Beslut om skyddsjakt efter varg i Västerbottens och Västernorrlands län. Naturvårdsverket beslutar att jakten får ske på annans jaktområde.

Transkript

1 1(17) SWEDISH ENVIRONMENTAL PROTECTION AGENCY Skog, Mimmi Tel: BESLUT Ärendenr: NV Vilhelmina södra sameby Fack KLIMPFJÄLL Beslut om skyddsjakt efter varg i Västerbottens och Västernorrlands län Beslut Naturvårdsverket beslutar om tillstånd till skyddsjakt efter de två (2) revirmarkerande vargar som uppehåller sig i Västernorrlands och Västerbottens län inom det område som anges i bilaga 1 till detta beslut. Naturvårdsverket beslutar att jakten får ske på annans jaktområde. Naturvårdsverket medger undantag från förbudet om att jakt inte får ske från motordrivna fortskaffningsmedel och beslutar att skyddsjakten får bedrivas från helikopter. Naturvårdsverket medger undantag från förbudet om att motordrivna fortskaffningsmedel eller motordrivna anordningar inte får användas för att söka efter eller spåra vilt och beslutar att de aktuella vargarna får sökas från skoter inom aktuellt jaktområde för att fastställa deras ungefärliga vistelseplats. Naturvårdsverket medger även undantag från bestämmelsen om att jakt efter varg endast får bedrivas med klass 1 ammunition, vilket innebär att skyddsjakten från helikopter får bedrivas med hagelgevär. Naturvårdsverket beslutar att detta beslut ska gälla även om det överklagas. Hur beslutet kan överklagas, se bilaga 2. Naturvårdsverket beslutar att delgivning av detta beslut ska ske genom kungörelsedelgivning. Beslutet finns tillgängligt hos Naturvårdsverket på Valhallavägen 195 i Stockholm under överklagandetiden. BESÖK: STOCKHOLM VALHALLAVÄGEN 195 ÖSTERSUND FORSKARENS VÄG 5, HUS UB POST: STOCKHOLM TEL: FAX: E-POST: REGISTRATOR@ NATURVARDSVERKET. SE INTERNET: WWW. NATURVARDSVERKET. SE

2 NATURVÅRDSVERKET 2(17) Villkor för jaktens genomförande 1. Skyddsjakten är tillåten från och med den 17 februari 2014 till och med den 10 mars Vilhelmina södra sameby ska i samråd med Länsstyrelserna i Västernorrlands och Västerbottens län (länsstyrelserna) utse en jaktledare som ansvarar för skyddsjaktens bedrivande. 3. Jaktledaren ska i samråd med länsstyrelserna utse de personer som får delta i skyddsjakten som bedrivs med stöd av detta beslut. 4. För det fall skyddsjakten genomförs med helikopter ska pilot och skytt som genomför skyddsjakten ha erfarenhet av liknande uppdrag. 5. Skyddsjakten får inte starta innan länsstyrelserna gett klartecken. Detta ska ske i samråd med jaktledaren. 6. Jaktledaren ska innan skyddsjakten inleds försäkra sig om att samtliga personer som deltar i jakten har kunskap om de villkor som gäller för skyddsjakten och om de regler i övrigt som kan behövas för skyddsjaktens bedrivande. 7. Skyddsjakten ska genomföras i samråd med länsstyrelserna som även på lämpligt sätt ska följa jaktens genomförande. 8. Hagelvapen som används ska vara av minst kaliber 12/70. Patronerna ska vara laddade med minst 40 gram hagel av storleken minst 4 mm och högst 5 mm och ska vara av bly eller material med högre eller liknande densitet. Hagelpipans trångborrningsgrad ska vara öppen, ¼, ½ eller ¾. 9. Jaktledaren ska omedelbart anmäla till länsstyrelsen när en varg fällts eller påskjutits. 10. Länsstyrelserna ska omedelbart avlysa jakten när två vargar fällts eller påskjutits innan jakttiden löpt ut. Om eftersök visar att det påskjutna djuret/djuren är oskadat/oskadade får länsstyrelsen i det län där vargen påskjutits besluta om fortsatt jakt inom den tid som beslutet gäller. 11. Skytten ska uppvisa den fällda vargen samt skottplats/fallplats för den aktuella länsstyrelsens besiktningsman. Fälld varg får inte flyttas från fallplatsen innan djuret besiktigats av besiktningsmannen. 12. Fälld varg tillfaller staten. Länsstyrelsens besiktningsman ansvarar för att djuret omhändertas och skickas till Sveriges veterinärmedicinska anstalt (SVA). En kopia på detta beslut samt uppgifter om djurets kön, tidpunkt (datum och klockslag), plats (koordinater i rikets nät) samt hur djuret fällts ska bifogas djuret.

