tre träslöjder läggning svepteknik korgflätning 3-72

Transkript

1 tre träslöjder läggning svepteknik korgflätning 3-72

2 insidan textiljakt Natten till den 14 augusti härjades Sävargården av en eldsvåda, som av allt att döma var anlagd. En epidemi av pyromanbränder har drabbat Umeå under sommaren och Sävargårdsbranden utgjorde som det nu vill synas slutet på härjningarna. Det är en klen tröst att branden inte berott på slarv eller brister i anläggningen. Hur den än uppstod så har den drabbat en byggnad som är mer än ett kulturminne. Den har blivit ett begrepp i umebornas och övriga västerbottningars medvetande. Skadorna blev omfattande. När nu alla brunna delar avlägsnats befinns att övervåningen totalförstörts och att branden följt ventilationstrummor ned i bottenvåningens entreparti som är svårt skadat. Takbjälkar i matsalen har brunnit av i ändarna som gick ut genom timmerväggen. Byggnaden i övrigt har fått mycket omfattande Trots allt är det så mycket kvar att när Sävargården åter öppnas någon gång under 1973 är det ett original som lagats, ej en replik. vattenskador, då brandmännen genomförde det besvärliga släckningsarbetet. I höst startar Västerbottens museum i samarbete med hemslöjdsföreningen en inventering av äldre dräktdelar och textilier i länet. Vår kunskap om material, mönster och tekniker i den västerbottniska textila traditionen är ännu mycket ofullständig, syftet med inventeringen är att komplettera den bild som museernas och hembygdsgårdarnas tämligen begränsade textilsamlingar ger. Vi är därför angelägna att komma i kontakt med samlare och intresserade, som kan ge tips om var det finns intressanta textilier att studera. Ett av inventeringens delmål är att systematiska beskrivningar över de under och 60-talen tillkomna sockendräkterna och deras bakgrund skall upprättas. Hör av Er med uppgifter till hemslöjdskonsulent Karin Lundholm(hemslöjden, tel. 090/110429) eller intendent Katarina Ågren (museet, tel. 090/118635)! Samtidigt påbörjas i samarbete med Sameätnam en inventering av samiskt dräktskick och samiska textilier. Utifrån gamla dräktdelar och muntlig tradition syftar man till att åstadkomma en beskrivning av den västerbottniska samedräktens variationer. Ofta finns dräkter och dräktdelar hos enskilda också i kustbygd och städer - vi är mycket angelägna om att komma i kontakt med personer som har dem i sin ägo. Hör av Er till slöjdkonsulent Marianne Nilsson, Vilhelmina (tel. 0940/ 10263), eller till Katarina Ågren!

3 ta i trä Per-Uno Ågren Ta i trä - en ordsammanställning med inbyggd magi. Genom träet skaffar man sig en återförsäkring i trädets och jordens mystiska livskraft, en återför säkring, som inte längre är så lätt att teckna i en miljö, där träet spelar en alltmer undanskymd roll och på sin höjd förekommer krossat, och hoppressat i döda spånskivor och byggplattor, förvillande lika vår vardagsmiljös alla syntetmaterial. När vi valde "ta i trä" som namn på en utställning om träets behandling i traditionell västerbottnisk slöjd ville vi i nuet försöka återkalla den i traditionen vidareförda intuitiva kunskap om trä som material, om ämnesvirkets möjligheter, som var en så viktig förutsättning för människans liv häruppe, belysa träets och träkunnighetens grundläggande betydelse för landsdelens hela kulturutveckling. Trä behövdes till bostad och bränsle, för tillverkningen av redskap och alla nödvändiga vardagsting. Ämnets möjligheter bedömdes med blick och hand, det tillvaratogs när det påträffades, det sparades och behandlades med all den i traditionen samlade träerfarenheten för att finnas till hands när det behövdes. % Den organiska naturen, handens arbete med ursprungsmaterialen - sten, lera, trä, ull och lin - byggde tillsammans upp den sensuella mystik som var den befruktande grundupplevelsen bakom Carl Malmstens verk och pedagogiska entusiasm. Han var en visionär, som ständigt fick se sina visioner haverera på myndigheters njugghet och fantasilöshet. Senast han besökte oss på museet var han - karakteristiskt nog - på tiggarfärd för att försöka få sin utställningsidé om "Svensk tradition" förverkligad. Han ville i den ställa sitt eget formskapande i relation till den genuina folkliga formtradition, som finns så rikt exemplifierad i de svenska museerna, grundad på ett uråldrigt materialkunnande kombinerat med den individuelle slöjdarens/hantverkarens formvilja och spontanitet. Är naturens formrikedom den ena inspirationskällan, så är folktraditionen den andra och lika viktiga för en formgivare. Den insikten förde han vidare under 50-talets minnesvärda nyckelvikskurser i Västerbotten, den insikten som hans egensinniga föreläsningar och demonstrationer alltid betonade är en av utgångspunkterna för de strävanden mot att 121

