ANNE FRANK. Unga Scenkompaniet 2014 dramatisering: Alexandra Mangs

Transkript

1 ANNE FRANK Unga Scenkompaniet 2014 dramatisering: Alexandra Mangs 1

2 Roller: Anne Skådespelaren 2

3 Prolog Jag betraktar oss åtta tillsammans med Gårdshuset som ett stycke blå himmel, omringad av svarta regnmoln. Molnen rycker allt närmare inpå och ringen som skiljer oss från den annalkande faran snävs åt allt mer. Skådespelaren: En 14-årig flicka skriver i sin dagbok. Det är den 8 november Det tynger mig mer än jag kan säga att vi aldrig får komma utomhus, jag är hemskt rädd för att vi ska bli upptäckta och få en kula i oss. Jag har sett mitt ansikte i spegeln och det ser annorlunda ut. Av utseendet att döma är jag lycklig och ändå finns det något sorgset i själva uttrycket, leendet glider genast bort från läpparna. Vi har fått en ytterst stark påminnelse om att vi är fjättrade judar, fjättrade vid en enda plats, utan rättigheter men med tusentals plikter. En gång ska väl ändå det här fasansfulla kriget ta slut, en gång kommer vi väl ändå att vara människor och inte enbart judar! Skådespelaren: Det är den 4 augusti Flickan är 15 år. I ert hus hålls judar gömda! Klockan halv elva på förmiddagen stannar en bil utanför Prinsengracht 263. SS-Oberscharführer Karl Josef Silberbauer kliver ut ur bilen, följd av tre beväpnande 3

4 holländska poliser. Jag ser världen långsamt allt mer omvandlas till en öken, jag hör allt tydligare åskan gå, den som kommer att döda även oss, och ändå, när jag blickar upp mot himlen tror jag att allt detta ska vändas till något gott, att även den här ondskan ska upphöra. 4

5 Scen 1. Skådespelaren: Hösten 1944 transporteras Anne Frank och hennes tre år äldre syster från Auschwitz till Bergen-Belsen. Båda blir sjuka i fläcktyfus och dör några veckor innan lägret befrias. Skådespelaren: Fredagen den 12 juni 1942, får Anne Frank en dagbok. Det är hennes 13-årsdag. Hon anar inte att hennes liv snart kommer att förändras drastiskt. I två år och två månader kommer hon och hennes familj att hålla sig gömda, isolerade från omvärlden. I sin dagbok skall hon berätta om sina upplevelser som gömd, som förföljd, som tonåring, som människa. Det här är hennes historia. Jag hoppas kunna anförtro dig allt, så som jag hittills inte kunnat anförtro mig åt någon, och jag hoppas att du skall bli ett stort stöd för mig. 5

6 Scen 2. Tisdagen den 7 mars Kära Kitty, När jag nu tänker tillbaka på min egen tillvaro 1942, känns allting så overkligt. Den tillvaron fick uppleva en helt annan Anne Frank än den som nu har suttit här och blivit klok. Fem beundrare i vartenda gathörn, ett tjugotal väninnor och bekanta, de flesta lärares älskling, bortskämd av far och mor, vad mer begär man? Det är på sätt och vis en lycka att jag mitt i alltihop, när festen nått sin höjdpunkt, plötsligt hamnade rakt i verkligheten och det tog ett år innan jag hunnit vänja mig vid att ingenstans möta någon beundran. Trots allt var jag inte heller 1942 odelat lycklig; ofta kände jag mig övergiven, men eftersom jag var i farten från morgon till kväll funderade jag inte så mycket, utan skojade om det mesta och försökte på olika sätt skingra tomheten. 6

7 Scen 3. Lördagen den 20 juni För en sådan som jag är det en mycket besynnerlig känsla att skriva dagbok. Inte nog med att jag aldrig någonsin skrivit förr, jag har dessutom på känn att varken jag själv eller någon annan längre fram kommer att ha något intresse av en trettonårig skolflickas utgjutelser. Nu har jag nått till den punkt där hela tanken med en dagbok tog sin början: jag har ingen väninna. För att i fantasin föra upp idén om den så länge efterlängtade väninnan på ett högre plan, tänker jag inte nöja mig med att som alla andra skriva in torra fakta i dagboken, utan i stället låta den vara väninnan själv, en väninna som heter Kitty. Min historia! Far, Otto Frank, den snällaste rara pappa jag någonsin träffat hade hunnit fylla trettiosex när han gifte sig med mor som då var tjugofem. Min syster Margot föddes 1926, i Frankfurt am Main i Tyskland. Den 12 juni 1929 kom så jag. Skådespelaren: Första världskriget slutar i november 1918 med Tysklands nederlag och tyskarna tvingas betala krigsskadestånd härjar inflationen. Ett litet politiskt parti, Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, NSDAP, i ledning av Adolf Hitler säger sig ha lösningen på problemet. I slutet av 1920-talet är det stor ekonomisk kris i landet. Många känner sig dragna till radikala, anti-demokratiska partier vinner NSDAP valet i Tyskland och kort därpå blir Hitler rikskansler. Snart antas de första anti judiska lagarna. En hetskampanj mot judar börjar. 7

8 Eftersom vi är fullblodsjudar for far 1933 till Holland. Han blev direktör för Nederlandse Opekta AB för syltberedning. Mamma, Edith Frank Holländer, for till Holland i september samma år medan jag och Margot for till Aachen, där mormor bodde. Margot for till Holland i december och jag...jag... i februari. Skådespelaren: Natten mellan den 9 och 10 november 1938 organiserar nazisterna i Tyskland en pogrom mot judar. Synagogor och bönehus bränns och förstörs. Skyltfönster krossas. Judiska butiker vandaliseras och plundras. Judar misshandlas och mördas. Efter pogromerna flyttade mormor hem till oss. Efter maj 1940 gick det utför med de goda tiderna; först kriget, sedan kapitulationen, tyskarnas inmarsch... och eländet för oss judar tog sin början. Skådespelaren: Förbjudet för judar. Judar får inte ha egna företag. Juderegistrering. Isolering. Judelagarna följde slag i slag och vår frihet blev rejält beskuren. Skådespelaren: (imiterar en officer) Judar måste bära judestjärna. (målar en judestjärna i ansiktet) Judar måste lämna in sina cyklar. Judar måste gå i judiska skolor. Judar får bara handla mellan och

