De Två Adam och människans bestämmelse

Transkript

1 1 De Två Adam och människans bestämmelse Eivor Alpsten (Förkunnelse 22/ vid en samling på Södra Vätterbygdens Folkhögskola, Jönköping) Inledning Berättelsen om Adam i Första Moseboken är välbekant. Däremot talas det sällan om att det finns en Adam till. Vi ska göra en liten studie om dessa två Adam och se på relationen mellan dem och vilken betydelse de har haft eller kommer att få för oss som människor. Det kanske också blir någon liten antydan om praktisk tillämpning i våra egna liv. Jag utgår ifrån att ni alla har grundkunskaper om Bibelns lära så därför utelämnar jag det mest elementära i det ämne jag vill tala om. Jag citerar och berättar en hel del utan att slå upp bibelställena eftersom de är så välkända. Alla vet att den Förste Adam var den första människan på jorden och att den Siste Adam syftar på Jeshua. När jag läser Bibeln försöker jag numera utgå ifrån att inte styras av förutfattade meningar (om nu det är möjligt) utan att låta Ordet själv få vägleda mina tankar. Det blir mycket spännande att läsa Bibeln på det sättet. Och inför den här predikan har jag sett saker i Ordet som jag aldrig tänkt på tidigare. Egentligen har jag arbetat med ämnet utan tanke på att det skulle bli en predikan. Men jag vill förmedla en del tankar. (Rubrik, källor, citat, språkval, manus, ny kunskap, frågor och synpunkter, utskrift mm.) Här följer de punkter som jag tänker utgå ifrån: 1 Den Förste Adam. 2 Den Siste Adam. 3 Vem var egentligen den Siste Adam? 4 Jämförelser mellan den Förste och den Siste Adam. 5 Paulus jämförelser mellan den Förste och den Siste Adam. 6 Hur kan vi veta att den Siste Adam (Jeshua) var den som skulle komma? 7 Vad innebar den siste Adams lydnad för honom själv? 8 Vad innebär Jeshuas frestelser för oss? 9 Vad innebar den siste Adams död och uppståndelse för oss? 10 Människans bestämmelse.

2 2 1Den Förste Adam I Första Moseboken 1:26 säger Gud: Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss. Den Förste Adam var alltså en människa. Själva namnet Adam visar att han är skapad av jordens stoft, adama אדמה) = jord). Adam skapades av stoft från jorden (1 Mos 2:7). Han skapades till Guds avbild (1 Mos 1:27), till man och kvinna som skulle föröka sig. De skulle råda över jorden (1 Mos 1:28), odla och bevara den (1 Mos 2:15). Adam fick också intellektuella uppdrag: att ge namn åt djuren (1 Mos 2:20). Han var en fullkomlig människa, en sådan som Gud ville ha. När Gud skapat människan tyckte han att allt han skapat var mycket gott. Adam var höjdpunkten för Guds skapelse. Han var modellen för hur en människa skulle vara, designad av Gud själv. Han hade gudomliga egenskaper och i Jeshuas släkttavla i Lukas 3:38 kallas han för Guds son. Bibeln säger att Gud har gett jorden åt människan (Ps 115:16; 1 Mos 1:28) och nu överlämnades jorden i en människas händer. Människan skulle vara underställd Gud och lyda honom. Adam skulle vara Guds representant och regera på jorden. Men Gud lämnade inte utan vidare över ansvaret helt på Adam utan brydde sig om vad som hände med skapelsen. Han ville se hur Adam skulle förhålla sig till kunskapens träd vars frukt han förbjudits att äta, så när Gud vandrade omkring i lustgården tog han kontakt med Adam och hans fru Eva för att se hur de lyckats med sina uppgifter. Förvaltningen av livet i lustgården var en fråga om liv eller död för Adam. Om tillit till Gud. Om lydnad. Om samarbete. Det var också en fråga om Guds herravälde. Vi vet hur det gick: Adam var olydig och förde på så sätt in synd och död i människosläktet. Sen dess har vi alla haft problem med synden och döden. Synden och döden är våra fiender. Vi föds alla som oskyldiga barn, men snart ställs vi inför samma val som Adam: Ska vi lyda Gud eller inte? Föräldrarna är i regel de första vi möter (som Guds representanter) och frågan blir för oss om vi ska lyda dem eller inte. För att lyda måste vi som Adam ha viss kunskap. Adam fick kunskap och varnades dessutom för olydnad och fick också veta dess konsekvenser. Därför blev han ansvarig för de val han gjorde. På samma sätt är vi också ansvariga i förhållande till den kunskap vi har. Lydnad är något vi lär oss. Det kan vara farligt