4 122 göra museet till ett rum för skapande aktiviteter som i ökande utsträckning präglar vår egen utåtriktade verksamhet. Efter besöket skrev Carl Malmsten i sitt sista brev till oss "Kanske är gubben för gammal att föra dessa vitt svävande planer i hamn. Dock hoppas jag på återvändande krafter". Carl Malmsten dog den 13 augusti, hans utställningsidé kom inte att förverkligas, men i den anda som lever hos alla dem som tänts och stimulerats av hans vision finns förutsättningen för att "svensk tradition" inte ska förbli en stendöd ordsammanställning. Utställningen "Ta i trä" anknöt till en rad slöjdkurser, som beskrivs längre fram i häftet. Den anknyter också till de slöjdinventeringar och filmningar, som bildade tema för det första av våra kvartalshäften 1969 och till museets mångåriga nära praktiska samarbete med Västerbottens läns hemslöjdsförening och dess konsulenter. Det här häftet med sina beskrivningar av läggning, spånasktillverkning, spånkorgsflätning och de grundläggande uppsatserna om virke, verktyg och ytbehandling bildar ett motstycke till häftena om sydsamisk slöjd Förhoppningsvis kan de vara till glädje inte bara för slöjdare, utan också ge den föremåls- och traditionsintresserade fördjupad kunskap om några viktiga föremålsgrupper. I höst turnerar "Ta i trä" som vandringsutställning i länet. Vi hoppas att den också då ska fungera som ram för slöjdaktiviteter. Den traditionella slöjdens villkor är trängda i lönsamhets samhället. I medvetandet om det stigande intresset för folkkulturen och dess mångsidiga hantverkskunnande å ena sidan och om den utarmning av samhällets kulturella kapacitet som glömskan, utdöendet av handens kunnande utgör å den andra, tycker vi det är viktigt att utveckla en kursverksamhet som tar sikte just på att vidareföra kunskap om traditionella material och hantverkstekniker. Ur ett museums synpunkt vore det lika viktigt - förefaller det - att inte bara föremålet bevaras, inte bara bilderna och filmen av tingens tillverkning och bruk, utan också själva det levande, manuella arbetet. Jag drömmer om ett arbetande arbetets museum, ett hantverkstraditionernas öppna reservat.

5 läggning En arbetsbeskrivning av Wille Sundqvist och Katarina Ågren verktyg Täljyxa, kniv, rundsåg, oxhyvel, putshyvel, rundhyvel, vinkel, passare, sträckbänk, bandhake, bandbråk, stämjärn, ritsmått, borr, hammare, lockbettel. material Till större laggkärl används väl torkat virke av björk, tall eller granved. Virket skall vara möbeltorrt d. v. s. hålla c:a 5-6% fuktighet vilket det gör efter att ha i sågat skick legat i eldat rum c:a 3 månader. I äldre tid lades virket till tork på storhyllan under taket. Virket sågas radiellt, d. v. s. årsringarna skall gå tvärs över laggveden. Om man tar virke över hela stammen, skall kärnsidan vara vänd utåt. Undvik ytved med liggande års ringar - den krymper starkt. Undvik också märgved, som lätt spricker. Till band används stavargran (senvuxen, tätfibrig gran, som vuxit på fuktig mark) eller enträ. 123

