigaste är att få träffa andra människor som är i en liknande situation information och diskussion om beroende, droger, socialtjänstens roll och annat som deltagarna vill ventilera. I AMD:s programförklaring kan man läsa att en viktig uppgift för organisationen är att arbeta mot medberoende bland anhöriga till missbrukare. Det formuleras bland annat: Som anhörig måste man låta missbrukaren själv ta ansvar för sina handlingar och inte hjälpa honom på felaktigt sätt. Ja, i den situation man hamnar när man har en missbrukande anhörig, kan man med tiden utveckla ett starkt kontrollbehov. Det blir som en livsuppgift att bevaka och hantera den här familjemedlemmen. Om missbrukaren sedan får behandling och lär sig leva ett normalt liv gäller det att de anhöriga också kan ställa om. Och det kan vara väldigt svårt, något man kan behöva stöd för att klara, konstaterar Lena Larsson. Utöver att vara en stöd- och länkverksamhet för anhöriga handlar en stor del av organisationens arbete om opinionsbildning i drogpolitiska frågor och att fungera som påtryckare gentemot politiker och myndigheter. En fråga som AMD driver är att anhöriga i högre grad ska bli delaktiga i processen vid utredning och behandling av deras närstående. Något som man till exempel kan tvingas stångas mot, enligt AMD, är sekretesslagstiftningen. Anhöriga måste få ta del av information från socialtjänsten och vården. Vi måste bli upplysta om vad som pågår. Vi behöver inte veta allt, men som det är nu är det inte ovanligt att nästan all information till anhöriga stoppas med hänvisning till sekretessen. Lena Larsson menar att personal kan slå om från den ena dagen till den andra det datum tonåringen fyller 18. Det kan gälla information om val av behandling eller tidplan för olika åtgärder, till och med in- eller utskrivning på institution. Ibland kan det börja glida i informationen redan när barnet blir 15 och alltså blir straffmyndigt. Vi har erfarenheten att det handlar om ifall man har tur eller inte, var man bor, vilken handläggare man får. Men vi tycker att i de flesta fall är det viktigt för tillfrisknandet att kontakten inte är avbruten, det spelar en stor roll både för missbrukaren och för de närstående. De exempel på stöd till anhöriga som nämns i artikeln utgör inte en täckande kartläggning av befintlig verksamhet. 16 Alkohol & Narkotika Nr 5/2013

11 Tema anhörig Också den professionella vården använder sig av metoder med rötterna i AA:s självhjälpsgrupper. Anhörigstyrkan är en verksamhet inom Beroendecentrum i Stockholms läns landsting med en historia ända tillbaka till 1988, då stödgrupper för anhöriga till metadonpatienter och HIV-/aidssjuka startades. Text Margareta Creutzer Anhörigstyrkan beroende av eldsjälar Nöden hos de anhöriga är stor. Många känner inte till beroendets mekanismer, de kämpar ensamma. Mycket tid och kraft går åt till att dölja missbruket, ofta även familjemedlemmarna emellan. Mille Petersson är en av fyra terapeuter som arbetar med gruppverksamheten Anhörigstyrkan inom Beroendecentrum i Stockholms läns landsting. Personalgruppen består av tre sjuksköterskor med psykiatriinriktning och en psykolog, som alla har sin ordinarie tjänstgöring som behandlingspersonal inom Beroendecentrum för personer med missbruksproblem. Under åtta tisdagskvällar pågår en kurs för anhöriga till personer som är beroende av droger, läkemedel eller alkohol. Man tar upp ämnen som beroende, abstinens, skam, skuld, förnekelse. Frågan ställs om vilket ansvar man har som anhörig, vart all FOTO: INGEMAR EDFALK sorg och ilska tar vägen och först som sist: Hur kan man gå vidare? Vi talar om medberoende. Eller i varje fall med i beroendet. Mille Petersson Under resans gång har de anhöriga överträtt gränser som de aldrig hade trott sig om att göra, säger Mille Petersson och nämner att rädslan för att den anhörige till exempel ska dö eller hamna i fängelse är stor. Hon har träffat föräldrar som har stått inför sin heroinberoende son, sjuk av