med andra ord Alla dessa titlar

Transkript

1 med andra ord tidskrift om litterär översättning nr 62, mars kr Alla dessa titlar Isländska författaren Steinunn Sigurðardóttir om ett litet språk och ett stort mysterium Vad är Dejavu? Mot 12 Edmondstone Street: en reseskildring i tre delar av Meta Ottosson mao besöker ett förlag mao nr 62.indd :38:24

2 LEDARE Nr 62/10 med andra ord ISSN (tel och fax) Redaktör: Viktoria Jäderling Redaktionsråd: Eva Johansson John Swedenmark Anders Bodegård Jeana Jarlsbo Niclas Nilsson Prenumeration (4 nr): privatpersoner 125 kr/år, företag 200 kr/år plusgiro (ÖC) Lösnummer: 35 kr Nästa nummer kommer i juni Sista manusdag 15 maj Redaktionen ansvarar ej för obeställt material. Med andra ord är medlemstidskrift för Översättarcentrum Södermannagatan Stockholm (kansli och fax) Telefontid: måndag och onsdag 9 13 info@oversattarcentrum.se Ensam är dum? Ensam är stark. Du är din egen lyckas smed. Den starkaste mannen i världen är han som står ensam. Du kan säkert fl er ordspråk och talesätt som beskriver hur viktigt det är att möta livets utmaningar på egen hand. Men efter att i aftonlampans sken ha brottats med en text i några timmar inser jag att ensam ofta även kan vara dum. Dum och trött. I alltfl er verksamheter har företag och organisationer tagit konsekvenserna av denna lärdom och formerat sig som nätverk för att lösa sina uppgifter. I IT-branschen har man länge haft nätverksföretag via medarbetare runt hela jorden som dygnet runt kunnat producera programkod i långa banor. Ungefär lika kreativt som ett löpande bandet på Volvo. Men på senare år har nätverksföretagandet även blivit vanligt inom kreativa yrken. Flera dataspelsföretag arbetar på detta sätt. Och Woo Themes, ett framgångsrikt företag som designar verktyg för att bygga webbplatser, har alltsedan starten arbetat med en personal som befi nner sig i Norge, England, Sydafrika, Portugal och minst ytterligare en handfull länder. Skulle översättare kunna arbeta på detta sätt? I det famösa Dan Brownfallet var det förläggaren som tvingade ihop översättarna i ett grupparbete som inte var självvalt. Men om översättarna fi ck välja själva, hur skulle det då se ut? Med dagens digitala nätverk och sociala medier på Internet är egentligen grundplattan redan lagd. Nu är det fantasin och uppfi nningsförmågan som sätter gränserna. Törs vi utmana den romantiska myten om den ensamma översättaren i gudomlig symbios med sin text? Att lyckan står den djärve bi vet vi ju. ANDERS OLOFSSON 2 nr 62, mars 2010 med andra ord mao nr 62.indd :38:25

3 INNEHÅLL/NOTISER Granskning på gott och ont? Visst glöms fortfarande översättaren ofta bort när det pratas böcker i media. Och det är knappast så att kortare recensioner och minskat utrymme i övrigt för analys och granskning av litteraturen på kultursidorna gör det bättre. Men ändå. Har inte ni också märkt av en ny kurs i vissa recensioner? Denna kurs mot översättarens prestation. Flera recensioner har på senare tid, i bl a Svenskan och DN, ägnat större utrymme åt att bedöma översättningen än den brukliga enradingen eller bisatsen. MAO är nyfi ken på hur översättarkåren ser på detta rent principiellt. Är det en god utveckling? Skriv gärna några rader till oss och berätta! Adress: mao@oversattarcentrum.se MVH/ MAO Innehåll Det är titeln som gör det 4 Alva Dahl Isländska: en praktfull papegoja 8 Steinunn Sigurðardóttir 6 frågor om Dejavu 12 Intervju med SFF:s Mats Söderlund 12 Edmondstone Street: en reseskildring i tre delar 13 Meta Ottosson mao besöker ett förlag 17 Intervju med Podium maos shibboleth 19 Helena Hansson med andra ord nr 62, mars mao nr 62.indd :38:25

4 Aldrig mera äcklig Rubriken till denna artikel är skapad av maos copyavdelning, som självklart inte har läst artikeln, men tänkte att rubriken kunde väcka intresse. Utifrån den, kan ni nu avgöra om artikeln är lättläst, eller tung, eller rolig, och huruvida man kan säga om texten fortfarande är lite äcklig trots allt? Kort sagt: är Aldrig mera äcklig* en verksammanfattning, ett varunamn eller bara en så knäpp titel på en text att vi aldrig kan glömma den? Alva Dahl reder ut begreppen och funderar på problemet med översättning av titlar. *Aldrig mera äcklig är för övrigt en bok av Constance Briscoe som kommer ut på Damm förlag Originaltiteln är Beyond ugly. 4 nr 62, mars 2010 med andra ord mao nr 62.indd :38:25

