Konstruktivt - depressivt, om konsten att sälja dans Images of dream and death, elektronmusik - mörker - rörelser... 6

Transkript

1 tidnin g en pris 20:- årgång 6 nr 1 mars 1994 UNGA ATALANTE tidnin g en pris 20:- årgång 6 nr 1 mars 1994 UNGA ATALANTE

2 Konstruktivt - depressivt, om konsten att sälja dans... 4 Images of dream and death, elektronmusik - mörker - rörelser... 6 Hemligheter, slå upp sidan tio och se efter Monitor 94, videofestival nr sex tidningen UNGA ATALANTE Das Kalendarium an sich, urval av fri kultur i Göteborg Terry Riley, läs om minimalisten Den installerade kvinnan, glas möter dans Att se är att tro, Indienresan fortsätter Notiser, massa skvaller PRENUMERERA och få tidningen hem i brevlådan. Betala 120 kr, så får du tidningen hemsänd ett helt år. Betalar du 175 kr blir du stödprenumerant. Inbetalningar görs till»dansgruppen Rubicon, Unga Atalante«, Postgironummer Skriv»Prenumeration«på inbetalningskortet. Glöm inte namn och adress.»unga ATALANTE» är Unga Atalantes tidning. Den kommer ut med tre nummer per halvår. Syftet är att sprida information om ny dans, musik och teater i Göteborg. Tidningen vill också vara ett forum för diskussion om den moderna scenkonstens villkor och utveckling, och då i synnerhet vad gäller dans. ANSVARIG UTGIVARE Niklas Rydén REDAKTION LAYOUT Niklas Rydén, Magnus Telander TEXTER N Rydén, M Telander, Gunilla Witt, Zac O Yeah, Lars Persson, Ami Skånberg, Björn Billing OMSLAGSBILD Anders Jirås SÄTTNING BILDSCANNING Marcus.A.&MacNik RIP & TRYCK StruvesVikings. För insänt material ansvaras. Eftertryck medgives utan reservation. Göteborg i mars1994. UNGA ATALANTE är en scen för ny dans, musik, opera, teater och varieté. Den drivs sedan sju år av dansgruppen Rubicon. Unga Atalante har blivit ett begrepp i dans- och musiksverige, ett centralt inslag i den moderna scenkonsten i Göteborg och en spel- och mötesplats för mängder av artister från hela landet. DANSGRUPPEN RUBICON är en fri grupp som bildades Rubicon fungerar idag som ett produktionskollektiv som arbetar med nutida dans. Gruppen spelar också barnföreställningar. Rubicon består av koreograferna Eva Ingemarsson, Gun Lund och Gunilla Witt. ISSN PRESSTOPP för nästa nummer är 20 mars. Adress: Övre Husargatan 1, Göteborg. Tel: Fax: Pg

3 MAC NIK Det har gått två och en halv månad sedan förra numret av vår tidning. Under denna tid har en hel del hunnit hända i Göteborgs fria kulturliv. Filmfestivalen slog åter alla rekord och vi hade ett utmärkt samarbete i»cinemix«på Unga Atalante. Teater Bastard har haft premiär på»spartacus«och Utomjordiska Barockbolaget spelar»fido & Æneas«på Nationalteatern. Nationalteatern har förresten bytt namn till Pusterviksteatern och drivs av kulturnämnden som gästspelsscen. På Unga Atalante har Rytmgubbarna och Friska Fläktar underhållit hundratals och det göteborgska danslivet visat upp sig på utbudsdagar. I detta nummer har vi flera reportage och artiklar kring aktuella föreställningar, bl.a. Terry Riley s konsert på Unga Atalante. Vi publicerar också del två av vår asien-korrespondents indiska religionsreportage. Men vi tar dessutom ett steg vi länge planerat och formaliserar vår bevakning av fri kultur i Göteborg. I fortsättningen kommer mittuppslaget att vara ett kalendarium. Där vill vi tipsa om föreställningar, utställningar och annat som behöver och är värt uppmärksamhet. Urvalet är subjektivt och gör inte anspråk på att vara heltäckande. Vi kommer normalt inte att ha med institutionernas program och vi tar t.ex. inte med Teater Bastards»Spartacus«, som är sevärd, men som vi tycker klarat att nå ut med information på egen hand. Tanken med vårt kalendarium är att den som vill se lite smalare kultur i Göteborg skall kunna använda vårt mittuppslag som guide och rekommendation. Därför är alla som har arrangemang som borde omnämnas här välkomna att höra av sig. I samband med detta försöker vi också bygga upp ett kontaktnät och samarbete med andra arrangörer. Det har redan resulterat i att Bio Capitol ger våra läsare rabatt på vissa filmvisningar. Diskussioner pågår också med Levande Musik, Göteborgs arrangör för Ny Musik, om ett mer formaliserat samarbete, även vad gäller tidningen. Och syftet är givetvis att nå fler läsare med en alltmer heltäckande rapportering kring den fria kulturen och dess villkor. Därför kommer vi också genom vårt kontaktnät att försöka hitta fler försäljningsställen för»unga Atalante«. Nästa nummer kommer redan den 10:e april och blir ett nummer med mycket dans. Föreningen Rum för Modern Dans arrangerar nämligen i april Göteborgs DansDagar, en fyra dagars dansfestival på Unga Atalante som startar den Till sist ett klargörande. En formulering i förra numret kunde uppfattas som om undertecknad slutat som ansvarig för denna tidning. Så är inte fallet. Däremot kommer arbetet med texter och layout att fördelas mellan flera. För detta nummer bär sålunda jag huvudansvaret, medan nästa kommer att vila mer på Magnus Telander. Vi hörs igen i april. Läs tidningen. Sprid den. Gå på föreställningar. Njut av våren. U N G A A T A L A N T E M A R S