6 Man börjar med att göra bottnen. En mall av t. ex. papp skärs ut och ritas av på de bräder som limmats ihop till bottenvirke. Alternativt kan man med passare rita upp en rund bottenform. Bottnen sågas ut med en rundsåg. Med ett ritsmått markeras tjockleken på Bottnen fasas i kanten med en kniv för att bottenstycket som sedan hyvlas ner. För passa in i laggen. ett kärl 25x21 med höjden 16 cm bör tjockleken vara 13 cm. Anpassa tjockleken till bredden på det stämjärn med vilket laggen i stavarna görs - det underlättar! 124

7 Stavarna kapas: två längre örstavar och resten kortare sidostavar. Dimensionen l"x4" behövs på virket i örstavarna som i en oval bytta måste urholkas. Därvid används yxan på så sätt att yxeggens båda spetsar växelvis får holka ur virket. rund- Staven hyvlas rund och slät på insidan med hy vein. Stavens tjocklek markeras med en rits Stavens utsida hyvlas lätt med oxhyvel 125

8 Stavens kanter foghyvlas mot sträckbänken - en lång hyvel som med undersidan upp fästs i hyvelbänken. Varje ny fogyta passas in mot föregående stav. Läggen - urtaget för bottnen i varje stav - ritas upp med hjälp av stämjärn och vinkelhake. Obs! använd inte penna! Laggens bredd = bottentjockleken. Med kniven dras två djupa skåror upp i de för laggen uppritsade linjerna. 126 Med stämjärn tar man upp laggen till lämpligt djup.

9 Den första örstaven slås fast i botten. Sedan örstavarna satts fast, kontrolleras att de satts fast vinkelrätt mot bottnen. För varje stav, som sedan sätts fast, måste fogytan anpassas till redan fastsatta stavar. På så sätt fortsätter man tills en stav återstår mitt på var långsida. Denna sista stav, "gråtstaven", måste måttas in mycket noga för att passa in exakt. 127

10 Banden till byttan görs av senvuxen gran, " stavargran", eller av ene.stavargranen är seg, har mycket täta årsringar och är förhållandevis jämntjock. Bandvirket skall vara rått. Har det fått ligga och torka något måste det värmas över eld för att bli segt och böjligt igen. Detta band virke täljs med yxa så att ^na sidan blir plan och slät. Bandens insida finputsas med kniv. Bandet provas in på längden. På bandets ena ände har en ristad markering gjorts. På bandets andra ände tar man ett märke med tummen. Dessa två markeringar skall vara mitt emot varandra och bildar mittlinje i låset, "svepen". Man kan också först göra ena haket och efter detta markera platsen för andra haket. 128

11 Haket, "svepen", i bandet skärs. Sedan bandet mjukats upp böjs det ihop, låset hakas samman och bandet träs över byttan med hjälp av en bandhake. Byttans underkant putsas jämn med hyvel. Med ett ritsmått markeras överkanten på byttan. 129

12 Örats bredd och höjd ritas ut. J'mfriu^r/u^ Överkanten sågas jämn efter den tidigare gjorda markeringen. 130 Örstavarnas överdel täljs jämn och hålen borras och täljs ur. Utskjutande delar av bandet putsas bort.

13 Virket till locket har limmats och urtagen för örstavarna har gjorts med såg, stämjärn och kniv. Locket skall sluta tätt mot örstavarna. Formen kan sedan locket passats in, ritas upp efter byttans ytterkant. Locket sågas ut och kanterna fasas av. Handtaget som skall fällas in med dragslå på lockets översida täljs och dragslån görs med hjälp av kniv och lockbettel. I dragslåns ena ände lämnas en liten tapp, som motsvaras av ett litet hål i örstaven. I dragslåns andra ände görs ett urtag med kniv och rundfil. Med borr görs ett hål i örstaven mitt för urtaget i handtaget. I hålet sätts en låspinne in. Hela byttan putsas till sist ordentligt. 131

