Missionsprovinsen. en alternativ provisorisk kyrkostruktur. Ett försök till förtydligande om Missionsprovinsens identitet

Transkript

1 Missionsprovinsen en alternativ provisorisk kyrkostruktur Ett försök till förtydligande om Missionsprovinsens identitet Missionsprovinsen är en del av den enda, heliga, allmänneliga och apostoliska kyrkan. Den är en fri provins av Guds kyrka och församling i Sverige, på den oförändrade evangelisk lutherska bekännelsens grund. Den står i kontinuitet med den andliga tradition som förvaltats och vuxit fram inom Svenska kyrkan och betraktar sig som ett icke territoriellt stift inom denna. Missionsprovinsen eftersträvar goda relationer med Bibel och bekännelsetrogna ämbetsbärare, lekmän och församlingar inom Svenska kyrkans officiella struktur. (Ur provinsordningen, kapitel 2, Identitet) I hela kyrkohistorien har olika strukturer eller ordningar vuxit fram inom kristenheten. Några har varit tillfälliga, andra långvariga. Om alla kan man säga att de i historisk belysning är provisoriska så som allt mänskligt är det. Svenska kyrkans organisatoriska struktur är principiellt ett provisorium. Så är också Missionsprovinsen såsom kyrkostruktur ett provisorium. De kyrkliga strukturerna blir ofta starkt påverkade av kulturen och det politiska sammanhang inom vilka de vuxit fram. Sålunda är strukturen och ordningarna inom Svenska Kyrkan påverkade av både en statskyrkosyn och en folkkyrkotanke såväl som nu en tanke om demokratiskt struktur. I en demokratisk kyrka stiftas ordningar med folkväldet som styrande princip utan hänsyn till Bibeln som grundläggande bekännelse. Detta har lett fram till ämbetsreformer och vigningsstopp som strider mot Guds ord. För att finna en lösning i denna situation har Missionsprovinsen bildats. De flesta av oss som arbetar med Missionsprovinsen gör det utifrån en kärlek till Svenska kyrkan och en nöd för henne. Svenska kyrkan har ett andligt arv att förvalta från fornkyrka, reformationstid och de kyrkliga väckelsernas tid. Vi har inte haft någon önskan att söndra oss därifrån utan tvärtom en önskan finna en väg att göra något av det som måste göras och för vilket Svenska kyrkan i sin nuvarande blindhet lägger hinder i vägen. En av de viktigaste frågorna har då varit att finna en hållbar väg till prästvigning dels för att evangeliet fortsatt skall bli predikat och dels för att församlingar skall kunna fira gudstjänst i Ande och sanning. Svenska kyrkan är enligt sin kyrkoordning (KO2000) en bekännelsekyrka, en kyrka med evangelisk luthersk bekännelse. Men genom sina ordningar motarbetar Svenska kyrkan sin egen bekännelse och hindrar mycket av det som är den andliga verklighet bekännelsen uttrycker. Kyrkans ordningar med sin s.k. demokratiska struktur och med sina behörighetsregler för biskopar och präster samt den utbildning man kräver och erbjuder för dessa är i själva verket redskap för att det kristenfolk som lever trons liv i enlighet med Svenska kyrkans bekännelse skall dö av andlig svält.

2 I väntan på en annan tingens ordning (att Svenska kyrkan får ordningar som svarar mot hennes bekännelse) kan man som kristen förhålla sig på två principiellt olika sätt. Det ena sättet är detta: Bön och väntan att Herren i sinom tid skall gripa in och göra ett under. Det andra är detta: Bön och övertygelsen att Herren kallar till handling. Vår övertygelse är att båda dessa förhållningssätten är riktiga och att Herren kallar oss till olika förhållningssätt. Men Herren har lovat, att han skall leda dem där de går bedjande fram. Vi som arbetar med Missionsprovinsen är av den övertygelsen att Herren kallar oss till handling i denna väntan på att en annan tingens ordning i Svenska kyrkan. Men därför är det som vi gör principiellt ett provisorium. Skulle detta provisorium bestå tills Herren inom kort kommer tillbaka, så har det ändå bara varit just ett provisorium. Missionsprovins Det är inte präst eller biskopsvigningar som är vårt egentliga ärende. Det är evangeliet. Jesus har gett sin kyrka en befallning om att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Han har gett en befallning om att förkunna evangelium för allt skapat. Genom evangelium kan människor räddas till evigt liv från förtappelse. Genom evangeliet kan människor befrias från den djupa ångest som går genom hela mänskligheten. Men för detta evangeliums skull måste det finnas budbärare. Det måste finnas herdar, som fortsätter att med evangeliet leda församlingar och leder gudstjänster i Ande och sanning. Det efterkristna Sverige är andligt sett i en djupare nöd än någon av oss kan fatta. Mission eller evangelisation är en tvingande nödvändighet, likaväl som en ny reformation av vår Svenska kyrka. I ett sådant läge kan extraordinära ( utanför det vanliga/ordnade ) åtgärder behövas men som samtidigt måste anses som provisoriska. Missionsprovinsen är ett extraordinärt provisorium. En del av den enda heliga och allmänneliga och apostoliska kyrkan Så inleds i Provinsordningen (2 kap. Identitet) definitionen av Missionsprovinsens status. Svenska kyrkan är, i den mån hon upprätthåller och stödjer gudstjänstfirande i Ande och sanning, en del av den enda heliga och allmänneliga och apostoliska kyrkan. Men, i den mån hon förnekar grundläggande apostoliska sanningar och ordningar, är hon en förtorkad gren på det äkta vinträdet. I Svenska kyrkan (Ecclesia Suecana), vilken är större eller mera än det som finns reglerat i Svenska kyrkans ordning (KO2000), finns det en inneboende kraft som måste få ta sig uttryck i gudstjänster i Ande och sanning. Missionsprovinsen är ett resultat av denna inneboende kraft. Om man lägger ett antal stora stenar i bäcken och försöker stoppa den, så tar den snart en annan väg. Missionsprovinsen är en sådan annan väg, en provisorisk bäckfåra, tills de stora stenarna är flyttade undan från den gamla fåran.