3 NATURVÅRDSVERKET 3(17) Återrapportering 1. Djur som fällts eller påskjutits ska skyndsamt, om möjligt inom 24 timmar efter det att fällt djur besiktigats, registreras i Rovbase. 2. Länsstyrelsen i det län där varg fällts ska skyndsamt, om möjligt 48 timmar efter skyddsjaktens avslut, rapportera fällt djur till Naturvårdsverket. Om inget djur fällts ska också det rapporteras. Uppgifterna ska läggas in i Naturvårdsverkets databas för jaktbeslut på webben. Se adress nedan. Bakgrund Ansökan från Vilhelmina södra sameby Vilhelmina södra sameby (samebyn) inkom den 29 januari 2014 med en ansökan om skyddsjakt efter två vargar som uppehåller sig inom deras vinterbetesområden i Västernorrlands och Västerbottens län. Samebyn ansöker även om att få möjlighet att använda helikopter samt använda hagel vid skyddsjakten. Samebyn yrkar vidare på en skyndsam handläggning. I ansökan anförs bl.a. följande. Skadesituation Direkta skador Samebyn har haft varg i vinterbetesområdet sedan oktober Det första angreppet under vinterperioden 2013/2014 som kunde dokumenteras skedde den 18 december Bristfälliga spårförhållanden har medfört att tidigare skador inte har kunnat dokumenteras. Sammanlagt har åtta döda renar dokumenterats dödade av varg. De bristfälliga spårförhållandena medför en osäkerhet kring den totala skadesituationen. Erfarenheter från 2013 är dock att angrepp skedde ungefär var tredje dag. De aktuella vargarna har genomfört jaktförsök vid cirka 40 tillfällen varvid skingringar av renhjordarna har skett. De ca renarna som finns i vargreviret blir då sönderskingrade i små renhjordar om åtta till tio renar över stora områden. Renar som kommer in på obekanta marker tappar orienteringen och kan sätta igång att vandra på ett svårkontrollerat sätt. Detta innebär en ökad risk för att renar som tillhör samebyn blir kvar i områden långt ifrån sina hemmamarker. Risken för att strörenar stannar kvar i områden nedanför odlingsgränsen ökar också. Renskötsel nedanför odlingsgränsen är reglerad i tid och är inte tillåten mellan den 1 maj och den 30 september. Samebyn förorsakas ökade kostnader på grund av merarbete vid samling av renarna efter vargens härjningar. Att samla ihop renarna inför vårflytten förra året krävde 28 personveckor i anspråk. Vidare var man tvungen att använda en helikopter under 2 3 veckor. Detta är ett arbete som normalt sätt inte kräver användningen av helikopter och tar ca fyra personveckor i anspråk. Indirekta skador Vidare blir renarna väldigt svåra att arbeta med på grund av att de blir uppjagade och stressade. Detta sker under en tid på året när betesro för renarna är av största vikt. De sammantagna störningarna innebär att förutsättningarna för renarnas

4 NATURVÅRDSVERKET 4(17) och deras kalvars överlevnad minskar. Det är en potentiell risk att vajorna inte skulle bli dräktiga av den störning som vargen orsakar. Det är också en potentiell risk att kalvarna inte skulle bli tillräckligt levnadsdugliga. Flera studier visar entydigt hur känsliga dräktiga vajor är när deras betesro påverkas negativt och de utsätts för stress. Vinterperioden är liksom vårens kalvningsperiod de mest störningskänsliga delarna av året. På grund av vargarnas vistelse i Junselereviret får renskötarna mindre tid att sköta och styra övriga renhjordar. Detta resulterade under 2012/2013 bland annat att antalet påkörda renar inom samebyns marker ökade, främst på sträckan RV 92 Åsele Dorotea. Risken för sammanblandning med renar från andra samebyar är hög. Samebyn får också problem med att hålla renarna borta från bebyggda områden i andra delar av vinterbetslandet. Detta leder till konflikter och försämrade relationer mellan samebyn och ortsbefolkningen. För de enskilt drabbade renägarna och deras familjer är skadorna oacceptabla. De sammantagna förlusterna blir på grund av de skador som vargen förorsakar så stora att de företag som är drabbade får vikande bärkraft. Förebyggande åtgärder Bevakning i samband med flytt av renar Vargreviret avgränsar en stor areal där renarna under århundraden haft sin passage på sin vandring ner till vinterbeteslandet. Varierande väderförhållanden påverkar när renarna påbörjar sin vandring och hur de vandrar. Mycket dimma, lite snö, dåliga isar och en kraftig höststorm medförde att renarna vandrade ner till skogsbeteslandet redan i november 2013 och de var spridda över en större yta än vanligt. Sammantaget har detta bidragit till att renskötarna hade mycket små möjligheter att styra renhjordarna så att de undvek vargreviret till fullo. Mindre grupper av ren hamnade snabbt i revirets centrala delar. Nuvarande bevakning Samebyn bedriver en intensiv bevakning av renhjordarna. Trots detta kan det konstateras att det är omöjligt att skydda renhjordarna från angrepp. Ytterligare bevakning kan inte anses som proportionerlig. Vargreviret upptar cirka en sjättedel av samebyns vinterbetesmarker. Cirka renar befinner sig i vargreviret och ungefär renar befinner sig utanför. Cirka renar har transporterats förbi reviret till samebyns vårbetesområde längre österut. Resterande renar befinner sig norr om vargreviret. Ungefär åtta till tio personer arbetar dagligen med olika förebyggande åtgärder. Cirka åtta personer arbetar med flytt och styrning av de renarna som befinner sig norr om reviret. Renar samlas här ihop och transporteras sedan med lastbil förbi reviret och släpps intill vinter/vårbetesområdet närmare kusten. Trots ihärdiga försök att hålla renarna norrut vänder många grupper tillbaka söderut och in mot reviret. Behovet av betesmark kommer successivt att driva allt fler renar att vandra in i reviret. Arbetsbelastningen är nu fyra till fem gånger så hög som jämfört med ett normalt år. Vargarnas närvaro har orsakat en ohållbar situation. Enligt lag är samebyn skyldig att bedriva en ordnad renskötsel. Etableringen av vargparet medför att en ordnad renskötsel inte kan bedrivas.

