Majgull Axelsson. Moderspassion. Brombergs. MJA_Moderspassion_inlaga.indd

Transkript

1 Majgull Axelsson Moderspassion Brombergs MJA_Moderspassion_inlaga.indd

2 Omslagsform Wärn Björling Design Copyright Majgull Axelsson och Brombergs Bokförlag AB 2o11 Sättning och grafisk form Ann-Marie Thunell, K2AB Satt med Indigo 1o/14 Tryck ScandBook AB, Falun 2o11 ISBN MJA_Moderspassion_inlaga.indd

3 Nu blåser vind över haven Mörkret är gränslöst stort Du skulle ha blivit så vacker på porträttet som aldrig blev gjort. Tove Jansson MJA_Moderspassion_inlaga.indd

4 Minna MJA_Moderspassion_inlaga.indd

5 Dörren öppnas och jag tvingas upp från det behagliga ingenstans till ett vagt motbjudande någonstans. Vill inte vakna, men vad hjälper det? Gult lampljus sprider sig som en solfjäder över golvet, någon glider in och skjuter igen dörren bakom sig, ger mig ett hastigt ögonkast och ett leende. Det är en flicka. Eller en ung kvinna. Hennes blonda hår är stramt bakåtkammat och i hennes nacke vippar en mycket kort hästsvans. Hon är klädd i en blå V-ringad tunika och vita byxor. I samma sekund minns jag vem jag själv är. Skjuter genast insikten åt sidan. Bort. Undan. Väck. Flickan rör sig mycket tyst, hon går fram till de vita skåpen bredvid sängen och öppnar ett av dem, det gnisslar lätt när dörren glider upp och hon gör en grimas, vänder sig sedan mot mig och ler än en gång medan hon höjer ett pekfinger och låter det snudda vid överläppen. Det är en överloppsgärning. Jag har inte sagt något, jag kan inte ens säga något, jag sluter bara ögonen och försöker sjunka tillbaka ner i ingenstans. Det går inte. Jag hör hur flickan plockar i skåpet, något prasslar till, sedan gnäller skåpsdörren igen när den stängs. Under ett ögonblick är det alldeles tyst, sedan känner jag en sval hand mot min panna. Ursäkta, viskar flickan. 9 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

6 Jag svarar inte, fortsätter bara att blunda, lägger all kraft på att skjuta undan mig själv. Jag finns inte. Existerar inte. Jag är bara ett par ögon som betraktar ett landskap bakom ett par ögonlock. Det är ett landskap i turkos, med mörka berg och ljusa dalar. Mycket vackert. Sköterskan står kvar ett ögonblick, sedan hör jag hennes försiktiga steg när hon går mot dörren. Under några sekunder tränger en dämpad röst in från korridoren, sedan klipps den av mitt i en mening. Flickan har gått ut och stängt dörren bakom sig. Lämnat mig. Lämnat ut mig åt mig själv. Ögonen öppnar sig av sig själva. Det är mörkt i rummet, bara ett svagt grått ljus silar in någonstans ifrån. Kanske är det fort farande natt. Om det inte är eftermiddag, en svart, svensk eftermiddag om hösten. Stormen viner fortfarande utanför och det regnar, men kanske inte lika mycket som i går. Smattret mot rutan är en aning långsammare, låter mera som gnat och tjat än som ett vredesutbrott. Det tackar jag för. Tusen tack. Även små välsignelser är ju välsignelser. Jag försöker sluta ögonen igen, men det hjälper inte. De öppnar sig på nytt, de vill se och veta. Var är jag? Inte i en sjukhussal. Ändå på sjukhus. I något slags förråd. Många skåp och en diskbänk. Ett reservrum, ett sådant som bara används när sjukhuset är överbelagt, när det står tre sängar i varje tvåbäddsrum. Men all utrustning finns här inne, det ser jag. Små blanka knappar på väggen intill. En kort slang med munstycke som ska kopplas till ett annat munstycke. En lite större röd knapp. Livräddning. Vad det nu ska vara bra för. Jag sluter ögonen igen och vrider på huvudet, men rörelsen blir för plötslig, efteråt måste jag ligga stilla och försöka få världen att sluta snurra. Det tar en stund och medan jag väntar hör jag ett litet gurgel. Det är ett mycket hastigt ljud, men tillräckligt tydligt för att jag ska veta att det verkligen är ett gurgel. Inte från en kran, för inga kranar droppar eller rinner här inne. Inte från elementet heller. Från en människa. Det ligger alldeles uppenbart en gurglan- 10 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