4 k o n s t r u k t i v t d e p r e s s i v t om konsten att sälja dans För andra året i rad ordnade Dans i Väst utbudsdagar på Unga Atalante i slutet av februari. Arrangörer inbjöds att se en imponerande kavalkad av utdrag från föreställningar varvat med föredrag och diskussioner. Niklas Rydén deltog i en av diskussionerna och blandar här ett referat med personliga reflektioner. Mängder av dans Utbudet var imponerande: Eileen Jones visade»bye Bye Lucille«, Ulla Eckersjö och Pia Muchin visade»porträtt«, Stina Hedberg kom med»friska Fläktar«, Eva Ingemarsson visade solot»high Heels«, barnföreställningen»hemligheter«och berättade om»objudna Gäster«och»Skuggbild«. Lee Kum-ah Nathansen visade»ett möte och en berättelse«, Dansgruppen FLOKE gjorde utdrag ur»flokedanser«och en barnproduktion under arbete, Novak&Lindh visade»sex små rätter«och»duo«. Maria Mebius-Schröder gjorde solot»ur«, Gu Wei dansade traditionell kinesisk dans, Gun Lund föreläste och berättade om sina aktuella produktioneroch Jonna Kevin visade»det lilla djuret Skratt«för barn. Få kom Detta magnifika program lyckades sorgligt nog inte locka mer än en handfull arrangörer varje dag. Därför tonades»säljaspekten«ned till förmån för diskussioner och samtal om svårigheten att nå ut med dans. Dessa diskussioner blev i gengäld givande: Göteborgs fria dansliv representerat av ett femtontal, kulturpolitikern Olle Strand, tecknaren Brit Swedberg, dansskribenten Lis Hellström-Svenningson och några arrangörer samtalade under tre dagar om möjligheten att nå ut med dans. Diskussionerna präglades av stort engagemang och kretsade kring några ämnen. Dansband hjälper till Diskussionerna kom naturligt först att handla om varför så få arrangörer kommer. Givetvis är det ett tecken på att dansen anses svår. Men kanske också på att konkurrensen med andra utbudsarrangemang är stor. Idéer om att ha gemensamma utbudsdagar med t.ex. ny musik eller teater framfördes därför. Den gemensamma utgångspunkten blev i alla fall omedelbart att dans är svårt att sälja. I kommunerna finns ytterst små medel för kulturarrangemang för vuxna och om någon då föreslår en satsning på dans kan det vara svårt att få gehör, även bland andra kulturintresserade. Dansen har uppenbarligen ett oförskämt och inrotat rykte om att vara svår. Det framkom också att dansföreställningar dessutom ofta är dyrare än teater och musik.»för kr får man inte speciellt mycket dans. Däremot en ganska rejäl teaterpjäs.«någon efterlyste blandprogram med olika slags dans och musik som lockar mer publik. Eller varför inte dansföreställning med dans till dansband efteråt! Detta spår ledde oss in på en diskussion om festivalkulturen som man kan tycka vad man vill om, men som är en realitet idag. Det är till festivaler det kommer publik och det är där det satsas pengar. Detta är ett faktum och det gäller att hänga med. Och det stod helt klart att möjligheten att sälja enstaka rena dansföreställningar till till de mindre kommunerna är svårt. Skall 4 U N G A A T A L A N T E M A R S

5 detta ändå lyckas krävs en eldsjäl på plats som övertygar sina kulturnämndskolleger och som gör ett bra publikarbete. Barn viktig målgrupp Raskt vändes istället blickarna till barn och ungdom där det finns lite mer pengar. Här poängterades vikten av att barn under uppväxten får delta i rytmik och dans. Speciellt i en tid när icketeoretiska ämnen demonteras i det svenska skolsystemet. Men även att barn får se bra dansföreställningar under sin uppväxt ansågs vara en viktig förberedelse för ett intresse i vuxen ålder. Samtidigt påpekades att det inte är självklart meningsfullt att tvinga på tonåringar dans i en ålder när de har behov av att ta ställning mot olika vuxenföreteelser. Och även inom ungdomsområdet prioriteras ofta teater framför dans när anslagen är små. Men det är nog ändå inom barn- och ungdomsområdet det är lättast att nå ut med och motivera satsningar på dans. Och det gäller i synnerhet barnföreställningar för mindre barn och ren rytmik- och dansundervisning. Utåtriktade arbetsnarkomaner? Borde inte förklarande samtal med publiken i samband med föreställningar vara en väg till större förståelse, undrade någon. Kan man inte ge publiken en ingång till hur de skall titta, vad de skall leta efter. Vad har koreografen egentligen tänkt? Jovisst. Men, invändes det snabbt, först måste man ju ha en publik. Andra förslag på det pedagogiska temat handlade om att söka upp sin publik och att undervisa den. Här diskuterades idéer om arbetsplatsbesök med föredrag och dans, eller möjligheten att bygga upp system med speciella dansintresserade ombud. Inom detta fält finns en hel rad bra idéer som tyvärr ändå är svåra att genomföra. Dansarna har ju inte råd att hålla sig med heltidsanställda producenter som skulle kunna lägga mycket tid på sådant, utan måste klämma in detta arbete mellan träning, föreställningar och nyproduktion. Och detta räcker inte för några större sådana satsningar. Mångfald förvirrar En reflektion som återkom under diskussionerna är att man talar om dans som om det vore en sammanhållen konstform och man agerar ofta, t.ex. genom Dans i Väst och dessa utbudsdagar, gemensamt i publikarbetet. Faktum är ju att begreppet»dans«istället omfattar en rad helt väsenskilda uttryck: Allt från rytmik med barn, folkdans, berättande klassisk balett, via modern dansteater eller fridans till rent bildmässiga konstupplevelser i s.k. installationer. Vissa av dessa områden betonar delaktighet och pedagogiska insatser, vissa teknisk briljans, rörelsen som konstnärligt artisteri, medan andra använder dansarens kropp i en slags rörlig bildkonst. Ofta förvirras diskussionerna av ambitionen att tala om»dans«som ett område. Vi borde kanske inse att vi faktiskt talar om flera olika slags konst och att varje fält har sin publik och kräver sitt specifika publikarbete och att alla inte är intresserade av all slags dans. Då behöver vi inte heller löpa risken att hamna i sådana konstruerade motsättningar som ibland låg som en underton under diskussionerna på utbudsdagarna. Det är t.ex. inte svårt att förstå att arrangörer och utövare som älskar glädjen och energin i viss modern eller klassisk balett, och som försöker delge andra denna erfarenhet, kan bli störda av företrädare för svårare modern dans. Stark gemenskap Nu låter det kanske väldigt negativt allt det här. Det är svåra frågor. Men trots detta var utbudsdagarnas samtal väldigt positiva. Bara detta att nästan hela göteborgs fridansliv sitter tillsammans och samtalar med arrangörer, skribenter och producenter ger Eva Ingemarsson i»high Heels«. Foto Fredrik Nyman. en samhörighet och tro på framtiden som är svår att upprätthålla på egen hand. Det påpekades också speciellt att göteborgs fria dansliv är unikt för att vi stödjer varann mer än vi konkurrerar. Kan vi behålla detta klimat och fortsätta utbyta idéer och erfarenheter ger det gemensamma engagemanget en kraft som är svår att förbise. Leve det smala Avslutande reflektion: Över hela diskussionen lade sig orden»svårt«och»smalt«som en dimma. Stundtals ville man nästan be de gästande arrangörerna om ursäkt för att man inte sysslar med teater, musik eller i alla fall folkdans eller showdans. Be om ursäkt för att dansen, detta problemområde och dåliga samvete för varje kulturansvarig, alls existerar. Och då är man farligt ute. För det finns inom dansen en vitalitet, en genremässig frihet och konstnärlig uttryckskraft som berikar vår kultur och som inte låter sig fångas i argument om publikens antal eller förenklas till frågor om blandprogram och presentationsformer. Denna övertygelse måste vi våga stå upp för samtidigt som vi oförtrutet fortsätter vårt hårda arbete för att söka upp och nå en ny och större publik. Leve den smala kulturen! Niklas Rydén U N G A A T A L A N T E M A R S

6 en installation i ljusets gränsland 30, 31 mars 8, 9 april kl på UNGA ATALANTE

7 images of dream and death bild asteroid 4179 musik Àkos Rózmann koreografi Gun Lund ljus/scen Lars Persson arrangör Levande Musik