5 Det händer att vi klagar på den svenska titeln till en översatt bok. Vad är det vi irriterar oss på? Det måste ju handla om att titeln tycks oss på något vis ur funktion. Så vilken är då titelns funktion? I regel ses titeln som en sammanfattning av verket, så att publiken eller läsarna lättare ska veta vad verket innehåller, säger Wikipedias artikel om titlar. Ja, det låter rätt. Jag har lärt mig att betrakta titeln på ett (litterärt) konstverk som en sorts hint om verkets huvudtematik, och tror att de fl esta läsare, forskare, kritiker, översättare och författare skulle instämma. En titt på dagstidningskritiken bekräftar en sådan titelsyn; många kritiker tycks fundera över titeln när de ska säga något om verket som helhet, vilket följande exempel illustrerar. Ingrid Elam i dn om Kerstin Ekmans Mordets praktik (090904): Redan titeln är en markering, här handlar det inte om nietzscheanskt fi losoferande eller dödandets teori, utan om mord i handling. Per Svensson i samma tidning om Steve Sem- Sandbergs De fattiga i Lodz (090914): De fattiga i Lódz är, som framgår av titeln, en roman för många röster ett slags prosaoratorium om man så vill. Översatta verks titlar tycks i allmänhet tolkas likadant. Magnus Persson i SvD (091028) om Anna Bengtssons översättning av Andrea Maria Schenkels Bunker: Titeln indikerar mer än väl den klaustrofobiska stämning som totalt dominerar berättelsen. TITLAR / ALVA DAHL Att ovan citerade kritiker använder titeln för att förstå hela verket borde tyda på att en drastiskt översatt titel också kan påverka förståelsen av verket. När jag retar mig på titeln på en översatt bok handlar det därför ofta om att titeln pekar åt fel håll, säger fel saker och inte överensstämmer med bokens innehåll. j.m. Coetzees Disgrace är ett exempel som har att göra med ren oöversättlighet. Ordet disgrace är mångtydigt och kan ju visserligen bland annat betyda onåd, vilket boken fått heta på svenska. Men i boken används ordet många gånger, och på olika sätt, och betydligt oftare används det i betydelserna vanära eller skam. Bokens huvudperson kan nog sägas befinna sig i onåd, men hundliket som slängs på soptippen är inte i onåd, det är vanärat. Den våldtagna kvinnans problem är inte heller att hon hamnat i onåd, utan att hennes heder har tagits ifrån henne. Ett krav vi har på titeln är alltså att den ska stämma överens med verket som helhet. Nämnda Wikipedia-artikel fortsätter dock med följande konstaterande: Samtidigt är det praktiskt om titeln inte är för lång eller krånglig, så att den blir svår att minnas. Här tillkommer alltså ett helt annat krav som kritikerna inte tycks beakta, men som nog låter rimligt för en marknadsförare. Nu är vi nämligen inne på titeln som ett varunamn, vars uppgift är att locka köpare till boken. Den marknadsförare som får i uppdrag att sätta titeln på en bok har nog inte läst den, och är inte lika intresserad av förmedla dess konstnärliga innehåll som av att ta fram en vara, vars innehåll är verket och vars förpackning utgörs bland annat av titeln. Utan att marknadstänksokunniga läsare och litteraturkännare riktigt är med på noterna, fungerar vissa översatta boktitlar på just detta sätt. Det fi nns ett skäl till att Stephenie Meyers böcker, för att ta ett exempel från topplistan, alla heter helt andra saker på svenska än i original, och det är inte oöversättlighet, som i Coetzees fall, utan att titelvalet styrts av en helt annan strategi än den sorts ekvivalens vi är vana att sträva efter i skönlitterär översättning. Twilight-seriens originaltitlar, Twilight, New Moon, Eclipse, Breaking Dawn och Morning Sun, bildar motiviskt liksom en serie i sig, medan översättningarnas titlar har helt andra bilder: Om jag kunde drömma och När jag hör din röst heter två av dem.varunamnsstrategin säger (på ett ungefär, antar jag) att originaltiteln ju var anpassad efter marknaden i ursprungslandet, och följaktligen måste titeln på översättningen rätta sig efter marknaden i målspråkskulturen. Resultatet kan dock verka märkligt för den som i titeln väntade sig en verksammanfattning och i stället får ett varunamn. Hur ska vi nu läsa titeln? Ett sätt att marknadsanpassa titlar tycks, som vi ska se, vara att göra den svenska titeln mer underbar än originaltiteln. Och i ärlighetens namn fi nns det kritiker som verkar uppskatta detta. Marianne Jeffmar skriver i SvD (090509) om Anna Gavaldas Lyckan är en sällsam fågel, översatt av med andra ord nr 62 mars mao nr 62.indd :38:25

6 ALVA DAHL Maria Björkman: en underbar titel jämfört med originalets La Consolante. Denna titel är intressant som exempel, eftersom den verkligen skiljer sig från originalet. Förlaget tycks här ha tillämpat nämnda varunamnsstrategi vid valet av titel. Men även om Jeffmar i det här fallet hängde med och uppskattade given, fanns det andra som konfunderades. Malin Ullgren skriver i dn (090516) att de svenska krämartitlarna på Anna Gavaldas böcker snarast skrämmer bort henne och får romanerna att framstå som sämre än vad de är. En så enträgen köpman kan knappast ha något kvalitativt att erbjuda, ungefär: Det är bland annat de svenska titlarna på Anna Gavaldas romaner som givit mig intrycket att de inte är något jag så gärna vill läsa. Tillsammans är man mindre ensam följs nu av hypersentimentala Lyckan är en sällsam fågel. Med tanke på det franske (sic) originalets mer kärnfulla La consolante (namnet på en tröstomgång i boule) kan man ana ett slags Mel Brooks Goldie Hawn-logik i översättningarna: spelar ingen roll vad originaltiteln är, bara publiken associerar åt samma håll. I Gavaldas fall till gråt, kärlek och tröst. Lite synd, för de båda romaner jag nu har läst är ju bättre än titlarna antyder. En varunamnstitel kan alltså signalera sämre kvalitet, medan en verksammanfattningstitel signalerar att verket har vissa konstnärliga ambitioner. Om förlaget sätter en varunamnstitel på en översättning kan det alltså tolkas som att man betraktar den som underhållningslitteratur. När jag läser Ullgrens resonemang undrar jag därför: tänker inte de här titelsättarna på faran att få böckerna att verka sämre och därmed råka skrämma bort läsare? Om de nu är så måna om att titeln ska locka köpare måste de väl vara medvetna också om denna fälla? Är det bara så att de räknar med att det fi nns fl er som Jeffmar än som Ullgren inom Gavaldas målgrupp, och därmed tar det onda med det goda? Som Ullgren skriver, och som ni säkert också har tänkt på, ligger fi lmtitlarna långt före i det här avseendet. Numera har Det våras för och liknande svårbegripliga titeltilltag dock i allmänhet ersatts av en princip som vi kanske kan kalla engelskan säljer, vilken verkar på fl era svenska varumarknader och gör att de fl esta engelskspråkiga fi lmer antingen behåller sin engelska titel när de kommer till Sverige eller får en ny engelskspråkig, med vanligare ord, så att vi svenskar kan fortsätta att tro att vi är lysande bra på engelska. Vad gäller det fåtal fi lmer på något av världens övriga språk som visas i Sverige följer deras titlar ofta underbarhetsprincipen, som när Auf der andere seite, som utspelas omväxlande i Tyskland och Turkiet, fi ck heta Vid himlens utkant. Jag gick runt en god stund och funderade på vad denna titel kunde säga om fi lmen, tills någon upplyste mig om originaltiteln. Jaha, då var det inte mitt fel att jag inte begrep vad titeln syftade på; den var bara satt av någon som kanske inte direkt hade sett fi lmen, men som En varunamnstitel kan alltså signalera sämre kvalitet, medan en verksammanfattningstitel signalerar att verket har vissa konstnärliga ambitioner. Om förlaget sätter en varunamnstitel på en översättning kan det alltså tolkas som att man betraktar den som underhållningslitteratur. 6 nr 62, mars 2010 med andra ord mao nr 62.indd :38:25