9 Judar får bara gå till en judisk frisör. Judar får inte vistas på gatorna mellan kl på kvällen och 6.00 på morgonen. Judar får inte besöka teatrar, biografer och andra nöjeslokaler. Judar äger inte tillträde till badhus, inte till tennis-, landhockey- eller andra idrottsplatser. Judar får inte offentligt utöva någon sport. Judar får inte längre sitta ute i trädgården efter klockan åtta på kvällen. Judar får inte komma hem till kristna. Judar får inte ro båt. Judar får inte åka spårvagn. Judar får inte åka bil. Så flöt våra liv vidare och vi fick varken det ena eller det andra. På sommaren 1941 blev mormor allvarligt sjuk. Hon dog i januari Ingen vet hur ofta jag tänker på henne och fortsätter att älska henne. Onsdagen den 29 december Så trofast och god mormor alltid var, hon skulle aldrig någonsin ha svikit någon enda av oss. Vad det än gällde, förlät mig mormor alltid. Mormor -tyckte du om mig eller begrep du dig heller aldrig på mig? Jag vet inte. 9

10 Scen 4. Söndagen den 5 juli Far har hållit sig hemma mycket på sistone, han behövs inte längre på firman. Skådespelaren: Judar får inte ha egna företag. Herr Kleiman och herr Kugler har tagit över. För några dagar sedan, när vi promenerade runt här ute på torget, började far tala om att gå under jorden. (imiterar Otto) Jo Anne, som du vet började vi redan för ett år sedan flytta kläder, livsmedel och möbler hem till andra människor. Vi vill inte att våra ägodelar ska falla i händerna på tyskarna, och ännu mindre vill vi själva åka fast. Så därför kommer vi att ge oss av självmant och inte vänta på att bli hämtade. Men när då, pappa? (imiterar Otto) Oroa dig inte för det, det ordnar vi så småningom, njut du av ditt sorglösa liv så länge du kan. Fredagen den 26 maj Jag frågar ofta mig själv om det inte hade varit bättre för oss allihop om vi aldrig någonsin hade gömt oss, om vi i stället vore döda nu och slapp vara med om det här eländet. Men det ryggar vi samtliga också tillbaka för, fortfarande älskar vi livet, än har vi inte glömt naturens röst, än hoppas vi, hoppas vi på allt. 10

11 Scen 5. Onsdagen den 8 juli Som det känns nu har det gått flera år sedan i söndags morse. Det har hänt så mycket, det är som om hela världen plötsligt hade snurrat ett helt varv, men som du märker, Kitty, är jag ännu i livet, och det är huvudsaken säger far. Idag tror jag inte att du fattar alls vad jag menar, så jag får väl börja med att berätta vad som hände i söndags eftermiddag. Klockan tre var det någon som ringde på dörren. Skådespelaren: Oproeping! Ni förpliktas härmed att i Tyskland delta i arbete under polisövervakning. Om ni inte hörsammar denna kallelse kommer säkerhetspolisen att ingripa. Strax efteråt stod Margot uppriven vid köksdörren. (imiterar Margot:) Far har fått en inställelseorder från SS. En inställelseorder, jag såg redan koncentrationsläger och ensamceller och dit skulle vi bli tvungna att skicka far? (imiterar Margot:) Mamma har gått till van Daan för att höra om vi kan bege oss till gömstället i morgon." Van Daan är en nära bekant och fars kompanjon i firman. (imiterar Margot:) "Van Daan tänker gömma sig ihop med oss. Då blir vi sju personer där. Tystnad... Vi fick inte fram mer... Tanken på far... Väntan på mor... Värmen... Anspänningen... Plötsligt ringde det på dörren. Öppna inte, sa Margot och höll mig tillbaka... (paus) 11

12 men det behövdes inte, det var bara mor och herr van Daan. När jag och Margot senare satt inne på vårt rum berättade hon att inställelseordern inte gällde far, utan henne själv. Margot är sexton, så unga flickor vill de skicka iväg på egen hand. Gömma sig var skulle vi gömma oss någonstans här i stan någonstans på landet i något hus i något skjul när var hur det var så många frågor som jag inte kunde ställa, men som ändå kom tillbaka om och om igen. Klockan fem kom äntligen far hem. Sedan var det tyst hemma hos oss i våningen; ingen av oss hade aptit, det var fortfarande varmt och allt kändes bara konstigt. Klockan elva kom Miep och Jan Gies. Miep har arbetat hos far på firman sedan 1933 och har kommit att bli en nära vän, liksom hennes make Jan. Jackor, klänningar, skor, böcker och underkläder försvann ned i Mieps väska och Jans djupa fickor. Vid halv tolv gav de sig av. Jag var dödstrött, och trots att jag visste att det här skulle bli sista natten i min egen säng somnade jag med en gång, och först klockan sex på morgonen kom mor och väckte mig. Vi klädde på oss tjockt, som om vi skulle bli tvungna att övernatta i ett kylskåp, men det var bara för att få med oss lite mer kläder. I vår situation skulle ingen jude ha vågat lämna huset med en resväska full med kläder. Halv åtta stängde även vi porten bakom oss. 12