abstinens, oförmögen att gå och med smärta i hela kroppen. De har inte sett någon annan råd än att ta med sonen i bilen, köra till langaren och köpa heroin. Innan en sådan sak händer har det funnits en lång räcka situationer när man velat ge omsorg, men samtidigt fått ont i magen och känt att man nog gör fel. Denna känsla kan man ha som utgångspunkt och resonera utifrån i anhöriggruppen, menar hon. Är det möjligt att välja en annan väg? Kunde man bestämma att köra till sjukhuset i stället för till langaren? Ett inslag i kursen kan man säga är att vi går in och informerar. Vi kan beskriva för de anhöriga hur människan på olika sätt reagerar i krissituationer. De kan då få en förståelse för sitt eget agerande. Men att på djupet få en ny syn på sig själv och sin livssituation hinner något verkligen hända på åtta träffar? Det viktiga är att få deltagarna att inse att de är med i gruppen för sin egen skull, inte för sin missbrukande anhöriges räkning, säger Mille Petersson. Det tar ett tag. Det är ingen tve- Ω Alkohol & Narkotika Nr 5/

12 kan om det. Men efter så där tredje, fjärde gången brukar några börja berätta att de för första gången på mycket länge har tagit tag i något som enbart gällt dem själva. Det kan vara i våra ögon banala saker, som att gå till frissan eller gå på bio, oberoende av den anhörige. Men de har tagit hand om sig själva en stund. Det kan också vara att sätta ned foten hemma. Att säga Nej. Det får du göra själv. En del kommer glädjestrålande och utropar: Å, jag har prövat! Det funkade! Mille Petersson beskriver deltagandet i Anhörigstyrkan som en första inblick i att det är möjligt att som anhörig se på sin situation på ett nytt sätt. Nästa steg är ofta att förmå familjen att börja gå i familjeterapi. Tanken är förstås också att den missbrukande familjemedlemmen ska ha behandling i hälften av fallen har man inte haft någon kontakt alls med beroendevården. Samtidigt är det inte givet att alla anhöriga är positiva till familjeterapi. Det kan kännas svårt att börja se sin egen roll. Även i Anhörigstyrkans grupper faller deltagare ifrån av det skälet ibland. Det är därför vi mjukstartar med att tala om beroende och om sjukdomsbegreppet, förklarar Mille Petersson. Ur samhällssynpunkt kan man tänka sig att mycket vore vunnet med att satsa på gruppen anhöriga till missbrukare, bland annat med tanke på att de utgör en riskgrupp för egen ohälsa. Det är en grupp som lever under stark stress och i en form av ofrivillig ständig beredskap. Men det händer också att anhöriga känner att de inte är välkomna som en tänkbar resurs i beroendevården, att de gärna kan få bidra med att mota in den person som har missbruksproblem i behandling, men att de sedan bör hålla sig undan. Det är definitivt en preventiv insats att ge stöd till de anhöriga för deras eget välbefinnandes skull, säger Mille Petersson. Men att anhöriga inte är välkomna i vården tror hon är mindre vanligt nu än förr. Jag tycker att det kom en vändning i samband med att HIV/aidsbehandlingen kom igång. Där blev de anhöriga snart en viktig resurs. Detsamma gäller metadonprogrammet, som har haft en liknande effekt. För egen del tycker hon att i arbetet som behandlare är det bra att få med närstående till patienten så tidigt som möjligt. Jag brukar uppmana patienterna att ta med de personer som de har nära sig när vi ska träffas. Ju fler som hör vad som sägs i ett samtal ju mer trygghet blir det för alla. Det är alltid viktigt att se patienten i sin helhet, inte minst när det handlar om en beroendesjukdom i familjen. Mille Petersson är förtröstansfull när det gäller anhörigas möjlighet att få hjälp att hitta nya vägar genom kurser som Anhörigstyrkan. Men hon är inte riktigt lika full av förtröstan vad det gäller verksamhetens fortsatta existens. Tills vidare rullar den på, men den hänger på ett gäng eldsjälar. Jo, landstinget betalar löner och lokal, men arbetet utförs på kvällar, utöver den ordinarie arbetstiden. Att det äger rum på