3 En fri provins I provinsordningen uttrycks vidare Missionsprovinsens självförståelse med följande ord: Den är en fri provins av Guds kyrka och församling i Sverige, på den oförändrade evangelisk lutherska bekännelsens grund. I detta ligger både en bundenhet och en frihet. Här finns bundenheten till samma bekännelse, som Svenska kyrkan officiellt bekänner sig till. Missionsprovinsen har ingen annan bekännelse. Men när Svenska kyrkan gör somliga av sina ordningar till bekännelsefrågor, i strid med sin bekännelse, då måste vi upprätthålla den frihet som vår gemensamma bekännelse ger oss rätt till, t.ex. att insätta präster. T.ex. kan man i traktaten Om påvens makt och överhöghet läsa följande: Därför då de, som är förordnade att vara biskopar bli fiender till evangeliet och vägra meddela vigning, behålla församlingarna sin rätt därtill. Ty där kyrkan är, där är också rätten att förvalta evangeliet. Därför behåller kyrkan nödvändigtvis sin rätta att kalla, välja och viga sina tjänare. (SKB sid. 351 jfr även sid 352 samt Schmalk. art. sid ) Men för att kunna utöva denna frihet måste det finnas någon form av struktur eller ordning. Därför finns nu denna struktur, som vi kallar Missionsprovinsen. Detta är en provisorisk ordning, en provisorisk provins tills Svenska kyrkan eventuellt återgår till ordningar i enlighet med sin bekännelse. Missionsprovinsen har inte genom detta söndrat sig från den evangelisk lutherska kyrkan i Sverige med dess andliga tradition från fornkyrkan såväl som reformationstidens kyrkoliv och de stora kyrkväckelserna själavårdsarv. Missionsprovinsen är ett provisorium för att i ett akut nödläge delta i bevarandet av detta andliga arv. Ett icke territoriellt stift Med stift avses en biskoplig jurisdiktion. Missionsprovinsen upprättar en provisorisk temporär jurisdiktion eftersom ingen av de nuvarande biskoparna i Svenska kyrkan är beredd att vara biskop i enlighet med bekännelsen. Detta stift kan komma att delas upp i några olika stift i Sverige och eventuellt på andra håll i Norden. Men tillsammans med de vänner, som å ena sidan väntar på Svenska kyrkans återupprättande men å andra sidan inte ser Missionsprovinsen som en möjlig väg, väntar vi på den dag då Svenska kyrkan får nya ordningar och ingen Missionsprovins behövs. På liknande sätt som Borgå stift är ett icke territoriellt stift inom den Finska kyrkan, så ser vi Missionsprovinsen som ett icke territoriellt fjortonde stift inom Svenska kyrkan ännu icke erkänt av Svenska kyrkans ledning. En alternativ kyrkostruktur Vi erkänner inte att vi genom Missionsprovinsen har bildat en ny kyrka men väl en kyrklig struktur, en alternativ ordning för Guds församling i Sverige. Missionsprovinsens provinsordning är ett alternativ till KO2000 och reglerar en alternativ struktur och skapar därigenom förutsättningar för prästvigningar och biskoplig tillsyn.