att få kunskap eftersom vi efteråt måste ta ställning till det vi hört. Kunskap är på gott och ont. Att få välja själv är ju något positivt men medför samtidigt ett stort ansvar. Vi har fått en fri vilja och det är inte alltid lätt när vi står inför olika valmöjligheter. Det skulle många gånger vara mycket enklare att slippa ta ställning. Men man växer som människa om man själv får ta ställning till sina val. Nu vet vi att alla inte har haft möjlighet att ställas inför ett val därför att de inte haft kunskap. Då är det tröstefullt att läsa Rom 5:12-14: Därför är det så: Genom en enda människa kom synden in i världen och genom synden döden, och så kom döden över alla människor, eftersom alla hade syndat. Synd fanns i världen redan före lagen, men synd tillräknas inte där ingen lag finns. Ändå härskade döden från Adam till Mose också över dem som inte hade syndat genom en överträdelse sådan som Adams, han som är en förebild till den som skulle komma.

3 3 Utan lag tillräknas inte synd. Är det då bättre att inte ha fått kunskap om lagen? Då slipper man ju allt ansvar. Då ligger frestelsen nära att inte dela med sig till andra det man själv fått kunskap om i Guds ord. Men vi får absolut inte vara rädda för att föra kunskap vidare. Missionsbefallningen bör vara vår ledstjärna. Guds målsättning är att hela världen ska bli frälst och där behöver Gud hjälp av människan (Matt 28:19-20). Att lyda sina föräldrar hör till Guds Lag. När man därför lär barnen lyda undervisar man i Guds Lag eller med andra ord man visar på de hjälpmedel som Gud har försett oss med. Dessutom ger man barnen möjlighet att växa andligt genom att ställa dem inför olika val. Man kan vara slapp i sin uppfostran och inte bry sig så mycket. Eller man kan vara alltför dogmatisk och kategorisk: Nu gör du som jag säger. Föräldrar kan också säga så här: Du får välja själv, men så här tror jag är bäst. Och eftersom en förälder i regel har mer erfarenhet och överblick kan det nog vara bäst att lyda sina föräldrar, eftersom de oftast vet konsekvenserna av olika val. Gud införde valmöjligheter då han skapade människan. Jeshua var alltid lydig sina föräldrar (Luk 2:51). På så sätt växte han i vishet. Olydnad hämmar den andliga utvecklingen. Adam misslyckades med de uppdrag Gud gett honom. Vi förstår att Gud var besviken på Adam. Utvecklingen på jorden blev inte som Gud hade tänkt. Samarbetet med Adam fungerade inte, för han ville inte lyda Gud. Genom sin olydnad förde Adam in synden i mänskligheten och fick då också ta dess konsekvenser som innebar död, för honom själv och för andra. Vilket misstag var det som Adam gjorde? Han tog en frukt från ett träd som han förbjudits att äta av. När man jämför detta med all den synd vi ser i dag är det lätt att bagatellisera Adams överträdelse. Men all olydnad mot Gud räknas som synd därför att det leder till att man missar målet och syftet med sitt liv. Och Gud hade en bestämd avsikt då han skapade människan. 2 Den Siste Adam Nu var det så att Gud hade förutsett vad som skulle kunna hända. Han har nog tänkt ut mycket mer i förväg än vi bara anar. Det står ju till och med i Efesierbrevet 1:3 att han innan världens grund blev lagd utvalde oss i honom. När därför Adam syndat hade Gud sin plan redan klar. Han säger till Ormen: Jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan och mellan din avkomma och hennes avkomma. Han skall krossa ditt huvud och du skall hugga honom i hälen (1 Mos 3:15). Så här i efterhand kan man se åtminstone tre profetior i denna vers: det talas om kvinnans avkomma eller egentligen kvinnans säd. Detta leder ju tanken direkt till (1) jungfrufödelsen. En kvinna skulle få avkomma utan att en man var inblandad. När Gud vid skapelsen talar om de olika djuren så talar han om att de skulle föröka sig (2) enligt sitt slag, eller enligt sin art (1 Mos 1:24-25). Vi vet alla att en ko får en kalv och inte ett lamm. På samma sätt är det med växterna, man sätter ett vetekorn men skördar inte majs. Detta är en princip nedlagd i skapelsen. Man förökas efter sitt slag. När därför en kvinna föder barn föder hon efter sitt slag, en människa. När Jeshua föds är det en människa som föds, inte en gud eller halvgud. Han är 100 % människa.