kvällstid hänger också samman med att de flesta kursdeltagarna arbetar på dagen. Men man satsar inte på att Anhörigstyrkan ska ingå i det reguljära erbjudandet från kliniken och det är inte så att uppdraget går runt inom personalstyrkan. Kursen upprätthålls av de här engagerade personerna, som brinner för att den ska finnas till för människor som behöver den. Anhörigverksamhet i Stockholm En grupp hos Anhörigstyrkan består av tolv deltagare där hälften är partners till människor med missbruksproblem, den andra hälften föräldrar. Konstellationer som en förälder och ett vuxet barn som kommer tillsammans förekommer. Det kan då handla om att den andra föräldern har beroendeproblem. Grupperna består till 75 procent av kvinnor, de flesta deltagarna är i årsåldern och i aktivt arbete. Åldersgräns för att delta är 18 år. Anhörigstyrkans metod är inspirerad av organisationen Anonyma Alkoholister och anhörignätverket AL-Anons verksamhet. Annan anhörigverksamhet inom Beroendecentrum i Stockholm Träffar för anhöriga till patienter inom Metadonprogrammet och även subutex- och subuxonebehandlade. Anhörigskolan för alkohol- och läkemedelsberoende drivs av STADsektionen inom Centrum för Psykiatriforskning. Föreläsningsserie om ADHD och andra neuropsykiatriska tillstånd för patienter och deras närstående. 18 Alkohol & Narkotika Nr 5/2013

13 Aktuellt/Nytt från CAN Tobaksrelaterade skador Regeringen har gett Socialstyrelsen uppdraget att ta fram en metod för att skatta den tobaksrelaterade sjukligheten och dödligheten samt även framtidens sjuklighet och dödlighet baserat på dagens tobaksexponering. Resultaten ska redovisas till socialdepartementet senast den 28 februari Bostad först permanent i Helsingborg Bättre ålderskoll på krogen Bostad först-projektet har sedan det inleddes för snart tre år sedan (se A&N nr 1/2010) varit en stor framgång i arbetet med hemlösa i Helsingborg. Den största utmaningen under projektets gång har varit att få tag på lägenheter. Forskaren Arne Kristiansen beskriver resultaten i en slutrapport. Av totalt 19 personer som fått lägenhet genom projektet i Helsingborg bor 15 kvar; en har avlidit pga sjukdom och endast tre har tvingats lämna sin lägenhet. Nu har metoden blivit en permanent del av stadens sociala arbete. Att permanenta Bostad först till sammans med Mål och strategier i arbetet mot bostadslöshet som antogs i kommunfullmäktige för några månader sedan innebär att det finns stora ambitioner i Helsingborg att äntligen komma till rätta med dessa problem, säger socialnämndens ordförande Anders Lundström (KD). Rökning och reumatism En till sju cigaretter om dagen mer än fördubblade risken att få ledgångsreumatism, enligt en studie gjord på cirka kvinnor. Att så få cigaretter per dag ökade risken var inte känt tidigare. Källa Medicinsk Vetenskap nr 2/2013 En ny studie från STAD, Stockholm förebygger alkohol- och drogproblem, visar att ålderskontrollen blivit allt bättre på huvudstadens krogar. År 1996 blev 46 procent av de kontrollköpande ungdomarna, som såg yngre ut än 18 år, serverade alkohol medan andelen i år endast var nio procent. Resultaten av undersökningen visar att utbildning av restaurangpersonal haft effekt, säger Björn Trolldal på STAD i en kommentar. Nytt från CAN Drogprevention i Östersjöregionen CAN har sedan hösten 2012 bedrivit två projekt som syftar till att utveckla alkohol- och narkotikaprevention på lokal nivå i ett antal kommuner kring Östersjön. Den 4 5 november 2013 arrangerar vi en slutkonferens i Stockholm kring resultaten för projekten. Inom ramen för projekten har lokala drogvaneundersökningar bland unga genomförts liksom så kallade community readiness-undersökningar. De kommuner som finns på plats och presenterar sina resultat är Bagrationovsk (Ryssland), Drammen (Norge), Klaipeda (Litauen), Nynäshamn (Sverige) och Sovjetsk (Ryssland). Program och formulär för anmälan finns på www. can.se/finalconference. Rösta på Årets förebyggare! Vid konferensen Förebygg. nu