John Grisham. Processen. Översättning av Kjell Waltman. albert bonniers förlag

Transkript

1 John Grisham Processen Översättning av Kjell Waltman albert bonniers förlag

2 Av John Grisham har tidigare utgivits: De utvalda 1996 Partners 1997 Försvararen 1998 Testamentet 1999 Brödraskapet 2000 Det målade huset 2001 Domarens brev 2002 Julfritt 2002 Uppgörelsen 2003 Domen 2004 Coachen 2004 Agenten 2005 Den oskyldige mannen 2006 Den samvetslöse 2008 Utpressningen 2009 Bekännelsen 2011 På annat förlag har tidigare utgivits: Firman 1992 Pelikanfallet 1993 Juryn 1994 Klienten 1994 Dödscellen 1995 Regnmakaren ISBN Amerikanska originalets titel: The Litigators Copyright 2011 by Belfry Holdings, Inc. ScandBook AB, Falun 2012

3 Kapitel 1 Advokatbyrån Finley & Figg kallade sig boutiquebyrå. Denna vilseledande beteckning infogades så ofta som möjligt i rutinsamtal och förekom ibland till och med i tryck i samband med delägarnas olika projekt för att ragga klienter. Enligt den gängse definitionen antydde benämningen att Finley & Figg låg snäppet över en vanlig dussinbyrå. Boutique, som i småskalig, rutinerad och med specialkompetens inom ett visst område. Boutique, som i ganska cool och chic, lika fransk som själva ordet. Boutique, som i fullt nöjd med att vara liten, kräsen och framgångsrik. Med undantag för sin ringa storlek var Finley & Figg inget av detta. Byråns specialitet var att snacka sig till personskademål en rutinmässig och bondfångeriartad verksamhet som varken krävde någon större skicklighet eller kreativitet och som aldrig skulle betraktas som vare sig cool eller sexig. Att gå med vinst var något lika ouppnåeligt som status. Den lilla advokatbyrån var liten därför att den inte hade råd att växa. Den var kräsen enbart därför att ingen ville arbeta där, och det inbegrep de båda ägarna. Till och med läget gav intryck av en monoton tillvaro i gärdsgårdsserien. Till vänster om advokatbyrån låg en vietnamesisk massagesalong, och till höger om den låg en gräsklipparverkstad. Det räckte följaktligen med en flyktig blick för att konstatera att framgången lyste med sin frånvaro. Mittemot, på andra sidan gatan, låg en annan boutiquebyrå en avskydd konkurrent och runt hörnet fanns fler advokater. I 5

4 själva verket myllrade kvarteret av advokater. Somliga drev sin egen rörelse, andra var anställda på små advokatbyråer och vissa drev någon liten boutiquebyråvariant. Finley & Figg låg på Preston Avenue, en livlig gata full med ombyggda gamla enochenhalvplansvillor, vilka nu användes i allehanda kommersiella verksamheter. Där fanns allt inom detaljhandels-, tjänste- och restaurangsektorn: vin- och spritbutiker, tvätterier, massagesalonger, advokatbyråer, tandläkare, gräsklipparreparatörer, pizzerior och baklavabutiker, för att bara nämna några av de olika företagstyperna. Oscar Finley hade fått huset i samband med en process för tjugo år sedan. Det som gatuadressen saknade i prestige uppvägdes dock på sätt och vis av läget. Två villor bort låg nämligen en gatukorsning (Preston Avenue, Beech Street och 38th Street), vars kaotiska sammanflöde av asfalt och trafik garanterade minst en rejäl krock i veckan, ofta fler. Finley & Figgs årliga fasta utgifter täcktes alltså av trafikolyckor som inträffade mindre än hundra meter bort. Andra advokatbyråer både boutiquebyråer och övriga sonderade ofta området i hopp om att hitta en ledig, billig enochenhalvplansvilla, varifrån deras hungriga advokater med egna öron skulle kunna höra ljudet av skrikande däck och hopknycklad metall. De båda advokater som ägde Finley & Figg titulerade sig med förkärlek äldre och yngre kompanjon, vilket föll sig ganska naturligt med tanke på att de var sextiotvå respektive fyrtiofem år gamla. Den äldre, som var huvudägare, tillika verksamhetsansvarig, hette Oscar Finley och hade trettiotvå års erfarenhet av den knytnävsrättvisa som återfanns på de hårda gatorna i sydvästra Chicago. Oscar hade en gång i tiden varit patrullerande polisman, men han hade fått sparken för att ha slagit in skallen på folk. Han hade nästan hamnat i fängelse, men i stället hade han kommit till insikt, börjat på college och sedan gått en juristutbildning. När ingen advokatbyrå ville anställa honom hängde han upp sin egen lilla skylt och började stämma alla 6