14 0 Bildserien på läggning är fotograferad hos Sigfrid Eriksson i Gullbäck, Vännäs, våren 1972 i samband med att arbetet filmades. Sigfrid Eriksson, som nu är 70 år, lärde sig göra laggkärl och tunnor av sin morfar, Johan Karlsson i Stärkesmark och av sin farfar. Morfadern brukade bo hos sina barn, än hos den ene än hos den andre och hjälpa dem med läggning. Han gjorde också tjärtunnor åt dem i byn, som brände tjära. Han brukade hålla till och slöjda i bagarstugan mest hela året. Hos honom fick Sigfrid Eriksson börja hjälpa till vid tioårsåldern. Han fick börja med att hyvla tunnveden på insidan. Sedan fick han lära sig att skjuta stavarna på " såthyveln", sträckbänken. Han fick också hjälpa till med att värma banden i bakugnen när tunnor och byttor skulle bandas. Det gick långsamt på den tiden, morfar hann aldrig göra en tunna om dagen, men så var också alla hans verktyg hemgjorda, det var inget riktigt bett i dem som i moderna verktygsstål. Sigfrid Eriksson arbetar också i en bagarstuga. Han har framför allt varit sysselsatt med tjärtunnetillverkning, vilket han länge drev som massproduktion. Han kunde då hyvla upp stavar till ett hundratal tunnor på en gång. Under senare år blir det mest frågan om laggkärl, tjära bränns ju inte längre, och om reparation av gamla låggkärl. Han är leverantör till Västerbottens läns hemslöjdsförening. Bakningsredskap, lieorv och räfsor står också på hans slöjdrepertoar. Bilderna är tagna av Katarina och Per- Uno Ågren. 132 laggkärl och tunnor«laggkärlen användes flera hundra år före Kr. f. av kolterna på kontinenten, men har anträffats i svenska förhistoriska fynd först från tiden omkring Kr. f. De utgjorde "den slutgiltiga lösningen av problemet att förfärdiga hållbara, vattentäta träkärl av efter behov variabel storlek" och anses ha ersatt ett tidigare vidsträcktare bruk av olika svepkärl för förvaringsändamål. Möjligen är också laggkärlen orsak till att keramiken under vikingatiden försvinner ur gravarna. Verktyg för läggning är kända från vikingatida fynd (Mästermyr på Gotland), Laggkärlen har sin benämning från laggen, den skåra i de vertikala stavarna vari bottnen infogas. Tunnan med sina dubbla bottnar - med laggar alltså både upptill och nertill på stavarna - kan sägas vara en specialform av laggkärlet. Men arbetsproceduren är för laggaren och tunnbindaren olikartad. Medan laggaren utgår från en färdig botten mot vilken stavarna successivt slås fa fast, börjar tunnbindaren med att i provisoriska band bygga tunnans väggar. När detta är klart, dras laggarna upp med "tunnriven" och bottnarna trängs in. Traditionellt har laggaren varit en slöjdspecialist, medan tunnbinderiet varit en husbehov^slöjd, åtminstone vad tjärtunnor och saltningskärl för fisk angår. läs mer i GRETA ARWIDSSON Träets bearbetning under förhistorisk tid. Nordisk kultur XIV GÖRAN BERGENGREN. Läggning. Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid X. PHEBE FJELLSTRÖM. Hantverk, I Arbete och Redskap, Lund SVEND JÖRGENSEN. Bödker. I Gamle danske håndverk. Köpenhamn ALF NORDSTRÖM. Om tunnbindare och tunnbinderiredskap. I Stockholmsminnen i Stadsmuseet. Stockholm ANNA-MAJA NYLEN, Hemslöjd (kapitlet Träslöjd). Lund D TROTZIG. Läggningen på Sollerön. I Gruddbo på Sollerön, Stockholm VÄSTERBOTTEN 1969/1, artikeln Om läggning och tunnbinderi. Umeå 1969.