7 TITLAR Det förekommer att engelskan säljer-principen används även på filmer på andra språk, gärna asiatiska filmer (tänk Crouching Tiger, Hidden Dragon), men även andra, som Der Baader Meinhof Komplex vilken på svenska fick namnet The Baader Meinhof Complex. med en underbar fras som himlens utkant ville ge den en chans att få tittare trots att den kom från ett så obskyrt land som det där lilla Tyskland, sa jag med en bitter ton som syftade till att dölja skammen över att jag ägnat mig åt något så dumt som att söka mening i det meningslösa. Det förekommer att engelskan säljer-principen används även på fi lmer på andra språk, gärna asiatiska fi lmer (tänk Crouching Tiger, Hidden Dragon), men även andra, som Der Baader Meinhof Komplex vilken på svenska fi ck namnet The Baader Meinhof Complex. Än en gång hängde jag inte med i fi lmbolagets förpackningslogik, utan gick in i biosalongen i tron att filmen av någon anledning skulle visas med engelsk text (och pustade i och för sig ut när så inte var fallet). Skönlitteraturens titelöversättare verkar ännu inte ha anammat engelskan säljer-principen(?), men det kan vara en tidsfråga. Inom facklitteraturen vinner den mark och resulterar i ambivalenta lösningar som 1000 places to see before you die: handbok för världsresenären och The Heroin diaries: spillror ur ett rockstjärneliv. På facklitteratursidan råder dock varunamnstanken helt naturligt över titelsättningen på en rad sätt, och ingen förvånas eller förvillas av det. Fackboksförläggaren Benny Eronson berättar i Svensk Bokhandel (21/2009) om hur han sökoptimerar sina titlar: Förenklat sker sökningen på internet från vänster till höger, så man får placera sökviktiga ord långt till vänster i titeln, utan att det blir fånigt. Det fi nns vad jag kan se ingen anledning att göra annorlunda med översatta fackböcker. Det är för skönlitteraturen som sådana resonemang tycks mycket märkliga; vi brukar inte betrakta titeln på ett skönlitterärt verk som förpackningen till en vara. Sammanfattningsvis är det alltså förvirrande och stundtals även avskräckande för kulturkonsumenten att titlar på översatt skönlitteratur har två helt skilda funktioner: varunamn och verksammanfattning. När marknadsförarna får sätta titlarna blir vi andra lätt missnöjda, eftersom de styrs av en titelsyn som vi inte delar. En glödlampa poppar upp med ett halvseriöst förslag: varför inte ha två titlar då? Men nej, det skulle inte hjälpa, för varunamnet skulle ändå skrämma bort de Ullgrenska läsarna och påverka titelgrubblarnas förståelse av verket. Jag tror inte att vi skulle kunna hålla isär dem. Titeln är helt enkelt en del av verket i vårt paradigm. Av den anledningen blir det nog också svårt att komma undan med varningstexter, annars hade jag kunnat föreslå någon Bullen-liknande gardering: och kom ihåg att den som har satt titeln inte har läst boken. Vore det måhända lättare att hitta en titel som fyller båda funktionerna om man helt enkelt lät marknadsförarna läsa böckerna? Det är faktiskt ganska trevligt att läsa, och kanske ibland också nödvändigt. Eller kanske ett förslag som borde låta ännu mindre revolutionerande kunde man mer regelmässigt fråga översättaren, som ju är insatt i verket, vad hon anser om en föreslagen titel. ALVA DAHL med andra ord nr 62 mars mao nr 62.indd :38:25

8 Isländskan som mysterium och vesen Steinunn Sigurðardóttir är en av Islands främsta författare. Hon skriver poesi, prosa och dramatik och verkar som översättare. Om man verkar på ett litet språk får man ha mysterierna för sig själv. Ibland när jag är utomlands blir jag tillfrågad om hur det är att skriva på isländska, ett språk som så få kan. Frågan rymmer en underförstådd jämförelse med författare som skriver på världens mest spridda språk, i synnerhet engelska de har ett så ofattbart försprång gentemot den isländska författaren, vad spridning och marknad beträffar, att den isländska författaren skulle få ställa upp i Paralympics, ifall detta vore Olympiska spelen. Svaret är både självskrivet och oviktigt. Jag tycker det är mycket rimligare att hävda vilket privilegium det är att få skriva på isländska. Därigenom får jag bruk av min kunskap om ett slags mysterier, mysterier som mycket få personer känner till. Mina duktiga översättare, däribland de som översätter till de nordiska språken, John Swedenmark till svenska och Mette Fanø till danska, gör ett fantastiskt och kreativt arbete för att öppna mysteriet men det som översättaren med översättningen lämnar ifrån sig är alltid en ny bok, han eller hon skapar en ny bok. Och så bör det vara: Endast den som kan originalspråket förmår uppfatta fullt ut vari mysteriet består och vad isländskan beträffar, liksom andra små nationers språk, fi nns det få utvalda. Jag tänker inte breda ut mig om vilket privilegium det är att skriva på isländska, det språk på vilket de första europeiska romanerna skrevs. Däre mot är detta värt en livslång fundering detta märkliga kultursprång på en så märklig plats i världen att det kan liknas vid en mutation: en praktfull papegoja uppstår ur tomma intet uppe vid nordpolen. Alla försök jag sett att sätta dit fjädrarna på papegojan tycks mig så taffliga att jag för varje år stärks i min tro att papegojan är ett mirakel, och att det inte är meningen att vi ska få den förklarad. Forskarnas uppgift är i så fall besläktad med hur Vatikanens mirakelavdelning arbetar, att beskriva ett påstått mirakel, exakt hur det gick till, vilka som var inblandade, hurdana omständigheterna var, men miraklet är oförklarligt; det hör till sakens natur. För att komma tillbaka till temat: översättning från isländska till övriga nordiska språk, så tror jag att det är ett nybörjarfel att tro att släktskapen mellan språken skulle underlätta vid översättning. Jag talar här bland annat utifrån erfarenheten av att ha samarbetat med översättare från svenska, danska, franska och tyska inte minst med Sólskinshestur, den senast utkomna romanen på dessa språk. Problemen mellan isländska och svenska eller danska är lömskare och mer delikata än ifråga om tyska och franska och för att säga det rent ut är inget språk lika lämpat för översättning från isländska som tyska. Det har bland annat att göra med en besläktad grammatik, samt 8 nr 62, mars 2010 med andra ord mao nr 62.indd :38:25

