This study shows that developmental psychopathology can be successfully used as a theoretical basis in social work.

Transkript

1 Så blev det bara sex unga kvinnors livsberättelser inifrån ett särskilt ungdomshem Av Karolina Larsson HT13 SOAM11 Socialhögskolan vid Lunds Universitet Handledare: Gunvor Andersson HA HA

2 Abstract Author: Karolina Larsson Title: "It just turned out this way - the life stories of six young women confined to a secure juvenile correctional facility. (Translated title) Supervisor: Gunvor Andersson Assesaor: Anna Meeuwisse Martin Bergström The purpose of this paper is to identify risk conditions and protective conditions for a group of girls under secure confinement, based on their retrospective testimonies, and also to examine how these conditions manifest themselves in their statements. The empirical basis for this study was obtained through open interviews with six young women, who at the time were all detained at the same secure juvenile correctional facility. The material was then analyzed from the viewpoint of developmental psychopathology, which deals with an individual's development in difficult conditions. The analysis was made using definitions of risk conditions and protective conditions set by developmental psychopathology with regard to six different themes: "the most important event of my life", "family", "school", "social services", "addiction and criminal behaviour" and "socializing, spare time and friends". This kind of attempt to identify such conditions is a complex task, and to identify a specific condition as being either a risk condition or a protective condition is particularly difficult for several reasons. Firstly, the different conditions are closely related and isolating them from each other may lead to erroneous conclusions. Secondly, the empirical material reveals that a condition for a specific individual that in some situations can be defined as a risk condition may in other situations be defined as a protective condition. This study shows that developmental psychopathology can be successfully used as a theoretical basis in social work. Key words: developmental psychopathology, protective conditions, risk conditions, antisocial behaviour, secure juvenile correctional facility, adolescence Svenska nyckelord: utvecklingspsykopatologi, skyddsfaktorer, riskfaktorer, antisocialt beteende, särskilt ungdomshem, tonårstid

3 3 Vård skall också beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende. Den så kallade eget beteende -grunden för tvångsomhändertagande, ur Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga 12 För vård av unga som på någon grund som anges i 3 behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas särskilda ungdomshem. Om socialnämnden har beslutat att den unge skall vistas i ett hem som avses i första stycket skall Statens institutionsstyrelse anvisa plats i ett sådant hem. Särskilda ungdomshem, ur Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (...) man få ta ett steg i taget, det går inte ändra allting på en gång. Bara jag känner mig stark i mig så kommer jag klara det. Om framtiden, ur intervju nummer ett

4 Innehåll 1. Inledning Problemformulering Syfte och frågeställning Centrala begrepp Risk- och skyddsfaktorer Särskilda ungdomshem Antisocialt beteende Tidigare forskning Forskning om institutionsvård av ungdomar Forskning om institutionsvård av flickor Metod och material Förförståelse Den kvalitativa intervjun Urvalsförfarande Intervjupersonerna Tillvägagångssättet Metodologiska övervägande Forskningsetiska överväganden En teoretisk tolkningsram Risk- och skyddsfaktorer Resilience Tonåringar och antisocialt beteende Tolkning och analys Den viktigaste händelsen i mitt liv Familjen Skolan Umgänge, fritid och vänner Socialtjänsten Missbruk och kriminalitet Slutdiskussion Epilog Referenslista... 66

5 Bilaga 1 Introduktionsbrev Bilaga 2 Intervjumall... 72

6 Förord När jag hösten 2011 inledde min masterutbildning möttes jag många gånger av skepsis från såväl klasskamrater som lärare när jag berättade att min avsikt var att läsa den samtidigt som jag på heltid arbetade först som behandlingsassistent och sedan enhetschef. Med den här uppsatsen kommer jag i mål. Trots min envishet i att fullfölja det jag hade påbörjat har jag vid ett flertal tillfällen tvekat om jag verkligen skulle lyckas. I de stunderna var det en tanke som alltid fick mig till att fortsätta - jag är skyldig att berätta deras historia. Mina intervjupersoner, sex unga kvinnor, litade på mig tillräckligt mycket för att dela med sig sina livsberättelser. Jag vill därför rikta ett ödmjukaste tack till Alva, Bella, Celia, Dennis, Elin och Freja för att ni har låtit mig lyssna på Era berättelser! Tack till min handledare Gunvor Andersson för att du såg möjligheter i mina idéer och för att du tålmodigt har bistått mig med hjälp under en betydligt längre tidsperiod än vad typisk student behöver för uppsatsskrivandet! Ett varmaste tack till Malin Pålsson inte endast för all hjälp med korrekturläsning utan framför allt för att du alltid har funnits där för mig och för att du tror på mig! Ett stort tack till min Tindra-familj: uppdragsgivare, assistenter, kollegor samt Ingela Kallin och Kenneth Urkedal. Tack för att ni varje dag lär mig att vara en bättre version av mig själv! Jag vill också rikta ett sista tack till min familj och mina vänner tack för Ert tålamod och all uppmuntran! Och Christian, jag är djupt tacksam för att du finns och står alltid vid min sida du är bäst! Jag vill dedicera uppsaten till minne av professor Mieczysław Czuchnowski, min morfar. Malmö, januari

7 1. Inledning Min första arbetsplats som nyutbildad socionom blev ett särskilt ungdomshem för flickor, och Statens institutionsstyrelse blev därmed också den första arbetsgivaren. Fram tills den dagen var min kunskap i ämnet endast teoretisk och således väldigt begränsad, detta trots att verksamheten som bedrivs av Statens institutionsstyrelse är grundligt befäst i den svenska barnavården. Tvångsvård av ungdomar har en lång tradition i Sverige då Råby räddningsinstitut, som var den första institutionen med detta syfte, öppnades redan 1838 (SiS, 2011). Idag benämns särskilda ungdomshem ofta som 12-hem med hänvisning till 12 Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. 1 De särskilda ungdomshemmens huvudmannaskap skiftade på 1990-talet från landsting och kommuner till staten. Sedan 1994 drivs alla 12-hem av Statens institutionsstyrelse (SiS) (Sallnäs, 2000). Dessa hem har som uppgift att ta emot och vårda ungdomar som är tvångsomhändertagna enligt LVU. Tvångsvård av ungdomar är sedan länge en omdiskuterad del av den svenska ungdomsvården. Kritiker framför att placeringar på de särskilda behandlingshemmen inte är till hjälp för de placerade ungdomarna utan att de istället bidrar till en fortsatt dålig eller kanske till och med värre situation. Behandling på ett särskilt ungdomshem innebär en tillvaro som skiljer sig väsentligt från livet utanför. Institutioner är låsbara och tillvaron noggrant strukturerad enligt schema. De placerade ungdomarna avlägsnas från familjen och närmiljön och samlas i en grupp med andra ungdomar (Andreassen, 2003). Istället för att förbereda sig för livet utanför kan de intagna vara helt upptagna med att klara sin vardag på institutionen. Det vore dock förhastat att avskriva de särskilda ungdomshemmen som ett godtagbart sätt att vårda ungdomar med tung social problematik. Det finns ungdomar för vilka vistelsen på 12-hem har inneburit en positiv förändring. Kristiansen (2005) påpekar bl a att om behandlingen är individuellt anpassad kan institutionsvården vara positiv. Kluvenheten i synen på de särskilda ungdomshemmen karaktäriseras av att de 1 12 LVU För vård av unga som på någon grund som anges i 3 behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall det finnas särskilda ungdomshem. Om socialnämnden har beslutat att den unge skall vistas i ett hem som avses i första stycket skall Statens institutionsstyrelse anvisa plats i ett sådant hem. 2