7 de människa bredvid mig. Ändå förmår jag inte öppna ögonen för att se vem det är, ögonen som nyss ville se och veta allt, vill plötsligt varken se eller veta. De vill bara att världen ska sluta rotera, men världen vill inte sluta. Den snurrar vidare, allt hastigare, vrider sig och kantrar, och jag känner hur illamåendet sväller och plötsligt sitter som ett klot i strupen. Men det struntar jag i, jag har fler sinnen än synen, även om de inte är alldeles oskadda, alltså sträcker jag trots smärtan ut min vänstra arm och känner efter. Och, jo, det står en säng bredvid min. Tätt intill. På bara tjugo centimeters avstånd. Jag kan känna lakanet och rutorna i landstingets våffelfilt under mina fingrar Sedan kräks jag. Under en tiondels sekund hinner jag tänka att detta är mitt tillfälle, att porten till evigheten äntligen står på glänt, att om jag bara vrider en aning på huvudet och sedan ligger alldeles orörlig så kommer jag att kvävas av mina egna spyor. Sekunden efteråt drar kroppen ihop sig i kramp och ur min mage väller inte bara en stinkande sörja utan också ett läte, ett gutturalt bröl, som följs av ännu ett när kroppen dras samman igen. Dörren slås upp, jag hör röster och dämpade utrop, flera sköterskor trängs omkring mig, de tvingar mig framåt och åt sidan, ser till att den sista kräkningen hamnar på golvet. Någon håller om min panna, någon annan står alldeles framför mig och genom stanken från mina egna spyor kan jag känna att de doftar tvål. De är rena och fräscha och doftar tvål. Försiktigt, säger en av sköterskorna och de andra lyder henne. De lyfter mig med starka händer och låter mig sväva över sängen, sedan sänker de mig ner på ett rent lakan, de knäpper upp min särk och drar på en ny, de stryker med en ljummen tvättlapp över mitt ansikte. Jag ser inte på dem, inte ens för en tiondels sekund öppnar jag ögonen, ändå tycker jag att jag kan se dem, tre identiska flickor, med blå V-ringade tunikor och vita byxor. Ann, Anna och Annika. Kanske är de trillingar. De har samma leende, samma gester, samma stramt kammade frisyr med en mycket kort hästsvans vippande i nacken. 11 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

8 Såja, säger en av dem och de andra ekar bakom henne. Såja, såja En sval hand över min panna igen, sedan är de borta. Nu ligger jag på sidan. Världen stillnar långsamt. Jag sticker ut tungan och slickar mig om munnen, men är plötsligt så trött att jag inte ens orkar klaga. Evighetens port har stängts för tillfället, men det gör detsamma. Jag ligger med vänster arm så tätt mot ansiktet att jag kan nudda bandagens glesa väv med näsan medan jag betraktar färgerna bakom ögonlocken. De har blivit annorlunda. Nu är landskapet gult och rött och över den rostfärgade himlen drar långsamma eldslågor i takt med varje pulsslag. Sköterskorna måste ha tänt en liten lampa och inte släckt den när de gick. Alltså är det inte natt. Alltså är det morgon, kväll eller eftermiddag. Varelsen bredvid mig gurglar till än en gång. Det är ett otäckt ljud, grötigt och slemmigt, det kommer långt nerifrån halsen. Ett ödleljud. Jag öppnar ögonen och försöker se, men sluter dem genast igen. Jag får dra upp ögonlocken mycket sakta, millimeter för millimeter, för att inte bli yr igen. Först ser jag något gult. Våffelfilten. Sedan något grått. Elementet borta vid fönstret. Något randigt. Neddragna persienner. En droppställning vid den andra sängen. Lakan uppdragna ända upp över axlarna på den gurglande varelsen. Jag skymtar en rynkig hals, men det är också allt, sedan måste jag sluta ögonen och mycket långsamt höja huvudet en centimeter. Världen gungar till och illamåendet rör sig i magen, men jag möter det och ligger alldeles orörlig tills det har sjunkit undan. Sedan öppnar jag ögonen igen. Och ser dig. Jo. Det är du. Visserligen är du bara en profil, men det är en mycket välbekant profil. Jag skulle ha känt igen den var som helst. Den aristokratiska näsan. Den höga pannan. Lockarna, som till och med här på sjukhuset, där du ligger och gurglar som en ödla, ser ut som om du nyss hade kommit från hårfrisörskan. Bara munnen är annorlunda. Nu har du den inte hopknipen som förr, dina tunna läppar pressas inte mot varandra, du ler inte ditt svala lilla ödle- 12 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

9 leende. Hakan har fallit ner. Du gapar. Så ser man ut när man håller på att dö. Du ligger där och håller på att dö. Åh, nej, säger någon och det tar en sekund innan jag inser att denna någon är jag själv. Någonstans fladdrar kopparängeln med sina vingar. Det är en påminnelse. Jag har inte fått tillbaka min röst, ändå kan jag höra den. Inte än! säger jag. Inte riktigt än. Du svarar inte, men jag tror att du hör. Ja. Hela mitt inre glöder av övertygelsen att du hör varje ord av det jag har att berätta. T T T Himlen blev alldeles gul i går. Glödde klargul i en rand ovanför horisonten. För ett par sekunder fick jag för mig att skogen brann på andra sidan Kyrkviken, sedan hejdade jag mig. Skogen brann inte, den kunde helt enkelt inte brinna. Den var för genomdränkt, för våt och tungfuktig. Det hade ju regnat i veckor. Ändå låg det en gul rand över skogen där borta. Jag blinkade till. Kunde det vara solnedgången? Nej. Fel färg. Dessutom kunde man inte se solnedgången, molnen var för tjocka och grå. Jag lade handen på bilens blöta dörrhandtag, men öppnade inte dörren, blev bara stående en stund och stirrade mot det gula, ända tills jag mindes att man inte fick bete sig egendomligt i den här stan, alltså rätade jag hastigt på ryggen och öppnade dörren, slängde in den lilla plastpåsen, fuktig också den, krånglade sedan av mig regnjackan och kastade in den i baksätet innan jag satte mig bakom ratten. Bilen stod parkerad mot norr och min blick fastnade på Trefaldighetskyrkan. Den vita fasaden hade fått en lätt svavelgul ton. En spegelbild av himlen. Inbillning, tänkte jag ilsket, vred om nyckeln och lät motorn morra. Dunket från pumparna nere i hamnen trängde ändå in, de var trygga hjärtslag långt borta. En kvinna skyndade förbi på 13 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