5 NATURVÅRDSVERKET 5(17) Reservbetesmarker Samebyn har inga reservbetesområden att tillgå vid extraordinära situationer som vargetablering eller ogynnsamma år. Samebyn har varit i kontakt med angränsande samebyar men de har inga betesmarker att avvara. Alternativa marker längre österut i Västernorrlands län kan inte användas på grund av att markerna är sönderfragmenterade med byar, samhällen, städer, jordbruksmark, vägar och järnväg. Marker längre söderut är olämpliga på grund av den täta förekomsten av varg i mellersta Sverige. Vidare är det ingen rimlig åtgärd då det inte är humant att begära att renskötarna ska behöva lämna sina hem och familjer under långa perioder vintertid. Stödutfodring Nuvarande användning av vårbetesmarkerna leder till att ca renar kommer att behöva stödutfodras under mars och april månader. Detta skulle uppskattningsvis kosta samebyn närmare fyra miljoner kronor. Om vargparet avlivas kan dock hela renhjorden nyttja vinterbetesområdet och ingen stödutfodring kommer behöva ske. Ersättning för skadeförebyggande åtgärder Samebyn har erhållit rovdjursersättning från Sametinget för vargparets etablering. Summan uppgår sammanlagt till kronor. Den uppskattade kostnaden för samebyns förebyggande insatser uppgår hittills till 1,3 miljoner kronor. Samebyn får i nuläget själva bekosta de åtgärder, skadebildsinventeringar m.m. som berör Junselereviret. Samebyn bedömer, efter den skadebild som skedde vintern , att den rovdjursersättning som samebyn erhållit inte kommer täcka kostnaden för uppkomna skador eller de åtgärder som genomförs. Att hägna in ren Samebyn har hägn för tillfällig samling av mindre grupper av ren. Hägnen rymmer dock inte det antal renar som behöver skyddas mot varg i Junsele. Inte ens för en mycket kort tid. Att hägna in en större del av renarna eller uppföra stängsel kring vargreviret skulle vara extremt tekniskt komplicerade, kostsamma och arbetskrävande åtgärder. Att ha cirka renar i hägn skulle vidare öka risken för sjukdomar. Bristen på ätbar snö ökar också med antalet renar eftersom renarnas avföring och urin förorenar snön. Det krävs också att renarna utfodras större delen av tiden. Vidare klarar ett renstängsel inte att hålla varg utanför, särskilt inte under hösten eller vårvintern när större snödjup eller tjäle inte försvårar för vargen att gräva sig in. Kompletterande åtgärder såsom uppsättning av eltråd eller att stängslet grävs ned ca 30 cm skulle krävas. Som vid all användning av eltråd vintertid uppstår problem med snödjup och jordning. Det får heller inte finnas glipor under stängslet där varg kan ta sig in. Kostnaden för uppförande av enbart hägnet samt styrfållor beräknas till drygt 40 miljoner kronor. Sedan tillkommer kostnader för markplanering, anläggningar för vägoch vattenpassager, färister, grindar, utfodring av renar, samt underhåll och skötsel av stängslet. Den totala kostnaden för detta kan inte beräknas av samebyn.

6 NATURVÅRDSVERKET 6(17) Yttrande från Länsstyrelsen i Västerbottens respektive Västernorrlands län Naturvårdsverket har i skrivelse till länsstyrelserna efterfrågat deras bedömning av aktuell situation, särskilt gällande följande. 1. Vilka direkta skador har uppkommit? 2. Har länsstyrelsen besiktigat platser/platserna för skadorna? 3. Är det fastställt att skadorna är orsakade av varg? 4. Vilka indirekta skador har länsstyrelsen uppmärksammat? 5. Vilka skador kan förväntas uppkomma? 6. Är det känt om det är en eller flera vargar? 7. Vilka förebyggande åtgärder har vidtagits? Länsstyrelserna har den 5 januari 2014 kommit in med i huvudsak likalydande yttranden. De anför bland annat följande. 1. Det finns två typer av direkta skador. Den första gäller antal döda och skadade renar och i dagsläget har samebyn hittat fem vargrivna samt två renar som sannolikt dödats av varg. Dessutom har det konstaterats ett flertal jaktförsök. Samebyn har inte haft möjlighet att aktivt letat efter fler dödade renar, främst på grund av att all arbetstid gått åt till att samla skingrade renar. Väder- och snöförhållanden har dessutom försvårat möjligheten att överblicka skadebilden. Man misstänker att det finns fler dödade renar. Den andra typen av direkt skada gäller skingring av renar. I dagsläget försöker man att transportera renar förbi reviret samt att hålla renarna vid norra gränsen av samebyns marker och därmed i kantzonen av vargreviret. Att hålla kvar renarna på den nordliga kanten samt att samla in renar som sprider sig från detta område kräver mycket stora arbetsinsatser. Det har resulterat i att de renar som befinner sig längre in i reviret är obevakade. Renarna inne i reviret skingras konstant och samebyn har inte personella resurser att samla ihop dem för att föra dem till andra marker. I dagsläget kan inte en ordnad renskötsel bedrivas. Skingringarna är att betrakta som en mycket allvarlig skada som vargarna orsakar. 2. Länsstyrelsen i Västernorrlands län har besiktat sju av de rivna renarna och konstaterat att det varit varg i fem av fallen och mest troligt varg i två av fallen. 3. Ja, skadorna som samebyn lider av är orsakade av varg. Besiktningen visar att fem av de sju döda renarna är rivna av varg och två mest troligt av varg. Skingringen av renarna är också mest troligt orsakade av varg då länsstyrelsen dokumenterat såväl spår av varg och jaktförsök av varg. Spridningsmönstret hos renarna tyder också på att det är varg som skrämt dem. Det är också mycket lite andra rovdjur i området. Någon enstaka järv har spårats samt en lodjurföryngring har dokumenterats i området. 4. De indirekta skadorna handlar främst om att samebyn inte har möjlighet att utnyttja stora arealer av viktig betesmark, vilket i praktiken innebär att det tillgängliga betet inte räcker för hela vinterbetesperioden. Renarna får heller ingen betesro vilket leder till att vajornas förutsättningar att få kalvar minskar. 5. Skador som kan förväntas uppkomma är ytterligare direkta skador i form av dödade och skadade renar samt en fortsatt skingring. Indirekta skador