9 STEINUNN SIGURÐARDÓTTIR ynnesten att det på bägge språken är möjligt att sätta ihop två substantiv till ett. Jag tror också att det är till hjälp att bägge språken, jämfört med den melodiska svenskan och franskans rondör, är rätt så klunsiga och fyrkantiga. De långa tyska orden och den omvända syntaxen, där huvudsaken alltid hamnar sist, är bra för isländskan ja det är som om det isländska språket mår väl av att förlängas på tyska. Jag menar förlängas rent bokstavligt. Isländskan kan i bästa fall växa omkring tjugofem procent när den överförs till tyska. Innan vi fortsätter vill jag göra en kort jämförelse mellan möjligheterna att översätta en ordlek till dessa fyra språk, danska, svenska, tyska och franska, för att granska de möjligheter som släktskapen mellan språken ger, i de tre första fallen, därefter främlingskapet i det sista fallet, eftersom franskan är annorlunda. Exemplet kommer från min roman Sólskinshestur. Jag hoppas att ni inte misstycker att jag tar en genväg och hämtar denna komparativa undersökning ur egen fatabur. Exemplet handlar om Nellí, en vän till romanens huvudperson, Lilla, och denna Nellí är en av de fylltanter som fanns i Reykjavik förr i tiden och ofta bodde i hus på bakgårdarna i Skuggkvarteren. Turligt nog lever de numera i ett penthouse. Här några meningar på svenska, i John Swedenmarks översättning: Barnen i Austurbæjarskolan hade specialiserat sig på att reta en fylltant i ett bakgårdshus vid Grettisgata. Hon hette Nelly och det påstods att hon betat gräs under ett anfall. Därför kalllades hon till en början Gräsbitarn. Men det gick att övertrumfa, eftersom gräsbitarn lämpligt nog också var fylltratt så att man kunde döpa henne till Grästratten. Jag tänker nu ta mig friheten att skriva detta på isländska: Krakkarnir í Austurbæjarskóla voru duglegastir að gera at í fullri konu í bakhúsi við Grettisgötu. Hún hét Nellí og átti að hafa bitið gras í kasti. Því var hún upphafl ega kölluð Grasbíturinn. En það mátti bæta um betur fyrst svo vel vildi til að grasbíturinn var líka fyllibytta og skíra hana Grasbyttu. På danska heter kvinnan Nella, i Mette Fanøs version hon heter först Græsbideren vilket sen övertrumfas så att hon blir Fandens Mælkebøtte. På tyska går det också bra, där lyder Coletta Burlings öknamn Grasdrossel och Schnapsdrossel. Men det språk som är minst besläktat tillhandahåller också en lösning. Franskan. Där blir Grasbíturinn helt enkelt Herbivore och när det slumpar sig så lyckligt att en suput på franska kallas ivrogne, uppfinner Catherine Eyjólfsson en Herbivrogne. Frågan är om inte det språk som är minst besläktat med isländskan har den fl ottaste lösningen, som gott och väl kan kallas perfekt. Som en indirekt fortsättning på denna läxa om grasbytta på fyra språk, vill jag nämna den överhängande risken för blodskam, eller rättare sagt risken för falska överensstämmelser mellan isländska och övriga nordiska språk att man tar ett isländskt ord och översätter det rakt av. Det fi nns gott om ord på danska och svenska med en betydelse som liknar det isländska ordet, vilket leder till blodskam eller falska överensstämmelser därför att ordet är urarva och sällsynt i de övriga nordiska språken och påminner om en vit korp i en text översatt från nutida isländska. Som exempel på detta kan man ta stundum på isländska, vilket är ett ord som används dagligen, men som direktöversatt till svenska skulle bli stundom, vilket låter som om forntiden börjat om på nytt. Ett annat exempel kunde vara ættin, ett bra och gångbart ord på nutida isländska och fl itigt använt, islänningarna kramar ju släktträdet hårt ätten på svenska är däremot en sån atavism att den som använde det skulle kunna vara en ättling till det svenska spöket Glámur. Sen har vi ordet kaupstefna oerhört mycket på tapeten just nu tack vare Frankfurtmässan 2011, där den isländska litteraturens evangelium ska spridas det skulle inte gå an att kalla en kaupstefna en köpstämma för detta kan enligt ordboken endast användas om äldre förhållanden. Allra sist nämner jag det ord som är allra värst att ta fel på, skáld, det är nämligen en stor olycka för poeten att han inte tillåts vara skald på svenska, där ju skald är ett löjeväckande ord. Jag vet inte riktigt när detta inträffade, för om jag uppfattat saken rätt var det fortfarande fint att vara skald när Fröding diktade om Wennerbom: det är skönt för skalder att få sova och hos Magnús Ásgeirsson med andra ord nr 62 mars mao nr 62.indd :38:25

10 STEINUNN SIGURÐARDÓTTIR Det var vanligt förr att översättarna av isländsk litteratur var medeltidsspecialister, som tog sig an nutiden av idealism och plikt, utan att ha fått tillfälle att lära känna det nutida Island så som de borde. blev detta: þá er skáldið sælast er það sefur. Sen fi nns det förstås ord som tack vare slumpen är gammaldags på bägge språken, fagur på isländska, fager på svenska och så húsbóndi, husbonde på svenska så ifall det slumpade sig så att husbonden vore fager, då skulle livet bli lättare för översättaren. Huruvida det också skulle göra livet lättare för husfrun är en annan fråga. En egenartad krydda i det isländska språkbruket är den danska slangen, som kan komma väl till pass för en författare, men förmodligen inte är lika trivsam för den som ska översätta från isländska. Hur ska den svenska, för att inte tala om den engelska översättaren, göra med danismerna? Vad kan han sätta dit i stället för sloj och foj och skúffaður? Sloj, foj, och skuffet? Det här är svåra saker, och dessutom förmodligen bara fruntimmerssnack. Jag tror att det vore otänkbart med en karl som var skúffaður, sloj och foj, om han nu inte försökte spela kvinna. Orden skúffaður och sloj kopplar jag i synnerhet till en kvinna i städrock som dricker mycket kaffe och är utmärglad efter långvarig rökning tillsammans med grannfruarna. Denna sorts kvinnor är tyvärr på väg bort och risken är stor för att de bästa danismerna därmed är utrotningshotade. Anmärkningsvärt är att det fi nns många isländska danismer som handlar om misstag, och då främst andras misstag. Man kan nämna de tre kusinerna: bommerta, sjúsk och fúsk och deras mormorsmor, klúðrið (som enligt vad specialister sagt till mig hittade in i isländskan under sjuttonhundratalet.) Det torde vara en uppgift för forskningen att ta reda på varför så många klantskapsord ur danskan har hittat hit. Säger det någonting om relationen mellan folken? Kanske just dessa ord slog rot därför att de isländska tölparna fick höra dem från sitt herrskap, i tid och otid. Det vore otänkbart att ens snudda vid islänningarnas danismer utan att nämna ett av de centrala orden, som är lika trovärdigt ur munnen på en rökande kvinna i städrock som hos en ämbetsman av mankön, men ordet vesen torde nu ha fått nya dimensioner på Island eftersom det inte varit annat än vesen där under det senaste året. En av de intressantaste sakerna med denna älskade -ism är att ordet inte alls betyder samma sak på isländska som på danska. På danska betyder det: 1. en varelse, t ex en människa eller ett djur 2. natur, innehåll t ex kærlighedens væsen, satirens væsen 3. personlighet, t ex hun har et venligt væsen 4. myndigheter, t ex toldvæsenet 5. allt som tillhör det offentliga, t ex skatte-, brand-, sygehus-, bank-, militær-, telefon-. Dessutom fi nns det ett talesätt: gøre et stort væsen af noget/nogen = skabe stor opmærksomhed Med andra ord betyder væsen inte alls vesen, även om det drar åt det hållet i det sista exemplet: gøre et stort væsen af noget. Vesen tillhör de danismer som är omistliga i isländskan därför att det är så allsidigt. Vesen kan inrymma allt från småvesen till storvesen. Det isländska ordet vandræði (problem) är mycket mer defi nitivt, och har dessutom avledningen vandræðalegur (besvärlig som väl att märka inte betyder exakt detsamma som danismen pínlegur). Vesen är ett ord som förmedlar en stämning av retlighet, och som är typiskt danskt pillemariskt och faktiskt lämpar sig väl för understatement det vill säga att apropå stora olyckor kan det gå an att omtala dem som 10 nr 62, mars 2010 med andra ord mao nr 62.indd :38:26

