Yttrande över betänkandet Teckenspråk och teckenspråkiga översyn av teckenspråkets ställning SOU 2006:54

Transkript

1 Landstingsstyrelsens förvaltning Beställare Vård TJÄNSTEUTLÅTANDE LS (8) Handläggare: Torborg Svärd Landstingsstyrelsen Yttrande över betänkandet Teckenspråk och teckenspråkiga översyn av teckenspråkets ställning SOU 2006:54 Ärendet Socialdepartementet har gett Stockholm läns landsting möjlighet att yttra sig över Teckenspråksutredningens slutbetänkande Teckenspråk och teckenspråkiga, översyn av teckenspråkets ställning, SOU 2006:54. I detta ärende redovisas förslag till yttrande. Förslag till beslut Landstingsstyrelsen föreslås besluta att att yttra sig enligt förvaltningens synpunkter i detta tjänsteutlåtande samt omedelbart justera beslutet. Förvaltningens synpunkter Sammanfattning av förvaltningens synpunkter Landstinget tillstyrker huvuddelen av innehållet i slutbetänkandet. Det är positivt att begreppet teckenspråkiga införts. Bland de viktigaste frågorna för Stockholms läns landsting är att Socialstyrelsen ges i uppdrag att förtydliga begreppet vardagstolkning, att tolkutbildningen utvecklas och att det riktade statsbidraget till landstingets tolkservice bibehålls. Synpunkter på betänkandets olika delar och förslag Det svenska teckenspråket, kapitel 2,3,4 och 5 Förvaltningen delar utredningens grundläggande synpunkter och förlag som utgår ifrån ett språkpolitiskt, ett handkappolitiskt respektive ett demokratiskt perspektiv. Det svenska teckenspråket bör tillerkännas en folkrättslig ställning som motsvarar den ställning som de nationella minoritetsspråken har. Eftersom teckenspråkiga personer inte är en folkgrupp kan språket ej klassas som ett minoritetsspråk. Teckenspråkiga personers möjlighet att använda teckenspråket bör stärkas.

2 2 (8) Utbildning på teckenspråk, kapitel 6 Landstinget saknar i kapitel sex nydanande förslag som kan ge barnen ökade möjligheter till rika liv. Det är ett problem att en del hörande föräldrar till döva, hörselskadade och barn med Cochleaimplantat, inte förstår att efterfråga den kunskap och det stöd som de behöver när de ska välja förskola och skola till sina barn. Att Skolverket behöver intensifiera sin uppföljning och utvärdering av såväl förskolor som skolor är bara en del av arbetet. För att de, alltfler, barnen och ungdomarna som går integrerat i vanliga skolor ska få ett bra stöd så krävs nya helhetslösningar. Landstinget saknar ibland en aktiv samarbetspartner runt enskilda barn. Det hade varit bra om betänkandet inte bara kartlagt situationen utan även kommit med förslag på en helhetslösning. I betänkandet på sid 112 anges vilka kommuner som tar emot elever från närliggande kommuner i sina skolors hörselklassser. Där saknas Stockholms Stad. Alviksskolan har flera hörselklasser och tar emot elever från hela storstockholmsområdet. Hörande personer (eller Barn?) med grav språkstörning i behov av teckenspråk, kapitel 7 Rubrikerna i betänkandets inledande sammanfattningen stämmer inte överens med rubriken för kapitel sju. I sammanfattningen anges Hörande personer med grav och i kapitel sju inleds rubriken med Barn med grav. Tyvärr har rubriksättningen i detta fall viss betydelse eftersom det är väldigt många fler vuxna än barn som berörs. Landstingets Tolkcentral har sedan ungefär tretton år en Taltjänstenhet med cirka sex anställda taltjänsttolkar. Enheten erbjuder talstöd för språk-, tal- och rösthindrade. Personer som kan teckenspråk får dock inte hjälp av Taltjänsten utan av vanliga teckentolkar. Det innebär att betänkandets förslag redan fått genomslag. Att i hälso- och sjukvårdslagen införa begreppet språk- och talskadade kan upplevas som förvirrande från ett stockholmsperspektiv. Det är emellertid få av de språk-/röst-/talskadade personerna som behärskar teckenspråket. Därför behövs också Taltjänsten. För att utnyttja landstingets tolkservice inklusive Taltjänsten krävs inte någon remiss, inget läkarintyg, ingen förskrivning eller dylikt. Det hade varit bra om utredningen belyst just remissproblematiken som är störst när det gäller dövblindtolkning och tolkservice till gravt hörselskadade. Betänkandets förslag till ändrad skrivning i 3b Hälso- och sjukvårdslagen bör kompletteras med tre ord så att texten avslutas med till personer med språkstörning som är beroende av teckenspråk för sin kommunikation eftersom texten blir tydligare då. För övrigt vill landstinget reservera sig för uppgifter om antalet barn med grav språkstörning som har behov av

