Till fots och på cykel

Transkript

1 Till fots och på cykel Både cyklisten och fotvandraren skilde sig från den vanliga turisten genom att offra en del av bekvämligheten, ibland allt. Båda sätten att färdas rymdes i två typer av resande med avseende på tid och möda. Å ena sidan kan vi tala om hembygdsresenären som under en söndag eller weekend, låt vara regelbundet eller mera sällan, gjorde utflykter i sin stads omgivningar eller efter en eller ett par timmars tågresa utforskade någon skog, hed eller strandremsa och eventuellt spenderade en natt på enklast och billigaste sätt. Å andra sidan fanns det de som var angelägna att lära känna olika landsändar mer fysiskt och under dagar och veckor verkligen reste runt på cykel eller som fotvandrare mer närgånget utforskade något landområde, distrikt eller någon skogs- eller bergstrakt, och då utan att för den skull nödvändigtvis förlita sig på scouting och camping eller, än mindre, hänge sig åt jakt, fiske eller bergsklättring. Att deras investering i ett mer oförutsägbart eller riskfyllt möte med den fysiska verkligheten gav ett större utbyte av de miljöer och människor de mötte än vad turisten i häst och vagn eller senare bil och buss kunde räkna med var dock på intet sätt givet. Helt annorlunda var det ändå med säkerhet. Medan det i varenda nyfiken skara turister vid forsar, gruvor och utsiktspunkter ofta fanns några beredda att vandra ännu längre upp, ner eller bort, dök cykelturisten givetvis inte upp förrän cykeln hade fått en någorlunda praktisk och ergonomisk utformning med däck, bra sadel, bäranordningar och annat, säg på 1880-talet. Alla dessa mer friluftsorienterade resenärer sökte och använde också kartor, vägledningar och guider, helst anpassade till det sätt som valts för att upptäcka och bekanta sig med omvärlden och antingen tillkomna på påpassliga kommersiella intressens eller olika entusiasters initiativ, eller s.a.s. både och. Deras engagemang vilade nämligen på en lust och känsla som mer än bara genom sättet att förflytta sig förenade dem och nästan överallt lade grunden för föreningar och sällskap som såg möjligheterna att beskriva och dela individuella erfarenheter med varandra, ja, även omsätta dem till egna vägvisare och guider gjorda tillgängliga för andra och även en allmän publik. Här låg ett slags omgivnings- och hembygdsturism nära till hands, inte bara för att det var lättast och minst riskabelt att ta sig ut till sin stads omgivningar, utan också för att praktiskt taget alla stadsguider publicerades med en fortsättning på rubriken-ortsnamnet:... och dess omgivningar, et ses environs, nebst Umgebungen, osv. Detta innebar nästan alltid ganska långa kapitel till och om den aktuella traktens begivenheter, även om det var si och så med

2 påminnelser om sidovägar och vägarnas skick när de berörda förväntades komma i landå eller med ångslup. Dessa stadsguider var i många länder också egentligen de första mer turistiskt orienterade detaljerade beskrivningar till mer lantliga trakter över huvudtaget, eftersom de äldre regionala vägvisarna och guiderna mest rörde sig längs de större vägarna och de spektakulära sevärdheter som redan tidigt hade fångat långväga besökare. Ty det renodlade lustresandet vi talar om här hade främst varit och förblev länge en sak för stadsbor, medan folk med rötter i jord-, lant-, skogs- och bergsbruket, undantaget slotts- och herrgårdsägarna och ledningsstaberna på bruken, bara reste av nödvändighet i arbetet eller för arbetes skull, låt vara väl på väg inte utan lust att spana in och fundera över vad man såg. Den sistnämnda kategorin av resenärer, som givetvis fanns inom alla delar av befolkningen i de flesta länder, skulle dessutom få sina mer skräddarsydda guider, dock utformade på ett helt annat sätt än turistguiderna och mycket mer specialiserade utifrån sin huvudsakliga funktion: jakten på jobb, försörjning och utbildning (se Special- och alternativguider ). I städernas omgivningar Att ett av de vanligaste inslagen i guider till städer, orter och olika anläggningar är beskrivna promenader och rundturer till fots är ganska naturligt, men utgör sällan motiv nog att betrakta dessa guider som t.ex. vandrings- och friluftsguider i den bemärkelse vi avser här. Däremot kan vi med fördel se stadsguidernas närmast obligatoriska beskrivningar av besöksmål och utflykter i sina omgivningar som en tacksam invitation till friluftsturisten, även om de avsåg att tillgodose såväl den besökande och främlingen som den nyfikne stadsbon. Resmålen sjöar, gårdar, slott, kyrkor, smedjor, kvarnar, utsiktspunkter, grottor och vägarna dit beskrevs med olika grad av omsorg och precision, men ofta också med alla möjliga färdsätt uppräknade vid sidan om just till fots och på cykel, dvs hästskjuts, droska och allt oftare järnväg och båt. Ändå var varje stadsguide en potentiell cykel- och vandringsguide, även om den saknade det speciella tilltal som såg just cyklisten och vandraren framför sig, låt vara att någon av dem mycket väl kunde uppmärksammas när det lämpade sig, t.ex. här går en genväg och stig över åsen, där en cyklist får slita ont och landån måste ta vägen runt om. Stadsguiderna redovisade m.a.o. sina omgivningar mest som ett slags utflykter för en allmän och ganska ospecificerad publik och de guider som bokstavligen beskrev sig som vandringsoch cykelguider omfattade oftast betydligt större områden, både hela grevskap, län och t.o.m. länder med städerna och deras omgivningar bara som geografiskt sett mindre delar av det hela. Ett undantag här var dock ofta storstäderna, vars omgivningar inte sällan beskrevs med

