katolskt magasin # 3 Det katolska Uppsala i dag Vårdgivares etiska kamp Tusentals Mariabilder i Bayern Nya Km firar 10-årsjubileum

Transkript

1 # 3 7 mars 2014 Pris 40 kr Det katolska Uppsala i dag Vårdgivares etiska kamp Tusentals Mariabilder i Bayern Nya Km firar 10-årsjubileum katolskt magasin

2 # 3 katolskt magasin 7 mars 2014 Årg 89. ISSN Adress: Box 2038, Uppsala (Besöksadress: S:t Olofsgatan 32 E) Tel: E-post: redaktionen@katolsktmagasin.se Hemsida: Utges som tidning för Stockholms katolska stift av Stiftelsen Katolsk Kyrkotidning. styrelseordförande Charlotte Byström redaktion Margareta Murray-Nyman (chefredaktör och ansvarig utgivare) margareta.murray-nyman@katolsktmagasin.se tel eller Birgit Ahlberg-Hyse biahyse@bredband.net tel eller Utrikesansvarig Kaj Engelhart kajcaritas@hotmail.com tel Layout, hemsida, annonser, prenumeration Mattias Lindström mattias.lindstrom@katolsktmagasin.se tel eller Prenumerationspris: Sverige 340 kr Europa 450 kr, utom Europa 500 kr Pg , Bg Tryck: DanagårdLiTHO, Ödeshög Nr utkommer 4/ Manusstopp 14/ För icke beställt material ansvaras ej. omslagsbild: koret i s:t lars kyrka i uppsala. ljuset kommer in genom den brutna korväggens höga smala fönster och skapar ett skimmer som varierar efter dagens tider. foto: birgit ahlberg-hyse Ur innehållet Hakkors byts ut mot kärlekssymboler sidan 5 Birgittagården i Falun har förlorat många gäster, även från stiftet sidan 6 Broder Johannes Sandgren jämför Bangladesh och Sverige sidan 8 Dagens katolska Uppsala: Newmaninstitutet Nordens första katolska högskola sedan medeltiden sidan 12 S:t Lars församling har levande stenar från hela världen... sidan och ett kyrkorum med krucifix i konstnärligt original sidan årsjubileum för Nya Km : Tillbakablick på föregångarna sidan 20 Insändare: Katolikers relation till judar i Polen sidan 22 Kultur: Tusentals Mariabilder i Altötting sidan 25 Reflexion: Sir John Taveners musik sidan 28 Ulf Samuelsson sammanfattar Cecilia sidan 29 Bok-, musik- och filmrecensioner sidan 30 Lars Dahlander om fastan sidan 33 Kyrktorget: Etikforum succé i Göteborg sidan 34 Norden vigs till Marias hjärta sidan 35 In memoriam: Tadeusz Raznikiewicz sidan 36

3 ledare sid. 3 Km tio år & biskopens önskelista God vilja, förhoppningar och en stor portion osäkerhet. När de dåvarande redaktionsmedlemmarna natten till den 19 mars 2004 trängdes kring vår layoutare Carina Laukkanen var det med blandade känslor. Men mest var vi glada över förtroendet, att tills vidare få ta ansvar för vad som börjat med Hemmet och Helgedomen, som fortsatt med Katolsk Kyrkotidning och som sju i dag sjutton år före redaktionsmötet i fråga igen bytt namn: till Katolskt magasin. Km är en stiftets tidning. I vad som var vårt första nummer frågade vi biskop Anders vad han hoppades inför framtiden. Bland annat detta: Som alla läsare av Km har också jag min önskelista för vad Km skall vara och förmedla. Km kan binda ihop oss som stift, skapa sammanhållning och göra oss lite mer förtjusta i varand ra. Km kan få oss att glädja oss över varandra och sörja med varandra. Km kan hjälpa oss att förstå att vår tro binder ihop oss trots eller snarare tack vare våra olikheter. Vad skall då Km skriva om? Om stiftet, om vad som händer i Nybro och på Marielund. Och samtidigt om Kyrkan på världsplanet så att vi inte fastnar i Grönköping. Om stort och smått som kan få oss att känna samhörighet. Om våra fantastiska människor. Jag brukar ofta tänka när jag möter någon ute i församlingarna: den skulle jag vilja att fler fick lära känna. Om våra problem och svårigheter, om våra sorger och svagheter. Vi får inte vara rädda att se sanningen i vitögat. Gud ser den ändå. Han ser också samhället omkring oss och också där måste Km skärskåda med kritisk lojalitet. Hur skall Km skriva? Kärleksfullt och respektfullt, även när man inte är överens. Se så mycket de älskar varandra borde det stå med eldskrift över våra huvuden. Sanningsenligt och klartänkt, humoristiskt och inlevelsefullt. Och kortfattat, inga longörer Allt i kärlekens anda. Till Guds ära och allas glädje och uppbyggelse. Lycka till! Till och från tittar vi tillbaka på önskelistan. Har vi levt upp till detta? Vad har vi missat? I sökandet efter svar har vi god hjälp av läsare som per mejl och telefon, eller vid möten som sker ute i församlingarna, delar med sig av synpunkter då kan det låta så här: Den här veckan träffade jag en som sa att ni var för liberala och en som sa att ni var för konservativa. Varifrån får ni alla fantastiska bilder? Det är långt mellan numren. Tidningen är nödvändig för att leva som katolik i Sverige. Fortsätt med att skriva om grannländernas heliga platser! Jag orkar inte längre men tack för allt som tidningen gett. Jag saknar debatten. Tack för att vi slapp debatten i förra numret. Det jag saknar i Km är artiklar som hjälper oss att leva vår kristna tro. Jag fick låna tidningen av en granne och blev glatt överraskad. Inte visste jag att det fanns en sådan andlighet i Sverige! Varför har ni så många recensioner? Jag önskar att det vore fler bokrecensioner och andlig kunskap och inte så många reportage. Mer utrikes! Vi tillhör världskyrkan. En tidning som alla katoliker och många fler borde läsa. Ni är för snälla. Våga tala om problemen också! Måste bara säga att novembernumret nog är det bästa jag läst hittills. Framför allt intervjuerna med de nya prästerna Ett riktigt dåligt nummer. Brukar läsa Km hos min mamma men jag tycker att den är så himla bra att nu vill jag ha tidningen själv. Att öppna ett nummer av Km kan ge mig en känsla av att ha en korg med härliga frukter framför mig. De flesta är söta, några kan vara syrliga, andra är beska. En stimulerande blandning! Km är nog en tidning som aldrig blir färdig och tur är väl det. Men ett är säkert. Det är lika roligt i dag som för tio år sedan att arbeta med tidningen. Nej, roligare! Fotnot: Mera om Km och dess föregångare finns att läsa på sidorna Katolskt magasin Har du ingen egen prenumeration på Km? Varför inte pröva hur det känns att ha en egen tidning? redaktionen@katolsktmagasin.se