15 svepteknik < En arbetsbeskrivning av Eskil Naalisvaara,, Wille Sundqvist och Katarina Ågren Bilderna till denna uppsats är tagna under spånaskkursen på Gammlia 1972 av Katarina Ågren. verktyg Yxa, kniv, rundsåg, hyvel, syl, skruvmejsel, stämjärn, klämmor, sandpapper, ritsmått, borrsväng, tvingar. Har man tillgång till snickerimaskiner kan man använda: kombinationsmaskin med rikt och planhyvel samt såg, bandsåg, bandputs och borrmaskin. material Rått virke från lövträd till spån, torrt virke från lövträd eller barrträd till botten och lock, rottågor från björk eller gran. Alla lövträd utom al lämpar sig för spånasktillverkning. Björk, som är vanlig och lätt att få tag i, är också det mest använda till spånaskar. Det är också förhållandevis lätt att hitta rakvuxna exemplar av björk. Vedens färg är ljus och något livlös genom sin brist på färgnyanser. Vinterfällda träd har ljusare ved än sommarfällda, vars ved färgats något av barken. Sedan man böjt ett björkspån och det har fått torka behåller det formen. Sälg användes förr ofta till slädmankar, men var annars inte så vanligt som slöjdvirke. Ett sälgspån är mer fjädrande än ett björkspån och rätar därför gärna ut sig också sedan det böjts och torkats. Hägg användes mycket sällan till slöjdvirke i äldre tid. Den har en vackert tecknad ved med mörkare inved. Den är seg och lättböjd till spån. Rönn hade också den mycket liten användning i äldre tid. Man undvek den t. o. m. till ved eftersom den var svår att hugga. Vill man använda rönn kan man lämpligen såga den då virket är fruset - det går då lättare. Även rönnen har en vackert tecknad mörkare inved som ger vackert material till spånaskar. Asp har vit livlös ved och är inte lika lätta att böja som ovannämnda träslag. materialbehandling Allt virke till spånaskar skall tas från kraftiga, raka och frodvuxna stammar. Ju större avståndet mellan årsringarna är, desto segare material får man till spånen. När det gäller spån från tallar till t. ex. korgar är förhållandet omvänt. Då skall man arbeta med senvuxet virke. Ju mer senvuxet ett träd är, desto mörkare inved har det. För att kunna använda så mycket av den mörka inveden som möjligt, bör man välja kraftiga träd. Den stam som skall användas kapas i största möjliga längd, så att man ur stycket kan välja ett förhållandevis kvistrent ämne. Stycket barkas sedan och hyvlas, så att man får fyra plana sidor. Bredden på spånen hyvlas ner längre fram i bearbetningen. När man sedan sågar ut spånen skall man eftersträva att följa årsringarna, då håller spånen bäst att böja. Till en smörask bör ett c:a 3 1/2 mm tjockt spån användas. Till en 133

16 /u^appcui/c knäppask kan spånet vara upp till 5 mm tjockt. Ju mindre asken är desto tunnare måste spånet vara för att hålla. Spånet skall böjas med märgsidan av veden vänd utåt. När virket torkar, krymper det mera i den fuktigare ytveden så att det slår sig, blir vinkelformigt. Är då spånets märgsida vänd utåt i asken, behåller den formen. Är den vänd inåt riskerar man att spånet bryts. Eftersom stockens yttersida hyvlas innan den sågas upp till spån är spånets "insida" hyvlad, då det böjs, medan utsidan har sågad yta och måste putsas ordentligt i efterhand. Ämnesvedens märg går inte att använda till spån, den är alltför torr och hartsbemängd för att man skall kunna basa och böja den. Har det färska virket hunnit torka något, kan det mjukas upp genom uppvärmning i varmt vatten. Kokning av virket kan ge missfärgning. Riktigt grova spån kan få ligga i vatten flera timmar. Sedan spånet böjts, bör det få torka väl, innan arbetet fortsättes med att spånet sys ihop. Ett tjockt och stort spån - t. ex. till en knäppask - skall helst torka ett par veckor. Om man limmar fast stolparna i en knäppask för tidigt, kan asken spricka, eftersom spånet torkar 4-5 mm på bredden, Lövträ rör sig ständigt. Virke till bottnar och lock skall vara torrt, d. v. s. ha legat och torkat i rumsvärme minst 3 månader. Till askar, i vilka mat skall förvaras, bör man undvika t llved, f. ö. kan alla sorters virke användas, även vrilar och masur. Virket till bottnar och lock skall sågas så att årsringarna står rakt upp. Ytved, t. ex. från bakaved, krymper alltför mycket. Ju mer frodvuxet virket är, desto kraftigare är krympningen. Se artikeln om torkning av trä! Lackar man en sida av ett stycke virke, men inte den andra, är risken stor att virket slår sig, därför att den olackade sidan tar åt sig mera fuktighet. Det är numera vanligt att man limmar fogen, innan den sys samman med tågor. Detta gjordes aldrig i äldre tid, men det underlättar arbetet. De rensade och kluvna rottågorna mjukas upp i varmt vatten, innan de kan användas att sy med. Även pennor från kraftiga vingfjädrar kan brukas att sy med. De skall rensas från fanet, öppnas på ena sidan, mjukas upp i varmt vatten och sedan vikas ut så att de blir plana. De ger med sitt flammiga hornmaterial en dekorativ effekt år sömmen. I äldre tid kunde även fogen nitas med nitar av tenn. Bland samerna förekom att man sydde med senor, som var kluvna och uppmjukade i varmt vatten. 134 clvhrrwajt faattius/i/ fimr^zkrn]

