DEN AMERIKANSKE MEDBORGAREN

Transkript

1 JESS WALTER DEN AMERIKANSKE MEDBORGAREN Översättning Göran Grip Forum

2 Till Anne Tidigare utgivning Mörk flod Bokförlaget Forum, Box 70321, Stockholm Amerikanska originalets titel Citizen Vince Copyright Jess Walter Svensk utgåva enligt avtal med Regan Books/Harper Collins Publishers genom Tönnheim Literary Agency Omslagsbild Paul Brown, Bau-Da Design Omslagsdesign Anders Timrén Satt hos Ljungbergs sätteri i Köping med Walbaum MT Std 12/14,5 Tryck ScandBook AB i Falun ISBN

3 Tao Te Ching 5

4 En vacker dag känner man fler döda än levande människor. Den tanken möter Vince Camden när han, desperat, sätter sig upp i sängen och i ett mörkt sovrum söker efter bevis på att han existerar men bara hittar staffage nattduksbord, byrå, askkopp, klocka. Vince andas tungt. Svettas i den svala luften. Gnuggar sig i ögonen för att få bort dammet efter detta infall, inte precis en dröm, denna panik i uppvakningsögonblicket fint glas, papperstunt, virvlande flisor som lämnar skråmor efter sig. Vince Camden gapar så att det knakar i käklederna, lutar sig fram och stänger av väckarklockan just som ettan, femman och nian börjar falla. Varje morgon klockan 1.59 sätter han sig upp på det här sättet och stänger av klockradion sekunden före klockan två och det tjutande alarmet. Han undrar: Hur kan något sådant vara möjligt? Och ändå om du kan ett sådant knep att vakna varje morgon några sekunder innan väckarklockan går igång varför skulle du då inte kunna räkna alla döda människor du känner? Börja med far- och morföräldrarna. Två par. Morfar hade en andra hustru. Det blir fem. Vince drar tandborsten över kindtänderna. Mamma och pappa. Sju. Räknas en dödfödd syster? Nej. En människa måste ha levt för att vara död. När han duschat klart, blåst håret torrt och klätt sig grå långbyxor, långärmad, svart skjorta, två knappar oknäppta har han gått igenom familj, grannar och tidigare bekanta redan tret- 9

5 tiofyra människor som han vet är döda. Han undrar om det är mycket, om det är normalt att känna så många döda människor. Normalt. Det ordet förföljer honom på tryggt avstånd nästan varje dag. Han öppnar en låda och tar fram en bunt förfalskade kreditkort, tittar på namnen. Thomas A. Spaulding. Lane Bailey. Margaret Gold. Han föreställer sig Margaret Golds behagliga normala liv, en virkad filt slängd över soffans ryggstöd. Hur många döda människor känner Margaret Gold, tro? Vince räknar upp tio kreditkort inklusive Margaret Golds och stoppar dem i fickan på sin vindtygsjacka. Han fyller de andra fickorna med självförslutande påsar med marijuana. Klockan är 2.16 på morgonen när Vince drar på sig armbandsuret, försiktigt så att det inte fastnar i det tjocka håret på underarmen. Javisst, Davie Lincoln en efterbliven grabb som brukade bära pengar i munnen medan han sprang ärenden åt Coletti i det närmaste grannskapet. Satte ett femtiocentsmynt i halsen och kvävdes. Trettiofem. Vince står i den lilla tamburen i sitt lilla hus, om man kan kalla en rockhängare och ett brevinkast för en tambur. Han drar upp blixtlåset i jackan och drar fram manschetterna som en dealer i Las Vegas när han lämnar bordet. Kliver ut i världen. Om Vince Camden: Han är trettiosex år gammal och vit. Ogift. En och åttiotre lång, väger sjuttiotvå kilo, bredaxlad och smal, som ett martiniglas. Brunt respektive blå, enligt polisens anteckningar om hans hår och ögon. Hans högra mungipa är lite uppböjd och de buskiga ögonbrynen vandrar sina egna vägar, och det får honom att se ut som om han ständigt hånler, så att varenda kvinna som någonsin varit tillsammans med honom förr eller senare intar samma position händerna på höfterna, huvudet på sned: Snälla du. Ta nåt på allvar. Vince är anställd som mellanchef i matindustrin, bagerinäringen, munkar. I allmänhet är det enklare att göra munkar än man tror. Men Vince gillar det, gillar att gå till jobbet klockan 4.30 på morgonen och vara klar före tolv. Det känns som om han bedrar världen när han lämnar sitt jobb för att gå på lunch och helt enkelt inte kommer tillbaka. Han inser att det är ett oföränderligt drag i hans personlighet, denna önskan att bedra världen. Kanske har han en smitargen. När han kommer ut fäller han upp kragen på vindtygsjackan. Kallt 10