11 ISLÄNDSK LITTERATUR vesen för att framhäva hur allvarligt läget är. Jag tror att dessa familjerelationer mellan de nordiska språken, med danismer etcetera, kan ställa till det för den som översätter från isländska, för att inte tala om författare som beter sig så som jag själv gjort då och då: att blanda anglicismer, skrivna med isländsk ortografi, och danismer. På tal om danismer förekommer olika åsikter om hur pass renlighetsivrande en författare bör vara i sin hantering av det isländska språket. Jag rekommenderar inte ett övermått av utlandismer, men jag vill också varna för att undvika dem så till den grad att man tippar baklänges. Såväl författare som andra faller mjukare om de trillar i framlänges riktning och det är risk för fruntimmersstil, eller till och med tillgjordhet, ifall renligheten övergår i mani. I värsta fall kan det påminna om en hemmafru som ständigt går omkring med vippan i högsta hugg fastän där inte fi nns något damm och inga utlandismer. En stil som är märkt av rädsla för utlandismer och av städmani kan bli patologisk och sluta som en maniererad skådespelares groteska dans när han oavlåtligt trillar över osynliga grejer på scenen, baklänges om så behövs. Det är också värt att påpeka att de bästa stilisterna, som Þórbergur Þordarson, inte tvekar att låta folk gå ut och spássera, för att ta ett ord bland många, vilket har en helt annan karaktär än att gå ut och ganga. Den som går är ganska luthersk i sitt beteende, men det fi nns en lättsinnighet hos dem som spatserar. Till slut skulle jag vilja ta bladet från munnen beträffande hur ytterst nödvändigt det är att de som översätter isländsk litteratur så ofta som möjligt får komma ut och ganga på Island, under sina arbetsperioder, och även ut och spásséra. Det var vanligt förr att översättarna av isländsk litteratur var medeltidsspecialister, som tog sig an nutiden av idealism och plikt, utan att ha fått tillfälle att lära känna det nutida Island så som de borde. Det har ofta gjort mig förbluffad att se hur väl översättarna, och det gäller inte bara medeltidsspecialister, sköter sin uppgift trots att de inte haft möjlighet att vistas på Island mer än kortvarigt och sällan. Det är en insats som vittnar om samma inlevelseförmåga som romanförfattaren själv måste besitta: att leva sig in i omständigheter som är honom obekanta. Men också om det slumpar sig så väl att översättaren är hemtam på Island fi nns det mer än nog av annat som han också behöver leva sig in i: författarens tankevärld och stil och ju mer jag tänker på saken desto mer övertygad blir jag om att översättningens konst inte minst är inlevelsens konst. Översättarens roll att sprida den isländska litteraturens evangelium på nordiska språk, och ändå längre, är en nyckelroll. Inte bara genom att översätta, utan även genom att promota den, eftersom förläggare i alla länder inte klarar av att läsa isländska. Det låter som rena rama självklarheten, men är inte mer selvføgelig än att det fortfarande fi nns icke tillvaratagna möjligheter att stötta översättarna, såväl moraliskt som ekonomiskt. En springande punkt är att göra det ekonomiskt möjligt för dem att vistas på Island medan de utför sitt arbete och på så vis stimulera deras telepatiska förmåga för författarens verk. Behovet har nu blivit till nödvändighet hoppet om en isländsk renässans ligger inte i att fortsätta på den väg som ledde till fördärv: rovdrift på naturen, med den karaktäristiska bulimiska inställningen, eller att illa förberedda begå vikingaräder på bred front i bankvärlden. Hoppet om att de glada dagarna ska återvända till Island handlar om att lägga tonvikten vid det vi är bäst på, och en av de sakerna är, sedan mycket länge, att skriva böcker. STEINUNN SIGURÐARDÓTTIR Översatt från isländska av John Swedenmark. Texten är ursprungligen ett föredrag hållet vid en konferens för nordiska lärare i Reykjavik september med andra ord nr 62 mars mao nr 62.indd :38:26

12 Vad är Dejavu? 6frågor till Författarförbundets ordförande Mats Söderlund. Mats Söderlund, vad är Dejavu? Dejavu är en publiceringstjänst för utgångna titlar som förlagen inte vill trycka igen. Dejavu startades på initiativ av Sveriges Författarförbund, i samarbete med de tre förläggarna Fredrik Gustafsson, Kristoffer Lind och Christian Bang-Melchior. Vad har det här för betydelse för översättare? Översättare kan återutge sina äldre verk på Dejavu. Jag tror att det här öppnar en viktig möjlighet för många översättare, men det måste fi nnas en överenskommelse med upphovsmannen/rättighetsinnehavaren till originalverket om inte verket är fritt, dvs upphovsmannen avliden sedan mer än 70 år. Vem kan ge ut sina översättningar på dejavu? Det kan vem som helst göra, såtillvida att överenskommelse fi nns (se svar på fråga 2). Alla medlemmar i Sveriges Författarförbund, såväl författare som översättare, erbjuds dessutom i ett första skede av Dejavus verksamhet att lägga upp en titel kostnadsfritt. Hur funkar det med återtagandet av rättigheter av en översättning från ett förlag? Man kan göra ett återtagande enligt ungefär samma procedur som en författare. Det fi nns speciell information om detta för översättare på Författarförbundets hemsida (under Medlem/Återtagande av rättigheter ). Måste man förhandla på nytt med originalförfattaren eller förlaget om utgivning om det inte har gått 70 år sedan författaren dött? Ja. Detta är något som översättaren själv måste initiera. Det fi nns en allmän information om hur man kan tänkas gå till väga på se (under Hur fungerar det? ). Våra avtalsformulär och villkor fi nns översatta till engelska och vi jobbar på att få mera information översatt. Författarförbundets jurister kan också ge rådgivning kring denna procedur, till alla översättare som är medlemmar. Har du några exempel på lyckosamma nyutgivningar på Dejavu av översättningar? I skrivande stund har Dejavu publicerat ca 30 titlar (med start i början av februari), ingen av dessa har varit översättningar, men det beror sannolikt på att processen för att ge ut en översättning är längre än för en författare som ensam har alla rättigheter. På sikt kommer det nog att bli lika många översatta verk. Jag hoppas och tror att det här dessutom ska kunna skapa ett kunnande kring liknande publiceringstjänster och teknik. Det växer fram en ny roll för oss som författare och översättare. Jag har pratat med många översättare som sitter på översatta verk som förlagen betalat för men sedan valt att inte publicera. Varför inte ge ut dessa på Dejavu? Kanske kan vi också utveckla ett närmare samarbete mellan Översättarcentrum och Författarförbundet för att göra olika delar av den här servicen mer tillgänglig. VIKTORIA JÄDERLING 12 nr 62, mars 2010 med andra ord mao nr 62.indd :38:26

13 På resa mot 12 Edmondstone Street Våren 2007 tillbringade Meta Ottosson sex veckor i Australien för att arbeta med sin översättning av David Maloufs 12 Edmondstone Street. En gång i veckan träffade hon David Malouf vid hans köksbord och gick igenom frågor. Den svenska översättningen, Edmondstone Street 12, kom ut på Ellerströms förlag i juni I dn kultur den 21 februari 2007 skrev Erik Andersson, som har gjort nyöversättningen av Sagan om ringen : När grisarna kommer igång med att böka försvinner världen för dem, det enda som fi nns är bökandet. Grisarna i det här fallet är översättarna och jag är nu ett tryffelsvin som ska böka fram en australisk författares språk för att överföra det till svenska. Det är min fjärde resa till Australien. Jag tenderar att leva mina översättningar. Första gången jag kom hit var det för att gå i John Franklins fotspår, huvudpersonen i Sten Nadolnys roman Upptäckten av långsamheten, som bygger på den verklige Sir John Franklins liv, han som sökte nordvästpassagen, men som också i sin ungdom var med på ett fartyg som kartlade Australiens kust och som senare i livet var guvernör över den illa beryktade fångkolonin i Port Arthur på Van Diemens land, nuvarande Tasmanien. Andra gången var när jag skulle översätta den australiske författaren Murray Bails bok Eukalyptus i vilken eukalyptusträd spelar en stor roll: en man börjar plantera eukalyptusträd på sin egendom, ett exemplar av varje art (det fi nns uppåt 800, uppgifterna varierar). Han lever ensam med sin dotter som bara blir vackrare och vackrare för varje dag. Snart är hon giftasvuxen. Han vill egentligen inte mista henne och bestämmer därför att den man med andra ord nr 62 mars mao nr 62.indd :38:26

