Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp. Kevin Anderson

Transkript

1 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp Kevin Anderson

2 2 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp Denna artikel publiceras av Cogito, What Next Forum och Dag Hammarskjöldfonden och kan laddas ner för vidare spridning på och Originalartikeln publicerades på engelska Climate change going beyond dangerous Brutal Numbers and Tenous Hope som ett kapitel i boken What Next Volume III: Climate, Development and Equity, som också ges ut som ett nummer av Dag Hammarskjöldfondens Development Dialogue. Hela denna bok kan laddas ner gratis på och Artikeln bygger på en presentation för brittiska Department for International Development (DFID) i juli 2011, som kan ses och lyssnas till på Översättning från engelska: Robert Österbergh, Niclas Hällström och Rikard Warlenius Kevin Anderson är professor i energi och klimatförändring, University of Manchester, vicedirektör vid Tyndall Centre for Climate Change Research och rådgivare till både regeringar, företag och enskilda organisationer. Översättning från engelska: Robert Österbergh, Niclas Hällström och Rikard Warlenius COGITO Photo: NASA

3 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp Kevin Anderson Jag har kallat den här artikeln Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp eftersom vi enligt min och många av mina kollegors mening nu befinner oss på tröskeln mellan vad som traditionellt betecknats som acceptabel och farlig klimatförändring. Artikelns undertitel, Brutala siffror och skört hopp, syftar på den matematik och kvantifiering som underbygger analysen. Dessa siffror är brutala och svåra att acceptera, och de reser avgörande frågor om hur vi lever våra liv det är helt enkelt inte siffror vi vill höra talas om. När de översätts till samhälleliga åtgärder blir det uppenbart att det nu bara finns ett skört hopp om att nödvändiga utsläppsminskningar ska komma till stånd inom den snabbt krympande tidsram som står till förfogande. Om vi inte ärligt beskriver situationen är risken stor för att samma ineffektiva åtgärder som har använts i två decennier fortsätter något jag kallar för kognitiv dissonans (en akademisk eufemism för hyckleri dvs., vi stoppar huvudet i sanden och intalar oss att allt kommer att bli bra, trots all den forskning och data som finns). I den allvarliga situation som vi (medvetet) har försatt oss måste vi vara uppriktiga, raka och tydliga vad gäller konsekvenserna. Bara om vi skalar bort den retorik och naiva teknikoptimism som genomsyrar klimatpolitiken finns det hopp om att kunna svara upp mot vidden av de utmaningar vi står inför. Om vi inte ärligt beskriver situationen är risken stor för att samma ineffektiva åtgärder som har använts i två decennier fortsätter något jag kallar för kognitiv dissonans (en akademisk eufemism för hyckleri dvs., vi stoppar huvudet i sanden och intalar oss att allt kommer att bli bra, trots all den forskning och data som finns). Utan tvekan har vi under många år varit på väg i fel riktning, och det är djupt oroande att situationen inte förbättras utan förvärras. Sedan Riokonferensen 1992 där klimatkonventionen förhandlades fram har utsläppen ökat år efter år. Och inte nog med det även utsläppens tillväxttakt har ökat. Om vi ska kunna vända denna utveckling måste vi först erkänna att vi har misslyckats kapitalt med att få bukt med utsläppen trots en rad klimatkonferenser, politisk retorik och optimistiska tongångar kring den koldioxidsnåla teknikens möjligheter.

4 4 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp Gapet mellan retorik och verklighet För att tackla klimatutmaningen är det nödvändigt att vi tydliggör gapet mellan retorik och verkligheten i fråga om utsläppsminskningar. Även om det finns en omfattande debatt om utsläppsminskningar fokuserar den sällan på det stora gapet mellan å ena sidan de utfästelser och löften som individer, företag, nationer och det internationella samfundet gör, och å andra sidan vad som faktiskt sker vad gäller utsläpp. Att till exempel köpa en något mer effektiv bil eller förbättra effektiviteten i snabbköpens kyldiskar har inget att göra med verkliga lösningar på klimatproblematiken så länge vi kör mer bil och kyler större mängder mat. Så vad handlar klimatförändringen egentligen om? Vilka är problemen och knäckfrågorna som vi måste ta itu med? Det finns en rad uttalanden och deklarationer som tillsammans utgör ramverket för hur vi på det internationella planet förhåller oss till och hanterar klimatförändringen. Det viktigaste dokumentet, FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC, 1992), anger i artikel 2 att: Slutmålet för denna konvention och varje hithörande legal handling som partskonferensen kan komma att anta är att uppnå... att atmosfärens koncentrationen av växthusgaser stabiliseras i på en nivå som skulle förhindra farlig antropogen störning av klimatsystemet. En sådan nivå bör vara uppnådd inom en tidsram som är tillräcklig för att tillåta ekosystemen att anpassa sig naturligt till klimatförändring, att säkerställa att livsmedelsproduktionen inte hotas och att möjliggöra för ekonomisk utveckling att fortgå på ett hållbart sätt. Den senare Köpenhamnsöverenskommelsen (UNFCCC, 2010) anger som mål att hålla ökningen av den globala temperaturen under 2 Celsius, och att vidta åtgärder för att uppfylla detta mål i överensstämmelse med vetenskapen och med utgångspunkt i rättvisa (den indikerar även att det kan vara nödvändigt att skärpa målet till 1,5 C). Det här är ett mycket tydligt uttalande, vilket också upprepades i Cancúnöverenskommelsen (UNFCCC, 2011), och det är en viktig utgångspunkt för att analysera och kvantifiera omfattningen av den politiska utmaning vi står inför. Även EU framhåller nödvändigheten av att säkerställa att den globala genomsnittliga temperaturökningen inte överstiger de förindustriella nivåerna med mer än 2 C och att vi måste vidta för regionen nödvändiga åtgärder för att garantera detta (Europeiska kommissionen, 2007). På samma sätt slår Storbritanniens Low Carbon Transition Plan fast att den genomsnittliga globala temperaturen inte får stiga med mer än 2 C (DECC, 2009; författarens kursiveringar).