3 3 (8) teckenspråk för sin kommunikation. Kanske borde vissa barn med auditiva perceptionsstörningar föras till beräkningen. Teckenspråkiga invandrare, kapitel 8 Landstinget delar utredningens förslag men tar inte ställning till vilka myndigheter som är bäst skickade för de olika uppdragen. Målet ska vara att döva, både vuxna och barn (inklusive barnens föräldrar) ska lära sig såväl det svenska teckenspråket som det svenska språket. Teckenspråksutbildning för föräldrar, kapitel 9 Teckenspråksundervisning erbjuds föräldrar och syskon i skolåldern men det är märkigt nog ingen organisation som är skyldig att erbjuda de hörselskadade barnen utbildning i teckenspråk. Det vore värdefullt att uppmärksamma denna fråga. Det vore också bra om någon organisation fick ansvar för teckenspråksundervisning till syskon i förskoleåldern. Barn som går integrerat i vanlig förskola och skola behöver lära sig teckenspråket. Landstinget vill framhålla att en höjning av dagens inkomstersättning vore önskvärd eftersom det är just många socioekonomiskt svaga föräldrar som inte deltar i undervisningen på sätt som vore önskvärt. Om huvudmannaskapet för den statliga teckenspråksutbildningen (TUFF) flyttas över från Specialpedagogiska Institutet till Specialskolemyndigheten innebär det att utbildningen i Stockholm knyts till Manillaskolan vilket är mindre bra. För att entusiasmera alla föräldrar så de verkligen deltar i kurserna synes Specialpedagogiska Institutet vara ett bättre alternativ. Landstinget vill däremot inte ta ställning till vilken organisation som bör få ansvar för samordning av påbyggnadsutbildningarna. Eftersom det lätt kan uppstå glapp i undervisningen när flera organisationer är inblandade vore det bättre att utöka timantalet inom den statliga teckenspråksutbildningen än att låta andra verksamheter ha ansvar för påbyggnadsutbildningarna. Timantalet inom den statliga teckenspråksutbildningen bör utvidgas betydligt, åtminstone till det dubbla. Landstinget delar uppfattningen att det bör finnas olika parallella former av utbildning så att de svarar mot olika elevers behov. Förslaget att starta försöksverksamhet där man integrerar kurser i svenska för invandrare med den statliga teckenspråksutbildningen, är bra och behöver komma igång snarast. Landstingen och den statliga teckenspråksutbildningen behöver stöd i sin nuvarande idoga strävan att nå fler föräldrar med andra språk än svenska som modersmål. Eftersom hörselhabiliteringsenheten i Stockholms läns landsting redan har en väl utbyggd verksamhet som stödjer föräldrarna och erbjuder utbildning av olika slag så innebär betänkandets förslag inte någon förändring här. Uppdraget ingår i avtalet med hörselhabiliteringen. Förslaget om att