3 cyklister och fotvandrare i fokus, ibland t.o.m. i separata guider (se särskilt avsnitt i Europeiska metropoler ) och vilka det finns all anledning att också speciellt uppmärksamma, eftersom cyklismen tidigt fick stor betydelse här p.g.a. ett stort ganska välbeställt befolkningsunderlag. Det finns alltså en poäng att påminna om en del guider till storstadsregionerna, och då särskilt parisregionen, som i jämförelse med andra metropoler hade extremt många guider om enbart stadens omgivningar. Dessutom torde de senare ha varit den första trakt någonsin som genomkorsats och beskrivits via mänskligt muskeldrivna hjul, via en vélocifière, en föregångare till cykeln. Resultatet beskrivs i en guide som föreslår tretton turer (promenades) med fordonet och skrivits av den gamle revolutionären Louis Marie Prudhomme 1804: Miroir de l`ancien et du nouveau Paris. Beträffande cykelguider är det ju annars tiden från 1880 som gäller, t.ex. Environs de Paris (ouest) från c 1910 i serien Cyclo-Guides Miran Illustrés, en renodlad cykelguide på 182 sidor med 18 föreslagna turer beskrivna efter varandra med text, bilder och kartor. En annan sådan cykelguide var J. Bertots Les plus belles Excursions des Environs de Paris 1913 i serien Guides Bertot`s Guides du Cycliste en France. Boken redovisar 24 turer på 205 sidor med turkartor och ett antal större kartor över främst de många stora slottsparkerna. Även om texten ägnar stort utrymme åt själva färdvägarna beskriver den mer noggrant också en del orter och byggnader. Båda guiderna kan jämföras med Guide Taride des environs de Paris c 1925 för bilister, motorcyklister och cyklister, vilken omedelbart lockar till en reflektion över två saker: först att många guider kombinerade bilister och cyklister i samma guider, båda f.öv. tidigt uppmärksammade i en del allmänna turistguider, och då, för det andra, oftast med förtur för bilisternas särintressen. Taride, en fransk specialist på turistkartor och -guider, erbjöd i sin guide ovan på 243 sidor med 60 turer i Paris omgivningar som lämpliga söndagsutflykter, alla beskrivna med uppritade linjekartor och i marschrutans tabellform, dvs med avstånd i kilometer i särskilda kolumner invid de uppräknade orterna och med ytterligare en kolumn för beskrivningar av vägarnas skick och sträckning (ta till höger, vänster, osv) och med även mycket korta kommentarer om respektive landskap (vackra vyer, branta backar, gropig väg, osv) och om några av orterna och någon eventuell sevärdhet. För pariscyklisten borde valet mellan dessa guider ha varit självklart. Den förstnämnda guiden ovan var nämligen en innehållsrik och medveten introduktion till det landskap, de bebyggelser och transportleder som omgav och successivt kommit att dras in i Paris inflytessfär, medan den sistnämnda inte ger minsta vink om vilka märkliga möten mellan byggnader, verksamheter, spår, vägar och kanaler som uppkommit och förebådade den