14 META OTTOSSON som kan namnge alla hans eukalyptusarter, med deras folkliga och latinska namn, ska få henne. När jag skrivit kontrakt på den boken ringde jag glad i hågen till Botaniska trädgården i Lund vars intendent brukar hjälpa mig med kniviga växtfrågor. När jag sa: I den här boken förekommer det nog så där en fyrtio olika eukalyptusarter, svarade han rått: Och bara sju (7!) av alla eukalyptusarter har svenska namn! Han riktigt skrockade av förtjusning och fortsatte: Ja, nu får du använda ditt förnuft och din fantasi! Förnuft, ja. Men med fantasi kommer man inte långt som översättare. Man måste veta. Utrustad med ett uppslagsverk om eukalyptusträd for jag i tre veckors tid runt i New South Wales och Queensland och fi ck min chaufför att stanna bilen var gång jag upptäckte ett eukalyptusträd med intressant struktur eller färg på barken. Deras folkliga namn beskriver oftast hur de ser ut; en art heter t ex gul jacka, en annan gul strumpa och när jag sett dem i verkligheten blev det mycket lätttare att ge dem svenska namn. Som väl är kan jag latin. Den kunskapen hade jag inte velat inte kunnat vara utan i mitt liv som översättare. Nu är jag här för att översätta en samling självbiografi ska berättelser av australiensaren David Malouf och den här gången handlar det inte så mycket om förnuft och fantasi, utan snarare om inlevelseförmåga och faktaletande. På 1980-talet gav Forum ut två av Maloufs böcker på svenska Ett förvandlat liv och Antipoder (i översättning av Marianne och Hans Levander). De fi nns på biblioteket, läs dem så länge! 2 Nu befinner jag mig, som sagt, i Australien, i Sydney, för att översätta en samling självbiografiska berättelser av David Malouf. Boken heter Edmondstone Street 12, och det är inte bara titeln på den första berättelsen utan även adressen till det hus i Brisbane, Queensland, där Malouf bodde som barn. Det var ett s k queenslander-hus, byggt i trä, med djupa verandor runt hela huset och placerat på styltor på grund av att fl oden som rinner genom Brisbane ofta svämmar över. David Malouf är född 1934 och i sju korta kapitel har han förtöjt sina minnen av människor, föremål, stämningar och händelser fram till Varje litet kapitel handlar om ett utrymme i eller under huset: verandan åt gatan, köket, badrummet, pianorummet, pappans snickarverkstad. För en som aldrig satt sin fot i detta hus, som inte längre fi nns, är det inte lätt att hänga med, så det första jag bad Malouf göra när jag träffade honom i veckan var att göra en ritning av det. En sådan har jag nu och på den kan jag följa vad som händer och framför allt var det händer. Men en översättare kan inte alltid hänga med näsan över kartor och böcker. Kroppen måste få röra på sig för att tankarna ska kunna lyfta, ta språng, hitta nya infallsvinklar: Hur ska man egentligen översätta det engelska ordet för radio wireless när det är av stor betydelse för sammanhanget att den är trådlös? Jag bor i Bondi, en av Sydneys östra förorter. Här ligger de uppradade längs Stilla havets kust, små kustsamhällen med övervägande villabebyggelse runt en nagelbandsstrand. Mellan dem fi nns en promenadväg högt ovanför de branta klipporna och det är den jag slår in på när jag behöver lufta mig och mina tankar, be- 14 nr 62, mars 2010 med andra ord mao nr 62.indd :38:26

15 DAVID MALOUF För en som aldrig satt sin fot i detta hus, som inte längre finns, är det inte lätt att hänga med, så det första jag bad Malouf göra när jag träffade honom i veckan var att göra en ritning av det. En sådan har jag nu och på den kan jag följa vad som händer och framför allt var det händer. Men en översättare kan inte alltid hänga med näsan över kartor och böcker. Kroppen måste få röra på sig för att tankarna ska kunna lyfta, ta språng, hitta nya infallsvinklar. arbeta sådant författaren berättat om texten. Jag går mot söder och kommer först till Tamarama där det vid förra sekelskiftet fanns en nöjespark på stranden med vaudeville, berg-och dalbana och en elefant vid namn Alice, som man kunde ta en ridtur på. Mina tankar förirrar sig en stund hem till den älskliga elefanten i Läsesällskapets bibliotek i Karlskrona (den förekommer i Elefanten i biblioteket, en antologi med bibliotekshistorier) och hittar inte hit igen förrän jag passerar ett ställe på vägen där det fi nns en koloni grodor striped marsh frog vad nu de kan heta på svenska? Hur som helst, var femte sekund ger de ifrån sig ett ljud, tåkk, som en klockren träff mot en tennisracket. När tåkkandet upphört och jag tagit mig uppför en massa trappor reser sig en skog av gravstenar framför mig. De står tätt på ett område som sluttar ut mot det blå havet. Vackrare läge för en minnets förtöjningsplats kan jag knappt tänka mig. Det är kyrkogården i Bronte, invigd Jag tycker om kyrkogårdar. Jag går in. Här vilar Mary Elizabeth Stokes, Georgina Whitbread, Charles Swinburne, Emily Rose och Henry Montague Faithfull, Agnes, Rebecca, William, Ethel, Clifford. Det känns som om jag går omkring i en engelsk roman från 1800-talet. Jane Eyre, till exempel, av Charlotte Brontë, som Maloufs mamma och familjens allt i allo, Cassie, turades om att läsa högt ur när de under dagens hetaste timmar satt i det svala pianorummet och sydde medan gossen David lekte på golvet intill dem lekte och lyssnade och insöp. Dags att vända om och översätta en bit till! Lästips: Hammarskiöld/Theorell/Wästberg: Minnets stigar en resa bland svenska kyrkogårdar med andra ord nr 62 mars mao nr 62.indd :38:26