4 4 (8) landstingen ska erbjuda alla som går introduktionsutbildningen, möjlighet att delta även i den statliga teckenspråksutbildningen, är även det redan genomfört i Stockholm. De statliga teckenspråkskurserna ingår som en del i hörselhabiliteringens kurskatalog vilket är ett resultat av det utvecklade samarbetet mellan utbildningsanordnarna. Samhällsstöd, kapitel 10 Landstinget vill betona att det finns ett stort behov av att se över begreppet vardagstolkning. Troligtvis behöver det ersättas med ett antal nya ord och benämningar som tydligt uttrycker vilka situationer som avses. Det är bra att Socialstyrelsen får i uppdrag att tydliggöra vad som ingår, respektive inte ingår, i begreppet vardagstolkning. Landstinget föreslår att ramen för Socialstyrelsens uppdrag tydliggörs och att slutdatum anges. Uppdraget bör genomföras skyndsamt och vara väl förankrat i landstingen. Var gränsen för landstingets åtagande går när det gäller teckenspråkiga i arbetslivet är en del av problemställningen. Arbetsmarknadsverkets förordningar är så föråldrade att de motverkar ett smidigt samarbete och undergräver Tolkcentralens möjlighet att kunna ge tolkanvändarna god tolkservice. Det vore också bra om förslaget att Arbetsmarknadsverket ska redovisa sina stödåtgärder kompletterades med en beskrivning av vad som ska hända därefter. Landstinget föreslår att det till Socialstyrelsens uppdrag även bildas en referensgrupp bestående av representanter för de berörda centrala myndigheterna samt landstingen och kommunerna. Gränsen mellan kommunernas generella medborgarservice och information samt landstingens tolkservice är också otydlig. Ett annat problemområde är gränsen mellan dövblindtolkning och ledsagning. Alltför mycket av det kommunala uppdraget ledsagning uförs idag av dövblindtolkar finansierade av landstinget. I framtiden vore det bra om informationsmaterial rörande tolkservice också kunde beskriva att det är en verksamhet som inte kan förskjutas i tid. På den punkten skiljer den sig från övrig planerad hälso- och sjukvårdsverksamhet. Detta är just en av anledningarna till att det vid vissa tidpunkter uppstår tolkbrist trots att det finns tolkresurser. Landstinget vill också påpeka att Stockholms Tolkcentral har helt andra volymer än de flesta andra tolkcentraler i landet vilket gör nationella jämförelser vanskliga. Under rubriken Möjligheter att överklaga utebliven tolk eller kvalitet på tolkning beskrivs bl a Patientnämndens verksamhet. Handikappombudsmannen nämns också. Stycket avslutas med konstaterandet att Andra möjligheter att överklaga eller påtala brister i tolktjänsten finns inte vilket föranleder följande kommentar. Det finns möjlighet att ta kontakt med chefen för Tolkcentralen, berörda tjänstemän vid Beställarkontoret, landstingets politiska företrädare samt intresseorganisationernas förtroendevalda varav särskilt bör nämnas de personer som i Tolkcentralens

5 5 (8) brukarråd har till uppgift att företräda sina medlemmar och framföra synpunkter. Det vore bra om utredningens idé, att pröva frågan huruvida den teckenspråkige har rätt att få tolk bekostad av kommunen genom tillämpning av Socialtjänstlagen, fördes vidare för utredning. Landstinget delar synpunkten att teckenspråkets ställning i första hand bör betraktas som en demokratisk och språkpolitisk fråga men vill samtidigt betona att så länge skyldigheten att tillhandahålla tolkservice finns angiven i hälso- och sjukvårdslagen så tillhör frågan även handikappolitiken. Statsbidrag till tolktjänsten, kapitel 11 Landstinget tillstyrker förslaget om att under fem år bibehålla det riktade statsbidraget till tolkverksamheten. År tre efter det successiva genomförandet av nyordningen innebär förslaget att den riktade bidraget till Stockholms läns landsting blir cirka 18,6 Mkr i stället för nuvarande 15 Mkr. Kommenteras bör ändå att det ofta är mindre bra att låta riktade statsbidrag får en årlig fix summa (totalt 75 Mkr) som inte följer kostnadsutvecklingen. Det kan också diskuteras om det är bra att låsa en fördelningsnyckel till ett speciellt år, i detta fall till år En invändning mot utredningen är att fokus legat på antalet personer som har behov av teckenspråk och tolk, respektive är beroende av teckenspråk och tolk. Eftersom det inte finns några vederhäftiga studier som analyserar de egentliga behoven så föreslår landstinget att man istället granskar efterfrågan på tolkservice. De beräkningar som utredningen utgår ifrån innehåller flera felaktiga grundsatser. Handikapputredningens mål, en tolk per tolv tolkanvändare, d v s tre timmar/vecka och tolkanvändare, kan inte användas som utgångspunkt för beräkningar. Vi vet inte hur stort behovet av tolk är. I stället för att titta på antalet anställda tolkar bör antalet beställda brukartimmar och tolktimmar (producerade tolktimmar) samt antalet tolkbeställningar komma i förgrunden. Det är servicen till tolkanvändarna som är intressant. Som även utredningen nämner så finns en tendens till ökning av antalet beställningar när möjligheten att få tolk ökar. Statistik rörande tolkservice kräver noggrann analys. Vidare är det så att stockholmsområdet drar till sig många aktiva, välutbildade döva människor mitt i livet med betydelsefulla positioner i yrkes- och föreningslivet, precis som i motsvarade icke döva befolkningsgrupp. Det är personer som vågar beställa tolk och deras tolkningar kräver oftare två tolkar. I stockholmsområdet finns ett större utbud av sociala aktiviteter. Detta får självklart även ekonomiska konsekvenser förutom att det kan påverka antalet anmälningar till Patientnämnden o dyl.