4 kommande omvandlingen och vad den kunde leda till, annat än möjligen för de beskrivna vägsträckorna, vägkryssen och farliga vänstersvängarna, och som antagligen få läsare brydde sig om förrän väl på plats. Nu hör det emellertid också till saken att de cykelklubbar som tidigt uppstod i olika städer själva organiserade turer som även nedtecknades i medlemsbladen, vilket gjorde denna omgivnings- och hembygdscyklism till ett märkbart fenomen i många städers omgivningar redan före 1900 och medförde tillkomsten av betydligt mer detaljerade beskrivningar och kartor till städernas omgivningar än tidigare. Men detta nöje skulle också snart hämmas av bilismen, inte bara p.g.a. trängseln och osäkerheten på vägarna, utan också för att en del som tidigare cyklat mycket övergick till just bil. En så småningom populär form att upptäcka städernas och särskilt storstädernas omgivningar på var naturligtvis också till fots, vilket emellertid förutsatte kollektivtrafikens utveckling för den som ville längre ut än till de större städernas kransområden, redan under viss omvandling och uppfransning med hjälp av oreglerade kåkbebyggelser, industrier och verkstäder, upplag för olika bulkvaror sand, sten, timmer, kol och genomkorsade av vägar, spår och kanaler. Tågen hade visserligen tidigt tagit stadsbor ut till förstäder, förorter och villasamhällen, men med spårvägar och bussar till nya och växande områden kom allt större delar av städernas omgivningar att bli mer lättillgängliga. I en hel del städer utlöste detta ett slags omgivningsturism som förlagen befrämjade och parasiterade på genom att förstärka kombinationen av en framväxande storstadspessimismen (trångt, smutsigt, stressigt, anonymt) och en idyllisering av landsbygden (natur, lugn, idylliska småorter, rena vattendrag). För befolkningen i Berlin skedde detta tidigt och kanske i ännu större omfattning än i t.ex. Paris. I seklets början fanns t.ex. Chr. Peip`s respektive Mende s Taschen-Atlas von Berlin (och omgivningar resp. förorter) och staden kom att få den största kartproduktionen av alla städer till stöd för en växande ström friluftsdyrkare och fotvandrare. En mängd förlag och utgivare spottade ut omgivningskartor och atlaser på löpande band Silva, Kiesslings (med bl.a. Berliner Baedeker), Grieben och Pharus Verlag varav vissa även uttryckligen kom att anknyta till friluftsturismens ideologiska grund. Ausflugführer Hinaus aus der Stadt mit Strassenbahn, Omnibus, U-Bahn hette t.ex. en atlasguide från 1929 (16 uppslag med kartor i färg) och med 90 sidor beskrivande text och den lämnade rykande storstaden i silhuett på omslaget. Utgivare var Die Berliner-Verkehrs-Aktiengesellschaft (BVG), ansvarig för en stor del av trafikeringen i staden. Ett annat exempel var stadens Reichsbahndirektion, som tillhandahöll en stor omgivningskarta i färg under rubriken Für Ausflüge mit S-Bahn.

5 I Sverige kunde de flesta stadsguiderna och STF:s landskapsguider hjälpligt användas för utflykter i städernas omgivningar, och särskilt stockholmsguiderna brukade vara ganska generösa med både väganvisningar och platsbeskrivningar. Dess omgivningar hade ju i jämförelse med de flesta större kontinentala städer en mer lantlig karaktär med många väldefinierade målpunkter herrgårdar, säterier, slott och ovanligt få och små orter och en agrar, närmast feodal ordning fortfarande läsbar i bebyggelser och befolkning fram till 1:a världskriget kom också andra utgåvan av Folke Thörns 50 vandringar i Stockholms omgivningar, en uppsamling av hans artiklar i Stockholms-Tidningen som uppenbarligen fyllde ett behov, eftersom det hänt en hel runtom i det större Stockholm, som det så vackert hette. Ofta förutsatte turerna t.o.m. en kort inledande buss- eller tågresa, inte ovanligt i de flesta omgivningsguider och i vissa fall grunden för mer generella vandringsguider, som t.ex. Mårten Sjöbecks Skåne. Färdvägar och vandringsstigar utgående från statsbanorna 1928 (på uppdrag av svenska järnvägsstyrelsen). Ett tidigt udda, men vällovligt komplement till kartläggningen av Stockholms utkanter var också Generalstabens Skidkarta över Stockholms omgivningar (t.ex. 1919), ett inte alltför avlägset eko från de tidigare kartorna över vintervägarna till Stockholm och samtidigt en vink om att också ge skridskoåkare och isjaktsseglare samma hjälp. Det är naturligtvis rimligt att föreställa sig att denna hembygdsturism påverkade de berördas bilder av hemstaden. Att en del av städernas invånare hade sett, upplevt och genom egen erfarenhet orienterats om stadens nejder betydde givetvis ändå inte automatiskt att de fick en bättre förståelse för hur samspelet stad-landsbygd utvecklades i och kring respektive städer än de många som aldrig rörde sig utanför tullstaket och formella stadsgränser. Men ingen kan förneka att de troligen fick en mer utfylld bild av de regionala sammanhangen och dess både punktvisa förtätningar, nya vägdragningar, odlingar och anläggningar och därigenom något bättre förutsättningar för att åtminstone får en aning om vad som pågick. Se också Europeiska metropoler för en kommentar om hur guiderna kan tänkas ha påverkat den allmänna uppfattningen och bilden av relationen centrum-periferi i dessa storstäder. Vägprofiler och överdriven information Med tillkomsten av bil- och cykelguider kom dessa alltmer att engagera sig i vägarnas skick och inte minst stigningar och backar, med framställningen av s.k. profilkartor, vägprofiler, contours (i vägsammanhang) som ett alltmer standardmässigt inslag (särskilt i cykelguiderna, och i bilguiderna så längre backarna slet hårt på motorerna). Särskilt de

