Rumsliga mönster utifrån det osteologiska materialet

Transkript

1 köttets skull. Fåren/getterna har sannolikt även haft en roll som ullproducenter, vilket utslaktningen av fullvuxna djur kan visa (Vretemark 1997, Myrdal 1997:218). Rumsliga mönster utifrån det osteologiska materialet Det finns en mängd olika faktorer som kan påverka ett benmaterials utseende, innehåll och sammansättning, t ex typ av sediment och hur snabbt en bensamling begravs under sediment. Andra faktorer är väder och vind, klimat, mekanisk vittring, rovdjurs spridning av benen samt arkeologisk och osteologisk metodik. Människors olika seder och traditioner påverkar också, t ex valet av slaktprocedur och huruvida benavfallet bränts eller inte. Även människans syn på djurens funktion som köttproducerande, pälsdjur, dragdjur eller rituellt/tabubelagt djur påverkar sammansättningen av arter och benslag. Vid en osteologisk analys är det därför mycket viktigt att försöka ringa in de faktorer som påverkat benmaterialet, inte minst är detta av stor vikt vid jämförelser mellan olika benmaterial. (Se bilaga 3.) Ett annat problem som bör lyftas fram är att man som läsare av en osteologisk analys ibland förbiser att uppgifter om antalet benfragment avser just antalet fragment och mycket sällan antalet kompletta ben. Om en anläggning innehåller ett 100-tal tandfragment så kan det tolkas av läsaren som en mycket stor mängd tänder. Men hur många hela tänder handlar det egentligen om, då en kindtand från en ko mycket väl kan splittras upp i 50 fragment eller mer? På grund av olika källkritiska problem (se bilaga 3) har jag använt mig enbart av antalet fragment i den rumsliga analysen. Denna typ av mängdberäkning förutsätter givetvis att fragmenteringen av ett benmaterial är homogen inom respektive art. För att undersöka frågeställningarna (skillnader och likheter mellan och inom de olika fornlämningarna) har jag utgått från olika parametrar som utvärderats genom spridningskartor och procentuella beräkningar av antalet benfragment. De parametrar som använts är: Fragmentering, bevarandegrad Benmängd och benspridning Vittring Märken på ben (efter bearbetning, slakt eller gnagare) Bränning Art- och åldersfördelning Benslagfördelning (köttrika/köttfattiga) Fragmentering, bevarandegrad Vid en jämförelse mellan den norra (Raä 326) och södra (Raä 325) undersökningsytan finns tydliga skillnader i benmaterialets bevarandegrad. De obrända benen i den norra delen väger i genomsnitt 1 gram/ben, i den södra 0,4 gram/ben. Beträffande de brända benen finns inte lika stora skillnader mellan områdena. Här har det södra undersökningsområdet minst fragmenterade ben med en genomsnittlig vikt på 0,3 gram/ben. De brända benen på det norra boplatsområdet väger ca 0,1 gram/ben. Benmängd och benspridning Den totala undersökningsytan omfattar totalt m 2. Därav består fornlämning 326 av m 2 och fornlämning 325 av m 2, dvs. 45 % av den totala ytan. Ca 67 % av totala antalet ben hittades i det södra undersökningsområdet. Norr om bäcken, vid Raä 326, hittades 58 % av de obrända benen, men endast 16 % av det totala antalet brända ben. Benfynden är fåtaliga, men finns rumsligt spridda över ytan, både i och utanför husen. Varje benfynd verkar generellt innehålla större mängder ben än på ytorna C-D söder om bäcken. En koncentration av både brända och obrända ben finns i den sydvästra delen av fornlämning 325 (ytorna A och B) (Figur 115). Vittring Ben med rundade ytor har definierats som utsatta för mekanisk vittring. Ben med avflagnad kompakt benvävnad (väder och vind) eller anfrätt (uppluckrad) kompakt benvävnad (sediment) har tolkats som angripna av kemisk vittring (Lepiksaar 1989:26). Att dela in benen i dessa grupper är inte helt enkelt, och det är framför allt svårt att veta när vittringen har inträffat. Beror den avflagnade kompaktan på att benen legat öppet på markytan under förhistorisk tid eller under nutid? Dessutom kan t ex rengöringen av benen förorsaka ett liknande utseende som de ben som utsatts för kemisk vittring. Det obrända benmaterialet uppvisar inga tydliga spår efter mekanisk vittring och har således inte påverkats av odling (plog) eller människor och djurs traskande. Däremot är materialet påverkat av kemisk vittring väder och vind samt sediment. På den norra ytan finns fler ben som är påverkade av kemisk (och mekanisk) vittring, ca 72 % av totala antalet ben uppvisar spår av vittring. Skillnaden i vittring kan kanske till viss del tillskrivas olikheter mellan de bägge ytorna beträffande sediment och hur området använts. Sedimentet i det norra området består av lera och marken har i långliga tider brukats som åker. Även den norra delen av den södra undersökningsytan, direkt söder om bäcken, har brukats som åker och består av lerjord. Däremot utgörs den sydvästligaste delen av fornlämningen av en moränbacke bestående av sedimentet silt. Märken på ben (efter bearbetning, slakt eller gnagare) Benmaterialet innehåller inget avfall efter benhantverk. Gnagmärken finns på ett fåtal ben, vilket indikerar att benavfallet till viss del legat öppet. EKONOMI OCH HANTVERK 129

2 Figur 115. Samtliga ben på fornlämning 325 (från bilaga 3). 130 VAXMYRA TVÅ BOPLATSER VID EN BÄCK

3 Figur 116. Brända ben på fornlämning 325 (från bilaga 3). EKONOMI OCH HANTVERK 131

4 I området norr om bäcken finns betydligt fler ben med slaktmärken än i det södra undersökningsområdet. Ca 76 % av alla ben med slaktmärken kommer härifrån. Bränning På ytan söder om bäcken finns betydligt fler brända ben, och framför allt kan man se en förtätning till moränbacken (yta B), i den sydvästliga delen av fornlämning % av det totala antalet brända ben hittades på fornlämning 325 (Figur 116). Art- och åldersfördelning I området norr om bäcken påträffades enbart djurben, i den södra både djur- och människoben. I det södra området är fynden av häst ganska väl koncentrerade till yta B. På den norra undersökningsytan påträffades häst i och runt hus 14/15 samt i hus 9. Observera att mängden hästben är liten beträffande båda ytorna. Brända ben från en ung människa och unga djur förekommer enbart i den södra delen, på yta A och B (se bilaga 3: figur 7). Benslagsfördelning Tamdjurens skelett består, enligt beräkningar, till ca 40 % av köttrika ben, dvs. extremitetsben samt ben från bålen (Sigvallius 1988:44). I Vaxmyra finns en övervikt av köttrika benslag på undersökningsytan norr om bäcken (Raä 326). På den södra ytan är däremot fördelningen relativt jämn (Figurer 117 och 118). Tittar man närmare på fördelningen inom de köttfattiga benslagen så är framför allt mängden tandfragment stor i området söder om bäcken (framför allt yta A). Förekomsten av andra kraniedelar är mycket liten här jämfört med i den norra delen. Men framför allt är andelen ben från klövarna mycket liten i bägge undersökningsområdena, vilket är konstigt med tanke på att många av benen i klövarna är tämligen kompakta i strukturen och brukar bevaras relativt väl. Dessutom är dessa benslag lätta att bestämma osteologiskt. Slutsatser Benavfallet i området norr om bäcken (Raä 326) består huvudsakligen av obrända köttrika benslag, s.k. matavfall, från tamdjursarter (nöt, får/get, svin, häst). Fragment av långa rörben, varav ett flertal uppvisar spår efter slakt, dominerar materialet. Avsaknaden av primärt slaktavfall, kranier och ben från klövarna, indikerar att slaktområdena ligger utanför undersökt område. Frånvaron av mekanisk vittring och den stora graden av kemisk vittring visar att det tillvaratagna benmaterialet i högre utsträckning än i området söder om bäcken (Raä 325) har varit inneslutet i sediment sannolikt är det också därför som benen är bättre bevarade norr om bäcken. Antingen beror olikheterna mellan områdena på skillnaden i sedimenttyp, lera respektive silt, eller t ex på att inga kulturlagerrester undersöktes i det norra området. I övrigt ger den rumsliga analysen inga specifika indikationer i boplatsområdet norr om bäcken (Raä 326), utan ger en relativt ordinär bild av dess användning. Den rumsliga analysen pekar däremot ut delar av det södra undersökningsområdet, yta A och B. Här förekommer en dominans av brända ben, både från människa och djur, och koncentrationer av brända ben från unga djur. Dessutom visar analysen en dominans av obrända tandfragment från tamdjursarter, framför allt på yta A. Fornlämning 326 Fornlämning 325 Bättre bevarade obrända ben, något sämre bevarade brända ben Större kemisk vittring, framför allt orsakad av sedimentet. Knappt någon mekanisk vittring. Inget avfall från benhantverk Fåtal gnagmärken Fler ben med slaktmärken Något bättre bevarade brända ben, sämre bevarade obrända ben Mindre kemisk vittring. Ingen mekanisk vittring. Inget avfall från benhantverk Gnagmärken? Färre ben med slaktmärken. Färre ben och framför allt färre brända ben. Fler ben och framför allt fler brända ben (både djur och människa) Ingen benkoncentration till specifik del av boplatsen. koncentration i sydvästra delen (yta A och B) Större mängd ben/benfynd. Enbart djurben (tamdjursarter). Övervikt köttrika benslag matavfall, framför allt fragment av långa rörben. Undervikt på ben från klövarna. Tamdjursarter och brända människoben (yta A och B). Brända ben av unga djur/människa (yta A och B). Bland de benslagsbestämda fragmenten förekommer endast rester efter tänder och kranium på yta A. Relativt jämn fördelning mellan köttrika och köttfattiga benslag. Övervikt på tänder och tandfragment. Undervikt på ben från klövarna. Tabell 10. Sammanställning av rumslighet och tafonomi i det norra och södra undersökningsområdet i Vaxmyra (från bilaga 3). 132 VAXMYRA TVÅ BOPLATSER VID EN BÄCK