4 4 Man skulle också kunna spåra en dold (3) uppståndelsetanke här i 1 Mos 3:15. I striden mellan de två fienderna är det en som ska krossas. Även om Ormen skulle sätta in den första stöten och hugga i hälen skulle hans huvud krossas. Vi som har facit i hand och dessutom tror att det stämmer inser att denna profetia gick i uppfyllelse vid Jeshuas uppståndelse då döden besegrades. Vi ser alltså hur Gud från början hade alternativa planer om något skulle gå snett. Om den första människan skulle misslyckas skulle en annan människa ta den förstas plats som representant för människosläktet. Nu tog det ju tid innan denna andra människa trädde fram och man kan undra varför. Inte ens än är ju hela upprättelsen av skapelsen verkställd, men vi vet vem som fått uppgiften och som väntar på att få slutföra den. en är medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen i allas ställe (1 Tim 2: 5). Vi har alla fått lära oss att Jeshua är Gud och att han existerat i himlen före sin födelse och att han genom inkarnationen steg ner från himlen för att bli en människa. I nicenska trosbekännelsen som kom till år 325 sägs att Jesus var sann Gud av sann Gud, av samma väsen som Fadern. Detta har aldrig någon kunnat förklara och ju mer vi studerar vad Bibeln lär, ju mer inser vi att denna lära inte har sin grund i Bibeln. Med den synen måste vi förkasta mycket av vad de apostoliska Skrifterna (NT) säger, och alla Paulus förklaringar och paralleller om den Förste och den Siste Adam blir helt meningslösa. Skriften är tydlig med att Återlösaren måste vara en människa så att han kunde dö för hela mänsklighetens synder. Gud kan inte dö. Han är odödlig. Det är Paulus som senare syftar på Jeshua då han talar om den Siste Adam. Det är också intressant att han lägger tonvikten vid Den Siste och inte den Andre exempelvis. Efter den Siste Adam skulle det inte behövas någon mer. Men det är många som under århundradena har missat den Siste. Eller som utsett fel person. Många väntar fortfarande på honom. 3 Vem var egentligen den Siste Adam? Vem den Förste Adam var har vi inte så stora problem med. Då Paulus inför uttrycket den Siste Adam, jämför han den första människan, Adam, med Jeshua (1 Kor 15). Med all den kunskap vi har i dag så sammankopplar vi ju Jeshua eller den Siste Adam med profeten som skulle komma, eller med ett annat namn den Smorde, eller Messias. Men ett är säkert, under många århundraden väntade judarna på någon som skulle komma till deras undsättning. Deras profeter gav inriktningen för denne person och en tidig profetia med tydlig riktlinje ger Mose åt folket i Femte Moseboken 18:15: HERREN, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, bland dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till. I Hebreerbrevet 3 jämför Paulus till och med Jeshua med Mose. Andra profeter har senare gett olika detaljer som alla pekat framåt mot en enda person som skulle passa in på Guds utlovade tjänare eller Messias. Gud var noga med att ge riktlinjer så att man skulle kunna känna igen honom när han dök upp. För alla var det helt klart att Gud utlovat någon från Mose eget folk. Därför måste han i allt bli lik sina bröder för att bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder (Hebr 2:17).