8 å ena sidan ses som förkastliga för de placerade ungdomarna och samtidigt definieras som miljöer där inneboende kan påverkas positivt i en väldigt strukturerad form (Sallnäs, 2000). Ungdomar som tvångsomhändertas och senare placeras på särskilda ungdomshem tillhör en mycket utsatt grupp då de brottas med missbruk, kriminalitet och annat som gemensamt kan benämnas antisocialt beteende (Andreassen, 2003). Det är en tung börda de bär på trots sin unga ålder, och de har många gånger lång väg att vandra för att få en stabil tillvaro. Vi vet dock att det finns ungdomar som klarar att bryta den onda cirkeln av destruktivt beteende och som således lyckas uppnå en meningsfull vardag. 1.1 Problemformulering Att forska om ungdomar som redan befinner sig i en utsatt situation är ingen självklar uppgift, och innebär ett stort ansvar då undersökningen inte får ha en negativ påverkan på deras liv. Forskningen inom området är således av begränsad omfattning och fokuserar på särskilda ungdomshem som vårdform eller organisation (jmf Levin 1998, Sallnäs 2000). För att undersöka faktorer som kan hota ungdomars utveckling har forskningen kretsat mycket kring olika mönster av risk- och skyddsfaktorer. De kan återfinnas såväl inom individen (individuella aspekter) som utanför (miljömässiga aspekter) (Ferrer-Wreder et al, 2005). Att isolera faktorer till individ respektive omgivning, utan hänsyn till hur deras interaktion påverkar individen, innebär således en alltför enkel och potentiellt sett missvisande bild av varje unik situation. Andersson (2008) menar att risk- och skyddsfaktorerna befinner sig i ett dynamiskt samspel med varandra, och att en alldeles för strikt uppdelning av faktorer inte är oproblematisk. Enligt Ogden (2002) är forskningen om utveckling av antisocialt beteende ofta problembaserad. Ferrer-Wreder et al (2005) framför att när det gäller risk- och skyddsfaktorer har stor uppmärksamhet riktats mot de faktorer som äventyrar och försvårar ungdomars utveckling. Den tyngdpunkten har nu flyttats till att närmare undersöka de skyddande faktorerna, men detta betyder dock inte att forskningen kring riskfaktorer har övergetts. Då en avgränsning till en studie kring endast riskfaktorer eller endast skyddsfaktorer riskerar att visa en fragmenterad och inkomplett bild av intervjugruppen kommer således både risk- och skyddsfaktorer att belysas här. 3

9 De unga vuxna som står i studiens centrum är i en övergångsfas såtillvida att de lämnar barndomen bakom sig och stiger in i den vuxna världen, vilket inte endast är en svår period utan även ett tillfälle till reflektion och eftertanke. Jag vill låta de unga kvinnorna komma till tals genom deras livsberättelser. Det är deras egen bild av sitt liv, och de enligt dem viktigaste händelserna som de själva framhäver, som jag vill ta tillvara på. Min utgångspunkt i arbetet är att risk- och skyddsfaktorer är av stor betydelse för varje enskild individs utveckling. Av ännu större intresse är de faktorer som kan ha påverkat unga vuxna kvinnors uppväxt och liv när de för tillfället befann sig placerade på ett särskilt ungdomshem. 1.2 Syfte och frågeställning Syftet med denna studie är att utifrån retrospektiva livsberättelser studera förekomsten av risk- och skyddsfaktorer hos tvångsomhändertagna flickor placerade på ett särskilt ungdomshem. Följande frågeställningar används för att besvara mitt syfte: Vilka risk- och skyddsfaktorer kan identifieras i tvångsomhändertagna flickors retrospektiva livsberättelser? Hur yttrar sig förekomster av risk- och skyddsfaktorer i de unga kvinnornas utsagor? 1.3 Centrala begrepp Risk- och skyddsfaktorer Begreppen risk- och skyddsfaktorer är inte främmande för forskningen inom socialt arbete, men de förekommer dock ofta lösryckta från utvecklingspsykopatologiska ramar. Den följande framställningen av dessa begrepp sker således med utvecklingspsykopatologi som grund. Riskfaktorer definieras ofta som variabler vilka, om de finns hos en individ, ökar sannolikheten för att individen ifråga utvecklar en störning (Andreassen, 2003). Inom uvecklingspsykopatologin definieras riskfaktorerna på följande sätt: Predictors of problems in adaptation, judged either in terms of symptoms or competence, have been called risk factors. (Masten och Coatsworth, 1995, sid. 737). Andersson (2008) pekar på att faktorerna som kan leda till en störning eller bristande anpassning kan 4