4 sid. 4 aktuellt inrikes Fallet Ellinor vidare till EU-nivå Sverige anklagas för diskriminering Svenska staten ignorerar rätten till samvetsfrihet för vårdgivare. Därför uppfyller Sverige inte sina åtaganden enligt den europeiska sociala stadgan. Det menar FAFCE, en europeisk katolsk familjerättsorganisation med deltagandestatus i Europarådet. Tillsammans med de svenska organisationerna Provita och Kristna Läkare och Läkarstudenter i Sverige har FAFCE lämnat in ett kollektivt klagomål mot Sverige till den Europeiska Kommittén för sociala rättigheter. Den 10 februari höll organisationerna en presskonferens i Stockholm för att uppmärksamma klagomålet, där de anger nio punkter på vilka de anser att den svenska staten brustit i sitt ansvarstagande. Den första och huvudsakliga punkten gäller alltså rätten till samvetsfrihet för vårdpersonal. Denna rättighet garanteras av Europarådets resolution 1763, som antogs I resolutionen klargörs att Ingen person, inget sjukhus eller institution skall tvingas, hållas ansvarig eller diskrimineras på något sätt på grund av en vägran att utföra, hysa, bistå eller underkasta sig en abort, frambringandet av ett mänskligt missfall, eller dödshjälp... I klagomålet påpekas att Sverige, till skillnad från de flesta EU-länder, helt saknar rättsliga och politiska ramar för hur en sådan samvetsfrihet kan användas. Detta menar man har lett till diskriminerande behandling, osäkerhet och frustration bland vårdgivare i Sverige. Ett sådant uppmärksammat fall är Ellinor Grimmark från Tenhult i Småland, som också medverkade vid presskonferensen. Ellinor hade fått löfte om arbete som barnmorska på Höglandssjukhuset efter avslutad utbildning. Men när Ellinor meddelade sjukhuset att hon Uppmärksamhet. Ellinor Grimmark berättar vid presskonferensen om hur löftet om anställning som barnmorska togs tillbaka av sjukhuset när hon förklarade att hon inte ville medverka vid aborter. inte kunde tänka sig att medverka vid aborter tog sjukhuset tillbaka löftet, samtidigt som hennes studielön drogs in. Ellinor anmälde sjukhuset till diskrimineringsombudsmannen, DO, och säger sig vara beredd att driva ärendet till Europadomstolen om så behövs. Svenska debattörer har i stor utsträckning pekat på det orimliga i att söka sig till ett yrke där man inte kan tänka sig att utföra vissa arbetsuppgifter. Vissa misstänker att Grimmarks avsikt hela tiden varit att väcka uppmärksamhet. Själv säger hon att det är hennes dröm att få hjälpa kvinnor och barn vid förlossningar, och att hon fått bekräftat under utbildningen att hon skulle bli en bra barnmorska. Om hon fortsätter att få avslag i Sverige kan hon tänka sig att flytta till Norge, där barnmorskor kan slippa medverka vid aborter. Står då rätten till samvetsfrihet mot rätten till abort? Roger Kiska är jurist från Alliance Defending Freedom, som har tagit sig an Ellinor Grimmarks fall. Han påpekar att abort är en laglig rättighet i Sverige men inte någon grundläggande mänsklig rättighet. Det är däremot rätten till samvetsfrihet enligt Europakonventionen. Roger Kiska menar att Ellinor Grimmark har den europeiska rätten på sin sida, eftersom den erkänner samvetet som ett verkligt hinder för vissa vårdgivares medverkan vid till exempel aborter. Kiska tror också att det kollektiva klagomålet mot Sverige har goda chanser att bli hörsammat i den Europeiska Kommittén för sociala rättigheter. Bland åhörarna på presskonferensen fanns även Benedicta Lindberg från Respekt, den svenska katolska rörelsen för livets okränkbarhet: Vi är ingen politisk rörelse men vi följer naturligtvis utvecklingen med intresse, eftersom vi vet att det finns fler som Ellinor där ute, säger hon. Text och foto: Kristoffer Mauritzson

5 aktuellt inrikes sid. 5 Interreligiös manifestation i Stockholm Fredsbudskap inspirerades av hakkors Klottrade hakkors inspirerade årets interreligiösa fredsmanifestation på Medborgarplatsen i Stockholm. Hatbudskap måste mötas med kärleksbudskap, var den gemensamma ståndpunkten från världsreligionernas representanter. I början av detta år klottrades hakkors på Stora moskén i Stockholm, den etiopisk-koptiska kyrkan i Hagsätra och på Svenska kyrkans kapell i Hagsätra. En vecka senare fanns en blombukett överallt där hakkorsen funnits. Någon hade bytt ut hatsymbolerna mot tecken för kärlek. Det blev impulsen för Nomi Szpiro, kreativ coach, festivalkoordinator och kulturvetare från Göteborg, att starta ett event på facebook (#kärleken ärstörre) där hon lanserade tanken att med några få streck göra om ett målat eller sprayat hakkors till en samlad yttre fyrkant kring fyra mindre inre rektanglar. Lägger man till en vinkel ovanför, med spetsen uppåt, får man ett hus med fyra rum. Vill man ha fler rum, kan man dela in rektanglarna i smärre fyrkanter, och så vidare. Och sätta dit ett litet hjärta under taket. Därmed blir hatsymbolen hakkorset förvandlat till ett hus med plats för många. En symbol för välkomnande, mångfald, gemenskap, sammanhållning ja, en symbol för kärlek, betonade Nomi. Var och en som ser ett hakkors och reagerar med obehag kan snabbt förvandla det till en kärlekssymbol. Rasismen, främlingsföraktet, nazistisk ideologi, kan man inte krossa, understryker hon, bara arbeta sig igenom, bit för bit. Hakkorset är ett hatbudskap som måste mötas med kärleksbudskap många, olika, i alla möjliga och tänkbara former. Samsyn. Representanter för åtta världsreligioner förenades i budskapet om fred och tolerans mellan människor när FN:s World Interfaith Harmony Week firades på Medborgarplatsen i Stockholm. Om detta berättade hon på Ljus på Medis i Stockholm den 8 februari, ett evenemang som förenar representanter för åtta världsreligioner. Sedan 2007 högtidlighålls FN:s World Interfaith Harmony Week, vecka för fred mellan religionerna, varje år i februari. För tredje gången firades den i Stockholm, i år med ett eftermiddagsprogram där bland de kristna även katoliker deltog. Stand up-artister, samtal och diskussioner, barnverksamhet och kafé avlöste varandra och thailändska damer skapade vackra blomsterarrangemang. De smyckade Medborgarhusets trappa med sina skapelser i många färger och levande ljus, en grupp buddhistiska munkar sjöng en hymn, de olika religionernas heliga texter kring gemenskap, fred och harmoni presenterades, till exempel ur Bibeln, Koranen och Bagavadghita, och ett uttalande från Sveriges Interreligiösa Råd (SIR) lästes upp. Skändning av och hatbrott mot moskéer, kyrkor och judiska institutioner som nyligen uppmärksammats i media speglar den ökande fientligheten mot troende människor som förekommer i Sverige. Vi upplever att det är själva religionsfriheten och yttrandefriheten som attackeras. Att bevara och förstärka dessa centrala mänskliga rättigheter är mycket angeläget, skriver SIR. Manifestationen avslutades med helgavslutningsceremonin, havdala shabbat, i den judiska traditionen. Programdeltagarna applåderade och förbipasserande mötte evenemanget först med förvåning, därefter med entusiasm. Fred mellan religionerna har blivit tradition i Stockholm. Text och foto: Kaj Engelhart

