Advokatsamfundet ogillar förslaget om ökad schablonisering i skaderegleringen.

Transkript

1 R 5455/ Till Statsrådet och chefen för Finansdepartementet Sveriges advokatsamfund har genom remiss den 30 juni 1999 beretts tillfälle att avge yttrande över Finansinspektionens rapport av den 18 december 1998 om Försäkringsbolagen och de trafikskadade. Med anledning härav anför advokatsamfundet följande. Sammanfattning 1. Advokatsamfundet tillstyrker Finansinspektionens förslag att Bolagen måste ta större ansvar för helheten i skaderegleringen och vidtaga åtgärder för att nedbringa väntetider i den medicinska och ekonomiska utredningen. 2. Advokatsamfundet ogillar förslaget om ökad schablonisering i skaderegleringen. 3. Advokatsamfundet tillstyrker förslaget att i större utsträckning anlita medicinsk expertis utanför den offentliga vården när de offentliga resurserna inte räcker till för utredning av de skadades skador. 4. Advokatsamfundet ogillar förslaget att vissa medicinska bedömningar skall kunna göras med hjälp av endast journalanteckningar.

2 2 5. Advokatsamfundet tillstyrker Finansinspektionens förslag att de enskilda försäkringsbolagens handläggningstider skall offentliggöras. 6. Advokatsamfundet ogillar Finansinspektionens förslag att Regeringen bör utreda om en uppmjukning kan ske av Trafikskadenämndens reglemente i syfte att slopa Trafikförsäkringsföreningen obligatoriska hänskjutande av vissa frågor till nämnden. Överväganden 1. Bolagens ansvar för helheten i skaderegleringen innebär att åtgärder måste vidtagas för att nedbringa väntetider för invaliditetsintyg, Försäkringskassans utredningar och även ombudens handläggningstider. Alltför ofta är det så att en fråga i taget utreds istället för parallellt. Den medicinska utredningen, inkomstförlustutredningen och Försäkringskassans utredning kan och bör pågå parallellt. Alltför sällan sker en klar uppdelning av utredningsarbetet mellan ombud och skadereglerare. Istället går tiden ofta åt till att kontrollera varandra. Det åligger ombudet att initiera och aktivt utreda den för den skadade allra väsentligaste frågan nämligen inkomstförlusten. Flera bolag i rapporten har uppgivit att handläggningstiderna blivit längre när det finns ombud med i bilden. Förhoppningsvis beror detta på ifrågasättande av olika delar av utredningen men det kan också bero på bristande kunskaper och kompetens. Det är inte ovanligt att skaderegleringen passiviseras när ett ombud kommer in i ärendet. Skaderegleraren tycker att ombudet ska göra utredningsarbetet vilket han eller hon har betalt för och driver därför inte på skaderegleringen på samma sätt som tidigare. 2. En ökad schablonisering av skaderegleringen kan stå i strid med trafikskadelagens bestämmelser om att den skadelidande skall hållas skadelös. Den skadelidande skall försättas i samma situation som om skadan inte inträffat. Redan nu har ersättningen för skadebetingade merkostnader tenderat att schabloniseras. Den skadelidande får inte full täckning för alla sin merkostnader. 3. En bidragande orsak till dröjsmålen i skaderegleringen är svårigheterna att få in adekvat medicinsk utredning. Det behandlande husläkaren prioriterar inte intygsskrivningen och specialisten på regionsjukhusset tycker inte att det är värt mödan att ägna