6 nu på morgonen, slutet av oktober. Under noll faktiskt ångan sipprar ut ur munnen och påminner honom om ett experiment i folkskolan med kolsyreis, vilket får honom att tänka på mr Harlow, hans lärare i femman. Som hängde sig när det blev allmänt bekant att han var alldeles för förtjust i sina manliga elever. Trettiosex. Det är en fridfull värld som utbreder sig nedanför din yttertrappa klockan 2.20 på morgonen svaga ljusfläckar från verandor, hus svarta av sömn, trottoarer som skiljer de mörka, daggfuktiga gräsmattorna från varandra. Men natten har ett otäckare grepp om Vinces fantasi och han ryser när insikten trots att han intalar sig att det är omöjligt smyger sig på honom: att han står på menyn i natt. Nå vill du eller vill du inte att jag ska göra det här? De två männen stirrar på varandra från varsin ände av det odelade framsätet i en bourgognefärgad Cadillac Seville. Föraren frågar: Hur mycket skulle en sådan grej kosta? Den större mannen i passagerarsätet är otålig, rastlös, men han hejdar sig och tänker efter. Det är en rimlig fråga. Det är ju trots allt 1980, och serviceindustrin har ju också en svacka i den stagnerade ekonomin. Är de kriminella sektorerna utsatta för samma dystra marknadskrafter: inflation, deflation, stagflation? Recession? Drabbas torpeder av tvåsiffrig arbetslöshet? Upplever de kriminella misstämning? Pro bono, citerar passageraren. Pro bono? upprepar föraren och ändrar ställning på lädersätet. Japp. Och efter en paus: Det betyder gratis. Jag vet vad det betyder. Jag blev bara förvånad. Ingenting annat. Du säger att du vill hjälpa mig med den här killen gratis? Jag säger att vi kommer överens om någonting. Men att det inte kommer att kosta mig någonting? Vi kommer överens. Och det säger något om mannen som kör Cadillacen att förutom att han inte vet vad pro bono betyder så inser han inte att ingenting är gratis. 11

7 Åttiosju barer i hela Spokane, och de betjänar trehundratusen människor. Ett taxiföretag, åtta bilar. Så en tisdagsmorgon strax efter två, när barerna stänger, är den ekonomiska situationen tydlig: fler berusade än marknaden kan svälja. De läcker ut på trottoarerna och vinglar gäspande till bilarna de som har en bil och som minns var de ställde den. Resten promenerar från centrum till sina bostadsområden, sprider sig i alla riktningar över broar, under viadukter, genom gångtunnlar, uppför backar, till mörka bostadsgator ensliga gestalter under pratbubblor av varma utandningar och cigarettrök. Inövade lögner. Vince Camden koncentrerar sig på sina egna tankar medan han promenerar, nykter och utvilad, bland de druckna och trötta. Massiva hus i tegel och sandsten i centrum ger plats åt låga byggnader med billig hyra karateklubbar, vattensängsbutiker, erotiska bokhandlar, pantbanker och asiatiska massagestudior och därefter åt ett område med tomma lagerlokaler, järnvägsspår, ödetomter och ett ensamt tvåvåningshus från sekelskiftet, en nattöppen sylta där man äter grillat och spelar kort och som heter Sam s Pit. Det är här som Vince brukar hänga om nätterna innan hans skift på munkbageriet börjar. Vince hade bott i staden bara några månader när Sam dog. Trettiosju. Den nye ägaren heter Eddie, men alla kallar honom för Sam eftersom det är lättare att ändra sitt namn till Sam än att ändra den solblekta Pepsiskylten på det gamla huset från sam s till eddie s. Precis som den gamle Sam gjorde öppnar Sam sin sylta när resten av staden stänger, när barerna slutar servera. Stället fungerar som en kloak för staden. Varenda morgon när barerna stänger kommer de drällande, hororna och advokaterna och torskarna och knarkarna och tjuvarna och snutarna och kortspelarna eller som gamle Sam brukade säga, Allajävlar. Det är därför snutarna inte trackar kortspelet och spriten under disken. Det är bra att veta att klockan tre på morgonen är alla samlade på ett och samma ställe, som de misstänkta i ett dunkelt engelskt bibliotek. Sam s Pit ruvar bakom höga, ovårdade buskar, det enda hus som står kvar i ett kvarter av ödetomter, som en sista tand. Bakom det finns en sönderkörd grusplan som fungerar som parkeringsplats för Sam s och som utställningslokal för den handfull professionella kvinnor som samlas här varje natt för en sista torsk. Inne hos Sam s spelar hallick- 12

8 arna kort och väntar på sin andel. Gruset knastrar under Vinces skor när han svänger in mot Sam s Pit. Sex bilar står parkerade kors och tvärs på den ogräsbevuxna grusplanen, och flickor jobbar i ett par av dem. En bildörr öppnas femton meter från Vince och en kvinnoröst hörs över grusplanen: Släpp mig! Vince stirrar rakt framför sig. Det där har inte du med att göra. Vince! Säg åt den här killen att lämna mig i fred! Beths röst. Framme vid dörren vänder Vince om och går tillbaka över planen mot en beige Plymouth Duster. Inne i bilen brottas Beth Sherman med en kille i vit polotröja och seglarjacka. När Vince kommer närmare kan han se att killens byxor är öppna och att han försöker hindra Beth från att lämna bilen. Hon måttar ett slag mot honom med den trasiga, smutsiga gipsen hon har på högra underarmen. Hon missar med en hårsmån. Vince lutar sig ner mot den öppna bildörren. Hej, Beth. Vad är det frågan om? Killen släpper taget och hon drar sig undan, kliver ut ur bilen och förbi Vince. Han häpnar än en gång över hur söt hon kan vara, trekantigt ansikte och runda ögon, under en rak pannlugg. Hon måste väga mindre än fyrtiofem kilo. Ovanligt för en kvinna i hennes bransch att faktiskt se yngre ut än hon är, men man skulle kunna tro att Beth var tonåring åtminstone på avstånd. Men på nära håll tja, den livsstilen är svår att dölja. Beth pekar med gipsen på killen i bilen. Han tog mig i häcken. Killen är häpen. Du är ju hora! Jag jobbar med fastigheter! Du höll på att suga av mig! Beth skriker till mannen över Vinces axel: Tar du din rörläggare i häcken medan han jobbar? Vince ställer sig mellan Beth och torsken och ler avväpnande mot honom. Du förstår, hon gillar inte att man rör vid henne. Vad är det för en hora som inte gillar att man rör vid henne? Vince har inget svar på det. Men han önskar att killen hade hållit käft. Han vet vad som kommer att hända nu, och faktum är att Beth går runt honom, rotar i fickan och kastar en tjugodollarsedel i ansiktet på honom. 13