5 5 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp Dessa formuleringar innebär alltså inte ett godtagande av till exempel en 50-procentig chans att nå tvågradersmålet. Såväl Cancúnöverenskommelsen som EU och Storbritannien slår kategoriskt fast att temperaturen helt enkelt inte får stiga med mer än 2 C. En informerad diskussion om utsläppsminskningar måste vara tydlig med sannolikheten för att temperaturökningen ska kunna hållas under en viss nivå (t.ex 2 C) brist på tydlighet skapar förvirring och felaktig politik. Men som det nu är slår politikerna (och även många forskare och experter) gång på gång fast att temperaturen inte får öka mer än 2 C samtidigt som de bedriver en politik som innebär en överhängande risk för att tvågradersmålet överskrids. Detta är gapet mellan retorik och faktisk politik. Vad innebär 2 grader? Tvågradersmålet talar om hur mycket den globala medeltemperaturen vid jordytan får tillåtas öka jämfört med tiden innan industrialismens början. Under denna period har koncentrationen av växthusgaser i atmosfären stigit till följd av förbränningen av fossila bränslen, och därmed även temperaturen. En genomsnittlig ökning på 2 C låter kanske inte så farligt för den som till exempel bor i Storbritannien. Men de regionala effekterna varierar kraftigt. En genomsnittlig uppvärmning på 2 C kan innebära att temperaturen vid polerna ökar med upp till 6 C och att delar av Afrika får betydligt högre uppvärmning än många andra regioner (May, 2006). Eftersom planeten till största delen dessutom består av hav, och vatten absorberar stora mängder värme, så kan en genomsnittlig global ökning på 2 C motsvara en genomsnittlig temperaturökning på land om 3 C, vilket skulle ge upphov till markanta förändringar i temperatur- och nederbördsmönster. Konsekvenserna av en genomsnittlig uppvärmning av 2 C är större än vi normalt föreställer oss. Varför har just två grader hamnat i fokus? Under de senaste decennierna har ett stort antal forskare studerat effekterna av globala och regionala temperaturförändringar. Tvågradersmålet växte fram under en långsam process mellan forskare, politiker, företag och civilsamhället och etablerades som ett slags skyddsräcke

6 6 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp mellan acceptabel och farlig klimatförändring. Även om effekterna av en temperaturökning på under 2 C är långt ifrån önskvärda anses de ofta, inte sällan underförstått, ändå vara hanterbara och acceptabla TAR (2001) Reason for Concern Higher Risk to many Risk to some Large increase Increase Negative for Most Regions Negative for some regions; Positive for others Net Negative in all metrics Positive or negative market impacts; Majority of people adversely affected Ver y low Increase in Global Mean Temperature above circa 1990 ( C) Risk to many Risk to some Large increase Increase Updated Reasons for Concern Negative for Most Regions Negative for some regions; Positive for others Net Negative in all metrics Positive or negative market impacts; Majority of people adversely affected Higher Very low Future Past Risk to unique and threatened systems Risk of extreme weather events Distribution of Impacts Aggregate Impacts Risk of Large Scale Discontinuities -0.6 Risk to unique and threatened systems Risk of extreme weather events Distribution of Impacts Aggregate Impacts Risk of Large Scale Discontinuities Figur 1: Konsekvenserna av två grader är allvarligare än vi tidigare trott. Konsekvensanalyserna på senare tid visar att två graders ökning snarare utgör tröskeln mellan farliga och extremt farliga klimatförändringar (Smith et al., 2009). Effekterna av temperaturökningarna har sammanställts till ett koncist verktyg för politikerna (Figur 1), med fem olika kategorier 1 där varje kategori är färgad längs ett kontinuum från vitt (acceptabel) till röd (farlig). Den första konsekvensanalysen gjordes i slutet av 1990-talet och början av 2000-talet (den vänstra grafen). När nya analyser gjordes inför klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 hade forskningen nått en djupare förståelse av den globala uppvärmningens konsekvenser samtliga grafer visade nu mer påtagliga effekter för varje grads temperatur ökning. Det är inte nog med att effekterna inträffar tidigare än vi antagit. De effekter vi betraktat som mer eller mindre acceptabla kommer att inträffa vid betydligt lägre temperaturer. Slutsatsen är tydlig. Konsekvenserna av 2 C är allvarligare än vi trott, och följaktligen befinner sig skyddsräcket på farlig mark. Om vi nu tillämpar den logik som låg till grund för synen att en temperaturökning på 2 C utgör gränsen mellan acceptabla och farliga klimatförändringar, så visar de nyaste konsekvensanalyserna att två graders ökning snarare utgör tröskeln mellan farliga och extremt farliga klimatförändringar. Det kan därför med fog hävdas att 1 C snarare än 2 C egentligen borde vara målet. 1 Risker för unika och hotade system, risker för extremt väder, spridning av påverkan, aggregerad påverkan, risk för storskaliga diskontinuiteter (dvs tröskeleffekter/tipping points).