5 5 En överstepräst utses alltid bland människor (Hebr 5:1). Till och med i himlen måste man ha en människa som överstepräst. Hebreerbrevet talar mycket om detta (Hebr 4:14-5:5). I psalm 80 talar siaren Asaf om en människoson på Guds högra sida. Om Jeshua inte haft samma natur som Adam hade han inte varit lik sina bröder och hade inte haft de kvalifikationer som Messias enligt profeternas förutsägelser måste ha. Messias måste vara en människa. Gud skulle ju ha kunnat skapa den Siste Adam på ett helt annat sätt, utan att utgå ifrån vad han tidigare skapat, men då hade inte profetian i Första Moseboken 3:15 uppfyllts. En jordisk kvinna fick en huvudroll då Gud skulle uppfylla sitt löfte om en kommande Frälsare. 4 Jämförelser mellan den Förste och den Siste Adam Både Adam och Jeshua kom till på ett sätt som skiljer sig från alla andra människors. Adam skapades av stoft från jorden och Jeshua föddes av en kvinna och utan en biologisk far. Båda kallas Guds son. Luk 3:38 (Jeshuas släkttavla), 1:32 (enligt ängeln till Maria den Högstes son ). Varken Adam eller Jeshua kom till världen med en syndig natur. Det Gud skapar är rent och gott. Begreppet med arvsynd infördes av Augustinus på 400-talet. Bådas val påverkar alla människor och får världsvid betydelse. Båda fick en fri vilja att själva bestämma om de skulle lyda Gud. Båda ställdes inför frestelser (1 Mos 3; Matt 4). Den ene föll för frestelsen, den andre övervann de frestelser han utsattes för. Det fanns ju bara två alternativ. Det fanns alltså 50 % risk att falla för frestelsen och 50 % chans att stå emot den. Vilken tur att inte Jeshua föll för frestelserna! 5 Paulus jämförelser mellan den Förste och den Siste Adam Läs Rom 5:12-17! Den Siste Adam måste inte bara kunna dö; han måste likaså kunna synda. Många kristna har blivit lärda att det var omöjligt för Jesus att synda, men logiskt sett måste med nödvändighet den Siste Adam ha haft samma fria vilja som den Förste Adam hade. Att säga något annat är att devalvera Jesu vandring i rättfärdighet. Hans fullkomlighet i liv var slutligen beroende enbart på honom själv. Han hade valet att lyda Gud eller inte, och detta visar att han kunde frestas. Skriften gör det klart att Gud inte kan frestas (Jak 1:13). Om Jesus inte haft möjlighet att synda liksom den Förste Adam, skulle hans frestelser inte varit autentiska och hans prestation i fullkomlig lydnad skulle ha varit något på förhand avgjort snarare än något i sanning prisvärt (Från artikeln De Två Adam, s. 12). Om Jeshua inte hade kunnat synda hade han inte varit frestad som vi. Vi skulle då inte kunnat identifiera oss med honom. Då hade det inte heller varit någon större prestation att motstå

6 6 frestelsen. Men vi vet att hans kamp i Getsemane var full av ångest och att hans svett föll som blodsdroppar till marken (Luk 22:39-44). Han bad också om att få slippa. Vi läste från Rom 5:14 att Adam var en förebild till den som skulle komma. Liksom den Förste Adam var en människa måste den som kallas den Siste Adam också vara det. Det finns många människor i Gamla testamentet som skulle kunna kallas 'Kristi förebilder'. Men detta är det enda ställe i Nya testamentet som direkt pekar tillbaka på en speciell person som skulle vara förebilden för den som Kristus skulle likna. Adam var en förebild för den som skulle komma, genom att Adam och Jesus Kristus hade en universell effekt på mänskligheten genom en handling som belyses av följande verser i sammanhanget : (Från artikeln De Två Adam, s. 12). Läs Rom 5:12-23! Vers 14 visar på vilket stort inflytande Adams synd hade på alla människor. De måste dö även om de inte hade syndat. (Nu är det väl så att vi alla har syndat). Vi får lida för Adams synd. Är det inte orättvist? Men vi får också tillräkna oss den Siste Adams gärningar. Vi får del av hans nåd och förlåtelse för våra synder eftersom han gav sitt liv för oss. Vi får också del av kraften i hans uppståndelse. Det är lätt att här se kontrasten mellan två människor. Vi kan räkna med nåd och liv på grund av den Siste Adam. Som vi tidigare konstaterat så hade Gud att ta itu med ett tvåfaldigt problem: synden och döden, inte bara för den Förste Adam, utan för alla hans avkomlingar. Det sätt på vilket den Siste Adam skulle kunna lösa problemet skulle stå i direkt kontrast till hur den Förste Adam orsakade det. Den Förste Adam var olydig; den Siste Adam var lydig intill döden, till och med intill döden på korset. Den Förste Adams olydnad förde med sig död; den Siste Adams lydnad intill döden förde med sig liv genom hans uppståndelse. Den Förste Adam frambringade ett släkte av människor som var födda i synd till död; den Siste Adam gjorde det möjligt att bli född på nytt till liv, och nu håller han på att frambringa ett evigt släkte av fullkomliga människor. (Från artikeln De Två Adam, s. 12). 