9 Killen tar sedeln. Jag gav dig fyrtio! Du fick hälften, säger hon. Du får hälften av pengarna tillbaka. Hälften? Det finns inget hälften! Han tittar upp på Vince. Finns det verkligen halva avsugningar? Vince ser på Beth och på killen och öppnar munnen utan minsta förhoppning om att det ska komma någonting. Han ser på Beth igen och deras blickar möts tillräckligt länge för att de ska se varandra. Om Beth Sherman: Hon är trettiotre år gammal, håller just på att lämna sin gullighet bakom sig, brunt hår och bruna ögon som viker undan när man ser på henne. Trots Beths motvilja mot kontakt respekteras hon av de arbetande kvinnorna, i huvudsak för en enda, stor prestation hon slutade med heroin utan metadon, tog hela jävla abstinensen rakt av, för exakt nitton månader och två veckor sedan, samma dag hon upptäckte att hon var gravid. Hennes son, Kenyon, är lite över året nu och han ser ut att må bra, men alla vet hur hon andlöst vakar över honom och ständigt jämför honom med de andra ungarna i parken och på dagis, spanar efter minsta tecken på klumpighet eller sen utveckling, att hennes värsta farhågor ska besannas, att knarket ska ha förstört honom också. Och trots att Beth klart och tydligt håller på att lämna det här livet hon avskedade sin hallick skriftligen fortsätter hon att ta torskar, kanske för att det finns så få sätt för en som hoppat av gymnasiet att försörja sig själv och sin son. Men hon är inte den enda horan på Sam s Pit som presenterar sig som något annat. Det är ett ställe fullt av skådespelerskor och massageterapeuter, modeller, studenter och socialarbetare, men när Beth säger att hon sysslar med fastigheter verkar folk faktiskt tro på henne. När Vince precis hade kommit hit köpte han Beths tjänster (han prövade några av flickorna) och blev förvånad över hennes svala distans, hur hon reste borst under hans händer. Sedan, en natt för ett halvt år sedan, drack hon och Vince två flaskor vin och tillbringade en natt tillsammans utan att pengar utväxlades. Och det var skillnad skrämmande och nära. Hon reste inte ragg. Men sedan dess har de varit i otakt Beth vill inte ta betalt av honom, Vince drar sig för att bli tillsammans med en kvinna som har barn. Och därför har de inte legat med varandra på tre månader. Det värsta är att det känns som otrohet 14

10 att vara tillsammans med andra kvinnor, och därför är Vince nu inne i sin längsta period av celibat som inte haft något med en fängelsecell att göra. Alltihopa har bevisat för honom det gamla axiomet från den professionella klassen: Gratissex förstör alltsammans. På parkeringsplatsen tågar Beth i väg från den arge, otillfredsställde torsken hennes tajta jeans under en jacka som slutar en bit ovan midjan. Vince ser henne gå, tar sedan upp en av påsarna med knark ur fickan, lutar sig ner och håller upp den mot fönstret. I Bibeln står det att till och med fredsmäklaren förtjänar en belöning. Eller någonting i alla fall. Efter ett ögonblick rycker killen på axlarna och håller upp tjugodollarsedeln. Okej, säger han. Medan de utbyter pengar och knark skakar killen på huvudet. Har aldrig hört talas om en hora som man inte får ta i. Vince nickar, men enligt hans uppfattning består världen av enbart sådana människor, snutar som röker gräs, tjuvar som ger tionde, societetsdamer som bär strumpeband, luffare som sover med nallebjörnar, kriminella munkbagare, fastighetsmäklarhoror. Han minns en brandman där han bodde som barn som hette Alvin Dunphy och som hade cellskräck. Han dog när en brinnande lägenhet kollapsade över honom. Trettioåtta. Man kan inte få en halv. Antingen får man en hel eller också får man ingen alls. Jag satsar en dollar. Jag håller med Jacks. Vad är det för vits om det inte går för en? Det vet jag inte, jag tror jag fick en halv första gången. Hur gammal var du då, Petey? Första gången? Tretton. Höjer en dollar Tretton? Det var som fan? Jag önskar att jag hade en syster. Det var din syster. Vad tycker du, Vince? Han har varit tyst, förlorad i tankar, bakis efter sin natt av obehagliga drömmar. Han sitter alldeles stilla, stöttar armbågarna mot knäna, tittar åt sidan, korten prydligt staplade framför sig. Sam s Pit är mörk, 15

11 och det ligger mattor på golven i den före detta matsalen och i vardagsrummet i det gamla viktorianska huset där det hänger sammetsbilder på väggarna som föreställer män med mustasch och afrofrisyr som knullar kvinnor med enorma höfter. Ljuset kommer från ett par nakna glödlampor som hänger från taket och från en lampa i baren. Det finns sex bord i de två rummen pokerspel pågår vid två av dem och vid de fyra andra äter man grillat. Fyra kvinnor, inklusive Beth och hennes bästa vän, Angela, sitter i baren och läppjar på drinkar som kommer från de flaskor som Eddie har stående under bardisken. Vince rätar på sig och drar bort håret från ögonen. Jag är med. Han slänger en femma i potten utan att titta på sina kort. Alla vet att han svarar förr eller senare: Vad jag tycker? Jag tycker visst att man kan få en halv. Uppriktigt sagt är början bäst, och vissa människor säger att slutet är som döden. Eller åtminstone att alltsammans går utför. Nej, jag tror att det verkliga värdet är de där första minuterna att man får någon annans totala uppmärksamhet. Spelarna höjer blicken från sina egna kort och tittar på Vinces som ligger i en prydlig hög på bordet och försöker minnas om han ens har tittat på dem. Vince vänder blicken mot baren där Beth stirrar på honom hon ger honom ett småleende och höjer sedan blicken mot taket, som om hon just släppt en fin tanke och följer den med ögonen medan den svävar i väg som en barnunges ballong. Spelet är slut och Vince har gott om pengar, räknar en sedelrulle stor som ett par strumpor. De andra utbyter blickar. Alla har hört vad som viskas om Vince det plötsliga uppdykandet, New York-dialekten, skickligheten med kort, kvinnor och brott. Det är ett rykte som Vince har lyckats upprätthålla utan att medge någonting hans förflutna i blinkningar och nickar. Var har du lärt dig spela på det viset? frågar Petey. På bageriskolan. Killarna skrattar. Vince slänger två femdollarsedlar på bordet för drinkarna. Reser sig upp. 4.30, och han börjar komma över det som plågade honom i morse. Grabbar, säger han och knackar på sedelrullen. Hororna har ätit färdigt och gjort upp med sina hallickar och står 16

12 tätt tillsammans vid dörren. De vet att de inte ska störa Vince förrän efter han har vunnit eller förlorat, men i natt går de på honom hårt eftersom han vunnit. Armar glider över hans jackärmar, målade naglar rufsar honom i håret. Vince tränger sig fram genom hopen som en åldrig idol. Vill du ha lite av det här, Vince? Har du några kort till oss, Vinnie? Jag kan ta dig världen runt, älskling. Röka? Har du något röka? Vid dörren byter han ut stulna kreditkort och påsar med gräs mot kontanter och närgångna kramar. Trots att han avvisar gratisskjut och specialerbjudanden skulle han ljuga om han inte medgav att detta är det bästa ögonblicket varje dag, detta improviserade uppträde utanför Sam s, när killarna blir avundsjuka på honom och kvinnorna spelar upp för honom och han värjer sig mot dem med hjälp av knyckta kreditkort och gräs till självkostnadspris. När Vinces kort och gräs är fördelade fortsätter han ut genom dörren. Utanför hör han sitt namn. Han vänder sig om och ser Beth stå och betrakta sina skor. Hon tittar upp på Vince, bara ögon, ansiktet fortfarande vänt mot marken. Det är en ljuv, blyg gest, och det faktum att hon inte har en aning om att hon gör så gör den ännu ljuvare. Tack för hjälpen, Vince, säger hon. Jag fattar inte varför jag blir så Det är okej, säger Vince. Har du pluggat? Så länge Vince har känt Beth har hon pluggat för att få sin mäklarlicens. Hon studerar, men hon anmäler sig aldrig till provet. Ja. Hon rycker på axlarna. Jag ska ta hand om en husvisning om en vecka. En provvisning, liksom. Larry har tre och han behöver någon som tar hand om en av dem. Om jag säljer huset ger han mig en halv procent i kommission under bordet. Jaså? säger Vince. Jag kommer förbi. Menar du det? Ja. Jag kanske till och med köper huset. Mycket roligt. Hon kramar hans arm, gör det där med ögonen igen upp och ner, en glimt av lättnad och vänder sig om för att gå in igen. 17

13 Bilar lurar på gatan bakom Vince, strålkastarna belyser hans rygg. Vem var den där tjejen från realskolan? Som söp tillsammans med några äldre elever och klev ut framför en bil? Angie Wolfe. Trettionio. Vince har händerna i fickorna på sin vindtygsjacka och har dragit upp axlarna under öronen. Det är bara sex kvarter till munkbageriet, och han gillar promenaden i den klara kylan, solen bara ett rykte vid Idahogränsen, hans skugga som rör sig allt saktare när han närmar sig nästa gatlykta. Hur var det med gamle Danello, vars kropp man tekniskt sett aldrig hittade? Det spelar ingen roll. Det blir fyrtio. Munkbageriet och caféet heter tyvärr Hungrige munken, och det ägs av Ted och Marcie, ett grånat gammalt par som kommer in några minuter varje dag för att röka en cigarett och dricka en kopp kaffe tillsammans med sina grånade gamla vänner. Det passar Vince utmärkt, han får ta hand om stället, och Ted och Marcie ger honom allt det utrymme han vill ha. Han närmar sig huset feberfärgad puts i ett trafikerat gathörn en och en halv kilometer från centrum. Det lyser där inne. Det är bra. Vince går in i gränden för att hämta tidningen, drar av gummibandet och ställer sig under en blinkande gatlykta för att granska förstasidan dött lopp mellan Carter och Reagan och debatten är i kväll. Irans parlament sammanträder för att finna en lösning på gisslankrisen. Han ögnar igenom rubrikerna men läser inte artiklarna utan bläddrar i stället till sportsidan. Oddsen är att Alabama kommer att vinna med femton poäng över Mississippi State University. För mycket. Vince viker ihop tidningen och börjar gå mot ytterdörren när han i ögonvrån ser något röra sig. Han vrider huvudet och tar ytterligare ett steg in i gränden och trycker tidningen mot bröstet. En bil startar. En Cadillac. Strålkastarna tänds och Vince skuggar automatiskt ögonen med handen samtidigt som den gamla rösten säger åt honom att springa. Men det finns ingenstans att ta vägen i den här gränden, ingenstans att gömma sig, så han väntar. Bilen, en bourgognefärgad Cadillac Seville, kryper mot honom och sidorutan på förarsidan glider ner med ett surrande ljud. Vince lutar sig framåt. Men herregud, Len. Vad gör du här? Len Huggins ansikte är en sammankomst av dåliga idéer tänder 18

14 som minimajs, knäckt näsa, koppärriga kinder och buskiga, svarta, L- formade polisonger ( För Len, grabben? Fattar du? L? Len? ). Len har en stereobutik där Vince använder de förfalskade kreditkorten för att köpa varor och få kontantutbetalningar. Len tar av sig pilotglasögonen som han har på sig även på natten och stoppar ner dem i skjortfickan. Vincers! Hans sträcker ut handen genom fönstret. Vad gör du här, Lenny? upprepar Vince. Jag kom för att hämta mina kreditkort. Det är tisdagsmorgon. Det vet jag. Vi gör det här på fredagar. Det vet jag också. Så varför är du här en tisdag? Till slut drar Len tillbaka handen. Så du har inte mina kreditkort, är det det du säger? Jag säger att det inte spelar någon roll vad jag har. Vi gör det här på fredagar. Jag fattar inte ens varför du är här. Jag tyckte bara att jag kunde få mina kort i dag. Men det tycker inte jag. Okej. Len nickar och tittar i backspegeln. Det är lugnt. Vince rätar på sig, vrider på huvudet och tittar in i gränden. Varför gör du så där? Gör vad då? Tittar in i gränden. Vad menar du? Är det någon där inne? Var då? Vince pekar in i gränden. Där inne. Du kollar i backspegeln hela tiden. Len sätter på sig solglasögonen igen. Du är paranoid, Vince. Visst. Jag är paranoid. Vince börjar gå. Vi ses på fredag. Jag kommer inte på fredag. Det var det jag tänkte berätta för dig. Jag skickar en ny kille. Vince vänder sig om iskall. Vad menar du med en ny kille? Jag menar en kille som är ny, i motsats till en kille som är gammal. 19

15 Ja, den biten fattade jag. Vem är han? Bara en kille som hjälper till inom mitt område. Han heter Ray. Du kommer att gilla honom. Vince går tillbaka till det öppna bilfönstret. Sen när har du ett område, Lenny? Du köper skräp med mina kreditkort. Sen när är det ett område? Vad i helvete är det med dig? Träffa den här killen, Vince. Lugna ner dig. Len trycker på knappen och hissar upp rutan. Du håller på att tappa kollen. Det är det sista Vince hör innan Cadillacen kör sin väg. Bilen stannar vid hörnet ett blink från bromsljusen och svänger, Vince är ensam i gränden, betraktar sin egen andedräkt. Han tittar in i gränden ytterligare en gång och börjar sedan gå mot munkbageriet. Vince hatar gränder. Jimmy Plums fick ett järnrör i skallen i en gränd utanför en stripklubb när han gick ut för att pissa. De fick det att se ut som ett rån, men alla visste att Jimmy hade blivit fimpad för att han hade vittjat vissa jukeboxar i Howard Beach. Vad blev det? Fyrtioen? Eller fyrtiotvå? Tjusigt. Nu har du tappat räkningen. Och munkarna? Det fungerar så här. Vince kommer till Hungrige munken klockan Han går först ner i källaren och lägger de extrapengar han tjänat i ett kassaskrin med lås som han gömmer där nere. Han går tillbaka upp, och där har hans assistent, Tic, redan jobbat i en timme, tänt ljuset, blandat degar i enlighet med Vinces recept, värmt upp ugnen och fritöserna, hämtat det djupfrysta ur den stora kylen och lagt det för att tina. Tic är arton eller nitton, Vince är inte säker, med långt, tunt hår som han ständigt kastar bakåt Vince har aldrig sett honom använda kammen med det stora handtaget som han har i bakfickan hängande ögonlock och en nervös energi som aldrig kommer till uttryck. Varje natt röker Tic gräs och dricker till tre på morgonen, äter frukost, kommer till bageriet, går hem och lägger sig när han slutar jobbet klockan tio på förmiddagen, vaknar klockan sex på eftermiddagen och gör om alltsammans igen. I samma ögonblick Vince kommer in genom dörren börjar Tic prata. 20

16 Älska mig några lönnsirapskakor, mr Vince. Älska dem som en lättsinnig flickvän. Vince har ett skåp längst in. Där finns hans arbetskläder och den pocketbok han läser under sina raster han kämpar med en roman som heter The System of Dante s Hell. Han öppnar boken, läser några kryptiska meningar och lägger tillbaka den igen. Tar av sig byxorna och den svarta skjortan och drar på sig en vit overall. Jag vill ha ihop det med en lönnsirapskaka, säger Tic. Jag vill bjuda en lönnsirapskaka på skolbalen. Jag vill ta med mig en lönnsirapskaka hem till mina föräldrar. Vince tvättar händerna. Jag vill gifta mig med en lönnsirapskaka och få små lönnsirapsbarn och gå på deras små munkbasebollmatcher, jag vill ha pyjamaspartyn tillsammans med alla deras russinbulliga, kanelsnäckiga vänner Förr brukade Vince hänga med i Tics pladder och till och med bidra, men Tic blir bara förvirrad och irriterad när någon annan pratar, så Vince har lärt sig att förhålla sig till sin unge assistent som till störig bakgrundsmusik. Jag avskyr äppelknytena. Jag hatar hela den jävla knytfamiljen. Jag vill inte ha bekämpningsmedel i mitt gräs och jag vill inte ha frukt i mina kakor. Om någon för fyra år sedan hade sagt till Vince att han faktiskt skulle tycka om ett sådant enahanda jobb skulle han ha skrattat ihjäl sig. Du ägnar dina första trettiosex år åt att försöka undvika den här sortens liv. Sedan hamnar du mitt i det och det är mer än uthärdligt det är spännande på ett sätt som du aldrig kan förklara för ditt gamla jag. Och ändå undrar Vince om en människa som han själv har förmågan att ändra sig verkligen ändra sig, ändra det grundläggande, begären, böjelserna. Morgonen gryr i bageriet, och tio i sex anländer servitrisen Nancy utan ett ord, tillbringar tio minuter inne på toaletten och kommer sedan ut i servitrisblus och byxor, tänder en Virginia Slim och börjar nynna falskt. De är en symfoni av irritation, de två. Tic kommer fram till Vince med en plåt kanelbullar som Vince granskar utan att avbryta Tics senaste harang om ett regeringsprogram som Öh, ska utföra experiment på apor och människor och allt möjligt 21

17 i underjorden förmodligen vid polerna eller i Kanada eller på Grönland som är mindre än det ser ut på kartorna förklara det för mig mr Vince varför de alltid gör Grönland större på kartorna om de inte gör någonting som de vill att vi inte ska veta om vill du att jag ska glasera hålen eller bara pudra dem? Pudra dem. För med de döda kropparna måste de vara försiktiga självklart så de bränner kropparna för att göra sig av med alla bevis på sjukdomar och implantat och skit men vet du vad de gör med aporna, mr Vince? Vet du det? Vet du det? Vet du det, va? Vince kniper käft. Aporna maler de ner och blandar i köttet så att man inte ens märker det. Du får en taco på hälften av restaurangerna i det här landet och har du en aning om vad det är du äter? Vince är klok nog att inte svara. Apkött, grabben. Helvetes. Jävla. Apkött. Så du konstruerar ett liv av det som finns tillgängligt. Mönster framträder fritera, glasera och fylla med sylt och frid kommer ur ordning, i synnerhet en dag när du inte kan sluta räkna döda människor. (Ardo Ginelli. Fyrtioåtta.) Fritera, glasera och fylla. Det finns ingen anledning att ett sådant händelseförlopp skulle vara mindre tillfredsställande än något annat som till exempel skära, suga och suturera. Fyll askarna, förslut kartongerna och hälsa på killen som kör grossistbilen och som alltid, alltid säger att det luktar så gott här inne, som om han har glömt det sedan i går. Öppet-skylten blinkar till och börjar lysa och sedan tänds ljuset i serveringslokalen, vitglödande. Den första vågen är män sopgubbar, snutar, änkemän och fyllon. De blåser i händerna, tar av sig virkade vantar och toppluvor. Vince står redo med varma munkar och lönnsirapskakor och ångande svart kaffe i väntan på nästa våg av stamkunder, sjusovarna männen med hustrur, pensionärerna, kontoristerna som tar vanliga munkar och vanligt kaffe med vanliga mängder grädde och socker, som sitter på sina vanliga platser vid plastborden och röker sina vanliga cigaretter. Vince gillar monotonin i deras prat 22

18 samtidigt som han ignorerar innehållet, ett knep han lärt sig av sin gamla flickvän Tina, som var skådespelerska när hon inte jobbade som juridisk assistent åt sin bror Benny. Tina får de flesta skådespelarjobben på sjaskiga teatrar i The Village och SoHo, men en gång lyckades hon få en liten roll i en stor off-brodwayuppsättning i bakgrunden i några få scener. Vince var så stolt att han såg varenda föreställning. Han älskade den där pjäsen allt mer för varje gång han såg den, älskade förutsägbarheten och de små avvikelserna från gång till gång en skådespelare gjorde en paus före en replik, eller ändrade tonfallet, kom in ett ögonblick tidigare eller senare. En kväll kom en av skådespelarna in med en kopp kaffe. Utan vidare! Kaffe! Och medan spelet fortsatte (pjäsen handlade om en familj som ägde en restaurang, och det fanns en homosexuell bror, en bror som studerade till präst och en syster som var ogift och gravid), stod statisterna och pratade och pratade och märkte ingenting. Vince frågade Tina vad hon och alla de andra statisterna pratade om när de stod i bakgrunden i en scen med speciellt många skådespelare samtidigt på scenen. Hon sa att de var tillsagda att bara muttra nonsensord för att få läpparna att röra sig och skapa bakgrundsljud. Vinces flickvän sa om och om igen Banan, äpple, jordgubbe. Eller också ändrade hon på ordningen: Jordgubbe, äpple, banan. Så det var vad Vince under alla de där åren föreställde sig att folk sa på gatorna banan, äpple jordgubbe. Det tycktes bekräfta vad han redan hade tänkt ut, att normala människor, ordinära människor lärare, brandmän, revisorer helt enkelt bara var statister i de liv som levdes av honom och hans likar. Det var så det laglydiga livet såg ut, en hop meningslösa ord och begrepp jobb, äktenskap, hypotekslån, tandhygienist, föräldraförening, husbil. Hur står det till? Bra. Hur mår du själv? Bra. Vackert väder vi har fått. Banan, äpple, jordgubbe. Fritera, glasera, fylla. Banan, äpple, jordgubbe. Men i dag lyssnar han på stamkundernas samtal två killar är på väg till soptippen i jakt på en tvättmaskin, en man råder en annan man att placera sina pengar i guld, en kvinna visar bilder av sina barnbarn och han tänker att det kan finnas fungerande tvättmaskiner på tippen, att kvinnans barnbarn måste vara bedårande, att guld är en bra investering. Det krävs ett slags mod att leva ett stilla liv. 23

19 Det satt en uppmuntrande affisch på dörren till fängelsebiblioteket på Rikers Island. Den visade en natthimmel, och längst ner stod orden: Människors gemenskap består av miljarder små ljus. Människors gemenskap på natten på fängelseavdelningen (sömnen på en institution är som morfin, drömlös och kall) föreställde sig Vince en verklig plats, en stad någonstans som han kunde se, som i de gamla teveshowerna Leave It to Beaver och Ozzie and Harriet, en stad från 1950-talet där det alltid fanns två föräldrar, där husen hade spjälstaket, där poliserna log och lyfte på mössan. Och nu nu är han här. Spokane, Washington. Tic är klar med disken och håller på att ställa undan den. Vince går till sitt skåp och tar fram sin pocketbok han läser alltid på kafferasten men i stället går han fram till vasken, lägger ner boken, ställer ena foten på en pall och tänder en cigarett. Han stirrar på sin unge assistent. Får jag fråga dig en sak, Tic? Uppmärksamhet gör Tic illa till mods. Hur många döda människor skulle du säga att du känner? Den unge mannen backar ett steg. Vince ändrar ställning. Detta var inte nödvändigtvis vad han hade tänkt fråga. Han tar ner foten från pallen. Jag menar inte just hur många döda människor. Vad jag menar är om du någonsin får en knäpp tanke i skallen som i dag har jag hela tiden tänkt på hur många döda människor jag känner. Har det hänt något liknande med dig någon gång? Tic lutar sig allvarligt fram. Varenda jävla dag, för helvete. Låt aldrig ditt jobb komma i vägen för ditt arbete. Det skulle kunna vara Vinces motto om han trodde på motton. Klockan tolv är han klar med sitt jobb på Hungrige munken och stänger stället. Utanför, i det blå, svala dagsljuset, känner han sig bättre men han märker att han fortfarande räknar. Det är som en poplåt som han inte kan få ur huvudet. Femtiosju senast (Ann Mahoneys pappa). Han går söderut, korsar floden och tittar återigen över axeln. Till sist går han in i ett litet tegelhus med skyltfönster där det hänger en stencilerad lapp med texten Dougs passfoton och souvenirer. 24

20 En collegegrabb blir fotograferad. Vince sätter sig vid disken, tar en veckotidning och väntar på att Doug den fete, vitskäggige, högröde Doug, jultomtens oäkting ska bli klar med grabbens falska id-kort. Läget, Vince? Vince ignorerar honom och läser en artikel om den nya Ford Escort som påstås dra bara 0,6 liter milen, men som är rymligare än en Chevette. Bilarna har blivit så små och lådaktiga. När hände det? De ser ut som matlådor. Det måste vara svårt för biltjuvar. Var säljer man en fyrcylindrig matlåda? Doug plastar in grabbens nya körkort, viftar med det i luften för att det ska svalna och ger honom det. Tar tjugo dollar för besväret. Om någon bartender får tag på det så talar du om för honom att du fick det i Seattle. Uppfattat? Grabben tar inte blicken från sitt nya id-kort. Till sist flinar han idel tandställning och smilgropar. När han till slut går lägger Vince ifrån sig tidningen på disken. Har du några nummer till mig? frågar Doug. Han placerar sina stora skinkor på en pall bredvid disken. Vince räcker honom ett pappersark fullt med namn och nummer från den senaste omgången stulna kreditkort. Doug låter fingret löpa nedför listan. Är det okej med måndag för de här? Det är okej. Doug flyttar sin ansenliga kroppshydda, öppnar en låda och tar fram en näve falska kreditkort tillverkade enligt Vinces senast levererade siffror. Var får du de här ifrån? Du kan inte stjäla alla de här kreditkortsnumren från bageriet. Vince svarar inte. Är det så här de gör på östkusten? Vince svarar inte. Doug surar medan han granskar siffrorna. För helvete, varför är du så stingslig? Jag är inte stingslig. Varför kan du då inte berätta för mig var du får numren ifrån? Det finns en antydan till tillkämpad nonchalans i hans fråga. Vince 25

21 tar de falska korten och ger Doug en liten sedelrulle. Kom igen, säger Doug medan han räknar. Jag har rätt att få veta. Vince stoppar ner korten i fickan. Jag menar, jag har en rätt god uppfattning om hur det funkar, säger Doug. Jag har inte sovit det senaste halvåret, fattar du? Okej, säger Vince. Då kan du väl berätta för mig hur det funkar. Jo, du stjäl de här korten någonstans. Du skriver ner numren och sen lämnar du tillbaka korten så att ägarna inte anmäler dem som stulna. Jag gör kopior av korten. Du tar korten jag gör till dig, köper skräp för dem, säljer skräpet och sen säljer du korten. Så du får betalt två gånger. Har jag rätt? Vince svarar inte. Vänder sig om för att gå sin väg. Kom igen. Doug skrattar. Vi är ju kompanjoner. Vad tror du? Att jag tänker ge mig på dig? Vince stannar, vänder sig långsamt om. Är det någon som vill att du ska ge dig på mig? Doug rätar på sig. Vad pratar du om? Vad pratar du om? Jag pratar inte om någonting alls. Herregud, lägg av, Vince. Var inte så paranoid. Det där ordet igen. Vince betraktar honom ett ögonblick och går sedan ut. Han tittar in genom skyltfönstret. Doug säger med tydliga läpprörelser ordet paranoid igen. Det var en gammal gubbe som hette Meyers som drev en verkstad där de slaktade bilar, förr, borta i världen. Den här Meyer arbetade bara med nyanlända vietnamesiska immigranter, för han kunde ge dem mindre betalt, och enligt Meyers var de alldeles för osäkra på vad som gällde i Amerika för att våga hämnas på honom. Han brukade sitta i sin stora gungstol medan de vietnamesiska grabbarna stal bilar åt honom, plockade isär dem och distribuerade delarna över hela New Jersey. Och han betalade dem uselt. Och så en dag bara försvann Meyers. Nästa dag var det en gammal vietnames som skötte verkstaden och som satt i gungstolen. Det finns en lärdom här något om nedlåtenhet. Eller kanske om gungstolar. Och hur många blev det nu? Femtioåtta? 26

22 Vince Camden promenerar vart han än ska. På två år har han fortfarande inte vant sig vid alla bilarna alla kör bil överallt, till och med kvinnorna. I den här staden kör fem killar till en bar i fem bilar och tar en öl, och sedan sätter de sig i sina fem bilar och kör tre kvarter till nästa bar. Det är inte bara slöseri. Det är ociviliserat. Folk säger att det beror på de stränga vintrarna i Spokane. Vintrarna här är ett mellanting mellan norra New York och Pluto. Men bortsett från några få ställen i Florida och Kalifornien är vädret uselt överallt. Varenda plats är antingen för het eller för kall eller för fuktig eller för någonting annat. Nej, till och med i kylan föredrar Vince att promenera som nu när han flanerar i väg från Dougs butik in mot centrum, som reser sig framför honom, några nyare tjugovåningshus i stål och glas omgivna av en massa torn i sten och tegel. Han tycker om anhopningen av byggnader så här på avstånd en antydan om kornischer och högresta pelare, och fantasin fyller i resten. Vince stannar till vid ett litet matställe, beställer kaffe och sätter sig ensam vid ett bord, stirrar ut genom fönstret, tuggar på en tumnagel. Två gånger samma dag, det där ordet. Paranoid. Men hur kan man veta om man är paranoid när oron över att vara paranoid är ett av symtomen på att man är paranoid? Det är inte nödvändigtvis det faktum att Doug frågar var han får kreditkorten ifrån, eller att Lenny dyker upp i gränden två dagar för tidigt trots att var och en av de här sakerna i och för sig skulle ha gjort honom misstänksam. Det är den känsla som har pinat honom ända sedan han vaknade känslan av att fösas fram, att hans tid är ute. Tänk om döden finns där ute, på någon bestämd plats, och väntar på att du ska komma gående under den, som ett piano som hänger högt över trottoaren. Han känner sig som en schackpjäs, som en springare som har förlorat de andras stöd och som jagas runt brädet av den andra sidans bönder. Han kan undfly bönderna, men han förnimmer andra pjäser, tyngre pjäser, mer betydelsefulla pjäser ett drag, två drag, tre drag framåt. Efter en minut reser sig Vince och går bort och släpper ner en tjugofemcentare i telefonen. Slår ett nummer. Hej. Är han inne? Väntar. Det är Vince. Känner du för ett parti schack? 27

23 Lyssnar. Ja men Varför måste jag göra på det viset? Lyssnar. Men herregud. Okej, okej Det här är tjugofyra fjorton. Jag behöver komma in. Så där. Duger det? Lyssnar. Jag behöver träffa dig. I dag. Lyssnar. Vad tror du? Naturligtvis är det ett nödläge. Han lägger på, går tillbaka till sitt bord och dricker upp det sista kaffet. Han drar upp blixtlåset i vindtygsjackan och går ut. Han går med huvudet framåtböjt, in mot centrum. Det är svalt och soligt och den kombinationen får honom på något vis att rysa. Han drar ett djupt andetag genom näsan och tar in de nakna, skelettartade träden, remsan av svart asfalt som sträcker sig ända in till centrum. Det här är verkligen en vacker stad på sitt eget sätt. Inte så mycket arkitekturen som kontrasterna blänket av elegans mot bakgrund av de dramatiska kullarna och träden i staden, och genom alltsammans flodens skåra en vildmark som nästan blivit civiliserad med hjälp av några ton betong, asfalt och tegel. En verklig plats. Han går utan att se sig om, inte likt honom. Om han hade sett sig om skulle han inte ha blivit glad. Två kvarter bakom honom står Len Huggins bourgognefärgade Cadillac framför Dougs passfoton och souvenirer.