5 som kom i närheten. Efter trettiotvå år hade han fortfarande svårt att förstå att han under dessa trettiotvå år hade kastat bort sin karriär på stämningar för förfallna kundfordringar, mindre bilolyckor, halkolyckor och snabbskilsmässor. Själv var han fortfarande kvar i sitt första äktenskap, men det gick inte en enda dag utan att han ville skilja sig från den skräckinjagande kvinna som var hans fru. Men han hade inte råd. Efter trettiotvå års advokatverksamhet hade Oscar Finley fortfarande inte råd med särskilt mycket. När Oscar försökte imponera på domare, andra advokater och i synnerhet potentiella klienter lät han gärna undslippa sig sådant som: Jag ska sätta min yngre kompanjon på det. Han syftade därmed på Wally Figg, som försökte inbilla sig att han var en tuff processadvokat och i sina kaxiga annonser utlovade allehanda former av aggressivt beteende: Vi står upp för era rättigheter! och Försäkringsbolagen fruktar oss! och Vi menar allvar! Sådana reklamtexter återfanns på parkbänkar, i bussar, i taxibilar, på idrottsprogram och till och med på telefon stolpar, trots att detta bröt mot flera lokala myndighetsföreskrifter. Annonserna förekom dock inte i två avgörande marknadssegment: teve och affischtavlor. Wally och Oscar grälade fortfarande om detta. Oscar vägrade lägga ut pengarna båda reklamtyperna var hemskt dyra och Wally fortsatte att göra upp planer. Han drömde om att få se sitt eget leende ansikte och sin slätkammade hjässa i teve och höra sig själv säga förfärliga saker om försäkringsbolag samtidigt som han utlovade stora förlikningsbelopp åt de skadade personer som var kloka nog att ringa upp hans avgiftsfria telefonnummer. Men Oscar ville inte ens betala för en affischtavla. Wally hade redan valt ut en sådan. Den fanns i hörnet av Beech Street och 32nd Street, sex kvarter från kontoret. Där, på taket till ett fyravåningshus högt ovanför den myllrande trafiken, fanns den mest perfekta affischtavlan i hela Chicago. Affischtavlan, som för närvarande krängde billiga damunderkläder (reklamaffischen 7

6 var snygg, det var Wally tvungen att medge), var som gjord för Wallys namn och ansikte. Men Oscar vägrade ändå. Wally hade examen från den ansedda juridiska institutionen vid University of Chicago. Oscar hade skaffat sig sin på ett numera nedlagt ställe som en gång i tiden hade haft kvällskurser. Båda hade klarat sin advokatexamen vid tredje försöket. Wally hade fyra skilsmässor bakom sig; Oscar kunde bara drömma om en. Wally ville ha det stora målet, storkovan med miljontals dollar i arvoden. Oscar ville bara ha två saker: skilsmässa och pension. Hur de båda männen hade kommit att bli kompanjoner i en advokatbyrå inrymd i en enfamiljsvilla på Preston Avenue var en annan historia. Hur de hade överlevt utan att strypa varandra var ett dagligen återkommande mysterium. Deras skiljedomare var Rochelle Gibson en bastant och gatusmart svart kvinna med attityd. Ms Gibson ansvarade för fasaden utåt: telefonen, receptionen, blivande klienter som dök upp fyllda av förhoppningar och missnöjda klienter som gav sig av i vredesmod, enstaka renskrifter (även om hennes chefer snabbt hade lärt sig att det var betydligt lättare att göra dem själva än att be henne göra dem), byråhunden och viktigast av allt det ständiga käbblet mellan Oscar och Wally. Flera år tidigare hade ms Gibson blivit skadad i en bilolycka som inte var hennes fel. Det hela förvärrades av att hon utan egen förskyllan hade anlitat advokatbyrån Finley & Figg. Ett dygn efter olyckan hade ms Gibson vaknat som ett paket av spjälor och gipsförband, fortfarande groggy av smärtstillande medel, och hon hade mötts av ett leende, köttigt ansikte som tillhörde advokat Wally Figg, som slog sina lovar runt sjukhussängen. I sina blågröna operationskläder och med stetoskop runt halsen hade han gjort en utmärkt imitation av en läkare. 8