6 italienska turistföreningarna tog frågan på största allvar och gav den systematiskt plats i sina guider från 1800-talets slut. Planimetri e Profili var t.ex. en separat kartserie som cykelklubben Touring Club Cyclisti Italiano gav ut, där varje nummer var en kombination av den topografiska kartan med den beskrivna vägen inritad samt en stor vägprofil med alla tänkbara nyttiga mått och uppgifter på och om framkomligheten utsatta (höjdmått, avstånd, lutningsprocent, tunnlar, pass, rasrisk, orter, övernattningskabiner, utsikter, m.m.). Kanske var också vägprofilen det idiomatiska inslag som som skilde cyklisten från fotvandraren, med den senare avgjort mer benägen och t.o.m. entusiastisk för en fortsättning när allt blev brantare. Cykelguider, explicit angivna som just sådana i rubriker eller underrubriker, var nämligen vanligtvis av tre olika slag med tanke på hur de beskrev det topografiska och geografiska material de använde, och de flesta varianterna var inte alltid till glädje för fotvandraren. Enkelt beskrivet handlade det om vilket utrymme som gavs åt väg- respektive platsbeskrivningarna samt om en sorts blandvariant som möjligen betonade någon av de två, men ändå gav tillräckligt med plats åt den andra, antingen i löpande text eller helt kortfattat med hjälp av förkortningar för ett stort antal funktioner och parametrar. Det absolut vanligaste hos äldre cykelguider fram till c:a 1900 var vid sidan om cykelguidernas årsböcker att vägbeskrivningarna betonades. I vissa guider var 90% av texten organiserad enligt rutter med beskrivningar av först och främst avstånden mellan uppdykande orter, platser och speciella punkter samt av varje viktigt vägval som måste ske eller kunde skapa huvudbry. Därefter kom beskrivningarna av vägarnas karaktär och inte minst deras stigningar och höjdmått. Att marschrutan och the route sketch blev det vanligaste sättet att ordna informationen om resvägar och rutter på var därför inte förvånande, eftersom dispositionen med de uppräknade orterna efter varandra i en huvudkolumn med sidokolumner för t.ex. angivna avstånd också lånade sig åt komprimerade kommentarer och uppgifter om vad som passerades, som t.ex. i Julius Heyls Tourenbuch des Salzkammergutes für Radfahrer 1899 (2:a) och N. Raeders Haandbog til Hjulturistkart over det sydlige Norge 1898 (2:a). De regionala guider som italienska Touring Club Ciclistico Italiano (TCCI i samverkan med TCI) började ge ut 1896 var ovanligt detaljerade vägguider av det här slaget och särskilt intressanta, eftersom de ingick i en serie som avsåg att täcka alla farbara vägar i landet och inte, som de flesta cykelguiderna, bara de större (för en presentation i detalj, se Touring Club Italiano visar vägen ). Guiderna var särskilt noggranna med avstånden och höjdmåtten, längs vissa vägar antagligen med rätta, och verkar så småningom ha förvandlat själva vägprofilen till ett slags emblem för hur en bra guide för cyklister borde se ut, ungefär som vissa bilguider

7 senare med samma envishet kom att framhålla stadskartan med kraftigt markerade stadsgenomfarter som närmast det främsta tecknet på väl genomarbetade bilguider. Många engelska guider var också förtjusta i vägprofilerna, som t.ex. engelska cykelklubben CTC:s regionguider i 1900-talets början, där den till North-West England 1911 bestod av 110 beskrivna rutter på 150 sidor, men med marschrutorna ersatta av smala kartutsnitt av varje vägsträcka med en parallell vägprofil. Uppgifter om orterna skedde genom tecken, symboler och förkortningar, men i slutet av guiden också med 15 sidor om de viktigaste orterna. I engelska guidesammanhang kom profilen också att kallas contour med just en serie guider kallad The Contour road Book av kartproducenten Gall & Inglis. Dess pocketguide till England innehöll beskrivningen av t.ex rutter med bl.a. 500 små vanliga kartor, profilkartor och stadsplaner, allt sammantaget på c:a 850 sidor. Den här genren av moderna vägvisare, som av kommersiella skäl gärna ville beskriva så många vägar som möjligt, ofta dessutom i en hel region eller ett helt land, var just exempel på den överdrivna, närmast fanatiska ambitionen att skapa ett system av symboler och förkortningar som kunde ge ett maximalt antal efterfrågade uppgifter om vägar och orter på så begränsat utrymme som möjligt. Turismens kartografi uppvisade i själva verket redan tidigt en sådan ambition genom att såväl förenkla topografiska element som floder, berg, sjöar osv som att ange olika inrättningar och verksamheter med grafiska symboler. De nämnda italienska vägguiderna ovan var här beundransvärda genom sin systematik snarare än sin mångfald av olika uppgifter, eftersom de generellt sett fokuserade på bara vägbeskrivningarna och gav ganska få uppgifter om orterna, mest enbart av servicekaraktär. Istället lät de parallellt publicera en annan serie guider som i första hand innehöll beskrivningar av vad som just fanns, låg och syntes längs vägen och av orterna själva. Att en sådan metodisk delning av väg- och platsbeskrivningar i olika guideserier, pedagogiskt ihopkopplade genom en enhetlig numrering av vägarna, inte föll särskilt många enskilda förlag i smaken är begripligt, då de konkurrerade med varandra om att ge cyklisten en enda i praktisk mening sammanhängande optimal guide till varje beskriven region. Målsättningen att packa samman så mycket information som möjligt för tillräckligt många vägar och orter, som t.ex. i också många framtida bilguider, kunde hos vissa förläggare därför drivas extremt långt vad gällde användningen av förkortningar. Att många engelska bil- och cykelguiders inledande lista med ordförklaringar ibland var en sida lång var dock inte alltför bekymmersamt så länge det mest handlade om ordförkortningar vars betydelse oftast var