16 DAVID MALOUF 3 Nu har jag haft mitt sista möte med författaren innan jag återvänder till Sverige. Jag har plockat isär hans text i smådelar och ser för mig hur de ligger sorterade på en presenning, som motordelarna den gången när jag var mycket ung och fungerade som ett slags scripta åt två unga män som höll på att plocka ner en bilmotor för att så småningom sätta ihop den igen. Det fungerade, det vill säga nästan. Bilen gjorde åtminstone en resa Skåne Stockholm, fast värmen fungerade aldrig mer. Flera år senare, när min dotter var i den åldern då hon ofta satte i halsen, läste jag en artikel om en pappa vars son satte något i halsen och inte fi ck luft. Pappan tog en kniv och lyckades lägga ett snitt på rätt ställe och barnet överlevde. Natten efter drömde jag att min dotter satte i halsen. Jag tog en kniv, snittade och försökte sedan förgäves sätta dit huvudet igen. En mardröm för en mamma. En mardröm för en översättare: att inte kunna sätta ihop alla delarna på presenningen till en skönlitterär text på svenska. Men jag har några månader på mig. Eventuella läsare får vänta på resultatet till 2008.* Skulle någon under tiden få lust att läsa David Malouf eller någon annan australisk författare i original finns det en guldgruva på högskolebiblioteket i Karlskrona. När Australiens ambassad i Stockholm skulle fl ytta till andra lokaler ville man göra sig av med sin boksamling och tack vare professor Karin Hansson hamnade den på högskolan i Karlskrona. Karin Hansson hyste också planer på att starta ett Centrum för perifera studier i Karlskrona. Det blev tyvärr aldrig av. Det hade varit roligt. Där hade man kunnat studera allt (vilket kanske inte var meningen). För vad är perifert? Ur en översättares synpunkt så gott som ingenting. Man vet inte vilka ämnen man kommer att vara tvungen att intressera sig för i framtiden. Skönlitterära texter kan vara placerade i vilken miljö som helst. Under min tid här i Australien har ingenting känts perifert, minsta småsak har varit central. Så for jag t ex med buss och färja genom halva Sydney, till Estlands konsulat i Birchgrove, där det enligt uppgift skulle fi nnas just ett sådant innertak ett beaten-tin ceiling som förekommer i Maloufs bok och som jag inte kunde föreställa mig hur det såg ut. Väl där upptäckte jag att konsulatets innertak såg precis likadana ut som innertaken i det hus där jag bor i Sydney: vita, ornamenterade, men inte av gips som jag trott, utan av plåt beatentin. Jag hade bara behövt klättra upp på en stege och knacka i taket för att få visshet, om jag nu hade haft en tanke åt det hållet. Det hade jag inte. I stället åkte jag fram och tillbaka till Birchgrove. Men på vägen iakttog jag (och tjuvlyssnade på hur australiensarna använder sitt språk). Vem vet när jag kan komma att få nytta av synen av en flock vita kakaduor som lyfter från en reklamskylt på en husfasad, eller fl ickorna i skoluniform som allihop ser ut som Anne på Grönkulla eller Boy George? META OTTOSSON *Trodde undertecknad, som skulle leverera översättningen den 1 oktober 2007 och även gjorde det. Men förlaget ville annorlunda och boken kom ut först i juni Artikeln har tidigare publicerats i form av tre krönikor i Blekinge Läns Tidning. Meta Ottosson är översättare av engelsk- och tyskspråkig litteratur. 16 nr 62, mars 2010 med andra ord mao nr 62.indd :38:26

17 INTERVJU PODIUM Podium: så funkar det Författarcentrums förlag Podium har under snart ett decennium gett ut böcker på nationella minoritetsspråk: samiska, romani chib och jiddisch. Nyligen fick jag anledning att tänka på seminarieserien Att översätta världen som Översättarcentrum ordnade på Södra teatern våren Då restes frågan om när det kommer att märkas i litteraturen att vi har fl era minoritetsspråk i Sverige: om en generation, eller två? Aldrig har vi haft en sådan tillgång i två- och trespråkiga människor som nu. Går man in på internationella biblioteket vid Odenplan, Stockholm, fi nns en hylla eller egentligen en ganska liten hyllbit med litteratur på romani chib, ett av Sveriges nationella minoritetsspråk. Merparten av böckerna på den där hyllbiten kommer från förlaget Podium. Jag tror inte att det var någon som nämnde förlaget Podium den där kvällen 2006, antagligen var det ingen som visste. En fredagseftermiddag i januari pulsade jag fram till Podiums, tillika Författarcentrum Östs, lokaler vid Humlegården i Stockholm för att luska ut lite fakta om förlaget. Det var Författarcentrum som grundade förlaget 1998 som led i den nya print-on-demand-tekniken. Helena Eitrem, projektledare och vik. redaktör, sätter genast ett papper i handen på mig. Det är pressmeddelandet för förlaget från Initiativtagarna Peter Curman, Jan Myrdal och Lars Forssell rasar i pressmeddelandet över bokbranschen, de sega förläggarna som riskerar hamna i samma sits som gaslyktetändarna och deras skrå om man inte tar tag i den nya tekniken. nu har vi väntat länge nog! nu gör vi själva slag i saken! skriker de i versaler. Det var ett decennium sedan, drygt. Nu fi nns nystartade print-on-demand-företag som Publit som samarbetar med bl a Podium och Författarförbundets nya publiceringstjänst Dejavu. Idag har Podium ett hundratal titlar i ryggen, berättar Podiums redaktör Jenny Lindblad (som är föräldraledig men baxat sig hit ändå). Grundidén är att verka som alternativ kanal till de vinstdrivande förlagen. Verksamheten fi nansieras med pengar från Kulturrådet. Det behövs verkligen statligt stöd för verksamheten är inte kommersiellt bärande och det är ett hårt arbete som tar lång tid. Man vill alltså verka för en bred marknad med smal litteratur i små upplagor för en billig penning: För den litteratur som inte bär sig kommersiellt, som inte kan ligga och skrota på något lager i stora upplagor. Förutom litteratur på de nationella minoritetsspråken som flera av dem kommer ut i tvåspråkiga utgåvor har man satsat på en klassikerutgivning och så kallade Podium Distribution, som är utgivning för Författarcentrums medlemmar (finansieras av författaren själv). Den första bok som gavs ut på ett minoritetsspråk var Pippi Långstrump på romani chib, dialekten kelderash Den var ett led i ett socialt engagemang på Podium att föra ut litteraturen i samhället dit den vanligen inte når. Vi har skapat oss en kompetens i den här nischen och vad gäller minoritetsspråken fi nns det verkligen ett skriande behov, säger Jenny. Det är svårt att hitta översättare till minoritetsspråken. öc har t ex inga översättare till samiska eller romani chib. Vi har ett ganska stort kontaktnät och går på rekommendationer och med andra ord nr 62 mars mao nr 62.indd :38:26

