SAMVERKAN INTE SAMMANBLANDNING

Transkript

1 rapport nr 38/2011 SAMVERKAN INTE SAMMANBLANDNING En rapport om förändrade villkor för facklig-politisk samverkan Av Johan Rydstedt

2 Rapporten Samverkan, inte sammanblandning" utgiven av Arbetarrörelsens Tankesmedja i juli 2011 Författare: Johan Rydstedt Tryckning: LO-tryckeriet Stockholm 2011

3 Innehåll FÖRORD 4 INLEDNING 5 1. FACKFÖRENINGSRÖRELSEN OCH SOCIALDEMOKRATIN Vad är facklig-politisk samverkan? 6 En europeisk utblick 6 LO och SAP en mytomspunnen historia 7 I spåren av fornstora dagar? 8 2. NUTIDA UTMANINGAR FÖR FACKLIG-POLITISK SAMVERKAN En stark fackföreningsrörelse i motvind 11 Ett krympande LO-kollektiv 11 Svagare facklig organisation Efter arbetsgivarnas strategibyten 14 Förändrade partsförhållanden 14 Makten över debatten Ett förändrat politiskt landskap 16 Minskade partilojaliteter 16 Från löntagarperspektiv till medelklassjakt? 19 Samverkan i opposition Slitningar och samförståndsanda 23 Men innehållet då? 23 Oklara roller och krav på förnyelse Sammanfattning av läget 29 Intervju med LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin 30 Intervju med Socialdemokraternas ordförande Håkan Juholt ARBETSLIVETS FRÅGOR SOM UTGÅNGSPUNKT Uppgiften: Politisera arbetslivet 43 En tredelad arbetsmarknad 44 En rörelse för insiders? 46 Global konkurrens och solidaritet Arbetarrörelsen och tjänstemännen 50 Oklarare gränser och gemensamma intressen 50 Världens mest klassuppdelade fack 52 En knäckfråga för facklig-politisk samverkan? SLUTORD: NÅGRA VÄGVAL 56

4 FÖRORD Den facklig-politiska samverkan samverkan mellan LO och SAP har ingen fridfull historia bakom sig, om nu någon trodde det. Det har genom decennierna stormat ordentligt. Åtskilliga partiordföranden har genom åren svurit ve och förbannelse över det envetna oförnuftet på LO-kanten, likaväl som ett antal LO-ordföranden genom decennierna morrat över tjockskalligheten och trögtänktheten hos partiledning och s-regering (jodå, jag har hört en hel del av det, på båda kanterna.) Men hur mycket den är har stormat, så har det hållit. Av det enkla skälet att det fungerat talets aktiva arbetsmarknadspolitik är ett exempel. Den hade inte bara betydelse för sysselsättningsnivån. Den stöttade också den strukturrational isering, som förde fram svenskt näringsliv i den tekniska utvecklingen framkant, med allt vad det betydde för konkurrenskraft och ökade välfärdsresurser. Skillnaden är tydlig mot dagens borgerliga jobbpolitik, som snarare syftar till att hålla kvar människor i lågproduktiva verksamheter. Med följden att företagen nu har svårt att hitta personal med den kompetens som behövs och som det finns jobb för, samtidigt som många går arbetslösa för att de inte fått möjlighet att skaffa sig den kompetensen. Ett annat exempel är den arbetsrättsliga lagstiftningen. Och alla som nu kritiserar den som för stelbent eller för omodern borde ägna en fundering åt varför det då uppstår så mycket brister och osäkerhet i arbetslivet, när lagarna i praktiken börjar urholkas och åsidosättas. Den facklig-politiska samverkan hänger samman med en grundläggande kunskap inom arbetarrörelsen om sociala och ekonomiska strukturers betydelse för individens livsvillkor. De strukturerna formas inte minst av arbetslivets villkor löner, arbetstider och arbetsscheman, anställningsvillkor, risker i arbetsmiljön, och så vidare. Det går alltså inte att bortse från arbetslivets villkor, om man vill bygga ett samhälle med någorlunda jämlika möjligheter för människor att bestämma över det egna livet. Och därför behövs facklig och politisk samverkan. Är utvecklingen i arbetslivet sådan i dag att denna samverkan inte längre behövs därför att det är bra ändå? Nej. Inom inte obetydliga delar av just LOgruppernas arbetsmarknad kan man snarare konstatera att villkoren försämras. Uppdelade arbetsscheman, fler tillfälliga anställningar, ökad tidspress, ett minskande säkerhetstänkande i vissa branscher och uttalade ambitioner från regeringens sida att få låglönemarknaden att växa är i dag tydliga mönster. Det är från de utgångspunkterna frågan om den facklig-politiska samverkan bör diskuteras: vilka syften har den, och vad kräver den i dag? Det är också temat i denna rapport från Arbetarrörelsens Tankesmedja. Vår slutsats är alltså att denna samverkan har en viktig funktion att fylla, samtidigt som vi menar att de två organisationerna liksom tidigare i historien har egna, självständiga roller att spela, som ibland återigen som förr kommer att leda till kollisioner. Rapporten diskuterar alltså innehållet och uppgifterna för denna samverkan, inte de organisatoriska formerna. Den frågan behandlas i en annan rapport för den socialdemokratiska partistyrelsens räkning, som i augusti kommer att presenteras av Ylva Thörn, tidigare ordförande i Kommunalarbetareförbundet. Stockholm i juli 2011 Anne-Marie Lindgren utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja 4