8 uppenbar i de flesta fallen. Värre var det då med t.ex. Otto Webers Wegweiser für Radfahrer (durch Rheinprovinz) som i sin andra utgåva 1897 (1:a 1886) använde 42 rena symboliska tecken och 23 bokstavsförkortningar för att på 182 sidor presentera 196 rutter. De senare var uppställda som marschrutor, med två avståndskolumner till vänster om ortsnamnen och där den ena av dem också bestod av den information som alla de gamla kvarvarande milstenarna gav, uppenbarligen för att de även innehöll avstånden i hundratalet meter, ett tillfälle till både precision och väghistorik som författaren inte ville missa att ta tillvara. I den breda mittkolumnen angavs orterna på oftast bara en rad, två eller tre för de större städerna, som i ett separat avsnitt ändå hade fått 10 egna beskrivande sidor och även stadskartor, varför guiden vid första anblicken framstod som ortsorienterad, vilket likväl var missvisande. De flesta symbolerna intill ortsnamnen refererade nämligen till vägens beskaffenhet och olika vägval, liksom marschrutornas något mer sparsamma uppsättning symboler och förkortningar. Detta var helt enkelt en renodlad vägvisare, med marschrutorna som ett brokigt chiffer för enbart de mest förtrogna och tålmodiga. Och kanske var det just det som var författarens önskan om en enda invigd adressat: den inbitne cyklisten! En självklar fråga som hela tiden ligger på lur vid läsningen av det här slaget av guider är naturligtvis varför det inte kunde räckt med kommenterade kartor, vilka vid där laget ju kunde göras hur tydliga och skalenligt relevanta som helst, vilket t.ex. de nämnda omgivningskartorna till Berlin ovan var exempel på? Svaret var under den här perioden uppenbarligen att det var både billigare och räckte väl med tabeller och marschrutor för alla relevanta uppgifter, samtidigt som den praktiska hanteringen av anvisningarna i form av böcker eller häften också var lätt att praktiskt hantera när det blåste och regnade. Cykelguider som enbart eller främst ägnade sig åt vägbeskrivningar utan att beskriva orter, landskap, omgivningar, gårdar, etc. längs vägarna finns emellertid knappast längre idag. Allt detta petande med symboler och förkortningar var under denna övergångsperiod egentligen ganska överflödigt, men blev ett slags tävling mellan förlagen i ett samhälle där trots allt kodifieringen av alla tänkbara parametrar, ibland dessutom kvalificerade av en oändlig serie numeriska mått, pågick inom många områden i samhället. I just reseguidernas värld kom det dock att ge ett väl märkligt, abstrakt och närmast avvisande resultat, eftersom turismen främst vilade på visuella bilder och intryck, dvs kvalitativa subjektiva erfarenheter. Att den turistiska kodifieringen även präglade kartografin, själv en kodifierad representation av den materialiserade verkligheten, mötte ofta ännu större motstånd och överlever i extrema