som går av stapeln i Göteborg den november delar CAN ut priser i förebyggande arbete. I kategorin Årets förebyggare kan man sms-rösta på ett antal kandidater den november. Läs mer om priserna på Regionala undersökningar Utöver de ordinarie nationella skolundersökningarna genomförde CAN under 2013 även ett antal undersökningar på uppdrag av olika kommuner och landsting. De utökade undersökningarna genomfördes i Gävleborgs län, Kalmar kommun, Norrbottens län, Västernorrlands län samt Västra Götalands län. Resultaten från dessa undersökningar har nu börjat levereras till uppdragsgivarna och kommer att presenteras regionalt under oktober samt november. Nästa undersökningstillfälle infaller våren 2014 och om det finns intresse av att CAN genomför regionala skolundersökningar nästa år börjar det bli dags att höra av sig till oss om detta. Alkohol & Narkotika ka Nr 4/2013 5/

14 De tog sig ur missbruket tillsammans 20 Alkohol & Narkotika Nr 5/2013

15 När Jolin gick i nian slog hon larm om sin mammas missbruk. Det blev början till ett nytt liv för dem båda. För mamma Ann tog det sex år att bli kvitt drogerna. Utan Jolins stöd hade jag nog fortsatt knarka, säger hon. Text Sven Rosell Foto Anders Andersson Tema anhörig Hemma var det ofta jag som stod för ordningen och såg till att det rullade, säger Jolin, 24. Ann ser på sin dotter och lyssnar. Jag tyckte alltid att Jolin var så stor, men hon fick ta den rollen som var ledig. I perioder tog jag inte mitt ansvar, säger hon. Hemma kunde det vara stökigt, berättar Jolin. Hon ställde väckarklockan och fick klara sig själv på morgnarna. Mamma jobbade sällan. Folk kom och gick. Ibland sov Ann i flera dagar, vid andra tillfällen var hon igång tre dygn i sträck. Ann kunde sitta och sluddra för sig själv i långa stunder, vilket gjorde Jolin och hennes bror oroliga. Solen strilar genom trädgårdens lövverk i Falkenberg. Päronen har börjat rodna. En av sommarens sista dagar håller på att gå över till kväll. Jolins tigermönstrade katt Cookie pockar på uppmärksamhet. Ann serverar kaffe, knäckebröd med ost och kakor. Idyllen får kaoset hemma hos familjen att verka avlägset. Men det är bara tre och ett halvt år sedan Ann slutade missbruka läkemedel. Amfetaminet slutade hon med efter en tolvstegsbehandling. Som tonåring slutade Jolin aldrig hoppas på en förändring. Hon ville leva som alla andra. När mamma varit iväg ett par timmar ringde Jolin för att kontrollera var hon höll hus. Hon höll också kontakt med henne under de nio månader som tolvstegsbehandlingen pågick. Då bodde Jolin hos en stödfamilj. När mamma inte svarade i telefonen eller när hon sluddrade fick jag en klump i magen. Jolin har även fina minnen från sin barndom tillsammans med mamma och sin bror. När de gick till stranden tillsammans, mamma bakade eller hjälpte barnen med läxorna. Pappa hade missbruksproblem. Han bodde inte hos familjen men dök upp emellanåt. Det hände att Ann blev slagen av honom. Han dog av en överdos när Jolin var 13 år. I den vevan blev Ann och hennes två barn vräkta. De var tvungna att bo hos en av Anns bekanta. Hon hade länge dolt sitt missbruk genom att skylla på sin adhddiagnos, men fasaden rämnade allt mer. Kaoset i hemmet tilltog. Jolin var tvungen att ta det ansvar som mamma inte klarade av. Hon växte upp med lögner och hemligheter. För att orka skolkade hon ibland från skolan. När telefonen ringde uppmanade Ann henne att svara att mamma är inte hemma trots att det inte var sant. Kuratorer, skolsköterskor och andra representanter för myndigheterna skulle hållas borta. Ω Alkohol & Narkotika Nr 5/