8 I LJUSETS GRÄNSLAND VIRGIN REALITY Timslånga elektronmusikstycken framförs sällan i konsertform. Det krävs ibland en referenspunkt, en scenbild för att göra det möjligt. Så resonerade Björn Billing, Levande Musik i Göteborg, när han bad koreografen Gun Lund att lyssna på Ákos Rózmanns»Images of Dream and Death«förra våren. Och det var inte vilket stycke som helst. Àkos Rózmann skriver musik där energin flödar och dunkla urkrafter driver sitt spel den försätter berg! Till Rózmanns kraftfulla musik har Gun Lund tillsammans med Lars Persson skapat en unik ljus och rörelseinstallation i ljusets gränsland som framförs på Unga Atalante vid fyra tillfällen. 30 och 31 mars samt 8 och 9 april kl Observera tiden! Sixten Eight har samtalat med Lars Persson I denna produktion arbetar vi med knappt skönjbart ljus teaterrummet försvinner nästan helt. Det krävs tålamod i mörkret, en form av väntans estetik som vi inte är vana vid, att vänta ut kroppens anpassning, offra något för att få uppleva. Men sedan händer det du ser plötsligt! Om det sker på scenen eller i din näthinna och hjärnbark är inte alltid givet. Näthinnan bjuder på en»fysiologisk liveshow«, färgskalan förändras i det svaga ljuset, upplevelser av ljusflöden har inte alltid någon motsvarighet i den»yttre«scenbilden. Men ändå dansen, rörelsen finns där, du ser den... Det ger lite perspektiv till all diskussion om virtual reality, datorskapade världar som man går in i och påverkar. Vårt koncept är en mer grundläggande upplevelse i samma gränsland. Man skulle kunna kalla den»virgin reality«, jungfruelig verklighet, att se, lyssna och uppleva som det vore första gången! Egentligen ville jag inte berätta någonting alls om»images of dream & Death«. Nej, jag ville bara ha en stor vacker bild och en kort text. Efter att ha arbetat länge som dansproducent och idégivare inom experimentell scenkonst känns det ibland som om orden tar slut. Varför söker dansen och andra konstformer hela tiden ordet som bekräftelse? Måste man förklara det»ordlösa«i ord för att synas, bli uppmärksammad... På svenska heter kompositionen»bilder inför drömmen och döden«. Men bilder är i vårt språk så konkret. Här är det mer frågan om sinnesbilder, inre bilder, stämningar, imaginära bilder... Ákos Rózmann komponerade»images of Dream & Death« Den består egentligen av tre satser, men det är bara den sista, timslånga satsen som framförs här i Göteborg. Den har bara framförts offentligt en gång tidigare. Rózmann är född i Ungern Han har diplom i orgel och komposition från Liszt-Akademien i Budapest. Sedan början av 70-talet har han varit verksam i Sverige och det var hos Ingvar Lidholm vid musikhögskolan i Stockholm som Rózmann lärde känna den elektroakustiska musiken. Hans musik är mycket speciell, den är ett starkt personlig och konsekvent. Noggrannhet och perfektionism sida vid sida med oerhörda energi-flöden. Han strävar efter att uppväcka varje åhörares maximala engagemang. I det här stycket finns ingen tvekan, energin som utvecklas kan jämföras med vilken stor rockkonsert eller symfoni som helst. Det är underbart att få presentera hans musik på det här viset i Göteborg. Senare i vår kommer flera av Rózmanns kompositioner bl a för orgel att framföras vid en konsert i Katolska Kyrkan i Stockholm arrangerad av Fylkingen. Ákos Rózmann är organist i församlingen och har fått inreda sin studio i källaren... en nog så talande bild av tradition och nyskapande djärvhet i förening som också speglar Rózmanns konstnärsskap. Sixten Eight 8 U N G A A T A L A N T E M A R S

9 »Dr Pirenne har uppskattat att energin som frigörs när en nål faller tre cm, omvandlad till ljusenergi, skulle vara tillräckligt för att ge en svag ljussensation till alla människor som någonsin har levt!«u N G A A T A L A N T E M A R S

10 Hemlig Heter Eva Ingemarsson och Niklas Rydén i Rubicon sätter upp en ny barnföreställning,»hemligheter«.»hemligheter«är en föreställning med dans, dragspel och dikter. En lek med rörelser, toner och ord som kretsar kring fyra olika stämningar. Inspirationen till dessa är hämtade ur dikter av Mecka Lind, Bo Carpelan och Niklas Rydén. Dikterna är med i föreställningen och handlar om hemligheter, ilska, tyst magi och tokigheter. Idéer, bearbetning och regi står Eva Ingemarsson och Niklas Rydén för tillsammans. Eva har gjort dansen och Niklas musiken. I»Hemligheter«lämnar de båda medverkande ofta sina roller som dansare/musiker. Båda läser texter, dansar och agerar tillsammans, hittar en hemlig vän, upptäcker spännande ljud»hemligheter«består av två delar. Först 30 minuter föreställning där barnen tittar på. Sedan 30 minuter rytmik där alla barn får komma upp och vara med och dansa. Under rytmiken används material från föreställningen, rörelser, musik och text. På så sätt blir den en slags bearbetning av det man upplevt tillsammans; barnen får själva leva ut och pröva på. Dansaren och skribenten Ami Skånberg har träffat paret bakom»hemligheter«. 10 U N G A A T A L A N T E M A R S