9 varianter idag endast utanför turismen, t.ex. med varje turistisk ambition snarast som en dödsrisk i rallyförarens kartprotokoll. Hos många förläggare var det likväl länge vanligt att packa samman alla uppgifter under beskrivningarna av varje sträcka, ungefär som i de nämnda engelska regionguiderna ovan, men ibland avsevärt mer systematiskt och omfattande. Bland de många guider som vände sig till både cyklister och bilister kom vägbeskrivningarna och ortsbeskrivningarna nästan att ta ungefär lika stor plats i det välkända tyska förlaget Ravensteins guider med Ernst Ludwig Richter som huvudansvarige under många år. I Förlagets Führer für Rad- & Automobilfahrer in Deutschland (och angränsande länder) beskrivs t.ex. 274 sträckningar, var och en med en inledande marschruta med kolumner för orter, avstånd och höjdmått. Även om vägbeskrivningarna tycks dominera kommenteras många orter, samtidigt som det fortlöpande ges ordentlig plats för uppgifter om de lite större städerna, men då egentligen bara med ett fåtal upprepade bokstavsförkortningar för hotell, restaurang, verkstad, invånarantal, mm. Ett par svenska cykelguider, båda för hela Sverige, visar dock hur det ganska enkelt gick att ge större utrymme för beskrivningarna av orterna och landskapet längs vägarna. Särskilt tydligt är det i Göteborgs Velociped-Klubbs Route-Bok 1897, eftersom den är luftigt disponerad som en följd av en layout av marschrutor med kolumnen i mitten för uppgifter om orterna omgivna av sällan mer än kvartsfyllda kolumner för avstånd respektive vägbeskrivningar, framför allt om vägarnas skick. I STF:s Turistföreningens turbok för cyklister 1936 är de 60 turerna beskrivna med kartor och löpande text av två slag, en övergripande i stort typsnitt om landskapet och vägarnas skick mer allmänt och en i ett mindre typsnitt som beskriver den föreslagna indelningen i dagsturer respektive hur man kör och vad man ser och passerar, allt behagligt och lättfattligt beskrivet utan förkortningar. Det sistnämnda kännetecknade också i huvudsak de italienska guiderna i serien Guida Turistico di strade di grande communicazione dell`italia från 1800-talets slut och framöver, publicerade som både beskrivningar av en uppsättning regionala vägar och i små häften innefattande bara en eller ett par rutter. Cykelklubbarnas årsböcker, de tidigaste från runt 1880, har förutom ett mångsidigt material om respektive klubb, om cykeln och dess praktiska användning (däck, utbytbara delar, punktering, smörjning, reparationer, medhavt bagage, säkerhetsfrågor, skador trafikregler), om vägval och rutter samt om orter och städer. Både engelska CTC:s Handbook and Guide 1925 och franska Union Vélocipédique de France`s Annuaire 1901 (årsbok) betonar vad gäller det senare råd om cykeln och själva resandet, men utgör huvudsakligen uppräkningar

10 av tusentals orter i alfabetisk ordning, beskrivna på vanligtvis bara ett par rader med hjälp av förkortningar för främst olika nyttigheter (hotell, restauranger, verkstäder, telegraf/telefon, badställe, osv, men ibland enstaka ord i förkortning, för t.ex. gummifabrik, konstmuseum, katedral, etc). En belgisk årsbok för Touring Club de Belgique 1898 innehåller t.ex. allt ovanstående i tre separata häften, paketerade i ett vackert och rejält fodral med just ett av häftena tillägnat såväl längre ortbeskrivningar samt rutter med vägbeskrivningar av typen ta av höger vid kyrkan, efter backen, skog till vänster i tre km, osv). Till fots eller på cykel Ett generellt drag hos guiderna för s.a.s. blandade färdsätt, alltså bil- och cykelguider (eller bil-, motorcykel och cykelguider) eller cykel- och vandringsguider, var att materialet nästan alltid pekade på svårigheten att förena färdsätten i samma beskrivningar. Hastigheterna, färdlogikerna, önskningarna och förväntningarna skilde sig allt för mycket åt. Hannoverscher Tourist av L. Puritz, ein Führer für Wanderer und Radfahrer 1912 (13:e), är ett bra exempel på detta med sina 255 turer på 500 sidor med ett särskilt avsnitt om Hannovers omgivningar. Där är det nämligen fotvandraren som utgör måttstocken, inte minst genom att det nu är angivna tids- istället för km-avstånd för fotgängare som gäller, och med cyklisten hänvisad till 12 egna passande turer. Tanken var givetvis att den senare ändå kunde ha glädje av de flesta andra rutterna, låt vara att dessa oftast inleddes med en resa till startpunkten med spårvagn eller tåg, eftersom guiden också innefattade det mer avlägsna Lüneburger Heide, Leine- och Weserbergland och delar av bergstrakterna i Hessen. Hamburger Wanderbuch I, Holstein- Lauenburg 1909 (7:e), utan invitation till cyklisten, illustrerar skillnaden ännu tydligare genom att turerna är korta, vanligtvis mellan km, och de förutsedda promenaderna återigen bara mätta i tid och de vackra kartbladen högst i skala 1: för läsbarhetens skull och av en cyklist genomkorsade på knappt 2 timmar. Just Wanderbuch var också det som efter cyklismens genombrott användes på tyska för att annonsera den entydiga inriktningen (t.ex. Bremer Wanderbuch 1910, Das Werratal. Wanderbuch 1921, Wanderbuch Central-Schweiz 1890). Vilket avstånd som är det lämpliga mellan angivna punkter där något uppmärksammas eller händer längs rutterna kan naturligtvis diskuteras. En bra vandrings- och cykelguide borde givetvis uppvisa en viss balans i redovisningen av behoven, erbjudandena, svårigheterna och fördelarna med att färdas på de olika sätten. Förvisso finns det mycket gemensamt utrustning, mat, övernattning, camping, andra färdmedel (båt, färja, tåg) samtidigt som cyklisten ibland måste gå till fots och kanske helst