16 Nykterheten är nummer ett, vi kan njuta av den. Och vi kan vara ärliga mot varandra, säger Jolin. De är farliga och fattar ingenting. Så såg jag det då, förklarar Ann. I nian brast lojaliteten med mamma. Jolin orkade inte längre. Jag gick bakom ryggen på mamma och sa som det var till en lärare. Jag var tvungen att be om hjälp. När Jolin kom hem undrade Ann ilsket vad hon gjort. Hon hade gått bakom ryggen på mamma och förrått familjen. Det minns jag inte. Jag minns inte exakt förrän Klara öppenvård tog kontakt med mig, inskjuter Ann. Jolin undrade hur hon skulle hjälpa sin mamma men uppmanades att i stället ta hand om sig själv. Det var vårdens sak att hjälpa mamma. Bördan blev något lättare att bära för Jolin. Ann berättade för barnen om sitt missbruk. Beslutet att göra det blev en vändpunkt. I och med att hon lade korten på bordet inför barnen så fanns det ingen återvändo, kände hon. Nu var hon tvungen att göra något åt sitt knarkande. Erkännandet kändes som en befrielse. Det har gått tio år sedan Ann inledde behandlingen på tolvstegsprogrammet och tre och ett halvt år sedan hon blev nykter. Hon tog narkotikaklassade mediciner och tog flera återfall. Pojkvännen var narkotikaberoende och det bidrog till att vägen till drogfrihet kantades av bakslag. 22 Alkohol & Narkotika Nr 5/2013

17 Tema anhörig Jag ringde ofta hem. Om mamma inte svarade fick jag en klump i magen. Om jag kom hem på söndagen och märkte att mamma inte mådde bra fick jag också en klump i magen. Då blev det ingen rolig vecka Jolin och jag hade bra kontakt hela tiden. Vi pratade ofta med varandra, Jolin kom och hälsade på. Hon har varit ett fantastiskt stöd, framhåller Ann. När mamma kom hem för fortsatt behandling inom öppenvården följde en svår tid för Jolin. Hennes oro för att mamma skulle fortsätta med sitt missbruk var stor. När mamma sov lyssnade Jolin om hon var påverkad eller inte. När Jolin var hos stödfamiljen sa jag att hon klarar sig så bra. Men då sa de till mig att hon är en liten flicka, berättar Ann. Under en period var Jolin borta hos pojkvännen över helgerna. De drack och festade med kompisar. Jolin försökte dricka bort sina bekymmer, men kunde inte släppa tankarna på mamma. Jag ringde ofta hem. Om mamma inte svarade fick jag en klump i magen. Om jag kom hem på söndagen och märkte att mamma inte mådde bra fick jag också en klump i magen. Då blev det ingen rolig vecka. Jolin gick i kommunens samtalsgrupper för tonåringar. Där insåg hon att även alkohol är en drog. Hon hörde tonåringar i vanliga familjer berätta om anhöriga som hade problem med sitt alkoholberoende. För Det viktigaste för att jag ska kunna läka är att Jolin läker, säger Ann. snart sex år sedan fattade hon beslutet att bli helnykterist. Alkohol gör henne ledsen och deprimerad. Mammas missbruk tar fortfarande stor plats i Jolins drömmar. Hon jagar knarklangare för att döda dem och är förbannad på sin påtända mamma. Jolin brottas också med svårigheter att lita på andra människor. Hon har heller inte haft tillfälle att bearbeta sorgen efter sin pappa. Vid tiden för hans bortgång hade hon ingen vuxen att tala med. Jolin och Ann går var för sig i samtal i på Kvinnofrid, som är en samtalsgrupp för kvinnor som blivit utsatta för våld eller andra trauman, men de har även gått i samtal tillsammans. Ann är inställd på att fortsätta gå i samtal. Att ha svikit sina barn under deras uppväxt ger svåra skuld- och skamkänslor. Ann och Jolin pratar mycket med varandra, men de jobbiga åren tar allt mindre plats i samtalen. Vi har dagar när vi lyxar till det lite. Går på spa eller går ut och äter. Nykterheten är nummer ett, vi kan njuta av den. Och nu kan vi vara ärliga mot varandra, säger Jolin med ett leende. Det viktigaste för att jag ska kunna läka är att Jolin läker, understryker Ann. Deras arbeten upptar en stor del av vardagen, Ann jobbar i växthus medan Jolin är truckförare och spinning-instruktör. De har föreläst om sina erfarenheter och det vill de gärna göra igen. Att gå Inka-leden tillsammans är ett annat gemensamt projekt som de ser fram emot. Jag tror att det håller den här gången, men det finns inga garantier, säger Jolin och tillägger att hon numera är mer rädd för att mamma ska bli påkörd i trafiken än att hon ska börja missbruka igen. Alkohol & Narkotika Nr 5/