10 trotto aren, en halvgammal kvinna med krökt rygg och paraplyet som en sköld mot regnet framför sig. Under en tiondels sekund fick jag för mig att det skulle kunna vara du, sedan insåg jag att jag hade fel. Den där kvinnan var mycket yngre och inte alls lika prydlig. Dessutom hade hon vanliga tantskor från Ecco på fötterna och ett par sådana skulle du aldrig sätta på dig. Kvinnans svarta långbyxor var redan genomblöta nertill, det syntes, de vred och smetade sig tungt om hennes vrister när hon tog stora steg i uppförsbacken. Det var alltså inte du. Om du hade gått ut i det här vädret, om du alls hade kunnat gå ut, så skulle du på något magiskt vis ha hållit dig torr och du skulle ha gått alldeles rak i ryggen, med paraplyet i rät vinkel över huvudet, trots att alla andra människor tvingades kura ihop sig i vinden. Kanske skulle du ha varit klädd i din gröna tweeddräkt, den som är av så god kvalitet att den fortfarande efter femton år ser alldeles ny ut, och alldeles säkert skulle du ha haft ett par mycket gedigna promenadskor på fötterna. I brunt läder, förstås, och med en liten halvhög klack. Plus ett spänne i gulmetall på ovanlädret som en eftergift åt koketteriet och en liten signal till omvärlden om att du minsann inte är vem som helst. Fast det vet ju alla ändå. Min farmor är minsann inte vem som helst. Själv var jag klädd i gummistövlar, nya röda gummistövlar, och hade stoppat ner byxbenen i stövelskaften. Inte för att det hade hjälpt. Jag var fullkomligt dyblöt från knäna och halvvägs upp på låren. Dessutom var jag stelfrusen. Händerna var stela, där de grep om ratten, och från luggen rann en iskall droppe ner över näsryggen. Jag slängde en hastig blick på mig själv i backspegeln innan jag började köra. Nej. Jag skulle inte bli Miss Universum i år heller. Synd. Verkligen synd. Jag fick köra en stor omväg för att slippa undan de översvämmade gatorna nere i centrum, en omväg som tog mig genom ett villaområde. Det var tänt i nästan alla hus. Folk hade väl skyndat sig hem från jobbet i dag för att kolla hur det såg ut i källaren. Jag log 14 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

11 lite. Sjöutsikt hade varit populärt de senaste åren. En riktig statusmarkör. Men att ha den i gillestugan var kanske inte lika populärt. Straffet för den hånfulla tanken kom genast. En annan bil körde ut från en liten villagata precis framför mig. Den såg ut som en svan, en vit svan på väg att lyfta. Väldiga mängder vatten stod som kupade vingar runt den, min framruta dränktes och jag var tvungen att sänka farten, köra mycket långsamt för att öka avståndet. Efter en liten stund svängde den av åt vänster. Jag suckade av lättnad. Ute på landsvägen var det mycket mörkt, och helljuset hjälpte inte. Det regnade för mycket, allt jag såg var gråa sjok av vatten som föstes fram och tillbaka över vindrutan. Jag blev tvungen att gå ner till halvljus, luta mig fram över ratten och kisande försöka räkna ut var vägen gick. Bilen vibrerade mot asfalten, det tog en stund innan jag insåg att det måste bero på regnet. Vägen höll också på att bli översvämmad. Och det blåste än värre nu, trots att det var skog på båda sidor. Ibland kändes det som om någon försökte dra bilen åt sidan, som om ett jättebarn försökte gripa om den mellan tummen och pekfingret och tvinga den ut i skogen, men det där jättebarnet hade aldrig mött mig förut. Jag lät mig inte tvingas, jag tog det långsamt och målmedvetet, körde på låg växel i uppförsbackarna, bromsade lätt när det gick utför och höll noga koll på reflexerna längs vägkanten. Jag visste vad jag gjorde, jag har kört den där vägen tiotusen gånger. Minst. Jag känner varje spricka i asfalten, varje lätt feldoserad kurva, ändå blev jag lite överraskad när jag kom ner till foten av den brantaste backen. Ett nytt ljud. Ett porlande. Som om jag körde rakt genom flera decimeter vatten. Kanske var det rentav det jag gjorde. Jag pressade högerfoten mot gasen, men det hjälpte inte, jag kunde inte öka hastigheten. Vattnet gjorde motstånd. Försiktigt! sa jag högt till mig själv, men jag löd inte, i stället ökade jag farten när jag mötte nästa uppförsbacke. Nu gick det bättre. Vinden försökte visserligen ta tag i bilen igen och driva den åt höger, men jag visste att vägen vred sig lätt till vänster och jag 15 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

12 följde den. När jag nådde upp till krönet såg jag äntligen ljusen från mitt eget hem. Mitt arvegods. Den röda neonskylten strålade nere vid vägen och det glimmade av gult ljus från de höga fönstren i restaurangen. Och ovanför, en trappa upp, var en liten lampa tänd i Sofias rum. Mitt hus ligger på en höjd. Det kan inte bli översvämmat. Men det har naturligtvis sjöutsikt. T T T Du som är så gammal måste naturligtvis veta hur det ligger till med ordet nu. Du måste också veta att det växer, att det bara blir större och större, att det vidgar sig som en pupill i mörker. En gång var det litet som ett knappnålshuvud, det rymde bara mamma och mig, en liten lägenhet i Botkyrka och en lekplats på gården, men numera är det stort och svart och djupt, har plats för Arvika och Stockholm och hela världen, rymmer drömmen om Lethes barmhärtiga vatten liksom minnet av Sally och hennes leende, den tigande Tyrone och den pratsamma Anette, den evigt berusade Sonny och den lätt vildögda Ritva, den nästan vackra Marguerite och den helt igenom cyniske Henrik. Plus dig, förstås, och din son. Och Sofia, naturligtvis. Alldeles särskilt Sofia. För att nu bara nämna några av alla de tusentals människor som finns lagrade i mitt minne.för jag minns. Alltså finns jag. Trots att jag varken vill finnas eller minnas. Ändå är mina minnen av varierande tydlighet. Det går en gräns vid den dag för trettio år sedan då min moster Sally hämtade mig på järnvägsstationen, den dag då jag också såg dig för första gången. Det mesta dessförinnan är grumligt och ganska förvirrat. Allt därefter glasklart och skarpt. Jag minns hur Sally log och tog min väska innan hon lade vänster hand mellan mina skulderblad. Det var en mycket lätt beröring, väl avpassad till den fjortonåring jag 16 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