4 Provinsordningen kan därför sägas vara regelverk för en kyrklig organisation (church body) och för ordningens skull registrerar vi Missionsprovinsen som ideell förening vid svensk myndighet (en av de former för erhållande av registrering av juridiska personer). Mission i retur I den rådande situationen i den världsvida kyrkan, där majoriteten av de gamla nationalkyrkorna drabbats av läromässigt och/eller moraliskt förfall har många av de afrikanska kyrkorna och deras ledare visat prov på en förundransvärd fasthet och ovanligt mod. Inte minst har detta visat sig inom de anglikanska kyrkorna. En rad av Missionsprovinsens stödförenings medlemmar har i större eller mindre grad understött den mission (MBV), som lett till en stark luthersk kyrkas framväxt i Kenya. Nu har det visat sig att denna kyrkas ledare, biskop W Obare, är beredd att stödja Missionsprovinsen i ett avgörande skede. Genom sitt brev till ÄB Hammar, vilket fått stor publicitet, och genom sin beredvillighet att komma och inom Missionsprovinsen viga en biskop till tjänst i Sverige har han gett oss ett exempel på mission i retur. I vårt land är det inte evangeliet som saknas. Vi saknar inte heller prästkandidater. Vi lider däremot av en andlig ockupation av de strukturer som måste finnas för att kyrkan skall kunna leva. Kanske att det skulle vara riktigare att tala om stöd från en ung systerkyrka. Biskop Obare har själv uttryckt som sitt djupaste skäl till att komma och hjälpa, att det ligger i att det var från en mission inom Svenska kyrka som evangeliet kom till hans folk och födde en kyrka. Kyrka i exil Det finns en grupp inom den Norska kyrkan, som p.g.a. trogna prästers abortmotstånd hamnat utanför den Norska kyrkan och som idag finns organiserat inom det som kallas för Strandebarm prosti. En av prästerna är vigd till biskop. Denna andliga jurisdiktion kallar sig själv för Norska kyrkan i exil. Under det förfärande terrorvälde som våra baltiska grannländer och dess kyrkor fått utstå av den sovjetiska kommunismen har man måst söka olika lösningar för att överleva och övervintra. Så hade t.ex. den estniska exilkyrkan i Sverige sin ärkebiskop i Konrad Veem i Stockholm i väntan på landets befrielse. Intressant i det sammanhanget är också att det under en lång följd av år existerade två estniska evangelisk lutherska kyrkor som gjorde anspråk på att vara arvtagare till den tidigare. Dels den i exil överförda, med alla nödvändiga beslut före överförandet, dels den inhemska som har upprättats trots att t ex hela konsistoriet överförts till Sverige. Vilken kyrka hade i det läget kyrkorätten på sin sida? Inte minst genom det lidande den inhemska kyrkan fick genomgå ville säkert Herren visa att han i all dess svaghet ändå hade behag till den. Ändå var det ju säkert helt rätta beslut som gjort att man flyttat den officiella kyrkan vid ockupationen. Alltså fanns det två olika organisationer för samma kyrka.

5 På ett liknande sätt kan man se Missionsprovinsen som en grupp av Guds folk som tvingats i exil, men som inte ger upp vare sig hopp eller mod. I väntan på landets befrielse, dvs. Svenska kyrkans befrielse, upprättas ett provisoriskt fjortonde (icke territoriellt) stift. Ett uppmuntrande exempel på vad som kan hända finns i det som skedde i Lettland, när kyrkan återupprättades där och den unge prästen Janis Vanags valdes till ärkebiskop. Här blev också prästämbetet återupprättat dels genom en helt ny prästutbildning och dels genom att biblisk ordning vad gäller män och kvinnor återinfördes. När ett barn döps Vid det heliga dopet av ett barn sker först och främst detta, att barnet blir förenat med Herren Jesus Kristus och delaktig i hela frälsningen. För det andra blir barnet en lem i Kristi sanna världsvida och enda kyrka. För det tredje blir det medlem i den Missionsprovinsens koinonia i vilken dopet sker och föräldrarna (om det är ett barn) är medlemmar. Är föräldrarna medlemmar i Svenska kyrkan (vilket de i de allra flesta fall torde vara), kan de anmäla barnet som medlem i Svenska. Föräldrarna bör anmäla dopet till den församling, där barnet är kyrkobokfört, så att dopet blir antecknat i personakten. Ett provisorium Genom ovanstående anmärkningar har vi velat ge uttryck för ett grundläggande perspektiv på vad vi gör. Eftersom vi inte kan avstå från prästvigningar i god allmänkyrklig ordning och helst inte från biskoplig tillsyn, så måste vi ha en ordning inom vilken detta kan ske. Vi vill också årligen till Kyrkostyrelsen i Svenska kyrkan inlämna en ansökan om att man inom Kyrkostyrelsen ville förbereda för beslut om nya ordningar, som öppnar för prästvigningar, som inte kränker bibeltrogna prästkandidaters samveten, och ordningar för en biskoplig tillsyn genom biskopar, som Guds folk kan ha fullt förtroende för, i församlingar som inte är bundna av vårt gamla territorialsystem. Sker sådana förändringar har behovet av Missionsprovinsens provisorium upphört. Sammanfattning När nu biskop electus Arne Olsson har vigts till biskop i apostolisk ordning har han vigts han till biskop för Missionsprovinsen, som är en provisorisk provins en nödlösning i väntan på en annan tingens ordning ett icke territoriellt men icke erkänt fjortonde stift i Svenska kyrkan, ett stift som formellt är registrerat som ideell förening en alternativ kyrkostruktur med en provinsordning för biskopar, präster, andra tjänster, församlingar, ledning och administration