6 sid. 6 aktuellt reportage Imponerande ställe. Birgittagården ligger vackert i Hosjö, på en udde i sjön Runn. Man skymtar sjön till vänster om tillbyggnaden som kom till Få gäster på Birgittagården Vid sjön Runns strand, åtta kilo meter väster om Falun, ligger Birgittagårdens kloster och gästhem. Där går verksamheten för närvarande på sparlåga men detta faktum innebär ingen risk för nedläggning. Saliga Elisabeth Hesselblad garanterar fortsatt Birgittanärvaro i Falun. Den enda ort i Sverige som egentligen hade betydelse för Elisabeth Hesselblad var Falun. Där tillbringade hon tio barndomsår och även om hon aldrig återvände dit sedan hon flyttat därifrån berättade hon i brev under hela sitt liv om staden som hade betytt så mycket för hennes utveckling. Intresset för henne har också alltid varit stort i Falun, i både katolska och ekumeniska kretsar. Och 1968 förverkligades tanken på en birgittinsk hemvist där. Den dåvarande kyrkoherden i katolska församlingen, fader Kazimir Vilnis, hade nämligen hittat en fastighet som han ansåg vara lämplig för kloster och gästhem, i Hosjö utanför Falun. Det ursprungliga boningshuset var från 1905, byggt av en grosshandlare Münnich i Falun. Där familjen Münnich hade tennisbana och stall har vi vår köksträdgård i dag, berättar klostrets nuvarande priorinna, moder Vivian, när Km besöker Birgittagården. I slutet av 1980-talet gjordes en stor tillbyggnad. Den invigdes i februari I den nya byggnaden ligger tio rum för systrarna, nio gästrum och kapell. I den gamla byggnaden finns kök och matsal, bibliotek, konferensutrymmen, sällskapsrum och fem rum för permanent boende. Men gästerna är få på båda ställena. Tiderna har förändrats, konstaterar moder Vivian. Förr hade vi ett antal äldre som tillbringade en eller flera sommarmånader här, men efter deras bortgång har inte nya gäster hittat hit i samma omfattning. Tidigare kom många gäster till större helger men också där märks en nedgång. Senaste julen hade vi åtta gäster. Det brukar vara 20. Inför påsken har vi ännu inte fått några bokningar. Genom åren har stiftet förlagt kurser, reträtter och prästmöten hit. Hur är det med det nu? Från stiftet har det inte bokats något på länge. De vill väl gynna sina stiftsgår-

7 aktuellt reportage sid. 7 Indiskor i Falun. För närvarande bor sju systrar på Birgittagården i Falun. Alla är från Indien och gemensamt för dem är att de har tillbringat perioder i Birgittakloster i Italien. Framför hallens välkomnande öppna spis ser vi från vänster syster Joslin, syster Rita, moder Vivian, syster Elda, syster Andrea och syster Marietta. Även syster Veronica tillhör Falun men arbetar för närvarande i Djursholm. I kapellet. På båda sidor om koret har systrarna sina egna platser där de växelläser vid tidebönerna. Mitt för altaret finns plats för gästerna, boende eller tillfälliga. dar, Marielund i första hand. Man förstår dem på sätt och vis, även om det är tråkigt för oss. De skulle kunna fördela lite hit. Vi vill ju inte bli bortglömda. Tillgängligheten har också försämrats. Stockholmsbussarna kör inte längre förbi. Nu går bara lokalbussarna till Hedemora på vår väg och de är väldigt få, ingen alls på lördagar och söndagar. De som kommer med tåg till Falun har svårt att ta sig hit, om de inte tar taxi. Diskret information. Vid Uddnäsvägen berättar skylten om Birgittasystrarna som kan ta emot gäster för reträtter, kurser och konferenser. Men bilburna Falubor, de flesta medlemmar i katolska församlingen, är trogna både som besökare och stödjare. Varje dag har vi några gäster som äter hos oss. Församlingen har sina kyrkorådsmöten här och julbord för sina förtroendevalda varje år. Ett stort och inkomstbringande evenemang är den årliga basaren som äger rum den tredje lördagen i september. Då har vi hjälp av våra goda vänner i församlingen. Det finns alltså ljusglimtar, konstaterar moder Vivian. Och även om gården har en beläggning så låg att det skulle vara oroväckande för ett vinstdrivande företag säger hon att läget för Birgittagården inte är allvarligt. Orden hjälper till med ekonomin om det behövs. Vi lever vidare i vårt kloster, med daglig mässa och tideböner, och vi fortsätter att sköta vårt stora hus. Nästa vinter blir det i alla fall mycket att göra i ett par veckor. Det är redan fullbokat till skid-vm i Falun! Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse Elisabeth Hesselblad Elisabeth Hesselblad ( ) grundade en ny gren av Birgittinorden i Rom Den stränga klausuren togs bort. Därigenom anpassade sig orden efter den moderna tidens krav och fick också möjlighet att försörja sig själv, främst genom gästhem. I Sverige återkom Birgittinorden till Djursholm 1923 och 1935 till Vadstena, där verksamheten dock ombildades 1963 till klostret Pax Mariae som tillhör den medeltida grenen. Elisabeth Hesselblad saligförklarades av påven Johannes Paulus II år I Falun finns sedan 2007 en minnestavla i brons på ett hus beläget i ett kvarter där hon bodde med sin familj i slutet av 1800-talet. På Dalarnas museum finns hon med i utställningen över kända Falubor. På Birgittagården firas daglig mässa av kyrkoherden i Sankta Katarinas katolska församling, för närvarande fader Raphael Kurian CMI.

8 sid. 8 utrikes reportage Trängsel. På en tredjedel av Sveriges yta trängs 170 miljoner människor i Bangladesh, 18 gånger så många som i Sverige. Bangladesh och Sverige i jämförelse Utmaningar i skilda världar Bangladesh och Sverige är på många sätt skilda världar. Det hindrar inte att länderna har mycket att lära av varandra. Över detta reflekterar broder Johannes Sandgren som står med en fot i vardera kulturen. Man kan alltid lära sig något av ett annat land och från ett folk med en främmande mentalitet. Efter 25 år i Bangladesh har jag blivit ombedd att berätta vad man här i Sverige kan lära sig av Bangladesh och jag repeterar frasen jag inledde med för att inte behöva erkänna för mig själv att jag är ställd. Vad har jag lärt mig? Vad kan man lära sig? Bangladesh är ett litet land på kvadratkilometer och ungefär 170 miljoner människor. Sverige är ett stort land på kvadratkilometer och 9 miljoner människor. När man kommer till Sverige är det rent och snyggt, hela landet är som en park, och gator och vägar är tomma. Kommer det en bil tutar den inte, och alla bilar stannar vid övergångsställena. Reser man ser man mest bara skog. I Bangladesh kan landsbygden vara hänförande vacker, men så snart man närmar sig människobygder och det gör man alltid snabbt blir det lerigt, nedskräpat, fult och skränigt. Bilar tutar oupphörligen, ställer sig mitt i vägen, kör för fort eller trasslar in sig i