11 Niklas och Eva delar allt. Bostad, badrum, arbete, kastruller, ansvar, tankar, kreativitet, inspiration och disk. De har två barn. De administrerar en teater, en tidning, sina egna och andras jobb. Niklas gör musik och skriver texter. Eva gör koreografi och dansar. Niklas dammsuger och kokar kaffe. Eva diskar och gör ris. Hur fungerar det? N&E: Bra!! Just nu repeterar de en ny föreställning för barn, som har premiär 12 mars på Unga Atalante. Det är en liten och nära föreställning som blandar dans med dikt och musik. Två kroppar, ett dragspel, två röster, en paraplyfigur och Evas mormors cittra från Frälsningsarmén blir till en musikmobil, en rörlig mosaik. Föreställningen heter»hemligheter«, efter dikten»en mycket hemlig visa«av Mecka Lind som ingår i föreställningen, och vänder sig till barn i åldrarna 4-8 år. E:»Hemligheter«tar sin utgångspunkt i fyra dikter, som var och en har en tydlig stämning. Två är av Mecka Lind, en av Bo Carpelan och den sista har Niklas skrivit. N: Kring varje dikt har sedan ett collage av rörelser, musik och ord vuxit fram och blivit till en helhet. Vi inleder och avslutar med ett dans- och musikparti. Resten av föreställningen består av fyra scener, en för varje dikt. E: När vi har spelat föreställningen tar vi upp barnen på scenen och har rytmik tillsammans. Men under föreställningen är barnen lyssnande betraktare; vi bjuder inte in dem att svara på frågor eller gissa vad vi föreställer. N: Och vi är noga med att inte ta mer än 60 barn per föreställning för att få en känsla av intimitet, en närhet. Är barnpubliken ny för er? N: O nej. Jag började jobba med barnmusikteater tillsammans med sångaren Christer Öhman redan Då var det lätt att få sina föreställningar sålda. KULF och biblioteken var de stora organisatörerna och t.ex. biblioteket i Tuve hade omfattande programverksamhet för barn. Under 80-talet arbetade jag också med musik för utvecklingsstörda och inledde mitt samarbete med Rubicon genom att göra musik till barnföreställningen»figurligheter«. E: Jag gjorde med Rubicon min första barnföreställning Den hette»den svarta och vita kaninen«efter en boksaga med samma namn, som vi fritt tolkade med hjälp av dans, text och musik. Blandningen av rörelser och ord skapade en helt ny stämning som var lätt för barnen att ta till sig. Under flera år gjorde vi sedan en rad olika föreställningar för barn. Vi lämnade sagoformen och gjorde mer abstrakta föreställningar, bl.a.»figurligheter«, som vi spelat ända till nu. Den gjordes först utan musik. Då hände det att barn blev rädda tystnaden blev kanske för stor. Med Niklas musik förändrades tonen i vissa moment och barnen kände sig trygga. E: Jag har längtat tillbaka till den formen. Det görs väldigt lite dans för barn. Blandningen av dans, text och musik är ändå ovanligare. Barn har väldigt lätt att ta till sig en form som är abstrakt, utan fasta roller, utan påtaglig handling. Förskolefröknarna tycker också om det, men jag tror de skulle vilja ha hjälp med att finna ett nytt vokabulär för att kunna tala med barnen om föreställningen, både före och efteråt. N: Handlingen i den här formen kan ju vara att någon plötsligt får ett tyg över sig och sedan kommer någon annan och snubblar över tyget. Man kan inte peka på någon klar betydelse, en speciell mening men visst skapas en stämning; kanske en förväntan, ett skratt, kanske en fråga. Vi gör en skiss sen får publiken själv fylla i sin egen fortsättning. Vi litar på publiken. Ni gör både barnoch vuxenföreställningar. Vad är skillnaden? E: På ett sätt är det samma sak.»allting rasar inför en naken skuldra«, min första koreografi för en fast scen (Unga Atalante 1987), dansades på sand. Det var givet att jag skulle göra om den för en barnpublik. Den fick då heta»sand mellan tårna«. Barnen älskade sandlandskapet, speciellt när de själva fick röra sig däri efter föreställningen. N: En barnföreställning spelas ofta mycket längre än en vuxenföreställning. Den kan följa en under flera års tid, gå sida vid sida med helt andra och nya projekt. Man får därför fler tillfällen att möta sin publik. Barnen bestämmer mycket själva hur föreställningen slutligen blir. Man kan aldrig vara beredd på hur de reagerar. E: En turnérande barnföreställning får inte lika mycket uppmärksamhet som en vuxenföreställning. Den recenseras sällan. Man jobbar på i tystnad utan att någon vet något om det. Vad inspirerar er? E: Dockteater. Det är ett så speciellt uttryck. Dockteater skapar magi i sin litenhet. Jag vill komma åt samma magi i dans och jag tror på rörelsen. N: Mitt intresse för musik och modern dans. Arbetet med»figurligheter«har påverkat mig. Jag tyckte mycket om Henric U N G A A T A L A N T E M A R S

12 Holmbergs»Stilövningar«. Vilken föreställning! Eva, dina koreografier fylls av rörelser som verkar födda ur stillhet och eftertänksamhet. Resultatet blir starkt och poetiskt känsloladdat. Hur får du fram din magi? E: Jag är trött på rörelsemättade föreställningar. Det händer och händer och händer och man orkar inte ta till sig allt. Jag vill våga stanna upp, våga vara stilla. Jag börjar alltid med improvisation. Då blir rörelserna naturliga och fysiska. Därifrån kan jag öka intensiteten och energin. När jag hittar något som känns bra»sätter«jag det, skriver ner, videofilmar och kommer ihåg. Vem följer vem? N: Jag brukar följa Eva, eftersom hon oftast är mer förberedd än jag. Ofta presenterar hon färdigt material för mig. Men inför»hemligheter«har vi båda börjat tillsammans, från noll. Denna gång medverkar jag också med egna rörelser. Vad finns det för likheter/olikheter i ert sätt att arbeta? E: Niklas förstår alltid vad jag vill ha. N: Vi har samma idéer, konstnärligt. E: Jag behöver fler pauser. N: Jag behöver mer tid. Vill jobba länge och koncentrerat. E: Niklas kan jobba hur länge som helst. Han har enorm kapacitet. N: Eva jobbar mycket snabbt. Hon kommer fort in i det hon gör och kan, bättre än jag, ta tillvara på de här typiska, inklämda intensivrepetitionerna som blir när man har tusen möten och ingen barnvakt. N&E: Vi har väldigt lika syn på vad vi tycker är bra och dåligt. När jag fick se en videofilmad repetition fastnade jag genast för Evas otroligt fina paraplyfigur och för Niklas armbågskrypande, arga pappa. E: Vi har haft hjälp att utföra paraplyet av Karin Jatta, som är hattdesigner, men som också arbetar med kostym och scen. Och barnen älskar det N: Det här med att kråla på armbågarna och läsa text är fysiskt fruktansvärt jobbigt. Inte minst för magmusklerna. Därför ligger jag nu i hårdträning. Barnteatern kommer att göra mig till en ny människa! Ami Skånberg Eva Ingemarsson och Niklas Rydén i»hemligheter«. Foto Marcus. A. 12 U N G A A T A L A N T E M A R S

13 TOKIG Ibland är det bra att va lite tokig krokig och brokig; kan detta va jag Tokedok mej, tokedok dej Tokedok ding ding; Vad var det jag sa Tokig! Men ibland kan det tokiga bli lite farligt marigt och snarigt och svårt att fördra Tokedok mej, tokedok dej Tokedok ding ding; Vad var det jag sa Farlig! Fast mest är det tokiga härligt besvärligt verkligt förfärligt och märkligt att ha Tokedok mej, tokedok dej Tokedok ding ding; Vad var det jag sa Härlig! Niklas Rydén k o m m e n t a r e r f r å n d a g ii s»mycket uppskattad föreställning som barnen pratade mycket om efteråt. Teatern var bra upplagd vad gäller tid, föreställningen och rekvisita. Vi har fortsatt att läsa dikterna här på dagis och de är mycket uppskattade.«lotta, Albotorgets dagis»när vi läste dikterna på dagis lyssnade barnen lika uppmärksamt som på teatern. De verkade känna igen sig i dikten om när pappa blev arg och alla barnen prövade hur det kändes att kråla som Niklas gjorde när han läste. Barnen mindes också rörelserna till den»tokiga«dikten.«gullveig, Körsbärsdalen»Det var tokigt när Eva hoppade upp på snedden på Niklas rygg!«barn, Albotorgets dagis»sen gick Niklas runt med händer och fötter i golvet och var arg. För så gör man när man är arg Bankar i golvet.«barn, Albotorgets dagis»att vi fick springa runt, runt. Vi fick stå på ett ben och en arm i golvet. Sträcka upp tummarna mot taket, pekfingret, håret. Magen i golvet.roligast var när rumpan växte!«barn, Albotorgets dagis Barn, Körsbärsdalen U N G A A T A L A N T E M A R S