7 7 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp Om vi menar allvar med att förhindra farliga klimatförändringar är det svårt att rent vetenskapligt argumentera mot engradersmålet. Men ur en rent praktisk, politisk synvinkel är det däremot nästan omöjligt att föreställa sig en stabilisering vid 1 C med hänsyn till vad vi redan har släppt ut i atmosfären. Även om alla utsläpp upphörde med en gång skulle 1 C sannolikt ändå överskridas. Med andra ord utgör 2 C, eller möjligen 1,5 C, förmodligen gränsen för vad vi rimligen kan uppnå. Samtidigt måste vi komma ihåg att vi hittills fullständigt misslyckats med att slå in på en kurs som skulle kunna leda till att temperaturökningen inte blir större än 2 C. Vilka är konsekvenserna av två graders uppvärmning? Eftersom tvågradersmålet idag är så politiskt etablerat är det motiverat att analysera vad det innebär politiskt och socialt. Hur mycket måste utsläppen minska för att temperaturökningen ska begränsas till eller hålla sig under 2 C? Att ställa denna fråga leder också in på en relaterad fråga: Hur ska världens koldioxidbudget fördelas mellan Annex 1-länderna (i huvudsak OECD-länderna) och icke-annex 1-länder (i huvudsak icke-oecd-länderna), dvs mellan de industrialiserade länderna och de fattigare utvecklingsländerna? När det gäller den första frågan finns en rad långsiktiga mål som verkar ambitiösa. Till exempel har Storbritannien åtagit sig minskningar på 80 procent CO 2 -ekvivalenter till EU har antagit ett liknande mål, och vid FN:s klimatförhandlingar på Bali 2007 slogs fast att en minskning av de globala utsläppen med 50% till 2050 är nödvändig. Problemet med 2050 som mål är att det skapar en bekväm illusion av att vi kan fortsätta som vi gör idag och skjuta problemet vidare till kommande generationer som mål är bekvämt för såväl politiker och företag som för allmänheten det påverkar varken de politiska besluten, näringslivets dagordning eller hur vi lever våra liv. Lockelsen med långsiktiga mål är utan tvekan stor. Dessvärre finns det ingen vetenskaplig grund för att tro att problemet kan lösas med teknik av någon annan i framtiden. Det är därför oroväckande att många forskare fortsätter att legitimera ett sådant förhållningssätt. Den CO 2 vi släpper ut i dag blir kvar i atmosfären i över 100 år. Följden är att målet att minska utsläppen med en viss procentsats till 2050 inte direkt går att översätta till hur mycket temperaturen kommer att stiga och om farliga klimatförändringar kan undvikas eller ej (man kan till exempel tänka sig kontinuerligt höga utsläpp under flera decennier som följs av en kraftig nedgång precis i tid för att möta 2050-målet). För långlivade gaser som CO 2 och många andra växthusgaser så är de kumulativa utsläppen, den samlade mängden som byggs upp i atmosfären, av-

8 8 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp Problemet med 2050 som mål är att det skapar en bekväm illusion av att vi kan fortsätta som vi gör idag och skjuta problemet vidare till kommande generationer. görande. Varje dag vi tänder lyset och varje gång vi kör bil så bidrar vi till en bestående ökning av koldioxiden i atmosfären. Våra ackumulerande utsläpp och vår koldioxidbudget är av central betydelse för att förstå temperatur- och klimatförändringar. Denna insikt är grundläggande; den avslöjar hur otillräckligt det är att sträva efter långsiktiga, gradvisa minskningar som ska levereras av framtida teknik och visar istället hur angeläget det är med snabba och radikala minskningar nu. Detta är förstås mycket mindre tilltalande. Och det är därför vi drar oss för att ta itu med de kumulativa utsläppen. Vi föredrar att fokusera på vad vi ska ha uppnått långt fram i tiden. Dessa långsiktiga mål kan visa sig vara betydelselösa för den globala uppvärmningen, men är som skräddarsydda för att förstärka vår kognitiva dissonans. Att ta forskningen på allvar gör det omöjligt att bortse från det vi inte är beredda att acceptera att vi måste ändra vår livsstil idag. Hur omfattande är problemet? Hur förändras förutsättningarna för debatten om utsläppsminskningar av en vetenskapligt grundad förståelse av koldioxidbudgeten? Till att börja med är det nödvändigt att ta hänsyn till de senaste utsläppssiffrorna och det är uppenbart att situationen försämras i mycket snabb takt. Figur 2 visar de globala CO 2 -utsläppen. Grafen stiger skarpt och denna ökning står i samband med en rad variabler, från det vi konsumerar de plasmaskärmar vi köper, hur många bilar vi har och hur långt vi kör, hur många kylskåp vi köper till befolkningstillväxten, och så vidare. Om någon annan art uppvisade samma exponentiella mönster skulle vi konstatera att den var på väg in i en genetisk återvändsgränd. Tron på att en sådan ständig tillväxt på alla fronter är möjlig och att människan på något sätt är tillräckligt intelligent för att kunna trotsa vetenskapens och fysikens lagar avslöjar en viss arrogans i vår kollektiva föreställningsförmåga. Under de senaste 100 åren har CO 2 -utsläppen ökat med cirka 2,7 procent per år. Trots en utbredd debatt om klimatförändringen, särskilt sedan Riokonferensen 1992, har utsläppen inte minskat, vilket man kunde ha väntat sig, utan ökat. I själva verket har även ökningstakten stigit. Mellan 2000 och 2007 var den 3,5 procent, trots att den globala uppvärmningen samtidigt fick stora rubriker. 2 I absoluta tal innebär detta betydande ökningar eftersom ökningen är exponentiell; tillväxttakten verkar på en summa som varje år blir allt större. 2 Baserad på data från CDIAC (Carbon Dioxide Information Analysis Center),