5 INLEDNING Den facklig-politiska samverkan mellan LO och socialdemokratin är inte bara en central del av arbetarrörelsens historia, utan i hög grad även berättelsen om hur det svenska välfärdssamhället byggdes upp. Om hög facklig anslutning, en solidarisk lönepolitik, full sysselsättning, generella välfärdsreformer och ett starkt socialdemokratiskt parti vid makten. Under de senaste decennierna har arbetarrörelsens position försvagats. Socialdemokraterna är fortfarande landets största parti, men omskakat efter ännu ett dåligt valresultat. Och även om LO kan fortsätta att titulera sig världens starkaste fackföreningsrörelse har medlemsantalet rasat med över en halv miljon sedan mitten av 1990-talet. Banden mellan partiet och de fackliga medlemmarna förefaller också ha blivit svagare. I riksdagsvalet 2010 röstade 51 procent av LO-medlemmarna på Socialdemokraterna, vilket är det lägsta stödet sedan SvT:s VALU-mätningar började Flera undersökningar visar också att många LO-medlemmar är kritiska till fackets koppling till partiet. 1 Det är därför viktigt att vitalisera diskussionen om samverkans syfte och utmaningar. Arbetsmarknadens och politikens villkor har förändrats kraftigt sedan samarbetets glansdagar. Samtidigt finns det flera politiska utmaningar där ett utvecklat samarbete mellan löntagarnas organisationer och politiken brådskar. Det handlar bl.a. om att skapa en politik för en arbetsmarknad i förändring för bättre arbetsvillkor och för full sysselsättning och att bejaka de möjligheter som klimatomställningen framtvingar. Syftet med denna rapport är att ge ett bidrag till den pågående diskussionen om den facklig-politiska samverkans framtid. Utgångspunkten är inte att presentera en heltäckande bild av ämnet, utan att lyfta fram ett antal intressanta frågor. Rapporten bygger på ett 30-tal intervjuer med politiker, fackliga företrädare och debattörer som står nära arbetarrörelsen. Bland annat har flertalet LO-förbundsordföranden intervjuats. Värdefulla synpunkter har också inhämtats vid en träff med riksdagens fackliga studiegrupp samt vid seminarier om facklig-politisk samverkan i ABF-huset i Stockholm och i LO-borgen. Rapporten är indelad i fyra huvuddelar. I den första delen diskuteras vad samverkan mellan LO och Socialdemokraterna består av i dag. I del två lyfter vi fram några utmaningar som samarbetet möter i takt med att de samhälleliga villkoren förändras. Den tredje delen handlar om samarbetets framtida uppgift, där vi framhåller vikten av att arbetarrörelsen ser och erbjuder lösningar på de problem och möjligheter som präglar vår tids globala arbetsliv. Här kan en dynamisk samverkan mellan en offensiv, medlemsnära fackföreningsrörelse och en lyhörd socialdemokrati spela en viktig roll. Även möjligheterna för ett utvecklat samarbete mellan LO och tjänstemännens organisationer diskuteras. Till sist görs några övergripande reflektioner över den facklig-politiska samverkans vägval. 5

6 1. Fackföreningsrörelsen och socialdemokratin 1.1 Vad är facklig-politisk samverkan? Socialdemokratins utveckling kan inte skiljas från fackföreningsrörelsens. För många social demo kratiska partier i Europa har fackföreningsrörelsen fungerat som en central organisation vid sidan av partiorganisationen. Facket har också spelat en viktig roll för socialdemokratins idé- och strategiutveckling. För att förstå detta samband är det nödvändigt att blicka bakåt i historien. Det var under industrialiseringens era i slutet av 1800-talet som en socialistisk fackföreningsrörelse växte fram i flera europeiska länder. Fackföreningarna var frivilliga sammanslutningar med syfte att skydda medlemmarna och deras intressen på arbetsmarknaden. Men till skillnad från de liberala och katolska fackföreningarna såg den socialistiska fackföreningsrörelsen också den fackliga kampen som nära sammanknuten med politisk kamp. Därför valde flera av dem att stödja socialdemokratiska partier. Under 1900-talet utvecklades relationerna och i flera länder bidrog fackföreningar till rekrytering och skolning av partimedlemmar och förtroendevalda. Fackförenings - rörelsen kanaliserade politiska intressen till och från socialdemokratiska partier eller i samarbete gentemot statsmakten. Genom det facklig-politiska samarbetet fick social - demokratiska partier ofta en förankring i breda löntagargrupper, vilket utgjorde en viktig byggsten för socialdemokratins pragmatism och idémässiga anpassning. Facklig-politiska kontakter blev ett slags garant för ett arbetslivsperspektiv i politiken. Samtidigt har fackföreningsrörelsen, med sin bas i arbetarklassen, ofta fungerat som en motkraft till en alltför borgerligt anpassad socialdemokrati. En europeisk utblick Förhållandet mellan fackföreningsrörelsen och socialdemokratiska partier har dock sett olika ut i olika länder. I flera sydeuropeiska länder har 6 stora kommunistpartier konkurrerat med socialister och socialdemokrater. Fackföreningsrörelsen har ofta varit svag och splittrad, men också militant och konfliktbenägen. I Tyskland misslyckades Socialdemokraterna, SPD, med att få det dominerande politiska inflytandet på riksplanet efter kriget och utvecklades redan på 1950-talet mot ett catch-all-party. Den tyska fackföreningsrörelsen är uppdelad mellan en borgerligt kristdemokratisk och en socialdemokratisk centralorganisation, men båda framträder i regel som partipolitiskt obundna. Ett omvänt läge fann man länge i Storbritannien, där den brittiska landsorganisationen TUC har haft en mycket stark ställning i Labourpartiet. Sedan 1980-talet har dock relationen blivit svagare. Noterbart är också att en stor del av den brittiska arbetarklassen röstar på de konservativa. I Belgien finns det även liberala fackföreningar vid sidan av de kristdemokratiska och de socialdemokratiska. 2 Den skandinaviska modellen för facklig-politisk samverkan hör till de mest framgångsrika. Sedan 1930-talet har en statsbärande socialdemokrati dominerat politiken i nära allians med fackföreningsrörelsen. En grundbult i modellen har varit en politik som både arbetsgivarna och fackföreningsrörelsen, båda starka och centraliserade, har kunnat acceptera där såväl ekonomisk tillväxt som rättvisa getts hög prioritet. I jämförelse med andra europeiska länder, framför allt sydeuropeiska och brittiska förhållanden, har konsensuslösningar spelat en stor roll för politiken och arbetsmarknadens sätt att fungera. Det skandinaviska framgångsreceptet har fått stöd i samhällsvetenskaplig forskning. Sociologen Walter Korpi påpekade i början av 1980-talet att löntagarnas maktresurser i högsta grad har verkan på den förda politiken. Förenklat uttryckt menade Korpi att starka löntagarorganisationer går hand i hand med starka fackföreningsvänliga