14 R 94 ONITOR 94 O I T O R 9 4 Crtomir Bogomila, Neue Slovenische Kunst N M Vad vore kulturen utan eldsjälar! Denna gång gäller det Ola Åstrand och Mats Olsson som för sjätte gången sedan 1985 arrangerar Monitor, nordens största återkommande forum för videokonst, installationer, performance och annan ny konceptuell konst. Årets festival arrangeras av Frölunda Kulturhus och Göteborgs Konstmuséum med stöd av Konsthögskolan Valand, Amerikahuset och Unga Atalante. Festivalen pågår från 25 mars till 23 april på flera olika ställen. Missa inte detta tillfälle att fylla på fantasin med nya, ovanliga och experimentella konstupplever. Monitor 94 omfattar tre olika kategorier: Utställningar (installationer), videovisning och performance-föreställningar. Dessa kommer att visas på Frölunda Kulturhus, Konstmuséet, Amerikahuset och Unga Atalante. Programmet domineras av den stora öppna videofestivalen och de gästande slovenska konstnärerna. Konstnärligt om jugoslavienkrisen På Amerikahuset visas videoinstallationen»labyrinth«av de slovenska konstnärerna Marina Grzinic och Aina Smid från Ljubljana. Verket är en konstnärlig kommentar till situationen i det forna Jugoslavien. Surrealistisk datorgrafik baserad på Magrittes bildvärld blandas med spelsekvenser och dokumentära scener från bosniska flyktingläger i Ljubljana. Marina och Aina har under många år varit ledande inom det avantgardistiska konstlivet på Balkan och arbetat i den mycket respekterade gruppen»neue Slovenische Kunst«, med bl.a. teatergruppen»red Pilot«, musikgruppen»laibach«och konstnärerna i»irwing«. Konstnärlig kvinnohistoria Ann-Sofie Sidén är en av de mest uppmärksammade svenska kvinnliga konstnärerna idag och är för tillfället i New York på det prestigefyllda PS-1 stipendiet. På Frölunda Kulturhus kommer hennes videoinstallation»codex«att visas. Den består av 11 tablåer och två videoprojektio- 14 U N G A A T A L A N T E M A R S

15 M O N I T O R 9 4 M ner som beskriver ett antal bestraffningsmetoder som använts mot kvinnor i Sverige. Ann-Sofie använder en i dagens konstliv ovanlig praxis när hon kombinerar historikerns och etnografens vetenskapliga metoder med den konstnärliga frihetens möjligheter till ett personligt uttryck. Stor videofestival På Frölunda Kulturhus visas under sex dagar de bidrag som kommit in till den öppna videofestivalen. Mycket av materialet kommer från Norden där utvecklingen sker mycket snabbt just nu. (Förra året visades över 400 titlar från ett 30-tal länder!) Men videofestivalen innehåller också en förplanerad del. Årets tema är»europa«och ett urval filmer från de största distributörerna i Danmark, Tyskland, BeNeLux, Frankrike och England kommer att visas. Denna del omfattar också ett specialprogram med videofilmer av den ofta missförstådda Todd Rundgren, rockmusikern och producenten, som var en av de första som arbetade med kombinationen rock-video. Dessutom kommer det på hittills hemlig lokal i göteborgs centrum att ordnas videobar med mer informella videovisningar och öl- och vinförsäljning. Performance Det slovenska temat följs upp med Dominika Kacin. Hon kommer från Ljubljana och är en av Sloveniens mest berömda moderna dansare. Under invigningen på Amerikahuset kommer hon att utföra en dansperformance i installationen»labyrinth«. På Unga Atalante kommer Öyvind Fahlströms sällan spelade radio-bio (pjäs)»den helige Torsten Nilsson«att framföras. Se fram mot en helkväll. Det ryktas att den är fem timmar lång Unga Atalante är också platsen för ett nordiskt performance-program. Konstnärer från Trondheim, Köpenhamn och Stockholm kommer att uppträda. Kanske kommer Kjartan Siettermark, känd från sina happenings på 60-talet, att medverka. I simhallen på Frölunda Kulturhus gör Valandeleven Johan Suneson ett försök att sjösätta sin nya vattenbalett INVIGNING Dansperformance,»Labyrinth«Amerikahuset 26.3 VIDEO Marina Grzinic, Aina Smid Konstmuséet 27.3 VIDEO Marina Grzinic, Aina Smid Konstmuséet 1.4 VIDEO Videobar, Informell video. Öl, vin. Hemligt 2.4 VIDEO Videobar Hemligt 5.4 PERFORMANCE Öyvind Fahlströms radio-bio Unga Atalante 6.4 PERFORMANCE Nordiskt performanceprogram Unga Atalante 8.4 VIDEO Videobar Hemligt 9.4 VIDEO Marina Grzinic, Aina Smid Konstmuséet 10.4 VIDEO Marina Grzinic, Aina Smid Konstmuséet 12.4 VIDEO Videofestivalen Frölunda Kulturhus Men inte nog med detta. Videoavdelningen innehåller ytterligare inslag: På Konstmuséet kommer ett tiotal videofilmer av tidigare nämnda slovenskorna Marina Grzinic och Aina Smid att visas. Marina och Aina är personligen närvarande och berättar om sina videos, sin installation och det konstnärliga läget i Slovenien. Till sist: Mats Olsson och Ola Åstrand är dynamiska arrangörer. Räkna därför med att det dyker upp en rad överraskningar i samband med de olika programmen. För biljetter och information: Kontakta Frölunda Kulturhus, tel Niklas Rydén 13.4 VIDEO & INSTALLATION Vernissage Codex & Videofestivalen Frölunda Kulturhus Zip-Zip i New York-videon»Longing You-Me«av Philemon Fry, VIDEO Videofestivalen Frölunda Kulturhus 16.4 VIDEO & PERFORMANCE Vattenbalett & Videofestivalen Frölunda Kulturhus 17.4 VIDEO Videofestivalen Frölunda Kulturhus 18.4 VIDEO Videofestivalen Frölunda Kulturhus 19.4 KABEL-TV-EXPERIMENT 23.4 AVSLUTNINGSKALAS U N G A A T A L A N T E M A R S