5 Figur 117. Köttrika benslag på Raä 325 (från bilaga 3). EKONOMI OCH HANTVERK 133

6 Figur 118. Köttfattiga benslag på Raä 325 (från bilaga 3). 134 VAXMYRA TVÅ BOPLATSER VID EN BÄCK

7 RITUELLA AKTIVITETER Figur 119. Keramikskärva med fingeravtryck. Sällan kommer vi så nära människorna i förhistorien som här där vi kan se ett faktiskt avtryck av den personen som tummade keramiken någon gång för nästan 2000 år sedan. Men det är också möjligt att försöka närma sig människan genom att hennes handlingar och i det här kapitlet ska vi studera de rituella aktiviteter som försiggått på platsen. Grav en definitionsfråga Grav = plats där avlidens stoft eller aska får sitt sista vilorum är en definition enligt Nationalencyklopedin. Terje Gansum skriver 2002 att gravbegreppet inte diskuteras i den arkeologiska litteraturen i någon högre grad för tillfället, kanske för att det inte betraktas som något problem (Gansum 2002). Vid flera av undersökningarna utmed E-4 har vi konfronterats med svårigheter kring hur man egentligen ska definiera en grav. Det föreligger definitivt ett behov av att tydliggöra begreppen. Måste det finnas ben från en begravd individ i graven och räcker det i så fall med endast några få gram? Om man istället hittar spridda människorester i form av brända ben utan någon gravöverbyggnad, t.ex. löst i ett skärvstenslager hur ska vi betrakta dessa fynd? Flera av utgrävningarna har tampats med de här problemen och vi kan skönja en skala med glidande övergångar och olika typer; Från regelrätta tydliga gravkonstruktioner med kantkedja och bengömma, till tydliga konstruktioner utan några begravningar, och spridda brända ben som helt saknar gravöverbyggnad. På ytan i Vaxmyra fanns en regelrätt mittblocksgrav, A 25, med bengömma. Dessutom undersöktes en anlägg- ning med kantkedja som saknade begravning, som ändå tolkats som en grav, främst på grund av sitt utseende. Stora delar av ett keramikkärl påträffades invid en av stenarna i kantkedjan. Utöver dessa gravar påträffades också spridda brända människoben på ytan. Bengömman i den traditionella graven bestod av sammanlagt 85 gram. De påträffade fragmenten som kunde identifieras härstammade från skalltak, käkar och tänder, kotor, revben, skulderblad, underarmar, lårben, skenben och benfragment från foten. Med andra ord fanns inte hela individen representerad i graven. Att man hittar mindre än den förväntade benmängden i gravar från yngre bronsålder och äldre järnålder är ett generellt drag. Benmängden efter en vuxen individ som bränns enligt modern kremering uppgår till mellan 1600 och 3600 gram (Mckinley 1989). Ben som blir ofullständigt förbrända har sämre bevaringsmöjligheter. Även om förbränningstemperaturerna i moderna ugnar är betydligt högre än vid de förhistoriska kremeringsbålen så kan det inte på tillfredställande sätt förklara varför den benmängd man hittar ofta är så liten. De brända benen i gravgömmorna är ofta välbrända och visar inga tecken på att vara på väg att lösas upp. Anders Kaliff tror snarast att man med avsikt placerat endast en del av benmängden i graven. Graven låg endast drygt sex meter från gaveln på Hus 3. Enligt dateringarna så är graven samtida med huset. Det finns flera liknande exempel på närliggande gravar som bedömts vara samtida med bebyggelsen inom E4-projektet. I Kyrsta undersöktes en inhägnad gård med en brandgrav på tunet. Även i Brillinge och Kättsta påträffades enstaka boplatsgravar som förmodligen är samtida med bebyggelsen på platsen (Fagerlund 2003; Gustafsson muntligen). Fenomenet har många paralleller både i Skandinavien och på kontinenten. De ensamma boplatsgravarna har en rad gemensamma drag; gravarna ligger ofta centralt på boplatsen och har samma datering som de äldsta husen. De börjar uppträda i förromersk järnålder. Man kan fråga sig varför dessa individer inte fått ligga på gårdsgravfältet? Det finns teorier om att de hyser medlemmar ur den första generationen på gården. De kallas ibland för grundargravar och har satts i samband med såväl förändrade markrättigheter som förfäderskult. Graven i Vaxmyra uppfyller inte riktigt kriterierna för en grundargrav främst eftersom den inte uppträder ensam. Det finns spridda människoben samt andra gravliknande konstruktioner på ytan. Hur kan man då förklara närheten till huset om det inte är en så kallad grundargrav? Intressant i sammanhanget är att det är en yngre individ som begravts i graven närmast huset. Det finns ganska få skandinaviska exempel på människoben som med säkerhet kan kopplas till hus. Självfallet RITUELLA AKTIVITETER 135

8 har detta att göra med svårigheten att skilja mellan människoffer och begravningar. I Vaxmyra påträffade människoben innanför den förmodade vägglinjen på både Hus 3 och Hus 16. Benen framkom dock inte i någon anläggning som bedömts tillhöra husen och kan således inte med säkerhet knytas till husens kontext. Benfragmenten i Hus 3 framkom i närheten av ett stort stenblock. Den geografiska såväl som den tidsmässiga närheten till gravområdet gör tolkningen än mer komplicerad. Vid Rolfstaån vid Forsa i Hälsingland hittades på liknande sätt fynd av människoben såväl i boningshuset som dess ekonomibyggnad. I de fall där gravar hittas i profana hus har byggnaderna i samtliga fall förstörts av brand. Det kan tolkas som att husen ingått som rekvisita i gravkulten. Bränningen av huset bör då ses som en del i begravningsritualen, troligen kopplad till de dödas relation till byggnaden (Carlie 2004). Vi har redan varit inne på tanken att Hus 3 kan ha eldats upp medvetet. Tanken att den sydvästra delen av huset skulle vara en senare tillbyggnad, eller kanske tom en kultbyggnad har också diskuterats. Det är däremot svårt att komma fram till någon entydig förklaring av människobenen i anknytning till husen i Vaxmyra Figur 120. Figur som visar människoben och eventuella gravar (från bilaga 3). 136 VAXMYRA TVÅ BOPLATSER VID EN BÄCK