13 var. Inte en omfamning, men ett löfte och det var ett löfte som jag behövde, men inte förmådde ta emot. Allt väl? sa hon medan vi började gå och svarade sig själv i nästa sekund. Nej. Det förstås. Naturligtvis inte. Jag svarade inte, gick bara tyst bredvid henne. Men det kommer att bli bra, sa Sally. Så småningom. Tro mig. Jag gjorde en grimas inombords. Visst. Jag trodde henne. Allt skulle säkert bli bra, även om det inte skulle bli på det sätt Sally trodde. Jag skulle ju inte bo i den här hålan. Min mamma skulle komma hem från Radiumhemmet, frisk och kry, och jag skulle stå i dörren till paradiset, det vill säga vår tvårummare i Botkyrka, den som alldeles nyss, så sent som veckan dessförinnan, alls inte hade varit något paradis, och ta emot henne. Det skulle vara vår och vackert väder, balkongdörren skulle stå öppen, och ute på gården skulle barnen leka, så som de alltid hade lekt, och deras gälla röster skulle tränga in i vardagsrummet, det som också var mitt sovrum. På soffbordet skulle det stå en liten bukett blåsippor som jag hade plockat och mamma skulle få syn på den genast. Åh, ser du? skulle hon säga med tydliga mellanrum mellan orden. Den där färgen är så intensiv att den nästan försvinner Och jag skulle nicka instämmande eftersom jag just hade gjort samma iakttagelse och sedan skulle jag hämta kaffe och en tårta, en riktigt stor gräddtårta med jordgubbar och gelé, och mamma skulle le mot mig när jag kom med matskeden. Skulle hon äntligen få äta tårta med matsked? Jo, minsann, nu var hon tillräckligt mager för att det skulle vara möjligt Än i dag minns jag den där fantasin alldeles tydligt, till och med tydligare än det som hade hänt fram till dess. Numera kan jag inte ens komma ihåg hur mamma såg ut i ansiktet, allt jag minns är hennes nakna kropp. Hängande bröst, putande mage, tjocka valkar över ryggen. Mamma hade många ord för det där tillståndet. Knubbig eller fyllig, när hon var på gott humör, tjock och riktigt djävla 17 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

14 äckelfet i övrigt. För jag minns orden. Det rann en väldig ström ord ur min mamma och vart och ett av dem satt fast i ett annat. Närjagblirsmalskajagätatårtamedmatsked,jodetärsant, jagskaköpaenstor jordgubbstårtamedvispgräddeochsedanskajagätadenalldelessjälv. Medmatsked. Fastjagfårvälåkaintillstanochköpadenförhäruteärdetjualltidnågon somserenochbörjarskvallraochjag harsannerligenfåttnogavskvallerförett heltliv.deträckernu!fattarnidet! Deträckeralldelessomdetär.Ochförresten kanduintegåutkläddidedärby xorna,deärjutrasigadärbakochdåkommer domattsägaattjagärenschanasomintekantahandomminunge,nej,minsann dumåstefaktiskttaochlagadom.säginteemot.lagadom,sägerjag,annarsblir jaggalenpådig Jag berättar aldrig det här för någon. Ännu efter trettio år skäms jag för att det låter som om jag talar illa om mamma och det vill jag inte, jag vill verkligen inte vare sig tala eller tänka illa om henne. Jag förstår ju varför hon måste prata så mycket, varför hon måste gömma sig bakom en mur av ord, vad och vem hon måste skydda sig ifrån. Du kanske också vet? Eller anar? Och jag skulle så gärna vilja säga att hon inte alltid var sådan, att det fanns stunder då hon var tyst och lugn och leende eller andra stunder då hon talade med dämpad röst och med tydliga mellanrum mellan orden. Men sanningen är att jag inte minns några sådana stunder, jag minns bara min egen irritation, den som växte i samma takt som jag. Klådan i mina öron. Försöken att stänga varje öppning i kroppen för att slippa undan. När jag var tolv år började jag stoppa bomull i öronen när jag skulle gå och lägga mig, vek sedan upp örsnibbarna och tryckte till i ett försök att stänga henne ute, men det gick ju inte. Hon trängde in i alla fall, hon satt ju bara några meter bort och såg på teve, röken från hennes eviga cigaretter stack i min näsa, klirret från flaskan när den stötte mot vinglasets kant letade sig också in och om det var lördagskväll hörde jag henne börja ännu ett av sina eviga samtal med den där gubben på teve. Fast på den tiden visste jag ju inte att han var min far, jag visste bara att min morsa inte var riktigt klok, där hon satt och pladdrade med en gubbe på teve skärmen 18 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