6 6 (8) Teckenspråkigas möjligheter som förtroendevalda, kapitel 12 Det är otydligt huruvida betänkandet avser förtroendevalda i största allmänhet eller enbart företrädare för politiska partier i kommuner, landsting och statliga organ. Förutom politiskt utsedda representanter finns ju förtroendevalda inom många andra organisationer. Utredningen anger själv exempel som rör handikapprörelsen. Landstinget delar utredningens uppfattning att teckenspråkiga generellt sett troligtvis är underrepresenterade på de flesta förtroendeuppdrag. Tyvärr kopplar inte utredningen ihop resonemanget under denna rubrik till innehållet i kapitel 10 som berör begreppet vardagstolkning. Var gränsen ska dras mellan olika organisationers finansieringsansvar för tolkservice till förtroendemän är ett bra exempel på hur otydligt vardagstolkningsbegreppet är. Många politiker har behov av att delta i diverse partimöten, studiebesök och förmöten samt andra aktiviteter inför beslutsfattandet. Det är viktiga delar av den demokratiska processen. I princip delar landstinget betänkandets förslag att det är ansvars- och finansieringsprincipen som bör gälla för tolkuppdrag kopplade till teckenspråkigas politiskt utsedda uppdrag inom kommuner, landsting och statliga organisationer. Det inkluderar t ex beredningsorgan och rådgivande grupper utsedda av nämnder och styrelser, försäkringskassenämnder, taxeringsnämnder, tingsrätter, hovrätter m fl. Däremot bör det inte gälla förtroendevalda i offentligt ägda bolags styrelser eller stiftelser. Tolkutbildning och auktorisationsfrågor, kapitel 13 Den tolkservice som Stockholms läns landsting erbjuder är av stor volym sett vid en nationell jämförelse. Kvalitetsfrågorna är av stor betydelse. Det gäller att säkerställa landstingets långsiktiga tillgång till tolkar med god kompetens. Tyvärr framförs ibland klagomål på tolkarnas kvalité vilket landstinget tagit ad notan. Eftersom yrket teckenspråkstolk är relativt nytt är det naturligt att formerna för utbildningen behöver justeras. Betänkandet innebär steg framåt men tar inte det kliv som vore önskvärt. Idealiskt vore att bygga upp ett kompetensprogram som fungerar som en helhet. En grundutbildning i teckenspråk och i teckentolkning som sedan efter viss tids praktik kompletteras med några kortare specialkurser och en auktorisationsförberedande kort kurs. Efter erhållen auktorisation borde det finnas möjlighet till fortbildning t ex att nischa sig i vissa branscher /ämnesområden. Önskvärt vore att landstingen fick ett riktat ekonomiskt stöd för att anställa nyutbildande tolkar under det första året när de flesta behöver övning och inte kan arbeta full ut som en erfaren tolk. De nyutbildande tolkarna skulle t ex kunna få med sig en praktikersättning som