13 Scen 6. Torsdag den 9 juli Sedan gick vi vår väg genom det strilande regnet. Morgontidiga arbetare på väg till jobbet kastade medlidsamma blickar på oss. (torkar bort judestjärnan )Den i ögonfallande gula stjärnan talade sitt tydliga språk. Själva gömstället ligger i samma hus som fars kontor. Skådespelaren: Första våningen; Magasinet, avdelat i skilda bås; malkammaren och förrådskammaren. Bredvid magasinsdörren; den vanliga porten, som via en mellandörr leder till en trappa. Vid trappans krön en dörr halvt i mattglas; det stora främre kontoret. Far har inte haft stor personal; utöver Kugler, Kleiman och Miep bara Bep Voskuijl, som samtliga varit införstådda med att vi ska komma. Ute på lagret herr Voskuijl, Beps far, och två biträden, som vi inte har avslöjat något för. Skådespelaren: Via ett litet kabinett med kassaskåp; in i ett litet, mörkt kontor mot gården. Förr brukade herr Kugler och herr van Daan sitta därinne. Skådespelaren: Från kontoret, genom en lång smal hall och uppför fyra trappsteg; privatkontoret. Pampiga möbler, linoleumtäckt golv med mattor, radio, lyxig lampa, tipptopp rakt 13

14 igenom. Skådespelaren: Rymligt kök. En toalett. Från nedre hallen en enkel trätrappa upp; övre våningen. Där; lilla tamburen, en dörr till höger och en till vänster. Den vänstra; ut till gathuset med lagerutrymmen. Till höger om tamburen ligger Gårdshuset. Ingen människa skulle kunna ana att det gömmer sig så många rum bakom den enkla gråmålade dörren. Framför dörren finns ett trappsteg och (stiger in i Gårdshuset) sedan är man inne. Mittemot entrédörren börjar en brant trappa, till vänster en kort liten hall och ett rum som skulle komma att bli familjen Franks vardags- och sovrum. Där bredvid ytterligare ett mindre rum, sovoch arbetsrum för de bägge ungfröknarna Frank. Till höger om trappan ett fönsterlöst rum med handfat och avskild toalett. När man sedan klivit uppför trappan och öppnar dörren häpnar man över att påträffa ett så ljust och rymligt rum i en gammal kanalfastighet av det här slaget. Köket, och tillika paret van Daans sovrum. Ett pyttelitet genomgångsrum kommer att bli Peter van Daans bostad. Så till sist, precis ut mot gatan, en vind och ett loft. Fredagen den 21 augusti Vårt gömställe har först nu blivit ett verkligt gömställe. Herr Kugler tyckte nämligen att det var bäst att placera en bokhylla framför vår entrédörr, men självfallet en bokhylla som går att svänga och sedan öppnar sig som en dörr. 14

15 Scen 7. Fredagen den 14 augusti Van Daans anlände den 13 juli. Halv tio på morgonen infann sig Peter van Daan, en ganska trist och blyg typ på knappa sexton, vars sällskap man inte kan förvänta sig så mycket av. Fru och herr van Daan kom en halvtimme senare. Tisdagen den 10 november Väldiga nyheter: vi kommer att ta emot en åttonde som vill gömma sig! Vi har alltid varit av den uppfattningen att här mycket väl finns både utrymme och mat för en åttonde person, men vi har varit rädda att belasta Kugler och Kleiman ytterligare. I och med att skräckrapporterna rörande judar som nått oss utifrån, bara blivit värre och värre, hörde far sig för hos dem som bestämmer, och de tyckte att det var en utmärkt idé. (imiterar Kugler och Kleiman) "Faran är ju lika stor för sju som för åtta." Vårt val föll på en tandläkare vid namn Alfred Dussel. Han kommer att bo i mitt rum i stället för Margot. 15

16 Scen 8. Söndagen den 27 september Idag hade jag en så kallad diskussion med mor. Tråkigt nog brukar jag börja gråta direkt, jag kan inte hjälpa det. I sådana stunder står jag inte ut med mor. Själv är jag också en främling för henne, sådant märker man, hon vet inte ens hur jag tänker om det mest vardagliga. Margot kommer jag inte heller överens med. Margots och mors sätt att tänka är mig så främmande. Måndagen den 28 september För mig är det väldigt konstigt att vuxna så snabbt och så ofta råkar i gräl om alla möjliga småsaker. När nu käbblandet hör till ordningen för dagen, så borde jag egentligen redan ha vant mig... Men så är inte fallet, och det lär det väl heller aldrig bli, så länge varenda diskussion rör sig om mig. Ingenting, och då menar jag verkligen ingenting, håller man till godo, bit för bit och från topp till tå går sladdret och skvallret om mitt uppträdande, min karaktär och mitt sätt. Och dessutom menar myndigheterna i fråga att jag skall svälja och hålla god min när jag utsätts för något som jag aldrig behövt förr; att bli måltavla för såväl skrik som hårda ord. Det klarar jag inte! Aldrig i livet att jag finner mig i alla dessa förolämpningar! 16

17 Scen 9. Fredagen den 9 oktober Våra många judiska bekanta blir hämtade gruppvis. Gestapos behandling av dessa människor är allt annat än finkänslig, de blir forslade i boskapsvagnar till Westerbork. Skådespelaren: I slutet av 1941 börjar Westerbork användas som ett transitläger för judar som skall deporteras österut. Den 1 juli 1942 tar tyska säkerhetspolisen över lägret. Tyskarna börjar systematiskt att samla ihop alla judar i Holland och sända dem till Westerbork, och från Westerbork vidare. Där får folk knappt någonting alls att äta, än mindre att dricka. Kvinnorna och barnen får ofta håret avrakat. Att rymma är så gott som omöjligt. Folk är brännmärkta av sina rakade skallar och många dessutom av sitt judiska yttre. Om det är så illa redan i Holland, hur ska de då leva i dessa fjärran och barbariska trakter dit de sedan skickas vidare? Skådespelaren: Fram till slutet av 1944 deporteras närmare människor från Westerbork av dem till Auschwitz-Birkenau, till Sobibor, till Theresienstadt och till Bergen-Belsen. Vi tar för givet att de flesta blir mördade. Engelska radion talar om gasning, det kanske är den snabbaste dödsmetoden? 17