18 INTERVJU PODIUM översättarens erfarenhet. En annan viktig person är språkgranskaren som jobbar nära översättaren. Vi redaktörer måsta lita fullt ut på dem eftersom vi inte kan språken själva, men man kan arbeta förvånansvärt mycket som redaktör med en text utan att kunna språket, berättar Helena Eitrem. På bordet ligger en drös med titlar på de nationella minoritetsspråken som visar vidden i utgivningen: E dili thaj e turbati som är Ulf Starks Dårfi nkar och dönickar på romani chib, dialekten lovara översatt av Adam Parno Szoppe och Lillemor Torstensson; här fi nns en antologi med svenska kvinnors kärleksdikter översatta till turkiska av Özkan Mert; en annan antologi med nordsamisk lyrik med svensk parallelltext av Rose-Marie Huuva, Inghilda Tapio, Thomas Marainen och Simon Marainen; och Mitt hjärtas dagbok av Ardita Beqiri, om en fl ykt från krigets Kosovo, också den tvåspråkig på albanska och svenska i översättning av Ullmar Qvick. En stor framgång är journalisten Ann-Helén Laestadius ungdomsroman Sms från Soppero som handlar om språk och identitet. Den gör upp med en gammal skam över det samiska och handlar om att hitta sitt modersmål som vuxen. Den har blivit en enorm framgång, den ska bli fi lm och ges ut på tre samiska dialekter, berättar Helena Eitrem. I ett efterord kan man läsa att Ann-Helén Laestadius (f. 1971) mamma Ellen kom från en nordsamisk renskötarfamilj i Soppero, en by tio mil från Treriksröset, och sattes som liten i nomadskola för att hon skulle försvenskas. Ann-Helén var själv länge hemlig med sitt ursprung. Mamman pratade aldrig samiska med henne: som ett skydd. För att slippa bli kallad lappjävel ett ord som för övrigt är svenskt och inte fi nns på samiska. Ann-Helén förklarade hur viktigt det var att de ungdomliga uttrycken blev korrekta på samiska. Det fi nns stora skillnader mellan hur man pratar i de olika byarna och kraven på autenticitet från läsarna är höga, med all rätt! Det var också en grannlaga uppgift att välja språkgranskare så att de kompletterar översättarens kompetens. Det fi nns många heta potatisar när det kommer till minoritetsspråk som romani och samiska, för det har med identiteten att göra och ofta fi nns det inga givna språknormer, det saknas ordböcker osv, istället använder man sig av äldre släktingar, kompisar, olika typer av nätverk för att hitta fram till språket. Frågan om vad man får säga uppkommer ofta, berättar Jenny. Den färska Ordbok över svensk romani Resandefolkets språk och sånger skriven av Lenny Lindell och Kenth Thorbjörnsson Djerf är tänkt att råda bot på problemet. Den är den mest omfattande vetenskapliga dokumentationen av språket och innehåller 1800 uppslagsord på romani, 1600 uppslagsord på svenska, en grammatisk beskrivning av språket och dess vistradition. På bordet ligger också en smäcker utgåva av Isaac Bashevis Singers Jentl, jeshivapojken på jiddisch, transkriberad jiddisch och svenska. Den översattes från engelska av Mårten Edlund redan När Paula Grossman transkriberade från det hebreiska alfabetet upptäckte hon att hela meningar saknades i de engelska och svenska översättningarna, och hon upptäckte att den hade andra personliga pronomen i den svenska översättningen, berättar Helena. Det var Singer själv som uppmuntrade översättarna att anpassa och redigera texterna, detta för att boken även skulle nå ut till icke-judiska läsare, vilket exempelvis innebar att judiska termer användes i mindre utsträckning. Jag känner mig lätt upprymd när jag går från Podium. Under armen har jag böcker på samiska, jiddisch och romani chib. Jag har ljudboken E Katitzi av Katarina Taikon på romani chib bara för att få höra hur det låter, och jag har den tvåspråkiga serieromanen Sofia Z-4515, tecknad av Amanda Eriksson med text av Gunilla Lundgren i samarbete med Sofi a Taikon, som var den 4515:e romska fången i Auschwitz-Birkenau. Sofia Taikon kom till Sverige med vita bussarna våren Hennes upplevelser i koncentrationslägren har blivit en serieroman på romani och svenska. Trots allt en hoppfull bok. VIKTORIA JÄDERLING 18 nr 62, mars 2010 med andra ord mao nr 62.indd :38:26

19 MAOS SHIBBOLETH MAOS shibboleth [hebr. ax, innebörd: lösenord, igenkänningstecken, prövosten] Helena Hansson väljer ju Ordförklaring: adv. vilket faktiskt får sägas vara bekant eller sant, anv. för att markera att talaren vill ha medhåll el. vet att lyssnaren redan känner till det talaren säger. (Nationalencyklopedins ordbok) Motivering: Det ser kanske inte så mycket ut för världen, ordet ju. Och inte är det något vidare vackert ord, vare sig fonetiskt eller grafi skt. Inte heller kan man väl påstå att det framkallar några som helst ljuva associationer eller angenäma känslor. Nej, jag har faktiskt ingen vacker eller romantisk motivering till att jag gillar ordet ju. Vilket nog inom parentes sagt är ganska signifi kant jag är avgjort mer praktiskt än romantiskt lagd, inte minst i min inställning till språket. Men funktionen! Sällan har väl ett så litet ord kunnat förändra innebörden av ett helt yttrande så radikalt. Ta ett enkelt påstående som Josef är far till barnet. Testa sedan att stoppa in ett ju. Då börjar det hända grejer! Josef är ju far till barnet. Som du och jag mycket väl vet. Blink, blink, knuff, knuff. Vi hör faktiskt ihop du och jag, för vi vet något som alla andra inte vet: att Josef är far till barnet. Detta lilla ju kan alltså signalera samförstånd och gemenskap. Men det kan också visa att jag inte vill skriva dig saker och ting på näsan: Josef är ju far till barnet. Förmodligen vet du inte det, men för att du ska slippa stå där och känna dig dum så mjukar jag upp mitt påstående lite grann och låtsas som om du redan känner till informationen jag kommer med. Men ordet ju är minsann inte bara snällt och kamratligt. Nej, det kan också vara riktigt utstuderat elakt: Josef är ju far till barnet. Vilket jag mycket väl vet att du inte har en aning om men genom att stoppa in ju insinuerar jag att det faktiskt är något du borde veta. Alla andra vet det! Nu studerar jag din reaktion för att se om du lyckas hålla god min i detta elaka ju-spel. Det till synes obetydliga lilla ordet ju är alltså i själva verket proppfullt av betydelse och användbart i både ädla och lumpna syften. Ändå har det tidvis varit illa tålt. För det var väl inte bara jag som fi ck bock i kanten för småord i uppsatserna i skolan? Och som förvirrat frågade sig vad det var som gjorde de små orden sämre, fulare eller på annat sätt mindre värda än stora ord? Jag hoppas att dagens skolelever slipper ställa sig den frågan. För det där lilla ordet ju, det är ju (!) oersättligt. Dess exakta betydelse är inte alldeles lätt att defi niera, men när man börjar titta på hur det påverkar sin omgivning står det klart: Ju är ett explosivt litet paket av betydelseladdning. Det handlar faktiskt om ren ordmagi. Inför ett ord som ju kapitulerar jag villkorslöst. Kanske är jag en liten språkromantiker innerst inne ändå? Helena Hansson översätter från engelska och danska till svenska senast novellsamlingen Sorgesång för Easterly av Petina Gappah och har ett förfl utet i redaktionen för Svenska Akademiens grammatik. med andra ord nr 62 mars mao nr 62.indd :38:26

20 B föreningsbrev sverige porto betalt port payé översättarcentrum södermannagatan stockholm Litterärt översättarseminarium Distansutbildningar: Till svenska från tyska, franska, tjeckiska och turkiska, halvtid Från svenska till polska, heltid Förutom allmän behörighet krävs arbetsprover. Ansök senast 15 april. Mer info: mao nr 62.indd :38:27