7 NATURVÅRDSVERKET 7(17) som tillgång på betesmark kan resultera i att samebyn måste börja stödutfodra tidigt i vår. Stödutfodring innebär alltid en risk för ökad sjukdomsspridning och försämrad hälsa hos renarna. Den är dessutom dyr. 6. Det är två vargar som orsakar skadorna och det är individerna G82-10 och G Samebyn har vidtagit alla rimliga förebyggande åtgärder. Samebyn har en utökad bevakning. Man har försökt att hålla kvar renarna i åretruntlandet i fjällområdet längre än normalt men en kraftig storm samt störningar från andra rovdjur har försvårat detta. Samebyn har transporterat närmare renar med lastbil förbi de centrala delarna av reviret. De renar som betesvandrar fritt har styrts så långt norrut som möjligt för att undvika att de strövar in i reviret. Dagligen samlar renskötarna in renar och transporterar dem förbi reviret. Sammanfattningsvis bedöms att det inte finns någon annan lämplig lösning än att bevilja skyddsjakt efter de aktuella vargarna. Erfarenheter från vargetableringen i området I Naturvårdsverkets redovisning av regeringsuppdraget om bevarande av vargtiken (G 82-10) som etablerat revir inom Vilhelmina södra samebys vinterbetesområde 1 konstateras bland annat de svårigheter som är förenade med att ha varg inom Vilhelmina södra samebys renskötselområde. Svårigheterna avser såväl att finna områden som är lämpliga för förebyggande åtgärder som verkningsgraden av sådana. Det anges vidare att det är förenat med stora kostnader att försöka minimera risken för skador på renskötseln. Skäl för beslutet Aktuella bestämmelser Beslut om skyddsjakt efter varg kan fattas med stöd av 23 a och 23 b jaktförordningen (1987:905). För att skyddsjakt ska kunna medges krävs att förutsättningarna i 23 a jaktförordningen är uppfyllda. Skyddsjakt får enligt bestämmelserna medges för att förhindra allvarlig skada på bland annat egendom om det inte finns någon annan lämplig lösning och om det inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga utbredningsområde Av 31 första stycket jaktlagen (1987:259) framgår att jakt inte får ske från motordrivna fortskaffningsmedel och att sådana fortskaffningsmedel eller andra motordrivna anordningar inte heller får användas för att söka efter, spåra eller förfölja vilt, för att hindra vilt från att undkomma eller för att avleda viltets uppmärksamhet från den som jagar. Enligt 24 d andra stycket jaktförordningen 1 Naturvårdsverkets ärendenummer NV

8 NATURVÅRDSVERKET 8(17) får Naturvårdsverket medge undantag från ovanstående förbud vid beslut om skyddsjakt samt medge att denna bedrivs på annans jaktområde. Enligt 9 jaktförordningen får Naturvårdsverket besluta om att skyddsjakt efter varg får ske under hela dygnet. Naturvårdsverket får enligt 15 jaktförordningen meddela föreskrifter eller i det enskilda fallet besluta om användning av andra jaktmedel än vad som följer av denna förordning. Enligt 59 jaktförordningen får Naturvårdsverket förordna att beslut enligt jaktförordningen ska gälla utan hinder av att det har överklagats. Av 6 Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd (NFS 2002:18) om jakt och statens vilt följer att hagelgevär i kaliber 12, 16 och 20 som är laddade med hagelammunition får användas vid jakt efter viltarter som enligt 16 samma föreskrifter endast får jagas med kulgevär avsedda för ammunition i klass 3 och 4. Vidare framgår av 16 samma föreskrifter att varg endast får jagas med kulgevär avsedda för ammunition i klass 1. Enligt 43 samma föreskrifter kan Naturvårdsverket i enskilda fall meddela undantag från dessa bestämmelser. Enligt 31 a jaktförordningen får Naturvårdsverket i syfte att åstadkomma en ökad genetisk variation i vargstammen fånga en varg på någon annans jaktområde för att flytta den till en annan plats och efter medgivande enligt 41 tredje stycket släppa den fri där. Naturvårdsverkets bedömning Rovdjurspolitikens inriktning Naturvårdsverkets beslut tar utgångspunkt i den inriktning av rovdjurspolitiken som riksdagen beslutade om den 10 december 2013 i En hållbar rovdjurspolitik (prop. 2012/13:191 s.38-39). Riksdagen har där bland annat tagit ställning till att regelbundna föryngringar av varg i stora delar av renskötselområdet inte är möjligt att förena med modern renskötsel. Det konstateras också att i den mån det ändå kan vara möjligt med enstaka föryngringar, bör föryngringarna begränsas till områden där de gör minst skada, oavsett om det är i åretruntmarkerna eller i vinterbetesmarkerna. Det kan vara områden där det inte finns renar under den aktuella perioden eller där förutsättningarna att vidta förebyggande åtgärder är gynnsamma. Allvarlig skada Av vad samebyn anfört, som även styrks av länsstyrelsernas yttranden, bland annat om av varg dödade renar och skingring av renar gör Naturvårdsverket bedömningen att de direkta skadorna är omfattande. Därutöver måste beaktas den extra kostnad och olägenhet som det innebär att renskötseln inte kan bedrivas ordnat och med anledning av de skadeförebyggande åtgärderna.