9 9 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp Carbon dioxide emissions (MtC) ~2.7% p.a. last 100 yrs ~3.5% p.a ~5.9% p.a ~3.2% p.a Year Figur 2: Det är inte bara utsläppen som ökar utan också utsläppens tillväxttakt. Den ekonomiska krisen bromsade visserligen upp utsläppen, men mindre än vad man i allmänhet tror och bara under en kort tid. De senaste siffrorna visar att utsläppen ökade med 5,9 procent under och med 3,2 procent under trots den ekonomiska nedgången i ett flertal industrialiserade länder. Att världsekonomin tog igen vad den förlorade under den senaste lågkonjunkturen kan förklara en del av ökningen, men ökningstakten kommer med största sannolikhet att bli ännu högre på grund av att många utvecklingsländer (icke-annex 1-länder) i synnerhet Kina och Indien, som producerar en stor del av de varor som konsumeras i väst nu driver upp utsläppen. Utan radikala och omedelbara minskningar kommer de globala utsläppen sannolikt att öka med 3-5 procent per år från Vi är snabbt på väg i fel riktning. Istället för att röra oss bort från klippans brant accelererar vi mot den.

10 10 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp Hur ser de möjliga utsläppsminskningsscenarierna ut? Vad säger forskningen om kumulativa utsläpp om de åtgärder som nu måste vidtas för att begränsa temperaturökningen till 2 C mot bakgrund av att vi hittills har misslyckats med att minska utsläppen? För det första, ju tidigare utsläppen kulminerar, desto bättre. Allmänt sett gäller att om utsläppen når en topp tidigt så krävs det inte lika drastiska minskningar därefter, som om toppen nås senare. Det svåra är att ta sig förbi kulmen det kräver kontinuerliga utsläppsminskningar varje år samtidigt som politiker och stora delar av samhället strävar efter ökad ekonomisk tillväxt peak 2020 peak 2025 peak Emissions of greenhouse gases (GtCO2e) Emissions of greenhouse gases (GtCO2e) Emissions of greenhouse gases (GtCO2e) Figur 3: Möjliga utsläppsminskningsscenarier vid olika tidpunkter för utsläppskulmen. Den vetenskapliga osäkerheten om det exakta sambandet mellan utsläpp av växthusgaser och temperaturökning åskådliggörs av de olikfärgade kurvorna. Kurvor med samma färg motsvarar samma kumulativa utsläppsbudget. (Anderson & Bows, 2008) De tre diagrammen i figur 3 åskådliggör olika möjliga utsläppsminskningsvägar vid tre olika tidpunkter för utsläppskulmen. Det är viktigt att notera att utsläppen fortsätter att öka i samtliga scenarier innan de når en global topp 2015, 2020 eller Den vetenskapliga osäkerheten om sambandet mellan utsläpp av växthusgaser och temperaturökning är ännu stor, vilket syns i diagrammens olikfärgade kurvor. Men även den minst krävande och mest hoppfulla kurvan antar horisontell form och planar ut runt Skälet är att utsläppen från samhällets sammantagna aktiviteter med undantag för matproduktionen då måste vara noll. Även om vi lyckas med effektiviseringar inom jordbruket är det inte möjligt att föda världens befolkning, som beräknas nå 9 miljarder vid mitten av seklet, utan betydande utsläpp av växthusgaser. Även om traktorerna drivs koldioxidfritt släpper såväl användningen av konstgödsel som själva markanvändningen ut växthusgaser i atmosfären. Dessa utsläpp tar upp en betydande andel av tvågradersbudgeten, vilket sätter ytterligare press på energisektorn att omgående minska utsläppen.

11 11 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp Kärnpunkten här är att kurvor med samma färg motsvarar samma kumulativa utsläppsbudget. I den första grafen nås utsläppstoppen 2015, vilket är det antagande som Sternrapporten gör. Enligt många bedömare är det emellertid högst osannolikt att de globala utsläppen kan kulminera så tidigt som Utsläppskurvorna i den andra och tredje grafen når toppen 2020 respektive Eftersom de kumulativa utsläppen är desamma i alla de tre graferna så är de minskningar som måste göras efter att kulmen nåtts betydligt mer dramatiska när kulmen inträffar senare. Om utsläppen dessutom växer okontrollerat fram till kulmen så blir vissa kumulativa utsläppsbudgetar omöjliga att klara, och det är därför som grafen till höger innehåller färre kurvor än grafen till vänster ppmv cumulative emissions scenario speaking in 2020 (Global) Figur 4: Till och med de minst krävande kurvorna innebär radikala utsläppsminskningar på cirka 10 procent per år från och med 2020 och dessa årliga minskningar måste sedan pågå i ungefär två decennier. (Anderson & Bows, 2008) Emissions of greenhouse gases (GtCO2) Om vi tittar närmare på grafen för 2020 och dess olika uppskattningar av vad som krävs för 50 procents chans att undvika en uppvärmning som överstiger 2 C kan vi dra flera slutsatser. Till och med de minst krävande kurvorna innebär radikala utsläppsminskningar på cirka 10 procent per år från och med 2020 och dessa årliga minskningar måste sedan pågå i ungefär två decennier. Det är denna utmaning vi måste hantera för att ha 50 procents chans att inte överskrida tvågraderströskeln det vill säga för att undvika vad som förmodligen utgör extremt farlig klimatförändring. Det ser inte bra ut, och situationen blir ännu allvarligare när vi drar ifrån de oundvikliga utsläppen från matproduktionen och avskogningen för att åskådliggöra det utrymme som kvarstår för energirelaterade utsläpp: när dessa subtraheras från de gröna och lila kurvorna i figur 4 får vi kurvorna i figur 5. Observera att kurvorna i figur 5 motsvarar samma