11 bör lämna cykeln för att nå någon borg eller topp. Men hastigheten och färdsättets villkor och möjligheter gav alltid olika resultat om det i ena eller andra avseendet tillgodosågs någorlunda väl. Dessa kombinationsguider blev därför också allt mer ovanliga, och tycks helt enkelt enbart ha levt kvar som ett rationellt tilltag av förlagen, medan de olika specialföreningarna visste vad som var bäst. Båda de ovanstående sätten att färdas betjänades alltså också oftast av guider till lite större geografiska områden, som antagligen fick många att hitta särskilda platser, stråk och delavsnitt att gärna komma tillbaka till. Vissa av guiderna väckte t.o.m. den känsla som kan uppkomma när man rör sig i och lär känna lite större områden som är ganska likartade och tätt sammanlänkade geografiskt, topografiskt, geologiskt och biologiskt, och därför ofta också kulturellt näringar, levnadssätt, språk ja, t.o.m. diskursivt, dvs. områdena har med sitt namn blivit ganska väletablerade begrepp hos utomstående och fått en egen specifik laddning och uppsättning associationer och föreställningar. Puritz ovan tar t.ex. fotvandrarna till Lüneburger Heide och Weserland, som i många sammanhang framtonar som särskilda egenartade avsnitt av Tyskland, liksom Schwarzwald och Harz. Vissa guider kan rentav få läsaren att längta efter att få sådana föreställningar bekräftade, som t.ex. C. G. Fr. Brederlows äldre Der Harz 1846, där författaren med en till synes outtömlig detaljkunskap lyckas förmedla de övergripande topografiska, kulturella och sociala dragen så att vi tror oss förflyttade till ett särskilt land. Harzguiden är också ett bevis på att det fanns en tidig generation vandringsguider med all landbunden fysisk mobilitet fortfarande alltid bunden till muskelkraft och kroppars arbete, t.ex. Gustav Schwabs om förutsättningarna, avstånden och backarna i just Schwaben 1837 eller J. E. Marstons Holsteinturisten für Fussreisende i Hamburgs omgivningar 1833, där orden resenär och till fots aldrig skavde det minsta, utan ovillkorligen hängde samman. Säkerligen förvaltade därför besökare till fots erfarenheterna av vistelsen på dessa kuperade, variationsrika och naturdominerade platser på ett speciellt sätt innan de egna föreställningarna med guidernas hjälp justerades i relation till det större sammanhang den aktuella trakten ingick i och formades av, inte minst då givetvis turismens. Valet mellan på cykel eller till fots löstes dessutom hos vissa guider nästan automatiskt med hjälp av topografin och terrängen när det handlade om utflykter och resor i kuperade och bergiga trakter, något som mot 1800-talets slut blivit vanligt hos allt bredare sociala grupper och unga generationer under inflytande av en allt populärare s.k. friluftsturism och dess

12 praktiska förverkligande med hjälp av arbetstidsförkortningar och lagstiftade veckoledigheter. I en cykelguide som den ovan nämnda om Salzkammergut är problemet redan ett faktum, eftersom vissa föreslagna rutter explicit sägs vara riktigt besvärliga för just cyklister. Även om bilisterna ofta inte tvekade inför kuperade trakter så länge det var barmark och ibland nog också såg sig kunna använda många cykelguider som tacksamma och detaljerade vägvisare vid sidan om de allmänna turistguiderna, kan man nog ändå säga att bergstrakterna främst var fotvandrarnas revir. Här kunde de utnyttja de stigar, genvägar och tvärförbindelser som fanns och för de längre sträckorna bekvämt och lätt använda de järnvägslinjer som mot 1800-talets slut även förband delar av mer svårtillgängliga trakter, även om de flesta linjerna rörde sig i dalgångarna, i tunnlar och genom de lägre passen, utan att nå höga terrängavsnitt och allra minst bergstopparna, som undantagsvis Brocken i Harz. Det skall inte förnekas att också cyklisterna ofta kunde göra desamma och att många cykelguider och även andra guider hade avsnitt om vilka tariffer som gällde längs olika banor för medhavda cyklar. Men målen, upplevelserna och utsikterna låg ändå oftast någon annanstans än där de klev av. I en guide om den berömda rutten genom Telemarken, till största delen utan järnväg, nämns cykeln inte ens som ett alternativ. Hur högt upp gränsen låg även för fotvandraren, utan att det började handla om bergsklättring och guiderna blev specialguider som vi snarare måste förknippa med sport än turism, bestämde givetvis topografin. Meyers Reisebücher publicerade för detta dilemma t.o.m. två särskilda guideserier, där Deutsche Alpen ( ) i till slut fyra separata delar var riktad till fotvandrare och en annan serie , Der Hochtourist i till slut åtta band, var avsedd för bergsklättrare i Alperna. Med just detta som utgångspunkt kom komplikationerna i ett turistiskt perpektiv också att diskuteras av Charles Vallot i det längre förordet till Chamonix, Mont Blanc 1927 (i serien Guide Vallot) med underrubriken Description de la moyenne montagne dans le massif du Mont-Blanc (beskrivning av mellanzonen i Mont Blancmassivet). Vallot ifrågasatte de förslag som på kartor och guider redan på 1800-talet hade velat fixera en bestämd gräns mellan ordinära respektive extraordinära stråk, mellan massivets mellanzon och dess höga delar, en delning som försvarades av alpinismens entusiaster och olika institutioner för att anvisa turisterna till de mindre farliga bergavsnitten. Även många alpinisters och myndigheters försök att t.ex. låta ordet svårigheter vad gällde rutterna avgöra läget för denna gräns förkastades av Vallot, med hänvisning till att även leder utan minsta olycksrisk för vanliga fotvandrare sällan var utan svårigheter. Istället för att på turistkartorna dela in lederna i massivet i två klasser och färger, med en oklar och missvisande gräns som följd, argumenterade Vallot för att i sin text