9 NATURVÅRDSVERKET 9(17) Ökad arbetsbelastning Erfarenheter från våren 2013 visar att insamlingen av ren inuti reviret inför vårflytten det året innebar en arbetsinsats på 28 personveckor. Detta beroende på att renarna var skingrade över stora områden, de var splittrade i mindre grupper och befann sig till stor del i tät granskog. Man var även tvungen att använda helikopter under 2 3 veckor, vilket var förenat med stora kostnader. Vanligtvis kräver detta arbete inte att någon helikopter används och arbetsinsatsen uppgår till fyra personveckor. Arbetsbelastningen inför vårflytten 2013 var således nästan sju gånger så hög som under ett normalår. Naturvårdsverket vill förtydliga att denna insats krävdes år 2013 trots att någon varg vid denna tidpunkt inte uppehöll sig i renbetesområdet under en stor del av tiden när insamlingarna genomfördes. Vargtiken flyttades nämligen den 14 mars 2013 och återvände till området den 31 mars Indirekta skador De indirekta skadorna som samebyn drabbats av är omfattande. Ett stort problem är att samebyn inte har möjlighet att utnyttja stora delar av viktigt betesmark. Vargreviret upptar cirka en sjättedel av samebyns vinterbetesmarker. Reviret inskränker renarnas möjlighet att nyttja stora delar av sina naturliga vandringsoch betesområden. Detta innebär att det tillgängliga betet riskerar att inte räcka för hela vinterbetesperioden. Redan nu betar ungefär renar på marker som egentligen är avsatta för vårbete. Detta kommer medföra att ca renar kommer behöva stödutfodras under mars och april om vargarna är kvar. Kostnaden för en eventuell stödutfodring av denna omfattning beräknas till närmare fyra miljoner kronor. Utfodring leder också till ökad risk för matsmältningsproblem och spridning av sjukdomar bland renarna. Slutsatser Det har konstaterats att de omfattande skingringarna av renarna som skedde år 2013 föranleddes av vargetableringen i området. En viktig del i arbetet med att bedriva en ordnad renskötsel är att hålla renarna samlade. Naturvårdsverket anser att den omfattande arbetsinsats som insamlingen av renarna år 2013 innebar går långt utöver vad som är rimligt för en sameby att tolerera. Naturvårdsverket har vidare bedömt att de skador som uppstod för samebyn år 2013 var synnerligen allvarliga. Mot bakgrund av ovan redovisade erfarenheter konstaterar Naturvårdsverket att risken för att liknande situation uppstår för samebyn även detta år är överhängande. Naturvårdsverket gör vidare bedömningen vargparets närvaro medför att skingringarna riskerar att avsevärt försvåra de insamlingar av renar som är nödvändiga för att kunna flytta dem ut ur reviret till åretruntmarkerna. Det är klarlagt att skadorna är orsakade av de individer som nu är föremål för skyddsjakt. Mot bakgrund av att det handlar om ett revirmarkerande vargpar är det inte troligt att vargarna kommer att lämna det aktuella området. Naturvårdsverket bedömer att de konstaterade skadorna tillsammans med den fortsatta riskbilden sammantaget medför att samebyn inte kan bedriva en ordnad renskötsel. Även samebyns försämrade möjligheter att bedriva renskötsel och därmed utöva den samiska kulturen är att betrakta som en skada.

10 NATURVÅRDSVERKET 10(17) Mot bakgrund av ovanstående samt erfarenheter från föregående år gör Naturvårdsverket bedömningen att skadorna är allvarliga och att de med största sannolikhet kommer att fortskrida och öka. Kriteriet att förhindra allvarlig skada är således uppfyllt. Annan lämplig lösning Flytt av vargarna Av betydelse för om flytt av vargarna kan vara en annan lämplig lösning är att den berörda vargtiken har sövts och flyttats fyra gånger tidigare. Tre gånger har hon flyttats ensam och en gång efter parbildning tillsammans med en hanne. Varje gång har tiken återvänt norröver till renskötselområdet. Efter den senaste flytten återvände tiken till det revir som hon etablerat inom samebyns vinterbetesområde. Upprepade infånganden, sövningar och flyttar är enligt vargforskningsprojektet Skandulv 2 sannolikt mycket påfrestande för de djur som utsätts. Med anledning av att vargtiken sövts och verkningslösts flyttats flera gånger tidigare bedömer Naturvårdsverket att en femte flytt inte är en annan lämplig lösning. Det är inte en djuretiskt försvarbar åtgärd för den aktuella vargtiken. Vad sedan gäller möjligheten att flytta den aktuella varghannen så framgår det av länsstyrelsens utredning att han är av känt skandinaviskt ursprung. Det är endast i undantagsfall som vargar får flyttas. Av 31 a jaktförordningen framgår att syftet med en flytt av varg ska vara att åstadkomma en ökad genetisk variation i vargstammen. Det finns därmed inget lagstöd för att flytta en varghanne av skandinaviskt ursprung i detta fall. En flytt av varghannen är således inte aktuell. Flytt av renar Vad samebyn har uppgivit beträffande åtgärder i form av att flytta renar till annat bete visar enligt Naturvårdsverket att det inte är möjligt att inom en rimlig tid och utifrån rimliga resurser samla ihop och flytta samtliga djur till vårbetesområdet. Om samtliga renar flyttades till vårbetesmarkerna redan nu skulle det dessutom innebära att tillgängligt bete förbrukas i förtid. Det betet skulle annars ha nyttjats under mars och april månader. Den enda lösningen för att hantera bristen på naturligt bete är genom stödutfodring. Detta ökar risken för t.ex. matsmältningsproblem och sjukdomar hos renen. Vidare tar åtgärden mycket stora resurser i anspråk. Ekonomisk ersättning Samebyn har tilldelats kronor av Sametinget i rovdjursersättning för vargparets etablering år En sådan ersättning betalas ut i efterskott baserat på resultatet av den inventering av rovdjur som genomförs årligen. Ersättningen är ett schablonbelopp som ska täcka såväl uppkomna skador som vissa förebyggande åtgärder. Enligt uppgifter från samebyn täcker ersättningen endast en marginell del av det förebyggande åtgärder som hittills genomförts. 2 Yttrande från Skandulv, Sveriges lantbruksuniversitet, den 5 december 2013.

11 NATURVÅRDSVERKET 11(17) I 3 viltskadeförordningen (2001:724) anges sedan den 1 januari 2014 att Sametinget får lämna bidrag till en sameby till åtgärder för att förebygga att varg orsakar skador på renar. Bidrag får lämnas endast efter ansökan och för åtgärder som normalt inte ingår i renskötseln. Detta skulle kunna innebära att samebyn, utöver de kr som betalats ut i form av rovdjursersättning, har möjlighet att få ytterligare ersättning från Sametinget för nu vidtagna skadeförebyggande åtgärder. Det framgår av de uppgifter som samebyn lämnat att skadeförebyggande åtgärder bland annat i form av stängsling skulle kosta minst 40 miljoner kronor och utfodring av 8000 renar i två månader skulle kosta 4 miljoner kronor Det kan därför ifrågasättas om, eller i vilken omfattning, Sametinget kommer att kunna ersätta sådana förebyggande insatser. Möjligheten att få skyddsjakt efter strikt skyddade arter kompletterar möjligheterna till ekonomisk kompensation i den mån den enskilde inte kan få ersättning för förebyggande åtgärder eller ersättning för uppkomna skador fullt ut. Naturvårdsverket menar att kostnaderna för samebyns skador och förebyggande insatser inte kan ersättas fullt ut. Dels för att kostnaderna för mer verksamma förebyggande åtgärder än de som hittills vidtagits uppskattningsvis skulle bli så stora att de blir orimliga för samhället att bära. Dels kan vissa skador vara svåra att bedöma och därmed svåra att ersätta ekonomiskt. Ett exempel på detta är vinterhjordens sammansättning som planeras noga. De renar som inte ska gå till avel slaktas på hösten. Förlusten av renar under vinterhalvåret innebär att sammansättningen av renhjorden utifrån ålder och kön påverkas. Som Naturvårdsverket har anfört till bland annat Kammarrätten i Stockholm, mål nr , är det inte möjligt att ersätta förlorade avelsdjur (s.k. livdjur) med nya individer. Ett bortfall av livdjur minskar därför renhjordens storlek på kort såväl som på lång sikt. Härutöver kommer förlust av värden som inte går att kvantifiera i ekonomiska termer såsom orimlig arbetsbelastning under lång tid, oro och påtagligt försämrade förutsättningar att utöva den samiska kulturen. Förebyggande åtgärder i rimlig omfattning Naturvårdsverket anser att det inom ordinär renskötsel ingår att anpassa verksamheten för att förebygga skador av rovdjur i en rimlig omfattning. I detta fall kräver dock situationen så pass stora anpassningar att en ordnad renskötsel inte kan bedrivas. Naturvårdsverket gör därför bedömningen att nuvarande och planerade insatser faller utanför vad som kan anses vara rimligt att kräva av samebyn. Detta oavsett om full ekonomisk ersättning medges eller inte. Detta mot bakgrund av att de förebyggande insatserna tillsammans med de uppkomna skadorna i detta fall försämrar samebyns möjlighet att bedriva renskötsel och därmed utöva den samiska kulturen. De förbyggande åtgärder som har vidtagits och som kan komma att vidtas utgör därför inte någon annan lämplig lösning. Naturvårdsverket vill också betona att skador har uppkommit trots intensiva förebyggande insatser renar utsätts återkommande för jaktförsök med dödade renar och skingringar av renarna som följd. Naturvårdsverket bedömer att andra, hypotetiskt mer verksamma, lösningar såsom uppförandet av renhägn eller stängsling av vargreviret är orimliga då detta