12 12 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp mängd kumulativa utsläpp (det mest optimistiska fallet i förhållande till vad som behövs för att undvika en global uppvärmning som överstiger 2 C) och endast skiljer sig åt vad gäller de antaganden om avskogning som görs. Oavsett vilket av de två mycket optimistiska scenarierna för avskogning vi väljer så måste de globala energirelaterade CO 2 -utsläppen minska med procent per år för att bli noll någon gång mellan 2035 och Att flyga, köra bil, värma upp våra hem, använda tekniska apparater i princip allt vi företar oss skulle behöva ske helt utan fossila bränslen. Och märk väl, inga fossila bränslen betyder verkligen inga fossila bränslen. Koldioxidavskiljning och lagring (CCS) kan inte, så som tekniken ser ut idag, tillnärmelsevis kompensera detta faktum. 60 Figur 5: När man tar hänsyn till de oundvikliga utsläppen från matproduktionen och avskogningen så måste de globala energirelaterade CO2- utsläppen minska med procent per år från kulmen 2020 för att bli noll någon gång mellan 2035 och Emissions of greenhouse gases (GtCO2e) peak High D L 2020 peak High D H 10-20% annual reductions even for a high proability of exceeding 2 C En minskningstakt på procent saknar motstycke det finns inga tidigare motsvarigheter för denna nivå på utsläppsminskningar. Sternrapporten (Stern, 2006) konstaterar att utsläppsminskningar på mer än 1 procent historiskt sett har skett enbart i samband med recession eller samhällskollaps. Även den omfattande övergången till naturgasbaserad el i Storbritannien och den massiva ökningen av kärnkraftsproduktion i Frankrike gav endast små utsläppsminskningar när ekonomierna började växa igen. När utsläppen från internationell sjö- och luftfart räknas in, vilka för närvarande inte ingår i Kyotoavtalet, ser man ingen betydande utsläppsminskning, bara en tillfällig avmattning i tillväxttakten. Sovjetunionens katastrofala kollaps gav upphov till 5 procents utsläppsminskningar per år under cirka 10 års tid det vill säga mellan hälften och en fjärdedel av det som är nödvändigt för att vi ska ha 50 procents chans att uppnå tvågradersmålet (Anderson och Bows, 2008).

13 13 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp Samtidigt som utsläppen i år (2012) ligger på en historiskt hög nivå och den ekonomiska tillväxten fortsätter att driva upp dem så finns det helt enkelt inga exempel som kan fungera som vägledning för en omställning av samhällsekonomin i linje med det som krävs för att undvika en farlig (eller till och med extremt farlig) klimatförändring. Varför skiljer sig den här analysen från de vanliga? Praktiskt taget alla etablerade analyser förutsätter att utsläppen bara kommer att öka med 1-2 procent per år innan de når kulmen. Men i verkligheten ökar utsläppen med närmare 3-5 procent per år och kommer att fortsätta att öka i denna takt eftersom det i dagsläget inte finns något i sikte som begränsar ökningen. Storbritanniens Committee on Climate Change (CCC) är bara en i raden av aktörer som förlitar sig på sådana antaganden för de modeller som ligger till grund för deras klimatpolitiska rekommendationer. Dessutom utgår praktiskt taget alla etablerade analyser från att utsläppen kulminerar under perioden (endast undantagsvis anges 2020). Sternrapporten anger 2015, CCC:s analyser 2016 och även EU:s färska rapport, Adaptation and Mitigation Strategies (ADAM), utgår från att utsläppen når toppen 2015 (Stern, 2006; CCC, 2008; Hulme et al., 2009). När vi studerar de faktiska globala utsläppen måste frågan ställas om dessa antaganden om små utsläppsökningar och tidiga toppar ger en korrekt bild av verkligheten på kort sikt. Det är värt att notera att om de globala utsläppen kulminerar 2015/2016 så måste utsläppen från Kina och Indien nå toppen 2017/2018, men det finns inga forskare som menar att det är vare sig rimligt eller rättvist. I korthet baseras nästan alla vedertagna utsläppsscenarier på implicita antaganden om en utsläppskulmen för icke-annex 1-länder som få, om några, seriösa betraktare ser som rimliga. När det gäller takten på utsläppsminskningarna efter att kulmen nåtts, så är min analys att minskningen (av energi) därefter måste ligga på procent per år långt mer utmanande än vad de flesta andra analyser föreslår, där takten vanligtvis är två, tre eller fyra procent per år. Det är inte svårt att dra slutsatsen att vi lever med en villfarelse om absurt låga utsläppsökningar och tidiga toppar för att det möjliggör en illusion om utsläppsminskningar som är förenliga med ekonomisk tillväxt. En mer specifik skiljelinje kan dras mellan min analys och de analyser som görs av Stern, CCC och många andra som hävdar att problemet kan lösas med storskaliga tekniksatsningar på utbudssidan (till exempel ny kärnkraft eller ny kolkraft med koldioxidavskiljning och lagring). Huvudfrågan är om det är möjligt att bygga ut tekniken på utbuds-