18 Vilka personer spelar roll i ditt liv? Den frågan ställde forskaren Anette Skårner till personer med narkotikamissbruk. Hennes slutsats är att det finns mycket kraft att hämta ur relationer och sociala nätverk. Inte minst för att bygga upp ett nytt drogfritt liv. Text & foto Carina Haglind Ahnstedt Vägen ut ur missbruk: Socialpolitik snarare än behandling Den ensamme missbrukaren är en myt. Många personer med narkotikamissbruk har starka sociala familjeband, även om relationerna kan ha utsatts för stora påfrestningar. Anette Skårner är socionom och har själv jobbat med behandling. Numera forskar hon vid institutionen för socialt arbete vid Göteborgs Universitet. Hon har, bland annat i sin avhandling Skilda världar (2001), studerat narkomaners sociala nätverk samt intervjuat anhöriga och behandlare. Det är viktigt att se personen i sitt sammanhang och att anlägga ett relations- och nätverksperspektiv på behandlingen. Men, att också närma sig detta utifrån klientens och de anhörigas subjektiva erfarenheter och behov, säger hon. Dessutom måste man vara öppen för det allmänmänskliga och se att personer i missbruk inte skiljer sig så mycket från alla oss andra. Narkotikamissbruket utvecklas i ett samspel med de sociala relationerna runtomkring och relationerna förändras under tiden. Det finns de som lyckas leva ett dubbelliv och behålla arbete, vänner och familj. Men ju längre man håller på med ett narkotikamissbruk och kommer in i de kriminella kretsar som ofta hör ihop med det ju längre bort kommer man ifrån sitt sociala nätverk. Arbetskamrater, vänner och grannar brukar försvinna först och ersättas med kontakter i missbruksvärlden. En tillvaro som ofta är inbjudande, men som vanligtvis inte ger så goda förutsättningar för djupare vänskap. Däremot behåller många missbrukare ett starkt familjeband, främst till föräldrar och syskon. Det är också vanligare att män lyckas upprätthålla relationer till en drogfri kvinna, än tvärtom. Kvinnor i missbruk lever i större utsträckning med en man som också missbrukar och saknar därför ofta en stöttande partner i sin kamp för att bli drogfri. Det finns en väldig kraft att hämta från nära som inte ger upp. Samtidigt är det ofta komplicerade relationer som har tunnats ut genom åren, säger Anette Skårner. Det kan vara skilsmässor, dödsfall eller konflikter. Den som missbrukar har kanske svikit och känner sig skuldtyngd. Närstående undrar om de har gjort något fel; om de inte har varit tillräckligt goda som föräldrar, syskon eller partners. Dessutom har omgivningen en tendens att se anhöriga antingen som offer, eller som boven i dramat. Ett tämligen fyrkantigt synsätt som inte gynnar någon av de inblandade, menar hon. För att anhöriga ska kunna bli en resurs i behandlingsarbetet behöver de istället stöttning. Både för att hantera sin oro och det stigma som ett narkotikamissbruk innebär, och för att själva kunna vara ett stöd. Kanske behöver de en egen samtalskontakt eller träffa andra anhöriga i liknande situation. Kanske behöver de hjälp med argument och idéer om vilka gränser de ska sätta och vilken roll de ska ta. 24 Alkohol & Narkotika Nr 5/2013

19 Tema anhörig Vägen ut ur missbruk är intimt sammanknippad med vägen in i samhället, säger Anette Skårner. Men det är i det långa loppet inte en behandlingsfråga, utan en socialpolitisk fråga, säger Anette Skårner. Men jag kan inte se några speciella strategier för hur anhöriga ska vara, eller absolut inte ska vara. Allt måste ses utifrån den unika situationen. Personligen har jag svårt med generella råd som Stäng dörren för ditt barn om det kommer hem påverkat. Istället förespråkar Anette Skårner ett mer dynamiskt synsätt. Där man frågar personen som missbrukar vilka som han/hon själv uppfattar som en resurs och sedan bjuder in dem till ett samarbete och brainstormar om hur man kan hjälpas åt. Ibland kan det också behövas professionell hjälp som är skuldavlastande och konfliktlösande. Det finns många exempel i forskningen på att det är framgångsrikt att bedriva familjebehandling