3 3 sig åt intygsskrivning. Alltför sällan erbjuder bolagen möjligheten att anlita privata utredningsresurser. 4. Att på grund av tidsbrist göra medicinska bedömningar baserade på journalanteckningar är riskfyllt och vanskligt. Journalanteckningar har ofta tillkommit i alla hast och ofta inflyter rena felaktigheter i journalanteckningarna eller viktig information utelämnas. Möjligheterna att i efterhand korrigera fel i journaler har visat sig svåra. 5. Ett offentliggörande av försäkringsbolagens handläggningstider ger möjlighet för försäkringskonsumenten att välja ett bolag som har en effektiv skadereglering. Advokatsamfundet anser att begreppet tidsutdräkt i skaderegleringen, definierat som om skaderegleringsperiodens begynnelsedag ligger mer än två år tillbaka räknat från dagen då ärendet kom in till nämnden, är ett trubbigt mätinstrument för att bedöma försäkringsbolagens effektivitet. Det hade, ur den skadelidandes perspektiv, varit mer rättvisande att istället utgå från hur lång tid det tar från det att skadan anmäles till försäkringsbolaget till dess att försäkringsbolaget kommit igång med att fortlöpande reglera den månatliga inkomstförlusten liksom skadebetingade merkostnader. I många ärenden ligger det inte i den skadades intresse att handläggningen påskyndas. Om försäkringsbolaget fortlöpande täcker upp inkomstförlusten, ofta gapet mellan vad Försäkringskassan utbetalat och den hypotetiska inkomsten, liksom merkostnader som skadan föranlett, så fungerar tillvaron för den skadade. Det kan rent av vara traumatiskt för den skadade att en nämndprövning forceras fram. I de skador där såväl medicinsk som förvärvsmässig invaliditet föreligger men där restarbetsförmåga finns kvar så måste, efter avslutad rehabilitering, möjligheterna till återgång i arbete kunna överblickas. Det kan bli fråga om arbetsprov, omskolning och kanske sökande av nytt arbete. Härefter utvärdering av hur den skadade klarat av sina nya arbetsuppgifter och bedömning av om arbetstiden är anpassad till restarbetsförmågan. Försäkringskassan skall efter en längre tids sjukskrivning utreda möjligheterna till sjukbidrag samt härefter, efter ett antal år, möjligheterna till förtidspension. Den skadade som känner tilltagande besvär kan vara orolig för framtiden, framtiden i yrket kan vara oviss. I dessa fall ligger det rent av i den skadades intresse att ärendet inte prövas i nämnden alltför snabbt. 6. Förslaget att utreda om en uppmjukning kan ske av Trafikskadenämndens reglemente i syfte att slopa Trafikförsäkringsföreningens obligatoriska hänskjutande av frågor till nämnden kan innebära en fara för rättssäkerheten.

4 4 Enligt Trafikskadenämndens egen statistik från 1997 så höjde Trafikskadenämnden ersättningsbeloppen, jämfört med försäkringsbolagets förslag, i mer än 40 % av alla fall som prövades i Trafikskadenämnden medan sänkning drabbade endast 7 % av fallen. Enligt uppgift från Trafikskadenämnden höjdes ersättningsbeloppen även i ett stort antal ärenden där ombud förekommit och ombudet och försäkringsbolaget varit ense om ersättningsförslaget när ärendet remitterades till Trafikskadenämnden. Trafikskadenämndens egen statistik bekräftar den stora betydelse för rättssäkerheten som Trafikskadenämndens prövning utgör. Ombud anlitas endast i begränsad utsträckning varför många trafikskador sannolikt skulle avgöras på felaktiga grunder om inte Trafikskadenämnden hade att yttra sig. Regeringsrapportens tankar om ett ökat utnyttjande av ombud för att höja rättssäkerheten vid en begränsning av nämndobligatoriet måste bedömas i ljuset av den förändrade grundsyn som flera försäkringsbolag givit uttryck för genom borttagande i försäkringsvillkoren av det s.k. frivilliga åtagandet att svara för de skadades ombudskostnader. Denna tendens är oroande. Någon fingervisning om i vilka ärenden som nämndobligatoriet skulle kunna begränsas eller avskaffas ger rapporten inte. Möjligen skulle de ärenden där invaliditeten överstiger 10 % men där ingen som helst förvärvsmässig påverkan föreligger, kunna undantagas från Trafikskadenämndens yttrande. Ersättning för den medicinska invaliditeten är schabloniserad och kan lätt beräknas i normalfallen. Det är de allra svåraste personskadorna, som har den kortaste handläggningstiden. När den medicinska funktionsnedsättningen är hög föreligger normalt ingen restarbetsförmåga att utreda och funktionsnedsättningen är lätt och objektivt mätbar. Kostnadsersättningen utöver handikappersättning är schabloniserad. Det är inte i dessa svåra personskador som dröjsmål normalt föreligger. Det är de skador där arbetsförmågan är nedsatt, karriären påverkad, olägenheterna och kostnaderna stora, som är tidsödande att handlägga och där handläggningstider på 4 5 år inte alls är ovanliga. Att till dessa handläggningstider lägga 4 5 månaders tid för prövning i Trafikskadenämnden saknar normalt betydelse för den skadade. Den ovisshet inför framtiden som för vissa kan vara traumatisk bör kunna minimeras om en klok skadereglerare eller ett kunnigt ombud förklarar hur ersättningssystemet fungerar och att den skadade skall försättas i samma situation som om skadan inte hade inträffat. När den medicinska funktionsnedsättningen resulterat i en förvärvsmässig invaliditet bör Trafikskadenämnden även fortsättningsvis yttra sig. En uppluckring av nämndobligatoriet måste, om den genomförs, följas av en förändring av omprövningsreglerna enligt skadeståndslagen 5:5 innebärande att inte bara rätten till inkomstersättning kan omprövas utan även ersättning för medicinsk invalididet, kostnader och olägenheter. Detta som en rättelsemöjlighet då uppenbara fel begåtts i skaderegleringen.

5 5 SVERIGES ADVOKATSAMFUND Elisabet Fura-Sandström Lars Bentelius