14 14 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp sidan tillräckligt snabbt för att kunna bryta utsläppskurvan i tid för att undvika en global uppvärmning på mer än 2 C. Jag menar inte att tekniken är oviktig. Tvärtom är rätt teknologi en förutsättning för att få till stånd en koldioxidsnål framtid men den är inte i sig tillräcklig och ger inte tillräckligt snabba effekter. Vi behöver få ner utsläppen med en gång och storskalig teknologi kan inte leverera det i den tidspress vi befinner oss. Beteendeförändringar skulle kunna leda till en snabbare omställning, vilket även en del teknik med fokus på på efterfrågesidan skulle kunna göra, men det finns inget sätt att få tekniken på utbudssidan på plats tillräckligt snabbt i de rika delarna av världen. Sokolóws berömda kilar skulle ha fungerat om förändringsprocessen hade inletts tidigare (det vill säga, då en mycket lägre minskningstakt skulle ha räckt, vilken skulle ha kunnat uppnås genom gradvis ökning av utsläppsminskningarna se Figur 6). 3 GtC Electricity and end-use efficiency Other end-use efficiency Passenger vehicle efficiency Other transport efficiency Renewables CCS & Supply efficiency Figur 6: Sokolows kilar otillräckliga och för sena. Vi har kommit till en punkt där vi behöver kilar som är vända åt andra hållet, vars breda sida direkt ger betydande utsläppsminskningar. Eftersom vi nu tar oss an klimatförändringarna i ett så sent skede kan vi inte enbart förlita oss på teknikkilar på utbudssidan och vänta på att de växer tillräckligt snabbt. Analysen i den här artikeln utmanar även den etablerade ekonomiska eller rättare sagt, snävt begränsade finansiella problembeskrivningen. Vi har väntat så länge med att ta itu med problemet att nettokostna-

15 15 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp Med den globala uppvärmningen har vi att göra med icke-marginella, stora förändringar som sker mycket snabbt. derna nu i praktiken är meningslösa. Vi lever i en icke-marginell värld som redan påtagligt förändras både vad gäller effekterna av ett förändrat klimat och hur samhället förhåller sig till dem och de spänningar som därmed uppstår, vare sig vi talar om utsläppsminskningar eller klimatanpassning. Dessa stegvisa förändringar kommer att eskalera i takt med att den globala uppvärmningen fortskrider. Det konventionella marknadsekonomiska tänkandet grundar sig på att förstå och göra små (marginella) förändringar. Men med klimatförändringarna talar vi inte om små förändringar vi har att göra med mycket stora systemförändringar som den etablerade marknadsekonomins teori inte klarar av att hantera. Inom fysiken används Newtons principer för att förstå hur en bil fungerar, men för att förstå subatomära partiklar måste fysikerna använda sig av en annan teoribildning kvantmekaniken. De neoklassiska nationalekonomerna fortsätter däremot att använda sig av teorier som grundas på teorin om marginalnytta, vilken bara kan hantera små förändringar, oavsett problemets omfattning. Det är inte bara vetenskapligt oärligt utan också farligt vilseledande. Med den globala uppvärmningen har vi att göra med icke-marginella, stora förändringar som sker mycket snabbt, en typ av problem som det marknadsekonomiska tänkandet är illa rustat att hantera. 3 Det innebär inte att kostnader, prissättning och marknadsekonomin som sådan inte kan vara till hjälp för att hantera specifika, begränsade aspekter av klimatförändringen. Men de är inte speciellt användbara för att ta sig an den övergripande utmaningen. Vad innebär en fyragradersvärld? Den situation vi nu befinner oss i är mycket riskabel. Det är så lätt att ge upp med motiveringen att de nödvändiga förändringarna är omöjliga att åstadkomma och att vi helt enkelt kommer att få leva med högre temperaturer. Av detta skäl är det viktigt att bättre förstå vad dessa högre temperaturer faktiskt innebär. Låt oss föreställa oss en framtid med 4 C uppvärmning, det vill säga den temperaturökning vi verkar vara på väg mot om inte mer. Hur ser fyragradersvärlden ut? En global genomsnittlig temperaturökning av jordytan på 4 C motsvarar en uppvärmning på cirka 5-6 C av den globala genomsnittliga temperaturen på land. Enligt Hadley Centre (Sanderson, 2011; New, 2011) i Storbritannien skulle de varmaste dagarna 3 Inte nog med att omedelbara, rejäla och systemgenomgripande investeringar i koldioxidsnål infrastruktur är nödvändiga, dessa måste också åtföljas av en snabb omställning till koldioxidsnåla beteenden och förhållningssätt. Samtidigt ser vi tidiga tecken på att klimatförändringarnas konsekvenser och kraven på anpassning sker på ett icke-marginellt vis. Detta kompliceras dessutom av det faktum att många av dessa förändringar sker över nationella och kulturella gränser vilket gör cost-benefit analys och andra marknadsbaserade värderingsmekanismer olämpliga, i bästa fall, och direkt konfliktskapande i värsta fall.

16 16 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp i Kina i en fyragradersvärld sannolikt vara 6-8 C varmare än de varmaste dagarna som Kina har upplevt under de senaste värmeböljorna, vilka har varit svåra nog att hantera. Centraleuropa skulle få värmeböljor som liknar den från 2003 men med 8 C högre maxtemperaturer. Och när värmeböljan drar in över New York under sommarmånaderna skulle de varmaste dagarna bli runt C varmare. Allt detta som en följd av en genomsnittlig global uppvärmning på cirka 4 C. I dagsläget är vår infrastruktur och vårt sätt att leva inte anpassade för dessa temperaturer och det är därför mycket sannolikt att konsekvenserna blir ödesdigra för många människor, särskilt de som lever i mer sårbara samhällen. På lägre breddgrader skulle 4 C resultera i omkring procents minskade skördar av viktiga stapelgrödor som majs och ris samtidigt som världens befolkning år 2050 kommer att vara runt 9 miljarder människor. Mot bakgrund av många samtal jag haft med andra klimatforskare kan det med fog sägas att det finns en utbredd syn på att en fyra grader varmare värld är oförenlig med en rimlig definition av ett organiserat, anständigt och civiliserat globalt samhälle. En framtid med fyra grader överskrider dessutom vida vad många bedömare menar att det förmodligen är möjligt att anpassa samhället till. Förutom de samhälleliga effekterna kommer denna framtid också att vara förödande för många, om inte en majoritet, av ekosystemen. Karta över möjliga tröskeleffekter ("tipping points") i klimatsystemet (baserad på Lenton, 2008)