10 finnas såväl inom den närmsta miljön, t ex familjen, eller i den övriga sociala omgivningen. Uppdelning av riskfaktorer på de som finns hos individen och de som förekommer i omgivningen är dock missvisande då dessa existerar i ett dynamiskt samspel. Dysfunktion i familjen, dålig självkänsla, exponering för våld och svårigheter i skolan är exempel på möjliga riskfaktorer. Det är viktigt att komma ihåg att ju fler riskfaktorer som uppträder tillsammans, desto större risk finns för att den aktuella individen ska utveckla problem. Skyddande faktorer (protective conditions) benämns som förhållande som kan minska risken för att negativa förhållanden såsom missbruk eller kriminalitet slår genom i ett beteende. Genom existens och påverkan av skyddande faktorer balanseras eller neutraliseras riskfaktorernas inflytande i utvecklingen. Att definiera skyddande faktorer närmare är dock allt annat än enkelt. Skyddsfaktorer är inte detsamma som positiva faktorer, tvärtom kan de upplevas av individen som negativa händelser eller förhållanden. I forskningen är skyddsfaktorer värdeneutrala. Med skyddsfaktorer menas därför förhållande som bromsar en negativ utveckling (Stattin, 2002). Coie et al (1993) definierar skyddsfaktorer som faktorer som ökar individens motståndskraft till riskfaktorer och andra störningar. Skyddande faktorer kan fungera på ett eller flera av följande sätt enligt Coie et al (1993): Protective factors may decrease dysfunction directly, interact with the risk factor to buffer its effects, disrupt the mediational chain through which the risk factor operates to cause the dysfunction, or prevent the initial occurrence of the risk factor (sid. 1014) Särskilda ungdomshem Särskilda ungdomshem (ofta kallade 12 hem) är ett hem för särskild tillsyn enligt 12 LVU. Ansvaret för 12-hem vilar på Statens Institutionsstyrelse. Fram till 1994 vilade ansvaret för 12-hem på landstingen (Andersson, 1998). Enligt Statens institutionsstyrelses officiella hemsida finns det numera 25 särskilda ungdomshem i Sverige med drygt 600 platser fördelade på akut- och utredningsplatser, behandling och utslussning (SiS, 2012). Särskilda ungdomshem har slutna avdelningar och en del platser är låsbara. De låsbara platserna inkluderar även platser för sluten ungdomsvård. Det är ungdomar med tung psykosocial problematik som är 5

11 målgruppen för de institutionerna. Särskilda ungdomshem tar emot frivilliga placeringar enligt socialtjänstlagen (SoL) men även tvångsomhändertagna enligt Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Ungdomarna kan placeras på särskilda ungdomshem som alternativ till fängelse med stöd i lagen om sluten ungdomsvård (LSU). Placeringar med stöd i LSU är dock tidsbegränsade, till skillnad från placeringar enligt SoL och LVU (Andreassen, 2003). Det är ungefär 70 ungdomar som årligen döms till sluten ungdomsvård (SiS, 2011). De särskilda ungdomshemmen tar emot ungdomar i åldern 12 till 21 år, och medelåldern för de placerade ungdomarna är 16 år. Den genomsnittliga tiden för placeringen är fem månader (SiS, 2011). Grunden for tvångsomhändertagande enligt LVU kan vara den unges destruktiva beteende, t ex missbruk eller kriminalitet (de så kallade beteendefallen, 3 LVU), eller att den unges vårdnadshavare inte kan tillförsäkra det stöd den unge behöver för en bra uppväxt (de så kallade miljöfallen, 2 LVU). Ungdomen kan även vara placerad enligt både andra och tredje paragrafen LVU. Detta gäller dock endast ungdomar upp till 18 år. I de fallen där den unge är över 18 men inte har fyllt 20 kan denne beredas vård med stöd av 3 LVU, detta enligt 1 3st LVU. Majoriteten av de ungdomar som placeras på särskilda ungdomshem omhändertas enligt 3 LVU (SiS, 2011) Antisocialt beteende Ett antisocialt beteende kan identifieras som handlingar vilka på olika sätt bryter mot samhällets normer, t ex missbruk, kriminalitet, aggressivitet och vandalism. Antisocialt beteende behöver inte endast innebära kriminella handlingar, det kan även röra sig om incidenter som inte är olagliga men som ändå ställer till stora problem för både omgivningen och individen ifråga. Det finns en mängd olika riskfaktorer som kan trigga igång antisocialt beteende. De olika riskfaktorerna är: individuella, psykosociala och samhälleliga. Då riskfaktorerna på olika nivåer samspelar på olika sätt kan det våra svårt att veta vad som orsakar vad (Andersson & Johansson, 2001). Skillnaderna mellan olika grupper av ungdomar med antisocialt beteende är stora. Det antisociala beteendet kan debutera tidigt och kan både finnas kvar även i vuxen ålder och ha fortsatt varaktighet genom individens liv. Den gruppen utgör dock en liten andel av alla ungdomar som uppvisar antisocialt beteende. I den andra gruppen finner vi ungdomar som uppvisar antisocialt beteende endast under ungdomstiden. I det 6

12 sistnämna fallet kan antisocialt beteende ses som tonåringens sätt att klara av övergången till vuxenlivet (Ibid.). Andersson och Johansson (2001) påpekar även att det finns skillnader mellan könen när det gäller frekvensen av antisocialt beteende, och att det är till övervägande del pojkarna som är antisociala. 2. Tidigare forskning Den svenska forskningen kring de särskilda ungdomshemmen har genom åren dragit till sig ett större forskningsintresse än övriga delar av institutionsvården av barn och ungdomar. Trots detta är den svenska forskningen på området begränsad i omfattning (Sallnäs, 2000). Jag kommer att börja med forskningen kring institutionsvård av ungdomar för att senare gå över till forskningen om flickor på särskilda ungdomshem. Jag kommer inte att gå in på de äldre skrifterna utan börjar på 1990-talet. Anledningen till detta är att lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga trädde i kraft Forskning om institutionsvård av ungdomar På 1990-talet var det framför allt Socialstyrelsen som rapporterade på området, men Socialtjänstkommittén som såg över socialtjänstlagstiftningen ansåg att de inte kunde göra någon beskrivning eller analys av institutionsvårdens innehåll och sammansättning (Sallnäs, 2000). De studier som har gjorts i Sverige sedan dess tar sig an vitt skilda frågeställningar, samt har olikartade utgångspunkter. Intresset kan vara riktat mot någon av dagens institutioner, t ex Claes Levins avhandling till vilken empirin har samlats in på Råby ungdomshem. Sallnäs (2000) framhäver avsaknaden av översikter och analyser av dagens institutionsvård för barn och unga. Både Levin (1998) och Sallnäs (2000) använder sig av organisationsteorin som en teoretisk utgångspunkt. Sallnäs (2000) ger dock en mer panoramisk vy då syftet med hennes avhandling är att översiktligt beskriva den sociala institutionsvården för barn och ungdomar vad gäller historisk framväxt och förändring över tid samt mer i detalj analysera hur denna del av barnavårdsfältet idag är sammansatt och strukturerad (Sallnäs, 2000, sid.6). I den sistnämnda avhandlingen ligger fokus generellt på institutionsvården av barn och ungdomar. De särskilda ungdomshemmen utgör endast en del av denna medan fokus hos Levin (1998) ligger inte endast på särskilda 7

13 ungdomshem rent generellt utan specifikt på ett av dem, Råby. I sin avslutande diskussion påpekar Sallnäs (2000) att de särskilda ungdomshemmen befinner sig i en speciell gränsposition i relation till det omgivande fältet, då frågan om behandling och straff är ständigt aktuell. Levins (1998) avhandling innehåller en djupgående studie av Råby och ger en bild av vård och behandling med negativa effekter för de placerade ungdomarna. Levin (1998) menar på att det särskilda ungdomshem som riktar sig till ungdomar med tung social problematik fungerar bäst för de ungdomar som inte har alltför svåra problem. I vissa fall kan vistelsen på särskilt ungdomshem vara till nackdel för ungdomen, något som påvisas av att många av ungdomarna som ingick i Levins undersökning tog skada av institutionsvården. Levin (1998) är mycket tydlig i sin kritik av institutionsvården av ungdomar. Han understryker dock att kritiken som han framför i sin avhandling inte ska drabba just Råby utan att den är riktad mot själva anstaltssystemet och behandlingsideologin. Levin (1998) menar i stort att institutioner av Råby typ, d v s särskilda ungdomshem, inte kan motivera sin existens med behandlings- eller rehabiliteringsskäl. Enligt honom omöjliggör anstaltens grundläggande funktion, att disciplinera och avskilja, alla försök till att bedriva ett behandlingshem med rehabiliterande funktioner. Detta kan ställas mot bilden som ges av Armelius & Armelius (1999), som i sin tur framför allt framhäver komplexiteten av arbetet med ungdomar med sociala problem, men menar även att det går att påvisa positiva effekter av ungdomars vistelse vid de så kallade - 12 hemmen. Enligt Armelius & Armelius (1999) är ungdomar som placeras på särskilda ungdomshem en mycket svår grupp att behandla. Det finns således inga entydiga svar på hur behandlingen bör läggas upp för att vara framgångsrik. Levin (1997) identifierar en rad faktorer som enligt honom har stor inverkan på den misslyckade tvångsvården av ungdomarna: obestämd och godtycklig placeringstid, oklart syfte med placeringen, avsaknad av behandling, ungdomarnas behandlingsmotstånd, internkulturen, institutionens isolering från samhället samt bristfälliga förberedelser inför utskrivning. Andreassens (2003) skrift är ett försök att fylla tomrummet när det gäller avsaknad av överblick angående resultat av institutionsbehandling av ungdomar. Det är en mer nyanserad bild av institutionsvårdens effekter som växer fram i texten. Andreassen (2003) tar sig an bland annat betydelsen av ungdomarnas egenskaper för 8

14 behandlingen och påpekar att målgruppen för institutionsbehandling är den grupp som anpassar sig sämst till behandlingen. Det är möjligt att uppnå positiva behandlingsresultat även med ungdomar med allvarliga problem, dock återfinns de bästa behandlingsresultaten för de ungdomar som från början hade minst problem. Samtidigt är risken för att ungdomar med mindre allvarliga problem kan komma att påverkas negativt av ungdomar med allvarliga problem så påtaglig att det är eftersträvansvärt att undvika institutionsvård av de förstnämnda (Ibid.). För att uppnå positiva behandlingsresultat pekar Andreassen (2003) på betydelsen att inte endast behandla ungdomarnas antisociala beteende, utan även att ta sig an bredare perspektiv i form av den sociala situationen ungdomarna befinner sig i. Institutionens storlek, personalens utbildning och uppföljning av behandling är andra faktorer som har betydelse för behandlingens framgång. Sallnäs (2000) framhäver att barn- och ungdomsinstitutioner emellertid ofta ses som problematiska, då de kan uppfattas både som problemet och lösningen för ungdomar. De utgör ett sätt att hantera de mest problembelastade ungdomarna samtidigt som en del kritik har riktats mot dem sedan länge (Levin 1998; Sallnäs 2000) och deras tvetydiga position i dagens samhälle lyfts fram (Andersson, 1998). 2.2 Forskning om institutionsvård av flickor Enligt Andreassen (2003) grundar sig studier om social ungdomsvård på studier av ungdomar utan specificering på flickor och pojkar. Det empiriska materialet för denna studie samlades in på ett särskilt ungdomshem för flickor, och således finner jag det vara av betydelse att presentera forskning som koncentrerar sig på institutionsvård av flickor. Både Andersson (1998), Krisitiansen (2005) samt Trulsson (2008) tar sig an flickors specifika behov i behandlingen. Andersson (1998) studerar förändring av ett pojkdominerat 12-hem till en behandlingsverksamhet för endast flickor och hur detta påverkar attityder hos personalen samt vad det innebär för verksamhetens utformning. Undersökningen genomfördes inte långt efter övergången och personalen som intervjuades arbetade på institutionen innan övergången genomfördes. Det övergripande temat i personalintervjuerna var vilka förändringar övergången medförde. Bilden som växer fram i Anderssons studie visar på att personalen upplever en stor skillnad före och efter övergången. På den blandade institutionen kretsade mycket av arbetet och 9

15 samvaron kring hur pojkarna skulle hanteras. Personalen pekar på betydligt mindre våldsamhet, vandalisering, utagerande beteende och andra fysiska spänningar efter att institutionen ändrade sin fokus till endast flickor. Det råder en lugnare stämning och betydligt fler djupa samtal genomförs. Den fysiska våldsamheten förekommer fortfarande men när den gör det, vittnar personalen om att fokus har förändrats från att våldet riktades av pojkar mot personer till att flickorna riktar våldet framför allt mot materiella ting. I och med att institutionen riktar sig till enkönad målgrupp så påverkas den inte längre av sexuella förhållanden mellan eleverna, någonting som innan förändringen tog mycket fokus från behandlingen enligt personalen. Historiskt sett har skyddet av flickorna framför allt motiverats av sexuella faror och det är först från omkring 1956 som missbruk blev en vanligare anledning än sexuell vanart. Även idag är behandlingsinstitutionernas uppgift att i normaliseringssyfte kontrollera flickornas sexualitet (Ibid.) Anmärkningsvärt är att personalen ser heterosexuella förhållanden mellan eleverna som störande i behandlingsarbetet och uppskattar den sexuella frizonen son enligt dem är lugn och rogivande, utan att nämna förekomsten av enkönade sexuella relationer. Andersson (1998) talar om att behandlingsinstitutioner endast för flickor är ett exempel på hur kvinnorummet befäster sin roll inom behandlingsarbetet med ungdomar. Idén om kvinnorummet innebär att flickorna behöver egen plats för att deras behov ska lyftas fram och tillgodoses utan att överskuggas av pojkarna. I beskrivningarna av flickor ligger dock fokus på deras brister istället för deras resurser, och i jämförelse med pojkarna bedöms flickorna ofta som mer svårbehandlade, t ex talar personalen om att pojkarna är rakare i kommunikationen medan flickorna spelar intriganta rävspel, surar längre tid etc. Flickornas beteende beskrivs i könsstereotypa normer av personalen. Författaren lyfter fram det motsägelsefulla i att verksamheten å ena sidan har som mål att lyfta fram flickorna, ge dem utrymme och skydd samtidigt som man å andra sidan kontrollerar och disciplinerar. Kristiansens (2005) studie belyser uppbyggnad och erfarenheter från en flickavdelning på en institution där den andra avdelningen är endast för pojkar. Den aktuella flickavdelningen fanns endast under fyra år och tvingades att lägga ner på grund av låg beläggning. Enligt författaren är Liljendal en fungerande verksamhet med många exempel på förändringsbefrämjande inslag som kan ligga till grund för 10

16 positiva behandlingsresultat. Verksamhetens gemensamma och tydliga mål gav ändå utrymme till att hänsyn togs till individen. Många av de intervjuade flickorna var noga med att berätta att de trivdes, fick hjälp och utvecklades samtidigt som ingen var helt okritisk. Även i den studien var personalens utsagor om flickorna problemtyngda, och uttalande om flickornas styrkor och resurser saknades i mångt och mycket. Personalen var ändå positiv till flickornas möjligheter till förändring. Trots att avdelningen riktade sig endast till flickor var det ingen av personalen, förutom avdelningsföreståndaren och en av rådgivarna, som nämnde något om betydelsen av könsspecifika inslag i behandlingen. Kristiansen (2005) problematiserar institutionens tolvstegsfilosofi som enlig honom inte endast är etiskt tveksam men även ineffektiv om bra behandlingsresultat efterstävs. Ett AA- och NA-möte per vecka var obligatoriska för de intagna flickorna, vilket ledde till en del konflikter. Med tolvstegsfilosofin riskerar institutionen att förstärka de unga flickornas identitet som missbrukare på så vis att man upprätthåller en bild av flickorna som obotligt sjuka. För att institutionsvistelsen ska innebära en långvarig positiv förändring måste den förbereda inför livet utanför institutionen. Kristiansen lyfter fram att det förekommer stora skillnader i hur den unges situation ser ut, exempelvis visste en del av flickorna en tid före utskrivningen var de skulle bo och hur planeringen såg ut. För andra var planeringen inte alls lika väl förberedd. Det är socialtjänsten i flickans hemkommun som bär ansvar för eftervården, och kommunen bör föreslå att institutionen ska vara delaktig i planeringen av eftervården, speciellt med tanke på att många av flickorna uttryckte att de hade förtroende för personalen. Trulssons studie (2008) har för avsikt att belysa och följa upp specifika och verksamma inslag i behandling av flickor. Författaren tar sig även an de svårigheter som identifierades samtidigt. Författaren intervjuade samtliga elva unga kvinnor som skrevs in från uppstarten hösten 2003 till och med år Implementering av behandlingsprogrammet har belysts även ur personalens och ledningens perspektiv. Majoriteten av personalen lyfter fram både styrkor och svagheter hos de placerade flickorna och betonar deras kapacitet, förmåga som överlevare och kreativitet. Detta syns speciellt vid det andra intervjutillfället. En försiktig behandlingsoptimism förmedlas av ledningen samtidigt som personalens syn på flickornas framtid är mer dyster, detta bland annat med hänvisning till samhällsutveckling. Vikten av möte 11

17 mellan klient och behandlare betonas av både ledningen och personalen som överordnat själva behandlingsmodellen i syfte att uppnå positiva behandlingsresultat. Tvång ses som en svårighet i behandling och en utmaning i kontakten med flickorna då det ställer extra krav på personalen som måste vara vaksam mot strafftänkande och arbeta aktivt på att överbrygga motstånd. Även i den studien lyfts brister i eftervården fram som en av de svåraste hinderna för lyckad behandling och det är en samstämmig bild som målas upp av såväl flickorna som personalen och ledningen. Flickorna är ofta uppgivna, kritiska, ledsna och arga i sin beskrivning av bristen på stöd när de lämnar behandlingsinstitutionen. Merparten av materialet jag refererar till ovan utgår från att behandling av tvångsomhändertagna ungdomar på särskilda ungdomshem är en komplicerad och svår uppgift. Författarna är kritiska och ifrågasättande i olika grad, samtidigt som många avslutar sina skrifter med förslag till förbättring. I det här arbetet kommer jag inte att fokusera på behandlingen av flickor med missbruksproblem utan på deras retrospektiva livsberättelser, vägen till ett 12-hem. Jag vill dock betona att jag på intet sätt vill förminska det faktum att mina intervjupersoner är tvångsomhändertagna med stöd i LVU och befinner sig på ett särskilt ungdomshem. 3. Metod och material Syftet med denna studie är att studera förekomsten av risk- och skyddsfaktorer hos tvångsomhändertagna flickor placerade på ett särskilt ungdomshem utifrån deras egna livsberättelser. För att uppnå syftet ska följande frågeställning besvaras: Vilka riskoch skyddsfaktorer kan identifieras i tvångsomhändertagna flickors retrospektiva livsberättelser? samt Hur yttrar sig förekomster av risk- och skyddsfaktorer i de unga kvinnornas utsagor? För att uppnå syftet med studien har olika val gjorts för att bestämma de datainsamlingsstrategier och tekniker som ska användas i insamling av adekvat empiri. För att fånga de unga kvinnornas eget perspektiv användes öppna intervjuer som insamlingsmetod. I detta kapitel presenteras studiens utformning i fråga om den metodologiska delen, där metod och material handlar om hur jag konkret gått tillväga för att samla in mitt material och senare hur jag har handskats med samt bearbetat det. 12

18 3.1 Förförståelse Förförståelse innebär att jag, både i egenskap av den som bearbetar det insamlade materialet och även i mötet med mina intervjupersoner, kommer att uppfatta verkligheten inte endast genom mina sinnen. De kunskaper och erfarenheter jag besitter är bakgrunden till min tolkning av det jag ser. Repstad (2007) menar att det kan verka som att uppfattningen är rena sinnesintryck men att så inte är fallet då dessa alltid innehåller en hel del tolkningar. Förförståelsen kan vid första anblick ses som någonting negativt eller betungande. Icke desto mindre är det viktigt att komma ihåg att världen runt omkring skulle vara helt obegriplig om det inte var för förförståelsen. Ämnet för studien härstammar i mitt genuina intresse för området socialt arbete med barn och unga, samtidigt som den för mig utgör en länk mellan det praktiska och det teoretiska. Jag valde att läsa masterutbildningen samtidigt som jag fortsatte med min anställning som behandlingsassistent på ett särskilt ungdomshem, vilket har varit långt ifrån enkelt eller lätt. Det har dock möjliggjort en simultan inblick i två världar som tyvärr inte alltid länkats samman. Som jag nämnde i inledningen blev ett 12 hem för flickor min första arbetsplats som nyutbildad socionom. Min kunskap om särskilda ungdomshem var fram till dess begränsad och endast teoretisk, samt säkerligen färgad av den mediala bilden av den typen av institutioner. Min anställning innebar dock inte att mina tidigare referensramar har suddats ut helt, men samtidigt har den fortsatta kopplingen till universitetet gjorde det möjligt för mig att behålla ett kritiskt synsätt. 3.2 Den kvalitativa intervjun Eliasson (1995) anser att både kvalitativa och kvantitativa metoder lämpar sig för att samla in empiri som forskningsgrund inom socialt arbete. De kvalitativa och kvantitativa metoderna ska dock inte ses som varandras motsatser, trots påtagliga skillnader dem emellan, utan istället förespråkar Eliasson (1995) användning av båda som komplettering i förhållande till varandra. De kvalitativa metoderna kan karaktäriseras som metoder vilka (...) efterstävar en öppenhet i förhållande till den studerande verkligheten. (Eliasson, 1995, sid.119). Allwood et al (2004) problematiserar förhållandet mellan kvantitativa och kvalitativa metoder och menar på att skillnaden mellan de två metoderna inte är väsentlig när det gäller karaktären hos den vetenskapliga kunskap som metoderna ger. 13

19 Jag har valt att använda mig av kvalitativ datainsamlingsmetod i form av öppna intervjuer med tvångsomhändertagna ungdomar. Det var inget självklart val, tvärt om, under processens gång försökte jag komma ifrån den metoden och hitta andra alternativa datainsamlingsmetoder. Det är framför allt de etiska aspekterna som var orsaken till min tveksamhet. Alternativa metoder som var aktuella var bland annat observationer. Jag kom dock fram till att den empirin jag skulle erhålla via andra metoder inte kunde besvara min frågeställning. Den öppna intervjuformen skiljer sig väsentligt från både den strukturerade och den semistrukturerade formen, framför allt i dess öppna karaktär (May, 2009). I den semistrukturerade intervjun är temat förutbestämt, och i den strukturerade intervjun är både temat samt frågorna formulerade i förväg. Den öppna intervjun är däremot mycket friare i sin form. Det kan vid första anblick framstå som att intervjuarens roll begränsas till att endast lyssna under en sådan intervju, vilket dock inte ger en korrekt bild av förfarandet. Det som karaktäriserar denna metod är flexibilitet och en önskan att exponera betydelser. Den öppna intervjun har en annan fokus än andra intervjuformer, och möjliggör för respondenten att besvara frågorna utifrån sin egen referensram. Detta innebär att forskaren erhåller en djupare förståelse av respondentens perspektiv. May (2009) framhäver att den kvalitativa ytterpunkten i forskningsspektrat (sid.152) kan uppnås just i de öppna intervjuerna. Studiens syfte och frågeställning styr valet av både den teoretiska utgångspunkten och det metodologiska tillvägagångssättet. För att samla in adekvat empiri som i sin tur ska analyseras utifrån det utveklingspsykopatologiska perspektivet har jag valt att använda mig av kvalitativa metoder i form av öppna intervjuer. Jag använde mig av en livslinje och bad sedan mina respondenter att tänka efter och peka ut de viktigaste händelserna i deras liv. En närmare beskrivning av intervjutillfällena ges under rubriken 3.4 Tillvägagångssätt. 3.3 Urvalsförfarande Det är endast flickor över 18 (upp till 21) som vid tillfället för undersökningen har varit placerade på ett särskilt ungdomshem som står i fokus för denna studie. Institutionen består av fyra avdelningar, en låsbar akut- och utredningsavdelning med sju platser, två låsbara behandlingsavdelningar med sammanlagt 14 platser och en öppen behandlingsavdelning med tre platser. Under perioden då jag genomförde mina 14

20 intervjuer, februari till april 2012, fanns det åtta flickor inskrivna i den valda ålderskategorin. Avsikten var att endast flickor från de två låsbara behandlingsavdelningarna skulle tillfrågas om deltagande i studien. Anledningen till detta var att även om flickorna befinner sig på olika stadier i sin behandling så har de alla gått genom den akuta fasen och blivit utredda, samtidigt som de ännu inte har bedömts vara redo för en öppen avdelning. Under insamlingsprocessen visade sig det dock att det empiriska materialet inte skulle vara tillräckligt om urvalet begränsades endast till institutionens två behandlingsavdelningar. Således tillfrågades flickor över 18 år både på utredningsavdelningen och utslussningsavdelningen angående medverkan i intervjuer. Den slutgiltiga fördelningen blev en deltagare från utredningsavdelningen, fyra deltagare från de båda behandlingsavdelningarna och en deltagare från utslussningsavdelningen Intervjupersonerna Nedan följer en kort beskrivning av intervjupersonerna: Alva är en ung kvinna som vid tidpunkten för intervjun var 20 år. Hon tycker om att sy och läser mycket. Hon växte upp med missbrukande föräldrar och utsattes för övergrepp av en familjemedlem. Alva har erfarenhet av insatser enligt SOL och placering i ett familjehem. Hon började missbruka när hon var 16 och omhändertogs med stöd av LVU när hon var 19. Bella var 19 år vid intervjutillfället. När hon var 12 började hon hålla sig hemifrån och började så småningom bruka droger. Bella har erfarenhet av öppenvårdsinsatser, har bott i familjehem och varit SOL placerad. Bella är väldigt kreativ och tycker mycket om att måla, rita och snickra. Celia var 19 när hon intervjuades av mig. Celia är en väldigt social tjej med skinn på näsan. Hon började dricka alkohol när hon var 11, flyttade hem till en missbrukande pojkvän när hon var 15 och blev omhändertagen med stöd av LVU strax därefter. 15

21 Denise var nästan 20 när vi träffades och bodde på utflyttningsavdelningen. Hon är en mogen tjej, med härligt attityd och mycket humor. Hon började missbruka vid 14 års ålder, ungefär sex månader efter att hennes bror dog. Vid tiden för intervjun hade Denise varit nykter i nio månader, läste på gymnasiet och tre dagar senare flyttade hon in i sin första egna lägenhet. Elin var drygt 19 vid intervjutillfället. Hennes placering på institutionen är tidsbestämd då Elin är placerad med stöd av LSU. 2 Elin är uppvuxen som ensambarn med båda sina föräldrar, som dock separerade när hon var 10. Elin har erfarenhet av flera olika behandlingshem, både öppna och slutna. Elin är en tjej med skinn på näsan och tydliga planer inför framtiden. Freja skulle fylla 20 om någon vecka när vi träffades. Hon har erfarenhet av insatser enligt SOL, men den nuvarande institutionen är den första slutna hon varit på. Hon befinner sig på utredningsavdelningen vid tiden för intervjun. Freja är en glad och sprallig tjej som är intresserad av mode och vill bli frisör. 3.4 Tillvägagångssättet Samtycke för att genomföra studien inhämtades från institutionschefen och därefter kontaktades de respektive avdelningscheferna för att komma i kontakt med de unga kvinnorna. Således var det avdelningscheferna som tog den primära kontakte. Alla flickor som för tillfället var inskrivna på institutionen och som hade fyllt 18 år tillfrågades. Datainsamlingen skedde med informerat samtycke, d v s de tilltänkta intervjupersonerna informerades om forskningens syfte och först efter detta tillfrågades de om de ville delta. Både muntlig och skriftlig information har tillhandahållits. Vidare kontaktade jag personligen flickorna för att boka intervjutillfälle. Tider för intervjuer bokades i samråd inte endast med flickorna utan men även deras respektive kontaktpersoner på avdelningen, detta för att undvika eventuella krockar med schemalagda aktiviteter. Under mina besök på de olika avdelningarna ställde jag personligen frågan om det var någon mer som skulle kunna tänka sig att delta. 2 Lag (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård 16

22 Då målet var att samtalet skulle utgå från flickornas perspektiv användes förutbestämda teman (den viktigaste händelsen i mitt liv, familjen, skolan, umgänge, fritid och vänner, kontakt med socialtjänsten, missbruk och kriminalitet) i minsta möjliga utsträckning, och den öppna intervjumetoden användes så mycket som möjligt i syfte att bibehålla studiens fokus. Standardiserade frågor kan användas även vid öppna intervjuer för att erhålla information såsom ålder, namn, yrke etc. men i just denna situation ställdes endast standardiserade frågor vad gäller förnamn och ålder, detta i syfte att säkerställa anonymitet för deltagarna. Inga andra eventuella stödfrågor användes på ett systematiskt sätt under intervjun. Den kvalitativa informationen om ämnet i fråga erhölls genom att be den intervjuade att förtydliga, förklara, utveckla och fördjupa sig i frågorna (May, 2009). I den inledande fasen av intervjun ritade jag tillsammans med respondenterna upp deras livslinje (se bilaga 2), därefter bad jag tjejerna att tänka efter och peka ut de viktigaste händelser i deras liv. Det fick de göra utifrån sina egna uppfattningar, både positiva och negativa händelser fick antecknas. I efterhand diskuterade vi närmare kring varje utpekad händelse. Ofta fylldes linjen på under intervjuernas gång. Intervjuerna fungerade överlag väldigt bra, en del respondenter hade dock en aning svårare att komma igång än andra. Det fanns dock en som genom hela intervjun behöll uppfattningen att ingenting i hennes liv var viktigare än det andra, och då omformulerades frågan från de viktigaste händelserna i ditt liv till de viktiga händelserna i ditt liv. Intervjurespondenterna tillfrågades om samtycke till att spela in intervjuerna och samtycke erhölls från fem av dem. Intervjuerna genomfördes på institutionen där ungdomarna befinner sig och på de olika avdelningarna. Detta skedde av flera skäl. För det första måste ungdomarnas säkerhet tryggas, då det inte kunde garanteras att ungdomarna fick lov att lämna institutionen. På varje avdelning finns ett specifikt rum som ska användas till samtal. Meningen var dock att inte använda just det rummet för att ungdomarna inte ska förväxla intervjun med behandlingssamtal. Samtliga respondenter tillfrågades var de ville sitta, möjligheten fanns att t ex samtala i deras egna rum. Samtliga valde dock att genomföra intervjun just i rummet där övriga samtal hålls. 17

23 Samtalen varade olika länge, den kortaste (intervju numer fem) pågick i knappt en timme och den längsta i nästan två timmar (intervju nummer fyra). De resterande fyra intervjuer varade mellan en och en och en halv timme. De inspelade samtalen transkriberades och när det gäller intervjun där diktafon inte användes gjordes anteckningarna direkt efter. I strävan efter att uppnå konfidentialitetskravet avidentifierades materialet. Inga namn, adresser, telefonnummer eller personnummer antecknades. Alla ungdomar har muntligt erbjudits att läsa de transkriberade intervjuerna samt ta del av den färdiga uppsatsen. I texten hänvisar jag till intervju med Alva som intervju nummer ett, intervju med Bella som intervju nummer två, intervju med Celia som intervju nummer tre, intervju med Denise som intervju nummer fyra, intervju med Elin som intervju nummer fem och intervju med Freja som intervju nummer sex. För att bemöta eventuella frågor och funderingar har alla ungdomarna erbjudits en frivillig reflektionsstund och uppmanats att ta kontakt med mig vid minsta tveksamhet. 3.5 Metodologiska övervägande Reliabilitet och validitet är traditionella kvalitetsbegrepp som kan härledas till positivistisk tanketradition och kvantitativa studier. När det gäller kvalitativ forskning är begreppen inte applicerbara på samma självklara sätt (Jacobsson, 2008). Detta betyder dock inte att frågor kring studiens validitet och reliabilitet ska läggas åt sidan. Tvärtom, det är av stor vikt att som författare ännu en gång fundera kring följande frågor: Undersöks det som avses att undersökas? samt Hur väl undersöks det som undersöks?(ibid.) När det gäller validiteten i min undersökning var den primära svårigheten huruvida jag genom det empiriska underlaget i form av intervjuer kan besvara min frågeställning på ett tillfredsställande sätt. Då mitt primära intresse ligger i respondenternas egna berättelser har jag under mina intervjuer försökt att få mina respondenter så bekväma så möjligt genom att avdramatisera situationen. Jag lade mycket fokus på att tolka flickornas kroppsspråk, och när en av mina intervjupersoner tvekade om intervjun skulle spelas in då det förde hennes tankar direkt till ett polisförhör tog jag inte ens fram diktafonen, utan förde anteckningar i form av stödord istället. Jag tillät flickorna att tänka efter och stunder av tystnad förekom. Det var helt 18

24 och hållet upp till respondenterna att plocka fram de viktiga händelserna i deras liv. Jag har så långt som möjligt ställt öppna frågor och försökt förmedla mitt genuina intresse for deras berättelser. Ibland har jag ställt följdfrågor i syfte att följa upp det som sagts. Jag vill poängtera att syftet aldrig var att undersöka eller hitta någon slags sanning i flickornas livsberättelser. Syftet är att studera förekomsten av risk- och skyddsfaktorer utifrån deras livsberättelser. Reliabiliteten av min studie handlar om trovärdighet. Skulle någon annan kunna komma fram till samma resultat som jag utifrån samma material? Robson (2002) menar att forskare som använder sig av kvalitativa undersökningsmetoder måste ta sig an tillförlitligheten av deras studie på ett angeläget sätt och fortsätter: This involves not only being thorough, careful and honest in carrying out the research, but also being able to show others that you have been (Robson, 2002, sid. 176). För att öka läsarens insyn i mitt empiriska underlag använder jag mig således av citat. Det empiriska material jag fick genom mina intervjuer kommer att tolkas utifrån min frågeställning och det teoretiska perspektiv jag tillämpar. Det är möjligt att intervjumaterialet kan tolkas på olika sätt, men enligt Kvale och Brinkmann (2008) är flera tolkningar av samma text en styrka i intervjuforskningen. Själva intervjusituationen påverkades inte endast av min skicklighet som intervjuare utan även av det personliga förhållandet mellan mig och de intervjuade. Kvale och Brinkmann (2008) menar att intervjuaren kan betraktas som ett primärt forskningsverktyg vilket i sin tur ställer stora krav på dennes skicklighet som intervjuare. Vidare kan resultatet av en intervju vara bättre om intervjuaren har möjlighet att använda sin egen intervjustil. Risken finns annars att intervjuaren hämmas i sin roll för att denne fokuserar på att försöka öka intervjuresultatens reliabilitet (Ibid.) Resultaten som presenteras nedan är min framställning, som är beroende av mina medvetna utgångspunkter och min förförståelse. Målet är att tolkningen och analysen av materialet ska vara så trovärdigt som möjligt genom mina teoretiska verktyg, frågeställningar och utgångspunkter (jmf Alvesson och Sköldberg, 2008). Jag har på ett tydligt sätt försökt att noggrant redovisa mitt tillvägagångssätt, urvalsförfarande och att intervjuerna (förutom en) har spelats in och senare transkriberats av mig. Det som skulle kunna invändas mot mig som intervjuperson är att jag under tiden jag intervjuade flickorna hade en deltidsanställning på samma institution. Som 19

25 jag nämnde tidigare hade jag ingen kontakt i egenskap av behandlare med de flickorna jag intervjuade, och jag har vid flera tillfällen, bland annat i introduktionsbrevet, poängterat min roll som student. Samtidigt var jag ett bekant ansikte för några av flickorna medan andra aldrig träffat mig förut. Det att jag ej var helt okänt för de intervjuade unga kvinnorna kan å andra sidan medfört att de har haft lättare att förmedla sina livsberättelser för mig. 3.6 Forskningsetiska överväganden Grunden för de etiska övervägandena i studien utgjordes av de fyra grundläggande principerna för forskningsetik: öppenhetskravet, självbestämmandekravet, konfidentialitetskravet samt autonomikravet (Jacobsson, Meeuwisse, Kristiansen och Harrysson, 2007). Tillvägagångssättet för att uppfylla kraven var följande: Öppenhetskravet - alla intervjupersoner har informerats av intervjuaren om studiens syfte samt om självbestämmandet, konfidentialiteten samt autonomin enligt nedan. Självbestämmandekravet intervjupersonerna informerades både muntligt och skriftligt vid minst ett par tillfällen, vid förfrågan om deltagandet samt vid intervjutillfället, om deras oinskränkta självbestämmande över deras medverkan. Konfidentialitetskravet konfidentialiteten togs upp redan i informationsbrevet, och vid intervjutillfällena försäkrade intervjuaren intervjupersonerna om största möjliga anonymitet. Vid de tillfällen då intervjuerna spelades in har ljudfilerna förvarats på en lösenordsskyddad dator. Vid transkriberingen har alla efternamn uteslutits, och i möjligaste mån har alla andra personnamn och ortnamn skrivits ned med endast den första och sista bokstaven. De transkriberade intervjuerna förvarades i en låst skrivbordslåda. Så fort examensarbetet är avslutat kommer både ljudfilerna samt deras utskrivna versioner att förstöras Autonomikravet det insamlade empiriska underlaget kommer att användas endast för denna studie, vilket intervjudeltagarna informerades om muntligen vid intervjutillfällena. Förutom de allmänna grunderna är det viktigt att lyfta fram de aktuella etiska ställningstagandena. Gruppen för den här studien är flickor i övre tonåren som har tvångsomhändertagits och placerats på ett särskilt ungdomshem. Det är långt ifrån oproblematiskt eller enkelt att fatta beslutet att välja just den gruppen och vidare att tillämpa öppna intervjuer som datainsamlingsmetod. Det innebär ett stort ansvar att 20