6 Hur kan vi veta att Jeshua var den Siste Adam och Messias? Om man ska ge sig ut på orientering är det bra med karta och kompass. Vid tiden för Jeshuas födelse, liksom fortfarande, levde det judiska folket i stor förväntan på Messias. Vi som lever nu har ju facit, men människorna före Jeshuas födelse måste treva sig fram. Men de hade hjälpmedel. De hade karta och kompass, de hade Guds Ord och de hade profeterna. De som därför levde rättfärdigt och oförvitligt och som lyssnade till profeterna var väl förberedda för Messias ankomst. De var andligt känsliga. De kunde tolka sin tid. De hade kunskap i Skrifterna. Men tyvärr var det stora brister på dessa områden hos Israels andliga ledarskap. Då Sakarias profeterade över sin son Johannes påminner han sig om löftena till fäderna om en tjänare av Davids släkt och insåg att hans egen son skulle bli den Högstes profet och bana väg för frälsningens Herre (Luk 1:67-79). Då ängeln uppenbarade sig för Maria får hon veta att den son hon ska föda ska kallas den Högstes Son. Då hon är på besök hos Elisabet brister hon ut i lovsång över Guds löften till fäderna (Luk 1:26-56).

7 7 Då Josef får veta att Maria väntar barn ville han skilja sig från henne, men då kommer en Herrens ängel och hejdar Josef och påminner honom: Josef, Davids son, var inte rädd det är han som ska frälsa sitt folk ifrån deras synder (Matt 1:20-21). När Matteus skriver ner det här påminner han sig Skrifterna och citerar från Jesaja 7:14: Se, jungfrun skall bli havande och föda en son (Matt 1:23). När Jeshua vid åtta dagars ålder frambars i templet, har vi Simeon där som profeterar om frälsningens ljus för både Israels folk och för hedningar. Där finns också Hanna som prisar Gud för det nyfödda barnet. Ett tydligt tecken på att något särskilt var på gång (Luk 2:22-40). Då Jeshua blivit döpt av Johannes öppnades himlen och man hörde en röst som sade: Denne är min Son, den älskade. I honom har jag min glädje (Matt 3:17). Alla dessa exempel var kontrollstationer för att man skulle veta att nu var den efterlängtade Messias i antågande. Dessa exempel är viktiga hållpunkter också för oss. När det blir långa sträckor mellan kontrollstationerna kommer tankarna: Är det verkligen han som är Messias? Så skedde med Johannes då prövningarna drabbade honom, då han mitt i sin predikoverksamhet blev satt i fängelse. Han skickade sina lärjungar till Jeshua för att fråga: Är du den som skulle komma eller skall vi vänta på någon annan? (Matt 11:2-5). Jeshua visste att Johannes kände till profeterna och citerar därför från Jesaja 42 och 35: Blinda får sin syn, lama går, döda uppstår och för fattiga predikas glädjens budskap. Jeshua själv pressades ivrigt om sin identitet, bland annat av Stora Rådet och översteprästen: Jag besvär dig vid den levande Guden, att du säger oss om du är Messias, Guds Son. Jeshua svarade: Du säger det själv. Det fanns kontrollstationer för att pröva frågan om vem som var Messias, liksom det finns för oss i dag. Ibland kanske vår uppmärksamhet inte är på topp och så missar vi en kontrollstation och ger oss in på en återvändsgata. Då är det bara att vända om. Läsa Ordet på nytt och få vägledning. Uppståndelsen som vi nu firar är det starkaste beviset för att Jeshua var den Siste Adam och förstlingen av de insomnade. Han är den förste från ett släkte som kunde dö som uppstod till evigt liv. Det innebär att om han var en människa som uppstod från de döda så finns det hopp för andra människor att uppstå (Citat från artikeln Uppståndelsen av undertecknad 2007). 7 Vad innebar Jeshuas lydnad för honom själv? Döden kunde inte behålla honom. Han uppstod till ett evigt liv. Han fick platsen på Guds högra sida och samarbetar nu med Gud. Han fick översteprästtjänsten i himlen. Han kvalificerade sig för tronen i Jerusalem och för upprättelse av hela skapelsen. Han har fått makt i himlen och på jorden och det kommer att bli alltmer tydligt. Upprättelsen är inte helt klar än.