7 Wally hade lätt lyckats lura henne att underteckna ett avtal om att anlita honom som rättsligt ombud, lovat henne guld och gröna skogar och sedan smitit ut ur salen lika tyst som han hade smugit sig in och därefter övergått till att schabbla bort hennes talan. Hon hade fått ut fyrtiotusen dollar, som hennes man hade lyckats supa upp och spela bort inom loppet av bara några veckor, vilket i sin tur hade lett till en ansökan om äktenskapsskillnad, som hade lämnats in av Oscar Finley. Denne hade också haft hand om hennes personliga konkurs. Ms Gibson var inte imponerad av någon av de båda advokaterna och hotade att stämma dem för försummelse. Detta fick dem att dra öronen åt sig de hade fått liknande stämningar på halsen och de ansträngde sig rejält för att blidka henne. Efterhand som hennes problem förvärrades hade hon kommit att bli ett inventarium på byrån, och med tiden kom de tre att trivas allt bättre med varandra. Finley & Figg var ingen lätt arbetsplats för sekreterare. Det var dåligt betalt, klienterna var som regel otrevliga, andra advokater var oförskämda i telefon och arbetsdagarna var långa. Men det värsta var att ha med de båda kompanjonerna att göra. Oscar och Wally hade prövat mogna kvinnor, men de hade inte klarat pressen. De hade prövat unga kvinnor men blivit stämda för sexuella trakasserier när Wally inte kunde hålla tassarna borta från en ung bystig sak. (De hade ingått förlikning, betalat femtio tusen dollar och hamnat i tidningen.) Rochelle Gibson hade råkat vara på kontoret samma morgon som den dåvarande sekreteraren sa upp sig och rusade ut. När telefonen ringde och delägarna gormade hade ms Gibson gått fram till receptionen och lugnat ner saker och ting. Sedan hade hon bryggt en kanna kaffe. Hon hade kommit tillbaka följande dag och sedan nästa. Efter åtta år skötte hon fortfarande stället. Hennes båda söner satt i fängelse. Wally hade förstås företrätt dem, men i ärlighetens namn bör man nog tillägga att ingen kunde ha räddat dem. Som tonåringar hade båda pojkarna 9

8 hållit Wally sysselsatt med en rad anhållanden och anklagelser för diverse narkotikabrott. Deras dealande blev allt värre, och Wally hade upprepade gånger varnat dem och sagt att de var på väg till fängelset eller till graven. Han hade sagt samma sak till ms Gibson, som inte hade någon större kontroll över pojkarna och ofta bad om fängelse. När pojkarnas crackring sprängdes hade de åkt in på tio år. Wally hade fått straffet nedsatt från tjugo men utan att bemötas med någon tacksamhet från pojkarnas sida. Ms Gibson hade framfört ett tårdrypande tack. Wally hade aldrig begärt minsta arvode av henne för alla gånger han företrätt pojkarna. Ms Gibson hade under årens lopp fällt många tårar, ofta inne på Wallys kontorsrum med dörren låst. Han hade gett henne råd och försökt hjälpa henne när han kunde, men hans viktigaste uppgift hade varit att lyssna. Och Wallys slarviga privatliv kunde snabbt leda till ombytta roller. När hans båda senaste äktenskap hade gått åt pipan hade ms Gibson lyssnat till alltsammans och försökt muntra upp honom. När hans drickande hade förvärrats hade hon lagt märke till det och inte dragit sig för att konfrontera honom. De grälade visserligen varje dag, men grälen blåste alltid över, och de var ofta bara ett spel för galleriet för att skydda revir. Det fanns tillfällen på Finley & Figg då alla tre fräste åt varandra eller surade, och anledningen var oftast pengar. Marknaden var helt enkelt överetablerad, och alltför många advokater gick lösa ute på gatorna. En ny advokat var det sista byrån behövde. 10

9 Kapitel 2 David Zinc hann precis av högbanetåget på Quincy Station i Chicagos centrum, och han lyckades ta sig nedför trappan som ledde till Wells Street, men det var något fel på fötterna. De kändes allt tyngre, och han gick allt långsammare. Han stannade faktiskt till i hörnet av Wells Street och Adams Street för att titta på skorna och försöka komma underfund med vad det berodde på. Ingenting. Det var samma vanliga snörskor i svart skinn som samtliga manliga och även några kvinnliga advokater på byrån hade. Han andades tungt, och trots att det var kallt kändes armhålorna fuktiga. Han var trettioett år gammal, vilket naturligtvis var alldeles för ungt för en hjärtattack, och även om han hade känt sig utmattad under de senaste fem åren så hade han lärt sig leva med tröttheten. Det var i alla fall vad han hade trott. Han rundade gathörnet och kastade en blick på Trust Tower ett glimmande falliskt monument som sköt upp över trehundra meter i luften, in bland molnen och dimman. Kroppar nuddade vid honom när människorna trängde sig förbi. Han gick över Adams Street i en klunga och fortsatte med tunga steg. Ljusgården i Trust Tower omgavs av höga väggar, och där fanns gott om marmor och glas och obegripliga skulpturer som hade skapats för att inspirera till och inge värme. I själva verket framstod ljusgården åtminstone för David som kylig och ogästvänlig. Sex rulltrappor forslade horder av trötta trupper kors och tvärs upp till kontorsbåsen och kontorsrummen. 11