7 7 (8) skulle fördelas mellan olika tolkcentraler/tolkförmedlingar. Dessa skulle åta sig ge bra handledning. Landstinget tillstyrker föreslaget att den nuvarande fyraåriga tolkutbildningen åter delas upp i en tvåårig teckenspråkskurs och en tvåårig tolkutbildning. Däremot menar landstinget att ansvaret för utbildningarna redan nu i sin helhet behöver lyftas över från folkhögskolorna till högskolorna. Att som utredningen gör, endast ange detta som ett långsiktigt mål räcker inte. Det är av största betydelse för tolkanvändarna att tolkarna är skickliga på att tolka. Frågan om god tolkkvalité för brukarna måste stå i förgrunden framför andra hänsynstaganden. För landstinget handlar detta om att ta ansvar för sin tolkservice. Landstinget delar betänkandets synpunkter avseende auktorisation av dövblindtolkar och översättare. Det är av stort värde att landstinget som ansvarig för verksamheten får möjlighet att kontrollera tolkarnas förmåga att tolka och därigenom tolkservicens kvalité. Vilken myndighet som bör ges ansvar för detta vill landstinget däremot inte ta ställning till. När det gäller auktorisation av vuxendövtolkar menar landstinget att frågan är så komplex att den behöver utredas närmare. Att kalla överföring av de sagda orden till skriven text skulle kunna få konsekvenser även för andra yrkesgrupper. Under tiden behövs enhetliga och tydliga examensbevis med angivande av kompetens, kursresultat och färdigheter. Förslaget att registerhålla namn på alla tolkar är en fin idé. Trots att det kan tänkas bli svårt att hålla registret uppdaterat tillstyrker ändå landstinget förslaget eftersom fokus ligger på ökad kvalité i tolktjänsten. Kultur och medier och möjligheter till eget skapande, kapitel 14 Landstinget delar förslaget att depåbiblioteket för teckenspråk samt talboksoch punktskriftsbiblioteket bör omvandlas till ett enda Teckenspråks-, talboks- och punktskriftsbibliotek. Under de senaste åren har många offentliga förvaltningar, bl a kultur- och utbildningsnämnden i Stockholms läns landsting, verkat för att öka tillgängligheten till kulturen. Ofta poängteras att offentliga verksamheter ska vara tillgängliga för alla. Emellertid kan konstateras att teckenspråkigas speciella behov av tillgänglighet inte i tillräckligt hög grad tillgodoses. Detta kan delvis bero på okunnighet. Förutom de två förslagen inom litteraturområdet saknar betänkandet nydanande idéer inom området kultur, medier och möjlighet till eget skapande. Betänkandet anger även att kultursatsningar ofta genomförs i projektform vilket naturligtvis inte gagnar kontinuitet och långsiktig utveckling. Men utredningens resonemang utmynnar inte i något konkret förslag.

8 8 (8) Forskning, kapitel 15 Eftersom behovet av fördjupad kunskap om teckenspråk och teckenspråkiga är synnerligen stort vill landstinget särskilt understryka värdet av en större satsning på forskning. Landstinget delar synpunkterna framförda i utredningens förslag men med två kompletteringar. Det gäller dels det femte angelägna forskningsområdet -Forskning och utveckling inom IT och mobiltelefoni som, förutom distanskommunikation på teckenspråk, även bör omfatta teckenspråk kombinerat med svenska och andra talade språk d v s tolkservice. När det gäller stödet till Stockholms Universitet så bör det förtydligas att utbildningen i svenska som andraspråk avser kurser för lärare. Övriga kommentarer I betänkandet berörs inte den verksamhet som Sveriges Dövas Riksförbund utför för att stärka teckenspråkets status och för att förbättra den allmänna attityden till språket. Föreningen får 2,8 Mkr i statsbidrag per år för detta. Inom ramen för den statliga utredningen rörande teckenspråkets ställning hade det varit lämpligt att belysa verksamhetens innehåll och resultat samt förslag till framtida inriktning och organisation. I betänkandet anges att sekretariatet under utredningens gång varit i kontakt med landstingen. Sekretariatet har endast varit i kontakt med Tolkcentralen som är en producentenhet tillhörande Stockholms läns sjukvårdsområde. Stockholms läns landsting har en beställar-/utförarorganisation. Anna-Stina Nordmark-Nilsson Sören Olofsson