17 17 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp Dessutom och det är kanske ännu mer oroväckande är det möjligt att en fyragradersvärld inte skulle vara stabil och att den kan utlösa en rad naturliga återkopplingar, vilket skulle driva upp temperaturen ännu mer (Lenton, 2008). En rättvis giv för icke-annex 1-länderna vad kvarstår för Annex 1-länderna? I stort sett alla samhällen strävar idag efter ekonomisk tillväxt. Men vi måste balansera detta mot en begränsad och snabbt krympande utsläppskaka som ska fördelas mellan utvecklingsländerna (icke-annex 1) och de rika industriländerna (Annex 1). Tillsammans med min kollega Alice Bows (Sustainable Consumption Institute, University of Manchester) har jag analyserat hur långt det är möjligt att få ner utsläppen i icke-annex 1-länderna för att få en uppfattning om det utsläppsutrymme som kvarstår för Annex 1-länderna. Som grund för analysen utgår vi från en global utsläppsbudget som motsvarar en sannolikhet om 40% att överskrida 2 C (dvs det är inte fråga om ett särskilt ambitiöst scenario i förhållande till de risker vi spelar med). Figur 7 visar en utsläppskurva för icke-annex 1-länderna under 2000-talet där utsläppen växer (med en liten dipp för den ekonomiska nedgången 2008) med 3,5 procent per år till 2025, vilket är betydligt lägre än exempelvis de utsläppsökningar på 6-8 procent som vi faktiskt ser i Kina. Efter toppen 2025 minskar utsläppen med 7 procent varje år, vilket är dubbelt så mycket som Sternrapporten och de flesta ekonomer menar är möjligt i en växande ekonomi. Redan detta betyder att vi utgår från en mycket krävande kurva för icke-annex 1-länderna. Figur 7: Även med mycket krävande utsläppsminskningsscenarier för icke- Annex 1-länderna finns bokstavligen talat inget utsläppsutrymme kvar för Annex 1-länderna. (Anderson & Bows, 2011) GtCO2/yr Peak ~2010 Reduction % p.a. Non-annex 1 Annex

18 18 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp Vad kvarstår för Annex 1-länderna i detta scenario? Den blå kurvan visar den bistra verkligheten: redan 2010 tog Annex 1-ländernas utsläppsutrymme slut. Det innebär att vi skulle behöva släcka alla lampor idag i själva verket borde vi ha släckt dem igår. Det innebär att vi inte skulle ha kunnat ta bilen hem från jobbet igår och istället sitter fast på kontoret. När vi till slut kommer hem efter att ha tagit cykeln måste vi avboka flyget till södra Frankrike, vilket är det sista vi gör på laptopen innan batteriet tar slut. Eller rättare sagt, det är det sista vi försöker göra men misslyckas med eftersom internet ligger nere. Det finns bokstavligen talat inget utsläppsutrymme kvar för oss som lever i världens Annex-1-länder om vi ska ha ungefär 50 procents chans att hålla temperaturökningen under 2 C och därmed undvika extremt farliga klimatförändringar. Detta är en minst sagt krävande situation. Men även det här scenariet kan vara för optimistiskt. För att bättre förstå den verklighet vi har att göra med är det viktigt att noggrant studera i synnerhet Kinas och Indiens utsläpp. Ofta ligger en naivitet till grund för de dominerande, västerländska sätten att analysera dessa frågor. Kinas årliga utsläpp från fossila bränslen uppgår till cirka 7,5 gigaton CO 2, vilket är omkring en fjärdedel av världens totala utsläpp. De senaste tio åren har Kinas BNP-tillväxt legat på cirka 10,5 procent per år. 4 Enligt en del ekonomer kan inte denna takt upprätthållas mycket längre, men det har man sagt under en lång tid samtidigt som tillväxten faktiskt har bibehållits. Kina har varit mycket framgångsrikt i att upprätthålla en stark ekonomisk tillväxt och det finns faktiskt inga tecken på att man har för avsikt att låta den stanna av än. Indiens utsläpp, som är av ungefär samma storlek som Japans (cirka 6 procent av de totala utsläppen vardera), har vuxit med cirka 7,5 procent per år under den senaste tioårsperioden. Utsläppens tillväxttakt är lägre än Kinas, men ändå betydande. Frågan är om och hur länge detta kan fortsätta. Shanghais och Pekings BNP per capita motsvarar ungefär genomsnittet för OECD-länderna. Men det finns 200 miljoner människor i Kina som tjänar mindre än 1,25 dollar om dagen och cirka 250 miljoner människor som tjänar mellan 10 och 20 dollar per dag. Det finns alltså en stor outnyttjad reservoar av människor som potentiellt kan göra det möjligt för Kina att förbli ett betydande industricentrum med en kraftig tillväxt av ekonomin och krafigt ökande utsläpp i många år framöver. Kinas växelkursbaserade BNP per capita (vilket inte är ett perfekt mått men godtagbart i detta sammanhang) är cirka fem procent av OECD- 4 Baserat på CDIAC data (Carbon Dioxide Information Analysis Center)