17 M/. S/rmY- cufc- Om man inte var så noga med att få spånasken helt symmetrisk kunde man förr ofta nöja sig med att böja spånet utan mall. Det är dock en stor fördel att ha en mall att linda spånet omkring medan det torkar. En sådan mall var förr ofta gjord av en träkärna, runt vilken spånet surrades fast. Mycket stora svepaskar. t.ex.spannar och kisor, kunde man böja spånet till runt pinnar fastslagna i en uthusvägg. fp ^pcwvnnwimy Ett bra material till mall ger i våra dagar spånplattorna som inte ändrar form. Ett lämpligt antal spånplattsbitar limmas ihop och askens form ritas upp på den blivande mallen. Vill man göra en rund ask är det bara att använda passare, vill man göra en ellipsformad ask åstadkommer man den lätt genom att slå ner två stift i mallen, låta ett snöre löpa runt dem och efter detta snöre låter man pennan rita. Friare former ritas på fri hand. Det är en fördel att rita upp formen på papper, som viks dubbelt då man klipper ut formen, den blir då symmetrisk. Mallen sågas ut med rundsåg eller bandsåg och lackas. 135

18 På den sida av asken, där spånet kommer att ligga dubbelt i fogen, gör man mallen litet tunnare. Man gör också två små stegformiga intag ungefär så djupa som spånet är tjockt. På det övre av dessa stegformiga urtag skruvar man fast en plåtbit av mässing eller liknande material med mässingskruv. Obs! att galvaniserat material ger märken i spånet! Under plåtbiten sticker man sedan in spånet som skall böjas så att det hålls på plats under böjningen. På undersidan av mallen limmas en kloss som fästes i hyvelbänken under arbetet. Den trädstam som skall användas till spån kapas i så långa längder, som man kan få ut mellan kvistar och krokigheter. Stammen barkas på fyra sidor med yxa. Stockens fyra sidor hyvlas släta. Därefter klyver man spånen. Med såg, helst en bandsåg eller klyvsåg, sågar man upp 3-5 mm tjocka spån beroende på hur stor ask man skall göra. 136 Har man inte tillgång till något av dessa redskap, får man klyva virket med yxa, grovtälja spånet och sedan hyvla ner det till lagom tjocklek. Det är då lättare att arbeta med halvtorrt virke, men detta måste basas innan det kan böjas. Spånets ena kortsida tunnas ut med hyveln. Denna ände skall ligga på insidan av asken.

19 Det sågade och hyvlade spånet måste - om det är för torrt för att böjas - basas, d.v.s. mjukas upp i varmt vatten. Det kan även blötläggas en kortare stund. Mallen sätts fast i hyvelbänken i den pålimmade klossen och den nerhyvlade änden av spånet sticks in under plåtkanten. Spånet kan sedan försiktigt vikas runt mallen 1 l/2 varv. Med klossar och skruvtvingar hålls spånet på plats under torkningen. När virket torkat, kan man lossa tvingen och spånet behåller sin böjda form. I äldre tid sydde man nu ihop spånet, men våra dagars slöjdare brukar föredra att limma spånet först. Om man limmar, kan man böja spånets kanter, så att de byter plats medan man stryker på limmet. 137

20 Mellan dem görs en försänkning med stämjärn. En sådan försänkning skall göras på askens båda sidor. Detta görs för att sömmen skall ligga något försänkt i askens sidor och inte slitas ner så fort. I varje spån gör man två sömmar och alltså 2 parallella försänkningar. 138 I försänkningen borras hål för tågan man skall sy med. De uppborrade hålen utvidgas på bredden för att tågan helt skall fylla hålet och kärlet bli tätt.