13 och andra guidetexter beskriva vissa av sina leder som avsedda för tränade turister, allt utgående från att det inte var höjden utan platsen som avgjorde riskerna under förutsättning att man följde huvudreglerna: aldrig ensam, starka kängor, smidd hjälm samt ishacka (lämna alpstaven hemma). Det är lät att förstå Vallots engagemang i skillnaden mellan turist och alpinist, som i båda lägren utlöste känslor och förväntningar som knappast lät sig förstås av enbart rationella skäl. Vallots guide, som i högsta grad var för turister, expanderade också i alla riktningar för just den vandrings- och upptäcktslystne, med i stads- och ortsbeskrivningarna uppmärksamheten t.ex. även riktad mot både de olika hustyper och alla minnesmärken, små monument, gravvårdar och installationer som var ganska vanliga i bergstakterna. Nu utmanar de oräkneliga alpguiderna, t.ex. Trautweins sjupack av häften till Tyrolen 1907 (15:e), Wagners Führer durch Nord-Tirol 1922 eller Gsell Fels kompakta Tirol 1912 (9:e), knappast den typ av gränser som föreslogs på Mont Blanc och redovisar heller inte lika omfattande förberedelser för säkerhetsomgärdad klättring som i alpinistklubbarnas guider och Meyers Hochtourist (med kombinationen turist och alpinist som egentligen ganska missvisande). Men tyrolguiderna beskriver ändå också alplandskapens högre nivåer och visar vägen till tillräckligt många toppar som kan nås via upptrampade stigar och leder som ibland avslutar rutter som t.o.m. kan ta sin början vid tågstationer eller postdiligensens anhalter. Känslan av egna världar i kulturell och topografisk mening i Alperna är givetvis mest knuten till dalgångarna med sina vattendrag, sjöar och bebyggelser, de senare ofta överdrivet prydligt ordnade som ett slags medveten besvärjelse av den omgivande storslagna naturens vilda och farliga karaktär. Men på samma gång leder vägar och stigar i sluttningarna runt de verkliga branterna och kring passen den villige vandraren upp i bergskedjorna. Det är också just där uppe som de flesta alpstugorna och nattskydden uppförts och spritts ut för att göra mest nytta. En guideserie som Von Hütte zu Hütte av J. Morrigl (1:a utgåvan i sex band publicerades åren ), beskriver t.ex. ett alldeles speciellt nätverk för fotvandrare av ofattbar utsträckning över hela Alperna och liksom på tvärs mot bäckarna, stigarna och vägarna tillbaka ner mot dalgångarna. Och här uppe gäller också bergssidor, rundade toppar och framskjutande glaciärer, inramande också herdars, jägares och samlares (fågelägg, växter) skydd och hyddor och något enstaka, kanske hälsoorienterat djärvt hotell (med försprång inför vintern om det skulle passa någon), allt inslag och element i en miljö vars karaktär man kan få en aning om på de ofta mycket olikartade kartor som alltid ledsagar guiderna med den förenklade grafiska framställningen av bergskammar som kartornas dominerande inslag. Är

14 det i detta landskap hemligheten ligger tänker kanske den främmande och okunnige och spanar ut över slänterna som ömsom griper in i varandra och planar ut eller snabbt når en botten, fortfarande långt ovan civilisationens dalgångar. Otto Sjögrens sakliga Abisko med omgivningar 1914, lite dröjande och tålmodigt skriven som för att invänta att allt följer i rätt ordning, låter oss på ett annat sätt än de gärna både hektiskt informativa och skönhetsbedyrande tyrolerguiderna ovan ana att något speciellt som jag själv ännu inte erfarit väntar här, även om detta kanske ändå lika mycket beror på att den slitna och fläckiga guide av Sjögren som jag håller i handen bevisligen varit där. Bosse Bergman