9 Självklart kan man utifrån dateringarna diskutera samtidigheten. Även om graven och husen inte skulle vara exakt samtida, så visar dateringarna på en närhet i tid som bör innebära att platsen för det först anlagda, vare sig det var huset eller gravarna, bör ha funnits kvar i folkets medvetande. Tomma gravar eller gravar utan begravning är ett återkommande fenomen som förekommer under alla förhistoriens perioder, men är vanligast under äldre järnålder. Olika förklaringsmodeller har presenterats, samtliga dock med en gemensam huvudtes som går ut på att gravens primära funktion är som förvaringsplats för den döde. Man har diskuterat huruvida de tomma gravarna är att betrakta som kenotafer det vill säga minnesmonument för en person som avlidit långt från hemmet, eller om de utgjort barngravar etc. vars ben är mindre resistenta och därmed inte skulle ha bevarats. (jfr Björkhager 1992). I en artikel från 1995 försöker Eriksson och Runcis frångå den äldre synen att hantera dessa gravar utifrån förutsättningen att den faktiska frånvaron har en bestämd mening i sig. Även frånvaron av ett element kan vara signifikant. Man trycker på gravens kommunikativa aspekt- och framhäver behovet av att flytta fokus från den döde till de efterlevande som utför begravningsritualen. Eriksson och Runcis menar då att i gravar med inga, eller enstaka fragment av ben, har man lyckats utplåna individen. Dessa utgör ett extremfall av brandgravskickets logik, som inte bara leder till en omvandling av individen utan en fullständig utradering av henne (Eriksson & Runcis 1995) Självklart spelar kontexten en stor roll. I Vaxmyra var gravområdet som undersöktes ganska litet till ytan. Den fyndförande ytan avgränsades åt alla håll utom i väster där ytan var störd av recenta aktiviteter, förmodligen i samband med uppsättande av den stora högspänningskabeln som löper över området. I söder- drogs ett antal sökschakt som var tomma. Det är dock möjligt att gravområdet fortsätter en bit bort och även möjligt eller till och med troligt att egentligen hela moränimpedimentet Thorsberget från Buddbo i söder till Vaxmyra i norr utgjort någon form av gravkulle eller helig plats. Gravarna som undersöktes i Vaxmyra gick omöjligt att upptäcka förrän man torvat av och rensat ytan. Det är också anmärkningsvärt att gravarna såväl i Vaxmyra som i Buddbo innehöll en förhållandevis stor andel barn. På det stora gravfältet i Buddbo räknar man med att ungefär 20 % av de gravlagda var barn (muntligen Gustafsson). Den segmenterade pärlan som påträffades i moränbacken i närheten av gravarna är ett bevis på att man återkommit till platsen långt efter att gravarna anlagts. Att gamla gravplatser på detta sätt återanvänts är känt från flera håll och tyder på att vissa heliga platser bevarats i folks medvetande och utgjort en viktig del i samhällets myter och ritualer (jfr Artelius & Lindqvist 2002). Till krönet av moränimpedimentet återkommer människorna också under vikingatid. Här undersöktes en anläggning som först tolkade som en bålplats där man kremerat de döda. Det visade sig senare att platsen endast innehöll djurben samt att den kunde daterats till vikingatid (muntligen Gustafsson). Artelius delar in begravningsritualen i tre huvudsakliga faser; kremering, efterbehandling av benen, samt gravläggning och offer. Ritualen kretsar dels kring de döda och dels kring de efterlevande (Artelius 2000:224ff). I Vaxmyra är det främst den sista fasen, själva gravläggningen och offret, som går att spåra i det arkeologiska materialet. Benmaterialet I enlighet med frågeställningarna i undersökningsplanen har förekomsten av rituella aktiviteter med utgångspunkt i benmaterialet undersökts. Utifrån den rumsliga analysen kan vissa mönster skönjas. Tydliga spår efter rituella aktiviteter finns i benfynden av människa i den sydvästra delen av undersökningsområdet, främst på yta B. På yta A hittades även flera obrända tandfragment från ko. Likaså visar den rumsliga analysen att en koncentration av brända djurben och ben av häst kan hänföras framför allt till yta B och att brända ben från unga djur enbart förekommer på yta A och B. Frågan är om detta kan kopplas samman med rituella aktiviteter, eller om de helt enkelt är ett resultat av sophantering eller dylikt? Vidare har beninnehållet i och invid samtliga konstruktionselement i husen på både fornlämning 325 och 326 i Vaxmyra granskats för att utröna om byggnadsoffer förekommit på platsen. Djuren har alltid haft stor betydelse för människans överlevnad. Under den tid som den undersökta bebyggelsen i Vaxmyra existerade baserades en stor del av bygdens ekonomi på tamboskap. Men djuren har även haft andra funktioner, förutom den rent ekonomiska. I alla samhällen har de haft en betydelsefull roll i mytologin och ingått i ritualer, vars innebörd och funktion varierat, t.ex. i samband med olika rites de passages (födelse, initiation, pubertet, bröllop, död) eller vid offerhandlingar med ändamålet att ge framgång, fertilitet och skydd åt människorna och deras omgivning (t.ex. Näsström 2002). Djurens betydelse kan illustreras både med exempel från berättande och historiska källor, antropologiska och etnologiska sammanhang samt från arkeologiska kontexter. I Snorres Edda förekommer drygt 80 namngivna djur. Huvudsakligen rör det sig om hästar, men även nöt, svin, getter, hjortar, vargar, fåglar och ormar omnämns samt enskilda namngivna djur som hunden Garm, ekorren Ratatosk och draken Fafne (Jennbert 2002:106). Enligt Jennbert finns det en koppling mellan hästar och betydelsefulla gudar och människor, både i texterna och i det arkeologiska materialet från denna tid. Djuren och speciellt hästarna verkar vara ett uttryck för en aristokrati i Snorres text, men RITUELLA AKTIVITETER 137

10 utan könspreferenser enligt Jennbert. Hunden förkommer däremot inte särskilt ofta i texterna, men är däremot vanligt förekommande i samband med begravningsritualer från stenålder och fram i modern tid (Jennbert 2002:120f). Husoffer omnämns i ett flertal berättande/historiska källor, t.ex. i de isländska sagorna och i Gutalagen, men även av Adam av Bremen och Tacitus (KL 12:514ff). Husdjuren förefaller, utifrån en mängd olika arkeologiska sammanhang ha haft stor betydelse i olika typer av ritualer särskilt under bronsålder och järnålder. Djuren påträffas i gravar, som bilder på hällar, stenar och föremål samt på speciella platser, t ex som offer i byggnader, våtmarker, brunnar, liksom i avskrädeshögar (Jennbert 2002:109ff). Att djuroffer alltmer börjar förekomma i det arkeologiska källmaterialet (husen) under dessa tidsperioder har kopplats samman med att man vid denna period börjar stalla tamboskapen (Paulsson-Holmberg 1997:67). De benslag som är mest frekventa i gravar, på kultplatser och som byggnadsoffer är kranier och långa rörben. Antropologiska studier har visat att också tänder, päls, skinn och fjädrar brukar förknippas med förfäderna (Jennbert 2002:115ff). För det mesta är de deponerade benen i byggnader obrända, men ex på brända depositioner finns också, bl a från Lundsgaard på Fyn och Ginderup på Jylland. Husoffer I Hus 3 hittades ett miniatyrkärl deponerat i ett av stolphålen som hör till Hus 3. Vi har tolkat detta fynd som ett husoffer. Offerritualer kan spåras under hela vår förhistoria, och de äldsta fynden kan tillskrivas tidigmesolitisk tid. Under järnålder introduceras keramikkärl i ritualen. Traditionen att sätt ned kärl i grunden till nybyggda hus är ett välkänt fenomen från olika perioder och kulturer världen över. Eftersom byggande av ett hus måste ha varit en relativt ovanlig händelse, som kanske skedde någon gång under varje individs levnad, så är rimligt att tro att denna händelse i likhet med andra sociala händelser såsom födelse, bröllop, död, fått karaktären av en rite de passage. Det är rimligt att det skapats en rad föreställningar kring en sådan viktig händelse. Man skulle säkra husets framtida lycka, se till skydda husets och dess inneboende mot eldsvådor och andra olyckor. Varje ny byggnad var i regel tabu tills man med hjälp av olika ritualer invigt och säkerställt det. Byggoffret kunde bestå av ett rituellt slaktat djur, eller mat/dryckesoffer serverat i olika behållare. De absolut vanligaste ceremonierna kan kopplas till husets invigning, men det har förmodligen också förekommit ritualer under husets livscykel, exempelvis i samband med utbyggnad och övergivande (Carlie 2004, Karsten 1994, Paulsson 1993). Tre kategorier av kärl dominerar bland de rituellt nedlagda. Det rör sig dels om små enkelt upptummade skålar Figur 121. Bild på det deponerade kärlet i Vaxmyra. Foto Susanna Eklund. eller koniska kärl med flat botten, dels dryckeskärl i form koppar och bägare och slutligen en tredje grupp bestående av större förrådskärl. Inslaget av miniatyrkärl är i de två förstnämnda kategorierna är mycket framträdande i det danska materialet (Carlie 2004:64). I Sverige däremot är de små miniatyrerna ganska ovanliga och i Mälardalen verkar bruket av lerkärl i kulten överhuvud taget inte fått något större genomslag. Ann Carlie som gjort en genomgång av forntida byggnadskult har endast funnit ett par enstaka fynd från Uppland. Det deponerade lilla kärlet i Vaxmyra, som kan hänföras till kategorin små enkelt upptummade skålar med flat botten, representerar med andra ord en sydlig tradition (Figur 121). Miniatyrerna utgör ofta en kopia av de större förrådskärl som man normalt finner på boplatserna. Likheten i form antyder att minikärlen tillverkats enbart för ritualen. I en annan av de takbärande stolparna i västra gaveln i samma hus hittades sammanlagt 33 brända djurbensfragment. Fem fragment kunde identifieras som delar av höft och svanskotor av ett lamm. Övriga benrester kommer troligen från samma individ. Benen hittades ytligt i anläggningen. Det faktum att benen är brända och dessutom hittades ytligt i stolphålet är faktorer som talar emot tolkningen av fyndet som ett husoffer (se definitioner i t.ex. Paulsson-Holmberg 1997). Brända depositioner av djurben är inte alls lika vanliga som depositioner av obrända, men de förekommer (Carlie 2004). Placeringen i husets gavel och närheten till det offrade miniatyrkärlet talar dock för att det skulle kunna vara ett husoffer. 138 VAXMYRA TVÅ BOPLATSER VID EN BÄCK

11 Det går dock inte att utesluta att resterna efter lammet kan sammankopplas med rituella aktiviteter i samband med begravningarna på platsen, t ex utgöra resterna efter en begravningsmåltid eller matoffer. Att benen har bränts kan associeras med det förhärskande brandgravskicket under förromersk järnålder. Ytterliggare en alternativ tolkning skulle kunna vara att de västligaste stolpparen i hus 3 utgör ett separat hus med rituell funktion, då även de ovan nämnda människobenen hittades på denna plats. Placeringen av det offrade är viktig det är en utvald plats, ofta strategiskt vald, exempelvis under tröskeln vid ingången eller i ena hörnet av bostadsdelen (Karsten 1994). På utgrävningen i Gröntoft i Danmark har man noterat speciella nedläggelsemönster. Lerkärl som offrats vid ceremonier i samband med husets övergivande har här placerats i den första takbäraren från sydväst. I Vaxmyra har såväl lammet som miniatyrkärlet placerats i den sydvästra gaveln, lammet i den första takbäraren från sydväst och lerkärlet i den andra takbäraren från sydväst. Detta skulle således kunna indikera att offret skett i samband med övergivandet av huset. Denna teori stöds av att såväl lerkärlet som benen, påträffades relativt ytligt i anläggningen. Figur 122. Plan över Hus 3 som visar var miniatyrkärlet och lammet deponerades. RITUELLA AKTIVITETER 139