även för vuxna personer. Men visst finns det tillfällen där en person också är i behov av att frigöra sig från destruktiva relationer och få stöd att skapa en egen värld, påpekar hon. Kanske kan det leda till en mer jämställd relation som att denna veckan bjuder jag på söndagsmiddag och nästa vecka är det du. Det är viktigt för alla människor att inte bara ta emot, utan att också få ge. Personer som lämnar sitt missbruk blir ofta väldigt ensamma. Flera studier visar att lämna missbruket också innebär en identitetsförändring, där alla band till missbruksvärlden, i varje fall på sikt, måste kapas och nya sociala band till den ordinarie världen måste knytas eller återupprättas. Om inte, är risken stor att personen hamnar i en sådan torftig tillvaro att de återfaller i missbruk. Därför är det viktigt för professionella att hjälpa till för att hitta en ny mening och ett nytt livsinnehåll. Vägen ut ur missbruk är intimt sammanknippad med vägen in i samhället, säger Anette Skårner. Men det är i det långa loppet inte en behandlingsfråga, utan en socialpolitisk fråga: Hur vi i samhället ser på missbruk och hur vi skapar förutsättningar för återinträde för personer som vill bygga upp ett ordinarie liv. MAP-NET Anette Skårner har, tillsammans med forskarkollegorna Arne Gerdner vid Hälsohögskolan i Jönköping samt Stig Holmberg och Anita Håkansson vid Mittuniversitetet, utvecklat ett datoriserat instrument för att på ett strukturerat sätt kunna kartlägga och analysera sociala nätverk. MAP-NET (Measure and Analyses of Personal NETwork) är konstruerat för att kunna användas såväl kliniskt vid utrednings- och behandlingsarbete inom missbruks- och beroendevården, som i olika forskningssammanhang. Avsikten är att fånga det subjektivt betydelsefulla nätverket runt en viss person. Alkohol & Narkotika Nr 5/

20 Nederländerna är sedan länge känt för sin liberala narkotikapolitik och varje år reser miljoner turister till landet som drogturister. I ett försök att stoppa drogturismen har striktare regler införts i landets sydliga provinser något som fått kritiker att beskriva den nederländska södern som ett mikrokosmos av det globala drogkriget. Text & foto Sebastian van Baalen Holländsk drogpolitik: Konflikt kring Maastrichts coffeshops Trots sommarvärmen är det lugnt på Maastrichts gator. Studenterna pluggar inför slutexamen, turisterna håller sig hemma och lokalborna flyr värmen i något av stadens många kaféer. Easy Going, en av stadens 14 coffeeshops, har stängt. En lapp på fönstret upplyser om att stadens borgmästare låtit stänga den licensierade cannabisförsäljningen tills vidare. Konflikten mellan Maastrichts borgmästare Onno Hoes, kommunfullmäktige och stadens coffeeshopägare har pågått i åratal och har lett till rättsprocesser, stora polisinsatser och internationell uppmärksamhet. Men vad ligger egentligen bakom konflikten som givit Maastricht det väldigt överdrivna epitetet Mexico aan de Maas (Mexico vid floden Maas)? Försäljning av cannabis i coffeeshops tolereras i Nederländerna och ingår i en pragmatisk drogpolitik. Till gränsstäder som Maastricht, Venlo och Kerkrade kommer årligen flera miljoner så kallade drogturister för att besöka en coffeeshop; enligt en studie besökte 2.1 miljoner utländska turister någon coffeeshop i Maastricht En drogturist är en person som reser till en annan plats för att i första hand köpa och använda droger som inte finns tillgängliga eller är lagliga där personen kommer från. Enligt Gertjan Bos, borgmästare Onno Hoes presstalesman, orsakar drogturismen en rad problem i Maastricht, till exempel trafikköer, felparkerade bilar och oväsen. Skillnaden jämfört med andra turistattraktioner är att de människor som lever runt coffeeshopparna också känner sig osäkra. Det är svårt att jämföra situationen här med den i Amsterdam, eftersom vi årligen har lika många besökare i våra 14 coffeeshops som Amsterdam har i sina omkring 400. John Decker, talesman för 26 Alkohol & Narkotika Nr 5/2013