9 utrikes reportage sid. 9 begångna under självständighetskriget Partiet är hårt trängt, men verksamheten i de lantliga koranskolorna har inte nämnvärt påverkats. Intelligentian sitter i städerna och begriper sig inte på majoriteten av befolkningen som bor ute i byarna och lever ett helt annat slags liv. Stillhet. Kontrasten är stor mellan landsbygd och stadsmiljö i Bangladesh. ofantliga trafikstockningar som lätt hade kunnat undvikas. Skogarna försvinner, men träden finns kvar. Överallt finns det lummiga dungar, vägarna kantas av regnträd eller mahogny. I Sverige som i Bangladesh finner man alltid saker att klaga på, något att skriva insändare om men klagomålen i Sverige låter inte alltid befogade när man kommer från Bangladesh. Där handskas man med stora, otympliga problem av det slag som fortfarande fanns vid förra sekelskiftet i vårt land: analfabetism, korruption, dolda maktcentra som utövar inflytande, religionsföreträdare som använder maktspråk och ett bräckligt demokratiskt system som ännu inte riktigt slagit rot. Om någon klagar på sjukvården i Sverige tänker jag på de tysta, rena sjukhusen här, med blommor i korridorerna och tavlor på väggen. På sjukhuset i Mymensingh ligger folk på golvet bredvid de överfulla sängarna, katter slinker in och ut, en otäck lukt råder och gammalt skräp ligger i högar i trädgården. Överallt finns det något att klaga på, men minns vi hur det var hos oss en gång och vad vi har uppnått? Är förbättring, ständig förbättring, detsamma som omsorg och bevarande? I Bangladesh är religionen fortfarande mäktig och många av dess företrädare drömmer om mera makt. Den globala islamiska rörelsen har fulla pengakistor och man bygger koranskolor överallt, delar ut svarta, heltäckande dräkter gratis till kvinnor som aldrig burit annat än sari, undervisar barn i sträng bokstavstro, vars föräldrar bara känt till den milda, synkretistiska sufism som i århundraden präglat Bengalen. Samtidigt kämpar de stora politiska partierna ursinnigt om makten och om köttgrytorna, men glömmer att någon långsamt och målmedvetet bygger upp en armé på landsbygden. Kommer det att lyckas? Idag har nästan alla ledare av det största islamistiska partiet fängslats och, en efter en, dömts till döden för krigsbrott Vad kan man lära sig av allt detta? Kanske att det i människans värld alltid finns mörka strömmar under ytan som är redo att bryta fram när trycket blir svagt och uppmärksamheten minskar. Om det finns något som jag har lärt mig från mina år i Bangladesh så är det respekt för samhälleliga institutioner: skatteverket som hjälper oss att dela med oss av vad vi har; riksdagen som ger oss tillfälle att låta förnuftet råda över känslor och lidelser; den sunda sekularismen som hjälper oss att vara öppna utan att bli cyniska. Dessa instanser är starka försvar mot de mörka strömmar som rinner genom oss alla, men även de kan förfalla om man inte sköter dem. Jag är full av beundran för bengalerna, som kämpar för att bygga upp sådant, och undrar emellanåt om svenskarna inte alltför mycket betraktar detta som självklarheter. Det finns en dynamik i Bangladesh trots all tröghet, allt motstånd som när sig av de många drömmarna. Det finns så mycket som är uppenbart fel och otillräckligt, det finns så mycket att göra! Man kan drömma om ett nytt samhälle. I Sverige låt oss säga i Västerlandet har det blivit svårt att drömma om ett nytt samhälle. Vi har lyckats med så mycket. Det är trots allt lättare att drömma om ett rent och fungerande sjukhus och en bra skola än om större enkelhet, ett rikare inre liv, mera gemenskap och allt det som vi i våra kalla, vackra samhällen ännu inte har uppnått. Broder Johannes Sandgren

10 sid. 10 aktuellt utrikes utrikesnotiser Påven inbjuder argentinsk teolog Påven Franciskus har skaffat sig teologiskt understöd från Argentina. Han har kallat en berömd argentinsk teolog och medboder till Rom: pater Juan Carlos Scannone, en mångårig vän och medarbetare till kardinal Bergoglio, som kommer att föreläsa i olika europeiska länder och medverka i jesuiternas tidskrift La Civiltà Cattolica. Scannone har varit elev hos Karl Rahner och tillhör den i Argentina utbredda rörelsen Folkets teologi, som uppskattas av påven. (Vatikanradion/agi) Kongregation för lekfolket? Vi behöver en kongregation för lekfolket, vi kan inte fortsätta som hittills. Det sade kardinal Oscar Rodriguez Maradiaga, samordnare i kardinalsrådet för en kuriereform, inför en samrådsvecka med rådet i Vatikanen. Lekfolket utgör den största delen av kyrkan, påminde ärkebiskopen av Honduras i en intervju i den franska veckotidningen La Croix. Inom en sådan kongregation för lekfolket bör det enligt kardinalen finnas ett påvligt råd för familjefrågor under ledning av ett äkta par. Varför inte? Det vore ett storartat tecken, tycker Maradiaga. Allt fler män och kvinnor skulle dela medansvaret för kyrkans ledning. En kongregation för lekfolket skulle mot den bakgrunden vara något väldigt bra. Tankarna går alltmer åt det hållet. Rörande statssekretariatet talade kardinalen om ett nödvändigt perspektivskifte. I kardinalsrådet har man påmint om den ursprungliga avsikten med denna institution: statssekretariatet var tänkt som ett förrum till påven och inte som platsen för en premiärminister eller vicekonung. Att anpassa statssekretariatet och dess uppgifter ses som en av byggplatserna i den planerade kuriereformen. (Vatikanradion) Ingen förändring för omgifta frånskilda Påve Franciskus kommer inte att upphäva uteslutningen av omgifta frånskilda från sakramenten. Det tror kuriekardinalen emeritus Giovanni Battista Re. Kardinalen anser det inte möjligt att revidera denna kyrkorättsliga stadga, säger han i internetportalen Vatican Insider. En objektiv situation kan man inte förändra, säger den förre prefekten för Biskopskongregationen, som i egenskap av ranghögste kardinal ledde konklaven fram till valet av påve Franciskus. Men Franciskus är mån om att förbättra kyrkans själavård bland omgifta frånskilda, tillägger Re. (Vatikanradion) Kyrklig kritik mot valresultat i Schweiz De schweiziska katolska biskoparna kritiserar resultatet från omröstningen för begränsad invandring och appellerar till befolkningen om större öppenhet. Resultatet av omröstningen är följden av en kampanj som spätt på den psykiska rädslan för främlingar. Det sade Simon Spengler, den schweiziska biskopskonferensens informationsansvarige, till internetportalen Katholisch.de. Detta har försämrat samhällsklimatet i Schweiz, betonar han. Kyrkan kan inte ha ett direkt inflytande på politiken, underströk Spengler. Men biskoparna vill avslöja att det egentligen bara är ekonomiska intressen som står bakom den underblåsta rädslan. Till detta vill man visa upp att främlingen berikar. (Vatikanradion/idea) Judar och kristna borde agera tillsammans Judar och kristna kan tillsammans bli starkare för att konkret göra världen bättre. Det sade påve Franciskus inför representanter för American Jewish Congress (AJC) i Vatikanen. Den insatsen är förankrad i det som Skrifterna säger rörande skydd åt de fattiga, åt änkan, åt den föräldralöse, åt främlingen. Det är en uppgift som givits oss av Gud och som speglar hans vilja och hans rättvisa. En autentisk religiös plikt, påminde Franciskus. Om några månader har jag glädjen att få komma till Jerusalem. Följ mig, ber jag er, med er förbön, så att denna resa får bära frukt av enhet, hopp och fred. Shalom! (Vatikanradion) Ohälsa inget skäl till marginalisering Dålig hälsa eller handikapp är aldrig ett skäl till att utestänga en person eller, ännu värre, att beröva henne livet. Det skriver påve Franciskus i ett brev till Påvliga akademin för livet. Den livets fullhet som Gud vill skänka varje människa står inte i motsättning till sjukdom och lidanden. Värre än sjukdom och lidanden är enligt påven att vara övergiven, marginaliserad och berövad all kärlek. Hälsa är förvisso ett viktigt värde. Men den kan inte vara avgörande för en människas värde. Påve Franciskus fördömer på nytt det tyranniska herraväldet hos en ekonomisk logik som marginaliserar och ibland till och med dödar. (Vatikanradion)