12 UTVÄRDERING Ärentuna socken har inte tidigare berörts av arkeologiska undersökningar i någon större omfattning. Inom ramen för E4-projektet undersöktes, tre stora grav- och boplatsområden inom en radie av 2 km. Vaxmyra låg i mitten såväl geografiskt som kronologiskt och är delvis samtida med några av gårdarna från såväl Kyrsta som Buddbo. De sammantagna resultaten från utgrävningarna kommer att utgöra en grund för att beskriva den lokala bebyggelseutvecklingen från senneolitikum till vikingatid / tidig medeltid. Tanken var att vi skulle studera den lokala bebyggelseutvecklingen om möjligt med ett socialt perspektiv. Vi har kunnat svara på frågor kring husens funktion, konstruktion, gårdarnas organisation, bosättningarnas placering i landskapet samt boplatsens varaktighet. Det nya materialet som framkommit utgörs sammanlagt av ett 70-tal hus och ca 170 gravar. Vaxmyra: 15 hus fördelade på minst 8 gårdar, 2 7 gravar Kättsta: 32 hus, drygt 100 gravar Kyrsta: 36 långhus och 5 grophus, 60 gravar Då rapporterna från Kyrsta och Kättsta fortfarande är under utförande och alla analysresultat inte är klara så får genomgången och jämförelserna av hela det framtagna materialet göras vid ett senare tillfälle Om man ser till de frågeställningar som uppställdes i undersökningsplanen så har undersökningen i Vaxmyra på det stora hela kunnat svara på, eller i alla fall kunnat sprida nytt ljus i de flesta frågor. I Vaxmyra har vi haft möjlighet att studera den rumsliga organisationen genom att titta närmre på funktionsindelning av hus och aktivitetsytor. En intressant iakttagelse är att de båda boplatsytorna söder och norr om bäcken skiljer sig markant åt. Boplatsytorna har disponerats på helt olika sätt. Boplatsen norr om bäcken kan närmast beskrivas som ren och prydlig med inhägnade aktivitetsytor och väldigt få anläggningar som inte ingår i konstruktioner. Utöver enstaka spridda och mindre grupperingar av anläggningar, i form av gropar och härdar, finns endast två aktivitetsytor med ett större antal anläggningar; två härdområden. Boplatsen söder om bäcken kan man snarare beteckna som närmast ostrukturerad. Här ligger anläggningarna på sina ställen mycket tätt och det verkar ha pågått en febril aktivitet utanför husen som nästan saknas vid Raä 326. Markant är också att den tidiga fasta bebyggelsen på platsen har haft en större utbredning än de senare och aktiviteterna har företagits långt från bostadshusen, medan de senare gårdarna har en mycket liten aktivitetsyta nära in på husen. Tack vare den otroligt välbevarade gården med inhägnad gårdsplan på Raä 326 så har vi också fått en god insikt av hur en gård från äldre järnålder faktiskt kan ha sett ut. Bägge lokalerna överges redan i yngre romersk järnålder vilket skiljer sig från den generella bebyggelseutvecklingen i landet. Då det inte fanns något trä bevarat i något utav stolphålen så har vi tyvärr inte haft möjlighet att findatera hus med hjälp av dendrokronologi såsom förhoppningen var. Därför har det varit omöjligt att helt säkert besvara frågor om husens samtidighet, husens livslängd och liknande. Vi kan endast utifrån de 14 C-dateringar vi har, samt husens placering i förhållande till varandra, göra hypotetiska modeller för hur det kan ha sett ut. Det är troligt att åtminstone två gårdar vid Raä 326 varit samtida i tidig romersk järnålder. Dessutom har åtminstone den äldsta gården (Hus 3) söder om bäcken varit samtida med Hus 11 och Hus 14 norr om bäcken. Det är mer osäkert om Hus 15 och Hus 4 på var sin sida om bäcken också varit samtida eller om Hus 4 är anlagt senare. Århundradena kring Kristi födelse finns representerade även på Kyrsta och Kättsta, och det är troligt att det funnits gårdar samtidigt på alla tre platserna vid denna tid. Hur stora hushållen har varit är det svårt att säga något konkret om. Husen på Vaxmyra varierade i storlek från strax under meter. De hus som tolkats som boningshus var med ett undantag mellan 18 och 30 meter långa och kan betraktas som normalstora. Hus 11 med sina dryga 38 meter särskiljer sig genom sin längd. Vaxmyra utgrävningen ger också utrymme för att diskutera ägogränser i ett långtidsperspektiv med tanke på hur vägen som finns med på 1700-tals kartan anpassat sig efter järnåldersgården. Överensstämmelserna är för många för att det ska verka troligt med en ren slumpartad relation mellan objekten. En möjlighet är att 1700-talets väg och ägogränser har ett ursprung i en järnålderskontext. Vissa frågeställningar visade sig vara irrelevanta för undersökningen. Det förmodade grophuset som påträffades vid förundersökningen visade sig vara en igenfylld grop och därmed utgår alla frågor som berörde grophusproblematiken. Undersökningsresultatet väckte även en del nya frågor. Främst gäller det lämningarna vid Raä 325. De tillvaratagna fynden var här betydligt fler än förväntat och den relativt stora mängden keramik kommer att var till stor hjälp vid upprättande av en regional kronologi. Keramiken kan dessutom användas för att skönja depositionsmönster såsom eventuella skillnader mellan grav- och boplatskeramik. Att gravar skulle hittas i Vaxmyra var inte förväntat. En grav med kantkedja och bengömma undersöktes i Vax- UTVÄRDERING 141

13 myra. Vid sidan om den fanns ett antal mer eller mindre gravliknande anläggningar som ej innehöll några ben. Exempelvis undersöktes en anläggning med vällagd kantkedja invid ett mittblock. Den undersökta gravplatsen som daterats till sen förromersk järnålder är inte särskilt stor men den utgör ett viktigt jämförelsematerial och sprider nytt ljus över periodens dolda gravskick. Flera liknande platser har undersökts inom E-4-projektet. Det är ofta svårt att hitta spår efter sociala skiktningar i det arkeologiska materialet. I Hus 14 fanns ett mindre rum med en härd i den sydöstra gaveln. Teorier har framförts att de här extrarummen som uppträder i ena gaveln, oftast öster om fähusdelen, och som blir allt vanligare i romersk järnålder skulle vara ett uttryck för den ökade sociala stratifieringen. Ägandet och välståndet koncentreras till ett färre antal ägare och ett socialt tomrum uppstår, där ett antal människor faller ur systemet och blir jordlösa. Extrarummet, vägg i vägg med boskapen, skulle med andra ord husera gårdens drängar och pigor. Att extrarummen ofta har sneda ojämna spann skulle enligt Norr vara ytterligare ett sätt att markera och förstärka intrycket av att husets inneboende har olika status ( Norr 1996). Trots vägkorridorens relativa bredd på 100 meter så lyckades vi inte fånga hela boplatsytan. Vid Raä 326 fortsatte hus 12 och hus 9 utanför vägsträckning i öster och hägnaden tillhörande Hus 14 i väster. Vid Raä 325 fanns det också anläggningar i vägkorridorens ytterkant på den östra sidan. Detta är alltid exploateringsgrävningarnas dilemma. Om man jämför förundersökningsresultaten med slutundersökningsresultaten så stämmer de ganska väl överens. Vid Raä 325 drogs dock schakt endast fram till skogbrynet i söder och det visade sig att det var just i gränszonen, en bit upp på det blockiga impedimentet, som de allra flesta fynd samt ett stort antal välbevarade anläggningar, däribland gravar framkom. Om man utvärderar fältmetodiken så har det visat sig att man måste vara mycket uppmärksam för att upptäcka de ganska vaga spåren efter pinnhålshägnader. Ibland krävs det gynnsamma omständigheter för att anläggningarna skall framträda. I Vaxmyra var det efter ett regnväder som de mörka fläckarna uppenbarade sig. Är marken torr kan det vara bra att använda vattenspruta om man misstänker en hägnad. Man bör också vara noga med att rensa den framschaktade ytan med en gång så att inte spåren hinner torka och blekna bort. Något som har visat sig vid undersökningarna längs E-4: an är att det makrofossila materialet generellt sätt varit magert. Ett sätt att komma undan ett slentrianmässigt insamlande av makroprover (vilket kräver stor arbetsinsats och tar mycket plats) skulle vara att börja flottera ett urval prover från varje konstruktion redan under fälttiden. Då skulle man snabbt se om det fanns ett arkeobotaniskt material som det är värt att ta gå vidare med, eller ej. Man har då möjlighet att prioritera och lägga arbetsinsats på de anläggningar som ger något resultat. Självklart är det också värdefullt att ta jordprover ur anläggningar och flottera om man är på jakt efter daterbart material. 142 VAXMYRA TVÅ BOPLATSER VID EN BÄCK