8 8 8 Vad innebär Jeshuas frestelser och lydnad för oss? Han vet vad det innebär att frestas (Hebr 5.15). Han vet hur det känns att vara missförstådd av sin egen familj (Mark 6:4). Han vet hur det känns då lärjungarna sviker (Matt 26:56, Joh 6:60). Han vet hur det känns att vara ifrågasatt av den religiösa världen (Matt 13:53-57). Han vet hur det känns att bli offentligt hånad (Matt 27:27-31). Han vet hur det känns att bli anklagad för att styras av onda andar (Matt 12:24, Mark 3:22). Han vet hur det känns att få sin kallelse ifrågasatt (Mark 2:5-7; Joh 10:10, 19). I dessa två bibelcitat ifrågasätts Jeshuas uppdrag att ge evigt liv och att kunna förlåta synder. Här ställs synd och död i kontrast till förlåtelse och liv. ( Som människor kan vi inte ge evigt liv, det kunde bara Jeshua. Men vi har fått möjlighet att förlåta att binda eller lösa någon i hans synder, Joh 20:23; Matt 16:19). Han vet hur det känns att vara övergiven av Gud (Matt 27:45). Jeshua är en människa som står oss mycket nära. Han har gått igenom allt det som vi som människor kan möta, Han gick till det yttersta. Han led döden för vår skull. Men när allt verkade slut, reste Fadern upp honom från de döda och nu sitter han på Faderns högra sida, som en förhärligad människa, och manar gott för oss. Han vet hur vi har det. Låt oss ha blicken fäst på Jesus Tänk på honom, som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet (Hebr 12:2-3). Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Gud är trofast, han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer skall han bereda en utväg, så att ni kan härda ut (Hebr 10:13). Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd (Hebr 4:15). 9 Vad innebär Jeshuas död och uppståndelse för oss? Läs Rom 6:4-8, 11! Gud hade en målsättning, drömmen om människor som bor för evigt på en fullkomlig jord. Han satte den Förste Adam där när denne misslyckades utsåg han en annan människa. Många tror att Gud gav upp sin ursprungliga plan om människan och själv förvandlade sig till en människa och steg ner genom inkarnationen för att ta itu med problemen på jorden. Om det nu bara finns en Gud, och om det vore så att Gud tagit plats i Jeshua och bott i honom under hans 30-åriga liv på jorden, då fanns ju inte Gud i himlen. Och vem bad i så fall Jeshua till då han vände sig till sin Fader i himlen?