10 David ansträngde sig, men fötterna vägrade bära honom fram till rulltrappan. I stället satte han sig på en skinnklädd bänk intill en hög stora målade stenar och försökte förstå vad som höll på att hända med honom. Bistra, hålögda och redan sönderstressade människor rusade förbi trots att klockan bara var halv åtta denna dystra morgon. Att det brister för någon är naturligtvis ingen medicinsk term. Experter använder sig av finare ord för att beskriva det ögonblick då en plågad person går över branten. Men när det väl brister så sker det ändå i ett högst konkret ögonblick. Det kan ske på bråkdelen av en sekund, till följd av en fruktansvärt traumatisk händelse. Eller också kan det vara droppen som får bägaren att rinna över, den sorgliga kulminationen av all den press som fortsätter att byggas upp ända tills psyket och kroppen måste ge den utlopp. Anledningen till att det brast för David Zinc hörde till den senare kategorin. Efter fem års hårt arbete med kolleger som David avskydde hände det något med honom den där morgonen medan han satt där vid de målade stenarna och såg de välklädda zombierna åka upp till ännu en meningslös arbetsdag. Det brast för honom. Tjäna, Dave. Ska du upp? sa någon. Det var Al från antitrustavdelningen. David lyckades le, nicka och mumla, och sedan reste han sig av någon anledning upp och följde efter Al. När de tog rulltrappan befann sig Al steget före och pratade om gårdagskvällens hockeymatch. David fortsatte att nicka medan de rörde sig uppåt igenom ljusgården. Nedanför och bakom honom fanns massor med människor som var på väg upp: andra lågmälda och allvarliga unga advokater, som i sina mörka överrockar påminde mycket om kistbärare vid en begravning på vintern. På entréplan anslöt sig David och Al till en grupp som stod vid en vägg med hissar. Medan de väntade lyssnade David till hockeysnacket, men det gick runt i huvudet på honom, och han började må illa igen. De skyndade in i en hiss och stod och trängdes tillsammans 12

11 med alltför många andra. Tystnad. Al hade slutat prata. Ingen sa något, och ingen gjorde minsta försök att söka ögonkontakt. David sa för sig själv: Nu får det vara bra det här är sista gången jag åker i den här hissen, det svär jag på. Hissen krängde och surrade, och sedan stannade den på åttionde våningen, Rogan Rothbergs territorium. Tre advokater lämnade hissen, tre personer som David kände till utseendet men inte till namnet, vilket inte var konstigt med tanke på att bolaget hade sexhundra advokater på våningarna sjuttio till och med hundra. På åttiofjärde våningen lämnade ytterligare två mörka kostymer hissen. När hissen fortsatte uppåt började David först svettas, sedan hyperventilera. Hans lilla kontorsrum låg på nittiotredje våningen, och ju närmare han kom, desto våldsammare bultade hjärtat. Fler dystra hissavstigningar på nittionde och nittioförsta våningen, och för varje hisstopp kände sig David allt svagare. När hissen nådde nittiotredje våningen var de bara tre kvar: David, Al och en storvuxen kvinna som bakom ryggen kallades Lurch. Hissen stannade, hissklockan pinglade behagligt, dörren öppnades ljudlöst och Lurch lämnade hissen. Al lämnade den. David vägrade röra sig. I själva verket kunde han inte röra sig. Sekunderna gick. Al kastade en blick över axeln och sa: Dave, vi ska av här. Kom. Ingen reaktion från David, bara en tom, intetsägande blick från någon som befann sig i en helt annan värld. Dörren började gå igen, och Al körde in attachéväskan i öppningen. Hur är det med dig, Dave? frågade Al. Det är ingen fara, mumlade Dave och lyckades röra sig framåt. Dörren gled upp, och hissklockan pinglade igen. Han var ute ur hissen och såg sig oroligt omkring, som om han aldrig förr hade sett stället. I själva verket hade han lämnat det för bara tio timmar sedan. Du ser blek ut, sa Al. Det gick runt i huvudet på Dave. Han hörde Als röst men 13