19 19 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp genomsnittet. Trots att Shanghais och Pekings invånare (med en sammanlagd befolkning på cirka två tredjedelar av Storbritanniens) i genomsnitt är lika rika som en genomsnittlig brittisk medborgare, är genomsnittsinkomsten för alla kineser endast cirka 5 procent av genomsnittet för invånarna i OECD-länderna. I Indien är BNP per capita ännu lägre, cirka två procent av OECD-genomsnittet och drygt en tredjedel av Kinas. Allt detta tyder på att det finns en stor potential för fortsatt ekonomisk tillväxt i dessa länder. De utsläpp som sannolikt följer med denna tillväxt skulle kunna innebära att vi vida överskrider vad såväl min analys som de etablerade utsläppsscenarierna räknar med. Förutsatt att Kina förverkligar sin tolfte femårsplan och infriar sina andra löften om utsläppsminskningar är det troligt att landet kommer att stå för ungefär hälften av världens samlade CO 2 -utsläpp vid början av 2020-talet. Om denna tillväxt fortsätter kommer Kina år 2030 att på egen hand släppa ut lika mycket som resten av världen idag. Är dessa antaganden rimliga? Många kinesiska forskare förväntar sig att utsläppen kommer att kulminerar 2030 och sedan förmodligen plana ut. Den lägsta utsläppsökningstakten fram till kulmen antas ofta ligga mellan 5 och 7 procent, vilket är mycket högre än i nuvarande modeller som utgår från en tillväxt om endast 1-2 procent och en mycket tidig kulmen. Det finns en stor diskrepans mellan de modeller och scenarier som används i Väst och de som många kinesiska forskare håller för rimliga; och det förefaller sannolikt att de kinesiska experterna har en mer robust förståelse av Kinas faktiska utsläpp. I de flesta integrerade modeller för låga koldioxidutsläpp som regeringar runt om i världen använt sig av antas utsläppstopparna inträffa mellan 2005 och Men långt från rubrikerna och mikrofonerna är det få, om ens någon av dem som arbetar med klimatfrågan som anser att dessa tidiga toppar och de låga uppskattningar av tillväxttakten på utsläppen som också antas är möjliga eller rimliga. I Indien är situationen liknande. Om Indien följer en väg som kan jämföras med Kinas kommer utsläppen år 2020 att vara ungefär 3.5 Gt och kan uppgå till 7 Gt Många indiska klimatexperter menar att de energirelaterade utsläppen kommer att nå kulmen någon gång efter 2030, vilket återigen står i skarp kontrast till de beräkningar som de etablerade västerländska modellerna gör. Allt detta har alltså allvarliga konsekvenser för hur vi analyserar och formulerar en politik för utsläppsminskningar och klimatanpassning, såväl globalt som för enskilda länder runt om i världen. När vi tittar på denna helhetsbild ser världen helt annorlunda ut jämfört med den bild som till exempel Storbritanniens Committee on Climate Change målar upp, där Kinas och Indiens utsläpp antas kulminera runt I de flesta integrerade modeller för låga koldioxidutsläpp som regeringar runt om i världen använt sig av antas utsläppstopparna inträffa mellan 2005 och Men långt från rubrikerna och mikrofonerna är det få, om ens någon av dem som arbetar med klimatfrågan som anser att dessa tidiga toppar och de låga uppskattningar av tillväxttakten på utsläppen som också antas är möjliga eller rimliga.

20 20 Klimatförändring bortom farlighetens gräns. Brutala siffror och skört hopp 2 C en politisk och vetenskaplig tro? Jag vill påstå att tvågradersmålet vilar på något vi kan kalla en politisk och vetenskapligt tro snarare än en uppdaterad förståelse av klimatforskningen. Den rådande ortodoxi som våra politiker vägleds av artikuleras i en kan-göra -diskurs som ligger långt ifrån den verklighet vi står inför. Exemplen är många: Det är möjligt att begränsa uppvärmningen till 2 C eller mindre... med en sannolikhet om minst 50%. AVOID-programmet (AVOID, 2009) [För 2 C är det nödvändigt att] Storbritannien minskar utsläppen med minst 80%... till Den goda nyheten är att minskningar av den storleken är möjliga utan att offra de förmåner som nyttan av ekonomisk tillväxt och stigande välstånd för med sig. Storbritanniens Committee on Climate Change (CCC, 2008: s.xiii & 7)... ett lågt stabiliseringsmål på 400 ppm CO 2 e kan uppnås till rimlig kostnad... med... hög sannolikhet att uppnå detta mål. Adaptation and Mitigation Strategies: Supporting European Climate Policy (ADAM) Report (Hulme et al, 2009:. s.19) Men med samma vetenskap kan helt annorlunda slutsatser också dras, något som jag och Alice Bows har påpekat i en artikel. Vi hävdar istället att:... det är svårt att tänka sig att något annat än en planerad lågkonjunktur är förenlig med en stabilisering vid eller under 650 ppm CO 2 e [dvs ~ 4 C] I en senare artikel konstaterar vi att: (Anderson och Bows, 2008)... en global utsläppskulmen vid , (CCC; Stern; ADAM) innebär... en period av långvariga åtstramningar för Annex 1-länderna och ett snabb övergivande av rådande utvecklingsmönster inom icke-annex 1-länderna. (Anderson och Bows, 2011) Det här är radikalt olika tolkningar av samma vetenskap. Sammanfattningsvis skiljer sig de etablerade modellerna från våra i följande avseenden: