LÄSPROV - Baksmälla - ISBN BAKSMÄLLA

Transkript

1 BAKSMÄLLA 1

2 BAKSMÄLLA Brottsplats Malmö Jörgen Hansen 1:a upplaga 1990 Bra Böcker AB/Förlags AB Wiken 2:a upplaga 2012 Förlaget Orda AB 2:a tryckningen Pocket ISBN :a upplagan Förlaget Orda AB 2012 Jörgen Hansen 2012 Omslag: Ava E. von Niebelschütz Typografi: Palatino Utgiven av Förlaget Orda AB Tryckt i Polen

3 Kapitel 1 Dagen började bra. Jag låg i min säng, fullständigt nöjd med tillvaron, utan ovänner och problem. När väckarklockan ringde var jag långt borta i en behaglig dröm tillsammans med en flaska Chivas. Mer än så begär jag inte av livet. Jag ignorerade den ilskna ringningen så länge jag kunde, men när flaskan började tona bort gav jag upp och öppnade ögonen. Klockradion blinkade halv fem. Halv fem på eftermiddagen. Jag blinkade surt tillbaka och famlade efter avstängningsknappen. Oljudet kom tyvärr från ytterdörren och gick inte att stänga av. Enligt min erfarenhet är livet i regel mycket sämre när man har ögonen öppna. I sängen har man små möjligheter att råka ut för olyckor eller begå olagligheter. Åtminstone så länge man är ensam i den. Jag gjorde mitt bästa för att hålla mig på den smala stig min övervakare vill att jag följer. Enda problemet var att livets ondska, representerad av klockringaren på andra sidan dörren, inte ville ge upp. Det fanns bara en sak att göra. Redan innan jag fått ner 3

4 andra foten på golvet ångrade jag mig. Jag var bakfull. Förbannat bakfull. Ingen okänd sensation för mig. Inte oväntad heller. Men faktum kvarstår jag var bakfull. Illamående och med huvudvärk rörde jag mig mot dörren. På vägen kastade jag en hastig blick i hallspegeln. Figuren som tittade tillbaka skulle jag inte vilja möta en mörk kväll. Jag blev inte direkt glad över mitt besök. Typerna på andra sidan tittögat tillhörde inte mina favoriter i tillvaron. Fick jag välja skulle jag välja bort dem. Frågan är om inte en stor del av mänskligheten, inklusive deras mödrar, skulle hälsa ett sådant beslut med lättnad. Janne hade tydligen haft en livlig diskussion med någon bekant kvällen innan för hans ena öga var stort och blått. Stor och dum brukar han få stryk. Den andre grabben kunde inte beskyllas för att vara vare sig dum eller snäll. Smart och elak hade han allt som behövdes för att bli VD för ett börsnoterat företag. Nu var inte Tommy, av någon obegriplig anledning, chef för SE-Banken. Enda gångerna han varit inne i en bank hade varit tillsammans med ett avsågat hagelgevär. Tommy hade fått nöja sig med att bli vanlig psykopat. Jag slöt ögonen och önskade att de skulle försvinna. Den goda fen måste ha varit på semester för de var kvar när jag öppnade dem igen. Tommy lutade sig mot ringklockan medan Janne stod och försökte se oskyldig ut. Han lyckades så bra att vilken snut som helst skulle sytt in honom direkt utan att fråga vad han gjort. Bakom dem. skymtade ett lammkött i åtsittande jeans. Jag ville inte ha in dem i lägenheten, men öppnade jag inte skulle grannarna snart titta ut. Sedan var det bara en tidsfråga innan polisen dök upp. Uniformer i soffan gör mig nervös. Steget mellan Hur var det här då? och två år på kåken kan vara häpnadsväckande kort. Jag överlade med mig själv innan jag motvilligt öppnade dörren. Ibland fattar man felaktiga beslut. Det hade varit 4

5 bättre att barrikadera dörren och invänta polisen. Tommy log lyckligt när han såg mig. Tjena Erik, sa han, vi trodde du låg och sov. Det gjorde jag, sa jag irriterat. Vi tänkte vi skulle hälsa på, mumlade Janne skuldmedvetet. Jaha, sa jag surt. Vi har med oss sprit, fortsatte han vädjande när han insåg att jag inte var den perfekta värden. Det förändrade saken. Visserligen brukar lägenhetsinnehavare som släppt in Tommy ångra det. Det är ganska vanligt att man är tvungen att förnya lägenheten efteråt. Ibland har det varit nödvändigt att förnya lägenhetsinnehavaren också. Å andra sidan var det inte troligt att de skulle bjuda på något om jag inte släppte in dem och jag behövde sprit. Jag behöver alltid sprit. De valium jag tagit kvällen innan höll än så länge bakfyllan under kontroll men det var bara en tidsfråga. Jag måste bestämma mig snabbt. Tommys leende började stelna. I vissa lägen har man inget val. Jag log välkomnande och sa: Inte ska ni stå i trappan, grabbar. Ta med er flaskorna och sätt er i soffan. Fånigt leende trampade de förbi mig alla tre. Tjejen trippade in sist efter biffarna. Hon såg ut att vara på rymmen från mellanstadiet. Stackars tjej, hon hade verkligen lyckats dra en nitlott när hon följde med de här dårarna. Tommy hojtade något om att jag fått in ett par grabbar med flyt när han passerade. Jag sa ingenting utan stängde dörren om dem och försvann in i sovrummet för att klä mig. Det gick fort, dusch och tandborstning fick vänta till en dag då jag hade bättre tid. På väg till vardagsrummet gjorde jag en sväng om köket för att hämta glas. Kvällen innan hade jag lämnat ett glas i disken. Jag diskade det och satte undan det. Jag tål inte odiskat porslin. Det enda jag lärt mig på kåken är att man måste hålla kvarten snygg 5

6 om man vill överleva. När jag öppnade vardagsrumsdörren hörde jag hur de gormade. Jävlar i helvetes satan, skrek Tommy i falsett. Problem, undrade jag medan jag försiktigt gick in i rummet. Fultjack, svarade Janne, lugnare än Tommy, men med besvikelsen hos ett barn som just upptäckt att innehållet i hans godispåse kommer från Buttericks. Skiten är så utspädd att man inte känner något. Hur mycket har ni? Två påsar. Två påsar amfetamin på tre! Inte ens en nyfödd skulle känna av den dosen idag, så utspädd som skiten är. Det var inte mitt problem så jag satte glasen på bordet och sa: Så kan det gå. Bort med kanylen gubbar, så super vi. Tommy fortsatte muttra men plockade åtminstone fram de båda helor de hade med sig. Jag var på dem som en hök. Sekunden efter att flaskorna hade kommit fram hade jag ett dricksglas med lika delar brännvin och Coca Cola i handen. Spriten rann som sammet genom halsen och lade sig som bomull i magen. Som genom ett trollslag försvann de sura uppstötningarna, huvudvärken och ångesten bort till de avgrunder de kommit ifrån. Världens bästa medicin. Botar alla sjukdomar, inklusive cancer, åtminstone för stunden. Ingen i sällskapet smuttade direkt på groggen så första laddningen försvann mellan två blinkningar. Jag var snabbt framme och fyllde på mitt glas, tätt följd av Janne och Tommy. Innan tjejen var färdig med sitt glas fyllde Tommy på med så mycket ren sprit att inte ens en älva skulle kunnat smussla ner virke. Utan protester sög hon snällt i sig drycken som om outspädd renat var hennes vanliga måltidsdryck. Jag hade hoppats att spriten skulle dämpa de upprörda känslorna men Tommy gick på om vad han skulle göra 6

7 med den jävla ziggen när han fick tag på honom. Det där har jag hört tusentals gånger. Sprang inte Tommy på langaren inom de närmaste tjugofyra timmarna skulle blåsningen läggas till handlingarna, även om den inte helt skulle glömmas. Det är ett heltidsarbete att vara narkoman. Enda gången de har tid över till gamla oförrätter är på kåken. Där springer folk runt som galningar och gör upp. Ledan gör anständiga narkomaner till energiska moraltanter som far runt i små gäng och skall titta på alla nykomlingars papper. Plötsligt upptäckte jag att jag missat ett led i samtalet. Alla tre tittade uppfordrande på mig. Tydligen hade någon ställt en fråga som jag förväntades svara på. Visst, sa jag utan att veta vad jag svarade på. Fint, Erik, sa Tommy, jag har alltid sagt att du är en kille som ställer upp. Ställer upp, tänkte jag, ställer upp på vad? Ok. Janne, då ringer du honom och säger åt honom att komma hit med ordentligt med pulver, sa Tommy. Känslan av att ha blivit översköljd med bensin ersattes av vetskapen om att jag just lånat ut en ask tändstickor till mannen med dunken. Har ni stålar, frågade jag. Vi robbar den jäveln, sa Janne glatt borta från telefonen. Åh nej, inte i min lägenhet. Ett ögonblick hoppades jag att langaren skulle vara ute, helst bortrest eller insydd. Sedan svor jag över att jag betalat telefonräkningen som ett annat fån. Janne pladdrade på i luren och lyckades övertyga säljaren om att de gjort världens stöt. Nu var det fixat, sa han när han lagt på. Nu ska den jäveln få för sitt fultjack, sa Tommy. Jag vill inte ha något bråk här, försökte jag. Va fan, du sa ju att det var ok. Du kan väl inte hålla på och fnatta hit och dit som en annan loppa. Förresten ska du bara passa dig, din jävla snyltare, annars kan du 7

8 också åka på en omgång. Janne såg illa berörd ut och försökte släta över: Men Kirre, det är väl inte mer än rätt att vi får lite valuta för stålarna, är han så ful att han blåser folk så ska han väl få lära sig vad som gäller. Jag insåg att jag inte skulle kunna rubba dem, åtminstone inte utan ett knogjärn. Ok, sa jag, men jag vill inte ha med det att göra. Det är klart, sa Tommy, det är ju inte du som har blivit pålurad fultjack. Fan du knarkar ju inte ens. Det sista sa han med ett förundrat tonfall. Och försök att inte stöka ner, sa jag i ett försök att utnyttja Tommys goda vilja. Inga problem, sa Janne, det här är lätta papper för ett par gamla proffs. Proffs sa han. Proffs på att sitta inne. Proffs på att råka illa ut. Proffs på att ställa till det för kompisar. Det var vad de var proffs på. Tjejen sa ingenting. Jag visste att en del av showen var avsedd för henne, men det var omöjligt att se om hon var imponerad eller inte. Hade hon något vett i skallen så insåg hon att hon var tillsammans med två halvfigurer. Två halvfigurer och en föredetting. Men det är klart, hade hon varit vettig hade hon ropat på polis så fort hon fått syn på Tommy. 8

9 Kapitel 2 Jag hällde upp en ny grogg, men denna gång var det mest Coca-Cola i glaset. Blir det bråk vill jag gärna vara tillräckligt nykter för att uppfatta det. Den halvtimme vi väntade på langaren var en av de längsta i mitt liv. Tommy och Janne satt och försökte överträffa varandra i raffinerade idéer om vad de skulle göra med sitt offer. Jag försökte låta bli att lyssna. Jag är en känslig individ. När det äntligen ringde på dörrklockan andades jag nästan ut. Det var Janne som öppnade. Kom in, polaren, kom in. Du är efterlängtad. Här ska ni få se på grejer som... Längre hann han inte. I samma ögonblick som dörren föll igen sög Janne honom bakifrån och låste hans armar. Innan han fattat vad som var på gång klippte Tommy till honom med min marockan ska kamelsadel. Akta inredningen har jag sagt, skrek jag. Visst, sa Tommy och satte försiktigt ner sadeln så att det inte skulle komma blod på den. Det var tydligt att det inte behövdes ett andra slag. 9

10 Langaren hängde ledlöst i Jannes grepp. Han hade haft tur. Han var inte död. Det syntes tydligt att han levde, med lite ansträngning kunde han fortfarande röra ögonlocken. När Janne släppte honom sjönk han ner på knä. Tommy hade sagt att han var zigenare. Det syntes. En vacker pojke. Vacker på det sätt som gör medelålders kvinnor mjuka inombords. Längre än jag, vilket med tanke på mina 167 centimeter inte var någon prestation, men inte kraftigare. Antingen hade han haft turen att få just den rätta nyansen på huden av naturen eller så tillbringade han mycket tid på solarier. Runt halsen hade han en kraftig guldkedja och på armarna blänkte det av guldklockor och ringar. Lull-lullet förstärkte det feminina i hans utseende. Händelseutvecklingen stannade av medan de båda snillena försökte komma på vad de skulle göra härnäst. I brist på bättre idéer började Tommy skrika: Nu ska du få för fultjack, din jävla rådis. Tänk på grannarna, vädjade jag, annars har vi snuten här. Ingen fara. Den här rådisen kommer inte att säga ett knyst, inte om han vill komma härifrån levande, sa Tommy. Det blev bättre och bättre. Vad jag definitivt inte saknade i min tillvaro var en död langare. De slängde in honom i köket. I deras händer verkade han inte väga något. Snabbt slet de av honom kläder na. Inte förrän de kommit till kalsongerna hittade de pulvret. Tio påsar ordentligt nedstoppade i ett kuvert. Nämen titta. Lillen har godis med sig. Här finns. både vanligt bonnamfetamin och riktig coke. Hur vet du det, frågade jag nyfiket. Det syns på färgen. Jaha du, sa jag. Jag tyckte alla påsarna såg likadana ut, men det är klart, jag rörde mig inte i lika sofistikerade kretsar som mina 10

11 gäster. Det är säkrast för dig, din jävel, att det inte är fultjack den här gången, sa Janne. Först ska han få vad han tål, sa Tommy. Inte här, försökte jag. Käft. Stick och ta en grogg om du inte tål att se blod. Tänkte de mörda stackaren ville jag åtminstone inte bli ögonvittne. Jag gick in i vardagsrummet och stängde dörrarna bakom mig. Även om de inte kunde stänga ute alla ljud förvandlade de konversationen som pågick i köket till ett dämpat mumlande som gick att ignorera. Håglöst hällde jag i mig ytterligare två groggar, och försökte intala mig att det hela var en otäck dröm och att jag snart skulle vakna upp med världens bakfylla. Till sist orkade jag inte gömma huvudet i groggen längre så jag gick ut i köket igen. De hade överträffat sig själva. Visserligen levde langaren, men han verkade inte vara särskilt lycklig över det. Han satt naken vid köksbordet med en tallrik framför sig. Det som varit solbränt var nu rött och söndermosat. Mellan bitar av blodigt kött skymtade degvita bitar av oskadad hud. Blodet satt i små kletiga kakor i håret och små rännilar sipprade fortfarande nerför axlarna på honom. Värst var ändå det som låg på tallriken framför honom. Det var ingenting ur mitt kylskåp, utan hans egen plånbok, skuren i småbitar och halväten. Ät din jävel, annars vet du vad som väntar, sa Tommy och skrattade. Han gillar inte vår matlagning, sa Janne vänd till mig. Uhu, sa jag mållös. Dårarna var värre än jag trott. För att lugna paniken, som fick hjärtat att värka i små ilningar, gick jag in i vardagsrummet och hällde upp en ordentlig jäkel. Efter den började jag tro att jag trots allt skulle kunna hantera galningarna i köket. 11

12 Räcker det inte nu? ropade jag ut i köket. Lillen ska äta upp, annars blir det ingen efterrätt, skrek Tommy tillbaka. Det var vansinnigt roligt. Båda två skrattade hysteriskt. Jag insåg att om jag inte ville ha lägenheten infekterad av lik och snutar så måste jag göra något. Med ett sista uppgivet sug satte jag ifrån mig groggen och gick ut i köket. Jag visste inte riktigt vad det var jag tänkte göra. Men vad det än var såg jag inte fram emot det. Nu räcker det, sa jag så elakt jag kunde. Jönsarna slutade genast skratta. Janne backade undan och Tommy tittade eftertänksamt på mig. I brist på en avsågad tog jag ett steg mot honom. Det var i det ögonblicket langaren kräktes. Jag trodde aldrig att jag skulle bli tacksam över att någon spydde på mitt golv, men när jag såg delar av plånboken komma upp, tillsammans med en obetydligt begagnad hamburgare, kände jag mig religiös. Tommy såg perplex ut och Janne började ursäkta sig. Ledsen Erik. Jag trodde aldrig...? Visst, sa jag trött. Janne trodde aldrig något förrän det var för sent att göra något åt det. Jag ska torka upp, fortsatte han. Visst, sa jag igen. Till och med Tommy var generad. Han verkade nästan inse att han gått för långt. Den ende som inte brydde sig var föremålet för uppmärksamheten. En liten spya var det sista han skulle hänga upp sig på. Du kan sticka, sa Tommy. Killen reagerade inte. Tommy skakade honom försiktigt som om han var rädd för att få armen i handen. Med en suck hämtade jag flaskan och slog upp ett halvt dricksglas som jag försiktigt hällde i honom. Han hostade till när spriten rann ner men hudbitarna mellan blodet fick färg igen. Jag lyckades baxa ut honom i hallen innan Tommy fick för sig att visa vilken hårding han verkligen 12

13 var. Värsta biten av jobbet var att få på honom kläderna. Kalsongerna gick någorlunda, men byxor och skjorta var ett helvete. Det var som att klä en trasdocka. Han var inte i stånd att hjälpa mig med någonting. Jag gav mig inte tid att knäppa några knappar utan när jag fått på honom grejerna någorlunda började jag hjälpa honom nerför trapporna. När han fått tag i trappräcket och tagit sitt första stapplande steg släppte jag honom och bad honom sticka fort som fan. Jag tror inte han hörde mig. Inne i lägenheten hade Tommy hällt ut några klumpiga linjer som han och tjejen sniffade i sig. Jag tyckte det såg ganska grisigt ut, men var och en har sin hobby. Snart skulle han börja hångla med tjejen, gissade jag. Det passade mig bra. Vad som helst som gav honom händerna fulla. Förhoppningsvis skulle han inte ställa till mer jävelskap på ett tag. I köket spred Janne ut spyorna i ett allt tunnare och större lager över köksgolvet. Hindrade jag honom inte skulle hela lägenheten snart vara täckt av ett millimetertunt lager spyor. Jag tog ifrån honom moppen och sa åt honom att gå in i vardagsrummet medan jag fixade städningen. Han såg tacksam ut och lufsade iväg. Janne var ensam i vardagsrummet när jag kom tillbaka. Tommy och tjejen hade försvunnit in i sovrummet. Det gjorde mig inget. Janne hade utnyttjat tiden till att skaffa sig ett försprång på flaskorna så jag la på ett kol för att hinna ikapp honom. Han pladdrade på om gammal fylla och gamla brott men jag lyssnade inte. För mig var han bara en trivsam ljudkuliss och själv var han så inne i sin egen värld att han inte ens märkte när jag gick på toaletten. Jag mådde bra och trivdes med tillvaron. För varje grogg blev det svårare att fokusera omgivningen och tankarna kom och gick av sig själva. Det sista jag var medveten om var Jannes malande. 13

14 Kapitel 3 Jag vaknade upp i en mardröm. Huset rasade under en jättes slägga. Innan jag förstod att det inte var en dröm rusade otydliga skepnader in genom den söndersparkade dörren. De var tre, alla med baseballträn i händerna, sedda från golvet jättelika. Jag hann upp på fötterna innan de nådde mig. Slaget måste ha varit en halvmiss, för trots att det tog i tinningen levde jag fortfarande når golvet hoppade upp och slog mig på näsan. Långt borta hörde jag en röst som var vagt bekant: Ge fan i Kirre han är grön. Ännu längre borta, en annan röst: Den jäveln ligger och pippar. Jag levde men kunde inte röra mig. Mina muskler hade förvandlats till nykokt spagetti. Hur jag än försökte krypa undan, fly, rädda mig låg jag kvar. Jag kunde inte ens se klart, allt var diffust som om dimman trängt in i mitt vardagsrum. Genom blindheten hörde jag ett ihållande falsettskrik med baskomp av tunga slag. Snälla, snälla, vrålade rösten. 14

15 Sedan tystnade melodistämman och bara kompet hördes, minut efter minut i evighet. Mitt sista försök att fly kastade ner mig i ett svart hål utan ljud och ljus. Uppvaknandet var smärtsamt. Världen var fylld av ett bländande ljus. Jag skymtade en blå himmel, inramad av ett egendomligt mjölkaktigt fönster. En mörk skepnad fyllde fyrkanten. Nu var det min tur att dö. Genom att bita sönder tungan lyckades jag tränga igenom dimmorna tillräckligt för att fokusera blicken. Hon såg äldre ut utan kläder. Kroppen var garnerad med röda stänk, som om någon tömt en ketchup flaska över henne. Det såg lustigt ut. När jag skrattade föll jag ner i en bottenlös malström. Nästa gång jag vaknade låg jag länge och lyssnade på klockans tickande. Varje tick representerade en timme. Efter hundratals tick kunde jag lyfta på huvudet tillräckligt för att se ut över det som fanns kvar av min lägenhet. De hade gjort sitt arbete grundligt. Det var svårt att resa sig. Jag var tvungen att dela upp rörelsen i många små moment. Varje moment måste utföras långsamt för att inte helheten skulle falla sönder. Första steget var en seger. Det kändes som att gå på det böljande golvet i lustiga huset. Varje steg framåt innebar två åt sidan men till slut nådde jag sovrumsdörren. Den nakna kroppen låg på sängen. Jag visste att det var Tommy som låg där men det fanns inget som tydde på det. Det som varit hud, hår, kroppsdelar var nu en röd gröt i en växande pöl av ljusare röd vätska. Sakta närmade jag mig kroppen. Nu kunde jag se att den låg på magen med ansiktet vridet åt höger. Egendomligt nog hade ansiktet skonats. Ett enda slag hade träffat där och förvandlat näsan till en stor, platt ostekt köttbulle. Jag hade fel. Det var inte Tommy som låg där. Janne hade till slut fått betala dyrt för att han hängde ihop med fel människor. 15

16 16