12 utan att förstå orden. Bara någon meter bort stod Lurch och stirrade förbryllat, som om hon iakttog en bilolycka. Hissklockan hördes på nytt ett annat ljud och dörren började gå igen. Al sa något igen och sträckte till och med ut handen för att hjälpa till. Plötsligt snurrade David runt, och hans blytunga fötter vaknade till liv. Som en oljad blixt rusade han mot hissen och kastade sig in i den just som dörren gled igen. Det sista han hörde från andra sidan var Als panikslagna röst. När hissen inledde nedfärden började David Zinc skratta. Yrseln och illamåendet var borta. Trycket över bröstet hade försvunnit. Han hade gjort det! Han hade lämnat Rogan Rothbergs grottekvarn och tagit farväl av en mardröm. Av alla de tusentals eländiga anställda advokater och delägare som befolkade advokatbyråerna i höghusen i centrala Chicago var det bara han, David Zinc, han och ingen annan, som hade haft ryggrad nog att gå därifrån denna dystra morgon. Med ett brett flin satte han sig på golvet i den tomma hissen medan de rödlysande våningsnumren for nedåt, och han ansträngde sig för att ta kontroll över sina tankar. Människorna: (1) hans fru, en försummad kvinna som ville bli gravid men fann det svårt därför att hennes man var alltför trött för att ha sex; (2) hans far, en framstående domare som praktiskt taget hade tvingat honom att läsa juridik, och inte bara var som helst utan på juristutbildningen vid Harvard där han själv hade gått; (3) hans farfar, familjetyrannen som hade byggt upp en megaadvokatbyrå i Kansas City från scratch och i en ålder av åttiotvå år fortfarande arbetade tio timmar om dagen; (4) Roy Barton, anställd delägare och hans närmaste chef, en sur skitstövel som gormade och svor dagarna i ända och var den kanske ynkligaste person som David Zinc någonsin hade träffat. Tanken på Roy Barton fick honom att brista i skratt igen. Hissen stannade på åttionde våningen. Två sekreterare skulle just gå in men hejdade sig tillfälligt när de fick syn på Dave som satt i ett hörn med attachéväskan bredvid sig. Försiktigt klev de över hans ben och väntade på att dörren skulle stängas. Hur 14

13 är det med dig? frågade en av dem. Bra, svarade han. Hur är det själv? Han fick inget svar. De båda sekreterarna blev stående stela och tysta under den korta nedfärden och skyndade sig av på sjuttiosjunde våningen. När David var ensam igen blev han plötsligt orolig. Tänk om de följde efter honom? Al skulle helt säkert gå raka vägen till Roy Barton och rapportera att Al hade gått in i väggen. Vad skulle Barton göra? Klockan tio skulle de ha ett stort möte med en arg höjdarklient, en vd på ett stort bolag. Längre fram, när David tänkte igenom saker och ting, skulle han komma fram till att uppgörelsen förmodligen hade varit droppen som fick bägaren att rinna över och gjorde att det brast för honom. Roy Barton var inte bara en oresonlig skitstövel utan också en ynkrygg. Han behövde David Zinc och de andra att gömma sig bakom när vd:n tågade in med en lång lista giltiga klagomål. Roy skulle kanske skicka säkerhetsavdelningen efter honom. Säkerhetsavdelningen utgjordes av den vanliga kontingenten av ålderstigna uniformerade dörrvakter, men i den ingick också en intern spionring som bytte lås, filmade allting, smög omkring i skuggorna och ägnade sig åt allehanda förtäckta aktiviteter som var avsedda att hålla advokaterna på mattan. David rusade upp på fötter, tog attachéväskan och stirrade otåligt på de rödlysande siffrorna som blinkade förbi. Hissen gungade lätt medan den störtade ner genom mitten av Trust Tower. När den stannade lämnade David den och kilade iväg till rulltrapporna, som fortfarande var fulla av dystra människor som under tystnad rörde sig uppåt. De nedgående rulltrapporna var inte igenkorkade, och David sprang nedför en av dem. Någon ropade högt: Dave, vart är du på väg? David log och vinkade i röstens ungefärliga riktning som om han hade allting under kontroll. Han gick förbi de målade stenarna och bisarra skulpturerna och trängde sig ut igenom en glasdörr. Han befann sig utomhus, och luften som för bara några ögonblick sedan hade 15