18 Skådespelaren: I gaskamrarna används Zyklon-B. Zyklon-B är ett bekämpningsmedel mot skadedjur. Ämnet levereras i kristallform, när Zyklon-B kommer i kontakt med luft utvecklas en giftig gas. Har du någonsin hört talas om gisslan? Oskyldiga, framstående medborgare tas till fånga och tvingas vänta på att bli mördade. Om någon utför sabotage och gärningsmannen inte går att hitta ställer Gestapo kort och gott upp en handfull gisslan mot muren. Om de människorna står de ofta dödsrapporter i tidningen. Då rubriceras ogärningen som en ödesdiger olycka. 18

19 Scen 10. Torsdagen den 19 november Dussel har berättat en hel del om yttervärlden. Otaliga vänner och bekanta har farit bort mot ett fasansfullt mål. Kväll efter kväll brummar gröna eller gråa militärfordon förbi. De ringer på varenda dörr och frågar om det bor några judar därinne. I så fall måste hela familjen följa med. Ingen som inte gömmer sig slipper undan sitt öde. Skallpengar betalas ofta ut, si och så mycket per huvud. Det påminner om slavjakterna förr i tiden. I kvällsmörkret kan jag ofta se hyggliga, oskyldiga människor gå förbi på led, med gråtande barn, de bara travar vidare kommenderade av sådana där karlar och blir slagna och plågade till de nästan faller omkull. Ingen skonas, åldringar, ungar, spädbarn, havande kvinnor, sjuka, alla, alla tvingas de tåga döden till mötes. Vad fint vi själva har det här, så fint och lugnt. Jag mår illa av att sova i en varm bädd samtidigt som mina käraste väninnor blir omkullvräkta eller faller ihop någonstans därute. Jag blir rädd när jag tänker på alla dem som jag en gång stod nära och som nu hamnat i händerna på de värsta bödlar som världen någonsin skådat... Och alltihop bara för att de är judar. 19

20 Scen 11. Fredagen den 19 mars Alla germaners Führer har hållit ett tal för sårade soldater. Det var sorgligt att behöva lyssna på. Skådespelaren: (imiterar soldaten och Hitler) "Heinrich Scheppel var namnet." "Var sårad?" "Vid Stalingrad." "Vad sårat?" "Två fötter förfrusna och ledbandsbrott på vänster arm." De sårade tycktes stolta över sina skador, ju fler desto bättre. En blev så rörd av att få räcka Führern sin hand, om han nu hade någon, att han knappt fick fram ett ord. 20

21 Scen 12. Lördagen den 27 mars Rauter, någon tysk höjadare, har hållit ett anförande. Skådespelaren: (imiterar Rauter) Alla judar måste ha lämnat de germanska länderna för 1 juli. Mellan 1 april och 1 maj kommer provinsen Utrecht att rensas. Som om det gällde kackerlackor. Skådespelaren: Mellan 1 maj och 1 juni provinserna i Nord- och Sydholland! Likt en slags hjord sjuk och vanskött boskap forslas dessa arma människor till de lortiga slaktplatserna. Skådespelaren: (upprepar till utmattning) Dachau, Sachsenhausen, Buchenwald, Mauthausen, Ravensbrück, Stutthof, Gross-Rosen, Jasenovac, Natzweiler, Theresienstadt, Westerbork, Bergen-Belsen. Chelmno, Belzec, Sobibor, Treblinka, Auschwitz-Birkenau, Majdanek. Skådespelaren: förintas genom arbete, dödsmarsch, avrättning, sadism, förnedring, medicinska experiment, arbeit macht frei. 21

22 Scen 13. Tisdagen den 27 april Luftangreppen på de tyska städerna blir allt kraftigare för var dag som går. Vi får ingen nattro längre, jag har svarta ringar under ögonen på grund av sömnbrist. Kosten är rent miserabel. Frukost på torrt bröd och kaffesurrogat. Kvällsmål sedan fjorton dagar tillbaka; spenat eller sallad, (frågar publiken) spenat eller sallad? spenat eller sallad? spenat? sallad? spenat eller sallad? speenat eller sallad? sallad eller spenat? spenat eller salaat? (osv.) Tjugo centimeter avlånga potatisar, smakar sött eller ruttet. 22

23 Scen 14. Torsdagen den 29 juli Fru van Daan, Dussel och jag höll på med disken och, vilket nästan aldrig händer och de säkert skulle lägga märke till, var jag ovanligt tystlåten. För att undvika alla frågor fick jag alltså bråttom att komma på något tämligen neutralt samtalsämne och tänkte att boken "Henri tvärs över gatan" skulle uppfylla det kravet. Men där tog jag miste; får jag inte fru van Daan på halsen, så får jag i stället herr Dussel. Saken var den att herr Dussel särskilt hade rekommenderat oss den boken som utmärkt lektyr. Margot och jag tyckte dock att den var allt annat än utmärkt. Nog för att pojkskildringen var bra, men resten... Något i stilen anförde jag medan vi stod och diskade. (imiterar Dussel) "Hur ska du kunna fatta en mans psyke! Ett barns är inte så svårt. Du är alldeles för ung för en sådan bok, inte ens en tjugoårig man skulle begripa det!" Varför rekommenderade han i så fall just Margot och mig den boken? (imiterar Dussel ) "Du vet alldeles för mycket om saker och ting som inte är lämpliga för dig. (imiterar fru van Daan) Du har fått totalt fel uppfostran. (Dussel) Så småningom, när du blir äldre, har du inget nöje kvar, då kommer du att säga: det läste jag i böcker redan för tjugo år sedan. (fru van Daan) Du får allt skynda dig på om du vill få någon man och bli förälskad. (Dussel) Du ratar förstås alla. I teorin är du redan fullärd, (fru van Daan) men praktiken, (Dussel) ja praktiken, den saknar du än så länge!" Ni kanske tycker att jag fått fel uppfostran, men det är långt ifrån alla överens om! Just i det ögonblicket skulle jag kunnat slå dem på käften, båda två som stod där och gjorde sig lustiga på min bekostnad. Jag var helt utom mig av ilska och skulle sannerligen, om jag bara hade vetat var man i så fall slutade, ha börjat räkna ned dagarna tills jag blev av med de här människorna. Tisdagen den 10 augusti