7 partier (läs socialdemokratiska partier) och en omfattande välfärds- och jämlikhetspolitik. 3 Men även i de nordiska länderna har fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna sökt efter nya relationer från och talen. Norska LO valde i början av 2000-talet, efter ett fackligt initiativ i Trondheim, att bli mer offensiva gentemot Arbeiderpartiets politik som av många fackliga uppfattades ha gått för långt åt höger. Den facklig-politiska samverkan finns kvar i Norge, men facket och partiet har i dag mer självständiga roller i förhållande till var - andra än tidigare. 4 I Danmark bröt LO 2001 sina gamla band till Socialdemokraterna genom att dra in partistödet och lansera Nytt LO. Bakgrunden var ett utbrett missnöje med partiet bland medlemmarna och att allt färre av dem röstade på Socialdemokraterna. Men kanske är de facklig-politiska banden på väg att åter stärkas i Danmark. Sedan 2010 har danska LO tagit ställning för det ekonomisk-politiska program, Fair lösning, som Socialdemokraterna, tillsammans med Socialistisk Folkeparti, driver kontra den sittande borgerliga regeringen. 5 LO och SAP en mytomspunnen historia Hur ser då läget ut för den facklig-politiska samverkan i Sverige? Som vi påpekade inledningsvis har LO och Socialdemokraterna anledning att tänka igenom sin framtida relation. Det finns dock en benägenhet inom arbetarrörelsen att snarare åberopa historiens segrar än att diskutera nuet och framtiden när det handlar om samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna. Berättelsen om den egna historien har dessutom, vartefter avståndet i tiden ökar, kommit att göras om. Ofta hör man i dag att facket bildade partiet, vilket inte är sant; inbjudan till den kongress som 1889 bildade det socialdemokratiska partiet utgick från Socialdemokratiska Föreningen i Stockholm, en rent politisk organisation. Facklig-politisk samverkan var ett krav som länge drevs från partiet snarare än facket, eftersom organiseringen på arbetsplatserna sågs som en nödvändig del av den samhällsförändring socialdemokratin syftade till. Många inom den unga fackföreningsrörelsen var däremot tveksamma inför en alltför nära koppling till social demokratin, eftersom man var rädd att det skulle försvåra rekryteringen till facket. Den tätnande samverkan mellan arbetarrörelsens två grenar växte fram i en flera decennier lång process. Sammanhållningen grundades på gemensamma värderingar, men styrkan skapades av det faktum att den resulterade i förändringar som ledde till stora förbättringar i arbetande människors livsvillkor. Samverkan fyllde ett syfte, och fortsatte därför att vara stark trots att det kunde storma rejält i relationerna ibland. För många kom den facklig-politiska samverkan att bli en symbol för utvecklingen mot ett annat och bättre samhälle, bort från de stora klassklyftor som rådde långt in på talet. Samtidigt kan berättelsen om historiens segrar lätt bli idealiserande och flytta fokus från dagens utmaningar för facklig-politisk samverkan talets klasskamp eller 1900-talets folkhemsbygge må vara nog så väsentliga beståndsdelar i arbetarrörelsens frammarsch, men säger för många ganska litet om varför och hur LO och Socialdemokraterna bör samverka i dag. Annelie Nordström, ordförande för Nordens största fackförbund, Svenska Kommunalarbetareförbundet, menar att det inte räcker att hänvisa till gamla framgångar om man vill att det facklig-politiska projektet ska framstå som relevant i dagens samhälle: Ska man ha facklig-politisk samverkan i dag, så måste man kunna argumentera för det utifrån vår tid. Att vi en gång var ett, och alla de här historiska förklaringarna, det räcker inte nu. Det finns där som ett medskick, som någonting att luta sig tillbaka på. Men det räcker inte för att berätta för dem som lever nu och som ska forma framtiden om varför det behövs. Utan nu det gäller att kunna sätta in våra värderingar i vår tid och framåt. Och då måste man kunna skapa en organisering som stödjer ett sådant tänkande. Men, om vi tar avstamp i Nordströms ord, hur motiverar man då det facklig-politiska samarbetet utifrån vår tid? För att kunna diskutera den frågan måste vi först ge en bild av vad fackligpolitisk samverkan består av i dag. 7

8 I spåren av fornstora dagar? Att fånga vad facklig-politisk samverkan numera utgörs av är inte alldeles enkelt. Inte sällan sker sammanblandningar mellan vad samarbetet en gång var, vad man anser att det borde och hur det i praktiken fungerar. De mest trogna anhängarna framhåller gärna att det inte handlar om ett samarbete mellan två parter, utan om nära samverkan mellan två delar av samma rörelse där det sammanhållande kittet beskrivs som en gemensam värdegrund i synen på rättvisa, jämlikhet, frihet och demokrati. Samtidigt kan man konstatera att samarbetets former har förändrats även i Sverige, om än inte lika drastiskt som i t.ex. Norge eller Danmark. Generellt har strukturerna blivit lösare och mer svåröverblickbara sedan 1990-talets början. Utvecklingen kan kopplas till tre organisatoriska förändringar. Den första förändringen, vars betydelse inte ska underskattas, var beslutet att avskaffa kollektivanslutningen. Fram till 1990 kunde LO-förbundens avdelningar kollektivansluta sina medlemmar till Socialdemokraterna, vilket utgjorde en stabil ekonomisk och organisatorisk bas för samarbetet. När systemet upphörde låg andelen kollektivanslutna av partiets medlemskår på 75 procent. Sedan dess har medlemsantalet sjunkit från drygt en miljon medlemmar till strax över En annan förändring är att facklig-politisk samverkan sedan och 1990-talen delvis har förflyttats från LO till förbundsnivån. Därmed har fackföreningsrörelsens förhållande till partiet blivit mer avhängigt de olika förbundens sätt att arbeta fackligt-politiskt och fått en mindre tvärfacklig prägel. Frågan om vilken roll som förbunden vill ge LO är fortfarande långt ifrån självklar. Den minskade centraliseringen har åtföljts av en svagare facklig grundorganisation, vilket vi strax ska återkomma till. En tredje utveckling, som framhålls av historik - ern Björn Horgby och statsvetaren Gullan Gidlund, handlar om att Socialdemokraterna i början av 1990-talet valde att satsa mindre på en stark arbetsplatsorganisation, för att i stället prioritera de geografiskt organiserade S-föreningarna. Denna kursändring verkar ha luckrat upp det facklig-politiska samarbetets struktur. Partiets arbetsplatsorganisation etablerades på 1930-talet för att motverka kommunistiska krafter, men skapade också viktiga kanaler för fackligt inflytande över partiets politik. Kärnan i arbetsplatsorganisation bestod främst av socialdemokratiskt etiketterade fackklubbar, arbetsplatsföreningar och arbetsplatsombud. De fackliga ledarna och de fackliga utskotten, som utvecklades i både arbetarekommuner och partidistrikt, fick uppdraget att hålla ihop verksamheten. Arbetsplatsorganisationen understöddes också av den tvärfackliga LO-verksamheten på lokal och regional nivå, samt av förbundens politiska kommittéer. 6 Så, vad finns då kvar av det facklig-politiska samarbetet? Lite tillspetsat skulle man kunna säga att facklig-politisk samverkan sedan 1990-talets början ofta har handlat om olika utvecklingsprojekt med syftet att hitta nya arbetssätt. Parallellt lever delar av den tidigare organisatoriska strukturen kvar. Banden mellan LO, de 14 medlemsförbunden och Socialdemokraterna kan också skilja sig markant mellan olika nivåer i organisationerna, mellan olika medlemsförbund samt mellan olika platser i landet. I vissa kommuner fungerar allt som förr, i andra ligger samarbetet i praktiken nere. Partiets nedprioritering av arbetsplatsorganisationen har inneburit att fackliga medlemmar numera i första hand måste gå via socialdemokratiska partiföreningar för att kunna påverka partiet. En möjlig väg för facket har varit att bilda fackliga S-föreningar, men deras livskraft och utbredning varierar kraftigt i landet. Detsamma kan sägas om de fackliga ledarna och de fackliga utskotten, vars funktioner diskuteras med jämna mellanrum men förefaller ha försvagats. Endast var fjärde arbetarekommun hade ett fackligt utskott Flera intervjuade fackliga företrädare menar att den facklig-politiska samverkan i dag ofta är liktydig med fackliga öar i partiapparaten, där LOrepresentanter samlas utan något större intresse från partiets företrädare. Ett exempel är SFU, Socialdemokraternas fackliga utskott på central nivå, som har det övergripande ansvaret för facklig-politisk samverkan. SFU framhålls av flera som ett potentiellt forum för politikskapande mellan fack 8