11 kolumn sid. 11 Europeisk horisont Samvetsfrihet rättighet och martyrium För några dagar sedan deltog jag i ett panelsamtal i Stockholm om samvetsfrihet inom vården. Detta samtal följde efter en presskonferens med den omskrivna barnmorskan Ellinor Grimark som nekats anställning på grund av sin samvetsvägran i samband med abort (se vidare sidan 4). Att samvetsfrihet inte är ett vedertaget begrepp inom vården i Sverige är för mig i högsta grad förbryllande. Hur kommer det sig att Sverige, som i internationella sammanhang har ett utmärkt renommé vad gäller mänskliga rättigheter, inte respekterar rätten till samvetsfrihet? Hur många svenskar vet att den svenska riksdagen i maj 2011 röstade om att motverka en resolution om samvetsfrihet inom vården. Resolutionen antogs, enligt demokratisk ordning, av Europarådets parlamentariska samling den 7:e oktober I den svenska debatten talas det om en rätt till abort. Detta, att abort skulle vara en rättighet, utgår från ett individualistiskt perspektiv där ingen hänsyn ägnas åt den nya persons liv som står på spel svensk lagstiftning fastställer nämligen att rätten till liv börjar vid födseln. Fram till dess är det med andra ord acceptabelt att ignorera det barn som ligger i mammans mage. Ett barn som man inte ser, men kan känna... I Belgien där jag är bosatt har ett extremt lagförslag just röstats igenom: aktiv dödshjälp för barn. Detta är det första land i världen som antar en sådan lagstiftning. Barn i Belgien kan alltså hädanefter dödas i slutfasen av en sjukdom, ett faktum som man omskriver som ett lindrande en extrem förvrängning av verkligheten. De barn som kommer att beröras kan man inte bara känna utan också se... I båda dessa fall, abort och aktiv dödshjälp, spelar samvetsfriheten en avgörande roll. Om vi inte tar hänsyn till samvetets röst kan vi snabbt hamna i det som Dag Hammarsköld beskrev 1954: Alltför ofta är vår inlärning, vår kunskap och vår hantering av tillvaron alltför mycket koncentrerad på teknik och vi glömmer själva människan. I stället för att prioritera det mänskliga, det ömma, det sårbara, koncentrerar vi oss på tekniska lösningar. Abort är en teknisk lösning på ett mänskligt problem, samma sak gäller aktiv dödshjälp. Dessa lösningar kan aldrig möta de behov av stöd, tröst, uppmuntran, medlidande och medmänsklighet som finns hos den som befinner sig inför en oönskad graviditet eller en obotlig sjukdom. Samvetet, däremot, kan hjälpa oss till det bemötande som behövs i dessa situationer förutsatt att det inte förkvävs och att vi vågar lyssna till det. Att handla i enlighet med sitt samvete kan ibland leda till martyrium men det kan också vara ett sätt att evangelisera bland dem som inte vågar lyssna till sitt inre. Samvetsfrihet är en väg ut ur den dödskultur som Salige Johannes Paulus II varnade för. Samvetsfrihet är en mänsklig rättighet, till skillnad från abort, till skillnad från aktiv dödshjälp. Detta är mycket tydligt inom europeisk och internationell rätt. Sverige behöver samvetsfrihet. Sverige behöver dem som hävdar att samvetsfrihet är en mänsklig rättighet. Sverige behöver dem som vågar göra anspråk på samvetsfrihet som Ellinor Grimark hade mod att göra. Ellinor är en modern martyr, en sanningens martyr. Media i Sverige har behandlat henne mer än styvmoderligt men hon har stått på sig. Hennes exempel kan hjälpa andra att våga lyssna till sitt samvete. Sist och slutligen handlar det om att vittna om det evangeliska budskapet: Du skall inte dräpa! Må fler sanningens martyrer stiga fram i Sverige, de behövs! Maria Hildingsson

12 sid. 12 katolska Uppsala Välkommen till katolska Uppsala! Det händer mycket på 2000-talet också I februarinumret gjorde vi nedslag i medeltidens Uppsala. Vi avslutade med ett löfte om en fortsättning från dagens katolska verklighet. Den sista byggnad vi stötte på under den medeltida vandringen genom Uppsala var Slottet, platsen för drottning Kristinas abdikation som snart skulle följas av hennes övergång till Katolska kyrkan. Från Slottet, och särskilt från Gunillaklockan som år 1588 skänktes till slottskyrkan av drottning Gunilla (hustru till Johan III, makarna vilar tillsammans i Uppsala domkyrka) hade vi utsikt över så gott som hela Uppsala. Nu gick vi nedför Carolinabacken som utgår från Universitetsbiblioteket och mynnar ut i centrum. Men innan vi hunnit så långt svängde vi in till höger på Trädgårdsgatan. Där, i korsningen till Slottsgränd (som också rymmer kyrkan som vi möter i Vår församling på sidan 14), ligger Newmaninstitutet. Här får en separat artikel från Newman komplettera församlingsreportaget. Newman och Signum. Det var jesuiterna i Sverige och tidskriften Signums medarbetare som tog initiativet till Newmaninstitutet. I de ljusa och charmiga lokalerna på Slottsgränd hittar man i dag Signums redaktion, prästseminariet, Katarinaskolan och i källaren vad som (möjligen) skulle kunna vara ett embryo till stiftsmuseum. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse Newmaninstitutet har uppkallats efter John Henry Newman: konvertiten, kardinalen, teologen, författaren. På Newmaninstitutets hemsida går det att läsa om hur denne insåg värdet av den växelverkan som tankeutbytet mellan tradition och nutid och mellan teologi, filosofi och olika kulturyttringar erbjuder. Ingen dålig programförklaring. Så har också utvecklingen säger dess rektor pater Philip Geister S.J. gått framåt med stormsteg sedan institutet grundades år 2001, hundra år efter John Henry Newmans födelse. I dag är Newman Nordens första katolska högskola efter inrättandet av Uppsala Universitet år Samarbete med teologiska högskolor i Holland, Irland, England och Norge är under uppbyggnad. Km hoppas återkomma till detta. Katolska kapell i Uppsala. Vid sidan av församlingskyrkan finns fyra mer eller mindre privata kapell som tillhör Mariasystrarna, jesuiterna, prästseminariet och Newmaninstitutet. Här en interiör från det senare vackert blå kapellet. Ytterligare ett kapell/en kyrka finns inom församlingens gränser: Sankt Ilians kyrka i Enköping, Mera om den i ett kommande nummer. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse

13 katolska Uppsala sid. 13 Kuriosa och annat Hur många katolska tidningar tas fram i Uppsala? Rätt svar är tre, Katolskt magasin, Signum och Jungfru Maria som ges ut av föreningen Maria Regina Caeli. Den 9 juni 1989 besökte Johannes Paulus II Uppsala. Det jättelika sandstensblock som tjänade som altare vid mässan i Gamla Uppsala står fortfarande kvar. I början av juni varje år brukar en grupp från Sankt Lars vandra mot påvealtaret. I år blir det nuntien, ärkebiskop Henryk Józef Nowacki, som firar mässan där, den 7 juni. Newmaninstitutet och Sankt Lars goda grannar. När kyrkan invigdes år 1985 tyckte nog de ansvariga att man byggt ganska stort. I dag är det ofta trångt i bänkarna. Foto: Peter Wiberg Teori är bra teoretiska kunskaper bör dock omsättas i praktiken. Ett utslag av den sortens tänkande är den kontakt som under det senaste året byggts upp mellan Newmaninstitutet och Erikshjälpen Second Hand Butiker i Uppsala. Men mera om det fanns att läsa under porträttet i januarinumret av Km. Newmaninstitutet upprättades av jesuiterna i Sverige och medarbetarna kring tidskriften Signum. I dag är det tvärtom, Signum: katolsk orientering om kyrka, kultur & samhälle utges Nästgårds. Snett mitt emot S:t Lars katolska kyrka ligger Newmaninstitutets ståtliga byggnad. Foto: Birgit Ahlberg-Hyse av Newmaninstitutet. Redaktionen har sina lokaler inom Newmans väggar. Men här ryms annat också: prästseminariet som förresten just fått en ny rektor, pater Christoph Hermann S.J. och den humanistiskt-kristna friskolan Katarinaskolan. Att Newmaninstitutet någonsin skulle få delansvar för något (ännu icke existerande) stiftsmuseum är väl inte självklart men diverse konst och liturgiska attiraljer härbärgeras tills vidare i källarlokalerna på Slottsgränd. Institutet månar om teologisk och filosofisk reflexion och vänder sig också utåt med offentliga föreläsningar. Men den som går in på Newmans hemsida hittar mycket därutöver, debattkvällar, musikevenemang eller just nu 8 mars lite inside information om vad Vatikanen har att säga om kvinnan i kyrkan och världen: From the heart of the Vatican on international Women s Day. Och medlemmarna i Sankt Lars församling gläder sig åt att kunna använda de trivsamma lokalerna till festligheter av diverse slag. Men därmed tangerar vi redan församlingsreportaget. Margareta Murray-Nyman Också ett antal kardinaler har utforskat staden, däribland Johannes Willibrands, Carlo Maria Martini, Joachim Meisner, Walter Kasper, Kurt Koch och (snart) Karl Lehmann. Mera Uppsalaekumenik: Mellan 1969 och 2008 fungerade Koinonia Koinonia är grekiska för gemenskap som ett ekumeniskt präglat studiecentrum med koppling till Heliga Korsets Brödraskap (i dag lokaliserat till Östanbäck utanför Sala). Åtskilliga av de 150 koinonianerna kom att konvertera till Katolska kyrkan. Den som tittar in i fiket på Universitetsbiblioteket Carolina ser en stor bild av påve Benedikt XVI över tidningsbordet (under finns en mindre, med guldhjärtan kring, på Franciskus). För caféet ansvarar Staffan Elmgren som guidat nyfikna Uppsalaturister under många år. Ställ frågor och han berättar om det där som är något alldeles extra. Världen i miniatyr en mosaik av levande stenar heter jubileumsskriften från Sankt Lars församlings 25-årsjubileum. Lär känna katoliken Athanasius Francis Diedrich Wackerbarth ( ) med ett förflutet som präst inom den anglikanska kyrkan! Denne var storligen intresserad av nordisk forntid, sökte sig till Sverige, lärde sig danska och isländska (vid sidan av svenska) och lär ha stormnjutit av notläsning. Snart blev han amanuens i astronomi vid Uppsala Universitet. Nyfikna studenter vittnade om hur de iakttagit Wackerbarth på knä inne i sin lägenhet (på andra sidan Västgötaspången om man står vid den nuvarande kyrkan). Märkligt! Den originelle läraren hade omfamnat ett stort krucifix!

14 sid. 14 vår församling En procent av församlingen. S:t Lars församling har cirka medlemmar. Km samlade en procent av dessa framför anslagstavlan. Med reservation för någon miss berättar vi att de heter, från vänster, Anna Marie Inakanyange, Aila Aune, Eva McCarthy Öst, Shalini Seisju, Alf Öst, Maria Szendrö, Gunnila Cervall, Peter och Cecilia Wiberg, Irene Högström, Soorej José, pater Philip Geister S.J., Eva Henriët, syster M. Inger, Ingemar och Vera Emrén, Cecilia Fröjmark, Barbara Matkovic, Ylva och Maj-Britt Eriksson, Karin Stjernman, Ulf Lindberg, Debbie Glover, Peter Hodacs, Ola Persson och Jill Adams levande stenar i S:t Lars i Uppsala Jubileumsboken Världen i miniatyr en mosaik av levande stenar avslutar Uppsalanotiserna på föregående sida och leder oss till S:t Lars församling. Visst, mosaiken har stenar från minst 70 olika länder men ovanligt många från Sverige. Ett land som inte är särskilt intresserat av religion och med katoliker i klar minoritet den bilden av Sverige fick Andreas Bergmann av pater Stefan Dartman när denne hade lämnat Stockholm och blivit provinsial i jesuiternas tyska provins. Och bilden fascinerade honom så till den grad att han sökte sig till Sverige. Sedan 2011 är den Frankfurtfödde prästen kyrkoherde i S:t Lars och med tydlig stolthet berättar han om sin församling, om lojaliteten i lekmannaråden, kateketernas arbete, engagemanget i grupper för alla åldrar och intressen, om den långlivade Tro och liv-kursen, kulturlivet, studentgruppen och de nationella mässorna. Utan att vilja framhålla speciella nationaliteter medger han att S:t Lars präglas av svenska konvertiter, bland dem många intellektuella. Naturligtvis märker vi av närheten till Newmaninstitutet. Många därifrån är aktiva hos oss. Katarinaskolan, en humanistisktkristen friskola, är en annan granne med flera katolska lärare som engagerar sig i församlingslivet. Det är dags för högmässa en söndag under året. Vi välkomnas av det stora kyrktorget där det är gott om plats för möten och samtal och för information på en anslagstavla som säkert är stiftets längsta. Mässan firas av pater Philip Geister, en av Uppsalas fyra jesuiter. Efteråt försvinner ett par grupper till särskilda aktiviteter. En trappa ner sätter sig konfirmanderna för undervisning. En trappa upp samlar Aina Larsson deltagarna i bönekedjan Ständig bön för äktenskap och familj, i dag med besök av Colette Johnson som introducerade rörelsen i vårt stift.

15 vår församling sid. 15 Lokal förankring. Anna Maria Hodacs, en av dem som har tillhört församlingen längst, visar klockan som kommer från en gård i Uppland och påminner om kontakten med lokalsamhället. Beredd inför högmässan. Syster M. Dorothea, en av S:t Lars fem Mariasystrar, är ekumeniskt aktiv, nu i Uppsala Kristna Råd. Inom församlingen är hon bland mycket annat sakristan. På kyrktorget välkomnar hon Agnes Boman Boyle till högmässan. I bakgrunden ser vi gåvor till kyrkans invigning Terracottaplattan kommer från en tidigkristen kyrka i Rom och visar samhörighet med den världsvida kyrkan. Stenen är från Uppsala domkyrka och påminner om tiden då Sverige var katolskt. Övriga mässdeltagare går till kyrkkaffet i församlingssalen där olika föreningar turas om att ansvara. I dag står St Clares vänner för serveringen, för att samla in pengar till skolan St Clare i Ghana. Sigrid Nordberg, som sitter i styrelsen, berättar att föreningen startades i församlingen 1997 av Mary Spencer och att den nu har ett 90-tal medlemmar. Vi samlar in pengar på olika sätt och varje år kan vi skicka ner kronor. Att kyrkkaffet är viktigt för den sociala gemenskapen förstår vi när vi fikar med Margareta Agrell, Karin Ebeling Håård, Gunnar Redelius och Kerstin Berglund. De sätter sig gärna tillsammans för att dryfta det som har hänt i världen och livet sedan de sågs senast. Om vi ett par söndagar i följd inte ser till någon som brukar gå i mässan, ringer vi och frågar om allt står väl till, säger Margareta. Mässan börjar. Huvudcelebrant denna söndag är pater Philip Geister S.J. med fader Matteus Collvin som koncelebrant. Organist är Birgit Lindquist Markström och ministranter Marcus Grunditz, Emil Lundin och Helena Komorowska. Forts.

16 sid. 16 vår församling Kyrkoherde sedan Pater Andreas Bergmann S.J. lockades till minoritetslivet i Sverige. S:t Lars församling Uppsluppet i källaren. Kristoffer Mauritzson, längst upp till höger, är församlingens ungdomssekreterare och har bland annat hand om konfirmandundervisningen. Varannan söndag efter högmässan samlas ungdomarna. Från vänster ser vi Mattias Hörmark, Filippa Grunditz, Clara Stenborg, Julie Zyka, Emil Lundin, Constance Graf, Monalisa Gren, Ambra Ngazi, Kristoffer Mauritzson, Jakob Adabanian och Klemens Åkerblom. Grundad 1975 Antal medlemmar: Största språkliga/etniska grupper: spansktalande, polacker, svensktalande, kroater, engelsktalande, tysktalande. Språkliga/nationella mässor: spanska, polska, kroatiska, engelska, arabiska. Regelbundna mässor i Enköping. Ansvarig präst är fader Magnus Nyman. Till församlingen hör fem systrar ur kongregationen Mariasystrar från Osnabrück. De ansvarar sedan många år för en öppen förskola där syster M. Margot är lärare. Föreningar och grupper: Broder Sols Fraternitet, Bönegruppen, Caritas S:t Lars, Föreningen Maria Regina Caeli, Nordisk förening för katolska läkare, Handarbetsgruppen, Karmels sekularorden, S:t Lars kyrkokör, English Choir, Ständig bön för äktenskap och familj, Uppsalas Unga Katoliker (UUK), Uppsala katolska studentförening. Kyrkoherdar P Peter Fresmann S.J P Klaus P. Dietz S.J P Josef Höfner S.J P Franz-Josef Holin S.J P Andreas Bergmann S.J Ungt och smått. I S:t Lars församling är omkring 70 nationer representerade. En liten grupp kommer från Indien. Här är makarna Seisju John och Shalini Seisju, med Lianna, och makarna Layla Joseph och Robin Autustine, med Evilyn. Båda familjerna är arbetsinvandrare från Kerala och trivs mycket bra i församlingen, berättar de. Till de kaffedrickande ansluter sig Jill Adams, en av församlingens många frivilliga medarbetare. Det finns mycket arbete som görs utan att någon tänker på det, till exempel vika församlingsbrev, klippa ljusmanschetter och palmkvistar, vattna blommor Text och foto: Birgit Ahlberg-Hyse

17 heliga rum sid. 17 Perspektiv från ingången. Dopfunten, altaret, ambon och tabernakelfoten är ritade av kyrkans arkitekt Istvan Illes och utförda i grå marmor. Evighetslampan ovanför tabernaklet är formgiven av den nyligen avlidne uppsalakonstnären Bengt-Olof Kälde. Orgeln har fått sin disposition, intonation och formgivning av Mads Kjersgaard. Korsvägsbilderna är målade av Lars Gerdmar i Lund och placerades här S:t Lars i Uppsala Ljus kyrka med originellt krucifix S:t Lars i Uppsala skiljer sig från många andra kyrkor i vårt stift genom att dess krucifix är ett konstnärligt originalverk. Här bryter Kristusgestaltens röda täckelse av mot den vita korväggen som är indirekt belyst av höga smala fönster. Den orangeröda kvadraten på korset är det första vi ser när vi kommer in i kyrkan. Men avståndet dit är långt. Dopfunten är visserligen rätt placerad, precis innanför ingången, men härifrån måste vi söka efter den rätta vinkeln för att se krucifix, altare och tabernakel samtidigt. Vi är i kyrkan tillsammans med Anna Maria Hodacs som deltog i mässorna i jesuiternas kapell på S:t Johannesgatan långt innan församlingen S:t Lars bildades, 1975, och som satt i byggnadskommittén när beslut hade fattats om att bygga en egen kyrka för att kunna ta emot ett ökande antal katoliker. Forts.

18 sid. 18 heliga rum Konstnärligt uttryck. Altarväggen i S:t Lars har inget traditionellt, schablonartat krucifix. Det visar hur en konstnär av idag tolkar Jesus på korset: en gåtfull människa som inte många känner igen. S:t Lars. Kyrkan har fått sitt namn efter den romerske martyren S:t Laurentius (död 258). På bilden ser man hans attribut, en penningpåse och ett halster. Enligt legenden ska han ha lagts på ett järnhalster över glödande kol sedan han delat ut kyrkans skatter till de fattiga i stället för att lämna dem till myndigheterna i Rom. Hon minns den stora lyckan när en tomt hade köpts av kommunen och ett helt kyrkcentrum kunde byggas invigde biskop Hubertus Brandenburg ett stort hus, med kyrka, församlingssal, pastorsexpedition, studielokaler och uthyrningsrum, och ett mindre hus som kloster för församlingens Mariasystrar. Anna Maria berömmer arkitekten, Istvan Illes, för hans förmåga att skapa ett avskalat kyrkorum med rena, grovputsade väggar och ett kor som är både högt och brett. Det är ett rum som kan tyckas intetsägande men det är en festlokal när det är mässa! Det himmelska Jerusalem. Det yttre sidoskeppets vägg har fönster som i stiliserad form tolkar det himmelska Jerusalem. Vi går förbi dopfunten och igenom det innersta av kyrkans tre skepp som mynnar ut i ett Mariakapell. Här fascineras vi av fönstren. Deras dominerande färg är blå och deras mönster

19 heliga rum sid. 19 Medeltid och nutid. Mariaskulpturen är gjord i södra Tyskland under sent 1400-tal och hitförd av pater Klaus Dietz S.J. som var kyrkoherde i församlingen Fönstren uppmärksammar dagens katolska kyrka i Sverige dit katoliker från hela världen har kommit. Många kan här hitta Magnificat, Marias lovprisning, på sitt eget språk. består av bokstäver som bildar ord ur Magnificat på all världens språk. Fönstren är formgivna av den tyske konstnären Jochem Poensgen. Anna Maria visar hans övriga verk, högt uppe på mittskeppets bakre vägg och utefter det yttre sidoskeppets vägg. Målningarna täcker hela fönstren och släpper in ett sparsamt ljus. Samtidigt är kyrkobesökarna skyddade från insyn. Direkt dagsljus kommer bara genom den brutna korväggens höga smala fönster som inte syns utåt kyrkorummet men som ger koret och dess utsmyckning ett varierande skimmer beroende på dagens tider. Äntligen är vi framme vid altaret och ser krucifixet på nära håll. Det här skiljer sig från de mer eller mindre schablonartade krucifix som hänger i många av stiftets kyrkor. Kristi kropp framträder i svag relief på korset. Det röda fältet framför kroppen är uppbrutet av en guldstråle som spränger fram ur Kristi högra sida. Verket beställdes av Stockholmskonstnären Kajsa Mattas och när det sattes upp blev det sådana starka reaktioner att Anna Maria, som satt i utsmyckningskommittén, ombads hålla en betraktelse över det i en högmässa. Där sade hon bland annat att Kajsa Mattas har vågat framställa Gud men med påtaglig hänsyn till vår tids försiktiga tveksamhet, till vår och världens känsla för det ogripbara. Bilden visar den gåtfulle Jesus, synlig men ändå osynlig. Och guldstrålen har en spänst som säger oss att döden på korset inte är definitiv, inte heller vår egen död. Anna Maria Hodacs fortsätter: Påskens mysterium är närvarande och levande. Detsamma som sker på altaret i mässan blir synligt i bilden: Kristi lidande, hans död och uppståndelse. Text och foto: Birgit Ahlbeg-Hyse

20 sid. 20 nya Km 10 år Vägen till Katolskt magasin Först Hemmet och Helgedomen, sedan Katolsk Kyrkotidning. År 1997 bytte tidningen namn på nytt, nu till Katolskt magasin som 2004 fick en nystart. I och med det här numret är det tioårsjubileum. Vi tar tillfället i akt och tänker tillbaka. Det började 1 januari I ett brev i första numret av Hemmet och Helgedomen vände sig Sveriges dåvarande katolske biskop Johannes Evangelista Erik Müller till landets cirka katoliker. Från och med nu hade varje katolsk familj eller ensamstående katolik rätt att utan kostnad få ett exemplar av tidningen. Distributionen gick via pastorsexpeditionerna i någon av de vid denna tid sju katolska församlingarna i Sverige. Biskop Müller var den ene iscensättaren, den andre var monsignoren och kyrkoherden i Helsingborg Berndt David Assarsson som stannade kvar som huvudredaktör för Hej och Hå (som tidningen snart hette i folkmun) till sin död år Assarsson hade också varit med om att starta den internordiska kulturtidskriften Credo (som år 1975 bytte namn till Signum). Han stod i hög grad bakom inrättandet av Karmelitklostret i Glumslöv, han översatte psalmer för en egen psalmbok, skrev böcker om Fädernas kyrka och var en stor Skånevän. Assarsson lär ligga bakom den röd-gula skånska flaggan inspirationen hämtade han från Katolska kyrkans flagga under medeltiden. Med Assarssons död avslutades skrev författaren Sven Stolpe i ett In memoriam i tidningen en epok i den katolska kyrkans moderna historia i Sverige. Hans efterträdare som redaktör för Hemmet och Helgedomen blev den från Holland inflyttade Josef Theeuwes som initierade temanummer av tidningen, däribland ett om Sigrid Undset tio år efter nobelpristagarinnans död. Somliga läsare applåderade den intellektuella ansiktslyftningen medan andra tyckte att nivån var opassande hög för en församlingstidning. Redaktionen hade tidigare huserat i Helsingborg. År 1960 tog en ny redaktion vid i Stockholm och samtidigt bytte tidningen namn till Katolsk Kyrkotidning eller KK. Nu gick det framåt. År 1965 var antalet katoliker i Sverige omkring varav prenumererade på kyrkotidningen gratisutskicken upphörde någon gång på 1950-talet. Det är roligt att titta i gamla årgångar av tidningen och få en bild av vad som stod på tapeten då. Vi sentida redaktionsmedlemmar som rådbråkar våra hjärnor för att få till det konstaterar att en del av frågorna tycks eviga. Ska tidningen koncentrera sig på vad som händer i det katolska Sverige? Borde vi ha mera utrikesmaterial så att världskyrkan i all dess storhet och med alla dess problem framstår tydligare? Har vi för lite av debatt eller för mycket? Hur presenterar vi allt det material som når oss på ett sätt som gör att ingen kan tvivla på att tidningen är katolsk? Självklar lojalitet parad med konstruktiv kritik hur når man dit? Och så frågan som inte var aktuell för våra föregångare men som absolut är det i dag: Hur mycket ska man satsa på en papperstidning? Finns tidningen kvar om tio-tjugo-femtio år? Vi vill tro det. Premiär. Första numret av Hemmet och Helgedomen var daterat 1 januari Namnbyte bytte tidningen namn till Katolsk Kyrkotidning och flyttade till Stockholm. Ny layout, men samma format, såg dagens ljus 1991.