21 En av de vanligaste sömmarna är den som ser ut som kedjestygn då den är färdig. Man trär tågan genom vartannat av de uppborrade hålen. Sedan gör man med en syl hål i tågan mitt för det överhoppade hålet och trär tillbaka tågan genom detta hål. Början och slutet på tågan kan limmas. 139

22 Dekorativ avslutning av spänet i en mössask. I äldre askar, ofta från 1700-talet, har man ibland använt ovanstående sömtyp. Den har ofta sytts med kraftiga pennor från vingfjädrar (av t. ex. korp). Dessa har då rensats från fanet, skurits upp och mjukats i varmt vatten innan de använts. 140 De samiska klövjekorgarnas svepfog är vanligen förstärkt med en hornplatta och nitad.

23 Då spånet är hopsytt ritas bottnen upp. Virket till denna måste vara helt torrt, annars kan bottnen krympa och bli för liten. Inoch utsidan av asken ritas av och bottnen sågas ut. Med ritsmått markeras djupet på den fals, som skall göras i bottnen. Med kniv görs en skåra längs markeringen av askens insida. Med stämjärn kan man sedan ge falsen rätt djup. När sedan spånet trycks ner i falsen skall det sitta trångt. Bottnen kan göras skålformigt urtagen. Spånet skall fästas vid bottnen med träpinnar "narar". Hål för dessa borras upp snett ner mot bottnen. 141

24 Skopligg lämpar sig bra som narar. Utskjutande del av pliggen skärs jämn. Locket görs på samma sätt som asken, men denna gång viks spånet omkring den redan färdiga asken för att få rätt form och storlek. Sedan spånet torkat och skall sys, kan man dra ihop det ytterligare någon millimeter för att det skall sluta riktigt tätt kring asken, även sedan det torkat färdigt och putsats. 142 Askens alla sidor putsas ytterst väl. Lämplig ytbehandling: inoljning med oxanolja eller linolja blandad med lika del terpentin. Om kärlet skall användas för mat kan inoljningen göras med paraffinolja, som inte ger smak. Se f. ö. artikeln om linolja!

25 korgflätning En arbetsbeskrivning av Wille Sundqvist och Katarina Ågren verktyg Yxa, kniv, hammare, träkilar, ritsmått, linjal, bräda, snören, hyvel. material FärsKt taiivirke som måste väljas ut med yttersta noggrannhet. Det måste vara mycket tätvuxet d. v. s. tätt mellan årsringarna och dessutom kvistrent och absolut rakvuxet. De gamla talar om att det skall vara " skrintall "n". Stammarna kapas i 2-3 meters längd beroende på storleken av den korg man skall göra. Endast ytveden är användbar. Man klyver därför stamämnena mot mitten, så att man får ämnen som i ändytan ser ut som tårtbitar. Därefter klyvs eller huggs kärnveden bort. Det ämne man nu fått, klyvs sedan med hjälp av kniv och kilar mitt itu, halveras, i årsringarnas riktning, och dessa ämnen klyvs ytterligare i mitten undan för undan tills man fått spånen, pärterna, så tunna man vill ha dem. Det är viktigt att alltid klyva ämnena från toppändan, varför man måste märka ut den, alltefter som man får ut dem från ett större ämne. Eftersom kärnveden inte kan användas, kunde korgmakarna i äldre tider tillvarata lump på hyggena, som lämnades kvar efter avverkningarna, därför att kärnan var angripen av röta. I våra dagar kan man möjligen även vid någon såg välja ut en del lämpligt virke av "bakaved", som då kan köpas billigt. \ tradd/s tr/op 143

26 Virket klyves mitt itu med hjälp av kniv och hammare. När ämnet är tillräckligt tunt, kan man använda händerna vid klyvningen. Den pärta som visar tendens att bli tunnare böjs då mindre än den andra. Om virket är rakvuxet och man klyver jämt, blir pärterna jämntjocka. Med ett speciellt mått eller ritsmått man och ritar ut spånets bredd. 144 mäter Spånets kanter jämnas till med kniv. Vill man ha helt släta spån kan de hyvlas. Spånet läggs på en bräda, som fästs i hyvelbänken. Spånet kan även fästas direkt eller också håller man fast det i handen och hyvlar halva spånet åt gången.