9 och parti, men tycks snarare fungera som ett slags informationsforum för fackliga företrädare. I beskrivningarna av vad samverkan mellan LO, förbunden och Socialdemokraterna konkret handlar om i dag återkommer några beståndsdelar. Dessa är medlemsvärvning till partiet, facklig representation i partiet, informations - utbyten, ekonomiska bidrag från fack till parti, samarbete vid valrörelser och Första maj-firande, gemensamma utbildningsinsatser samt opinionsbildning. Formerna ligger i linje med hur samverkan traditionellt har bedrivits, men i jämförelse med 1980-talet är banden mellan fack och parti lösare i dag. MEDLEMSVÄRVNING: Att värva LOmedlemmar till Socialdemokraterna är fortfarande en central del av den facklig-politiska samverkan. Sedan kollektivanslutningens upp hörande har flera kampanjer genomförts under paroller som fler LO-medlemmar i politiken. Vid S-kongressen 2009 fattade man beslut om att samtliga förtroendevalda inom LO:s förbund ska erbjudas partimedlemskap under den kommande kongressperioden. 8 Värvningen motiveras av att LO-medlemmarnas erfarenheter behövs i partipolitiken. Vidare stärks den symboliska medlemssamhörigheten av att LO och Social - demokraterna har samma ungdomsförbund, SSU. REPRESENTATION: Det är mer eller mindre självklart i partiet att det alltid ska finnas personer med facklig bakgrund bland de förtroendevalda i riksdag, kommuner och landsting, dvs. att några platser på valsedlarna alltid ska vara fackliga. Några fastslagna kvoter finns dock inte, och den fackliga representationen kan variera mellan olika kommuner, beroende på befolkningsstruktur och på det fackliga intresset av att nominera företrädare. På central nivå ingår alltid LO:s ordförande i partiets verkställande utskott (VU), och en av suppleanterna hämtas alltid ur den fackliga sfären, som regel någon av LO-förbundens ordförande. I partistyrelsen är i praktiken några platser förbehållna centrala fackliga företrädare; till det kommer att flera övriga ledamöter har facklig bakgrund. 9 Någon motsvarande representation för partiet i LO:s styrelse finns inte, och har aldrig funnits. POLICY- OCH SAMTALSPARTNERS: Förutom det inflytande som facket utövar i partiet via partiorganisationen har det också funnits en tradition av regelbundna träffar mellan LO-företrädare och socialdemokratiska politiker på olika nivåer. Dessa kontakter är inte sällan av informell karaktär och syftar ofta till att hålla varandra informerade om aktuella ståndpunkter och förhållanden. Ibland är de mer formella och sker via gemensamma arbetsgrupper och projekt. Mycket tyder på att denna dialog generellt har tunnats ut under senare år, framför allt på central nivå. EKONOMISKA BIDRAG: Den fackligpolitiska samverkan handlar också om de ekonomiska bidrag som LO och dess medlemsförbund ger till partiet. LO får ofta utstå hård kritik från borgerliga företrädare för att man med ekonomiska medel stödjer ett visst politiskt parti, men det ekonomiska stödet bygger på kongressbeslut och redovisas helt öppet. LO ger ungefär 6 miljoner kronor per år till partiet och rekommenderar att medlemsförbunden avsätter 6 kronor per medlem årligen. Det betyder att Socialdemokraterna får cirka 13 miljoner kronor från LO-kollektivet varje år. 10 VALSAMARBETE & 1 MAJ: Facket fungerar även som ett slags mobiliseringsstruktur för det socialdemokratiska partiet vid politiska aktiviteter och val. LO och flera av medlemsförbunden har kongressbeslut om att verka för en socialdemokratisk valseger. I praktiken kan det innebära att facket arrangerar valaktiviteter, ordnar tillträde till arbetsplatser, delar ut flygblad eller bemannar valstugor. Upplägget av valrörelserna sker på central nivå i samverkan mellan partiledning och LO-ledning. UTBILDNING: En annan aspekt av samarbetet rör facklig-politiska utbildningsinsatser via kurser, konferenser och seminarier. Dessa sker till viss del inom LO, såväl centralt som på distriktsnivå, men under senare år framför allt inom förbunden. SFU har till 9

10 uppgift att samordna de olika insatserna. Den facklig-politiska utbildningen stärker bilden av LO:s och partiets ideologiska samhörighet, och fyller således en viktig funktion i samarbetet. Sedan 1990-talets början har utbildningsinsatserna generellt minskat, men under senare år märks en trendförskjutning då några av fackförbunden åter har börjat satsa på medlemsutbildningar. OPINIONSBILDNING: Slutligen finns det ett visst samarbete kring gemensam opinionsbildning. En återkommande diskussion inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen handlar om att man bör satsa mer på utåtriktad debattpåverkan. De organiserade formerna för gemensamma insatser från LO, medlemsförbunden och partiet är dock blygsamma. 10