14 MATERIALETS POTENTIAL VIDARE BEARBETNING Utgrävningen i Vaxmyra har genererat mycket ny kunskap och spännande resultat och det finns flera möjligheter för vidare bearbetningar. I publiceringsplanen för de tematiska slutpublikationerna ingår också många förslag på artiklar som kommer att behandla företeelser som förekommer på flera platser utmed vägsträckningen. Hägnader i trä, tjärframställningsgropar samt de benlösa gravarna är exempel på sådana fenomen som dykt upp på flera ställen inom projektet. I ett antal av dessa artikelförslag utgör resultaten från Vaxmyra en viktig beståndsdel för att belysa materialet. De artiklar som i nuläget är tänkta att skrivas och som kommer att använda sig av material från Vaxmyra kommer här att presenteras närmare; Kontinuitet i markutnyttjande Utifrån exemplet Vaxmyra går det att diskutera kontinuitet i markutnyttjande. Det visade sig att en väg som finns med på 1700-tals lantmäterikarta tar en omotiverad sväng runt den inhägnade järnåldersgården. Här kan man skönja en mycket lång historisk kontinuitet i någon form av markutnyttjande och rumslig organisation. Överensstämmelserna är för många för att det ska verka troligt med en rent slumpartad relation mellan objekten. Kan 1700-talets väg ha ett ursprung i en järnålderskontext? Har ägogränserna en sådan lång kontinuitet? Eller kan markförhållandena och den lokala topografin på något sätt förklara att en väg vid senare tillfälle dragits på detta sätt förbi gårdslämningen? Mälardalens bäst bevarade järnåldersgård? Unikt för just Vaxmyra är den extremt välbevarade gården vid Raä 326, med ett hus med dubbla vägglinjer och många bevarade inre konstruktionsdetaljer. Tack vare att huset är så välbevarat har det gått att göra en relativt detaljerad funktionsanalys. Huset har också en inhägnad gårdsplan som omgärdats av ett staket. Vaxmyragården kommer att presenteras och diskuteras närmare i Upplandsmuseets årsbok Hägnader i trä En artikel kommer att behandla de gränsdragningar i form av de fysiska spår efter hägnader som undersökts inom ramen för E-4 projektet. Spår efter trähägnader förekommer på en rad andra ställen runt om i Sverige. Materialet är dock ganska sparsamt till stor del beroende av att det krävs gynnsamma omständigheter och goda bevaringsförhållanden för att lokalisera spåren efter störarna. Det känns därför värdefullt att sammanställa och presentera det förhållandevis stora materialet som framkommit inom en begränsad, geografisk region i samband med projektet. Artikeln kommer att jämföra hägnadernas uppbyggnad, och funktion samt lokalisering i landskapet. Har man använt sig av ett gemensamt måttsystem? Pinnhålen i Vaxmyra stod exempelvis på ett avstånd av en fot mellan varandra. Vilket trädslag har man nyttjat? Kan man skönja en utveckling över tid och hur gamla är de äldsta spåren? Artikeln kommer också att behandla symboliska gränsdragningar som inte lämnat lika tydliga fysiska spår. Man utnyttjar topografiska element, tomma ytor, härdgrupper i utkanten av gården för att skapa dessa osynliga gränser som definierar rummet. Rumslig organisation När man studerar hägnader så kommer man oundvikligen på frågor kring rumslig organisation. Vad är det hägnaderna egentligen hägnar in? Vad är utsida och vad är insida? På flera av platserna är det själva gårdstunet som är inhägnat och vi har därför möjlighet att studera hur boplatsytan disponerats? Hur har husen placerats i förhållande till varandra samt i relation till aktivitetsområden, härdgrupper, brunnar, tomma ytor etc.? Förhoppningsvis kommer det att gå att studera rörelsemönster inom tomten. Hur har man valt att placera boplatsen i landskapet rent topografiskt, är husen exponerade eller dolda, vetter ingångarna mot en privat/offentlig del av gårdstunet? Vad har valet av plats för bakomliggande orsaker? Det blir intressant att belysa hur men även varför boplatserna organiseras som de gör. Boplatsrelaterade sakrala handlingar På så gott som alla undersökta boplatslokaler utmed E-4 sträckningen har vi hittat spår av vad som kan tolkas som lämningar av aktiviteter ingående i ett sakralt vardagsliv. Dessa utgörs av medvetna depositioner, skålgropsblock, husoffer och andra företeelser som vittnar om ritualer i vardagen. I Vaxmyra hittades ett deponerat miniatyrkärl i keramik i ett av de takbärande stolphålen till Hus 3 och resterna efter ett lamm i ett annat stolphål i samma hus. Variationen beträffande depositionerna är stor; det rör sig om större keramikdepositioner, skalltak från människa, ben från grisfoster och andra djur, hela krukor med säd, malstenar, portabla skålgropsblock etc. Vi kommer i artikeln att studera dessa särdrag lite närmare. I projektprogrammet Arkeologi i Tiundaland understryks möjligheterna att utifrån boplatsens organisation och struktur även belysa vissa delar av kosmologin för de MATERIALETS POTENTIAL VIDARE BEARBETNING 143

15 människor som bodde på platsen. Konstruktionsoffer finns belagda från och med neolitikum, och denna tradition tycks ha fortsatt även in i historisk tid. Husoffer tycks vara ett universellt fenomen då det i de flesta kulturer finns ett behov av att markera och skydda den plats man bebor genom olika ceremonier och ritualer. Vad innebär de rester av sakrala handlingar som vi återfinner på boplatser? I artikeln kommer vi att försöka ge dessa typer av återkommande mönster en social innebörd. Vi kommer att utgå från etnografiska och etnologiska paralleller för att försöka förstå det bakomliggande symbolspråket hos olika föremålskategorier. Finns det skillnader och likheter i hur man har deponerat skilda typer av föremål och material? Hur förhåller sig dessa till de kontexter där de påträffas? Finns det exempel på kontinuitet i boplatsrelaterade offerskick under skiftande tidsperioder? Keramik i norra Mälardalen under bronsålder och äldre järnålder Inom ramen för Tomas Erikssons avhandlingsarbete kommer keramiken från Vaxmyra tillsammans med keramiken från Kättsta att utgöra ett huvudmaterial för tiden förromersk/äldre romersk järnålder. Området saknar i dagsläget en fungerande keramikkronologi för tiden senneolitikum till och med vendeltid och ett av de primära målen är att upprätta en grov kronologi, utifrån morfologiska formelement, ytbehandling samt gods och dekor. Arbetet kommer också att beröra avfallshantering på boplatser samt studera de externa kulturinfluenserna i keramikmaterialet. Gravar variation och tradition En hel publikation kommer att behandla gravarna som undersökts utmed E-4: an. På flera lokaler dök oansenliga gravar upp som en glad överraskning i slutundersökningsskedet just för att de var så svåra att upptäcka. Även vid Vaxmyra påträffades oväntade gravar. Formen kan variera från regelrätta tydliga gravkonstruktioner med kantkedja och bengömma, till tydliga konstruktioner utan några begravningar, och spridda brända ben som helt saknar gravöverbyggnad. En diskussion kring gravbegreppet kommer att föras utifrån dessa svårtolkade lämningar och problematiken tas upp i en rad artiklar i gravpublikationen. Hustypologi I samband med E-4 projektet har drygt 200 nya hus undersökts och det sammantagna husmaterialet i regionen har ökat drastiskt. 15 av dessa hus återfanns i Vaxmyra. Det nyframkomna materialet kommer att utgöra ett underlag för att bearbeta och vidareutveckla befintlig huskronologi och typologi. Att det dessutom påträffats väldigt många hus inom ett begränsat geografiskt område innebär att det eventuellt kommer att gå att återge lokala byggnadsskick. Frågor kring funktionsindelning kommer också att beröras. Skärvstensanläggning Skärvstensanläggningen som undersöktes på yta A vid Raä 325 bör inte betraktas som en isolerad företeelse då två liknande anläggningar undersöktes endast 250 meter bort. Dessa kommer att behandlas i en artikel som främst fokuserar på betydelsen av att man hittade obrända kotänder i den brända kontexten. Osteologi En artikel som grundar sig på det osteologiska materialet från brons- och järnåldersboplatserna inom projektet kommer att fokusera på frågor kring resursutnyttjande och rumslig indelning av boplatser (slaktplatser, platser för tillagning av mat, aktivitetsytor od) genom benslagsfördelning och ett tafonomiskt analyssätt. Övrigt Andra möjligheter för vidare bearbetningar av materialet är artiklar i olika tidskrifter. Det finns också möjlighet för fördjupningar inom ramen för universitetets arkeologiutbildning (exempelvis C och eller D-uppsatser). Sammanfattning Vid utgrävningen vid Vaxmyra 2002 undersöktes två boplatsområden på var sin sida en liten bäck. Orsaken till undersökningen var nydragningen av E-4: an mellan Uppsala-Mehedeby. Undersökningsområdet ligger framför allt i åkermark, längst i söder sträcker det sig också delvis över ett moränimpediment som inte varit uppodlat i modern tid. Sammantaget ger lösfynd och fornlämningar i närområdet en bild av en plats som under förhistorisk tid varit utnyttjad från mellanneolitisk tid och framåt, med en tyngdpunkt på äldre järnålder. Söder om bäcken, vid Raä 325, påträffades 6 treskeppiga långhus som ingått i två separata gårdsstrukturer. Den gård som etablerades först på platsen dateras till övergången mellan förromersk/äldre romersk järnålder. Gården var uppbyggd av ett större flerfunktionellt hus samt en mindre ekonomibyggnad. Ekonomibyggnaden har under gårdens levnadslopp av någon anledning rivits och ersatts av en ny byggnad som uppförts bredvid den gamla. Den andra gården som dateras till yngre romersk järnålder har bestått av ett bostadshus och två ekonomibyggnader. I den södra delen av underökningsområdet var anläggningar och fynd bättre bevarade och här fanns spår efter många aktiviteter. I sluttningen hittades en säker grav och ett antal möjliga gravkonstruktioner och rester efter spridda brända människoben. De brända människobenen har daterats till sen 144 VAXMYRA TVÅ BOPLATSER VID EN BÄCK

16 förromersk järnålder och kan alltså ha varit samtida med den tidiga bebyggelsen på platsen. Drygt 35 meter sydväst om boplatsen undersöktes en skärvstensanläggning som vi inte kunnat tolka på ett tillfredsställande sätt. Anläggningen är samtida med den andra gården i området. En teori är att det rör sig om en rökanläggning som använts till att röka kött och / eller hudar. Norr om bäcken, vid Raä 326, undersöktes 8 långhus och en fyrstolpekonstruktion. Generellt kan sägas att det är en ren boplats, med väldigt få anläggningar som inte ingår i konstruktioner. Den första etableringen på platsen verkar ha skett i yngre bronsålder/tidig förromersk järnålder och platsen tycks ha övergetts i yngre romersk järnålder. Tyngdpunkten av dateringarna ligger i övergången mellan förromersk/äldre romersk järnålder. Tiden kring Kristi födelse verkar ha varit mycket expansiv i området. Mycket tyder på att en gård splittras och två enheter skapas vid Raä 326 ungefär samtidigt som det sker en nyetablering söder om bäcken. Vid Kyrsta finns också flera gårdar från tiden förromersk/äldre romersk järnålder. Här har funnits minst 4 och max 6 gårdar. Anmärkningsvärd är den mycket välbevarade gårdsmiljö som undersöktes på platsen. Ett hus med dubbla vägglinjer och en inhägnad gårdsplan ger detaljerad information om hur ett hushåll kan ha sett ut. Under loppet av yngre romersk järnålder överges såväl lokalen norr som söder om bäcken. Detta är något tidigare än den omläggning av bebyggelsemönster vid övergången mellan folkvandringstid och vendeltid som har kunnat skönjas på andra håll i landet, exempelvis i Östergötland. (jfr Hedvall 1995, Frölund 1998, Molin 1999). Den slingrande bäcken som separerar boplatserna ansluter i öster till Fyrisån och har säkerligen fungerat som kommunikationsled för mindre båtar. Utifrån makrofossilanalysen, vedartsanalysen samt den paleoentomologska analysen av brunnen framträder en bild av landskapet kring Vaxmyra under äldre järnålder som ganska öppet. De dominerande trädslagen tall, björk och ek är alla ganska anspråkslösa men samtidigt ljuskrävande. Inslaget av gran är mindre än förväntat. Växtmaterialet tyder likaså på ett kulturlandskap, med odling, bete och öppna gräsbevuxna ytor. Resultaten från undersökningarna vid Vaxmyra kommer att tillsammans med resultaten från de närliggande grävningarna Kyrsta, Buddbo och Kättsta att utgöra en grund för att beskriva den lokala bebyggelseutvecklingen från senneolitikum till vikingatid/tidig medeltid. Vi har kunnat svara på frågor kring husens funktion, konstruktion, gårdarnas organisation, bosättningarnas placering i landskapet samt boplatsens varaktighet. Figur 123. De som gjorde jobbet: Michel Guinard, Svante Norr, Kim Darmark, C-G Ojala, Susanna Eklund, Sara Hagström, Helena Victor och Helena Åkvist. Foto Michel Guinard. MATERIALETS POTENTIAL VIDARE BEARBETNING 145

17 REFERENSER Andersson,G En folkvandringstida boplats med palissad vid Haga norra. Arkeologisk förundersökning och undersökning. Uppland, Solna socken, Haga 2:1, RAÄ 85. Stockholm. Andersson, K., Biwall, A., Frölund, P., Holm, J., Rosborg, B., Waks, G., Wrang, L Arkeologi på väg undersökningar för E 18. Tibble bebyggelse och gravar i norra Trögden. Uppsala. Artelius, T Bortglömda föreställningar. Begravnings ritual och begravningsplats i halländsk yngre järnålder. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska Undersökningar Skrifter 36. Artelius, T. & Lindqvist, M Gravstolpar och långtida meningssammanhang Begravningsplatsen i Vittene. In Situ Västsvensk Arkeologisk Tidskrift:49 60 Aspeborg, H Anläggninsfrekvenser i tid och rum. I: Boplatser i Uppsala i Västmanlands län del II. UV Uppsala rapport 1997:23. Aspeborg, H Boplatsstruktur under äldre järnålder i Västmanland- exemplet Västra Skälby. I : Andersson, K. (red). Suionum hinc civitates. Nya undersökningar kring Norra Mälardalens äldre järnålder. Occasional Papers in Archaeology 19: Uppsala. Aspeborg, Håkan Västra Skälby en by från äldre järnålder. Arkeologisk undersökning. Västmanland. Lundby socken. RAÄ 865. Riksantikvarieämbetet UV Uppsala Rapport 1997:56. Aspeborg, H., Bodin, U., Frölund, P., Häringe Frisberg, K. & Larsson, L-I Arkeologi i Tiundaland. Arkeologisk utredning väg E4 sträckan Uppsala Mehedeby. Björklinge, Danmarks, Gamla Uppsala, Tensta, Tierps, Tolfta, Vaksala, Vendels och Viksta samt Ärentuna socknar. Uppsala och Tierps kommuner. Uppsala län, Uppland. Riksantikvarieämbetet, UV-Uppsala Rapport 1995:04. Augustsson, J-E Lerblock Eldbock. Trebetygsuppsats i nordisk jämförande fornkunskap. Lunds Universitet. Baudou, Evert Arkeologiska undersökningar på Halleby. Del 1. Hallebyundersökningen II. Acta Universitatis Stockholmiensis. Studies in North European Archaeology. Stockholm. Bennet, A Graven religiös och social symbol: strukturer i folkvandringstidens gravskick i Mälarområdet. Theses and Papers in North-European Archaeology 18 Diss. Stockholms Universitet. Becker, C. J De gådefulle lerblokke fra Aeldre Jernalder. Kuml: Berggren, A & Hennius, A Sommaränge hus, odling och tjärframställning. Undersökningar för E4. Raä 179, Viksta socken, Uppland. Upplandsmuseet. Beskow-Sjöberg, M The Archaeology of Skedemosse IV. Stockholm. Binford, L Smudge pits and hide smoking: The use of analogy in archaeological reasoning. American Antiquity 32:1:1 12. Borna-Ahlkvist, H Hällristarnas hem. Gårdbebyggelse och struktur i Pryssgården under bronsålder. Lund. Borna-Ahlkvist, H., Lindgren-Hertz L. & Stålbom, U., Pryssgården Från stenålder till medeltid. Linköping. Björck, N Fullerö hus, härdar och mysterier. I: Arkeologi E4 årsberättelse 2002: Uppsala. Björck, N & Guinard, M Stenåldersboplatser längs den nya sträckningen för väg E4 sträckan Uppsala Mehedeby. UV Gal rapport 2003:1. Uppsala. Björhem, N. & Säfvestad, U Fosie IV. Bebyggelsen under brons- och järnålder. Malmö. Björk, T Härdar på rad. Om spåren efter en kultplats från bronsåldern. Fornvännen 1998 /2: Björkhager, V Kenotafer finns de? CD-uppsats i arkeologi. Uppsala Universitet Brendalsmo, A. J Tønsberg før år 1000: fra gård til by. Oslo. Burström, M Gårdstankar. Kognitiva och sociala perspektiv på forntidens gårdar. I : Göthberg, H., Kyhlberg, O. & Vinberg, A. (red). Hus och gård i det förurbana samhället Rapport från ett sektorsforskningsprojekt vid Riksantikvarieämbetet.Artikeldel Bäck, K Lerblocken från Svågertorps industriområde i Skåne. Fornvännen 2003:1: Callahan, E An Evaluation of the Lithic Technology in Middle Sweden during the Mesolithic and Neolithic. Aun 8. Uppsala. Callmer, J Trade beads and bead trade in Scandinavia ca A.D. Lund. Carlie, A Sacred white stones. On traditions of Building White stones into Graves. I Lund archaeological Review 5: Carlie, A Forntida byggnadskult. Malmö. Carlsson, D Kulturlandskapets utveckling på Gotland. En studie av jordbruks- och bebyggelseförändringar under järnåldern. Visby. Carlsson, T., Kaliff, A., Molin, F. & Sundberg, K Hulje Boplats, skärvsten och gravar. E4-syd Raä 89, Högby socken samt Raä och Raä 246, Mjölby socken, Östergötland. Linköping. Carlsson T Rumslig disponering organisation på äldre järnålderns boplatseer i Östergötland. I: Olika perspektiv på en arkeologisk undersökning i västra Östergötland (redaktör A. Kaliff). Riksantikvarieämbetet, Av- 146 VAXMYRA TVÅ BOPLATSER VID EN BÄCK

18 delningen för arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 28: Linköping. Eklund, S Skällby. En gård från romersk järnålder/folkvandringstid. Fossil åkermark och röjningsrösen. Arby socken, Småland. Kalmar Läns museum. E 22-projeketet, Rapport 2000:7. Eklund, S Eldsprängd sten i grop och i hög. I: Möre, historien om ett småland (red. G. Magnusson & S. Selling), s Kalmar. Eklund, S. & Larsson, L.K Stenåldersgård och järnåldersbygd i Svartådalen. Uv Öst rapport 2002:39 Petterson, E.& Eklund, S. Under tryckning. Den äldsta bebyggelsen i Lilla Sylta. Rapport UV-Mitt, Dokumentation av fältarbetsfasen. Stockholm. Elfstrand, B Läderproduktion kanske en binäring och en handelsvara i Södermanland och Östergötland och skärvstenrösenas roll i sammanhanget. I: Samhällsstruktur och förändring under bronsålder (redaktörer M. Larsson & A. Toll). Norrköpings stadsmuseum och Riksantikvarieämbetet, Arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 11: Norrköping. Engelmark, R. & Viklund, K Makrofossilanalys av växtrester kunskap om odlandets karaktär och historia. Bebyggelsehistorisk tidsskrift, nr 19: Stockholm Eriksson, A. & Runcis, J Teoretiska perspektiv på gravundersökningar i Södermanland. Riksantikvarieämbetet Arkeologiska undersökningar Skrifter nr 8. Eriksson, T Hus och gravar i Görla. Arkeologisk undersökning RAÄ 23, UV Uppsala Rapport 1995:. Uppsala. Eriksson, T Boplatser i makroperspektiv. I: Boplaster i Uppsala och Västmanlands län del II. UV Uppsala Rapport 1997:23. Uppsala. Eriksson, T Egen härd guld värd härdar från äldre järnålder i sydvästra Uppland. I: Suionum hinc civitates. Nya undersökningar kring norra Mälardalens äldre järnålder (redaktör K. Andersson). Occasional papers in archaeology 19: Uppsala. Erixson, S Byar gård och hus under Bjärka Säby. Stockholm Fagerlund, D Arkeologisk förundersökning. Väg E4 sträckan Uppsala-Mehedeby. Delprojekt 2. Fullerö Läby delen Vaxmyra Kyrsta. UV Uppsala rapport 1996:03. Uppsala. Fagerlund, D Brillinge en järnåldersgård i stormannamiljö. Undersökningar för E4. Raä 305, Vaksala socken, Uppland. Upplandsmuseet. Uppsala Fallgren, J.-H Bebyggelsestruktur och markanvändning på Öland under järnåldern. C-uppsats, Uppsala Universitet. Uppsala. Fallgren, J.-H Bebyggelsehistoriska undersökningar i Böda sn på Öland. Kalmar län 78: Fallgren, J.-H En vendel- och vikingatida grophusbebyggelse i Övra Wannborga på Öland. Tor 26: Uppsala. Fallgren, J.-H Hus och gård på Öland I: Bebyggelsehistorisk tidskrift nr 33: Fallgren, J.-H. under tryckning. Kontinuitet och förändring. Bebyggelse och samhälle på Öland från 200 e. Kr. till 1350 e. Kr. Doktorsavhandling, Uppsala Universitet. Franzén, B-M., Göthberg,H., Karlenby, L Bålsta och Brunna Järnåldersbygd. UV-Uppsala, Rapport 1996:11. Uppsala. Frisk, M Historiska kartor. Begrepps- och informationsanalys inför en anpassning till GIS. Raä. Stockholm. Frölund, P Hus, gård och by under äldre järnålder exempel från norra Uppland. I : Andersson, K. (red). Suionum hinc civitates. Nya undersökningar kring Norra Mälardalens äldre järnålder. Occasional Papers in Archaeology 19: Uppsala. Gansum, T Hauger som konstruksjoner arkeologiske förventninger gjenom 200 år. Gotark serie B Gothenburg Archaeological Theses No. 33. Göteborg. Guinard, M Rastplats Buddbo. Arkeologisk förundersökning. Vaxmyra 13:1, Buddbo 1:1 och 2:1, Ärentuna socken, Uppland. SAU Rapport 2003:18. Uppsala. Göransson, S Den regelbundna byn. I: Människan, kulturlandskapet och framtiden föredrag och diksussioner vid Vitterhetsakademiens konferens februari KVHAA Konferenser 4. Stockholm. Göthberg, H Bebyggelse i förändring. Uppland från slutet av yngre bronsålder till tidig medeltid. Occasional papers in archaeology 25. Uppsala. Göthberg, H., Franzén, B-M., Holm, J. & Åkerlund, A Arkeologi på väg. Undersökningar för E-18. Skäggesta, Fiskvik och Prästtorp. UV Uppsala rapport 1996:54. Uppsala. Göthberg, H., Kyhlberg, O. & Vinberg, A Hus & gård i det förurbana samhället Rapport från ett sektorsforskningsprojekt vid Riksantikvarieämbetet. Del 1 och 2. Riksantikvarieämbetet. Arkeologiska undersökningar. Skrifter 13 och 14. Stockholm. Haarnagel, W Feddersen Wierde die Ergebnisse der Ausgrabung der vorgeschichtlichen Wurt Feddersen Wierde in Bremerhaven in den Jahren 1955 bis Wiesbaden. Hallgren,F.& Wikborg,J.Lösfyndsinventering. Kyrsta och Vigle, Ärentuna socken, Uppland. SAU rapport 2003:5. Uppsala. Hallgren, K. & Tollin, C Kyrsta. Översiktlig historisk landskapsanalys. SLU. Uppsala. Hamilton, J Hus och gravar i Knivsta Forsby. Arlandabanan, Uppland, Knivsta socken Raä nr 189/262. UV Stockholm rapport 1995: 52. Stockholm. Hedemark, Å Gårdstrukturer i Mälardalen under järnåldern. CD uppsats, Uppsala Universitet. Uppsala. Hedvall, R Sammanfattning UV Linköping.Medeltida agrarbebyggelse och exploateringsarkeologi kunskapspotential och problemformulering. Artiklar från seminariet på Lövsta bruk, November UV Stockholm rapport 1995:20. Stockholm. REFERENSER 147

19 Hellberg, L., Ortnamnsförklaringar. I: Vägvisare till kulturen i Uppsala län. Utgiven av Länsstyrelsen i Uppsala län, Upplandsmuseet och Upplands Fornminnesförening,Uppsala läns landsting. Uppsala. Hellqvist, M., Falk, J. & Jönsson, L Geografi i vägen. En geografisk och geologisk undersökningsstudie över lokaerna Sommaränge, Kyrsta, Vaxmyra-Kyrsta och Kättsta i Uppland. Högskolan Dalarna Rapport 2002:3. Falun. Herschend, F Changing houses. Early medeival house types in Sweden 500 to 1100 AD. Tor 22: Holm, J Gravar, boplats och odlingsytor. Från senneolitikum till folkvandringstid. Arkeologisk undersökning. Lyckeboområdet, Storvreta, Uppland. UV Uppsala rapport 1996:27. Uppsala. Hulth, H Fyra järnåldersboplatser längs Mälarbanan. I: Andersson, K. (red). Suionum Hinc Civitates. Occasional papers in archaeology 19: Uppsala. Hulth, H. & Norr, S. Manuskript. Fyra järnålderboplatser boplatser längs Mälarbanan. Opublicerat manuskript från Arkeologikonsult. Upplands Väsby. Hyenstrand, Å Skärvstenshögar och bronsåldersmiljöer. Tor 12: Hyenstrand, Å., Centralbygd Randbygd. Strukturella, ekonomiska och administrativa huvudlinjer i mellansvensk yngre järnålder. Acta Universitatis Stockholmiensis. Studies in North-European Archaeology 5. Stockholm. Hyenstrand, Å Fasta fornlämningar och arkeologiska regioner. Rapport: Riksantikvarieämbetet och Statens historiska museer 1984:7. Stockholm. Jaanusson, H Hallunda: a Study of Pottery from a late Bronze Age Settlement in Central Sweden. Stockholm. Jennbert, K Djurben i nordisk förkristen ritual och myt. I: Plats och praxis studier av nordisk förkristen ritual. (red K. Jennbert, A. Andrén & C Raudvere). Projektet: Vägar till Midgård, s Falun. Jensen, R Bronze Age settlement patterns in the Mälaren basin-ecological and social relationship. I: Bronze Age Studies. Transactions of the British-Scandinavian Colloqium in Stockholm, May 10 11, 1985 (red. H.Å. Nordenström), pp Stockholm. Johansson, T Harts som universalmedel? En experimentell studie av hartsets funktion. C-uppsats, Umeå. Kaliff, A Skärvstenshögar och kremeringsplatser. Exempel och experiment med utgångspunkt från en utgrävning i Ringeby, Kvillinge sn, Östergötland. Tor 26: Kaliff, A Grav och kultplats: eskatologiska föreställningar under yngre bronsålder och alder järnålderi Östergötland. Aun 24. Uppsala. Karlenby, L The Bronze Age house in central Sweden. An evaluation of two recent excavations. Tor 26: Karlsson, S Vegetationshistoriska undersökningar inom nya E-4 sträckningen Uppsala-Mehedeby, Uppland. Institutionen för Naturgeografi och Kvartärgeologi, Stockholms Universitet. Stockholm. Karsten, P Att kasta yxan i sjön. En studie över rituell tradition och förändring utifrån skånska neolitiska offerfynd. Acta Archaeologica Lundensia series in 8 o, No. 23. Lund. Knutsson, K Patterns of Tool Use. Scanning electron mocroscopy of experimental quartz tools. Aun 10. Uppsala. Kyhlberg, O. & Strucke, U Tid och rum i Helgö. Teoriprövning med 14 C. I: Forskaren i Fält.(red. K. Anderssson, A. Lagerlöf & A. Åkerlund. Avdelningen för arkeologiska undersökningar, Skrifter nr 27: Stockholm. Larsson, L-I Massfynd från förhistoriska boplatser. I: Boplatser i Uppsala och Västmanlands län del II (redaktör P. Frölund). UV Uppsala Rapport 1997:23. Uppsala. Larsson, T. B Vistad. Kring en befäst gård i Östergötland och Östersjökontakter under yngre bronsålder. Umeå. Lepiksaar, J Om den tafonomiska förlustens betydelse vid kvantitativ analys av antropogena tanatocoenoser. I: Faunahistoriska studier tillägnade Johannes Lepiksaar (red. E. Iregren & R. Liljekvist). University of Lund. Institute of Archaeology Report Series no. 33: Lund. Liedgren, L Hus och gård i Hälsingland. En studie av agrar bebyggelse och bebyggelseutveckling i norra Hälsingland Kr f. 600 e. Kr. Studia Archaologica Universitatis Umensis 2. Umeå. Lindborg, H. & Schönbeck, M Dragby och Åby ett kronologiskt mönster från två gravfält. CD-uppsats. Uppsala universitet. Uppsala. Lindahl, A., Olausson, D. & Carlie, A. (red.) Keramik i Sydsverige. En handbok för arkeologer. Lund. Lord, P. & Onsten, A. Manuskript. Brunnar. I: Hulth, H. & Norr, S. (red). Fyra järnåldersboplatser längs Mälarbanan. Del III. Opublicerat manuskript från Arkeologikonsult. Upplands Väsby. McKinley, J Spong Hill, Anglo-Saxon Cremation Cemetry. In: Burial Archaeology Current Research, Methods and Development. (ed. C. A. Roberts, F. Lee & J. Bintliff). BAR British series 211: Oxford. Molin, F Mellan skog och slätt äldre järnålderns bebyggelse i byar i Västra Götaland. I: Olika perspektiv på en arkeologisk undersökning i Östergötland. (red. A. Kaliff). Riksantikvarieämbetet, Avdelningen för arkeologiska undersökningar. Skrifter nr 28: Linköping. Molin, R., Voxome och namn på -hem. Namnspalten, Uppsala Nya Tidning, , årgång 5:19. Uppsala. Myrdal, J Medeltida boskap i Sverige. Diskussion kring en avhandling. Fornvännen 92 (1997):s VAXMYRA TVÅ BOPLATSER VID EN BÄCK

20 Nilsson, I Rapport över arkeologiska undersökningar av fornlämningarna 197 och 198, Överbacka 1/1, Ärentuna sn, Uppland. Otryckt rapport, ATA. Nilsson, N De economica Den äldre järnåldens ekonomi i Möre. I: Möre historien om ett småland, (red. G. Magnusson & S. Selling), s Kalmar. Norr, S A place for proletarians? A Contextual hypothesis on social space in roman and migration period long-houses. Current Swedish Archaeology. Vol 4: Stockholm. Nyström, S., Plog, plöja, plöje och därmed besläktade namnelement i svenska ägonamn. I: Ägonamn struktur och datering, Rapport från NORNA:s tjugotredje symposium på Svidja september 1995 (red. G. Harling-Kranck), NORNA-rapporter 63: Uppsala. Näsman, U Mellan skål och vägg. Om järnåldershusets rekonstruktion. I: Hus, gård och bebyggelse. Föredrag från det XVI nordiska arkeologmötet, Island 1982, (red. G. Olafsson). Reykjavik. Näsström, B-M I livets skeden. Om passageriter i fornskandinavisk religion. I: Plats och praxis studier av nordisk förkristen ritual, (red. K. Jennbert, A. Andrén, & C. Raudvere), s Projektet Vägar till Midgård. Falun. Olausson, M Hus och tomt i Uppland och Södermanland under yngre bronsålder och äldre järnålder. Bebyggelsehistorisk tidsskrift, nr. 33: Stockholm. Pamp, B Ortnamnen i Sverige. Lund. Paulsson, T Huset och lyckan. En studie i byggnadsoffer från nordisk järnålder och medeltid. C-uppsats. Lunds universitet. Lund. Persson, J Toftanäs järnåldersbygd från tiden för Kristi födelse. I: Centrala platser centrala frågor. Samhällsstrukturen under järnåldern. En vänbok till Berta Stjernquist. (red. L. Larsson & B. Hårdh, Acta Archaeologica Lundensia. Series 8, no. 28: Stockholm. Persson, T Jag väntar vid min mila: en studie av förhistorisk träkols- och tjärframställning i Skandinavien. C-uppsats. Lunds universitet. Lund. Persson, T Det glömda kulturlandskapet: skogen i fokus. D-uppsats. Lund. Petré, B Arkeologiska undersökningar på Lovö. Del IV. Bebyggelsehistorisk analys. Studies in North-European Archaeology 10. Stockholm. Reisborg, S En husgrund från Nibble, Ösmo socken, Södermanland. Tor 26: Rentzhog, S., Larsson, L.-I., Frisk, M. & Moström, J Digitala historiska kartor. Tillämpningar i GIS för kulturmiljövården. Stockholm. Rindel, O Development of the village community 00 BC-100 AD in west Jutland, Denmark. I : Settlement and Landscape. Proceedings of a conference in Århus, Denmark, May (edited by C. Fabech & J. Ringtved), s Århus. Runcis, J Den mytiska geografin: reflektioner kring skärvstenshögar, mytologi och landskapsrum i Södermanland under bronsålder. I: Spiralens öga. Tjugo artiklar kring aktuell bronsåldersforskning. (red. M.Olausson & F. Siuerin-Lönnkvist), s Stockholm. Scharp, A Skärvig, bränd sten vid Buddbo funktion och /eller rit. I: Dokumentation av fältarbetsfasen 2004:1. Arkeologisk förundersökning och undersökning. Väg E4, sträckan Uppsala-Mehedeby, Uppland, Ärentuna sn, Buddbo 2:1, Raä 336. Scheutz, M., Schutz, B. & Göthberg, H Stenhagen. En inhägnad gård från romersk järnålder, Raä 110, Läby socken, Uppsala kommun, Uppland. Upplandsmuseet. Rapport 2004:01. Uppsala. Segerberg, A Bälinge mossar. Kustbor i Uppland under yngre stenålder. Aun 26. Uppsala. Sigvallius, B Husdjur på förhistoriska boplatser en utvärdering av osteologiska undersökningar. Gotländskt arkiv, s Stenberger, M Det Forntida Sverige. Stockholm. Stevanovic, M The age of clay: The social dynamics of house destruction Journal of antropological archaeology 16: Streiffert, J På gården. Rumslig organisation inom bosättningsytor och byggnader under bronsålder och äldre järnålder. Riksantikvarieämbetet, arkeologiska undersökningar, skrifter nr 35. Stockholm. Stuiver, M. & Reimer, P. J Extended 14 C database and revised CALIB C calibration programme. Radiocarbon 35(1): Stålbom, U Waste of what? Rubbish Pits or Ceremonial Deposits at the Pryssgården site in the Late Bronze Age. Lund Archaeological Review 3: Sundkvist, A Rumsindelning i järnåldershus mer än att finna mellaväggar? I: Suionum hinc civitates. Nya undersökningar kring Norra Mälardalens äldre järnålder, (red. K. Andersson), Occasional Papers in Archaeology 19: Uppsala. Svanberg, F Hartstätningsringar och svepkärl. Tor 27:1: Säfvestad, U Husforskning i Sverige I : Hus och Gård i det förurbana samhället, (red. O. Kyhlberg, H. Göthberg & A. Vinberg), del I: Stockholm. Tesch, S Houses, Farmsteads, and Long-term Change. A regional study of prehistoric settlements in the Köping area, in Scania, southern Sweden. Uppsala. Tibblin, E Den germanska byn. En jämförelse mellan Hodde och Wijster. C-uppsats, Uppsala Universitet. Uppsala. Tollin, C Ättebackar och ödegärden. De äldre lantmäterikartorna i kulturmiljövården. Stockholm. Thörn, R Rituella eldar. Linjära, konkava och konvexa spår efter ritualer i nord- och centraleuropeiska brons och järnålderskulturer. Arkeologi från stenålder REFERENSER 149