9 9 Gud övergav inte sin ursprungliga plan med människan och med jorden. I denna plan utvalde han en människa att spela huvudrollen. Hur har vi kunnat komma så snett som att tro att Gud inte skulle kunna fullborda sin ursprungliga plan med människan? Vi är mer än en fattig syndig människa. Satan är besegrad. Jeshua har dött för vår synd, han har uppstått och väntar på att alla hans anhängare ska antingen uppväckas från de döda eller också direkt förvandlas vid hans ankomst. Samtidigt som vi missuppfattat Jeshuas identitet har vi också tappat bort förkunnelsen om Guds rike. Guds rike ska upprättas på jorden. Sedan ligger det i Guds planer att skapa nya himlar och en ny jord (Jes 65:17; 66:22; 2 Petr 3:13; Upp 21:1). Men vi får ta en sak i taget. Detta är en framtid som vi, var och en, har att se fram emot. Under en förutsättning! Att vi håller oss till den som har lidit och dött för våra synder. Inte vill vi väl missa detta? Läs 1 Kor 15:24-28! 10 Människans bestämmelse Det är lätt att nedvärdera sig själv när man gång på gång misslyckas med sina föresatser och så ursäktar man sig med att man är ju bara en människa. Om vi nedvärderar oss själva, nedvärderar vi i själva verket Gud som skapat oss. Vi har en tendens att binda oss vid en människosyn som Gud säkert reagerar inför. Han skapade ju människosläktet till sin avbild. Vi är fortfarande Guds avbild och hans karaktärsegenskaper avspeglas mer eller mindre genom vår känsla för rätt eller fel. Har vi sedan Jeshua som vår återlösare ser Gud på oss genom sin Son. Ordspråksboken 24:16 säger att den rättfärdige kan falla sju gånger och resa sig igen. Läs Psalmen 8:4-9 (Hebr 2:6-8 citat från Ps 8). Här talas om människan som kröntes med härlighet och ära. Det var Guds plan med oss. Vi föll men vi ska upprättas. Jeshua däremot som förstlingen från de döda är redan krönt med härlighet och ära. Men det finns mer också för honom. Läs också verserna i Hebreerbrevet 2. Den plats Jeshua har i dag har han fått genom sin uppståndelse och det verkar som om vi genom uppståndelsen också ska få denna härlighet, eftersom vi är av samma släkt. Jesus som helgar och de som helgas är alla av samma släkt. Därför blygs han inte för att kalla dem bröder (Hebr 2:11). Människan fick jorden som ansvarsområde. Nu är världen i den Ondes våld. (Men Gud har trots allt kontroll.) Den Förste Adam släppte in den Onde, men han ska fullständigt drivas bort en dag och den siste Adam ska installeras som konungarnas konung. Och vi ska tydligen regera med honom enligt 2 Tim 2: Paulus inleder detta avsnitt i vers 8 med att vi ska tänka på Jeshua som är uppstånden från de döda.

10 10 Vidare står det i Uppenbarelseboken 5: 9-10 om detta regerande och vilka det gäller. Vad jag kan förstå gäller det oss alla som har tagit emot Guds frälsning. Guds avsikt med människan han skapat är alltså mycket hög och han förväntar sig att vi ska tacka ja till hans inbjudan. Så här säger Jeshua till sina lärjungar strax före sin död: Det är ni som har stått vid min sida under mina prövningar och jag överlämnar riket åt er, liksom min Fader har överlämnat det åt mig: Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner och döma Israels tolv stammar (Luk 22:28-29). Till slut några bibelcitat som talar om vilka vi är och vilken framtid som väntar oss: Kol 3:9-11; Ef 4:24; Rom 8: Vilka framtidsperspektiv vi har! Till sist ett citat från Osvald Chambers andaktsbok Allt för Honom, för 20 april: Glöm aldrig, att din förmåga i andliga ting mäts efter Guds löften. Eivor Alpsten, Nässjö, april 2011 Uppslaget till rubriken De två Adam och människans bestämmelse har jag fått från boken One God & One Lord skriven av tre amerikanska författare: Mark H. Graeser, John A. Lynn och John W. Schoenheit. Några citat har jag också tagit från de tre första kapitlen som jag översatt till svenska. De tankar jag sökt bearbeta i ovanstående text väcktes hos mig för kanske 40 år sedan då jag jämförde Jeshuas ställningstagande med Adams. Det fick då stanna vid konstaterandet att det var tur att Jeshua valde rätt, båda hade ju 50 % chans att välja rätt eller fel. Men han var ju ändå Gud så det var ju inte så konstigt att han valde rätt. Treenighetsläran satte då en käpp i hjulet för mig för att utveckla tankarna om de två Adam. Men jag har tänkt om efter många års studier i Bibeln. Jag har inte heller hört någon förkunnare ta upp ovanstående ämne trots många års regelbundna kyrkobesök. Inte heller har jag läst böcker i ämnet. Det var först när ovanstående bok kom i mina händer i februari 2011 som jag på nytt väcktes inför ämnet om de två Adam. Kortfattat kan nämnas följande om författarna till den bok jag hänvisar till: De är inte knutna till något samfund eller någon kristen organisation utan de har sökt sig fram genom att studera Ordet. En har en bakgrund som ateist, en växte upp i en traditionell presbyteriansk kyrka, den tredje fick ingen kristen undervisning som barn men hade en viss kontakt med en unitarisk kyrka. Eivor Alpsten

11 11