11 2. Nutida utmaningar för facklig-politisk samverkan Hur ser då förutsättningarna ut för den fackligpolitiska samverkan framöver? Det råder knappast något tvivel om att stora förändringar har skett i samhället sedan efterkrigstidens decennier då samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna formaliserades och var som mest kraftfullt. I kraft av sin storlek och sitt inflytande har arbetarrörelsen i hög grad präglat samhällsutvecklingen. Men LO och socialdemokratin påverkas också av andra aktörers agerande och av omvälvande ekonomiska och politiska strukturförändringar. I vår tid står den facklig-politiska samverkan inför flera utmaningar. Det handlar om förändrade förutsättningar för både fackföreningsrörelsen och socialdemokratin. 2.1 En stark fackföreningsrörelse i motvind Fackföreningsrörelsen har en central roll för socialdemokratins politikskapande och förmåga att vinna gehör. Mot den bakgrunden är senare års utveckling bekymmersam för arbetarrörelsen. LO är fortfarande med internationella mått mätt en exceptionellt stark fackföreningsrörelse, men efter år av medlemstapp och organisatoriska nedbantningar hopar sig flera utmaningar. Ett krympande LO-kollektiv Mellan åren 2006 och 2010 sjönk LO:s medlemsantal från drygt 1,8 miljoner medlemmar till 1,5 miljoner. Andelen arbetare som var med i facket rasade från 77 procent till 69 procent. 11 En central förklaring bakom utvecklingen är förstås den borgerliga regeringens avgiftshöjningar till a-kassan, vilka framför allt drabbar LO-grupperna. År 2010 uppgick den sammanlagda medlemsavgiften i fackförening och a-kassa till ca 700 kronor i månaden för många arbetare. Anders Kjellberg, professor i sociologi och expert på facklig organisering, skriver att aldrig tidigare har ett statligt ingrepp på den svenska marknaden haft en så negativ inverkan på den fackliga organisationsgraden som den borgerliga alliansregeringens radikala förändring av a-kassornas finansiering. 12 Men LO:s medlemstapp beror inte bara på regeringens antifackliga politik. Raset av medlemmar har pågått under en längre tid i mitten av 1990-talet hade LO drygt två miljoner medlemmar även om det accelererat under de senaste fyra åren. Detta handlar till stor del om en strukturell förändring på arbetsmarknaden som innebär att andelen arbetare blir färre medan gruppen tjänstemän växer sig allt större. Tabellen nedan illustrerar denna utveckling tydligt. I början av 1950-talet utgjorde LO-medlemmar - na 78 procent av de fackliga medlemmarna i Sverige. År 2009 hade andelen LO-medlemmar sjunkit till 47 procent medan 50 procent tillhörde antingen TCO eller Saco. 13 Tabell 1. Centralorganisationernas andelar av alla fackliga medlemmar Källa: Kjellberg

12 Att organisationsgraden sjunker har också sin förklaring i LO:s svårigheter att organisera stora arbetargrupper på dagens arbetsmarknad. I takt med att tillfälliga anställningar, oregelbundna arbetstider och bemannings- och entreprenadföretag blir allt vanligare sker en uppsplittring av tidigare sammanhållna löntagarkollektiv. Det utmanar fackets traditionella sätt att arbeta och märks särskilt i de växande privata tjänstenäringarna där många unga människor arbetar. Sedan 1990-talets slut har andelen unga i åldern år som är med i facket gått ner från 69 procent till 48 procent. Svårigheterna att organisera unga människor är särskilt stora i storstäderna. 14 I spåren av en mer globalt rörlig arbetsmarknad har också utländska gästarbetare och papperslösa migranter blivit allt vanligare i Sverige. Inte sällan har LO-förbundens förhållningssätt till dessa grupper varit avvaktande, främst därför att de ansetts utgöra ett hot mot möjligheten att upprätthålla kollektivavtalade löner. På senare år har en omsvängning skett och i dag är inriktningen snarare att finna former för att få med även dessa grupper i den fackliga organiseringen. Sammantaget skulle man lite tillspetsat kunna säga att LO-kollektivet smalnar av klassmässigt från båda hållen dels tappar man medlemmar till tjänstemannafacken i takt med att arbetaryrkena blir färre, dels har man stora problem med att organisera den nya arbetarklassen. Utvecklingen undergräver framför allt LO:s ställning på arbetsmarknaden, men är inte heller oproblematisk utifrån LO:s representativitet och möjligheter att påverka politiskt. Här finns en central aspekt för den facklig-politiska samverkans framtid som vi återkommer till i kapitel 3. LO-förbunden satsar nu målmedvetet på att försöka vända utvecklingen och höja organisationsgraden genom sociala medier, telefonservice och skol- och arbetsplatsbesök. Ett gemensamt delmål är att nå 75 procent till LO-kongressen år Rekryteringen stärks av ett nystartat organiseringsråd, direkt underställt LO:s styrelse. Man för också diskussioner om att försöka utforma ett särskilt förmånligt medlemskap för ungdomar. Svagare facklig organisation LO:s försvagade ställning märks också i den fackliga organisationens utformning, vilket i sin tur påverkar förhållandet mellan LO och Social - demokraterna. Den interna debatten bland fackets och partiets förespråkare för facklig-politisk samverkan har länge kretsat kring hur man kan stärka samarbetets organisatoriska förutsättningar. En vanlig uppfattning är att samverkan måste komma underifrån och att man måste få igång de politiska samtalen på arbetsplatserna. Om arbetarrörelsen blir för centralstyrd och professionaliserad finns det inte längre någon rörelse att tala om, lyder resonemanget. Mot bakgrund av senare års medlemsras och försämrade ekonomi för facket är det dock inte helt enkelt att vända utvecklingen. LO och förbunden tvingas till ständiga rationaliseringar och omorganiseringar som försvagar den fackliga närvaron på arbetsplatserna. Mönstret förstärks av utvecklingen i arbetslivet mot ökat tempo och uppluckrade former. Det finns en risk att facket till slut mest påminner om ett försäkringsbolag, menar en facklig ombudsman och efterlyser en mer medlemsnära organisationsstruktur. Politik får inte bli en fråga för fackliga funktionärer och förtroendevalda, på allt längre avstånd från arbetsplatserna. En omdiskuterad förändring är att flera LOdistrikt har slagits samman till allt större geografiska enheter, samtidigt som medlemmarna blivit färre. En rapport av Bernt Jansson, facklig-politisk ombudsman på Socialdemokraternas partikansli, visar att antalet LO-distrikt minskade från 21 till 13 mellan åren 1996 och T.ex. slogs de tre LO-distrikten i Uppsala län, Östergötland och Sörmland ihop till det geografiskt vidsträckta LO-distriktet Mellansverige i början av I takt med att distrikten blivit allt större har det lokala tvärfackliga arbetet, via så kallade LO-sektioner eller LO-fack, ofta blivit avhängigt enskilda personers engagemang eller helt försvunnit i vissa kommuner. I dag finns det enligt Janssons uppskattning fungerande LO-sektioner i 70 av landets 290 kommuner. I mitten av 1990-talet fanns det en LO-sektion med styrelse och kommittéer i drygt 250 av kommunerna. 12