14 känts så fuktig och trist innehöll nu ett löfte om en ny början. Han tog ett djupt andetag och såg sig omkring. Han måste hålla sig i rörelse. Med snabba steg började han gå längs LaSalle Street, rädd för att kasta en blick över axeln. Se inte misstänkt ut. Håll dig lugn. Detta är en av ditt livs viktigaste dagar, in talade han sig, så sumpa det inte. Han kunde inte gå hem, för han var inte redo för den konfrontationen. Han kunde inte gå på gatorna, eftersom han riskerade att stöta på någon som han kände. Var kunde han gömma sig en stund medan han tänkte igenom saker och ting, försökte bli klar i huvudet och utarbetade en plan? Han tittade på armbandsuret: nio minuter i åtta. Den perfekta tidpunkten för frukost. Inne i en gränd såg han en blinkande röd och grön neonskylt på vilken det stod Abner s. Han kunde inte avgöra om det var ett café eller en bar, inte ens när han gick närmare. Vid ingången kastade han en blick över axeln för att försäkra sig om att ingen från säkerhetsavdelningen syntes till och steg sedan in i Abner s varma, mörka värld. Det var en bar. Båsen till höger var tomma. Stolarna var placerade uppochner på borden, i väntan på att någon skulle komma och städa. Abner själv stod bakom den långa, välpolerade bardisken och log, som om han ville fråga: Vad gör du här? Är det öppet? frågade David. Var dörren låst? replikerade Abner. Han hade på sig ett vitt förkläde och höll på att torka en ölsejdel. Armarna var tjocka och håriga, och trots sitt buttra sätt hade han det förtroendeingivande ansiktsuttryck som utmärker en gammal bartender som redan har hört allt. Nej, det var den väl inte. David gick sakta fram till bardisken och sneglade åt höger. Längst bort satt en man som tydligen hade slocknat, fortfarande med ett glas i handen. David tog av sig sin träkolsgrå överrock och hängde den över ryggen till en av barstolarna. Han satte sig, betraktade de räta raderna med spritflaskor framför sig och registrerade speglarna, ölkranarna och alla glasen som Abner hade ställt i perfekt ord- 16

15 ning. När han hade satt sig tillrätta sa han: Vad rekommenderar du före klockan åtta? Abner kastade en blick på mannen som sov med huvudet på bardisken och sa: Kaffe. Jag har redan druckit kaffe. Serverar du frukost? Visst, bloody mary kallar vi det här. Jag tar en sådan. Rochelle Gibson bodde i en hyreslägenhet tillsammans med sin mor, en av sina döttrar och två av sina barnbarn samt en varierande kombination av brors- och systerbarn och ibland till och med en eller annan kusin som behövde tak över huvudet. För att undkomma hemmets kaos flydde hon ofta till arbetsplatsen, även om det ibland kunde vara värre där än hemma. Varje dag klockan halv åtta på morgonen infann hon sig på advokatbyrån, låste upp, hämtade in båda morgontidningarna från verandan, tände ljuset, justerade termostaten, satte på kaffe och tittade till byråhunden A.J. Medan hon gick igenom sina morgonrutiner brukade hon nynna eller ibland sjunga lågmält. Hon var riktigt stolt över att vara advokatsekreterare, till och med på en byrå som Finley & Figg, men hon skulle förstås aldrig ha erkänt det för någon av sina chefer. Hon var ingen vanlig sekreterare, hon var advokatsekreterare. Det hon saknade i formell utbildning uppvägdes av hennes erfarenhet. Efter åtta år på en jäktig ambulansjägarbyrå hade hon lärt sig mycket om juridik och ännu mer om jurister. A.J. var en byracka som bodde på kontoret därför att ingen ville ta honom med sig hem. Han tillhörde alla tre Rochelle, Oscar och Wally lika mycket, men Rochelle hade praktiskt taget hela ansvaret för skötseln av honom. Han var en bortsprungen hund som för flera år sedan hade valt Finley & Figg som sitt hem. På dagarna låg han och sov på en liten bädd intill 17

16 Rochelle, och på nätterna strök han omkring inne på byrån och bevakade den. Han var en hjälplig vakthund, vars skall hade jagat bort inbrottstjuvar, vandaler och till och med flera missnöjda klienter. Rochelle gav honom mat och fyllde på hans vattenskål. Sedan tog hon ut en bägare jordgubbsyoghurt ur kylskåpet. När kaffet var klart hällde hon upp en kopp åt sig och tog itu med att göra snyggt och prydligt på skrivbordet, som hon alltid såg till var oklanderligt städat. Det var ett rejält och imponerande bord i glas och metall och det var det första klienterna såg när de steg in genom ytterdörren. Oscars kontorsrum var någorlunda välstädat. Wallys var en soptipp. De båda advokaterna kunde gömma sina angelägenheter bakom stängda dörrar, men Rochelles var fullt synliga. Hon satte sig tillrätta med Chicago Sun-Times och började med förstasidan. Hon läste långsamt medan hon smuttade på kaffet, åt sin yoghurt och nynnade lågmält. A.J. låg och snarkade bakom henne. Rochelle satte stort värde på denna lugna stund tidigt på morgonen. Snart skulle telefonen börja ringa, advokaterna komma till jobbet och om de hade tur klienterna dyka upp, somliga besvikna, andra inte. För att komma bort från sin fru gick Oscar Finley hemifrån klockan sju varje morgon. Men han infann sig sällan på kontoret före nio. Under två timmar åkte han omkring i staden: han stannade till på en polisstation där en släkting hade hand om olycksrapporterna, tittade in på bärgningscentralen och hejade på grabbarna för att få höra lite om de senaste bilolyckorna, drack kaffe med en kille som ägde två begravningsbyråer i den lägre prisklassen, köpte med sig donuts till en brandstation och pratade med ambulansförarna, och ibland tog han också en runda på sina favoritsjukhus, där han gick i de jäktiga korri- 18

17 dorerna och kastade ett vant öga på personer som hade skadats till följd av andras vårdslöshet. Oscar kom klockan nio. När Wally, vars liv var betydligt mindre välordnat, skulle dyka upp visste man aldrig. Han kunde storma in klockan halv åtta på morgonen, fulltankad med koffein och Red Bull och redo att stämma alla som sa emot honom, eller också kunde han släpa sig in bakfull klockan elva på förmiddagen med påsar under ögonen och snabbt gömma sig inne på sitt kontorsrum. Denna betydelsefulla dag dök Wally emellertid upp några minuter före åtta, klarögd och med ett brett leende på läpparna. God morgon, ms Gibson, sa han med inlevelse. God morgon, mr Figg, svarade hon lika övertygande. Stämningen på Finley & Figg var alltid spänd: det kunde räcka med en enda kommentar för att ett gräl skulle flamma upp. Orden valdes med omsorg och analyserades noga. De vardagliga morgonhälsningarna hanterades med stor försiktighet, eftersom de kunde vara en förberedelse inför ett angrepp. Till och med användningen av mr och ms var utstuderad och hade en lång bakgrundshistoria. På den tiden då Rochelle bara hade varit en klient hade Wally begått misstaget att kalla henne flicka. Det hade varit något i stil med: Hör nu på mig, flicka lilla, jag gör faktiskt så gott jag kan. Han hade verkligen inte menat något illa, och hennes överdrivna reaktion hade varit helt opåkallad, men i fortsättningen insisterade hon på att de skulle tilltala henne ms Gibson. Inte miss som om hon vore ogift, inte mrs som om hon fortfarande vore gift utan just det artiga ms som användes som hövligt tilltal till en kvinna oavsett civilstånd. Hon blev lätt irriterad över att ha blivit avbruten i sin morgonritual. Wally pratade med A.J. och kliade honom på huvudet, och på väg till kaffebryggaren frågade han: Något i tidningen? Nej, svarade hon, eftersom hon inte ville diskutera nyheterna. 19

18 Förvånar mig inte, sa han, dagens första gliring. Hon läste Chicago Sun-Times. Han läste Chicago Tribune. Båda ansåg att den andra hade tämligen dålig smak när det gällde nyheter. Nästa gliring följde när Wally efter en liten stund kom ut ur köket och undrade: Vem har bryggt kaffet? Hon nonchalerade honom. Det är lite svagt, tycker du inte det? Hon vände långsamt blad och tog sedan en sked yoghurt. Wally slurpade högljutt i sig lite kaffe, smackade och grinade illa som om han hade svalt vinäger, sedan tog han tidningen och slog sig ner vid bordet. Innan Oscar hade fått huset i samband med en process hade någon slagit ut flera väggar på bottenvåningen vid ytterdörren och åstadkommit en stor reception. Rochelle hade sitt utrymme på ena sidan, nära dörren, och någon meter längre bort fanns stolar åt väntande klienter och ett långsträckt bord som en gång i tiden hade tjänat som matbord hos någon. Under årens lopp hade bordet blivit den plats där man läste tidningen, drack kaffe och till och med genomförde partsförhör. Eftersom Wallys kontorsrum var en sådan svinstia tyckte han om att slå ihjäl tiden där ute. Han slog upp Chicago Tribune så ljudligt som möjligt. Rochelle fäste inget avseende vid honom utan fortsatte att nynna. Det gick några minuter, sedan ringde telefonen. Ms Gibson verkade inte höra den. Den ringde igen. Efter tredje signalen sänkte Wally tidningen och sa: Tar ni det, ms Gibson? Nej, svarade hon korthugget. Det ringde för fjärde gången. Och varför inte det? ville han veta. Hon struntade i honom. Efter femte signalen kastade Wally ifrån sig tidningen på bordet, rusade upp och begav sig mot telefonen som hängde på väggen intill kopieringsapparaten. Jag skulle inte svara om jag vore i era kläder, sa ms Gibson. Han hejdade sig. Och varför inte det? 20

19 Det är en inkasserare. Hur vet ni det? Wally stirrade på telefonen. Nummerpresentatören visade OKÄNT NUMMER. Jag bara vet det. Han ringer så här dags varje vecka. Telefonen tystnade, och Wally återvände till bordet och sin tidning. Han gömde sig bakom den medan han undrade vilken räkning som var obetald och vilken leverantör som var tillräckligt irriterad för att ringa och försöka dra åt tumskruvarna på en advokatbyrå. Rochelle visste det förstås. Hon skötte nämligen bokföringen och visste nästan allting. Men han föredrog att inte fråga henne. Om han gjorde det skulle de snart börja käbbla om räkningar, obetalda arvoden och bristen på pengar i största allmänhet, och det kunde lätt mynna ut i en hetsig diskussion om byråns övergripande strategier, om dess framtid och om delägarnas tillkortakommanden. Ingen av dem ville ha en sådan diskussion. Abner var mycket stolt över sina bloody mary. Han använde väl avvägda delar tomatjuice, vodka, pepparrot, citron- och limesaft, worcestershiresås, peppar, Tabasco och salt. Han garnerade alltid med två oliver och avslutade det hela med en selleristjälk. Det var länge sedan David hade njutit av en så god frukost. Efter att i snabb följd ha bälgat i sig två av Abners kreationer flinade han fånigt och kände sig outsägligt stolt över sitt beslut att skita i alltsammans. Fyllot i änden av bardisken snarkade. Det fanns inga andra gäster i baren. Abner var en flitig man som var fullt upptagen med att diska och torka cocktailglas, inventera spritflaskor och mixtra med ölkranar samtidigt som han fällde kommentarer om en lång rad ämnen. Till slut ringde Davids mobiltelefon. Det var hans sekreterare Lana. Åh, nej, sa han. Vem är det? frågade Abner. 21

20 Kontoret. Du har väl rätt att få lite frukost i dig, har du inte? David flinade igen och tog samtalet: Hallå. Lana sa: David, var är du? Klockan är halv nio. Jag har faktiskt ett armbandsur, Lana. Jag försöker bara få i mig lite frukost. Hur är det med dig? Det går rykten om att det sista man såg av dig var när du rusade tillbaka in i hissen. Bara rykten, Lana, bara rykten. Bra. När kommer du? Roy Barton har redan ringt. Jag ska bara bli klar med frukosten, okej? Visst. Men hör av dig. David lade ifrån sig mobiltelefonen, sög ordentligt i sugröret och tillkännagav sedan: Jag tar en till. Abner rynkade pannan och sa: Ska du inte ta det lite lugnt med de där? Jag tar det lugnt. Okej. Abner tog ner ett rent glas och började blanda. Jag antar att du inte tänker gå till jobbet i dag? Nej. Jag har slutat. Sagt upp mig. Vad jobbar du med? Juridik. Advokatbyrån Rogan Rothberg. Känner du till den? Hört namnet. Stor byrå, va? Sexhundra advokater här på Chicagokontoret. Några tusen runt om i världen. Ligger just nu på tredje plats i antalet anställda, på femte plats i antalet debiterade timmar per advokat, på fjärde plats om man tittar på nettovinst per delägare, på andra plats om man jämför de anställdas löner och utan tvekan på första plats om man räknar antalet skitstövlar per kvadratmeter. Ursäkta att jag frågade. David tog mobiltelefonen och frågade: Ser du den här mobilen? Ser det ut som om jag är blind? 22

21 Den här har styrt mitt liv i fem år nu. Jag kan inte gå någonstans utan den. Bolagets policy. Har den med mig jämt. Den har avbrutit trevliga restaurangmiddagar. Den har släpat mig ur duschen. Den har väckt mig vid alla tider på dygnet. En gång avbröt den mig och min stackars försummade fru när vi hade sex. Jag var på en basebollmatch i somras, Chicago Cubs, jättebra platser, jag och två kamrater från college, och precis i början av andra omgången så börjar den här vibrera. Det var Roy Barton. Har jag berättat om Roy Barton? Inte ännu. Min närmaste chef. En ondskefull liten jävel. Fyrtio år gammal, anställd delägare, perverst ego, Guds gåva till juristyrket. Tjänar en miljon om året, men han kommer aldrig att tjäna tillräckligt mycket. Jobbar femton timmar om dygnet, sju dagar i veckan, för hos Rogan Rothberg jobbar alla höjdarna jämt. Och Roy inbillar sig att han är en riktig höjdare. Trevlig kille, va? Jag hatar honom. Jag hoppas att jag aldrig mer behöver träffa honom. Abner lät den tredje bloody maryn glida längs disken och sa: Det verkar som om du är på rätt spår, grabben. Skål. 23