16 16 U N G A A T A L A N T E M A R S

17 U N G A A T A L A N T E M A R S

18 18 U N G A A T A L A N T E M A R S

19 utan tröttsamma symboler legendarisk minimalist på unga atalante Torsdagen den 24 mars är en stor musikkväll. Den inleds kl på Artisten med en minneskonsert för Sven-Erik Bäck. Senare, kl 22.00, har vi det stora nöjet att på Unga Atalante inhysa en konsert med klar kultstatus. Levande Musik har lyckats få hit Terry Riley tillsammans med George Brooks på blåsinstrument. Riley själv spelar klaviaturer. Terry Riley är en av de tre stora minimalisterna från USA. De andra är Steve Reich och Philip Glass. Björn Billing från Levande Musik berättar här om minimalismens idéhistoria och Riley s musik. Torsdag den 27 april i Nacka aula. Klockan är halv åtta och in på scenen stiger ensemblen Kulturkvartetten och elever från Nacka musikskola, samt en person vid namn Terry Riley. Rileys sverigebesök liksom konserten uppmärksammas naturligtvis om än i blygsam omfattning i press och facktidskrifter. Det blir den första svenska presentationen av en musikpersonlighet som med åren kommer att erhålla något av kultstatus både inom den samtida konstmusiken och i experimentella rockkretsar. Men mottagligheten för den estetik och det nya tonspråk som Riley personifierar tycks då, 1967, ha varit begränsat. Detsamma gäller kännedomen om det amerikanska kulturklimatet i stort. Möjligen hängde detta samman med en bland vänsterinriktade konstnärer och intellektuella allmänt utbredd misstanke mot sådant som kom från det stora landet i Väster, imperialismens och konsumismens hemvist på jorden. Och McCarthys och Kalle Ankas och vietnambombarnas. Inget för Sohlman s Vad som slår en är t.ex. att begreppet minimalism överhuvudtaget inte förekommer i skriverierna i samband med Rileys besök. Faktiskt: så sent som 1974 diskuterar redaktionen för Sohlmans musiklexikon detta begrepp och bestämmer sig för att inte ta med det. Om korrespondensdistortionen i»the American connection«ligger till grund för att termen minimalism sedemera tämligen oreflekterat kommer att fästas som etikett på de mest divergerande företeelser låter vi vara osagt. Man kan t.ex. fråga sig vad Donald Judds lådor har gemensamt med La Monte Youngs»fjärilsmystik«. Förmodligen springer osäkerheten beträffande termens applicering ur själva fenomenets konturlöshet och betydelsespridning: som estetisk kategori är minimalism hart när lika mångfacetterat och rymligt som begreppet»romantik«. Undviker handlig och avbildning Likväl bör vi ställa in siktet på denna kategori då vi söker göra oss en bild av Terry Riley. Kanske låter sig minimalismens gemensamma nämnare bäst definieras negativt; genom vad dess estetik kan sägas utgöra en problematisering av genom att artikulera sig som en reaktion på och emot. Det handlar då i korta ordalag om en uppgörelse med den aristoteliska uppfattningen om konstverket som en sluten enhet med ett bestämt tankeinnehåll, ett objekt med början, mitt och slut, med speciella psykologiska rörelselagar (handling, karaktärer, överaskningsmoment o.s.v.). Det är vidare en uppgörelse med den från Platon nedärvda dualistiska konstsyn som vill göra gällande att verket avspeglar,»kopierar«något utanförliggande; den del av omvärlden så som konstnären uppfattar den (realism, impressionism); den gudomliga ordningen (medeltidens estetik); en idé, vision eller fantasi (symbolism, konceptualism), ett knippe emotioner (expressionism), konstnärens egen sinnestämning (det romantiska verket) etc. Minimalismens ambition är, kan man säga, att radera ut skiljelinjen mellan form och innehåll, att göra upp med referentialiteten som sådan att skapa konstverk som inte pekar ut över sig själva. Egot är här inte längre konstens dynamiska centrum. Sublimeringen avskaffad. När så det mimetiska (ung. avbildande) såväl som symbolen och allegorin negeras sätter minimalismen själva meningen med mening i fråga. Och häri bottnar en avgörande skillnad gentemot de närbesläktade och i stort sett samtida fenomenen popkonst och konceptkonst: dessa bägge stannar hitom Marshall McLuhans sentens»the medium is the message«. Inspiration österifrån Detta är självfallet en mycket grov karaktäristik av minimalismens idékärna, och avvikelserna är legio. Och de visuella konstnärernas bas är långt ifrån identisk med tonsättarnas. De förras orienteringsradie svepte knappast utanför den västerländska tradition de sökte distansera sig mot, medan merparten av tonsättarna vände blicken österut: musikaliskt mot afrikansk trummusik, mot javanesisk gamelan, mot indisk raga, och tankemässigt mot Zen, I Ching och transcendental meditation. För bildkonstnärerna var minimalismen jämte pop- och konceptkonsten från första början en gest av opposition mot de sidor hos modernismen, särskilt den abstrakta expressionismen, som institutionaliserats och neutraliserats till ren kommersiell och kulturpolitisk spekulationsvara i konstmarknadernas explosiva uppsving i framförallt New York under efterkrigstiden. Tonsättar- U N G A A T A L A N T E M A R S