13 Många LO-förbund har gått liknande öden till mötes med större avdelningar, vilket undergrävt den lokala mobiliseringen. Mellan 1996 och 2010 minskade antalet förbund från 20 till 14, antalet förbundsavdelningar från 664 till 276 och antalet förtroendevalda med fackligt-politiskt ansvar från till Stefan Löfvén, ordförande för IF Metall, är bekymrad över utvecklingen: Vi har ett problem i fackföreningsrörelsen som handlar om att vi inte är så nära som vi har varit förut. Det är för många förbund och även LO-distrikt nuförtiden som är för stora geografiskt. Det är inte så många LO-distrikt kvar och dom täcker stora delar av landet. Många förbund har ju en 8-10 avdelningar och då går det inte att komma nära. Det blir svårare att vara fysiskt nära och synliga i alla kommuner. Och att orka med göra det här med flygbladsutdelning och arbetsplatsbesök och allt. Så det är annorlunda och något vi måste prata om i LO framför allt. En liknande bild ges av Helén Pettersson, socialdemokratisk riksdagsledamot från Västerbotten med lång facklig bakgrund. Hon beskriver hur avsaknaden av en fungerande tvärfacklig organisation leder till att den lokala facklig-politiska samverkan i dag ofta blir en ad hoc- och slumpmässig process, som i bästa fall involverar de större förbunden på orten: Det finns inte den här naturliga samverkanspartnern som partiet har haft tidigare. Förut var det självklart att arbetarekommunen vände sig till LO-sektionen. Man hade sitt fackliga utskott och hade diskussioner däremellan. Men det där finns ju inte längre. Sen kan det väl fungera lite olika på olika ställen, med förbundens kommittéer och så, men den gängse bilden är att det inte funkar. LO:s försvagning har också fått några partiföreträdare att fundera kring vad Socialdemokraternas nära band med LO innebär för partiets möjligheter att vinna röster och medlemmar. Den tidigare partisekreteraren Lars Stjernkvist, i dag kommunalråd i Norrköping, följde valrörelsen 2010 utifrån partiets synvinkel och kunde konstatera att den fackliga mobiliseringen på arbetsplatserna var svagare än under tidigare valrörelser. Utvecklingen är inte oproblematisk för partiets möjligheter att vinna väljarstöd, resonerar Stjernkvist: LO är inte längre samma starka organisation. Många LO-förbund tappar medlemmar och under valrörelsen blev det också tydligt att fackets kanaler till arbetsplatserna har försvagats. Antalet arbetsplatsbesök var färre än någonsin, i alla fall i vår kommun. Jag vill inte låta pessimistisk, men man tar en risk om man förlitar sig på någon annans organisation som successivt försvagas. Till problembilden hör också att fackens geografiska organisering på flera håll i landet inte stämmer överens med Socialdemokraternas och den representativa demokratins uppbyggnad, något som många menar gör det svårare att verka tillsammans. Denna problematik är dock inte ny och ska kanske inte tillmätas för stor betydelse. Redan i en rapport om det lokala facklig-politiska samarbetet till partikongressen 1984 konstateras att strukturförändringar inom såväl partiet som fackföreningsrörelsen har medfört att organisationsgränserna geografiskt inte längre sammanfaller och att en bättre samstämmighet bör eftersträvas. 16 En annan återkommande diskussion handlar om att den ideologiska fackliga utbildningen har varit eftersatt i flera LO-förbund under talet, såväl för medlemmar som för förtroendevalda. Flera fackliga företrädare pekar på hur borgerliga regeringar har försämrat förutsättningarna för facklig utbildning genom att t.ex. ta bort underlaget för fackliga studier såsom dagstudiestöd och internatbidrag. Det senaste angreppet var ett försök att lagstifta bort LOkongressens beslut om att alla nya fackmedlemmar ska erbjudas facklig introduktion inom sex månader. Efter kritik från flera fackliga organisationer fick dock regeringen till slut backa. Under senare år har flera LO-förbund, däri - bland IF Metall, Kommunal och Handels, gjort målmedvetna satsningar på att stärka medlemsutbildningen. 13

14 2.2 Efter arbetsgivarnas strategibyten LO:s och socialdemokratins möjligheter att agera hänger också samman med hur förhållandet mellan arbetsmarknadens parter fungerar. Facklig-politisk samverkan kan inte förstås utan att väga in det faktum att den socialdemokratiska politiken utformades utifrån en brett accepterad balans mellan arbete och kapital med starka huvudorganisationer. Ett fundament i denna nationella klasskompromiss var 1938 års Saltsjöbadsavtal som lade grunden för en centraliserad kollektivavtalsmodell. Men denna maktbalans, som låg bakom välfärdsstatens framväxt, har rubbats till kapitalets fördel. Förändrade partsförhållanden Förändringen tar sin början på 1970-talet då framgångssagan med goda partsrelationer och ständig tillväxt bryts, och en mer konfliktfylld era tar vid. 17 Under 1980-talet förändras partsförhållandena ytterligare till följd av att arbetsgivarparten byter taktik. SAF börjar omvärdera sin korporativa praktik, med centrala löneförhandlingar och representation i arbetsmarknadsorgan, och ställa krav om ett avtalssystem med större lokalt utrymme för individuella löner. 18 Till slut, i början 1990-talet, bryter de centrala förhandlingarna helt samman och SAF tar adjö av korporativismen genom att dra tillbaka all styrelserepresentation. Utvecklingen innebär att LO:s motpart blir mindre tydlig, vilket även väcker frågor kring den egna organisationens fortsatta roll. Medan arbetsgivarparten riktar in sig på lobbying och opinionsbildning kämpar LO för att bevara en centraliserad och kompromissinriktad modell. 19 Förändringarna hänger i hög grad samman med vad som sker på global nivå. Det handlar om en upplösning av nationellt formerad ägarmakt som gör att det, som de socialdemokratiska debattörerna Örjan Nyström och Anders Nilsson påpekar, inte längre på samma sätt finns någon chef för den privata sektorn för LO att träffa överenskommelser med. 20 Medan fack och politik fortsätter att i första hand agera på nationell nivå har produktionen blivit rörlig över gränserna och kapital- och valutamarknaderna avreglerats. Ingemar Lindberg, tidigare LO-utredare, ser en 14 global maktförskjutning från arbete till kapital, vilket tydligast märks i att löneandelen har pressats ner. Den nationella löneförhandlingens roll har snävats in och sker inte längre i samspel med en regeringsstyrd makroekonomisk politik. Lindberg menar också att en ökad politisk acceptans för högre arbetslöshet har försvagat de anställdas position i förhållande till arbetsgivarna. 21 På senare tid har Industriavtalet fungerat som en ramöverenskommelse för löneförhandlingar i Sverige. Detta samarbete har innefattat industri - förbunden inom LO, TCO och Saco, med motparter på arbetsgivarsidan. De flesta är ense om att Industriavtalet överlag har haft en stabiliserande effekt på svensk lönebildning och genererat reallöneökningar. Samtidigt finns det inre spänningar inom LO-familjen, där de skyddade och kvinnodominerade tjänste- och offent liga sektorerna är kritiska till att industrin får gå först i förhandlingarna. En ständig fråga är om den parallella LO-samordningen och Industriavtalet kan leva sida vid sida. Från arbetsgivarhåll, i synnerhet från Teknikföretagen, finns en kritik mot LO-förbundens samordning, som man menar spelar för stor roll och bevarar en slags centralisering av avtalsrörelsen. Flera fackliga företrädare vittnar också om en ökad stridslystnad från näringslivets företrädare gentemot facket under senare år. Den uppskruvade agitationen för sänkta lägstalöner från tjänstearbetsgivarna i Almega tas upp som exempel. En annan händelse som nämns är Svenskt Näringslivs uppmaning till alla sina medlemsföretag under valrörelsen 2010 om att inte tillåta politiska möten på arbetstid eller utdelning av politisk information. 22 Hans Tilly, ordförande i Byggnads, är kritisk till motpartens agerande som han menar hade varit omöjligt för några decennier sedan: Vi har arbetsgivare på byggsidan i dag som förbjuder oss att ha politiska möten på arbetsplatserna, något som för år sedan hade varit en omöjlighet för en arbetsgivare att säga. Nu kan de ju inte hindra mig från att komma in på arbetsplatserna, för jag kommer som facklig företrädare. Men en politiker får ju ofta inte komma in längre.

15 Till bilden av hur de institutionella förhållandena har förändrats hör också att den politiska makten i dag ligger hos en borgerlig regering som säger sig värna den svenska avtalsmodellen, men agerar precis tvärtemot. När problem i arbetslivet påtalas hänvisar man till arbetsmarknadens parter, samtidigt som man tillsammans med näringslivets organisationer försöker försvaga LO-förbundens positioner. Den införda differentieringen av avgifter till a-kassorna är ett tydligt exempel på hur regeringen aktivt undergräver en samordnad fackföreningsrörelse. Den minskande fackliga organisationsgraden har också medfört att arbetsgivarna i dag faktiskt är bättre organiserade, sett till organisatoriskt medlemskap, än löntagarna. 23 Makten över debatten En stor utmaning för arbetarrörelsen, och kanske särskilt för facket, handlar också om möjligheterna att påverka samhällsdebatten. I spåren av 1960-talets politiska radikalisering valde även de organiserade arbetsgivarintressena att göra enorma investeringar i opinionsbildning för att försöka bryta den socialdemokratiska hegemonin. 24 I dag ser vi resultatet i det breda spektrum av aktörer som på olika sätt agerar opinionsbildare i högerns och näringslivets intresse: Svenskt Näringsliv, Ratio, Timbro, Centrum för rättvisa, Ung Företagsamhet, Stiftelsen Fritt Näringsliv, Den nya välfärden, Magasinet Neo, Institutet mot mutor, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS), Stockholms Handelskammare, Captus, Skattebetalarnas förening och Handelns utredningsinstitut, för att ge några exempel. 25 Mycket talar för att strategin har varit framgångsrik. När SOM-institutet vid Göteborgs universitet frågade svenskarna om deras förtroende för 21 samhällsinstitutioner hamnade facken näst sist, endast EU-parlamentet hade lägre tilltro. 26 Troligen är LO-förbunden särskilt misstrod da, men tillståndet tycks vara signifikativt för hela fackföreningsrörelsen. Den bedömningen gör i alla fall Daniel Lind, chefsekonom på TCO-förbundet Unionen, som uppmärksammar läget i en debattartikel. Lind refererar också till annan forskning som visar att allt färre tycker att löntagarnas villkor är beroende av fackens arbete. Endast en av tio tror att fackens betydelse 15 för löntagarna och fackens ställning som samhällspolitisk aktör kommer att stärkas. Daniel Lind kopplar det låga förtroendet till arbetsgivarnas kraftfulla opinionssatsningar sedan talet, och menar att facket i dag står inför ett ödesdigert val: Delvis som ett resultat av arbetsgivarnas systematiska opinionsarbete är det facken som i dag står vid ett vägskäl. Antingen väljer vi att genom satsning på långsiktig opinionsbildning försöka förändra värderingsklimatet i facklig riktning eller så väljer vi att acceptera utvecklingen som ofrånkomlig. 27 I den senaste valrörelsen blev maktförskjutningen i debatten till näringslivets och högerns fördel kanske tydligare än någon gång tidigare. Målinriktad lobbying från intresseaktörer som Almega och Villaägarna bidrog, tillsammans med en tjänstvillig borgerlig dagspress 28, till att övre medelklassfrågor som avdrag för hushållsnära tjänster och fastighetsskatt fick stort utrym - me i debatten, medan krav på bättre trygghetsförsäkringar stämplades som bidragspolitik. Samtidigt ska man vara lite försiktig med historieskrivningen. Det är knappast så att det fanns en tid innan 1970-talets mitt när LO och socialdemokratin alltid kunde sätta agendan. Kapitalets intressen var starka även innan SAF:s opinionsbildningsoffensiv och även om Socialdemokraterna hade regeringsmakten under drygt 40 år var valutgångarna långt ifrån givna och den borgerliga oppositionen periodvis stark. Man bör också vara medveten om att det har legat i högerns intresse att sprida bilden av social demokratins och LO:s maktfullkomlighet, inte sällan med udden riktad mot det facklig-politiska samarbetet. Men att något har hänt som försvagar arbetarrörelsens inflytande i debatten torde stå utom allt tvivel, och är också ett problem som flera intervjuade inom facket och socialdemokratin återkommer till. En aspekt som tas upp är att LO:s roll i samhällsdebatten har blivit svagare i dagens medialiserade tid. Facket väntade för länge med att agera utifrån de nya förutsättningarna och har sedan dess haft en tendens att hamna i försvarsställning, lyder resonemanget. Flera menar att socialdemokratin behöver en offensiv fackföreningsrörelse som kan driva på partiet från