24 En ny idé: jag pratar mer med mig själv än med de andra vid bordet, det är bra på två sätt. För det första är alla glada åt att jag inte babblar på och för det andra slipper jag reta upp mig på vad någon annan tycker. Själv tycker jag inte att mina åsikter är dumma, men det gör andra och då kan jag lika gärna behålla dem för mig själv. 24

25 Scen 15. Torsdagen den 16 september Varenda dag äter jag valeriana mot oro och depression, men det hindrar ändå inte att jag känner mig ännu mer miserabel nästa dag. Att någon gång få skratta högt skulle hjälpa mer än tio valeriana, men vi har nästan glömt bort hur man skrattar. Ytterligare ett faktum som inte piggar upp oss är att magasinskarlen van Maaren börjat hysa misstankar rörande gårdstillbyggnaden. Den som har minsta hjärna blir förstås en smula fundersam när Miep säger att hon ska till laboratoriet, Bep till arkivet, Kleiman till Opekta-förrådet och när Kugler påstår att Gårdshuset inte hör till fastigheten, utan till grannbyggnaden. Måndagskvällen den 8 november Just nu, går jag igenom en period av nedstämdhet. Om kvällarna i sängen brukar jag se mig själv ensam i en fängelsehåla, utan far och mor. Ibland irrar jag längs en väg, eller så står vårt Gårdshus i ljusan låga, eller också kommer de och hämtar oss på natten och jag lägger mig i min förtvivlan under sängen. Jag ser alltihop som om jag skulle uppleva det inpå bara huden. Jag kan inte alls föreställa mig att världen någonsin igen kommer att bli normal för vår del. Jag brukar visserligen tala om efter kriget, men då är det som om jag talade om ett luftslott, något som aldrig kan bli verklighet. Jag betraktar oss åtta tillsammans med Gårdshuset som ett stycke blå himmel, omringad av svarta regnmoln. Molnen rycker allt närmare inpå och ringen som skiljer oss från den annalkande faran snävs åt allt mer. Redan nu är vi så omgivna av fara och mörker att vi stöter emot varandra i vårt förtvivlade sökande efter en räddning ur nöden. Alla blickar vi ned dit där människorna slåss mot varandra, alla blickar vi upp dit där det är fridfullt och vackert, och under tiden förblir vi avskurna genom den där mörka massan, som inte låter oss stiga vare sig nedåt eller uppåt, utan står där framför 25

26 oss som en ogenomtränglig mur, som önskar förinta oss, men än så länge inte förmår. 26

27 Scen 16. Lördagen den 30 oktober Kan det vara en slump att far och mor aldrig läxar upp Margot och att det alltid är jag som drabbas? Att mor håller på Margot säger sig självt, de båda brukar alltid hålla på varandra. Jag tycker om dem bara för att de råkar vara mor och Margot, som människor kan de båda två dra åt skogen. Annat är det med far. När han föredrar Margot, då skär det i mig, för pappa älskar jag. Själv är han inte medveten om att han behandlar Margot annorlunda än mig. Men nog har väl jag också rätt till en smula allvar. Jag har alltid varit familjens clown och odåga, har alltid fått sona dubbelt för alla gärningar först med en uppläxning och sedan med förtvivlan inombords. Nej, jag är inte svartsjuk på Margot, det har jag aldrig varit. Jag skulle bara så gärna vilja känna fars äkta kärlek, inte bara som hans barn, utan som Anne-i-mig-själv. Far begriper inte att jag någon gång skulle vilja lätta mitt hjärta om mor. Han vill inte prata, undviker allt som har något med mors fel eller brister att göra. Och då är det ändå mor med alla hennes brister som tynger mitt hjärta mest av allt. Jag vet inte hur jag skall förhålla mig, jag kan inte bara klandra henne för all slarvighet, sarkasm och hårdhet, men jag kan inte heller alltid lägga skulden på mig själv. Det värsta av allt att varken far eller mor inser att det inte räcker till i mitt liv och att jag klandrar dem för det. Men skulle någon människa helt och hållet kunna vara sina barn till lags? 27

28 Scen 17. Lördagen den 27 november I går kväll när jag skulle somna fick jag plötsligt se Hanneli. Jag såg henne framför mig, i trasor och med insjunket avmagrat ansikte. Ögonen var väldigt stora och hon tittade så sorgset och förebrående på mig; "Anne, varför övergav du mig? Hjälp, hjälp mig, rädda mig ur detta helvete!" Men jag kan inte hjälpa henne, jag kan bara se på när andra människor lider och dör. Det var just Hanneli jag såg, inte någon annan. Varför blev just jag utvald att leva och hon måste kanske dö? Vad var det som skilde oss åt? Varför var vi så långt ifrån varandra nu? Hanneli, jag hoppas få möta dig på nytt när kriget är slut och att du kommer tillbaka till oss. Skådespelaren: Anne träffar sin skolkamrat igen, i koncentrationslägret Bergen-Belsen. De pratar kort, åtskilda av taggtråd. Margot är döende. Jag har ingen längre. Skådespelaren: Hanneli överlever Bergen-Belsen. Gode Gud, skänk henne stöd, så att hon åtminstone inte är ensam. Om bara du kunde säga att jag tänker på henne med kärlek och medlidande, det kanske skulle stärka hennes uthållighet. Hanneli, om jag bara kunde hämta dig där du nu befinner dig, om jag bara kunde dela 28

29 med mig av allt som jag själv åtnjuter. 29

30 Scen 18. Fredagen den 24 december När någon kommer inklivande utifrån, med vinden i kläderna och kylan i ansiktet, skulle jag gärna kunna stoppa huvudet under filtarna för att slippa tänka; När blir vi härnäst unnade att andas frisk luft? Att få cykla, dansa, vissla, blicka ut över världen, känna mig ung, veta om att man är fri, allt det där suktar jag efter, men får inte visa det. Skulle någon kunna förstå hur jag känner, skulle någon kunna bortse från otacksamheten, bortse från jude eller icke-jude, bara bry sig om flickan inom mig, hon som behöver få vara uppsluppen och ha roligt? Jag vet inte och skulle heller inte kunna tala med någon om det, för då vet jag att jag skulle börja gråta. Man kan bli så lättad av att få gråta, om man bara har någon att gråta ut hos. 30

31 Scen 19. Lördagen den 15 januari Jag undrar om man så småningom skulle börja gräla med vilka människor som helst om man levde tillsammans så här länge. Eller är det kanske vi som har dragit en nitlott? Skådespelaren: (imiterar en cirkusdirektör) Kära publik! Nu skall vi se vem som skall få äran att bo i Gårdshuset! De lyckliga vinnarna är; (trumvirvel) Otto Frank, (trumvirvel) Peter van Daan, (trumvirvel) Margot Frank, (trumvirvel) Herr van Daan, (trumvirvel) Alfred Dussel, (trumvirvel) Edith Frank, (trumvirvel) Fru van Daan, och sist men inte minst (trumvirvel) Anne Frank! Helt fantastiskt! En stor applåd! Stort grattis till er alla! Jag tror att jag om jag stannar kvar här länge, blir jag en uttorkad bönstjälk. Jag som så gärna skulle vilja vara en riktig tonåring! Lördagen den 22 januari Kan du kanske tala om för mig hur det kommer sig att alla människor så ängsligt tjuvhåller på sitt inre? Hur kommer det sig att jag i sällskap alltid beter mig helt annorlunda än jag borde? Varför litar den ena så lite på den andre? Jag vet, det har säkert sina skäl, men ibland tycker jag att det är så hemskt trist att man ingenstans, inte ens hos dem som står en allra närmast, möter minsta gnutta tillit. 31

32 Scen 20. Måndagen den 27 mars Här i Gårdshuset är stämningsläget alltid detsamma vad gäller politik. Under de otaliga debatterna om invasion, luftbombningar, anföranden osv. osv. hör man oräkneliga utrop i stil med; (imiterar) "Unmöjligt!" "Um Gottes Willen, om det är först nu som de tänker börja, hur kommer det då att sluta!" "Det går ausmärkt, prima, strålande!" Optimister och pessimister, och realister ej att förglömma, torgför alla sin mening med oförtröttlig energi och som alltid tycker var och en att han ensam har rätt. Från tidig morgon till sen kväll. Det lustiga är att de aldrig tröttnar på det. Radion påslagen redan klockan åtta på morgonen, och den lyssnar man sedan på varje heltimme, fram till nio, tio och ofta även elva på kvällen. Om man inte äter eller sover, så sitter man runt radion och pratar om mat, sömn och politik. Anförandet som allas vår högt älskade Churchill höll är idealiskt om man vill ha ett lysande exempel; (gestaltar händelsen) Klockan nio, söndag kväll. Tekannan står under huvan på bordet. Dussel till vänster om radion, herrn framför den, Peter bredvid. Mor bredvid herrn, frun därbakom. Margot och jag längst bak och pappa vid bordet. Herrarna bolmar, Peters ögonlock faller ned av det spända lyssnandet, mamma i lång mörk negligé och frun skakig av flygplanen som inte bekymrar sig om anförandet, utan glatt flyger vidare mot Essen. Far sörplande sitt te. Margot har papiljotter i håret, själv är jag iförd en alldels för liten nattdräkt. (stiger ur bilden) Det hela verkar intimt och trivsamt, och det är det också den här gången. Ändå inväntar jag med fasa följderna av anförandet. De orkar knappt vänta, stampar av otålighet, måtte det snart bli dags att gräla igen! 32

33 Scen 21. Onsdagen den 5 april En lång tid har jag helt glömt bort varför jag studerar när jag är här, slutet på kriget känns så förfärligt långt borta. Jag måste studera, för att komma vidare, för att bli journalist, för det är vad jag vill! Jag vet att jag kan skriva. Jag vill leva vidare, även efter min död! När jag skriver blir jag av med alltihop, sorgen försvinner, mitt mod lever upp! Men, och det är den stora frågan, kommer jag någonsin att kunna skriva något storslaget? Jag hoppas det, det hoppas jag så, för i skrivandet kan jag fästa alltihop, mina tankar ideal och fantasier. 33

34 Scen 22. Tisdagen den 11 april Klockan halv tio på söndag kväll knackade Peter försiktigt på dörren och undrade om far kunde titta upp och hjälpa honom med en svår engelsk mening. "Det är något lurt på gång." Min misstanke visade sig stämma, det var inbrott på gång nere i magasinet. Peter hade hört två höga dunsar ute i tamburen, smugit ned och upptäckt att en stor bräda var borta till vänster på magasinsdörren. När far, herr van Daan, Dussel och Peter klev in i magasinet höll tjuvarna som bäst på att stjäla. Utan att tänka sig för ropade van Daan; (imiterar) "Polis!" Raska steg ute på gatan, tjuvarna hade flytt. Ett par som gick förbi utanför lyste över hela magasinet med en stark ficklampa. Alla fyra karlar rusade upp och landade till slut bakom gömställets säkra murar. (imiterar herrarna)"släck lyset, gå försiktigt upp, huset väntar polisbesök!" Av allt att döma hade paret med ficklampan varskott polisen. Klockan blev halv elva... elva... inte ett ljud... och så, kvart över elva, ett sorl nedifrån. Fotsteg i huset... privatkontoret... köket... sedan... i trappan upp till oss. Nu hördes inte någons andning, åtta hjärtan bultade. Jag såg framför mig hur vi alla femton blev bortförda av Gestapo redan samma natt. Skrammel från hyllan, två gånger, sedan ramlade en sopskyffel... fotstegen avlägsnade sig. Det hördes inget mer i huset, men det lyste ute i vår tambur, alldeles framför hyllan. Kunde det bero på att det var något gåtfullt med vår hylla? Hade polisen glömt lampan? Skulle någon komma tillbaka och släcka? "Ned på golvet och sov nu!" Plötsligt fick vi höra tunga fotsteg nedifrån. Någon bankade på vår hylla... Miep visslade. 34

35 Jan och Miep blev självfallet mottagna med jubel och tårar. Jan snickrade igen hålet med vitt virke och skyndade sedan iväg med Miep till polisen för att anmäla inbrottet. Under dörren till magasinet hade Miep dessutom hittat en lapp från nattväktaren Sleegers, som hade upptäckt hålet hos oss och sedan hämtat dit en konstapel. Det var alltså de som hade gått igenom fastigheten. Ingen av oss har någonsin svävat i lika stor fara som den här natten. Gud måste verkligen ha skyddat oss, för tänk själv; polis vid hyllan framför vårt gömställe, ljuset tänt därute och ingen märkte oss. Vi har fått en ytterst stark påminnelse om att vi är fjättrade judar, fjättrade vid en enda plats, utan rättigheter men med tusentals plikter. En gång ska väl ändå det här fasansfulla kriget ta slut, en gång kommer vi väl ändå att vara människor och inte enbart judar! Vem har ålagt oss det här? Vem har gjort oss judar till ett undantag bland alla jordens folk? Det var Gud som skapade oss, men Gud kommer också att vara den som lyfter oss. Om vi lyckas uthärda allt det här lidandet. Om det trots allt blir några judar kvar. Aldrig någonsin kommer vi att kunna vara enbart holländare eller enbart engelsmän eller av vilken nationalitet det än må vara, vid sidan av det kommer vi ständigt att tvingas förbli judar, och det vill vi också förbli. 35

36 Scen 23. Onsdagen den 3 maj Varför satsar man dagligen miljoner på kriget? Varför finns det inte en cent över till sjukvården, till konstnärerna, till de fattiga? Varför måste människor svälta medan överflöd av mat ruttnar bort i andra delar av världen? Varför är människor så galna? Jag har aldrig trott att kriget enbart beror på de stora männen, regenterna och kapitalisterna. O nej, även den lilla mannen deltar nog så gärna, annars skulle ju folken redan för länge sedan opponerat sig! Det finns en förintelsedrift inom människorna, en drift att döda, mörda och härja, och så länge inte mänskligheten, utan undantag, genomgår en metamorfos kommer krig att rasa, kommer allting som har byggts upp, odlats fram och vuxit att om och om igen skäras av och förintas, för att sedan börja om på nytt! 36

37 Scen 24. Fredagen den 2 juni Ett splitternytt anti-skjutrecept: vid högljudda knallar skyndar man sig till närmaste trätrappa, rusar upp- och nedför densamma och ser till att åtminstone varannan gång falla långsamt utför ifall det hela skulle komma att upprepas. Skråmorna som man drar på sig och larmet när man löper och faller är tillräckligt för att man ska slippa höra skjutandet eller tänka mer på saken. Måndagen den 5 juni Skådespelaren: Rom intaget av femte armén, staden är varken ödelagd eller bombad. Jättepropaganda för Hitler. Ont om grönsaker och potatis, en limpa har möglat. Skådespelaren: Dåligt väder. Ihållande bombningar över Pas de Calais och franska västkusten. Man ser botten i det svarta kassaskrinet, vad ska vi leva på i nästa månad? Tisdagen den 6 juni 1944 Klockan 12; 37

38 Skådespelaren: This is D-day! This is the day, invasionen har börjat! Klockan åtta i morse; Skådespelaren: (imiterar radiorapporter) Alla människor som bor inom 35 kilometer från kusten skall göra sig redo för bombningar. I mån av möjlighet kommer engelska fallskärmtrupper att kasta ned ett flygblad en timme i förväg. Englische Fallschirmspringer sind an der Französischen Küste gelandet. English warships in battle with German marines. Klockan 10. Skådespelaren: (imiterar radioröster från olika länder) The invasion has begun! Invasjonen har begynt! Die Invasion hat begonnen! L'invasion a commencé! De invasie is begonnen! Alltså den äkta invasionen. Klockan 11: anförandet av överbefälhavare General Dwight Eisenhower; Skådespelaren: (imiterar Eisenhower) This is D-Day. Stiff fighting will come now, but after this the victory. This year 1944 is 38

39 the year of complete victory, good luck! Anföranden av Gerbrandy, premiärministern av Belgien, kung Haakon av Norge, de Gaulle för Frankrike, kungen av England och, ej att förglömma, Churchill. Närmar sig nu verklige den länge väntade befrielsen? Den befrielse som det har talats så mycket om, men som ändå är för vacker, för att någonsin kunna bli verklighet? Kommer detta år, 1944, att skänka oss segern? Det vet vi inte nu heller, men hoppet ger oss modet åter och gör oss starka på nytt. Det bästa med invasionen är att jag känner på mig att vänner är antågande. De fruktansvärda tyskarna har kuvat oss och tryckt kniven mot strupen så länge att vänner och räddning nu är vårt allt! Nu är det inte längre judarna som gäller, nu gäller det Holland, Holland och hela det ockuperade Europa. Kanske säger Margot kan jag ändå börja skolan i september eller oktober. 39

40 Scen 25. Lördagen den 15 juli "Ty djupast sett och i grund och botten är ungdomen en ensammare tid än ålderdomen." Det yttrandet snappade jag upp någonstans i en bok. Stämmer det att de vuxna har det svårare här än ungdomarna? Nej, det stämmer verkligen inte. Den som vidhåller att de äldre har det mycket värre här i Gårdshuset, inser nog inte i hur mycket större omfattning som problemen kommer stormande mot oss. Problem som vi egentligen är för unga för, men som lika fullt tränger sig på oss ända tills vi med tiden anser oss ha funnit en lösning, oftast en lösning som inte tar tillräcklig hänsyn till den förödande verkligheten. Det är det svåra i denna tid; ideal och drömmar hinner knappt infinna sig innan de drabbas av den allra grymmaste verklighet och på så vis fullständigt ödeläggs. Det är ett rent under att jag inte har gett upp alla mina förhoppningar, för dessa verkar absurda och ogenomförbara. Ändå håller jag fast vid dem, trots allt, eftersom jag fortsätter tro på människors inre godhet. För mig är det komplett omöjligt att basera allting på död, elände och förvirring. Jag ser världen långsamt allt mer omvandlas till en öken, jag hör allt tydligare åskan gå, den som kommer att döda även oss, jag lider med miljontals människor, och ändå, när jag blickar upp mot himlen tror jag att allt detta ska vändas till något gott, att även den här ondskan ska upphöra, att det åter ska bli lugn och fred i världsordningen. Till dess måste jag värna mina idéer, i tider som kommer kanske de kan bli verklighet! 40

41 Scen 26. Tisdagen den 1 augusti Min själ är liksom splittrad i två halvor. Den ena sidan härbärgerar min uppspelta munterhet, min drift med allt och alla, min livslust och i synnerhet detta att se allt från den ljusa sidan. Den här sidan ligger ofta på lur och tränger undan den andra, som är mycket vackrare, renare och djupare. Inte sant, Annes vackra sida, den känner ingen till och det är därför som så få människor står ut med mig. Det är hemskt obehagligt för mig att behöva säga det här till dig, men varför inte göra det nu när jag vet att det är sanningen? Jag är hemskt rädd för att alla som känner mig som den som jag alltid är någon gång ska upptäcka att jag har en annan sida, en vackrare och bättre sida. Jag är rädd att de ska håna mig, tycka att jag är löjlig och sentimental. I sällskap med andra har sålunda aldrig, aldrig en enda gång, den goda Anne trätt fram, men i ensamheten är det nästan alltid hon som spelar första fiolen. Jag vet exakt hur jag skulle vilja vara, och hur jag också är på insidan. Men tyvärr är jag det bara i enrum. Den muntra Anne skrattar åt alltihop, kommer med en fräck replik och låtsas inte bry sig om det, men den tysta Anne reagerar i stället med motsatsen. Om jag ska vara riktigt ärlig måste jag erkänna att det visst gör mig ledsen, att jag lägger ned omätliga ansträngningar på att bli annorlunda, men ständigt tvingas slåss mot starkare arméer. "Där ser du, där har du hamnat, ingen uppskattning, hånfulla och förgrämda ansikten, människor som tycker att du är otrevlig, och allt detta för att du inte lyssnar på de goda råden från din egen bättre hälft." Nog skulle jag vilja lyssna, men det går inte, när jag är tyst och allvarlig tror alla att det handlar om en ny komedi, och då får jag rädda mig med ett skämt. För att nu inte tala om min egen familj som bestämt tror att jag är sjuk, proppar i mig huvudvärkspiller och lugnande tabletter, känner efter på halsen och pannan om jag har feber, frågar om min avföring och kritiserar mitt dåliga humör. Det orkar jag inte med, om man vaktar så där på mig blir jag först näbbig, sedan ledsen och till slut vrider jag om hjärtat, 41

42 vrider den dåliga sidan utåt, den goda inåt och letar ständigt efter något medel för att bli sådan som jag så hemskt gärna skulle vilja bli. Som jag också skulle kunna bli om... det inte fanns några andra människor i världen. 42

43 Epilog Skådespelaren: Kära Kitty (imiterar Silberbauer) "I ert hus hålls judar gömda!" Klockan halv elva på förmiddagen fredagen den 4 augusti 1944 stannar en bil utanför fastigheten Prinsengracht 263. SS-Oberscharführer Karl Josef Silberbauer kliver ut ur bilen, följd av tre beväpnande holländska poliser. De undangömda har blivit förrådda. (viskar) Westerbork, Auschwitz, Buchenwald, Theresienstadt, Mauthausen, Neuengamme, Bergen-Belsen... Den 3 september avgår den sista transporten från Westerbork till koncentrationslägren i öst och anländer tre dagar senare i Auschwitz. I denna transport finns Gårdshusborna. (tar farväl) Herr van Daan gasas ihjäl på ankomstdagen i Auschwitz. Fru van Daan flyttas från Auschwitz till Bergen-Belsen och därifrån via Buchenwald till Theresienstadt, där hon avlider. Peter van Daan förs i samband med en evakueringsmarsch, den 16 januari 1945, från Auschwitz till Mauthausen i Österrike. Han dör, tre dagar före befrielsen, den 5 maj Alfred Dussel avlider den 20 december 1944 i koncentrationslägret Neuengamme. Edith Frank dör av svält och utmattning den 6 januari 1945 i Auschwitz-Birkenau. Otto Frank överlever koncentrationslägret i Auschwitz. I slutet av januari 1945 befrias han av ryska trupper. Han återvänder småningom till Amsterdam. Han dör 19 augusti 1980, 91 år gammal. Margot och Anne deporteras från Auschwitz till koncentrationslägret Bergen-Belsen. Den 12 april 1945 befrias koncentrationslägret av brittiska trupper. En månad tidigare, med några dagars mellanrum, dör först Margot och sedan Anne. 43

44 Skådespelaren: Båda flickornas kroppar ligger i massgravarna vid Bergen-Belsen. 44