20 na kunde av förklarliga skäl inte agera utifrån en sådan ideologisk utgångspunkt (musikverk säljs som bekant inte på auktion lika lite som de förvaras i bankfack). Men till grund för deras inriktning låg dock mer än enbart inomestetiska ambitioner. Ett missnöje med musiketablissemangets konventionalism och konformism står ofta i förgrunden. Musiken ofta överbelastad Nu är ideologi och estetik inte separerade kategorier utan två sidor av samma mynt, men minimalismens radikalism manifesteras hur som helst primärt på det rent musikaliska planet. Alltså: vad händer hur och varför? Svar står att finna i Steve Reichs inflytelserika essä»music as a Gradual Process«från Reich hävdar här att i stort sett hela den västerländska konstmusiken ditintills varit konstruerad utifrån ett perceptionsmässigt felslut, den har helt enkelt varit för överbelastad med information. Vi kan omöjligt höra och registrera allt som händer i t.ex. en ordinär symfoni. Reich vill istället skapa en musik som utgår från lyssnandets reella premisser. Alla förändringar måste ske ytterst långsamt och gradvis. Först då, menar Reich, kan man verkligen uppleva musikens alla schatteringar på ett inlevelsefullt, icke-distanserat sätt; först då kan det analytiska, reflekterande lyssnandet ge vika för det rituella. Om den totala musikupplevelsen Låt oss, efter denna fondskiss, se vad Terry Riley själv säger i samband med sitt besök i Sverige 1967:»Jag vill presentera musik så att åhörarna kan uppleva den utan alla de tröttsamma symboler som påminner dem om hur de bör reagera utan de spända förhållanden de flesta konstnärliga evenemang i västerlandet lider under. De sociala omständigheterna vid de flesta konserter är sådana att de ger minimala möjligheter att uppleva de krafter som kan föra djupt in i en upplevelse. Tonsättare och musiker kämpar desperat i sin jakt efter det nya och avstår från de direkta kanaler till åhörarna som i oss aktiverar våra tidlösa instinkter Jag eftersträvar en musikalisk värld som på en gång är enkel och sammansatt, där alla betydelser mynnar ut i en enda, där en betydelse schatteras i många: så har jag byggt upp mina idéer på strukturer eller sammanställningar av strukturer med enkla tonhöjdsrelationer. I oss finns ett pulserande flöde av frekvenser och strukturer som sträcker sig ut i vår omgivning. Vad som helst som gör oss medvetna om detta måste betraktas som en klargörande upplevelse som ger en aning om tingens natur. Ljus- och tonfrekvenser åstadkommer vissa svar i vår organism. Det slags sätt att tänka som sätter fram en bild utan hänsyn till vår inre reaktion och istället verkar med underhållande stämningar kommer att åstadkomma ett ingrepp i våra kroppsliga system, som försätter alla reaktioner till ytan och aktiverar vissa yttre sociala svar (applåder) vars innebörd är att manifestera förståelsen av symbolerna. Om strukturerna är stationära så att organismen får tillfälle att studera dem utan antipatier, störningar eller långtråkighet kommer de att ta den med djupare och djupare längs upplevelsekanaler tills hans eget system tillåts falla in i olika faser och mönster till det plan där medvetandet flyter. Det är denna musikaliska upplevelse som intresserar mig. Jag vill inte plagiera någons föreställningar om en effektiv melodi. Jag vill inte angripas av hämmade personers flata rop. Jag är likgiltig för musikalisk gymnastik baserad på felaktiga premisser. Jag har inget behov av en dirigents nötta emotioner.«(citerat från Nutida Musik 1966/67 nr 6 sid. 3). Språkbruket är avslöjande: krafter som kan föra djupt in i en upplevelse, direkta kanaler till åhörarna, våra tidlösa instinkter, klargörande upplevelse, om tingens natur, svar i vår organism, det plan där medvetandet flyter. Det är svårt att inte se formuleringarna i ljuset av de strömningar av antropologiskt färgad kritik mot rationalism och teknokrati som var i svang vid tiden (och vars mera populistiska sida såg sina emblem i blomsterkraft och drogromantik). Ett klingande kaleidoskop Även musikaliskt leder oss citatet till pudelns kärna. Märk Rileys tal om enkla tonhöjdrelationer, betydelsefulla schatteringar, faser och mönster, ett pulserande flöde; allt pekar mot den repetitiva varianten av musikalisk minimalism. Denna går under många namn:»pulse music«,»pattern music«,»phase music«,»trance music«,»process music«o.s.v. Tillsammans ger de en uppfattning om hur musiken faktiskt låter och upplevs. Med stycket»in C«slår Terry Riley år 1964 upp dörrarna för den repetitiva minimalismen, vars övriga centralgestalter är Steve Reich och Philip Glass. Till»In C«föreligger inget partitur i vanlig bemärkelse. Alla musiker de är inte specificerade vare sig till antal eller instrument har samma notmaterial, som består av 53 avgränsade, korta rytmisk-melodiska»celler«. Respektive cell, eller station, upprepas fritt antal gånger, varefter musikern går vidare till en annan station. Allt hålls samman av tonen c som jämnt pulserar genom hela stycket. Det finns ingen direkt början, heller inget slut snarare än att vara narrativ (»berättande«) utgör musiken ett tillstånd i konstant förändring, likt ett klingande kaleidoskop. Och framförandena kan aldrig bli exakt lika; i detta har Riley tagit fasta på Cages idé om obestämbarhet,»indetermanence«, som konstruktiv princip. Process istället för objekt»in C«är också ett exempel på den för minimalismen typiska öppna formen, som innebär ett brott mot konceptionen av konstverket som objekt, som ett avgränsat och oföränderligt ting. Denna väsensförskjutning från objekt mot process hänger vidare intimt samman med den minimalistiska musikens icke-hierarkiska natur: dess struktur underkastas inte den traditionella dialektiken mellan händelse och tystnad, mellan spänning och avspänning, förgrund och bakgrund, d.v.s. de gestiska principer som ligger till grund för melodisk, harmonisk och rytmisk riktning, där elementen spelar med och mot varandra om en position i en hierarkisk ordning. Minimalismen överger detta dynamiska/individualistiska förfaringssätt till förmån för ett statiskt/kollektivistiskt. Jazz, elektronik och Indien Mot bakgrund av vad som här sagts är det kanske inte förvånande att Riley, liksom 20 U N G A A T A L A N T E M A R S

21 Bilderna är videoscannade och monterade av Niklas Rydén. flertalet av de minimalistiska komponisterna, har en bakgrund i jazz och annan improvisationsmusik samt tidigt laborerade med bandspelare och elektronik. Vidare har han studerat indisk musik för Pandit Pran Nath, och musicerat tillsammans med tabla- och sitarspelaren Krishna Bhatt. Man skönjer ett sökande utanför och förbi den västerländska symfoniorkestern i både tanke och ton. Bort från Europa, hem till USA. Inte minst genom sina improvisationsbaserade alster (t.ex. verken»a Rainbow in Curved Air«och»Poppy Nogood and the Phantom Band«) har Terry Riley blivit något av ett begrepp även för rockmusiker, otillfredsställda av det blaserade och inskränkta hitlistekomplexet. När Terry Riley nu den 24 mars gör ett smått sensationellt gästspel på Unga Atalante har han med sig George Brooks på blåsinstrument (själv trakterar han klaviaturer). Trettio år har passerat sedan»in C«skrev in sig i förteckningen över musikhistoriska innovationer. Riley s senare stycken uppvisar naturligt nog ett annat ansikte, men med bibehållna karaktärsdrag. Vad vi nu kommer att få höra vet jag uppriktigt sagt inte. Improviserat eller komponerat? Akustiskt eller elektroniskt? Solo eller duo? Repetitivt eller gestiskt? Missa tillfället att få veta tänker i alla fall inte jag göra. Less is more Björn Billing U N G A A T A L A N T E M A R S

22 den Installerade kvinnan Föreställningen är resultatet av ett ensamt år i en lägenhet. Från säng till soffa, från soffa till säng osv. Jag har vandrat där och funderat, småpratat med mig själv, en 39-årig kvinna med ryggbesvär och en osäker framtid. Jag har sett på TV. Jag har sett det europeiska kriget och det bländvita köket där barnet sörplar Cornflakes. Jag har försökt förstå. Jag har skrivit dikter och sett framför mig en kvinna i ett glashus. Jag tror hon är förbannad. Föreställningen är ett försök att förstå verkligheten ett försök dömt att misslyckas. Perspektivet är mitt, en medelålders kvinna i den bästa av världar. Formen är en tvårumslägenhet. Språken är dikten och dansen. De bor i varsitt rum. De vill båda behålla sin värld och sin tystnad. Ljuden och musiken glider mellan rummen. Publiken blir det övergivna hemmets gäster. Föreställningen innehåller dikt och dans, rum och ljud. Den skulle också kunna kallas en installation. Rörelserna växer nu långsamt fram i ett stort saltvattensakvarium. Där vistas dansaren Tina Andersson på dagarna. Jag sitter utanför i rummet, ser in i hennes glasvärld och fantiserar. Dikterna skrev jag under året. Tre av dem publiceras nedan. I nästa nummer av tidningen berättar jag mer om den installerade kvinnan. Gunilla Witt i Rubicon är mitt i arbetet med sin nya föreställning»den installerade kvinnan«. Den har premiär fredagen den 29 april kl Platsen är en övergiven lägenhet i Göteborg. Föreställningen är ett möte mellan det diktade ordet och den dansade kroppen. För dikt och koreografi står Gunilla Witt. Hon kommer själv att läsa sina dikter. Dansar gör Tina Andersson, musiken är av Niklas Rydén. För scenografi står Mita Moberg, ljuset är av Anna Wemmert och kostymerna av Tove Weigel.»Den installerade kvinnan«spelas fredagen 29 april och onsdag till fredag 4, 5, 6,11,12,13, 19, 20, 25, 26 och 27 maj kl Antalet platser är starkt begränsade. Boka biljett redan nu! Samtliga biljettintäkter går direkt till»kvinna till Kvinna«, en ideell organisation som hjälper utsatta kvinnor och barn i det forna Jugoslavien. För biljettbokning ring Unga Atalante Texter & Dikter Gunilla Witt. Bild: Tina Andersson i»den Installerade Kvinnan«. Foto Marcus.A. 22 U N G A A T A L A N T E M A R S