16 vänster och bredda debatten, på samma sätt som Moderaterna i dag har stor nytta av alla opionsbildare som ligger till höger om den borgerliga regeringens politik och hjälper till att flytta politikens mittfåra i borgerlig riktning. Sandro Scocco, med ett förflutet som LO-ekonom, påpekar i en intervju i SvD att LO av hävd varit en analytisk kraft bredvid partiet, men att det i dag inte finns samma tydlighet och samma resurser för att göra analysarbete. Enligt Scocco har nästa LO-ordförande en viktig uppgift i att återupprätta utredningsverksamheten i andan från Rudolf Meidner, Anna Hedborg och PO Edin. 29 En liknande slutsats dras av Karl-Petter Thorwaldsson, förbundsordförande för ABF och verksam inom IF Metall. Han menar att både LO och medlemsförbunden måste våga bli mer utmanande, inte minst mot Socialdemokraterna, i det borgerliga debattläge som råder i dag: Det som behövs i detta läge är att både LO och förbunden driver på debatten. Jag ser för få tecken på det. Man är ofta för defensiva och uppfattas företräda sjuka och arbetslösa, i stället för att vara löntagarnas främsta företrädare. Och vad jag vet så har inte LO ens någon större utredning på gång inför nästa kongress. Det krävs djärvare tag och mer idédebatt. Facken borde presentera egna idéer för en ny näringspolitik eller en ny a-kassa. LO startade i början av 2010 en stor medieutredning som ska se över opinionsbildningen, förbundens informationsarbete och de fackliga tidningarna. Efter bl.a. försäljningar av aktier i Aftonbladet förfogar organisationen i dag över en mediefond med uppskattningsvis miljoner kronor. Men i vad mån LO kan påverka samhällsdebatten framöver handlar också om vilken roll som medlemsförbunden vill ge LO:s centrala kansli. Samtidigt som flera förbundsföreträdare anser att LO måste höras och synas mer, pågår en tydlig utveckling mot självständigare medlemsförbund. 2.3 Ett förändrat politiskt landskap Den facklig-politiska samverkan mellan LO och Socialdemokraterna måste alltid bottna i att fackets medlemmar vill stödja och samarbeta med partiet. På motsvarande sett måste socialdemokratin se värdet av att ha särskilt starka band till LO. I ett förändrat politiskt landskap är detta förhållande kanske inte lika självklart som tidigare. Minskade partilojaliteter Enligt den mytomspunna historieskrivningen har LO-medlemmarnas stöd till Socialdemokraterna i princip alltid kunnat tas för givet. Faktum är dock att det redan i början av 1900-talet fanns en tveksamhet hos flera av de större LO-förbunden inför ett närmare samarbete med partiet. Skälet var att alltför tydliga partipolitiska kopplingar befarades minska arbetares vilja att gå med i facket. 30 Med facit i hand vet vi att detta inte blev någon stor fråga för LO under de efterföljande årtiondena. Banden mellan fack och parti stärktes gradvis och på 1960-talet röstade 16 över 80 procent av LO-medlemmarna på Social - demokraterna. I dag visar flera undersökningar att stödet för den facklig-politiska samverkan är långt ifrån självklart bland LO-medlemmarna. Tabellen på nästa sida baseras på en undersökning som LO med jämna mellanrum har beställt från Statistiska centralbyrån sedan 1980-talet uppgav 61 procent av medlemmarna att samarbetet borde öka eller vara oförändrat, 23 procent att det borde minska eller upphöra och 16 procent att de var osäkra. Arton år senare kan två tydliga förändringar noteras. Andelen som tycker att samarbetet borde öka eller vara oförändrat har sjunkit till 41 procent medan andelen osäkra har ökat till 36 procent. 31 Vad som inte framgår av statistiken är hur inställningen till samarbetet ser ut bland fackets presumtiva medlemmar, de oorganiserade, vilka blir allt fler när organisationsgraden sjunker. En valanalys som LO-distriktet i Stockholms län

17 Tabell 2. Förändringar i synen på samarbetet mellan LO och Socialdemokraterna LO-medlemmar Källa: LO 2007 gjorde efter valet 2010 visar att endast en av tio ickeorganiserade LO-arbetare i Stockholm an - ser att LO bör samarbeta med Socialdemokraterna. 32 Från LO:s sida konstaterar man självkritiskt att man måste bli bättre på att förklara varför facket måste påverka politiken och varför just Socialdemokraterna är den bästa samarbetspartnern. Vanliga slutsatser är att utbildningsinsatserna måste stärkas och att mer opinionsbildning krävs. Samtidigt framhåller man att facklig-politisk samverkan bygger på kraftfulla kongressbeslut enligt demokratisk ordning. Ulla Lindqvist, LO:s vice ordförande, får ibland bemöta olika opinionsundersökningar som pekar på att många LO-medlemmar är kritiska till samarbetet. I LO-tidningen november 2010 kommenterar hon en SIFO-undersökning som visar att bara tre av tio LO-medlemmar anser att LO ska fortsätta att ge pengar och annat stöd till enbart Socialdemokraterna: Skulle det se ut så här, så skulle vi så småningom få förslag på kongressen om att ändra den facklig-politiska samverkan. Det har vi inte fått, utan snarare förslag om ännu starkare samverkan med Socialdemokraterna. 33 Oavsett vilken betydelse vi tillskriver nämnda mätningar finns det andra, mer övergripande, förändringar som är desto svårare att bortse ifrån när man diskuterar vilket stöd Socialdemokraterna åtnjuter bland dagens arbetare och LOmedlemmar. Inte minst vet vi att förhållandet mellan svenskarna och de politiska partierna har förändrats under de senaste 50 åren. En sådan förändring handlar om en minskad partiidentifikation, alltså att de politiska partiernas känslomässiga grepp om väljarna blir svagare och svagare. Statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg pekar på att andelen partiidentifierade väljare i Sverige i dag är lägre än i de flesta andra västdemokratier. För femtio år sedan uppgav halva väljarkåren att de var starkt övertygade anhängare av något parti. Vid valet 1968 hade andelen minskat till 39 procent och 2006 till knappa 15 procent. En följd av den minskade partiidentifikationen är att vi har fått fler partier och att partibytarna har ökat kraftigt. I valet 2006 röstade 37 procent av väljarna på ett annat parti än i det föregående valet. Motsvarande andel 1960 var 11 procent. Även klassröstningen har försvagats över tid, det vill säga att olika sociala klasser tenderar att stödja olika politiska partier. I Sverige har detta mönster varit mycket tydligt. Arbetare har i hög utsträckning röstat socialistiskt medan högre tjänstemän, företagare och bönder röstat mer borgerligt. Fortfarande är klassröstningen högre i Sverige än i de flesta andra jämförbara länder, men i jämförelse med 1950-talet har den sjunkit påtagligt. 34 Figur 1 på nästa sida visar hur Socialdemokraternas väljarandel utifrån facklig huvudorganisation har förändrats sedan valet Den mest tydliga förändringen över tid är nedgången bland LO-medlemmar. Mellan 1982 och 2010 har Socialdemokraternas stöd bland LO-medlemmar fallit från 71 procent till 51 procent