15 Det märkliga var att hon tystnade när hon fick veta att hon hade cancer. Blev alldeles ordlös. Därför var det jag som fick ringa till Sally och berätta att mamma just hade blivit inlagd på Radiumhemmet. Jag stod i en telefonautomat i en beige korridor och försökte beskriva vad som hade hänt. Orden kom först ryckigt och stötigt, ett och ett, sedan började de rinna ur mig nästan lika fort som mammas och jag kunde inte hindra dem. Jag berättade hur mamma först hade fått en konstig i färg i ansiktet, gulaktig på något sätt, och hur jag hade trott att det berodde på en ny brunkräm, ända tills jag såg att hon hade blivit gul också på ögonvitorna. Hur hon i flera veckor hade vägrat gå till vårdcentralen fördetvetmanvälhurmycket skvallerdetblirdånejtacksåmycket,detärbrasomdetär, men hur hennes mage sedan hade börjat svullna och hur hon hade börjat må illa och få ont och hur hon till slut, äntligen, hade gått med på att gå till doktorn. Förutsatt förstås att jag följde med. Och det gjorde jag. Självklart gjorde jag det, trots att min klass skulle på studiebesök den dagen, vi skulle åka till Naturhistoriska museet och det var ett besök som jag hade glatt mig åt i hemlighet i flera veckor. Men jag avstod, alltså, och gick med min evigt pratande mamma till vårdcentralen i stället, följde med henne in till doktorn och hörde henne förstummas när hon fick veta att hon måste till Radiumhemmet direkt. I taxi. Men vi hade inga pengar, det visste jag, så sköterskan på vårdcentralen gav mig ett litet papper, som jag skulle ge till taxichauffören i stället. Och när vi kom fram blev vi insläppta direkt, det kom först en doktor och sedan två till och till slut en professor, det stod på den där lilla plastbrickan han hade på sin vita rock, och de gav varandra hastiga ögonkast och sedan sa de att det här inte såg bra ut. Jag blev utkörd i korridoren och mamma skickades iväg till något slags röntgen eller så. Och efteråt, flera timmar senare, kom mamma tillbaka på en bår och rullades in i ett litet rum och jag fick följa med. Sedan kom den förste doktorn tillbaka och suckade och sa att jo, tyvärr, din mamma har dessvärre cancer överallt, mest i levern och meta meta någonting annat på en 19 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

16 massa andra ställen. Så hon måste bli inlagd. På Radiumhemmet. Mamma sa ingenting, inte ett enda ord men hon såg så konstig ut, hon blundade hela tiden och hon hade sugit in sina läppar på något mystiskt sätt så att de försvann och hon höll dem hopknipna, ja, det var obegripligt men sant, min mamma hade slutat prata. Sally lyssnade tyst på mitt pladder, sedan suckade hon djupt. Jaha, sa hon till sist. Att det var så det skulle gå. Stackars Kristin. Jag visste inte vad jag skulle svara, alla mina ord hade plötsligt tagit slut. Kom hit, Minna, sa Sally. Du är för liten för att vara ensam om det här. Det blixtrade till framför ögonen på mig. För liten? Stod den där djävla människan och påstod att jag var för liten? Jag var ju för fan fjorton år och skulle fylla femton om fem månader och tre dagar! Men jag svarade inte för jag visste att jag redan hade pratat för mycket och livet hade lärt mig att det absolut bästa sättet att få som man ville var att tiga, alltså lade jag på luren utan att säga något och gick alldeles rak i ryggen ut genom dörren från Radiumhemmet. Jag såg inte mamma mer, sökte inte upp henne för att trösta och lova att jag snart skulle komma tillbaka. Jag bara gick. Tog bussen till Centralen och satt alldeles orörlig på ett säte längst fram, utan att tänka på något och utan att känna det minsta. Petade lite på en finne strax nedanför höger mungipa. Betraktade ljusen från staden utanför, de glittrande, blinkande och grälla ljusen från skyltfönster och restauranger. Drog in stadens doft av bensin och frityrolja. Jag var lugn. Fullkomligt lugn. Men när jag var framme vid Centralen och gick uppför trappan till pendeltåget hörde jag några killar vissla efter mig och det blixtrade till i huvudet igen, blev alldeles blankt och vitt framför ögonen. Jag vände mig om och knöt nävarna. Killarna flabbade åt mig, men hade förstånd nog att glida iväg nerför trappan och försvinna. Det var tur. Om de inte hade försvunnit skulle jag ha slagit dem. Skulle jag ha slagit ihjäl dem. 20 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

17 När jag öppnade dörren där hemma ringde telefonen. Det var Sally. Det är jag eller socialen, sa hon. Och jag sjönk ihop och insåg att hon hade rätt. Sedan gick allt på några dagar och plötsligt stod jag på Stora Torget i Arvika med min mosters hand mellan skulderbladen. Det var sent på eftermiddagen i oktober, gatlyktorna var tända och ljuset speglade sig i de regnvåta gatstenarna. Sally slog ut med handen och log. Välkommen till rötterna, sa hon. Jag såg mig om. Det var nästan folktomt på torget, bara en ensam kvinna sneddade över det. Hon var klädd i en beige kappa av yppersta kvalitet, med stor pälskrage, sjubb eller blåräv måste det ha varit, och en matchande liten hatt. Hennes ben var alldeles raka, det fanns inte minsta lilla kurva vid vristen, men på fötterna hade hon ett par blanka promenadskor med halvhög klack och ett litet spänne som glänste som guld. Dyra. Det syntes. Hon gick med blicken fäst långt borta, sluten mun och höll sitt beige paraply fullkomligt rakt över huvudet. Och titta där, sa Sally med dämpad röst. Där kommer din farmor. Kanske hörde du vad Sally sa, för du gav mig en hastig blick innan du sträckte en aning på din redan raka rygg och sedan passerade utan att se på oss. Du hälsade inte. Naturligtvis hälsade du inte. Sally stod tyst en stund och såg mig följa dig med blicken, böjde sig sedan ner och tog upp min väska. Kom nu, sa hon. Det regnar ju. Det där säger egentligen allt om Sally. Det var sådan hon var. Min syster som egentligen var min moster och som så småningom blev min mor. Min vän som aldrig förebrådde eller anklagade. Numera har hon varit död i många år, men jag är säker på att om jag hejdade en man på torget i Arvika, vilken man som helst över 21 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

18 trettiofem, så skulle han le och minnas henne. Ingen man glömmer Sally, åtminstone ingen av de män som mötte henne under hennes första fyrtio år. Kanske inte heller någon av dem som kände henne under de tre sista åren, om än av helt andra orsaker. Den sena Sally har jag försökt glömma. Den tidiga, den riktiga Sally minns jag med glädje. De gungande höfterna. Händerna som alltid var i rörelse. De mörka lockarna som hon alltid svor över, men som hon innerst inne var oändligt stolt över. Leendet. De skrattlystna ögonen. De elfenbensvita kinderna. Det var inte konstigt att affärerna gick bra. Knappt hann hon öppna Sallys Restaurang & Café förrän vartenda manfolk i Arvika kände ett intensivt behov av att äta lunch eller ta en fika på vägen till Sulvik åtminstone någon dag i veckan. Om de inte rentav packade in både fru och ungar i bilen och for dit för att äta söndagsmiddag på terrassen. Sally log och räknade pengar, tog ett bloss och räknade pengar, blottade klyftan och räknade pengar. Och aldrig log hon så nöjt som när hon hade räknat färdigt och tagit en sväng till banken. Kristin, min mor och Sallys äldre syster, var inte lika förtjust. Uppriktigt sagt led hon av den fjärde dödssynden. Sally hade ju aldrig behövt anstränga sig. Hade ju aldrig blivit med barn (surt ögonkast i riktning mot yours truly), men hade heller inte och det ville Kristin verkligen betona fått uppleva detta med att ha ett alldeles eget litet barn. Egentligen var det inte mer än rätt. För den som lurar naturen så grovt som Sally, blir till slut själv lurad av naturen. Så var det. Naturen hade lurat Sally, vilket kunde betraktas både som rättvist (haha!) och som orättvist (djävla smitare!) beroende på dagsformen. Kristins dagsform, alltså. Förlåt mig. Det där är ett sidospår i historien, men ett sidospår som i och för sig borde intressera dig. Förutsatt att du minns Kristin och det gör du förstås, oavsett om du vill det eller inte. Två år äldre än Sally och utsparkad från gymnasiet som sjuttonåring för att hon hade gått och blivit med barn. Dag, din son och min käre 22 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

19 far, blev däremot inte utsparkad. Han såg dyster ut en vecka, enligt vad Sally så småningom anförtrodde mig, kvicknade sedan till och tog studenten, läste några år på universitetet i Uppsala och fick till slut jobb på teve. Men nu var det femton år senare och mamma låg på Radiumhemmet, jag hade anlänt till den plats där jag en gång hade koncipierats och gick bredvid Sally i riktning mot hennes gula Fiat. Den var nästan ny. Jag satte mig i framsätet och lät Sally hjälpa mig på med säkerhetsbältet. Jag hade aldrig haft något säkerhetsbälte på mig förr, sanningen var att jag knappt ens hade åkt i en bil som inte var en taxi och att jag aldrig någonsin hade fått sitta i framsätet, men Sally kommenterade inte mitt fumlande, hon bara log och hjälpte till, stack sedan nyckeln i bilens lås och startade. Radion gick i gång och jag stirrade på dess grönbleka ljus medan Sally vred ner volymen så att rösterna dämpades och blev till ett svagt mummel i bakgrunden. En farmor? På riktigt? Frågan blixtrade till inne i bilens mörker, men jag försökte skjuta undan den. I så fall måste jag ju också ha en pappa. På riktigt. Bodde han också här i Arvika? Skulle han vilja Nej, det skulle han naturligtvis inte. Jag var ju Kristins unge. Bort. Undan. Väck. Men den magiska ramsan hjälpte inte den gången. Plötsligt rullade min fantasi i gång och jag tyckte att jag kunde se dig gå som en drottning längs Storgatan. Folk bugade faktiskt, där du gick, bugade och neg och slog ner blicken. Du nickade vänligt och lätt högdraget åt dem innan du svängde in mot ett stort svart stenhus, gick genom en mörk och mycket pampig trädgård, nästan en park, innan du nådde fram till en väldig dubbeldörr i ek. Du öppnade själv och steg in i hallen. Den var mycket stor, med målningar i taket och ekpaneler på väggarna. En rultig kvinna stod där inne och väntade, hon var klädd i svart klänning och vitt förkläde, som ett hembiträde i en trettiotalsfilm, och hon neg när du kom in. 23 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

20 Hon fick en avmätt nick till svar. Du tog av dig kappan och räckte den till henne, ställde dig sedan framför en kolossal spegel med en blank ram i mahogny och lyfte av dig hatten, sträckte även den till hembiträdet och frågade, utan att se på henne, om unge herrn var hemma. Och hembiträdet neg än en gång och svarade att ja, jo, det var han. Frun kunde hitta honom i biblioteket Tja. Det var naturligtvis bara fantasier. Jag visste ingenting om Arvika den gången, hade ingen aning om att det aldrig har legat något svart parkomgärdat stenhus på Storgatan eller att riktigt fint folk aldrig skulle drömma om att bo inne i den här stan. Faktum är att jag inte ens hade riktigt kläm på vad en herrgård var. Jag hade ju aldrig sett någon, inte ens på teve. Nu är det annorlunda. Nu har jag sett ditt hem, ätten Tynnes gård Tynneberg. Utifrån, vill säga. Det är länge sedan du var här, sa Sally och plötsligt var jag tillbaka i verklighetens gula Fiat. Jag blinkade till. Jo. Fyra år sedan. När mormor begravdes. Ja. Det blev tyst en stund och jag knep ihop ögonen för att slippa minnas hur mamma lät den gången, hur gäll hennes röst blev när hon tryckte ner mormors matsilver i sin handväska och sa att det var hennes rätt, faktisktminrättighet, eftersom Sally säkert hade plockat mormor på vartenda öre av hennes pension. Hur skulle hon annars ha haft råd att skaffa sig en egen vägkrog? Va?Fannsdetnågon endamänniskasomkundeförklaradet? Sally anade vad jag tänkte. Jag tog lån på banken, sa hon stillsamt. Men din mamma förstod inte det. Hon vet inte hur man gör Jag gjorde ett litet ljud som kunde betyda vad som helst. Vi åkte längs med Prästgårdsvägen. I villorna till höger om oss brann små lampor i fönstren, vita, gula och röda, jag såg på dem ett ögonblick innan jag vred på huvudet och såg ut över Kyrkviken. Himlen stod 24 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

21 mörkt grå över det svarta vattnet, men bakom molnen anade jag en vitskimrande fullmåne. Jag har gjort i ordning ett rum till dig, sa Sally. Det var riktigt roligt. Det pirrade till i min mage ett eget rum? men jag var noga med att inte låta Sally märka det, jag ansträngde mig för att hålla exakt samma tonfall som tidigare. Tack. Men jag ska ju inte stanna länge. Bara tills mamma kommer hem från sjukhuset. Sally svarade inte genast, Jag kunde höra att hon höll andan en liten stund, sedan släppte hon långsamt ut luften i något som liknade en suck. Jo. Men det kan ju ta ett litet tag. Jag har pratat med hennes läkare, han tyckte att det var bäst att vi förstod det. Så därför ringde jag till skolan också. Du får börja på måndag. Börja skolan? Här? Världen svajade till, kanske berodde det på att Sally svängde till vänster ut på landsvägen, kanske berodde det på den där insikten jag inte ville ha. Jag var inte på besök. Jag hade flyttat. Och jag skulle bli tvungen att börja i en ny skola. En skola utan min bästa kompis Ulrika. En skola med nya lärare. En skola där ingen skulle veta vad jag hette, där jag skulle vara den nya flickan Landsvägen mörknade. Skogen stod svart och tigande på båda sidor. Vi satt tysta en ganska lång stund, for genom ett litet samhälle, följde vägen när den svängde tvärt åt vänster, gled ned för den ena backen och upp för den andra, ned för den ena och upp för den andra Nu är vi framme, sa Sally. Där ligger den. Min vägkrog. Jag steg ur bilen och såg en röd neonskylt på en pelare nere vid vägen. Sallys Restaurang & Café. Det vita huset glittrade, det var tänt i alla fönster, i de stora fönstren på bottenvåningen och i de mindre på ovanvåningen. Vi befann oss på en höjd, inte långt från Glafsfjordens strand, en väldig ek stod bredvid huset och sträckte sina nakna grenar mot himlen, just den ek som jag i går fick lära känna 25 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

22 lite bättre än jag faktiskt hade lust till. Den var mörk, men vattnet var än mörkare. På andra sidan viken glittrade några gula ljus. Och det var tyst. Tystare än det någonsin hade varit omkring mig. Hallå, sa Sally. Hon stod alldeles bakom mig och sträckte fram min väska. Förlåt, sa jag. Jag menade inte Sally skrattade till. Förlåt vadå? Kom nu så ska du få se mitt hus. Det var en gammal skola, en vitmålad gammal skola från en tid då också skogarna utanför Arvika var befolkade. En gång hade det rymt tre stora klassrum på bottenvåningen och två små lägenheter på övervåningen, men nu rymde den i stället Sallys Restaurang & Café och hennes eget hem. Hennes ögon glittrade när vi närmade oss och hon kröp tätt intill mig, lade sin arm under min och sa: Visst är det fint Det var ett ruckel när jag köpte det, men nu är det väl fint? Och det var verkligen fint, kanske det finaste hus jag någonsin sett. Framför entrén med den blåmålade dubbeldörren fanns en veranda med snickarglädje och på baksidan, med utsikt mot sjön, låg en stenlagd terrass. Det tog tre år, sa Sally. I tre år jobbade jag som hovmästare på Statt i Arvika och ägnade varenda ledig minut åt att reparera det här stället. Köpte inga kläder, reste ingenstans, åt bara frukost hemma och resten på jobbet. Sparade vartenda öre. Snackade in mig hos en massa karlar som hjälpte till med tunga grejer mot löfte om gratis middagar när stället blev klart Den ende jag betalade var elektrikern och han som fixade till restaurangköket, det var jag tvungen till, annars skulle jag inte ha fått serveringstillstånd, men resten fixade jag själv. Jag har målat varenda millimeter både på utsidan och insidan. Satt kakel i badrummet. Rivit väggar. Kittat fönstren. Slitit bort gamla korkmattor och slipat golven. Jag såg på henne. Hon såg förälskad ut. Plötsligt kändes det som 26 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

23 om vi var jämnåriga. Som om vi skulle kunna bli vänner på riktigt. Det är jättefint, sa jag uppriktigt. Verkligen jättefint. I ljuset från fönstren kunde jag se att hon var blank i ögonen. Ja, sa hon. Det är det. Och det är mitt. Jag äger det. Ibland kan jag fortfarande inte tro det Vi stod tysta en stund och såg på huset, sedan kramade Sally till om min arm och sa: Kom nu, så ska du få se ditt rum! Och så gick vi, fortfarande tätt intill varandra, bort mot köksingången på gaveln. Det där rummet tillhör numera Sofia. Min dotter. Min vackra och begåvade dotter. Jag vet inte riktigt hur det ser ut just nu, men sist jag smög mig dit in var allt sig likt. Fortfarande stod sängen intill väggen och fortfarande låg det gamla virkade överkastet ovanpå. Det vita skrivbordet stod borta vid fönstret, där det alltid har stått, bokhyllan stod bredvid och den fina gamla korgstolen fanns kvar i sitt hörn. Jo, förresten, en sak var ny. Eller två. Jag köpte nya gardiner och en ny matta när Sofia fyllde tretton, men jag var noga med att de skulle se nästan likadana ut som sina föregångare. Bara lite bättre. Trasmattan har blivit en röllakansmatta, men den är fortfarande blå och har smala strimmor av turkos i den mörka ytan. Den är mycket vacker. Och gardinerna är lika vita som de som hängde där förr, kanske ännu vitare. Jag är hemma, tänkte jag ofrivilligt när jag för första gången steg över tröskeln. Äntligen har jag kommit hem. Jag såg aldrig min mamma mer. Kistan var stängd när jag och Sally kom till begravningen en och en halv månad senare. Efteråt stod vi tätt intill varandra och skakade hand med de andra begravningsgästerna. Birgitta och Douglas från mammas jobb. Veronika från samma trappuppgång. Och Tove som mamma brukade gå ut och dansa med. Fler var de inte. Jag granskade var och en av dem 27 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

24 mycket noga. Var det dem hon hade varit rädd för? Deras skvaller? Deras prat bakom hennes rygg? Nej. Jag trodde inte det. De som hade skvallrat om min mamma var några andra. Främlingar. Onda andar. Viskande gestalter från det förflutna. Du kanske känner dem? Jag gick till min kompis Ulrika för att säga adjö dagen därpå. Hon öppnade dörren och stirrade på mig som om jag var ett spöke, drog sedan efter andan och bjöd in mig i det rum som hon kallade sitt, men som hon egentligen delade med sina två mindre bröder. De försökte komma in efter oss, slet upp den bruna gabondörren gång efter annan och till slut förlorade Ulrika tålamodet. Hon gav den störste en örfil. Det måste ha varit en hård örfil, för hans huvud skakade till och han föll tungt med rumpan i golvet. Han stirrade på henne och öppnade munnen, som för att börja skrika, men hon höjde bara handen på nytt och gesten fick honom att stillna och tystna, han hasade bort mot väggen utan att släppa henne med blicken. Hon stod orörlig några sekunder och såg på honom, stängde sedan dörren mycket tyst och vände sig om, stack händerna i jeansens bakfickor och såg på mig. Jaha, sa hon. Så din morsa gick och dog Jag nickade och vände bort blicken, såg in i en brun rand på väggen. Tapeten hade tydligen släppt i en skarv och någon hade dragit bort den lösa biten. Taskigt, sa Ulrika. Jo. Var ska du bo nu då? Jag rörde lite på axlarna, i ett misslyckat försök att rycka på dem. Hos min moster I Arvika. Ulrika höjde på ögonbrynen och lät ett litet leende leka i ena mungipan. Hon var söt. Hon var fortfarande lika blond och söt och kallögd som hon alltid varit. 28 MJA_Moderspassion_inlaga.indd

25 Inte hos din farsa då? Jag gav henne en hastig blick. Jag vet inte vem min farsa är. Det vet du. Min röst var ganska kylig, jag lät nästan som Sally när hon serverade ännu en öl till en alltför berusad gentleman. Så hade jag aldrig låtit förr. Jag visste att man inte ostraffat utsatte Ulrika för något som kunde likna en kränkning och kände hur nackens muskler spändes och gjorde sig beredda till försvar, men konstigt nog ryckte hon bara på axlarna och lät saken falla. Kanske berodde det på ämnet. Frågan om vem som var far till vem hade alltid varit laddad, inte bara för mig. Men jag har en farmor, sa jag. I Arvika. En farmor? En riktig? Nu var det jag som log. Vadå riktig? En farmor är väl en farmor? Ulrika sjönk ner på en av sängarna och stirrade på mig. Är hon snäll? Vem? Din farmor, förstås. Är hon snäll? Jag gjorde en liten grimas. Inte så särskilt. Men hon är rik. Ulrika fnös till. Jag visste vad det betydde. Lögn! Som om du, som om en sådan som du, skulle kunna ha en rik farmor! Jag gick fram till fönstret, vände ryggen till och betraktade husen på andra sidan lekplatsen. Förort. Grå fasader. Hundratals identiska lägenheter. Det var släckt i alla kök, men i några av rummen glimmade små lampor. Det var eftermiddag. Skymningstid. Tonåringarnas tid. Hon vet inte om mig, sa jag till slut. Hon vet inte att jag finns. Sally har bara pekat ut henne. Sally? Din moster? Jag nickade, men utan att vända mig om. En ängel fladdrade förbi utanför, en skimrande metallängel, med väldiga kopparfärgade vingar och vitglänsande hår. Jag blinkade till och den försvann. 29 MJA_Moderspassion_inlaga.indd