27 Spånen läggs ut tätt bredvid varandra i ett lager och därefter kan inflätningen börja. Varje spån trycks hårt mot det föregående. Man kan använda en bräda eller sitt ena knä för att hålla spånen på plats. Till en diagonalflätad korg användes alltid samma antal spån till botten och inflätning. För fyrkantiga diagonalflätade korgar markeras hörnen som på bilden. 145

28 Uppflätningen av korgväggen påbörjas i de fyra hörn som tidigare markerats. 146 När korgväggen flätats så hög man vill ha den knyter man ett snöre runt överkanten för att hålla ihop spånen men också för att markera en jämn överkant. De utskjutande spånen skärs av med kniv.

29 På in- och utsidan av överkanten läggs släthyvlade lite kraftigare och smalare spån mitt för varandra och på samma höjd. Överkantens spån spikas fast från utsidan mot en träklabbe, kröks på insidan och spikas tillbaka in i spånet. Handtag spikas fast utanpå korgen. I våras dog Nils Olofsson i Botsmark. Han var en av de mycket få slöjdare i Västerbotten som fram till våra dagar fortsatt att göra flätade spånkorgar. Egentligen tog han upp tillverkningen först på 1960-talet då han och hans hustru från ensamtorpet Kvarnsjöliden flyttade in till Botsmark, men genom sin skicklighet och produktivitet etablerade han sig snart som leverantör till Hemslöjden. Han blev också anlitad för beställningar och hans verkstad blev ett utflyktsmål för många hemslöjdsintresserade filmades tillverkningen av en spånkorg hos Nils Olofsson, men den mångkunnige slöjdaren demonstrerade också för filmaren hur det gick till att göra en hattkorg i näver, hur man vrider en vidja och gör ett vidjerep. Nils Olofsson representerade på det hela taget den nu sällsynta slöjdartyp som knappast stod främmande för några av de slöjdtekniker, som var nödvändiga att behärska i den gamla självhushållande gården. Att göra spånkorgar hade han lärt av sin far. Bildserien på spånkorgtillverkningen fotograferades av Katarina Ågren i samband med filmningen

30

31 om träslöjdens verktyg* Wille Sundqvist I piwn/lnrr BORRAR Om man vill borra mera än något hål i månaden bör man noga se upp med borrarnas kvalitet. Detta gäller i synnerhet träspiralborrarna, där det enda fabrikat jag kan tänka mig är "Irwin" eller "C I Fall". Är fabrikatet inte angivet har man all anledning att vara misstänksam. Andra enklare borrar är pinnborrar, också de ett slags spiralborr. Centrumborrar är också fullt användbara och priset bara en tredjedel av vad en riktig spiralborr kostar. Bland metallborrarna vill jag rekommendera Malcus och Vedevågs. Att köpa borrar billigt är att handla dyrt. Tänk också på att borrskaft och barnvagnar ska vara av god kvalitet. BRYNSTENAR Den som inte skärper sina järn, får anstränga sig desto mera står det i Predikaren. Jag skulle vilja tillägga: Och får mindre och sämre arbete utfört även om han använder längre tid. Från början kan man kanske gå till någon fackman och få hjälp med slipningen. Vad man däremot med det snaraste bör lära sig är att bryna verktygen. Det är av enorm betydelse att man skaffar sig goda brynstenar. Den hårda Arkansasstenen är dyr men den är värd sin vikt i guld för en riktig slöjdare och hantverkare. Med HARD ARKANSAS får man lätt den riktigt fina hårskärpan. När det gäller att fila lönar det sig att köpa Öbergs filar, åtminstone om man vill använda filen mer än en gång. ^U/clruc^ / ^ FILKLÄ MMAN Filklämman spänner man fast i hyvelbänken i bak- eller framtången. Man har den för att lättare komma åt att arbeta med mindre arbetsstycken och för att spara hyvelbänken. FOGSTRYKARE Fogstrykare är en enkel liten hjälpreda som man användér när man ska jämnstryka sågen före filningen. FILKLOVE Filklove är en mindre filklämma av järn. Den används för att hålla fast mindre arbetsstycken av i synnerhet metall eller horn. 149