23 Badrum Hon betäcker sitt ansikte med färg Tystnaden klibbar mot kaklet Hon tömmer den svarta blicken och väljer en grönaktig skugga Munnen är röd och torr Hon bär det vita i sig som en lögn. Ut och lev! Lev lite tystare, är du snäll. Kan du inte leva ute ett tag nu? Du får väl gå ut och hitta någon att leva med. Varför kan du aldrig leva utan att bråka? Du får väl hitta på ett eget liv. Väktaren Huset mullrar och suger Hon lyssnar Så drar sig vattnet tillbaka Utanför tutar bilen på väg Gästerna färdas från våning till våning Hon är på plats högst upp under taket Hon har tagit resväskan med sig Nu återstår bara att öppna fönstret och kasta sig ut i livet. U N G A A T A L A N T E M A R S

24 SVERIGE FÖR I ORIENTEN Zac O Yeah ATT SE ÄR ATT TRO ZAC O YEAH FORTSÄTTER BERÄTTA OM INDISK RELIGION Vår asien-korrespondent Zac O Yeah fortsätter här sin resa genom indisk religion. Detta är den andra delen av en serie om tre artiklar. I den första berättade Zac bl.a. om moderna hinduiska kultplatser som templet i Akshardham, ett gudomligt nöjesfält där moderna multimedia-shower och ett överdåd av praktfull glans levandegör det religiösa budskapet. Vi fick också besöka Khajuraho s gamla tempel med sina karakteristiska erotiska skulpturfriser. Denna gång handlar det om de religiösa och mystiska strömningar som fängslat västerlänningar sedan 1960-talet. Läs om TM, Hare Krishna och om Mahatma Gandhi som redan för femtio år sedan förfasades över den kommersialiserade religionen. 24 U N G A A T A L A N T E M A R S

25 2 Juvelmästaren i Rishikesh Man kan inte marknadsföra en osynlig produkt. Hur skulle den annonsen se ut? Därför byggde man ett hölje, och det höljet utsmyckades för att synas tydligt och väcka beundran. Inne i höljet förvarade man därefter en bild av produkten man trodde på, så att kritikerna inte skulle kunna påstå att höljet var tomt. Voilà. En kyrka. Svårbegriplig Gud I Skandinavien har vi en idealiserad Gud med långt skägg i våra illustrationer, medan indiska gudar generellt är muskulösa och bildsköna, gudinnorna yppiga och lättklädda, allt för att tilltala den rådande smaken. På senare år har det i både Sverige och Indien blivit något mer vanligt att seriösa präster eller gurus försöker förklara för de troende att deras Gud egentligen är en osynlig, fysiskt icke-existerande kraft, ibland illustrerad i form av ett öga i en triangel, och ibland sägs det även att alla världsreligionerna har samma Gud, fast med olika namn Jehova, Allah, Vishnu... Vilket ändå måste låta, om inte helt oacceptabelt, så ändå svårbegripligt, för en som initierats till en tro genom (och därefter vuxit upp med) berättelser ur mytologin som historiska fakta. I och med att den svenska kyrkan avdramatiserat sina mystiska inslag har den också försvagats, då den idag endast kan förlita sig på seriöst troende och en inte obetydlig grupp vanetroende. Det här måste vara en utveckling som Martin Luther inte förutsåg när han uppfann protestantismen. De kvarvarande inslagen av mysticism, dvs kex och alkoholfritt rödvin, trollbinder inte moderna människor vilka heller inte attraheras av religionens essens eller osynliga Gud. Det är en del av religionens paradox, att dess potens ligger i dess attribut och inte i dess substans. I Akshardham har man till fullo insett detta och som mål har man därför satt att sponsra redan befintliga religiösa myter och samtidigt undergräva all den logik som moderna präster försöker införa. Valet står här mellan Uri Geller och Albert Einstein, skulle en liknelse kunna lyda. Tanken på en Gud utan mänsklig skepnad blir för många personer ett för komplicerat och deprimerande alternativ, nästan som att leva utan Gud. Det kan ta tid att vänja sig, och i långa loppet vinner Uri Geller många av Albert Einsteins väljare till sin sida. Opium för folket I Akshardham känner man också odören av den beprövade opium-för-folket-filosofin. De flesta som sätter ett finger på doften blundar för detta i förvissningen att religion för en majoritet av världens befolkning fortfarande är en livsnödvändighet, lika viktig som dricksvatten, och att det därför är bättre att svälja lite hoc est corpus än att leva i Gud- och hopplöshet. Europeiska spiritister Under tågresan från Khajuraho upp till de heliga tvillingstäderna Haridwar och Rishikesh, vid Himalayas fot och på den plats där den heliga floden Ganges forsar ner från bergen, begrundar jag om det kan finnas någon koppling mellan ovan beskrivna observationer och det faktum att så många västerlänningar vallfärdar till Indiens gurus. Det västerländska intresset tycks ha börjat redan kring sekelskiftet då europeiska spiritister började dra in österländsk reinkarnation i bevisföringen för sina andevärldars existens. Femtio år senare upptäcktes österlandet av beatniks och hippies som Allen Ginsberg och ytterligare trettio år senare av massturismen. Flyger på riktigt? En het natt på ett hotelltak någonstans i Central-Indien hade jag träffat en av västerlänningarna och vi hade efter en stunds småprat kommit in på hennes favoritämne, meditation. Jag frågade:»flyger ni verkligen när ni mediterar?ja«, svarade hon med ett inåtvänt leende.»hur långt har du flugit som mest?«frågade jag på skoj, men hon tog naturligtvis frågan mycket seriöst. Hennes blick gled ner mot marken.»hörru, det är inte längden på flygturen som är det viktiga för oss, utan det faktum, att man gör det.men om man tränade riktigt hårt,«insisterade jag,»skulle man kunna flyga från Stockholm till Göteborg, då?«hon tvekade ännu mer innan hon svarade på den frågan, och jag kunde se att hon rådbråkade sin hjärna.»ja, om man verkligen ville det, så... antar jag att man skulle kunna göra det.hur gör man då? Visa mig. Ska man börja flaxa med armarna...?«jag lärde mig att vad man gör är att man bumpar med häcken och på det sättet gör små skutt. Att flyga hela vägen från Stockholm till Göteborg på sådant vis skulle nog komma att ta sin tid. Intressant nog gör propaganda från konkurrerande gurus gällande att många Mahesh-angängare med brutna svanskotor konverteras från»transcendental meditation«till andra mindre hälsovådliga meditationsformer. Alla dessa heliga män Guru betyder lärare. I Indien har man alltid framhållit att för att kunna utveckla en sida hos sig själv, vare sig det gäller en konstnärlig talang eller sitt spirituella medvetande, bör man anlita en guru. Guruns uppgift är att vägleda, anvisa rätt litteratur och lämpliga övningar. En guru har därmed en viktig position och blir ibland föremål för samma typ av dyrkan som en Gud. (Gurus U N G A A T A L A N T E M A R S