12 NATURVÅRDSVERKET 12(17) är förenat med mycket intensiva arbetsinsatser till höga kostnader. Åtgärderna är heller inte praktiskt genomförbara. Samebyn har uppgett och noga redogjort för varför inga andra lämpliga betesmarker än de som nu nyttjas finns att tillgå. Att Naturvårdsverket i detalj ska utreda frågan om ersättningsmarker vid en ansökan om skyddsjakt anser Naturvårdsverket inte ligger inom prövningsmyndighetens roll. Däremot ingår det i Naturvårdsverkets roll att bedöma det den sökande anför om ersättningsmarker som annan lämplig lösning, vilket görs även i detta ärende. Mot bakgrund av de kända svårigheterna med att finna alternativa renbetesmarker ifrågasätter inte Naturvårdsverket samebyns uppgifter om detta som en annan lämplig lösning. För att förhindra att fortsatta allvarliga skador uppstår finns därför ingen annan lämplig lösning än skyddsjakt. Upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus Vargstammens storlek och tillväxt Under vintern bekräftades 38 föryngringar i den gemensamma svensk-norska vargstammen vilket ger en populationsuppskattning på 380 ± 30 vargar 3. Av dessa tillhör ca 300 den svenska delen av populationen, ca 30 den norska delen och ca 50 den gränsöverskridande delen av populationen. Tillväxttakten baserad på föryngringar under perioden 1998 till 2012 visar ett genomsnitt på 16 % tillväxt per år. Under samma period låg tillväxttakten sammanslaget för flockar och par i snitt på 15 %. Mellan år 2011/2012 och 2012/2013 har den skandinaviska vargpopulationen ökat från ca 250 djur till 350 djur. Det motsvarar en ökning med drygt 40 %. Vid den senaste inventeringen vintersäsongen 2012/13 registrerades det i Sverige och Norge totalt 38 familjegrupper med eller utan bekräftade valpar, samt 26 revirmarkerande par. Av de 38 familjegrupperna var 30 helsvenska, fem hade gränsöverskridande revir och tre var uteslutande på norsk sida av riksgränsen. Bland de revirmarkerande paren var 20 helsvenska, fyra var helnorska och två hade gränsöverskridande revir. Två tidigare kända finsk-ryska vargar återfanns under vintern 2012/2013, en tik och en hane, varav hanen fick valpar våren Första generationens avkomma där den ena föräldern är en finsk-rysk varg och den andra föräldern en skandinavisk varg kallas F1. Valpkullar efter F1:or har bekräftats i 12 revir. I ett av dessa revir var den andra föräldern en finsk-rysk varg. Denna fördelning av F1 och finsk-ryska vargar i populationen har resulterat i att ca en tredjedel (32 %) av valpkullarna 2012 var avkommor till F1 (11 kullar) eller en finsk-rysk immigrant (en kull). I tillägg påvisades två vargpar med F1-vargar och två par där en eller båda vargarna var finsk-ryska. Genetisk utveckling Hela den skandinaviska vargstammen härstammar från endast fem invandrande vargar från den finsk-ryska populationen. Sedan 1983 har alla utom fem 3 Viltskadecenter, Sveriges lantbruksuniversitet, Rapport nr

13 NATURVÅRDSVERKET 13(17) föräldrapar varit besläktade och därmed fått inavlade ungar. Inavelskoefficienten är ett mått på andelen identiska gener (alleler) med gemensamt ursprung som en individ ärver från sina föräldrar. Den varierar mellan noll och ett och är högre ju mer besläktade föräldrarna är. Exempelvis är inavelskoefficienten 0.25 för avkommor till ett syskonpar, medan den är 0.13 för avkommor till kusiner. Bland valpkullar som föddes mellan 1996 och 2007 steg den genomsnittliga inavelskoefficienten från 0.13 till Sedan 2008 har inavelskoefficienten bland valpkullarna minskat och under 2012 sjönk den genomsnittliga inavelskoefficienten till Detta var första gången sedan 1998 som inavelskoefficienten var mindre än Referensvärde för gynnsam bevarandestatus Under förutsättning att invandringen av finsk-ryska vargar fortsätter i samma takt som under perioden år bedömer Naturvårdsverket att en populationsstorlek av minst 300 vargar i Skandinavien (varav ca 30 i Norge) utgör en tillräcklig grund för stammens överlevnad. Framtidsutsikterna är goda och populationen förväntas vara fortsatt livskraftig. Naturvårdsverket har därför bedömt att referensvärdet för gynnsam bevarandestatus för den svenska vargstammen ska vara 270 individer. Detta framgår också av Naturvårdsverkets förvaltningsplan för varg. Slutsatser Den nu aktuella tiken och hennes partner är av potentiellt stort värde för den svenska vargstammen. De har bildat revir och skulle därmed kunna få en föryngring till våren. Vår bedömning är dock att upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus inte är beroende av en enskild genetiskt viktig varg. Det är inte ovanligt att finsk-ryska vargar vandrar in i Sverige. Naturvårdsverket har för avsikt att fortsätta arbetet med genetisk förstärkning främst genom flytt av sådana genetiskt viktiga vargar från renskötselområden i norr till populationen längre söderut i landet. Sammantaget bedömer Naturvårdsverket att sådana åtgärder skapar tillräckliga förutsättningar för att den svenska vargstammens gynnsamma bevarandestatus upprätthålls även på lång sikt. En skyddsjakt efter två individer lämnar en god försiktighetsmarginal i förhållande till fastställt referensvärde för gynnsam bevarandestatus. Även om en skyddsjakt på dessa individer innebär en potentiell förlust av gentillflöde som skulle varit värdefull för den skandinaviska vargstammen så bedömer Naturvårdsverket att förutsättningarna för att långsiktigt upprätthålla gynnsam bevarandestatus fortfarande är goda. Naturvårdsverket gör därmed bedömningen att en skyddsjakt efter det vargpar som uppehåller sig inom Vilhelmina södra samebys vinterbetesmarket inte försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus för vargstammen. Sammanfattande slutsatser I detta fall har Naturvårdsverket gjort en bedömning med beaktande av skadornas omfattning, risken för fortsatta skador, om tillräckliga skadeförebyggande åtgärder har genomförts och om insatserna har varit

14 NATURVÅRDSVERKET 14(17) tillräcklig verksamma. Samtidigt har hänsyn tagits till vargstammens utveckling som helhet i Sverige och till vargtikens genetiska värde. Naturvårdsverket konstaterar att vargparets närvaro orsakar allvarliga såväl direkta som indirekta skador för Vilhelmina södra samebys renskötsel. Samebyn är i nuläget förhindrad att bedriva en ordnad renskötsel. Vidare konstaterar Naturvårsverket att de intensiva åtgärder som hittills vidtagits inte har kunnat förbygga uppkomsten av allvarlig skada i tillräcklig grad. Ansökan omfattar båda individerna i det revirmarkerande vargparet. Då varghannen är av skandinaviskt ursprung och förutsättningarna för skyddsjakt är uppfyllda finns det inga hinder mot att bevilja skyddsjakt efter denna individ. Vad gäller vargtiken så har hon ett högre genetiskt värde jämfört med varghannen. Skyddsjakten kommer inte medföra att upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus äventyras. Naturvårdsverket gör bedömningen att skadorna är så pass allvarliga i detta fall att intresset av att förhindra att ytterligare skador uppstår väger tyngre än vargtikens genetiska värde. Förutsättningarna för skyddsjakt efter det revirmarkerande vargparet är därför uppfyllda. Skyddsjakt med hagel från helikopter Naturvårdsverket gör bedömningen att vapen med hagelammunition i vissa fall är att föredra framför klass 1 kulammunition vid skyddsjakt från helikopter. Vapen med hagelammunition använt inom rekommenderat avstånd kan minska riskerna för allvarliga skadeskjutningar på de djur som utsätts för skyddsjakt. Naturvårdsverket gör därför bedömningen att det i detta fall finns skäl att medge undantag för användande av såväl helikopter som vapen med hagelammunition enligt ovan. Ringning och jakt på annans jaktområde För att skyddsjakten ska kunna bedrivas på ett effektivt sätt anser Naturvårdsverket att det finns skäl att medge undantag från ovanstående bestämmelser så att skoter får användas vid ringning av vargarna inom det aktuella jaktområdet och att skyddsjakten får genomföras på annans mark. Observera att undantaget inte ger rätt till att bedriva skyddsjakt från skoter. Verkställighetsförordnande Naturvårdsverket kan med stöd av 59 jaktförordningen bestämma att beslut om skyddsjakt gäller även om de överklagas. Mot bakgrund av de allvarliga skador som uppstått och den påtagliga risken för att de ska fortskrida bör beslutet kunna genomföras skyndsamt så att ytterligare skador förhindras. Naturvårdsverket bedömer därför att det finns skäl att förena detta beslut om skyddsjakt med ett verkställighetsförordnande.

15 NATURVÅRDSVERKET 15(17) Övrigt För att undvika att djur utsätts för långvarig stress genom exempelvis återkommande jaktförsök är det viktigt att tillfället när jakt påbörjas och att området för jakt inom det utpekade jaktområdet väljs med omsorg. Naturvårdsverket rekommenderar att hagelvapen inte används på ett avstånd överstigande 15 meter från viltet och att det ur säkerhetssynpunkt inte bör laddas med mer än ett skott i taget. För att ge en ökad säkerhet när det gäller vapenhantering i helikopter rekommenderar Naturvårdsverket att ett brytbart hagelvapen som endast laddas med ett skott i taget används. Användandet av ett brytbart hagelvapen utan ejektor innebär en minskad risk för att tomhylsor under flygningen hamnar i helikopterns rörliga delar i jämförelse med vapen av annan typ. Naturvårdsverket påminner om bestämmelsen i 17 jaktförordningen om att en hund som är särskilt tränad i att spåra upp skadat vilt ska kunna finnas på skottplatsen senast inom två timmar från det att djuret påskjutits. Naturvårdsverket påminner slutligen om att det enligt förordningen (1998:944) om förbud m.m. i vissa fall i samband med hantering, införsel och utförsel av kemiska produkter, är förbjudet att använda patroner laddade med blyhagel vid jakt i våtmarker. Beslut i detta ärende har fattats av generaldirektören Maria Ågren. Vid den slutliga handläggningen har i övrigt juristen Malin Hollberg Malm, handläggaren Mimmi Skog, sektionschefen Carl Mikael Strauss samt biträdande avdelningschefen Rikard Janson deltagit, den sistnämnde föredragande. För Naturvårdsverket Maria Ågren Rikard Janson Upplysning om hur man överklagar, se bilaga 2. Kopia till: Länsstyrelsen i Västernorrland län Länsstyrelsen i Västerbottens län Polismyndigheten i Västernorrlands län

16 NATURVÅRDSVERKET 16(17) Polismyndigheten i Västerbottens län Statens veterinärmedicinska anstalt Landsbygdsdepartementet Miljödepartementet

17 NATURVÅRDSVERKET 17(17) Bilaga 2 Var ska beslutet överklagas? Naturvårdsverkets beslut kan överklagas hos Förvaltningsrätten i Stockholm. Överklagandet ska dock skickas eller lämnas till Naturvårdsverket. Adressen framgår av beslutet. Har överklagandet kommit in i rätt tid överlämnar Naturvårdsverket överklagandet och handlingarna till förvaltningsrätten. När ska beslutet senast överklagas? Överklagandet ska ha kommit in till Naturvårdsverket inom tre veckor från och med datum för kungörelsen. Vad ska överklagandet innehålla? Överklagandet ska vara skriftligt och det ska vara undertecknat. I skrivelsen ska Ni ange: Ert namn, adress, personnummer/organisationsnummer och telefonnummer, vilket beslut som Ni överklagar t.ex. genom att ange beslutsdatum och ärendenummer, hur Ni anser att Naturvårdsverkets beslut ska ändras och varför det ska ändras samt om det finns motparter i ärendet bör Ni ange deras namn, adress och telefonnummer.